Kriget som motiv

TIDEN, MINNET, KRIGET OCH DESS FÖLJDER
STUDIER I EYVIND JOHNSONS VERK, SÄRSKILT NOVELLER
av
Fredrik Smeds
D-uppsats i Litteraturvetenskap,
Karlstads universitet,
Institutionen för kultur och
kommunikation, vt 2004.
Handledare: Dag Nordmark.
Abstract
(Tiden, minnet, kriget och dess följder. Studier i Eyvind Johnsons verk, särskilt noveller.
Fredrik Smeds, D-uppsats i Litteraturvetenskap, Karlstads universitet, Institutionen för kultur
och kommunikation, vt 2004.) Författaren undersöker berättartekniken i fyra av Eyvind
Johnsons noveller om nutida krig och deras följder. Det indirekta skrivsättet om kriget
studeras särskilt. Minnet och tiden uppmärksammas. De är centrala i Johnsons diktning och
exempel från hans romaner ges. Vidare studeras novellernas ideologiska innebörder. Även
Johnsons liv och olika ideologiska uttalanden berörs. En översiktlig studie över krigsmotivets
förekomst i hans romaner ingår också. De noveller som ingår i undersökningen är ”Mannen
som var med”, ”Kort besök”, ”Det förlorade Europa” och ”I det overkliga”.
INNEHÅLL
INLEDNING
1
Ämnesval och syfte
1
Tidigare forskning
1
Urval av noveller
2
EYVIND JOHNSON OCH KRIGET
4
KRIGSMOTIVET I EYVIND JOHNSONS ROMANER
8
MINNET OCH TIDEN I EYVIND JOHNSONS ROMANER
10
NOVELLANALYSER
12
Mannen som var med
12
Natten är här
14
Det förlorade Europa
15
Kort besök
20
I det overkliga
22
AVSLUTANDE SYNPUNKTER
26
NOTER
28
LITTERATUR OCH KÄLLOR
30
INLEDNING
Kapitlet innehåller en presentation av ämnet och syftet, en forskningsöversikt och en redogörelse för novellistikens omfattning och mitt urval av noveller, som skett i två steg.
ÄMNESVAL OCH SYFTE.
Kriget är ett vanligt motiv i litteraturen, från Iliaden i historiens gryning till Lev Tolstojs Krig
och fred (1865–69) och Erich Maria Remarques Im Westen nichts Neues (1929) i sen tid.
Inom svensk litteratur kan nämnas Johan Ludvig Runebergs Fänrik Ståls sägner (1848–60).
Eyvind Johnsons romaner skiljer sig från de nämnda krigsskildringarna. Motivet är centralt
i hans romaner, men kriget skildras sällan direkt, utan äger i regel rum på annan plats eller i
en annan tid än den huvudsakliga i berättelsen: Handlingen i Nattövning (1938) utspelas i
Sverige, medan kriget pågår i Spanien. Hellenernas krig i Molnen över Metapontion (1957)
berättas dels av en man som minns det lång tid efteråt och dels av en sentida uttolkare av hans
fragmentariska skrifter. Ett undantag är då Conald Lupigis i Hans nådes tid (1960) dödas i
strid med daner.
Mina avsikter med uppsatsen är flera: En är att undersöka berättartekniken i Johnsons noveller om nutida krig och deras följder. Det indirekta skrivsättet om kriget skall särskilt studeras. Min avsikt är även, att uppmärksamma minnet och tiden, som är centrala i Johnsons
diktning, och ge exempel från hans romaner. Vidare ämnar jag studera novellernas ideologiska innebörder. Även författarens liv och olika uttalanden kommer jag att beröra, eftersom
dessa kan klargöra ideologin, samt översiktligt studera krigsmotivets förekomst i romanerna.
Anledningen till att jag lagt tyngdpunkten på just noveller är, att det finns förhållandevis
litet forskning om dem. Dessutom framträder en del drag i författarens diktning tidigare i novellerna än i romanerna. Ett exempel är motivet från antikens Grekland, som i romaner först
finns i Strändernas svall (1946), men i noveller förekommer redan femton år tidigare.
TIDIGARE FORSKNING.
Mer eller mindre utförliga analyser av Johnsons noveller finns här och var i litteraturen.1 Flest
och ofta utförligast är de i Örjan Lindbergers biografi Norrbottningen som blev europé (1986)
med fortsättning i Människan i tiden (1990). De i denna uppsats utvalda novellerna får emellertid endast ett kort omnämnande. Lindberger formulerar den centrala tanken i ”Det förlorade
Europa”: världskriget och dess följder har raserat det gamla, inte minst den gamla kulturen,
även om många människor har svårt att inse det. Lindberger skriver även om Den trygga
1
världen, som han kallar Johnsons mest lyriska novellsamling, och att det i den finns en intensivt återgiven stämning av att befinna sig på randen av en katastrof.
Någon övergripande forskning om krigsmotivet i Johnsons diktning har jag inte funnit. Till
nytta för uppsatsen har Elna Hessels Eyvind Johnsons inlägg i den politiska idédebatten i
slutet av 1930-talet och början av 1940-talet (1966–68) varit, samt Mona Kårsnäs’ Eyvind
Johnson och Djävulen (1984), särskilt avsnitten om Johnsons politiska åsikter, och Åsa Risbergs Diktarnas krig (1986) om spanska inbördeskriget. Elna Hessel skriver bland annat om
Johnsons medverkan i olika tidskriftsredaktioner under andra världskriget. Jöran Mjöberg
finner i en uppsats kriget vara centralt i Johnsons följetong Nittonhundrasjutton (1930–31). 2
Stig Ekman ger i en uppsats den historiska bakgrunden till olika krigshändelser i Johnsons
romaner. 3
URVAL AV NOVELLER.
Johnson utgav själv fem novellsamlingar, nämligen De fyra främlingarna (1924), Natten är
här (1932), Än en gång, Kapten! (1934), Den trygga världen (1940) och Pan mot Sparta
(1946). Det finns i dem 56 historier. 4 Vidare finns korta berättelser i Spår förbi Kolonos
(1961), som dock inte kan räknas som novellsamling. Boken innehåller dels en reseberättelse,
dels elva historier, som alla utspelas i Himmelrik. Vartannat kapitel är en novell och i vartannat kapitel följer man Johnson på resa i Grekland. 5
Därtill kommer de historier, som Johnson aldrig tryckte om i bokform, utan enbart publicerade i tidningar och tidskrifter: Per-Olof Mattssons bibliografi upptar 172 sådana titlar. Björn
Gustavsson utgav 1986 Olibrius och gestalterna med tio av dem. Summerar man, uppgår antalet noveller till 240.
Johnsons första novell publicerades 1920 och den sista 1954. De börjar dock bli sällsynta
redan 1942, då bara två trycktes (fem 1941). Detta kan jämföras med år 1933, då Johnson
medverkade i olika tidningar med inte mindre än tjugoen korta berättelser. 6 Novellskrivandet
började minska, då han inledde författandet av den omfattande romanserien om Johannes
Krilon. Därtill kom mycket redaktionsarbete med tidskrifter, till vilka jag återkommer.
De flesta novellerna publicerades först i tidningar och tidskrifter, ibland med annan titel. I
denna uppsats används de första bokupplagorna, om inget annat sägs.
Jag har läst den tredjedel av samtliga noveller, som finns i bokform, och i första hand gjort
mitt urval bland dem. Jag har endast tagit med sådana som handlar om nutida krig. Följande
behandlar kriget och dess följder och ingick därför i undersökningen på ett första stadium:
2
”Med i kriget…”. Svensk litteraturtidskrift (1977) nr 3–4, s. 14–16. Först som ”Mannen som
var med”. Stockholms-Tidningen 13/11 1924. Finns ej i bokform.
Ur Natten är här (1932):
”Det förlorade Europa”. Först som ”Ett förlorat Europa”. Vintergatan 1931.
”Kort besök”. (Såld till Konsumentbladet i dec. 1931. 7 Ingen tidning har tryckt den.)
Ur Den trygga världen (1940):
”Sommar före krig”. Först i Dagens Nyheter 10/10 1937 (bil.).
”På våren –38”. Först som ”På våren 1938”. Metallarbetaren (1938) nr 16.
”I det overkliga”. Först som ”Det overkliga”. Vi (1938) nr 26–27.
”September”. Först som ”Denna höst”. Julfacklan 1938.
”Potatislandet”. Först i Folket i Bild (1940) nr 1.
”Magnus och Olle”. (Ej tidigare publicerad.)
Det finns förstås tveksamma fall. Titelnovellen ”Den trygga världen” handlar om hur den
nya tiden kommer till en avkrok, som får järnvägsstation och tegelbruk. Detta ger arbete och
trygghet. Novellen slutar: ”I juni 1914 går de där på en landsväg i Norrbotten. Aldrig mer kan
det hända mänskorna något ont.” (s. 132) Visserligen är detta en anspelning på kriget, men
den är ändå för summarisk, för att jag skall ta med novellen. Detsamma gäller ”Ännu en
sommar – ännu en höst”, som avslutar Den trygga världen och är sammansatt av tre från början fristående noveller. I sista avsnittet nämns Polen, där kriget brutit ut, och man undrar hur
det skall gå för Norge, där novellen utspelar sig. Detta kommer dock helt i skymundan av
huvudmotivet, som är huvudpersonens saknad efter sin döda hustru. Även andra berättelser i
denna samling anspelar på kriget. ”Soldaterna” handlar om två värmländska knektar i berättarens släkt. Eftersom inget krig annars nämns, är den lätt att utesluta. Novellen ”Erövraren från
Arkadien” i Pan mot Sparta har uteslutits, då den inte handlar om något nutida krig, utan ett
fiktivt krig i antiken. ”September” handlar om september 1938, vilket endast framgår av titeln, då krigsrisken var stor. ”Det förlorade Europa” utspelas i Berlin 1923 och handlar om
krigets följder. Det gör även ”Magnus och Olle”, som utspelas i Sverige.
Efter en tids arbete stod det klart, att nio noveller var för många för att meningsfullt kunna
behandlas i denna uppsats, varför jag gjorde ett nytt urval. De analyser som hade påbörjats
och därför ingår i undersökningen är ”Mannen som var med”, ”Det förlorade Europa”, ”Kort
besök” och ”I det overkliga”. Övriga fem kunde alltså mycket väl ha ingått i ett större arbete.
3
EYVIND JOHNSON OCH KRIGET
Eyvind Johnson var politiskt aktiv under en stor del av sitt liv och skrev ett stort antal politiska artiklar. Den följande sammanfattningen har tyngdpunkten på tiden fram till 1945.
Som ung var Johnson syndikalist och ungsocialist. 8 Hans klart antimilitaristiska ståndpunkt förvånar därför inte. Enligt 1918 års program för Sverges Ungsocialistiska Parti skulle
militarismen och kriget med nödvändighet försvinna i det socialistiska samhället, och man
förespråkar total avrustning. 9 ”Jag vägrar att bli soldat”, skriver Johnson i Brand 1923. Han
undrar också, varför han skall
”tänka i trupp och marschera i kompani. [– – –] Varför skall jag, […] marschera, vända mig,
sova och stiga upp på kommando. Jag, som inget fosterland har, jag som ingen kärlek har…” 10
Den sista meningen ovan erinrar om det kända slagordet i Det kommunistiska manifestet:
”Arbetarna hava intet fädernesland.” 11 Johnson lämnade ungsocialismen 1924, men inte av
ideologiska orsaker: ”Jag tror att man gör lika mycket för anarkismen utanför förbundet som
inom”, blev hans avskedsord. 12
Större delen av tjugotalet vistades Johnson i Tyskland och Frankrike. I ett resebrev från
Berlin i Norrländska Socialdemokraten 1925 om världskrigets slutskede frågar han vem som
har skulden till kriget, och hans svar gäller alla krig: ”Därom må storpolitikerna tvista. Enligt
vår mening (eller rättare Victor Hugos, som vi dela) äro och bli arméerna skulden till de krig
som varit och som eventuellt komma.” 13
I ett brev till Elmer Diktonius den 3 oktober 1932 skriver han:
För tre dar sen fick jag kallelse att begå självmord, dvs. att för fullgörande av värnplikt som
extra skrivbiträde vid Göta garde eller regemente eller vad fan det heter från 16 dec. och sexti
dar framåt. Allt detta dansar som en kokande gröt runt i skallen på mig.
Han skriver, att han skolkat sedan 1920 och talar om att begära uppskov. 14 Inställningen till
militarismen tycks alltså ännu vara densamma. Johnson blev frikallad i fredstid. 15
Johnson verkar ha ändrat inställning till krig i mitten eller i slutet av trettiotalet. Under
spanska inbördeskriget tog han ställning för republiken och var tillsammans med Henry Peter
Matthis redaktör för antologin Till Madrid (1937), där 23 författare medverkar. Enligt Matthis
var initiativet Johnsons. 16 I sitt eget bidrag kritiserar Johnson skarpt den svenska regeringens
noninterventionspolitik. De demokratiska länderna har vägrat den spanska demokratin sin
4
hjälp, medan fascisterna och nazisterna oupphörligt försett rebellerna med vapen och trupper,
skriver han och avslutar: ”Vad det republikanska Spanien behöver är hjälp i form av livsmedel och vapen. Det strider för oss.” 17 Han återkom dock aldrig till detta krav, däremot ofta till
spanska inbördeskriget. 18 Baskiens huvudstad Guernica bombades den 26 april 1937 av italienskt och tyskt flyg. Året efter sade Johnson: ”Neutralitet i fallet Guernica är detsamma som
omänsklighet.” 19
I december 1938 skriver han i ett brev till Olle Holmberg, att han gått in i det socialdemokratiska partiet. 20
Dagen efter Sovjetunionens anfall på Finland den 30 november 1939 stod Johnson tillsammans med tolv andra författare, däribland Harry Martinson, som undertecknare av ett upprop, som kräver starkare militärt försvar och avslutas med ett förslag om försvarslån. 21 Tillsammans med Martinson reste Johnson runt och propagerade bland svenska truppförband för
frivilligrörelsen till vinterkriget. Båda anmälde sig också själva som frivilliga. Johnson var på
väg till södra Finland, då vapenstilleståndet kom. 22 I ett reportage från Finland 3 mars 1940
skriver Johnson, att han skulle vilja ropa:
Sänd Finland flygmaskiner och män! Sänd Finland mängder av vapen och utbildade
soldater! [– – –] Det är för oss de finska soldaterna och det finska folkets stora massa blöder!
Det gäller Nordens frihet och oberoende och Finland måste få mer hjälp. 23 Det är samma
tanke som om Spanien: Det är för oss de strider.
I december 1939 bildades samfundet Nordens frihet, vars syfte var att väcka intresse för
Finlandsfrågan och arbeta för hjälp till Finland. I mars 1940 började samfundet utge en
veckotidning: Nordens Frihet med Harald Wigforss som redaktör. Johnson tillhörde redaktionen och bidrog ofta med artiklar. Senare kom tidningen även att verka för friheten i Danmark
och Norge. I nr 5 1940 skriver Johnson: ”Försvaret av Norden förs nu på norsk mark av det
norska folket.” Liksom han under vinterkriget såg Finland som försvarare av hela Norden ser
han nu Norge i denna roll. I första numret av Håndslag skriver han: ”Detta blad skall vara ett
handslag från svensk sida till norska vänner här och till andra som sympatiserar med och på
olika sätt företräder Norges sak och Nordens.” Tidningen utgavs var fjortonde dag från 1 juli
1942. Den innehåller krigsöversikter och rapporter från Norge och andra ockuperade länder,
och smugglades in i Norge. Johnson var redaktör och skrev ledarna, medan övriga artiklar
skrevs av norrmän. Han var redaktör även för Danskeren, en dansk motsvarighet till Håndslag med start 1943, och skrev i illegala, danska tidningar. 24
5
Tillsammans med Gunnar Almstedt utgav Johnson den lilla skriften Warszawa! (1944), där
huvudbudskapet i hans eget bidrag är, att Polens frihetskamp inte får glömmas. Detta skrev
han under Warszawaupproret, som började 1 augusti 1944 och slogs ned av tyskarna efter 63
dagar. Röda armén befann sig i närheten utan att ingripa, vilket upprör honom.
Från hösten 1944 till början av 1945 var Johnson inkallad. Själva soldatutbildningen blev
kort och han flyttades snart till försvarsstaben och kunde bo hemma. 25
Efter Japans fall i augusti samma år framhåller Johnson i ett radiotal, att freden inte kommit för att de onda makterna tröttnat på att pina och döda.
Freden har inte kommit – och må vi aldrig glömma detta – freden har inte kommit såsom en
nådegåva, som har ramlat ner från skyarna, utan den har kommit endast och allenast för att de
överfallna folken, hela världsdelar reste sig mot överfallsmakterna och lyckades besegra dem
med de vapen, som fanns till hands eller som skapades under tiden. Det gällde liv och död för
friheten på jorden, för rätten att vara mänska, för kulturen. 26
Efter kriget fortsatte Johnson ständigt värna freden, friheten och demokratin. Efter Pragkuppen i februari 1948, då det av Sovjetunionen stödda kommunistpartiet i Tjeckoslovakien
tog makten i landet och avskaffade demokratin, skrev Johnson den 9 mars en artikel i Dagens
Nyheter. Där minns han, hur de svenska författarna tidigare ställt upp för den spanska republiken under inbördeskriget, för Tjeckoslovakien 1938 och för de nordiska grannländerna under kriget, och föreslår till sist, att Sveriges författarförening nu sänder ett telegram till den
tjeckiska broderföreningen som en solidaritetsyttring. 27 Johnson inledde ett radiotal första maj
samma år med att demokratin är den samhällsform, som ger de bästa möjligheterna till fred
och frihet för alla folk. 28 Efter Ungernupproret höll Johnson den 6 november 1956 ett anförande i radio, där han föreslår, att den svenska regeringen skall vädja till FN om hjälp till
Ungern. 29
Johnsons åsikter om krig ändrades från tjugotalet till slutet av trettiotalet. En ungsocialist
skulle knappast ha krävt militär upprustning och anmält sig som frivillig till kriget. Det gällde
emellertid frihetens försvar. År 1925 gav han arméerna skulden till alla krig, men senare valde
han sida i krigen och gav klara besked. Detta bör vara en viktig orsak till hans ändrade inställning till militarismen – motståndsviljan ökar med en tydlig fiende. Under andra världskriget
var Sverige hotat på ett helt annat sätt än tidigare.
Det politiska världsläget förändrades också. Nationalistiska diktatorer kom till makten i
Italien, Tyskland och Spanien. Efter det fredliga tjugotalet, då minnet av första världskriget
ännu var starkt, följde Japans angrepp mot Kina 1931–45, krigen i Abessinien 1935–36 och
Spanien 1936–39, andra världskrigets utbrott med anfallet mot Polen 1939, följt av det mot
6
Finland samma år och de mot Norge och Danmark året efter. I Sverige följdes en militär nedrustning på tjugotalet av kraftig upprustning i slutet av trettiotalet. 30 Tidsandans betydelse för
Johnsons ändrade inställning bör inte underskattas.
Vilhelm Mobergs utveckling liknar Johnsons. Moberg var i likhet med Johnson först ungsocialist och aktiv antimilitarist, men hans inställning ändrades under trettiotalet till att bli mer
försvarsvänlig. Efter anslutningen av Österrike 1938 stod saken klar för Moberg: om ingen
stod Hitler emot, skulle denne lyckas i sitt uppsåt – att ”befria hela världen från friheten”.
Därför övergav då Moberg de ståndpunkter han haft i ett kvarts sekel.31 Moberg skrev det författarupprop, som Johnson skrev under 1939. 32
Säkerligen var frågan om kriget och militarismen inte enkel för Johnson, men hans motstånd mot diktaturerna är välkänt: Friheten måste försvaras med våld, vilket gynnar freden på
längre sikt.
7
KRIGSMOTIVET I EYVIND JOHNSONS ROMANER
Nittonhundrasjutton är den första av Johnsons romaner, där kriget spelar någon framträdande
roll. Den lär ge ”en klarsynt, bitter vidräkning med kriget och krigets svenska samhälle”. 33
Den var följetong i Brand 1930–31, men gavs aldrig ut i bokform.
Nattövning (1938) utspelas under en dag 1938 i Stockholm med omnejd. I slutet reser två
personer som frivilliga till Spanien, en på var sida i kriget. Kontrasten är stor mellan Tomas
Gyllem, som efter moget övervägande väljer att strida för republiken, och den femtonårige
Bengt, som hamnat i sällskap med nazister och därför väljer Francosidan. Kriget tar inte stor
plats i Nattövning, utan beskrivs med några få, laddade ord. Vid ett tillfälle varvas en ohygglig krigsskildring med ett samtal mellan två svenska författare, som diskuterar stilfrågor.
Under kriget skrev Johnson Soldatens återkomst (1940) om soldaten Sten, som varit frivillig i tre krig – i Spanien, Finland och Norge. Vid återkomsten till Sverige slås Sten ned av en
svartsjuk man och i inre monologer får man ta del av den döende Stens krigsminnen.
Därefter följde serien om fastighetsmäklaren Johannes Krilon – Grupp Krilon (1941),
Krilons resa (1942) och Krilon själv (1943), som innehåller vissa allegoriska inslag: konkurrerande fastighetsbolag kan ses som företrädare för olika ideologier. Krilon själv har drag av
Churchill och hans konkurrenter heter G. Staph och T. Jekau, som kan läsas Gestapo och Tjekan. I Krilons resa deltar Krilon i vapensmuggling till Norge och lyssnar till torterade, norska
krigsfångars berättelser. Johnson har här nästan ordagrant återgivit vad som stod i sjutton beslagtagna, svenska tidningar 11–13 mars 1942. 34 Krilon tar alltså ställning: ”Att vara neutral
kan i vissa fall vara att lugnt stå bredvid och se en tjur stånga ihjäl ett barn”, säger han. 35
Strändernas svall (1946) bygger på Odysséen och handlar om konung Odyssevs’ resa hem
från trojanska kriget. Men Strändernas svall har undertiteln ”En roman om det närvarande”. I
Johnsons roman (till skillnad från i Odysséen) har Odyssevs begått ett barnamord i kriget och
minnet av detta förföljer honom. Undertiteln kan därför tolkas som att personernas förflutna –
deras minnen – är närvarande. Den kan också syfta på vår tid. Kriget är över – liksom 1946 –
och många soldater är på väg hem. Johnson skriver 1949, att hans avsikt med romanen var
att försöka skapa en bild av den moderna mänskan. Inte i hennes helhet, det är ju omöjligt, men
i en av hennes svåraste situationer, den föreliggande: tvånget att bruka våld för att bekämpa
ännu större våld. Situationen är, som vi alla vet, olöslig.
Han tillfogar, att handlingen i Odysséen är ett evigt ämne. 36 Detta ger undertiteln ytterligare
en innebörd: det evigt närvarande.
8
Molnen över Metapontion (1957) utspelas i flera olika tider. Romanens handling växlar
mellan en berättelse om en svensk på resa i Italien på 1950-talet, hans tid i ett fångläger under
kriget och en berättelse om hellenernas krig mot perserna. Den senare berättelsens huvudperson blir också krigsfånge och minns kriget. Svensken har varit frivillig i franska armén under
andra världskriget och hamnade då i fångläger, där han träffade en judisk arkeolog, som berättar om hellenernas krig mot perserna. Efter kriget besöker svensken arkeologens hustru och
får av henne hans manuskript om hellenernas krig. Genom att båda krigen äger rum i förfluten
tid blir de mindre direkta. Hela konstruktionen med berättande i flera led är också indirekt.
Ibland berättar den tillfångatagne hellenen själv och ibland berättar arkeologen. Hellenen är
mer iakttagare och skrivare än soldat. Kriget ses i stort och en stor del av skildringen ägnas åt
marscher. Paralleller finns mellan de olika tidsplanen, bland annat besöker svensken samma
platser i Italien (tidigare grekiskt område) som hellenen.
Hans nådes tid (1960) handlar om uppror och krig i Karl den stores rike. Denne krossar
Langobardia efter ett misslyckat uppror där och man får följa tre bröders öden i det frankiska
väldet. Dessa gör var för sig motstånd, fängslas och underkuvas. Den yngste blir kejsarens
skrivare, den äldste återvänder till sin by och blir bonde, och mellanbrodern blir soldat i Karl
den stores armé och dör i strid. Johnson berättar ovanligt direkt om striden.
Johnsons sista roman, Några steg mot tystnaden (1973), utspelas i flera olika tider. En
man ägnar sig på 1970-talet åt släktforskning och spårar sina förfäder. Delar av romanen
handlar också om ett nygift par på semester i Italien efter andra världskriget. De är släkt med
mannen. Paret skakas av fotografier på överlevande från koncentrationsläger. I andra delar
återges berättelser om släktforskarens förfäder, bland annat om några soldater före slaget vid
Nancy 1477, men inte om själva slaget.
Många av Johnsons senare romaner utspelas i flera tidsplan och flera av dem är historiska.
De senare kan läsas på flera sätt och säger även något om vår tid. Han talar 1974 om ”den
antifascistiska romanen” Drömmar om rosor och eld (1949). 37 Handlingen i den romanen
tilldrar sig i 1600-talets Frankrike. Hans nådes tid kan anspela på Ungernupproret 1956. Sådant har endast antytts ovan. Det torde ändå stå klart, att kriget och dess följder är ett återkommande motiv i Johnsons romaner, även om rena krigsskildringar är sällsynta.
9
MINNET OCH TIDEN I EYVIND JOHNSONS ROMANER
Följande sammanställning avser inte att vara fullständig, utan syftar endast till att visa hur
viktiga minnet och tiden är för Johnson och därmed ge en bakgrund till novellanalyserna.
Ett exempel finns i hans första roman, Timans och rättfärdigheten (1925), där Sakarias
Timan oroas av minnet av sin första hustrus död. I Minnas (1928) försöker herr Clerk och
Galén glömma obehagliga händelser – utan att lyckas. Minnas inleds med ett motto:
Ingen handling sker, som icke är moder till en annan. Intet ord är så platt, att det icke är havande
med andra, om vilka man ingenting vet. När icke människans mun svarar, svarar den ändå, kanske utan att veta det. En dag upptäcker hon en ny känsla hos sig själv och en ny röst. Nej, intet
ord är så sterilt att det ej kan föda barn, intet språk är så fattigt att det icke har ordet smärta,
ordet ångest och ordet minne! Ingen människa är så fast och sluten i sitt tal, att hon icke förråder
att hon gömmer på något, – en gång, två gånger, flera. Ett lidande är uthålligare än den glömskans säck man stoppar det i; säcken multnar i stället för innehållet och en dag är minnet naket
38
och ömtåligt och skriker högt och gällt just därför det tegat så länge!
Johnson skriver 1961, att ”tanken där [i mottot] fanns långt tidigare både hos Henri Bergson
och Marcel Proust och säkerligen hos många före dem”. 39 I Strändernas svall oroas Odyssevs
ständigt av minnet av mordet på Astyanax. Teiresias säger honom: ”Din resa ska alltid fortsätta, långt in i dig själv måste du resa mot din vilja.” 40 I Minnas står, att ett ”lidande är uthålligare än den glömskans säck man stoppar det i”. Sedan Odyssevs fått veta, att Kalypso hört
honom tala i sömnen, tänker han på liknande sätt:
Men det var obehagligt: hon hade trängt in i en kammare som tillhörde honom och som han
hade låst med konstrika lås och hakar och knutar – l å s t d e n f ö r s i g s j ä l v o c h a l d r i g
v e l a t g å i n i o c h v e t a. 41
I Soldatens återkomst minns den döende Sten kriget i sina inre monologer. I tionde kapitlet av
Krilon själv har Krilon ett stort nyckelskrin. En efter en tar han fram de nitton nycklarna: Den
här gick till… och så kommer en historia, som nyckeln får honom att minnas. På så sätt får
man en återblick på Krilons liv. När allt rett upp sig, säger Krilon: ”Vi får inte glömma!
Remember! N’oubliez pas! Glem det ikke! Kom ihåg!” 42 Minnet spelar stor roll även i sena
romaner som Hans nådes tid och Några steg mot tystnaden.
Såvitt jag vet, är minnets betydelse i Johnsons diktning ännu outredd, men inom forskningen nämns ofta inflytandet från Freud, Proust och Bergson, vilka Johnson studerade på tjugotalet. I en uppsats i BLM 1944 framhåller han Freuds och Prousts betydelse och nämner
10
Prousts metod – ”det mest minutiösa återgivande av yttre förlopp, psykiska reaktioner och
noggranna undersökningar av minnets innehåll”. 43
Tiden, som ju hänger samman med minnet, är också ett väsentligt inslag i Johnsons romaner, främst i de senare, vilka i regel har flera tidsplan – först i Romantisk berättelse (1953)
med fortsättning i Tidens gång (1955). Andra exempel är Molnen över Metapontion och
Några steg mot tystnaden. Romanen Livsdagen lång (1964) är egentligen åtta olika berättelser, som utspelas i olika länder och tider (två från 800-talet, en var från 900-talet, 1000-talet
och 1200-talet, samt tre från 1500-talet). Berättelserna hålls samman av ett gemensamt tema:
en man blir kär i en kvinna, som sedan försvinner.
Johnson sade 1962, att han i början av trettiotalet ”funnit ett slags formel för sin författartillvaro”, nämligen att
ingen tid utgör ensam vår nutid. Jag menar: det förflutnas erfarenheter mänger sig in i vårt, de
nu levandes liv, – liksom vårt nu, det just närvarande, kommer att på sitt sätt vara inmängt i
framtidens liv, […]. 44
Vid tiden för uttalandet arbetade Johnson på Livsdagen lång. Där reflekterar en man:
Jag räknar icke dagarna mer, och stundom har jag tyckt mig befriad från tid.
Befriad så som en flod kan vara det: rik på tid och befriad från dem; så som den slingrande
strömmen Rhenus. Ja, som Rhenus, där det förflutna rinner in i det närvarande och det närvarande blandar sig med ett förflutet som därigenom fortsätter att leva. Låt mig säga det så: en
flod där många tider flyter i bredd. 45
Johnson sade 1973: ”Vi vet så väldigt litet om tiden, vi upplever den ju bara ur minnet.” 46
11
NOVELLANALYSER
MANNEN SOM VAR MED.
Johnsons korta novell ”Mannen som var med” stod först i Stockholms-Tidningen 13/11 1924.
Titeln ändrades 1925 till ”Med i kriget…”. 47 I den får man ta del av soldaten Heinrichs minnen av världskriget, som nu är över sedan flera år. Heinrich har varit med, men har svårt att
berätta om sina erfarenheter. Det var förfärligt i början, men man blev van, säger han bara.
Alla talar om för honom hur lycklig han är, som kommit undan utan en skråma, men hans själ
är märkt – och de märkena går aldrig bort. Några misstänker, att han ingenting sett, kanske
legat bakom fronten i säkerhet.
”Och nu är det, som det var då: samma tid på året, samma höga luft.” (s. 14) Det är sensommar och Heinrich vandrar utåt fälten. Så kommer ångesten över honom: kanske har han
endast drömt, att det är fred, kanske skall han snart vakna i verklighetens skyttegrav. Han slår
sig ned under ett träd och somnar. Någon ropar, men han vaknar inte. Han drömmer, att han
springer rätt genom elden. Vid sidan av honom exploderar en granat och omkring honom är
röken. Han faller över något mjukt. Det är kamraten, som sprang före, och han rusar upp och
springer i skräck. Han springer och springer, men han kommer aldrig fram i drömmen.
Så väcks han av sin hustru, som har maten klar. Hon har vit klänning och ett barn i sina
armar. En hund skäller nere i byn och en slåttermaskin hörs. Det är ju fred!
Senare ber Heinrichs vän honom berätta något om kriget. Heinrich är ovillig, det har ju
skrivits så mycket om det i flera år, säger han och ber vännen att inte fråga. Vännen undrar då,
om Heinrich inte har några minnen. Alla som var med har något spännande ögonblick, ett
äventyr, en stormning eller något i den stilen, säger vännen. Heinrich svarar osammanhängande, att han sprang, och snavade över en kamrat. Han sprang i fyra år – och så blev det fred.
Vännen blir förolämpad, tycker att Heinrich är underlig och att han slapp billigt undan. Hustrun klandrar Heinrich för att han är så underlig mot sina vänner: ”Du kunde väl ha berättat
lite, han fick ju inte vara med. Och du allrahelst, som slapp undan så billigt. Du fick ju inte
ens en skråma.” (s. 15) Mannen fick inga yttre skador, men:
Han vaknar om natten och känner ångesten: Om jag sprungit ett par steg längre – om jag inte
snavat och fallit – om inte han, Johann, legat där –. Då hade jag legat i hans ställe. Om jag gått
ett steg åt höger – då hade jag fått den kulan Fritz föll för; om jag gått ett steg åt vänster – då
hade jag fått den, som tog Heinz – – (s. 16)
12
Novellen slutar med att Heinrich varje dag går ensam utåt fälten. Hans vänner tänker: han
vet inte hur bra han har det. Då de frågar hur det var, svarar han ”Det var ingenting” eller ”Det
var förfärligt”. (s. 16)
Novellkompositionen bygger på tre motsatspar: dröm och verklighet, då och nu samt krig
och fred. Den nuvarande freden känns som en dröm för Heinrich, medan det dåvarande kriget
känns verkligt. Kontrasten mellan krig och fred betonas, liksom skillnaderna mellan vad mannen varit med om, vad han berättar och vad vännen vill höra om.
Heinrich tänker, att han snart vaknar upp i skyttegraven från en fredsdröm:
Kanske man är så trött, så pinad av helvetet omkring, att det man genom allt eländet önskar, ter
sig som en levande värklighet? Kanske man brustit? Eller domnat bort – och snart skall vakna
upp mitt i det förfärliga – –? (s. 15)
Efter drömmen tycker Heinrich åter, att freden är overklig. Övergången mellan verklighet och
dröm är snabb, då Heinrich somnar under trädet:
Han går över ängarna och bort från sitt hus. Och slutligen slår han sig ner under ett lummigt
träd; det är så skönt och stilla där – – –
– – – Heinrich, ropar någon, Heinrich, nu är det din tur!
Ja, mumlar han, det är min tur. Och han hukar sig ner och springer, och under tiden växer
bullret; – så springer han rätt igenom elden – (s. 14)
Synvinkeln växlar mellan berättarens och Heinrichs. Knut Ahnlund skriver, att i alla Johnsons
”mogna ålders stora experiment med tiden” finns en allt starkare upplevelse av livets drömlikhet, både den enskildes, hans eget och historiens liv. Han frågade en gång Johnson på Kreta
(sannolikt 1961), om denne känt det som Walther von der Vogelweide i sitt tolvhundratal:
”Owé war sint verswunden aliu miniu jar! ist mir min leben getroumet? oder ist ez war?”
Han svarade, och det fanns denna gången inget kanske och inget eller i hans svar, att så var det.
Denna undran – drömde vi våra liv? – den hade kommit för honom, den hade väglett honom i
alla hans senare böcker. 48
Ahnlund talar om de senare verken, men redan i denna ungdomsnovell gestaltas alltså denna
erfarenhet. Johnson återkom till frågan om vad som är verkligt i novellen ”I det overkliga”
från 1938 (se nedan).
Motsatserna då och nu hänger samman med minnet. Man frågar Heinrich hur det var, men
”det är som om han inte ville minnas”. (s. 14) Det är inte alls säkert, att Heinrich kom ihåg
händelsen med den döde kamraten, innan han drömde om den och vaknade. Efter drömmen
13
under trädet berättar han motvilligt och osammanhängande om händelsen och på natten återkommer den med större konkretion. Heinrich inser, hur nära döden han själv varit. Det är
samma tid på året som då, vilket kan ha fått minnet att vakna. Två gånger nämns hans ångest.
Krig och fred är det tredje motsatsparet. I Runebergs Fänrik Ståls sägner ombeds Stål berätta om kriget och svarar: ”Jo, därom kan jag ge besked, / om herrn så vill, ty jag var med.” 49
Återstoden av diktsamlingen sägs bygga på Ståls berättelser, så han kunde verkligen ge besked. Fänrik Ståls sägner är uppenbarligen en intertext till ”Mannen som var med”. Heinrich
har också varit med, men kan inte alls ge besked. Något ärorikt och betydelsefullt krig som
hos Runeberg skildras inte, i stället framstår det bara som förödande. Ingenting sägs om varför Heinrich varit med i kriget, inte ens vilket land han kämpar för. Hos Runeberg gäller kriget det älskade fosterlandet och den största äran är att dö i strid för det. Novellens författare
skriver som vi sett i Brand 1923, att han inget fosterland har.
Fredstiden är en idyll: hustru i vit klänning med barn i armarna, fredligt slåtterarbete på
landet och sömn under ett träd. Kontrasten är stor mellan denna tid och Heinrichs hemska förflutna – i mardrömmar och minnen. I novellen ses Heinrich dels inifrån och dels utifrån. Hustrun och vännen ser honom utifrån och kan inte förstå, att mannens själ är märkt, utan tycker
han kommit billigt undan. Johnson ändrade titeln året efter till ”Med i kriget…”, som tydligare anger novellens huvudtema, men ger en svagare koppling till Runeberg.
Stilen är antydande: tid, plats eller vilket krig det var, anges inte klart, och mannens namn
kommer sent i novellen. Härigenom uppnås en viss allmängiltighet, det kan handla om vem
som helst, när som helst och var som helst. Flera gånger sägs, att Heinrich kommit billigt undan, men novellen gör också klart, att detta inte är fallet.
Det är en intensiv bild man får av kriget i ”Mannen som var med”, men kriget skildras indirekt genom drömmar och minnen. Det finns anledning att återkomma till den antydande
stilen. Ingen kommer oskadd ur ett krig – så kan man läsa novellen.
NATTEN ÄR HÄR.
Novellsamlingen Natten är här är försedd med en dedikation på franska till den belgiske författaren André Baillon och ett citat av denne:
Till André Baillons minne:
En söndag i Marly-le-Roy 1928. André Baillon: Natten är här – och över Europa. Må den gå!
Må epoken trots allt bli vacker! Och författarna? Man måste alltid tala om sig själv! Då får man
fram sanningen. 50
14
Sju liv (1944) innehåller en novell från Johnsons första samling och alla från de tre följande
(se ovan, s. 2). I ett efterord skriver han: ”Det jag som förekommer i boken bör inte alltid
uppfattas som författarens.” Han har dock bott i Steglitz 1923 som berättaren i ”Det förlorade
Europa”, vilken tilltalas ”herr J.”. (s. 94) Jagformen är rätt vanlig i Johnsons noveller.
Natten är här innehåller fyra delar. Efter noveller från Frankrike, Tyskland och Sverige
följer den fjärde avdelningen om antikens Grekland, som har rubriken ”Skymning – gryning”.
De grekiska novellerna är glada och harmoniska, även om allvaret inte saknas, medan de övriga är mörkare skildringar från samtidens Europa. I Pär Lagerkvists Den knutna näven (1934)
finns en liknande tanke, ty där står Hellas för Västerlandets frihet och kultur, och Akropolis är
försvarsklippan mot samtidens barbari i Europa.
Natten är här kom ut på våren 1932. Mottagandet blev blandat och meningarna går starkt
isär om vilka noveller som är bäst. 51 Henning Söderhjelm fångar väl de inledande novellernas
stämning i sin recension: ”Efterkrigstidens natt vilar över Europa. Människorna äro splittrade,
trasiga, osäkra.” 52 Herbert Grevenius ger följande omdöme:
Sådana precist utformade scener och porträtt som man möter i ”Kort besök”, ”Det förlorade
Europa” och Ruhrnovellen ”Strudel”, kasta ett klart och skarpt ljus över motsägelserna i vad
som händer i våra knutar. 53
I sin recension av Sju liv gör Axel Strindberg tolv år senare en viktig iakttagelse:
Resonören Eyvind Johnson, åter, kommer till sin rätt i ett flertal av de tidigare novellerna,
typiska för en tid, då Freud var den store vägvisaren. Motiven kan vara rätt obetydliga men för
det mesta skickligt hanterade och utnyttjade. Den yttre ramen kan vara till exempel ett besök; så
kommer ett litet avslöjande, analysen sätter in, bit för bit fogas i ett delikat puzzel. Minnesmekanismen står här i förgrunden och med stort skarpsinne reduceras tragiken till ett livsöde
fram. 54
Strindbergs ord stämmer väl in på ”Kort besök”.
DET FÖRLORADE EUROPA.
Novellen ”Det förlorade Europa” publicerades först i kalendern Vintergatan 1931 och ingår i
Natten är här. Den är en berättelse med ram, som utspelas i nutid, och nästan hela novellen
består av berättarens minnen från 1923. Ett stort antal personer medverkar: berättarens värdfamilj, Kurzner med far, mor och två små pojkar; grannfamiljen W. med en änka och hennes
vuxna söner, Heinz och Otto, samt deras inneboende, herr och fru Ziegler. Antalet personer i
Johnsons noveller överstiger sällan tre, men här har inte mindre än sju personer repliker.
15
Novellen består av fyra åtskilda delar. I den första möter vi familjen Kurzner, i den andra
Ziegler, i den tredje familjen W. tillsammans med Ziegler och paret Kurzner. Den sista delen
skildrar berättarens möte med Heinz i nutid.
Handlingen är som följer: Berättaren har just besökt det hus i Berlin, Steglitz, där han
bodde flera månader för flera år sedan, och han återger minnen från denna tid. Kriget förs på
tal tidigt i novellen. Efter att ha beskrivit morgnarna hos sin värdfamilj, övergår berättaren till
att tala om sin värd. Herr Kurzner frågade berättaren en gång, om det är omoraliskt att bedra
sin hustru, och talade om en otrogen vän – med uppenbara likheter med herr Kurzner själv.
– Sådant där kommer av kriget, sade han halvt ursäktande, halvt klandrande. Förut var det
inte alls så, men ni vet, fyra år… Det var förresten inte männens fel utan kvinnornas. Jag skall
tala om för er en sak: Det är inte Tyskland, nej, inget land, som förlorat kriget: det är inte kvinnorna eller männen i allmänhet heller, det är de gifta männen, som förlorat det! (s. 86)
Berättaren tillmäter dock inte uttalandet någon större vikt.
Fru Kurzner är från Leipzig och längtar tillbaka dit. Hon inser inte, att förkrigstiden för
alltid är försvunnen och att den tyska nöden nått fram även till Leipzig: ”Med hela sin själ
levde hon kvar i en förlorad värld.” (s. 88)
Novellens huvudperson är Ziegler, som har ett äventyrligt förflutet. 55 Han är österrikare
och under kriget var han officer i Serbien, men deserterade under en resa till Berlin. Han vistades sedan en tid i revolutionära kretsar i Skandinavien, men då revolutionen bröt ut, begav
han sig till Ryssland och blev officer i Röda armén. Så greps han plötsligt av ett gränslöst
äckel för alltihop och deserterade på nytt. Han tog sig till Berlin, där han nu försörjer sig som
journalist. Han har jagats av polisen och kan aldrig vara säker på, att inte bli åtalad för högförräderi. Vid ett tillfälle är han och berättaren på promenad. De är utan pengar, men går ändå in
på en restaurang. Där ser sig Ziegler i spegeln och rusar genast ut. Han var ofta där förr, före
revolutionen, säger han. Tydligen har han glömt att tiden gått, tror berättaren.
Bröderna Heinz och Otto är olika. Heinz arbetar på bank och Otto är en slusk, som suttit i
fängelse. En dag stjäl Otto Heinz’ plånbok och fru W. ger då Ziegler och dennes fru skulden.
Ziegler talar med Otto, som erkänner direkt. Sedan försvinner Otto. Hans mor bryter ut mot
Heinz en dag:
– Du talar om inflation, om dyrtid, om skadeståndspolitik, om krigets orsaker och följder och
allt sånt där – som man kan skjuta åt sidan och glömma bort om man bara vill det – du talar
jämt och ständigt om hur det är, men Otto han talade alltid om hur det var, innan… (s. 97)
16
Fru Kurzner förstår inte fru W:s utbrott, men Ziegler gör det kanske.
Och Heinz? På sitt sätt tillhörde han ju en helt annan värld: gränsen går i detta fall inte mellan
raser och folk, nej, den är mycket nyckfullare: den klyver familjer, ja, den splittrar själar i två
hälfter. 56 (s. 97)
En annan gång springer fru W. efter en grupp skolbarn, som är tio, elva år, och ropar: ”Otto,
Otto!” Avsnittet slutar: ”Hon sökte en liten gosse, som hette Otto. Tiden, som inte längre
fanns.” (s. 98) Otto är i tjugofemårsåldern och uppenbarligen har även fru W. glömt tidens
gång.
Berättaren har nyss besökt detta hus i Steglitz och talat med Heinz, den ende som nu bor
kvar. Fru Kurzner rymde från sin man och man hittade henne i Leipzig. Ziegler är försvunnen.
Han brukade smita från dyra restaurangnotor. Sin mor nämner Heinz inte. Själv är han kamrer
och har det bra. Han har inte gett sig in i det politiska, säger han. Berättaren tycker inte om
Heinz: ”Vi stirrar på varandra: den absolut hederliga, absolut opolitiska, absolut rätliniga
människan Heinz och jag.” (s. 99) Efter några artighetsfraser lämnar berättaren huset och vill
tillbaka in till Berlin.
Om kriget inte brutit ut, hade läget i Berlin 1923 varit bättre – kanske som förr, men den
tiden kommer inte tillbaka. Vid freden i Versailles dömdes Tyskland att betala ett krigsskadestånd, som ansågs mycket stort. 57 Därefter följde hyperinflation, som tog verklig fart under
Ruhrockupationen. För att säkerställa betalningarna besattes Ruhrområdet från januari 1923
till augusti 1925 av franska och belgiska trupper, vilket ledde till strejker. 58 Många blev fattiga. Herr Kurzner är överinspektör på ett stort försäkringsbolag, men: ”Tiden var ju mycket
svår, de besparingar de haft hade gått åt för länge sedan.” (s. 86) Ej heller Ziegler (däremot
hans hustru), berättaren eller Otto har några pengar. Inflationen nämns dels av berättaren och
dels av fru W., som säger, att Heinz alltid talar om den. Heinz har pengar och klarar sig bra.
Kompositionen i ”Mannen som var med” är delvis uppbyggd kring motsatsparet då och nu.
Här är den mer komplicerad, och jag skall studera tiden närmare i ”Det förlorade Europa”.
Handlingen pendlar mellan olika tider före, under och efter 1923. Första meningen lyder:
”Nyss har jag lämnat ett stort hus.” Därefter inleds nästa stycke: ”I detta hus bodde jag under
flera månader 1923. [– – –] Jag kom hit i början av januari […].” Berättaren talar sedan om
1923. Den första återblicken kommer då herr Kurzner uttalar sig om kriget (citerat ovan). Sedan återgår berättelsen till 1923, men en ny återblick kommer när fru Kurzner nämner, att de
före kriget bodde i Leipzig.
17
I nästa avsnitt beskriver berättaren Ziegler och dennes tredje hustru. Han nämner, att han
var bekant med Ziegler, innan han flyttade in i huset. Berättaren resonerar sedan om tiden:
Varje tid har sin människotyp, som nästan, men inte helt slitits ur det förflutnas inflytelser och
heller ännu inte fullt funnit sig till rätta i nuet utan lever som det faller sig, utan tillgångar, utan i
egentlig mening fast åskådning – en typ vars tillvaro består av nyckfulla språng från ett tillfälle
till ett annat. (s. 88 f.)
Sedan beskrivs Zieglers livsöde med början före kriget och slut 1923. Därefter kommer restaurangepisoden, där Ziegler säger, att han ofta besökte restaurangen förr, före revolutionen.
I tredje avsnittet är tiden åter 1923. Först nämner berättaren, att Otto suttit i fängelse en tid,
sedan kommit hem en vecka och därefter försvunnit. Efter detta följer Ottos stöld av Heinz’
plånbok. Denna episod inträffade tydligen under den vecka Otto var hemma. Fru W. är tyst
och sluten hela vintern och bryter ut mot Heinz en dag (citerat ovan), då hon säger, att Otto
alltid talade om hur det var ”innan” – antagligen före kriget. Slutet på avsnittet är när fru W.
rusar efter skolbarnen och ropar efter Otto, som före kriget var i den åldern.
I sista avsnittet står berättaren flera år efteråt åter utanför huset och är på väg in i det.
Heinz talar om vad som hänt, sedan berättaren flyttat. Novellen avslutas med att berättaren
står utanför huset efter samtalet.
Berättelsen börjar med en ovanligt exakt tidsuppgift (i början av januari 1923), men är senare oklar med avseende på tidsangivelser och kronologi. Sambandet mellan de olika episoderna – att personerna glömt tidens gång – står inte klart förrän efter läsningen och sammanknytningen av dem verkar i förstone ologisk.
Staffan Björck skriver: ”Ett färskt årtal kan tyckas gynna samtidighetsupplevelsen vid läsningen, men denna primära effekt är flyktig.”
59
Detta gäller till en del ”Det förlorade
Europa”, som publicerades första gången 1931, alltså åtta år efter 1923. Att det inte rör sig om
samtiden markeras av berättarens fråga i början: ”Hur var Berlin-Steglitz då?”
I ”Det förlorade Europa” ser man tidens betydelse även i språket. Ett tidsadverbial förekommer i var fjärde mening (47/189) och ordet tid elva gånger.
Minnet och tiden, som ju hänger ihop, är båda centrala i Johnsons diktning. Vi har fru
Kurzner, som minns Leipzig; Ziegler, som glömmer tidens gång; och fru W., som vill
glömma dagens Tyskland. Dessutom minns ju berättaren alltsammans. Sista meningen lyder:
”Jag känner inte vägarna längre, därför att alla vägar här är utan goda minnen.”
I den klassiska novellen innebär slutet en upplösning av spänningen. Här däremot finns
många obesvarade frågor kvar efter läsningen. Vad hände alla dessa försvunna människor?
18
Och varför rusade Ziegler ut från restaurangen? Han insåg väl, efter att ha sett sig i spegeln,
att han blivit äldre och att det var en annan tid. Man kan kanske läsa episoden som att Ziegler
även förr brukade gå in på dyra restauranger utan att betala, och att han 1923 tänkt göra detta
och ångrat sig. Enligt Heinz har han gjort så även sedan berättaren flyttat. Vid tiden för krigsutbrottet hade han en hög ställning och förmodligen gott om pengar. Det är inte helt klart,
men han förefaller vilja leva som förr i tiden. Så är det Heinz’ påstående i slutet att han inte
ägnat sig åt politik. Då hans mor bryter ut mot honom (citerat ovan), anklagar hon honom
dock för att tala politik. Antingen har Heinz slutat med detta, eller så ljuger någon.
Stämningen i novellen utgår i hög grad från personbeskrivningarna. Herr Kurzner är
”något tungt, nerpressande och kuvande”. Hans fru kallas den ”lilla torra, febriga, nervösa
kvinnan från Leipzig”. Zieglers andra hustru ”var kvinnoläkare; hon dog av kokainmissbruk”.
Otto är ”en slusk”. ”Han såg också mycket bra ut: typen för en förstadsbalcharmör. Han var
hängig, slapp, hade något feminint över sig.” (s. 95) Efter den inledande förväxlingen av kaffe
med te är det lustiga slut och den oroliga stämningen infinner sig. Visst finns ljuspunkter som
att berättaren och vännen Ziegler ofta promenerar, men slutintrycket blir ändå som berättarens
slutord: ”alla vägar här är utan goda minnen.”
Alla som lever kvar i det gamla – fru Kurzner, Ziegler, fru W. och Otto – försvinner och
går antagligen under i den nya tiden. Med undantag för Otto ligger berättarens sympatier hos
dem. Heinz har klarat sig bra, men han tillhörde ju en annan värld.
Novellens titel ”Det förlorade Europa” torde syfta på förkrigstidens Europa, som för alltid
är försvunnet. Utgående från titeln formulerar Örjan Lindberger novellens centrala tanke:
Titeln anger ett perspektiv, som tycks ha framträtt med ökad tydlighet efter det att den direkta
upplevelsen kommit en bit på avstånd: världskriget och dess följder har raserat det gamla – inte
minst den gamla kulturen – även om många människor har svårt att inse det och klänger sig fast
vid det som en gång var. 60
Recensenten M. J. i Ny Tid, sannolikt Melker Johnsson, tolkar novellens titel så, att den som
söker ”tiden, som inte längre fanns” tillhör ”det förlorade Europa”. 61
Novellen skildrar flera personer, som inte förstått, att tiden gått från förkrigstiden till 1923,
utan lever kvar i det förgångna. Detta är novellens tema. Den består av en ram i nutid och i
den inre berättelsen tre avsnitt från 1923, som är varandras paralleller, ty de handlar om de tre
personer – fru Kurzner, Ziegler och fru W. – som inte insett, att tiden gått.
19
Stilen är antydande, vilket ger novellen en viss oklarhet. Berättaren tar oss med till Steglitz
1923 och låter oss uppleva stämningarna och personerna där och ta del av några episoder. Det
hela påminner om ett pussel, som läsaren själv får lägga samman.
Novellen handlar om människornas oro i efterkrigstidens Berlin, mer om krigets följder än
om kriget. Att den stannar i minnet, beror på alla obesvarade frågor den väcker. Herr Kurzner
uttalar sig om kriget (se ovan), hans fru och fru W. längtar tillbaka till förkrigstiden, Ziegler
greps av ett plötsligt äckel, deserterade två gånger och efterspanades sedan av polisen. Mer
står just inte om kriget, men klart är, att krigets verkningar – hyperinflation, fattigdom, osäkra
och nervösa människor, splittrade familjer – syns långt efter dess slut.
KORT BESÖK
Inledningsnovellen i Natten är här, ”Kort besök”, berättas av en person, som befinner sig i sin
bostad i en förstad till Paris. Av uppgiften om Montmorencyskogen och Rousseau sluter man,
att staden är S:t Leu-la-Forêt, där Johnson bodde 1927–30.
Några människor i staden är kolhandlaren, som inte fick någon middagslur under kriget;
trädgårdsmästaren, som såg krigets skador på jorden, och herboristen, som såg krigets betydelse för läkekonsten, men annars talar man sällan om kriget i staden. Berättaren
har räknat ut, att kriget måste sakna värde som samtalsämne här just därför att det låg i ett
ohyggligt förflutet, som alla varit med om precis lika mycket och som ingen kunde komma med
något nytt bidrag till: man ansåg att man kände till det, var och en lika bra. (s. 13)
Visserligen har ett femtiotal av stadens män stupat i kriget och det finns ett minnesmärke på
kyrkogården, men kriget har nu varit över i flera år. Han får emellertid en dag besök av en
man, Henri, som han inte känner, men ofta sett i staden, och denne talar hela tiden om kriget.
Samtalsämnet förefaller berättaren ovanligt och underligt. Första omnämnandet lyder:
Han strök nästan ömt sina små svarta mustascher och berättade stillsamt att han varit vid
Somme och Marne och vid den plats, man döpt till Mort-Hommes, och vid den verkligt stora
prövningen: Verdun. Hans fina händer med de välpolerade naglarna ritade ut figurer i luften –
lugnt, som om han talat om något helt likgiltigt. (s. 13)
Berättaren tänker på vad han har hört om den ohyggliga massdöden vid Verdun – han har talat
med både tyskar och fransmän och läst flera böcker, retar sig på att mannen sitter helt lugnt
och berättar ”hur den grova kanonelden utplånat kompani efter kompani, hela regementen”,
och frågar hur mannen kände sig då. (s. 14) Det var obehagligt, svarar denne, han var en
20
smula förkyld – senare fick han lunginflammation, det var många som fick det vid Verdun.
Då frågar berättaren ironiskt, om inte många fick skoskav också. Henri bryr sig inte om tonfallet, utan instämmer bara: ”Ja, naturligtvis. Och så var det ju många som stöp, förstås.”
(s. 15) Han fortsätter tala om kriget, tills berättaren, som misstänker att Henri är en försäljare,
talar om de dåliga tiderna och säger, att han aldrig köper obligationer. Därefter försöker han
tala litteratur utan resultat, inte ens krigslitteratur går bra.
Åter försöker berättaren byta samtalsämne och säger, att han snart skall flytta och undrar
om Henri är född här, vilket denne bekräftar. Så kommer samtalet in på skogen i trakten och
berättaren frågar efter legender om Rousseau (Eremitaget ligger i närheten), men Henri känner inte till några. Henri berättar, att han en dag under kriget haft permission och promenerat
genom skogen. Han kommer ihåg det, därför att den dagen stupade hans bror.
Till slut frågar berättaren Henri rent ut, om kriget inte ”var någon upplevelse” för honom.
Det var obehagligt med kriget, säger denne, fortfarande i likgiltig ton, han var innerligt trött
när det var slut. Han tillägger med eftertryck, att han upplevt allt förut. Sedan sitter de tysta.
Till sist säger berättaren – för att få ett slut på samtalet – att han måste med tåget, frågar igen
om något kan vara värre än kriget, varvid Henri nu svarar, att det beror på hur man tar det.
Sedan tillägger han: ”För mig var det något, som jag var tvungen att delta i – och det onda
som kunde hända mig hade hänt redan förut!” (s. 18) Han har bott i berättarens lägenhet och
när han gick uppför trappan, glömde han sitt ärende och kom att tänka på andra saker, förklarar han. Sedan går han.
Efter en tid får berättaren veta mer om mannen. Denne hade före kriget just gift sig och
samma dag det bröt ut, dog hans unga hustru, och han gick ut som frivillig bland de första.
Berättaren möter senare Henri på gatan och frågar om ärendet vid besöket. Henri tänkte sälja
en skrivmaskin, men glömde den i våningen under. Hans hustru dog i berättarens lägenhet.
Av samtalets förlopp framgår novellens uppläggning: berättelsen handlar dels om samtalsämnet, som berättaren försöker byta, dels om mannens ärende. Berättaren är intresserad av att
veta, varför Henri talar om kriget och vilket hans ärende är. Detta får man dock veta först efter
samtalet. Vid mötet på gatan säger berättaren, att Henri hela tiden talade om kriget, och denne
svarar ”Javisst, javisst” och ser mycket uttråkad ut. Genom hela novellen upprepas hur Henri
uttråkad och likgiltig ständigt talar om kriget, så det är ett karaktäristiskt slut. Kontrastverkan
mellan Henris förkylning och ”massdöden vid Verdun” utnyttjas med bitande ironi.
Liksom i ”Mannen som var med” spelar minnet stor roll. Henri glömmer sitt ärende och
börjar i stället tala om kriget. Återkomsten till den förra bostaden förefaller ha orsakat minnesförlusten och fått honom på andra tankar. Några hemska krigsminnen verkar han dock inte
21
ha, utan är helt likgiltig inför kriget. Det värsta – att hans hustru dött – talar han inte alls om,
förrän då de möts på gatan. Då förklarar Henri: ”när jag kom in till er var det som om jag
också glömt vem jag är i dag, nu. Jag satt faktiskt hela tiden och försökte komma på vad jag
ville er.” (s. 19) Kriget följde strax efter hustruns död och är vad han kommer att tänka på vid
besöket. Henri är förvirrad, ty han tycker om lägenheten, men tycks inte ha en aning om var
han befinner sig.
”Kort besök” liknar mer än ”Det förlorade Europa” en klassisk novell, ty här får man en
överraskande förklaring i slutet. Läsaren får veta det först inträffade – Henris giftermål – nära
berättelsens slut. Som berättaren undrar man, vad som kunde vara värre än kriget, och svaret
(som då inte ges av Henri) är alltså hustruns död. Då tar novellen en annan vändning och
mannen framstår nu inte som så okänslig som innan. Genom att berättaren inte återger hela
samtalet med Henri, lämnas en del åt läsarens fantasi. Samtalet varvas också med utförliga
kommentarer av berättaren, som hela tiden låter läsaren veta hur oberörd Henri är.
Henri intresserar sig mest för det som rör honom själv. De miljoner som stupade i kriget är
han likgiltig inför, men att han själv var förkyld, nämner han. Visserligen nämner han sin
brors död, men bara för att han själv haft permission den dagen och varit nära att bli skjuten
av två vildsvinsjägare. Kriget var för honom något som han var tvungen att delta i, säger han.
Henri kände inte de miljoner, som dukade under i kriget, men han kände sin hustru, däri ligger den avgörande skillnaden.
Johnson ger inte någon detaljerad krigsskildring, utan antyder och nämner några laddade,
geografiska namn. Totalt vid Verdun och Somme 1916 förlorade vardera sidan över en miljon
man i döda, sårade och saknade. 62 Att antyda är fullt tillräckligt och kan ge ökad verkan. Man
upprörs med berättaren över mannens likgiltighet och undrar också hela tiden vad han egentligen vill. Olyckan berör mer, när man ställs inför ett enskilt fall, än om man tänker på den
oerhörda katastrof, som ett krig innebär. Samtidigt inser man hur fruktansvärt kriget var med
allt mänskligt lidande. Många av de miljoner stupade i kriget efterlämnade änkor, faderlösa
barn och andra anhöriga, vart fall en tragedi som för Henri – så kan man tänka vid läsningen
av ”Kort besök”.
I DET OVERKLIGA.
Eyvind Johnsons första hustru, Aase, var från Tröndelagen och familjen besökte Norge flera
somrar efter flytten till Sverige 1930. Den trygga världen är tillägnad hennes minne.
22
Novellen ”I det overkliga” ingår i Den trygga världen och publicerades första gången i Vi
nr 26–27 (2/7) 1938. Exakta tidsangivelser förekommer inte i novellen, men man har inget
skäl att anta, att den inte är en samtidsskildring.
Berättaren och bonden Gabriel från trakten befinner sig på fisketur i Tröndelagen. De skall
gå till några tjärnar och övernatta i en koja. Den yttre handlingen är begränsad till fisketuren,
där inget särskilt inträffar, och det väsentliga ligger i berättarens tankar och männens samtal.
Efter att ha talat om fisket börjar Gabriel tala om kriget nere i Europa och säger, att han har
svårt att förstå vad som händer. Det är som en roman, säger han: ”Man tror nog att kanoner
och kulsprutor dräpt så och så många tusen mänskor. Man tvivlar inte på det. Men det är ändå
som om det inte vore verkligt.” (s. 194) Han nämner ett mord i trakten för ett trettiotal år sedan, då en man slog ihjäl sin hustru med en yxa. ”Sånt är mycket verkligare. Fast det är ju
ingenting mot luftbombardemang och hundra och tusen dräpta barn. Men det gör inte samma
verkan på oss. Det är inte så verkligt.” (s. 194) ”Vi har väl inte upplevt tillräckligt mycket av
den sorten för att kunna förstå vad det är”, säger berättaren instämmande. Gabriel nämner
hednamissionen förr, då det samlades in mycket pengar trots folks fattigdom. Nu, när det
skulle gjort mer nytta, är det svårare och Gabriel tvivlar på människans godhet. Förr har han
trott, att det goda inte är verkligt och bara finns i böcker, men nu tror han ibland, att det onda
inte är det, fast han vet att han har fel.
De går på en tuvig myr och berättaren börjar fundera över tiden:
Här har vi gått flera år förut. Och plötsligt slår det mig hur lika allt är – och att vi som går
över myren inte åldrats. Just nu när vi kliver här har vi inte åldrats. Så fort vi får tag på en tidning är vi mycket äldre. Då har allt, som skett i världen de sista åren, verkligen skett. Nu är det
långt borta från oss.
Och jag tänker: Somrarna för mig och för många andra har varit till för att hejda tiden. Vi
har flytt ur det stora sammanhanget med den levande, verkliga världen och in i dem på samma
sätt som stadsbon en gång i veckan flyr in i söndagsbilagans detektiv- eller vildmarksnovell.
Somrarna har varit en paus under vilken vår verklighetstyngda vintersjäl rusat in i glömskan
och välbefinnandet. (s. 196 f.)
Där verkligheten finns, finns tiden – så tycks berättaren tänka. Den levande, verkliga världen
är emellertid inte eftersträvansvärd. Mot stillheten vid den norska tjärnen ställs berättarens
tankar om krigets Europa:
Medan man ute i världen bombarderat obefästa städer även under de vackraste dagarna, de
vackraste nätterna. Bomber har fallit ner och dödat kvinnor och barn. Bomber har fallit ner
missat sitt mål och dödat lysmaskar och humlor och fruktträd. (s. 197)
De talar om hur bombflygarna kan känna sig. Gabriel säger, att han en gång sköt en uggla.
23
Han har ofta tänkt på hur meningslöst det var, och undrar om det är likadant för bombflygarna, att de egentligen inte menar någonting. Berättaren säger, att de har order, men att de är
på avstånd och kanske varken ser eller hör när bomberna exploderar. I alla fall är det avlägset.
”Ungefär som vi från verkligheten, menar du?”, säger Gabriel och berättaren instämmer.
(s. 198) Gabriel menar, att om man inte glömde bort allt som verkligen sker i världen, vore
det väl bara att hoppa i tjärnen. Berättaren tror, att de flesta vänder sig bort från världen, annars skulle de inte låta det hända.
Sedan de fiskat, ätit och druckit kaffe, börjar Gabriel spela mandolin och sjunga. Först
sjunger han en visa om Hamlet och Ofelia, som griper berättaren, trots att den inte brukar det.
Sedan sjunger han en skillingvisa om ett mord för femtio år sedan. Berättaren tycker visan är
hemsk, men skräckkänslan försvinner då Gabriel slutat och det är tryggt och lugnt. De lägger
sig att sova och berättaren vill inte tänka på framtiden – jo, den nära, i morgon skall de gå till
den nedre tjärnen. Till sist tänker berättaren: ”Det här är inte verkligt.”
Medan samtalet i ”Kort besök” kan ses som en kamp om samtalsämnet, sker meningsutbytet mellan berättaren och Gabriel på lika villkor. De är kamrater och helt överens, och med
den lyriska miljöbeskrivningen blir det en lugn stämning, som skarpt kontrasterar mot talet
om mord och bomberna i Europa. Trots lugnet är berättaren tidvis otrygg. Örjan Lindberger
skriver: ”Den trygga världen får sin enhetliga karaktär av denna intensivt återgivna stämning
av att befinna sig på randen av en katastrof.” Han skriver vidare, att det är den mest lyriska av
Johnsons novellsamlingar. 63 Båda dessa påståenden är i hög grad tillämpliga på ”I det overkliga”, och då det lyriska kombineras med katastrofhotet, uppnår författaren en stark effekt. År
1938 kunde man väl inte tänka sig någon mer fredlig plats än en norsk fjällsjö, och kontrasten
till krigets Europa är stor. Ändå känner sig berättaren hotad. Han är inte mörkrädd, men det är
ändå en annan sak att höra en skillingvisa om mord i mörker, än i elektriskt ljus. Även i själva
krigsskildringen använder sig författaren kontrasten som stilmedel, ty bombflygarnas krigförande motståndare nämns inte – utan bara kvinnor och barn, humlor och fruktträd, som leder
tanken till fred. Lägg märke till att städerna är obefästa.
Berättarens känsla av att de inte åldrats har förstås att göra med, att de går på den oföränderliga myren. Tiden är ju ett mått på vad som hänt, och på myren har ingenting hänt. De går
där som de har gått flera år förut. Ute i världen sker mycket, det står i tidningarna, där går
tiden och man åldras. Därför tänker berättaren sist i novellen: ”Det här är inte verkligt.” Han
tänker alltså som Gabriel gjorde förr – att det goda inte är verkligt.
Även minnet är med i novellen, låt vara mindre centralt än i de övriga. Gabriel minns dels
mordet, dels sin hustru, som rymde efter ett år och tog dottern med sig. Berättaren tänker på
24
”vår verklighetstyngda vintersjäl”, som under somrarna rusar ”in i glömskan och välbefinnandet”. Här kan man tänka på fru W., som försöker glömma problemen i Tyskland 1923.
Både Gabriel och berättaren flyr verkligheten, var och en på sitt sätt. Gabriel spelar mandolin och berättaren kommer till Norge varje sommar (se citat ovan). Det är lätt att förstå
Gabriel, då han anser ett mord i trakten vara mer verkligt än kriget i tidningarna – särskilt med
tanke på att han såg offret. Ändå medger han, att mordet är ingenting mot kriget, men det gör
inte samma verkan, säger han. Man tänker på ”Kort besök”: miljonerna döda i kriget bekom
inte Henri, men det gjorde hustruns död. ”I det overkliga” har också beröringspunkter med
”Mannen som var med”, där Heinrich funderar över vad som är verkligt. Där förekommer
dock drömmar, men inte här.
”I det overkliga” skiljer sig från de tidigare genomgångna novellerna på så sätt att kriget
här inte tillhör det förflutna, utan pågår just nu. Eftersom det utspelas långt borta, blir det ändå
en indirekt skildring. Dessutom har varken berättaren eller Gabriel varit med i kriget, till skillnad från Heinrich, Ziegler och Henri i de andra novellerna, som är skrivna i fredstid.
Spanien nämns aldrig i novellen, men är det enda land som kan komma i fråga. Spanska
inbördeskriget var det enda europeiska kriget 1938, och inget talar för, att novellen utspelas
under första världskriget. Tidigare under året hade Johnson publicerat novellen ”På våren
1938” om ett Spanienmöte i Folkets hus, och Nattövning var under arbete. Den trygga världen
kom ut på våren 1940 och Henning Söderhjelm och andra recensenter konstaterar, att novellerna med norska motiv har fått en plötslig och opåräknad aktualitet, även om Söderhjelm
påpekar, att kriget är i Spanien. 64 Författarens antydande stil har medfört att novellen med
tiden fått en – önskad eller oönskad – allmängiltighet.
Novellen är ett utmärkt exempel på såväl Johnsons antydande stil som på den indirekta berättarmetoden.
25
AVSLUTANDE SYNPUNKTER
Jag påminner om syftet. Mina avsikter med uppsatsen är flera: En är att undersöka berättartekniken i Johnsons noveller om nutida krig och deras följder. Det indirekta skrivsättet om
kriget skall särskilt studeras. Min avsikt är även, att uppmärksamma minnet och tiden, som är
centrala i Johnsons diktning, och ge exempel från hans romaner. Vidare ämnar jag studera
novellernas ideologiska innebörder. Även författarens liv och olika uttalanden kommer jag att
beröra, eftersom dessa kan klargöra ideologin, samt översiktligt studera krigsmotivets förekomst i romanerna.
Minnet är särskilt viktigt i ”Mannen som var med”, där Heinrich oroas av krigsminnen,
som dyker upp i drömmar, och i ”Kort besök”, där Henri drabbas av en egendomlig minnesförlust. I ”Det förlorade Europa” pendlar handlingen mellan olika tider före, under och efter
1923. I början av trettiotalet hade Johnson kommit fram till, att ”ingen tid utgör ensam vår
nutid” (se ovan, s. 11), vilket kan förklara novellens uppläggning. Både minnet och tiden är
dock viktiga i alla fyra berättelserna. Detta finner jag intressant, eftersom det tycks som om
författaren prövar nya idéer i noveller långt innan de visar sig i romaner.
Den indirekta berättarmetoden om kriget och dess följder, som Johnson använder i sina
romaner, har han visat sig tillämpa även i de undersökta novellerna. De senare är av två slag:
dels de tre om första världskriget, som personerna minns, dels ”I det overkliga”, där man läst i
tidningarna om ett pågående krig i ett annat land. I båda slagen av noveller får man alltså en
indirekt krigsskildring. Man kan även se ”Det förlorade Europa” som en annan sorts novell än
de övriga, eftersom den mer handlar om krigets följder än om själva kriget. Som framkommit
av analyserna, står det inte särskilt mycket om kriget i novellerna, utan det beskrivs med
några få, laddade ord. Detta åskådliggör den indirekta berättarmetoden, ty i den ligger ordknappheten och antydningarna.
Kriget och dess följder är ett återkommande motiv i Johnsons romaner. Det förekommer i
ungefär var sjätte novell i samlingarna. Som vi har sett, var han aktiv i krigsfrågan även på
annat sätt – genom artiklar och föredrag och genom att medverka i ett flertal tidningsredaktioner under andra världskriget.
Johnson var antimilitarist i sin ungdom, men blev under trettiotalet övertygad om, att man
måste försvara sig mot diktaturernas anfall. Denna åsiktsförändring har inte visat sig i de undersökta novellerna. ”I det overkliga” handlar om Spanien och i det kriget väljer berättaren
sida på ett helt annat sätt än i de tre novellerna om första världskriget. År 1925 gav Johnson
26
arméerna skulden till alla krig, men senare valde han sida i krigen och gav klara besked. Detta
bör vara en viktig orsak till hans ändrade inställning till militarismen – motståndsviljan ökar
med en tydlig fiende. Dessutom anfölls våra grannländer under andra världskriget.
Jag låter Axel Liffner avsluta med följande ord om Eyvind Johnson i den syndikalistiska
tidningen Storm 1944: ”Han vänder sig med alla vapen mot krig, socialt förtryck och individens förnedring och utplåning. För honom är varje människoliv oersättligt.” 65
27
NOTER
1
Ö. Lindberger, ”Eyvind Johnson”. Studiekamraten (1936) nr 23–24, s. 379–383 samt ”Eyvind Johnsons möte
med Proust och Joyce”. BLM (1960) nr 7, s. 554–563; J. Mjöberg, Dikt och diktatur, Stockholm 1944; E. Hj.
Linder, Fem decennier av nittonhundratalet 2, Stockholm 1965; Elna Hessel, Eyvind Johnsons inlägg i den
politiska idédebatten i slutet av 1930-talet och början av 1940-talet (Opublicerad licentiatavhandling framlagd vid Göteborgs universitet 1966 och 1968) samt ”Eyvind Johnsons Advent på 30-talet. En novell om
ståndpunktstagande” i Novellanalyser, Stockholm 1970, s. 100–105 samt ”Eyvind Johnson och spanska inbördeskriget”. Studiekamraten (1967) nr 6, s. 106–107; G. Orton, Eyvind Johnson, Stockholm 1974; Merete
Mazzarella, Myt och verklighet, Helsingfors 1981; T. Stenström, Existentialismen i Sverige, Stockholm 1984;
Mona Kårsnäs, Eyvind Johnson och Djävulen, Uppsala 1984; Åsa Risberg, Diktarnas krig, Stockholm 1986;
B. Gustavssons efterord i E. Johnsons Olibrius och gestalterna, Stockholm 1986; och Birgit Munkhammar,
Hemligskrivaren, Stockholm 2000.
2
J. Mjöberg, ”Nittonhundrasjutton – en okänd roman av Eyvind Johnson”. SLT (1977) nr 3–4, s. 21–28.
3
S. Ekman, ”Eyvind Johnson och förintelsen”. Artes (2000) nr 4, s. 57–70.
4
Pan mot Sparta utgavs i blott 600 exemplar och innehåller fem noveller, varav fyra även finns i Natten är här.
5
Av novellerna var en del först tänkta att ingå som romankapitel i Minnas (1928), men togs då bort. Örjan
Lindberger utgav 1998 den ursprungliga versionen av Minnas med titeln Herr Clerk Vår Mästare. Där finns
en novell till.
6
P.-O. Mattsson, Eyvind Johnson. Bibliografi, Uppsala 2000, avd. Ca (s. 47–85).
7
Ö. Lindberger, Norrbottningen som blev europé, Stockholm 1986, s. 268 f. (not 5).
8
Eyvind Johnson föddes på Olofdagen 1900. Han var medlem i SAC 1917–19 och ungsocialist 1918–24. Se
Ö. Lindberger, Norrbottningen som blev europé, s. 44 f., 50, 54.
9
K. Fernström, Ungsocialismen, Stockholm 1950, s. 345 f. Där återges hela programmet.
10
E. Johnson [sign. Eywind Ung], ”Se…”. Brand 10/11 (nr 45) 1923, s. 2.
11
K. Marx & F. Engels, Det kommunistiska manifestet, Stockholm 1964, s. 41. (Först: 1848)
12
C. J. Björklund, Orädda riddare av pennan, Stockholm 1960, s. 217 ff. (citat från s. 221). Björklund var
Brands redaktör 1918–47. Se även Ö. Lindberger, Norrbottningen som blev europé, s. 77 ff.
13
E. Johnson, ”De sista timmarna. ’Vem har skulden till kriget? Vem har förtjänsten av att det slutade?’”.
Norrländska Socialdemokraten 21/7 1925.
14
E. Johnson & E. Diktonius, Och så vill jag prata med dig, Stockholm 1997, s. 62.
15
Ö. Lindberger, Människan i tiden, Stockholm 1990, s. 139.
16
Åsa Risberg, Diktarnas krig, Stockholm 1986, s. 37 f.
17
E. Johnson, ”Republiken strider för oss” i Till Madrid, Stockholm 1937, s. 22 f.
18
Åsa Risberg, Diktarnas krig, s. 150.
19
E. Johnson, ”Författares neutralitet” i Det stod i Arbetet 1887–1972, Stockholm 1972, s. 107 f. Föredrag hållet
vid Arbetets litteraturafton 1/12 1938 och sedan publicerat i tidningen 3/12 1938.
20
Ö. Lindberger, Människan i tiden, s. 37.
21
E. Johnson m.fl., ”Vi vill mera”. SvD 1/12 1939. Uppropet publicerades ”i stockholmspressen och i många av
landets tidningar”. Se E. Johnson, ”Författarna och försvaret av vårt land”. Tidskrift för Reservofficerare
(1943) nr 4, s. 163.
22
Mona Kårsnäs, Eyvind Johnson och Djävulen, Uppsala 1984, s. 74. Martinson var postiljon vid fronten i norr,
vilket han berättar om i Verklighet till döds (1940), liksom om resorna innan.
23
E. Johnson, ”Tåg genom Finland”. Folket i Bild (1940) nr 9 B (3/3), s. 6.
24
Elna Hessel, Eyvind Johnsons inlägg i den politiska idédebatten i slutet av 1930-talet och början av 1940talet, s B 36, B 62 ff. Citat ur Nordens Frihet: s. B 62, citat ur Håndslag: s. B 65. Se även Ö. Lindberger,
Människan i tiden, s. 50 f., 66 ff.
25
Se Ö. Lindberger, Människan i tiden, s. 139 f.
26
E. Johnson, Inför världsfredsdagen. Radiotjänst 15/8 1945. Jag har gjort uppteckningen efter ljudband.
27
E. Johnson, ”Förslag till opinionsyttring”. DN 9/3 1948.
28
E. Johnson, Den goda möjligheten. Om demokratien. Radiotjänst 1/5 1948.
29
E. Johnson, ”Den krossade friheten”. DN 8/11 1956. Radiosändning: I brännpunkten. Radiotjänst 6/11 1956.
Se vidare Ö. Lindberger, Människan i tiden, s. 272 ff.
30
S. Carlsson, ”Internationalism och nedrustning 1920–1926”, s. 152 f. samt ”Folkhemspolitiken”, s. 207 ff.
Carlssons båda artiklar finns i Den svenska historien, bd 14, Stockholm 1983.
31
V. Moberg, ”Omprövning under 30-talet”. DN 17/1 1960.
32
V. Moberg, ”Författarnas uppbåd 39”. DN 22/1 1960.
28
33
J. Mjöberg, ”Nittonhundrasjutton – en okänd roman av Eyvind Johnson”. SLT (1977) nr 3–4, s. 28. Mjöbergs
påstående att Eyvind Johnson aldrig ville ge ut den som bok (s. 21) stämmer ej. I brev till Elmer Diktonius
16/4 1932 skriver Johnson, att boken refuserats av Bonniers, Tiden och Natur & Kultur. Se E. Johnson &
E. Diktonius, Och så vill jag prata med dig, Stockholm 1997, s. 38 f.
34
Se S. Ekman, ”Eyvind Johnson och förintelsen”. Artes (2000) nr 4, s. 67 ff.
35
E. Johnson, Grupp Krilon, Stockholm 1941, kap. 20, s. 534.
36
E. Johnson, ”Strändernas svall”. Röster i Radio (1949) nr 10, s. 9.
37
E. Ramström, ”När Eyvind Johnson tände facklor i Brand. ’Min beundran för Krapotkin är alltjämt stor’ ”.
Arbetaren årg. 53 (1974) nr 7, s. 5. (Intervju.)
38
Freud var aktuell under skrivandet av Minnas. Se Ö. Lindberger, Norrbottningen som blev europé, s. 206 f.
39
E. Johnson, Spår förbi Kolonos, Stockholm 1961, s. 9 f.
40
E. Johnson, Strändernas svall, Stockholm 1946, kap. 11, s. 199.
41
E. Johnson, Strändernas svall, Stockholm 1946, kap. 9, s. 147.
42
E. Johnson, Krilon själv, Stockholm 1943, kap. 27, s. 679.
43
E. Johnson, ”Romanfunderingar”. BLM (1944) nr 7, s. 589.
44
E. Johnson, ”’En författare i sin tid…’. (Ett kåseri)” i Personligt politiskt estetiskt, Stockholm 1992, s. 206 f.
Föredrag hållet 10/8 1962. (Först tryckt i MLFÅ 1962.)
45
E. Johnson, Livsdagen lång, Stockholm 1964, kap. 18, s. 145 f.
46
Nycander, S., ”Eyvind Johnson, en resenär i tiden”. DN 24/12 1973. (Intervju.)
47
P.-O. Mattsson, Eyvind Johnson. Bibliografi, s. 54. Använd upplaga är SLT (1977) nr 3–4, s. 14–16.
48
K. Ahnlund, ”Möten med Eyvind Johnson”. SLT (1977), nr 3–4, s. 20.
49
J. L. Runeberg, ”Fänrik Stål” i Fänrik Ståls sägner, Uddevalla 1977, s. 15. (Först: 1848–60)
50
E. Johnson, Sju liv, Stockholm 1944, s. 5. Original: ”Á LA MÉMORIE D’ANDRÉ BAILLON! / Une dimanche
à Marly 1928. / Vous: La Nuit est ici, – et sur l’Europe. Qu’elle passe! Que l’epoque sera belle quand-même!
Et les écrivains? Il faut qu’on toujours parle de soi-même! De là vient la Vérite / E. J. ” (Natten är här, s. 5)
51
Jag har läst recensionerna av Eyvind Johnsons novellsamlingar i Bonniers förlags arkiv. Det bör vara samtliga.
52
H. Söderhjelm [sign. H. S–m.], ”Oroliga noveller”. GHT 30/5 1932.
53
H. Grevenius [sign. Gvs], ”Noveller”. ST 20/5 1932.
54
A. Strindberg, ”Ett diktarjubileum”. Skogsindustriarbetaren (1944) nr 20, s. 7, 22.
55
Ziegler liknar helt klart ungraren K. i Romantisk berättelse från 1953 (kap. 20, s. 293–298). Se T. Stenström,
Romantikern Eyvind Johnson, Lund 1978, s. 147 f. Stenström identifierar där ungraren K. med dels anarkisten
Karl i Krilon själv (kap. 10, del X, s. 227 ff.), dels den verklige Carl Peter. Se även E. Johnson, ”På jakt efter
källor” i Personligt politiskt estetiskt, Stockholm 1992, s. 89. (Först i ST 6/4 1961) Där står, att Carl Peter
bodde i samma hus som Eyvind Johnson i Steglitz. Han är ”en blandning av praktisk handlingskraft, ordentlighet och socialetiskt drömmeri mot en bakgrund av djupa kunskaper. [– – –] Han och hans hustru har sett det
mesta av krigets och revolutionens bottnar: Ungern, Ryssland, Österrike, Berlin.”
56
Jämför Mårten Torpares ord i Nattövning: ”Nu spricker jorden, märker du det? Den ena halvan heter Rättfärdighet eller något i den stilen, den andra har ännu inget namn, men man skulle kunna kalla den för världsdelen
Barbari. Sprickan skiljer folken från varandra, den går rakt genom nationer, den går genom familjer, ja, den
klyver individer.” (kap. 27, s. 211)
57
Skadeståndet fastställdes 1921 och var på 138 miljarder guldmark. Se B. K. A. Huldt, ”Första världskriget” i
Nationalencyklopedin, bd 7, Höganäs 1992, s. 253.
58
I början av perioden 1918–23 steg prisnivån i Tyskland med 7 % i månaden för att i periodens slut vara uppe i
omkring 200 % i månaden. Se C.-H. Siven, ”Inflation” i Nationalencyklopedin, bd 9, Höganäs 1992, s. 452.
59
S. Björck, Romanens formvärld, Stockholm 1970, s. 194.
60
Ö. Lindberger, Norrbottningen som blev europé, s. 271.
61
M. J. [sannolikt Melker Johnsson], ”På resa med två generationer”. Ny Tid 10/6 1932.
62
B. K. A. Huldt, ”Första världskriget” i Nationalencyklopedin, bd 7, Höganäs 1992, s. 241 f.
63
Ö. Lindberger, Människan i tiden, s. 42 f.
64
H. Söderhjelm, ”Spånor”. GHT 23/4 1940.
65
A. Liffner, ”Sju liv”. Storm (1944) nr 10, sista sidan.
29
LITTERATUR OCH KÄLLOR
FÖRKORTNINGAR.
BLM
Bonniers litterära magasin.
DN
Dagens Nyheter.
GHT
Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning.
MLFÅ Modersmålslärarnas Förenings Årsskrift.
SLT
Svensk Litteraturtidskrift.
ST
Stockholms-Tidningen.
SvD
Svenska Dagbladet.
OTRYCKT MATERIAL
Hessel, Elna, Eyvind Johnsons inlägg i den politiska idédebatten i slutet av 1930-talet och
början av 1940-talet. Licentiatavhandling, Litteraturvetenskapliga institutionen, Göteborgs
universitet. Första delen framlades 1966 och andra delen 1968.
Johnson, E., Inför världsfredsdagen. Radiotjänst 15/8 1945.
Johnson, E., Den goda möjligheten. Om demokratien. Radiotjänst 1/5 1948.
TRYCKT MATERIAL
A. NOVELLER OCH NOVELLSAMLINGAR AV EYVIND JOHNSON.
De fyra främlingarna. Stockholm 1924.
”Med i kriget”. SLT (1977) nr 3–4, s. 14–16 [Först: ”Mannen som var med”. ST 13/11 1924].
Natten är här. Noveller. Stockholm 1932. [Först: 1929–32]
Än en gång, Kapten! Noveller. Stockholm 1934. [Först: 1928–34]
Den trygga världen. Noveller. Stockholm 1940. [Först: 1933–40]
Pan mot Sparta. Fem noveller med klassiskt motiv. Stockholm 1946. [Först: 1931–34]
Sju liv. Stockholm 1944. [Samlingsvolym.]
Olibrius och gestalterna. Tidiga berättelser. Utgivna av B. Gustavsson. Stockholm 1986.
[Först: 1920–38]
Spår förbi Kolonos. Se avd. C.
30
B. ROMANER AV EYVIND JOHNSON.
Timans och rättfärdigheten. Stockholm 1925.
Minnas. [1928] Stockholm 1950.
Nattövning. Roman. [1938] Stockholm 1950.
Soldatens återkomst. Roman. [1940] Stockholm 1950.
Grupp Krilon. En roman om det sannolika. Stockholm 1941.
Krilons resa. En roman om det sannolika. Stockholm 1942.
Krilon själv. En roman om det sannolika. Stockholm 1943.
Strändernas svall. En roman om det närvarande. Stockholm 1946.
Drömmar om rosor och eld. Roman. Stockholm 1949.
Romantisk berättelse. Stockholm 1953.
Tidens gång. En romantisk berättelse. Stockholm 1955.
Molnen över Metapontion. En roman. Stockholm 1957.
Hans nådes tid. Roman. Stockholm 1960.
Livsdagen lång. En roman, berättad i Rom. Stockholm 1964..
Några steg mot tystnaden. En roman om fångna. Stockholm 1973.
Herr Clerk Vår Mästare. En gruppering. Under red. av Ö. Lindberger och med inledning av
U. Linde. Stockholm 1998. [Ursprunglig version av Minnas]
C. ÖVRIG LITTERATUR AV EYVIND JOHNSON.
Eywind Ung [sign. för E. Johnson], ”Se…”. Brand 10/11 (nr 45) 1923, s. 2.
”De sista timmarna. ’Vem har skulden till kriget? Vem har förtjänsten av att det slutade?’”.
Norrländska Socialdemokraten 21/7 1925.
”Republiken strider för oss” i Till Madrid. Från svenska författare. Red. E. Johnson & H. P.
Matthis. Stockholm 1937, s. 22–23.
”Författares neutralitet” i Det stod i Arbetet 1887–1972. Ett urval av A. Alsterdal och O.
Sandell. (Skrifter till Arbetets historia, nr 4) Stockholm 1972, s. 103–110. [Föredrag hållet
vid Arbetets litteraturafton 1/12 1938 och därefter publicerat i tidningen 3/12 1938.]
Undertecknare av upprop 1939. Se avd. E (V. Moberg).
”Tåg genom Finland”. Folket i Bild årg. 7 (1940) nr 9 B (3/3), s. 4–6, 22.
”Författarna och försvaret av vårt land. Ur ett föredrag hållet för officerare”. Tidskrift för
Reservofficerare årg. 19 (1943) nr 4, s. 161–164.
”Romanfunderingar”. BLM (1944) nr 7, s. 583–592.
”Warszawa” i E. Johnson & G. Almstedt, Warszawa! Stockholm 1944, s. 33–44.
31
”Förslag till opinionsyttring”. DN 9/3 1948. [Om Tjeckoslovakien.]
”Strändernas svall”. Röster i Radio (1949) nr 10, s. 9.
”Den krossade friheten”. DN 8/11 1956. [Om Ungern.]
”På jakt efter källor” i Personligt politiskt estetiskt. Urval och förord av Ö. Lindberger.
Stockholm 1992, s. 85–91. [Först i ST 6/4 1961.]
Spår förbi Kolonos. En berättelse. Stockholm 1961. [Reseskildring och noveller.]
”’En författare i sin tid…’. (Ett kåseri)” i Personligt politiskt estetiskt. Urval och förord av Ö.
Lindberger. Stockholm 1992, s. 196–208. [Föredrag hållet 10/8 1962. Först i MLFÅ 1962.]
Och så vill jag prata med dig. Brevväxlingen mellan Eyvind Johnson och Elmer Diktonius.
Redigering och kommentarer av Ö. Lindberger. Stockholm 1997.
D. ANFÖRDA RECENSIONER AV NOVELLSAMLINGAR.
Grevenius, H. [sign. Gvs], ”Noveller”. ST 20/5 1932
M. J. [sannolikt Melker Johnsson], ”På resa med två generationer”. Ny Tid 10/6 1932.
Liffner, A., ”Sju liv”. Storm (1944) nr 10, s. 7 och sista.
Strindberg, A., ”Ett diktarjubileum”. Skogsindustriarbetaren (1944) nr 20, s. 7, 22.
Söderhjelm, H. [sign. H. S–m.], ”Oroliga noveller”. GHT 30/5 1932.
Söderhjelm, H. [sign. H. S–m.], ”Spånor”. GHT 23/4 1940.
E. ÖVRIG LITTERATUR.
Ahnlund, K., ”Möten med Eyvind Johnson”. SLT (1977), nr 3–4, s. 17–20.
Björck, S., Romanens formvärld. Studier i prosaberättarens teknik. [1953] Stockholm 1970.
Björklund, C. J., Orädda riddare av pennan. Stockholm 1960.
Carlsson, S., ”Internationalism och nedrustning 1920–1926” i Den svenska historien. Bd 14.
Red. Gunvor Grenholm. Stockholm 1983, s. 148–153.
Carlsson, S., ”Folkhemspolitiken” i Den svenska historien. Bd 14. Red. Gunvor Grenholm.
Stockholm 1983, s. 199–213.
Ekman, S., ”Eyvind Johnson och förintelsen”. Artes (2000) nr 4, s. 57–70.
Fernström, K., Ungsocialismen. En krönika. Stockholm 1950.
Hessel, Elna, ”Eyvind Johnson och spanska inbördeskriget”. Studiekamraten (1967) nr 6,
s. 106–107.
Hessel, Elna, ”Eyvind Johnsons Advent på 30-talet. En novell om ståndpunktstagande” i
Novellanalyser. Red. Vivi Edström & P.-A. Henricson. Stockholm 1970, s. 100–105.
Homeros, Iliaden. [Övers. E. Lagerlöf, reviderad av G. Bendz] Malmö 1958.
32
Homeros, Odysséen. [Övers. E. Lagerlöf, reviderad av G. Bendz] Malmö 1957.
Huldt, B. K. A., ”Första världskriget” i Nationalencyklopedin. Bd 7. Red. K. Marklund.
Höganäs 1992, s. 235–255.
Kårsnäs, Mona, Eyvind Johnson och Djävulen. Människans andra jag och den politiska
ondskan – studier i ett motivkomplex i Eyvind Johnsons romankonst. (Skrifter utgivna av
Litteraturvetenskapliga institutionen vid Uppsala universitet, nr 20) Uppsala 1984. [Diss.]
Lagerkvist, P., Den knutna näven. [1934] T.ex. i Prosa IV. Stockholm 1951.
Lindberger, Ö., ”Eyvind Johnson”. Studiekamraten (1936) nr 23–24, s. 379–383.
Lindberger, Ö., ”Eyvind Johnsons möte med Proust och Joyce”. BLM (1960) nr 7, s. 554–563.
Lindberger, Ö., Norrbottningen som blev europé. Eyvind Johnsons liv och författarskap till
och med Romanen om Olof. Stockholm 1986.
Lindberger, Ö., Människan i tiden. Eyvind Johnsons liv och författarskap 1938–1976.
Stockholm 1990.
Linder, E. Hj., Fem decennier av nittonhundratalet. (Ny illustrerad svensk litteraturhistoria.
Bd V) Del 2. Stockholm 1965.
Martinson, H., Verklighet till döds. [1940] Stockholm 1990.
Marx, K. & F. Engels, Det kommunistiska manifestet. [1848. Manifest der kommunistischen
Partei. Övers. A. Danielsson] Stockholm 1964.
Mattsson, P.-O., Eyvind Johnson. Bibliografi. (Acta Bibliothecae R. Universitatis Upsaliensis.
Vol. XXXVI) Uppsala 2000.
Mazzarella, Merete, Myt och verklighet. Berättandets problem i Eyvind Johnsons roman
Strändernas svall. (Skrifter utgivna av Svenska litteratursällskapet i Finland, nr 497)
Helsingfors 1981. [Diss.]
Mjöberg, J., Dikt och diktatur. Svenskt kulturförsvar 1933–1943. Stockholm 1944.
Mjöberg, J., ”Nittonhundrasjutton – en okänd roman av Eyvind Johnson”. SLT (1977) nr 3–4,
s. 21–28.
Moberg, V., ”Vi vill mera”. SvD 1/12 1939. [Upprop undertecknat av Eyvind Johnson m.fl.
Ingress: ”Sveriges försvar måste stärkas. Tretton författare vädja till regering och riksdag.”]
Moberg, V., ”Omprövning under 30-talet”. DN 17/1 1960.
Moberg, V., ”Författarnas uppbåd 39”. DN 22/1 1960.
Munkhammar, Birgit, Hemligskrivaren. En essä om Eyvind Johnson. Stockholm 2000.
Nycander, S., ”Eyvind Johnson, en resenär i tiden”. DN 24/12 1973. [Intervju.]
Orton, G., Eyvind Johnson. En monografi. [Övers. G. Barklund] Stockholm 1974. [Originalet
utgavs i New York 1972 med samma titel. Den svenska utgåvan är utökad.]
33
Ramström, E., ”När Eyvind Johnson tände facklor i Brand. ’Min beundran för Krapotkin är
alltjämt stor’”. Arbetaren årg. 53 (1974) nr 7, s. 1, 5. [Intervju.]
Remarque, E. M., På västfronten intet nytt. [1929. Im Westen nichts Neues. Övers. C. Berg]
Stockholm 1929.
Risberg, Åsa, Diktarnas krig. De svenska författarna och spanska inbördeskriget. Stockholm
1986. [Diss.]
Runeberg, J. L., Fänrik Ståls sägner. I–II. [1848–60] Uddevalla 1977.
Siven, C.-H., ”Inflation” i Nationalencyklopedin. Bd 9. Red. K. Marklund. Höganäs 1992,
s. 451–453.
Stenström, T., Romantikern Eyvind Johnson. Tre studier. Lund 1978.
Stenström, T., Existentialismen i Sverige. Mottagande och inflytande 1900–1950. (Acta
Universitatis Upsaliensis. Historia literatarum, nr 13) Stockholm 1984.
Tolstoj, L. N., Krig och fred. I–III. [1865–69. Vojna i mir. Övers. Hj. Dahl] Stockholm 2002.
34