Vänner!
Vi går direkt till bibelstudiet där vi formulerar vad som rört sig hos oss de senaste veckorna.
Det kommer i sin tur ur en ganska lång tid av trötthet där vår förmåga, våra resurser och våra
planer nått sitt slut.
Med önskan om att Gud ska får tala till ditt hjärta, följ med oss från Mara till Elim.
Lysekil 060217
______________________________________________________________
Navigera 3 2006
Från Mara till Elim (2 Mos 15:22- 27) Läs gärna Ordet först.
I förra Navigera talade vi om paradigmskifte, att helt och hållet byta synsätt och perspektiv.
Vi skulle kunna tala om ett systemskifte. Att bli född på nytt innebär att man ser med nya
ögon och att man kommer ut i en ny verklighet där livet inte kretsar kring mig utan kring Gud.
Detta har hänt med oss, låt oss leva så.
Gud har påmint oss att Han för oss till den punkt där vi inte klarar situationen, där vi har tömt
våra resurser och möjligheter. Där läggs våra planer och våra strategier undan därför att det är
Gud som för historien mot sitt mål. Paradigmskiftet skulle kunna utryckas med att vi inte skall
släpa och dra med Gud för att han skall lösa våra situationer och välsigna våra ansträngningar
utan att Gud skall få bära oss. Om Gud bär oss på sina vägar och vi vilar i hans armar är vår
utgångspunkt att de situationer och platser som vi kommer till har Gud förberett. Han är
naturligtvis villig att fullborda sin plan. Vi har full auktoritet i och full uppbackning av
Honom som bär oss. Mose bekänner efter ett liv buren av Herren att ”En tillflykt är Han
urtidens Gud och här nere råder hans eviga armar” (5 Mos 33:27)
Gud har sannerligen påmint oss om detta det sista. Herren säger till oss och dig : Slappna av!
Ibland finns det hos oss en farlig andlig överspändhet där vi skall prestera, be, kriga, kämpa
som om det hängde på oss. Väckelsen hänger på hur mycket vi ber, helandet på hur mycket
tro vi kan prestera, Guds rike bärs på våra axlar osv. Vi talar om att Gud ska göra det men
paradigmskiftet har inte skett, utan vi tänker och agerar som om det beror på oss.
Bibeln är full av ord som handlar om nåd, att Gud ger, att Han ger mer än vi kan be, att Han
ger utan att mäta, att Han förser, att Han vill skänka oss riket (Luk 12:32)
Löftena om att bli buren finns där också. I Jes. 46:3-4 kan vi läsa: ”...ni som varit lagda på
mig från moderlivet, burna av mig ända från modersskötet. Ända till er ålderdom är jag Denne
och till dess ni blir grå skall jag bära er. Så har jag hittills gjort, och även i fortsättningen skall
jag bära och rädda er”.
Ofta förknippar vi att vara buren med en tid av svaghet. Som herden ibland bär de små, svaga
eller ostyriga lammen för att de sedan ska vandra fritt på egna ben. Som om det vore något
han får ta till när det inte gick som han tänkt sig. Gud bär oss när vi misslyckats, när vi tagit
slut. Tänk om Guds vilja är att alltid bära, från moderliv till dödsdag och att det inte alls är ett
nederlag utan vår rättmätiga plats?! Den enda platsen för mig.
Några saker om att bli buren;
- Igen - slappna av! Vi kan krampa och kämpa länge men det förändrar inte vår position.
Vi ska ingen annanstans. Ju fortare vi accepterar det, desto bättre.
-
Att befinna sig på Guds arm, talar om intimitet och förtrolighet. Han vill ha oss, och har
placerat oss, nära sitt hjärta. Att höra Gud handlar då väldigt lite om att instrueras för ett
uppdrag eller att motta order som ska utföras. Det handlar om att Han delar sin vilja och
sitt hjärta med oss. Vi som var i Lysekils kyrka i onsdags kväll hörde det; ”Kan jag dölja
för Abraham vad jag tänker göra?(1 Mos 18:17).
Att be är då inte ett arbete där vi försöker göra Gud uppmärksam på ett behov och få
Honom att gripa in. Buren på Guds arm har jag redan hans uppmärksamhet. Att sjunga
lovsång är då inte att kastas in i ett andligt krig där jag fäktas med sångstavelser för att
bereda plats för Jesus utan är mitt livs sång, med allt vad det rymmer, till Honom som går
fram oavsett motstånd.
-
Att vara buren är inte ett tillstånd av stilltje och tristess. Gud handlar, agerar och leder
historien och jag är medbjuden. Men det är uppenbart för mig själv, alla andra och hela
den andliga världen vem som bär vem och vems kraften och makten är.
Låt oss vända åter till folket i öknen. Vad händer? Gud får nästan släpa med sig ett gnyende
och knotande folk som är spända som fjädrar. De är fyllda av oro för att de själva inte
kontrollerar situationen och besvikna över att det inte genast blir ett paradis. De vandrade i
Shurs öken i tre dagar utan att finna vatten. (2 Mos 15:22) (Lägg märke till att det var tre
dagar, lika länge som Jesus var i graven - ett tecken på att anden verkligen lämnat kroppen.
Tre dagar och de hittade inget vatten – livet var bildligt talat uttömt).
Så kommer de till Mara, som betyder bitter, och under Guds ledning så tar Mose ett särskilt
träd och kastar det i vattnet och vattnet blir sött. Herren rör vid det bittra men Mose får vara
den som förmedlar läkemedlet. Det är ingen mänsklig uppfinning, utan ett Guds under. Vår
Gud gör under och Han låter oss vara ett redskap för sitt verk. Tänk dig: Mose buren i Guds
armar. Gud viskar då i Mose öra vad Han vill att han skall göra och Han bär honom till
platsen för trädet och Han låter Mose ta det och bär honom till den bittra källan och säger –
Mose släng dessa träbitar i vattnet. Det är inte konstigt att Mose frimodigt uppmanar folket att
höra på Herren och göra det Han säger. Mose vet att det Gud säger håller. Ser du att det är hit
Gud vill föra dig. Slappna av och hör hur Gud säger: du har ingenting att frukta! Inte
sjukdomar, vare sig cancer eller fågelinfluensa för Han som bär dig är ”Herren din läkare”(v.26)
Låt oss ett ögonblick fråga oss vad den bittra källan är. Det kanske finns en källa i våra liv
som inte ger liv och glädje. En källa till bitterhet. Kanske Gud idag påminner dig om
besvikelser som har med din vandring med Herren att göra. Områden där du kämpat och
hoppats men som du har lagt undan i besvikelse. Kanske bön om helande som inte slagit in,
en gåva som du inte fått i funktion och som du nu inte räknar som en möjlighet. Kanske Guds
kraft som du ser så lite av… Hör hur Herren säger: Slappna av –jag bär dig. Han vill
förvandla den bittra källan till livgivande vatten. Du kan det inte, men Gud både kan och vill.
När vi med hela vår erfarenhet och verklighetsuppfattning ser att vi är burna av Gud då börjar
vi räkna med att Han skall göra det och inte vi och det är hela poängen.
Då kommer vi fram till Elim – palmoasen som överflödar av källor och liv. Palmen står som
den konungsliga växten för seger. Herren är vår seger. Herren är vår läkare. Herren är vår
kraft.
