Skatter i Torahn
Bibelstudium nr 24, A
Sabbaten den 24 mars 2012
Vayikra – ”Och han kallade” – ar;q]YIw"
Torahtext: 3 Mos 1:1 – 6:7
Haftarah: Jes 43:21 – 44:23
Apostoliska skrifterna: Luk 1:1 – 3:38
Ty Torah skall gå ut från Sion,
HERRENS ord från Jerusalem.
(Jes 2:3)
Vayikra är det hebreiska namnet på både Tredje Moseboken och
veckans torahavsnitt och det är hämtat från den inledande frasen
arqyw som betyder ”Och han (HERREN) kallade”.
Tredje Moseboken beskriver i huvudsak prästernas olika arbetsuppgifter och hur de skulle utföra de olika offren. Den innehåller naturligtvis mycket mer, exempelvis den detaljerade beskrivningen utav de bibliska högtiderna som finns i kapitel tjugotre. Det
är oftast lättare att få ett övergripande perspektiv av en bibelbok,
om man kan dela upp boken på något sätt. Här är ett förslag till
uppdelning:
•
•
•
•
•
•
Offerlagar, kapitel 1 – 7
Invigningen av prästerna, kapitel 8 – 10
Renhet och rening, kapitel 11 – 15
Försoningsdagen, kapitel 16
Personlig helighet, kapitel 17 – 26
Tionde och löften, kapitel 27
1
Veckans torahavsnitt är mycket viktigt och grundläggande för
vår förståelse av offersystemet och prästernas tjänst eftersom det i
huvudsak handlar om de olika offren.
Tredje Moseboken inleds med orden: ”HERREN kallade på Mose.” Detta är tredje gången vi kan läsa, att Gud kallade på Mose.
Första gången var vid den brinnande busken (2 Mos 3) och nästa
tillfälle var vid Sinai, strax innan Gud gav Torahn till folket (2 Mos
19). Vid varje tillfälle då Gud ”kallade på Mose” befann sig Israel
vid ett viktigt vägskäl. Likadant är det här i 3 Mos 1:1. Allt som tidigare hänt, var ett förspel till vad som nu låg framför. Det var genom offren och prästernas tjänst som Israel – åtminstone delvis –
skulle uppfylla sin roll som ett ljus för folken. Återigen kallades
Mose, denna gång till att undervisa Israel om det uppdrag de fått,
att berätta för hela världen om sin Gud.
Syftet med offren
Varför inrättade Gud ett offersystem? Varför undervisade han inte
bara folket om, att de skulle leva ett moraliskt och hederligt liv?
Den rättsliga aspekten av detta sammanfattas av rabbi Munk: ”Genom att offra sina offer erkände mannen, att han själv förtjänade
döden, om det inte varit för en barmhärtig Gud som var villig att ta
emot ett offer i hans ställe.”1 Detta är den tanke som så tydligt beskrivs även i Nya testamentet. Hebreerbrevet gör det helt klart, att
syftet med bockars och kalvars blod var att gripa sig an synden.
I veckans textavsnitt finner vi ytterligare en antydan till syftemålet med offersystemet. Det hebreiska grundordet för offer brq
kan även översättas ”att komma nära”. I modern hebreiska innebär
ordet bwrq (karov) att man är ”nära” någonting. Med tanke på detta
kan man se, att avsikten med ett offer var, att föra den som offrade
nära Gud.
1
2
Rabbi Elie Munk, The Call of the Torah: Vayikra, sid 2.
I Andra Moseboken har vi sett, att Gud byggde ett ”hus”, för att
han skulle kunna ha gemenskap med sin brud. Men det fanns ett
problem. Bruden (Israel) bestod av vanliga män och kvinnor som
var syndare alltifrån födseln. Bibeln talar klart och tydligt om, att
syndiga människor inte kan nalkas en helig Gud. Synden är det stora hindret för en intim gemenskap mellan Gud och människan.
Därför upprättade Gud en väg genom vilken denna gemenskap
skulle kunna bli möjlig – ett offersystem som skulle ta hand om
folkets alla synder. Genom offren skulle det bli möjligt för syndare
att komma nära Herren.
Offrens olika namn
Brännoffer (3 Mos 1). Det första av de fem offer som omnämns är
brännoffret. Det hebreiska ordet för brännoffer, olah-offer (hl[)
betyder ”stiga upp”. Detta offer skulle helt och hållet brännas upp
i eld och röken skulle ”stiga upp” till Gud. Texten i 3 Mos 1:3 antyder, att det var ett frivilligt offer.
När en människa kände ett behov av att offra, hade hon fått löftet av Gud, att hon fick komma med detta brännoffer. Det fanns
inget tvång, ingen befallning att offra ett olah-offer. Man fick alltså
offra, när man kände en inre övertygelse om, att det var det rätta.
Olah-offret ansågs vara det mest grundläggande av alla offer. Även
om vi inte riktigt förstår offrets verkliga innebörd, så kan vi vara
övertygade om, att Israels barn visste vad de gjorde. Texten säger
också, att när djuret skulle offras, så skulle den som förde fram sitt
offer lägga sin hand på djurets huvud. (3 Mos 1:4) Vi ska senare se,
att detta innebar en syndabekännelse. Oberoende av varför någon
kom med sitt offerdjur, så var det alltid synden som var den bakomliggande orsaken. Vad människan än hade för avsikter med sitt
offer, så var hon först tvungen att ta itu med synden i sitt liv.
3
Olah-offret skulle förbrännas helt på altaret. Inget av det fick
ätas av prästen eller den som kommit med sitt offer. Detta offer visar, att det handlade om en total överlåtelse till Gud. Hela djuret
offrades och brändes. När vi ber om förlåtelse, innebär det, att vi
även ska överlämna oss helt i Guds vilja.
Matoffer (3 Mos 2). Det andra offer som omnämns i veckans torahavsnitt är matoffret. Detta var inte ett djuroffer, utan man offrade säd (oftast vete), olja och rökelse. Återigen får vi inte någon detaljerad upplysning om ändamålet med detta offer men liksom tidigare kan vi räkna med, att Israels folk kände till, vad det innebar.
Vi vet emellertid, att det oftast offrades tillsammans med brännoffret. (Se exempelvis Jos 22:23; Dom 13:19, 23; 1 Kung 8:64; 2
Kung 16:13, 15!) Detta visar, att det inte var ett försoningsoffer,
utan att det snarare var ett tilläggsoffer till brännoffret. Även det
faktum att det inte var ett blodsoffer talar för, att det inte var ett
försoningsoffer. I 3 Mos 17:11 sägs det nämligen, att utan blod ges
ingen försoning. Slutligen ger det hebreiska namnet – minchah –
en fingervisning om, att det handlar om en gåva eller hyllning.
Matoffret var en gåva till Gud. Genom brännoffret hade Gud
gett förlåtelse för synden och nu besvarades detta av den som hade
offrat genom att han gav något utav markens skörd till Gud – ett
sädesoffer. Det var en handling av hängivenhet och överlåtelse till
Gud.
Matoffret hade en alldeles speciell ingrediens – salt. I 3 Mos
2:13 sägs det: ”Alla dina matoffer skall du beströ med salt. Du
skall inte låta saltet i din Guds förbund fattas på ditt matoffer. Till
alla dina offer skall du offra salt.” Varför just salt? Hertz lämnar
den mest troliga förklaringen: ”Salt är ett konserveringsmedel och
symboliserar det som är bestående och varaktigt, exempelvis ’ett
evigt saltförbund’… Bland de flesta av antikens folk var det ett
4
tecken på vänskap att ’äta salt tillsammans’.” 2 Saltet anses även
symbolisera renhet. Förbundet med Gud innebär både renhet och
något som är oföränderligt.
Gemenskapsoffer3 (3 Mos 3). Det tredje offret är ett shlamim-offer, vilket inte heller är något försoningsoffer. De flesta engelska
översättningar översätter shlamim med fridsoffer. Den judiske
skrifttolkaren Rashi förklarar, att dessa offer kallas fridsoffer, ”därför att de bringar frid till världen och därför att de ger frid åt altaret, prästerna och de offrande”. Detta var ett djuroffer, men det
skilde sig från brännoffret såtillvida, att inte hela djuret brändes på
altaret. Det sätt på vilket djuret styckades antyder, att den som offrade också skulle få äta av offerköttet. Ytterligare en indikation på
att köttet skulle ätas finner vi i påpekandet att ”inget fett och inget
blod” skulle förtäras. (Se 3 Mos 3:17!) Fridsoffret innebar en gemenskapsmåltid, där deltagarna skulle vara i fullständig harmoni
och frid med varandra och med Gud. Detta var möjligt, eftersom
det föregicks av brännoffret som innebar försoning och förlåtelse.
Syndoffer (3 Mos 4). För första gången möts vi här av en motivering till varför man skulle offra: ”Om någon syndar av misstag…
[skall han] offra en felfri ungtjur åt HERREN till syndoffer.” (3 Mos
4:1-3) Det hebreiska ord som översatts med ”synd” är chatat
(tafj) vars innebörd handlar om att ”missa målet”. Detta offer var
alltså ämnat som ett syndoffer för den synd som begåtts ouppsåtligt
eller av ren vårdslöshet. (3 Mos 5:1-13)
Det finns flera slag av syndoffer. (Se exempelvis 3 Mos 12:6;
3 Mos 14:19; 4 Mos 8:8!) Vårt textavsnitt handlar om synd hos
prästerna, hela församlingens synd och synd hos de olika ledarna.
När prästen hade syndat skulle det mest värdefulla offerdjuret – en
ungtjur – offras. Det är intressant att lägga märke till, att försoningsoffret för hela församlingen var detsamma som för prästen.
2
3
Rabbi J.H. Hertz, The Pentateuch and Haftorahs, sid 415.
”Tackoffer” enligt 1917 års översättning. Övers. anm.
5
Skuldoffer (3 Mos 5:14 – 6:7). Det finns ytterligare ett offer omnämnt i veckans textavsnitt, asham-offret. Den vanligaste översättningen är skuldoffer. Grundtexten antyder, att det här handlar om
en mycket allvarlig synd. Offret skulle dessutom följas av, att man
ersatte den skada som gjorts och dessutom skulle en ersättning ges
med tjugo procent.
Hur man offrade
Studiet av hur man offrade blodsoffer är viktigt med tanke på hur
de gammaltestamentliga offren uppfylldes i Nya testamentet. Som
messiastroende är vi övertygade om, att Yeshua var vårt slutgiltiga
offer. Hebreerbrevet säger uttryckligen, att ”det är omöjligt att tjurars och bockars blod skulle kunna utplåna synder”. (Hebr 10:4)
Offerdjurens blod endast ”övertäckte” (rpk) synden. Men ”i kraft
av denna [Guds] vilja är vi helgade genom att Jesu Kristi kropp
blev offrad en gång för alla… Jesus [Yeshua] har framburit ett enda syndoffer för alla tider” (Hebr 10:10, 12) för alla som tror på
honom.
På vilket sätt var Yeshua ett ställföreträdande offer? Om vi följer
ritualen för blodsoffret, ser vi det tydligare. I 3 Mos 4 finner vi fem
olika steg som har med försoningsoffer att göra.
Ersättare (3 Mos 4:3). Det var människan som var skyldig –
medvetet eller omedvetet. Synd är synd. Att ”missa målet” är inte
acceptabelt för en helig och rättfärdig Gud. Men Gud – i sin stora
nåd – ställde en ersättare (ett offerdjur) till förfogande, ett godkänt
offer som tog den skyldiga människans plats. Ersättaren representerade människan.
På samma sätt blev Yeshua en ersättare för människan. När han
dog, var han det offer som Gud ställde till vårt förfogande och som
representerade människan. Yeshua var ett ”lamm utan fel eller lyte.
6
Han var utsedd redan före världens skapelse men har i dessa sista
tider uppenbarats för er skull.” (1 Petr 1:19, 20)
Bekännelse (3 Mos 4:4). När den skyldige kom för att offra sitt
djur, lade han först sina händer på djurets huvud. Han bekände
därmed både sin synd och att han inte var värdig att ta emot nåd.
På ett liknande sätt säger Nya testamentet, att ”om vi bekänner våra synder, är han trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss våra
synder och renar oss från all orättfärdighet”. (1 Joh 1:9)
Identifiering (3 Mos 4:4). Den som kom med sitt offer lade sina
händer på djurets huvud. Genom denna handling utsågs djuret till
representant eller ersättare för den som offrade. Paulus skrev, att
det var genom Guds Ande som syndaren identifierades med Yeshuas
död. När Yeshua dog, var det som om Guds Ande tog våra skyldiga
händer och lade dem på Honom som var vårt offer. Genom detta
blir Yeshua en representant och ersättare för alla syndare som
kommer till honom. (Rom 6:1-6)
En blodig död (3 Mos 4:4, 5). I 3 Mos 17:11 ser vi, att förutsättningen för försoning är, att blod utgjuts i samband med offret. Det
räckte alltså inte med att offret dog – det måste även vara en blodig
död. På flera ställen i Nya testamentet kan vi läsa om det som så
fint sammanfattas i Ef 1:7: ”I honom är vi friköpta genom hans
blod och har förlåtelse för våra synder.” Yeshua kunde inte ha trätt
in som ersättare för syndarens offer, om han inte hade dött och om
hans blod därmed inte utgjutits. Hebreerbrevet säger, att Yeshua
har ”trätt fram… för att genom sitt offer utplåna synden”. (Hebr
9:26) Han tog sitt eget blod in i den himmelska helgedomen och
strök det på den levande Gudens altare. (Hebr 8-10)
Utbyte av liv (3 Mos 4:20). När syndaren slaktade sitt offer, dog
djuret tillsammans med den synd som blivit bekänd över det. Men
det fantastiska är, att den skyldige fick leva! På det speciella området i sitt liv kunde syndaren nu räkna sig som rättfärdig.
7
Om detta var sant då det gällde djuroffer, hur mycket mer kan vi
då inte lita på, att det är så när det gäller det offer som Yeshua
gjorde en gång för alla. (Hebr 10:10) ”Den som inte visste av synd,
honom har Gud i vårt ställe gjort till synd, för att vi i honom skulle
stå rättfärdiga inför Gud.” (2 Kor 5:21)
Sammanfattning
Det som först skulle offras inför Herren var brännoffret som talade
om syndarens behov av ett offer. Sedan kom matoffret. Det var inte
ett försoningsoffer utan snarare en gåva till Gud för att han tagit
emot brännoffret. Det tredje offret var ett gemenskapsoffer vilket
var en måltid för dem som upplevt glädjen över att vara förlåtna.
Sedan kom syndoffret vars syfte var, att hjälpa syndaren att se och
upptäcka sådant i livet som gjorde, att han ”missade målet” och
begick ouppsåtlig synd. Slutligen talade Mose om skuldoffret för
mer allvarliga synder.
Genom att följa tankegången i Tredje Mosebokens fjärde kapitel
har vi dragit paralleller mellan den ritual som föregick offren i
Gamla testamentet och vårt försoningsoffer – Yeshua.
Denna veckas torahavsnitt undervisar oss om Guds oändliga nåd
och kärlek. Vi blir påminda om, att vi är syndare men också om, att
det finns förlåtelse. Israels folk litade på att Gud skulle förlåta dem.
Om de – som ännu inte mött uppfyllelsen och inte alltid kunde vara
så säkra på varaktigheten i den förlåtelse de fått – kunde glädja sig,
hur mycket mer kan då inte vi som lärt känna ”Kristus [Messias]
och kraften från hans uppståndelse” (Fil 3:10) brista ut i jubel inför Honom ”som älskar oss och har friköpt oss från våra synder
med sitt blod… Honom tillhör äran och makten i evigheternas
evigheter.” (Upp 1:5, 6)
Översättning och bearbetning: Föreningen Shabbat Shalom
Författare: Ariel Berkowitz, Jerusalem
© Föreningen Shabbat Shalom
Mer info nästa sida!
8
Mersmak?
Du kan också få ”Shabbat Shalom”
hemsänd i din brevlåda helt utan kostnad.
Utöver kommentarerna till veckans
textavsnitt kan du bland annat läsa en
aktuell artikel…
Önskar du ett provnummer? Skicka oss
ett mejl med namn, adress och
telefonnummer, så kommer intressant
läsning i din brevlåda om några dagar!
Barn eller
barnbarn?
Då kanske du är intresserad av ett
nummer av Shabbat Shaloms ”Torahpyssel”!?
En liten pysselsida för varje vecka i
anslutning till veckans textavsnitt!
Mejla till:
[email protected]
9
