Världsböndagen 2009
PAPUA NYA GUINEA
”I Kristus är vi många lemmar men en enda kropp”
Bibelstudium över 2 Mos 2:1-10
Bakgrund
När Josef, en av Jakobs/Israels tolv söner, efter många
händelseförvecklingar blir styrelseman för Egypten, flyttar
Jakob/Israel dit med alla sina söner och döttrar. Tiden går
och Josef dör, liksom Egyptens olika faraoner. Släkten till
Josef växter allt mer och uppfyller landet. Så kommer till
slut en ny farao på tronen, en som inte har hört talas om
Josef. Denne farao är rädd att israeliterna ska växa i antal
och kanske förena sig med Egyptens fiender och strida mot
honom och hans armé. Därför tvingar farao israeliterna
in i ett mycket brutalt slaveri för att deras ande, moral,
aspiration och hopp ska krossas och bli förstörda.
Vem denne farao historiskt är vet man inte då texten
inte nämner några namn. Många exegeter har dock antagit
att det är Ramses II som texten beskriver (tidigt 1400-tal
f Kr).
Levi, som nämns i bibeltexten, var den tredje sonen
av Jakobs 12 söner. Och det är alltså ur den släkten som
Mose härstammar.
Introduktion
I 2 Mosebok kapitel ett och två påträffar vi flera kvinnor
med mycket skilda bakgrunder som alla blir involverade i
att rädda Moses liv, alltifrån tiden då han var ett litet barn
till vuxen ålder. Ingen av dem har dock kännedom om att
Mose en dag ska bli Guds redskap och befria israeliterna
från fångenskap till det utlovade landet Kanaan.
2 Mos 1:15-21
Dessa verser handlar om hebréernas två barnmorskor:
Shifra och Pua. De blir beordrade av farao att döda varje
manligt spädbarn som föds till de israelitiska kvinnorna.
Men Shifra och Pua var barnmorskor som fruktade Gud
och, med livet som insats, vägrar de att lyda faraos order.
De blir senare inkallade till farao som ifrågasätter deras
arbete, eftersom han märker att flera hebreiska gossebarn
lever. Men barnmorskorna ljuger inför självaste farao och
kommer med en ganska genomskinlig lögn: ”De hebreiska
kvinnorna föder så snabbt att vi inte hinner komma fram.”
Så räddar de livet på Mose, tillsammans med flertalet
andra gossebarn. Men Farao är rädd och ger order om att
alla spädbarn av manligt kön ska kastas i Nilen.
2 Mos 2:1-3
Moses mamma, Jokeved, var med all rätt orolig för sitt
barns liv. Trots att farao hade beordrat att alla nyfödda
hebreiska pojkar skulle dödas gjorde hon sitt bästa för
att ge Mose kärlek, omvårdnad och skydd från döden.
Hon tog som mor ett enormt ansvar för sin son. Även om
livet var tufft för henne och andra hebréer som slavar i
Egyptens land, fann hon trots allt hopp mitt i eländet. Den
flätade vasskorgen inger hopp.
2 Mos 2:4-7
Moses syster, Mirjam, blev redan som ett litet barn
involverad i att säkra sin brors framtid. Hon gav sin tid
till att vakta honom från flodstranden, där säkert hungriga
krokodiler och andra farliga djur kunde påträffas. Hon
vågade till och med träda fram inför faraos dotter.
Hon pratade självsäkert med faraos dotter, utan att
försäga sig, och arrangerade ensam om Mose framtida
liv och vård. Häri tog hon en stor risk då hon kom från
slavarnas värld. Denna lilla flicka, som älskade sin bror,
var modig och vis nog att få faraos dotter att acceptera
hennes mamma som amma. Utan att hon försade sig en
enda gång. Sålunda återbördar hon Mose hem till familjen
igen, så han kunde både få lära känna sin biologiska familj
och lära sig de hebreiska traditionerna och den hebreiska
tron. Mirjam är ett tydligt exempel på att ett även barn kan
bryta barriärer mellan hög och låg och medverka i Guds
plan för sitt folk.
2 Mos 2:5-10
Den unga prinsessan levde i ett kungligt palats, men denna
händelse äger dock rum utanför palatsets väggar, invid
strandbanken dit hon kom för att bada. Prinsessan hörde
ett barn gråta och gråten berörde hennes hjärta. Hon kände
medlidande med barnet i vasskorgen och bestämde sig för
att behålla honom. Han skulle få leva.
Genom detta beredde faraos dotter sig en stor utmaning
då barnet var en av israeliternas söner. Genom att hon
accepterade Mose som sitt eget barn gick hon emot sin
faders vilja och därmed faraos lag. En modig handling av
en ensam kvinna.
Slutsats
I detta studium påträffar vi kvinnor från både Egypten och
Israel, alla med olika bakgrunder: tjänare och de som blev
tjänade, slavar och fria, underklass och överklass, döttrar,
mammor och barnmorskor. Alla tar de risker då de genom
sina handlingar räddar Mose till livet.
Alla levde de också under ett auktoritärt styre och tog
genom sina aktioner oerhörda risker då de bröt mot lagen
för att detta barn skulle få leva. Genom deras handlingar
fick Mose leva och senare bli Guds redskap då Gud förde
forts
sitt folk från slaveri till frihet. Kvinnornas risktagande
ledde alltså längre fram till en dramatisk förändring av
livet för alla parter. Kvinnorna är invävda i Guds stora
räddningsplan för sitt folk.
sig av dig och andra människor dels för att bekämpa
ondskan i denna världen, dels för att styrka varje lem i
Kristi kropp för att vi ska kunna visa på Guds pågående
frälsningsgärning till världen.
Utmaningar
Diskussionsfrågor
Alla kristna, kvinnor som män, är lemmar i Kristi kropp,
där Kristus själv är huvudet. Vi har alla olika gåvor och
talanger att bruka och därmed skilda ansvarsområden för
att vi, våra församlingar och samhällen ska kunna leva ett
sunt Kristuslikt liv.
Alla kvinnor, som lemmar i en kropp, är utmanade
att tillsammans nyttja sina gåvor och talanger oavsett
bakgrund eller livssituation. Vi kompletterar varandra.
När vi möter ondska i vårt liv (på ett personligt plan
eller på ett samhälleligt plan) får vi söka efter vägar att
handla emot det. Vi får lita på att Gud kan använda var
och en av oss, oavsett hur litet det verkar. Gud använder
• Gud är inte direkt nämnd i den bibliska texten,
men hur verkar Gud genom människorna i
berättelsen?
• Kan du ibland känna dig omringad av ondska
och frustrerad av hur lite du kan göra åt det? Ge
exempel!
• Vilka lärdomar kan vi dra från denna berättelse
som kan hjälpa oss att agera mot ondskan
och korrupta beslut som påverkar oskyldiga
människor, speciellt kvinnor och barn?
Världsböndagens historia
1887 börjar Mary Ellen James, USA, ordförande i Pres-
byterianska kvinnoförbundet, samla kvinnor till förbön
för de immigranter som kommit från Europa. Initiativet
växer så småningom till en nationell, ekumenisk böndag i
USA.
1930 förmedlar syster Maja Johansson, Metodistkyr-
kan, en hälsning från USA till Svenska Missionsrådets
Kvinnokommitté, som inbjuds att ta ansvaret för böndagen i Sverige.
1931 hålls böndagen för första gången i vårt land. Det
sker genom en gudstjänst i S:t Peters Metodistkyrka i
Stockholm.
1959 bildas Sveriges Ekumeniska Kvinnoråd, SEK,
genom en sammanslagning av Svenska Missionsrådets
Kvinnokommitté och den år 1935 bildade Kristna Kvinnors Samarbetskommitté. Samtidigt övertar SEK ansvaret
för böndagen.
1967 bestäms vid en internationell böndagskonferens i
USA att flytta böndagen från fastan till första fredagen i
mars varje år.
1968 bildas vid en konferens i Stockholm den Interna-
tionella Böndagskommittén. Den består av representanter
för nationella böndagskommittéer i hela världen, är ansvarig för böndagens allmänna organisation och kallar till
överläggningar vart fjärde år, då beslut fattas om teman
och författare av programmen för fyra år i taget. Mellan
konferenserna sköter en exekutiv kommitté på sex personer de löpande ärendena. Mellan dessa konferenser möts
representanter för böndagskommittéerna regionsvis
1980 är drygt 150 nationella böndagskommittéer anslutna till Internationella Böndagskommittén.
1982 antas den nuvarande världsböndagssymbolen som är utarbetad av kvinnor i Irland.
1984 ansvarar Sverige för programmet
kring temat ”Levande vatten från Kristus, vårt
hopp” (Joh 7:37-39).
1987 firas Världsböndagens 100-årsjubileum. Det upp-
märksammas i mer än 170 länder med gudstjänster på mer
än 1 000 språk.
2007 hölls den senaste internationnella böndagskonferensen, i Toronto, Kanada. Till ny ordförande valdes Annette Poitier, Bahamas.
Den svenska böndagskommittén är en del av Sve-
riges Ekumeniska Kvinnoråd. Den ska enligt de internationella riktlinjerna representera så många kyrkor och
samfund som möjligt. Sedan SEK:s årsmöte 2008 består
kommittén av:
Ragni Lantz, ordf, Svenska baptistsamfundet
Kerstin Alm, Frälsningarmén
Katarina Beck-Friis, Svenska kyrkan
Berit Carlsson, Evangeliska frikyrkan
Karin Halldorf, Pingst ffs
Tuula Sahlin, Metodistkyrkan
Inger Svantesson, Svenska missionskyrkan
Ann-Marie Korswing, Metodistkyrkan, hedersledamot.
Christina Högström, Svenska missionskyrkan, kassör
KOLLEKTEN som samlas in på Världsböndagen går i
Sverige i huvudsak till stipendier för unga kvinnors yrkesutbildning i utvecklingsländer samt till kvinnoprojekt.
Anslagen delas ut i samarbete med svenska samfund och
missionsorganisationer.
