Istidernas betydelse
I Sverige har nästan alla jordarter bildats under den geologiska tidsålder som kallas kvartär. Den del av
geologin som berör jordarter kallas därför ofta kvartärgeologi. Denna period kännetecknas av ett högst
varierande klimat med kalla istider (glacialer) och varmare mellanistider (interglacialer). Sverige har
haft flera istider. Kvartärtiden började för ca 2,5 miljoner år sedan och pågår än idag. Den kvartära
perioden brukar delas in i två epoker, pleistocen och holocen. Pleistocen utgör huvuddelen av kvartär.
Holocen motsvarar den mellanistid som vi idag lever i och som inleddes för drygt 11 000 år sedan.
Istider och mellanistiderna
Istider kallas med ett annat namn för glacialer. Även under en istid varierar klimatet.
Stadialer är istidens kallaste perioder, då inlandsisarna växer till.
Interstadialer är de förhållandevis varmare perioderna då inlandsisarna krymper.
Tiden mellan två istider kallas för interglacialer.
Istider (glacialer) Vid minst tre tillfällen, troligen fler, har det nordiska klimatet under upp till
100 000 år långa perioder kännetecknats av istidsförhållanden (glacialer) med omväxlande stadialer
(kallare fas av en glacial) och interstadialer (varmare fas av en glacial). Under istiderna (glacialerna)
täcktes tidvis stora delar av Nordeuropa av inlandsis. Även istiderna kännetecknas dock av ett
växlande klimat med kalla stadialer då inlandsisarna växer till och relativt varma interstadialer då
inlandsisarnas utbredning minskar. Under de kalla stadialerna täcktes landet i stor utsträckning av en
inlandsis, som hade sin största mäktighet i norra Sverige. Isen rörde sig långsamt ut ifrån detta
centrum. Även under de förhållandevis varmare interstadialerna då inlandsisen drog sig tillbaka, var
klimatet kallare än idag. Fjällkedjan var troligen till stora delar täckt av glaciäris och stora delar av
norra Sverige bestod av tundra med permafrost. Kartan längre ner på sidan visar den senaste
inlandsisens utbredning.
Mellanistider (interglacialer) De tidigare mellanistiderna, dvs. perioderna mellan två istider,
karaktäriseras av ett klimat liknande dagens. Vårt land var under dessa perioder till största delen täckt
av skog och glaciärerna i fjällen hade endast liten utbredning. De varma mellanistiderna har varit
relativt korta, ca 10 000–15 000 år. Det är därför troligt att klimatet i en icke alltför avlägsen framtid
kommer att slå om till ett kallare istidsklimat med successivt växande glaciärer och tundraarealer.
Glaciala och postglaciala jordarter De kvartära avlagringarna, jordarterna, har på de flesta platser
avsatts under den senaste nedisningen eller under den nu rådande mellanistiden (holocen). Det finns
dock områden, exempelvis i Norrbottens inland, där jordarterna är äldre och i huvudsak har avsatts
under och mellan de nedisningar som föregick den senaste. De jordarter som bildats av eller i nära
anslutning till inlandsisen brukar kallas glaciala medan de jordarter som har avsatts efter den senaste
istiden ofta brukar kallas postglaciala
Den senaste istiden i Nordeuropa, Weichselistiden varade för ca 115 000 – 11 500 år sedan. Fram till för ca 70 000 år sedan
var klimatet måttligt kallt och inlandsis förekom endast under kallare faser, främst i norra och mellersta Skandinavien. Under
isfria tidsavsnitt rådde tundraförhållanden i Sydsverige. För ca 70 000–25 000 år sedan inträffade istidens huvudfas. Då
nådde inlandsisen sin största utbredning och sträckte sig bl.a. till det område där Berlin nu ligger. För ca 17 000 år sedan
började de första delarna av Sverige smälta fram, och för ca 13 000 år sedan låg isranden över södra delen av Mellansvenska
sänkan. Då inträffade en kraftig klimatförsämring. För ca 12 000 år sedan påbörjades en ny klimatförbättring, vilken ledde
fram till istidens slut.
.
Inlandsisens utbredning
De vita områdena på kartan ovan representerar inlandsisens utbredning för 20 000–17 000 år sedan.
Det var under denna period som den senaste inlandsisen hade sin maximala utbredning i norra Europa.
Norra Atlanten täcktes då periodvis av havsis (ljust blått) medan sydligare havsområden, exempelvis
Medelhavet, var fria från is (blått). Eftersom stora mängder vatten var uppbundet i inlandsisar så stod
havsytan betydligt lägre än idag. Det illustreras exempelvis av att det fanns en landförbindelse mellan
England och Frankrike. Den nutida kustlinjen är markerad med en svag grön linje. Eftersom klimatet
var betydligt kallare än idag rådde tundraförhållanden i stora delar av Mellaneuropa (brunt). I södra
Europa bredde en stäpp med sporadiska förekomster av träd ut sig (ljust grönt).
Morän – spår av inlandsisen Under istiderna täcktes största delen av norra Europa av en inlandsis
som långsamt rörde sig över landskapet. När inlandsisen rörde sig över landytan, följde löst material
och bitar av berggrunden med – material som sedan avsattes som en ny jordart, morän. Morän är
Sveriges vanligaste jordart och täcker ungefär 75 procent av landets yta. Inlandsisarna har på olika sätt
präglat Sveriges jordarter. De har plockat upp och omlagrat de tidigare vittringsjordarna, men även
eroderat berggrunden och i samband med det delvis omformat dess yta. Exempel på sådana
erosionsformer är U-dalar och rundhällar. Materialet som inlandsisen plockat upp har senare avsatts
som olika jordarter.
En jordart med växlande sammansättning
I de flesta delar av Sverige är morän den äldsta
jordarten och ligger direkt på berggrunden. Moränjordar består oftast av kantigt material som
innehåller en blandning av alla kornstorlekar, från lerpartiklar upp till jättelika block. I stora delar av
Sverige domineras moränen av sand och silt (blått på kartan över Sveriges jordarter). Denna sand- och
siltdominerade morän är Sveriges i särklass vanligaste jordart. Oftast utnyttjas den sandiga moränen
till skogsodling. Moränens mineralogi och kornstorlekssammansättning påverkas av den lokala
berggrunden. I områden med hårda och svårkrossade bergarter är moränen ofta blockig och
grovkornig. I vissa delar av Sverige finns relativt unga, lätteroderade, sedimentära bergarter som
effektivt kunnat krossas ner av inlandsisarna. I sådana områden finns ofta finkornig, blockfattig och
ibland även kalkhaltig moränlera (lila på kartan över Sveriges jordarter). I till exempel Skåne och
norra Uppland finns områden med moränlera som ofta nyttjas som åkermark.
U-dal vid Grövelsjön i Dalarna.. Foto: Jan-Olov
Svedlund.
Rundhäll utanför Uppsala. Foto:
Gustav Sohlenius.
Högsta kustlinjen
Det stora trycket från inlandsisen gjorde att jordskorpan pressades ner.
Man uppskattar att nedpressningen har varit upp till 800 meter. När den senaste inlandsisen hade
dragit sig tillbaka var därför stora delar av Sverige nedtryckt under den tidens havsyta. Den nivå som
vattnet nådde då det stod som högst brukar kallas den högsta kustlinjen, HK. Isen var inte jämntjock
utan mäktigast i de centrala delarna, vilket innebar att trycket på jordskorpan var ojämnt fördelat.
Därför varierar också nivån för högsta kustlinjen i landet. De högsta nivåerna, ca 289 meter ovan
dagens havsyta, finns i Ångermanland. I sydligaste Sverige ligger högsta kustlinjen endast 10–20
meter ovan dagens havsyta.
Svallat och osvallat material
Relativt stora delar av Sverige som idag ligger ovan
vatten var efter den senaste istiden vattentäckta. Vågor och strömmar kunde påverka de jordarter som
täcktes av vatten. Detta kan man bland annat se på den morän som är svallad av vågor. Detta är
speciellt tydligt i sluttningar och på höjder där exponeringen för vågor varit stor. På många platser kan
man idag tydligt se nivån för högsta kustlinjen. Vid och nedanför högsta kustlinjen är finmaterialet
ofta ursvallat från moränen. Detta gör jordarten mera näringsfattig och vegetationen blir därmed
torftig. Ovanför högsta kustlinjen är jordarterna opåverkade av vågprocesser, finmaterialet finns kvar
och vegetationen är därför rikare. Det kanske tydligaste exemplet på detta är de så kallade kalottberg
som finns på flera platser längst Norrlandskusten. De högst belägna delarna (kalotten) av dessa berg
sticker upp över högsta kustlinjen medan bergsidorna har svallats av vågor.
Lerig morän i Norduppland. Foto:
Gustav Sohlenius.
Skuleberget vid Höga kusten är ett så kallat
kalottberg, dvs. ett berg som delvis legat ovanför
högsta kustlinjen och där jordarterna på bergets
högsta del är opåverkade av havets vågor. Foto:
Jan-Olov Svedlund.
Efter den senaste istiden var stora delar av dagens
landområden nedpressade under havets yta. När
inlandsisen successivt tunnades ut och till slut
försvann, började landet som tidigare varit
nedpressat av inlandsisens tyngd att höja sig – en
landhöjning som pågår än idag. Den högsta nivån
som vattnet nått sedan istiden brukar kallas den
högsta kustlinjen (HK). Kartan visar vilka delar
av landet som legat under vatten. Siffrorna visar
hur högt över dagens havsytenivå som vattnet
nådde då HK bildades. I norra Sverige var
inlandsisen mäktigare och har följaktligen pressat
ner landet mer än i söder. Högsta kustlinjen har
inte utbildats samtidigt i hela landet. I söder
bildades HK när norra Sverige ännu var täckt av
is. Då HK bildades i norr hade landet i söder
redan börjat stiga och strandlinjen låg därför
under HK.
Moränformer Moränens ytform följer ofta den underliggande bergytans former. Det är dock inte
ovanligt att moränen ansamlats i kullar och ryggar och därmed fått egna former, oberoende av den
underliggande berggrunden. Här beskriver vi några av de vanligaste moränformerna:
Drumliner är långsträckta spolformade kullar som
är utdragna i isens rörelseriktning. De innehåller
ofta en kärna av berg. Drumlinerna kan vara
ganska svåra att upptäcka men från luften
framträder de ofta med stor tydlighet som här i
Västerbottens kustland där de i stora svärmar
anger isrörelseriktningen. Foto: Curt Fredén.
Moränbacklandskap är områden med
oregelbundna moränkullar som anses ha bildats i
samband med isavsmältningen. Denna morän har
troligen avsatts i en miljö där isen tunnats ut
genom smältning och mer eller mindre förlorat
sin förmåga att röra sig. Här ses ett
moränbacklandskap en mil öster om Gagnef i
Dalarna. Moränbacklandskap är områden med
oregelbundna moränkullar som anses ha bildats i
samband med isavsmältningen. Denna morän har
troligen avsatts i en miljö där isen tunnats ut
genom smältning och mer eller mindre förlorat
sin förmåga att röra sig. Här ses ett
moränbacklandskap en mil öster om Gagnef i
Dalarna. Foto: Karin Grånäs.
Ändmoräner söder om Leksand i Dalarna.
Ändmoräner är moränvallar som skjutits samman
framför en glaciärfront. Under den period då
inlandsisen drog sig tillbaka skedde flera
klimatförändringar vilket ledde till att isen tidvis
åter ryckte fram. Vid dessa tillfällen bildades på
många platser, till exempel på västkusten och i
Västergötland, ändmoräner. Ändmoräner bildas
idag vid fronterna på fjällkedjans glaciärer. Foto:
Joachim Albrecht.
Isälvssediment
När inlandsisen smälte bildades stora mängder vatten som forsade fram på, i och under isen.
Dessa jättelika isälvar följde ofta dalgångarna i berggrunden. Vattnet förde också med sig
stora mängder löst material och sorterade det. Materialet avsattes sedan som åsar, deltan m.m.
Det strömmande vattnet i isälvarna tog med sig löst material, stenar, grus, sand m.m. när det
forsade fram under isen. När vattnet närmade sig iskanten minskade strömhastigheten och
vattnets transportförmåga. Materialet sjönk till botten och avsattes som isälvssediment – såväl
under som framför den yttre delen av inlandsisen. Isälvssediment är i jämförelse med morän
väl sorterad med avseende på kornstorlek.
Ändmorän
Rullstensåsar: Avsättningarna bildar ofta långsträckta höjdryggar, rullstensåsar. Uppsalaåsen har en
stor mäktighet (flera tiotals meter) och fyller ut en hel dalgång. Åsformen utgör endast ovandelen på
avlagringen. Rullstensåsar består oftast till största delen av sand, grus och sten med väl avrundade
kanter. Materialet i åsarna är eftertraktat vid t.ex. vägbyggnationer, vilket gjort att mycket av
åsmaterialet runt de större städerna brutits ut. Deltaavlagringar: Rullstensåsarna är den vanligaste
typen av isälvsavlagring men det finns även andra formationer, t.ex. plana deltaavlagringar uppbyggda
av sand. Åsarna har i alla tider varit viktiga för människor. Eftersom de är torra och hållfasta passar de
bra som underlag för byggnation och de är lättframkomliga. Dessutom är de är lätta att gräva i och
ligger ofta högt i landskapet, vilket gör att de ofta är rika på storslagna fornminnen. Ett exempel på
detta är de stora tusenåriga gravhögarna vid gamla Uppsala.
Isälvsavlagringar är viktiga som naturliga reningsverk och magasin för vårt dricksvatten. Därför är det
viktigt att skydda dessa avlagringar från alltför omfattande exploatering.
Ändmorän
Sveriges geologiska undersökning, Box 670, 751 28 Uppsala, tel: 018-17 90 00, fax: 018-17 92 10, epost: [email protected]
4000BP
