GUDS HELIGA NAMN: YHWH
Vad heter vår Gud? I våra dagar när monoteismen slagit igenom fullständigt är frågan om
hans namn kanske oväntad – han är ju Gud, helt enkelt – men under Bibelns tid av
månggudadyrkan var det desto viktigare att veta vem det egentligen var man tillbad.
Namnet som inte fick uttalas
Det judiska folkets trosbekännelse löd: ”HERREN vår Gud, HERREN är en” (5 Mos 6:4),
och under detta HERREN skrivet med kapitäler döljer sig det hebreiska YHWH, som
förekommer 6828 gånger i Skriften. Endast konsonanterna är med säkerhet kända idag, för
av skräckblandad vördnad inför den helige Guden som är ”en förtärande eld” (Heb 12:29)
slutade man någon gång efter 400 f. Kr., när Gamla Testamentet stod färdigt, att uttala hans
namn. Istället använde man omskrivningar som Himlen, Makten eller passiv form på verbet,
konventioner som Jesus under sin tid på jorden anslöt sig till: ”Bedjen, och eder skall varda
givet” (Matt 7:7, 1917), och ”Far, jag har syndat mot himlen och mot dig” (Luk 15:21).
Fast den vanligaste ersättningen för det outtalbara namnet var Adonai, som är hebreiska
för ”Herren” – det är detta ord som ligger bakom den länge populära uttalsformen Jehováh,
som består av konsonanterna YHWH med vokalerna från ersättningsordet Adonai. Idag är
man dock ganska överens om att Namnet under biblisk tid uttalades Jahwéh, efter en
notering av teologen Clemens av Alexandria som ca 200 e. Kr. skrev det på grekiska som
”Iaoué”. Annars har man när Gamla Testamentet översattes till grekiska (ca 200 f. Kr.)
översatt den evige Gudens heliga Namn med ”Kyrios” = Herren, ett bruk som man också
har följt i Nya Testamentet.
Jesus Kristus, vår Herre
I det sammanhanget är det mycket intressant att Jesus Kristus också kallas ”Herren”, något
som är belagt ända tillbaka till den urkristna arameiskspråkiga församlingen, vars bönerop
ljöd ”Maranatá!” (vilket betyder ”Herren är kommen” eller ”Herre, kom”, se 1 Kor 16:22).
Det var något oerhört att benämna en människa som man sett, hört och vidrört med det
heligaste Namnet, men det är precis vad apostlarna gör i den stora Kristushymnen:
Därför har Gud upphöjt honom över allt annat
och gett honom det namn som står över alla andra namn,
för att alla knän skall böjas för Jesu namn,
i himlen, på jorden och under jorden,
och alla tungor bekänna att Jesus Kristus är HERRE, Gud Fadern till ära.
(Fil 2:9-11)
När Namnet uppenbarades
Guds Namn har dock varit uppenbarat sedan mycket längre tillbaka än de dagar då hans Son
vandrade på jorden, dock inte ända sedan begynnelsen. Det var först för profeten Mose, som
kände Gud ansikte mot ansikte, som han uppenbarade sitt inre väsen (som namnet
representerar) när Mose stod inför honom på berget Sinai: ”Jag är HERREN (YHWH). För
Abraham, Isak och Jakob uppenbarade jag mig som ’Gud den Allsmäktige’ (El
Shadday), men under mitt namn ’HERREN’ var jag inte känd av dem” (2 Mos 6:3).
1
Var låg då berget Sinai (eller Horeb som det också kallades),
där Mose fick denna väldiga uppenbarelse? Det finns tecken
som tyder på att den traditionella platsen mitt på den halvö
som idag kallas Sinai är fel, den plats som pekades ut av
drottning Helena på grundval av en uppenbarelse hon fått
under en pilgrimsfärd på 300-talet e. Kr. Dels säger Paulus att
Sinai är ett berg i Arabien (Gal 4:25), och dels förknippar
Mose i sina sista ord berget med några andra för oss mer
kända platser (se kartan): ”Herren kom från Sinai, och från
Seir gick hans sken upp för dem. Han kom fram i glans
från berget Paran…” (5 Mos 33:2).
Det finns intressanta arkeologiska belägg som styrker denna placering av berget Sinai. I två
egyptiska tempel i Nubien, nuvarande Sudan, har man funnit inskriptioner från 1400-1250 f.
Kr. som samtidigt talar om ”Yhw i Shasu-beduinernas land” och ”Seir i Shasu-beduinernas
land”. I detta område mellan Akabaviken och Döda havet levde midjaniterna, bland vilka
Mose gömde sig efter att ha dödat en egyptisk slavdrivare, och Bibeln talar utan fördömande
om hans svärfar Jetro som en ”präst i Midjan” (2 Mos 2:16). Var detta ett område där Gud
gjorde sin Närvaro särskilt kännbar?
Namnets betydelse
I Mellanösterns kulturer ansågs en persons namn vara särskilt förknippat med hans karaktär,
vem han innerst inne var, och det blir därför mycket intressant för oss som söker lära känna
Gud att finna ut vad detta Namn YHWH egentligen betyder. Gud ger själv en något kryptisk
uttolkning i samband med att han uppenbarar sitt Namn:
Då sade Mose till Gud: ’När jag nu kommer till Israels barn och säger till dem: Era
fäders Gud har sänt mig till er, och de frågar mig: Vad är hans namn?, vad skall jag
då svara dem?
Gud sade till Mose: ’JAG ÄR DEN JAG ÄR.’ Och han sade vidare: ’Så skall du säga till
Israels barn: ’JAG ÄR’ har sänt mig till er.’ Och Gud sade ytterligare till Mose: ’Så
skall du säga till Israels barn: HERREN, era fäders Gud, Abrahams Gud, Isaks Gud
och Jakobs Gud, har sänt mig till er. Detta skall vara mitt namn i evighet, och så skall
man nämna mig från släkte till släkte.
(2 Mos 3:13-15)
Detta ”jag är” skrivs på hebreiska ”Ehyéh”, och YHWH verkar enligt de flesta forskare vara
en uråldrig form av samma ord i tredje person: HAN SOM ÄR (i enlighet med detta översätts
Gudsnamnet ofta inom nutida judendom med ”Den Evige”, alltså han som är av evighet).
Strikt sett är han den ende som äger verklig existens i sig själv, och med hänvisning till
Gudsnamnet hamras monoteismen in i folket: ”Har inte jag, HERREN, gjort det, jag,
förutom vilken ingen Gud mer finns, ingen Gud som är rättfärdig, och som frälser,
nej, ingen finns vid sidan av mig” (Jes 45:21).
2
Jag är med dig
För de enkla hebréerna som slavade under Egyptens grymma herrar var dock sådana
närmast filosofiska spekulationer av ringa intresse – de behövde frälsning, helt konkret, här
och nu! Och det är just i detta som Gud uppenbarar sitt Namn, genom att visa att han inte
bara är historiens Gud, inte bara skapelsens och fädernas Gud, utan den Gud som bryr sig
och är med oss här och nu för att hjälpa och rädda: ”Jag har noga sett mitt folks betryck i
Egypten, och jag har hört hur de ropar över sina plågare. Jag vet vad de måste lida.
Därför har jag stigit ned för att rädda dem ur egyptiernas våld” (2 Mos 3:7-8). Och när
Mose tvekar att gå som hans sändebud, blir han lugnad med orden ”Jag vill vara med dig”
(2 Mos 3:12), ord som upprepas 14 gånger över hela Gamla Testamentet.
Detta återspeglas också i israeliternas namngivning. Det var en sedvänja över hela
Mellanöstern att visa sin tacksamhet för en guds ingripande genom att låta hans namn bli en
del av sitt nyfödda barns namn (ett par hedniska exempel är kung Etbaal, far till Isebel i 1
Kung 16:31, och kung Belsassar i Dan 5:1). Detta bruk ligger bakom många av Gamla
Testamentets personnamn, där en del av Gudsnamnet antingen bildar förledet ”Yeho-” (på
svenska Jonatan, Joel, Josia, Josafat, Joab) eller ändelsen ”-yáhu/-yáh” (på svenska Elia,
Jesaja, Jeremia, Sakarja, Obadja).
Frimodighet
Av sådana bruk framgår det tydligt att Guds folk under hela den bibliska tiden uttalat
Namnet på den Gud som själv givit sig till känna för dem och uppenbarat sitt namn för att
det skulle användas. De avlade sina högtidliga löften med orden ”Så sant YAHWEH lever”,
tills religiösa maktmänniskor som sade ”förbjudet” om det som var tillåtet tog ifrån dem det
som Gud hade gett dem. När Guds egen Son trädde fram mitt ibland dem utbrast han: ”Ve
er, ni laglärda, som har tagit nyckeln till kunskapen. Själva har ni inte gått in, och dem
som ville gå in har ni hindrat” (Luk 11:52).
Men vi, som inte bara har fått del av den uppenbarelse som gavs genom Mose, utan som
även fått se honom som bär Namnet över alla andra namn stiga ner från himlen, avklädd sin
härlighet, och lida korsets yttersta förnedring när han i ångestens och övergivenhetens
mörker kämpade för att befria oss som genom fruktan för döden varit slavar i hela vårt liv –
vi kan sannerligen, med Paulus, apostlarna och myriaders myriader andra som också fått del
av den helige Andes gåva som viskar i våra hjärtan, säga: ”Jag vet vem jag tror på” (2
Tim 1:12). För att han inte tog det gudomliga sig till en krona, för att han valde smälek och
fattigdom vet vi vem Gud är.
När vi nu har en mäktig överstepräst som har stigit upp genom himlarna,
Jesus, Guds Son, låt oss då hålla fast vid vår bekännelse.
Vi har inte en överstepräst som är oförmögen att känna med oss i våra svagheter,
utan en som har prövats på alla sätt och varit som vi men utan synd.
Låt oss därför frimodigt träda fram till nådens tron
för att få förbarmande och nåd i den stund då vi behöver hjälp.
(Heb 4:14-16)
3
