Utdrag ur bok:
Samma gamla vatten
Det finns inget nytt vatten på vår jord. Det vatten som finns har alltid funnits och kommer alltid att finnas i
ständig cirkulation mellan jordyta och atmosfär. Vi lånar dricksvatten för att strax därpå återlämna det till den
eviga cirkulationen. Under detta kretslopp utsätts vattnet för föroreningar, orsakade både av naturen och av
människan.
Den naturliga föroreningen sker när t.ex. regnvatten tränger igenom jordytan och på sin väg genom marken löser
upp mineral och för med sig oorganiska och organiska ämnen. Den förorening som människan orsakar kan
drabba alla vattentillgångar. Föroreningar i atmosfären, industriutsläpp i vattendrag och avlopp från samhällen
påverkar både ytvatten och grundvatten.
Vår tekniska standard gör det möjligt att tillfredsställa höga krav på bekvämlighet. Vi föredrar exempelvis
vattentoaletter i stället för tunnor som måste tömmas. Men det kan samtidigt innebära ett hot mot vattentäkter
och dricksvatten. Vi kräver också ständig tillgång på vattenledningsvatten av god kvalitet. Egentligen kunde
kvaliteten vara olika hög för olika användningar, så att t.ex. vatten för tvätt och annan rengöring inte behövde
renas utan bara göras bakteriefritt. Men vi har valt att ha endast en vattentyp och då måste den duga som
dricksvatten. I de flesta andra länder bör vattenledningsvatten inte användas som dricksvatten.
Vårt vatten är också ett unikt lösningsmedel – ständigt på väg i naturens kretslopp. Vatten byter ständigt
skepnad, från flytande form till ånga och is och tillbaka igen. Vatten är cykliskt och har fungerat på detta sätt i
flera miljarder år. Allt liv på jorden är beroende av vatten. Vattencykeln har egentligen ingen speciell startpunkt,
men ett lämpligt ställe att börja på är i världshaven. Solen, som driver på vattencykeln, värmer upp världshavens
vatten så att det förångas, evaporerar, upp i luften. Uppåtgående vindar för vattenångan ut i atmosfären, där den
lägre temperaturen får vattenångan att kondensera och bilda moln. Vindarna flyttar molnen runt jordklotet och
molnpartiklar kolliderar med varandra, växer ihop och faller ner från skyn i form av nederbörd. En del nederbörd
faller som snö och kan ansamlas i form av enorma isflak och glaciärer. Där klimatet är varmare smälter snön
oftast när våren kommer och den smälta snön rinner fram över marken som smältvatten. Största delen av
nederbörden faller direkt tillbaka till haven eller på land där det på grund av gravitationen rinner iväg – avrinning
från markytan. En del av avrinningsvattnet tas upp i floder, vars flöde för vattnet mot världshaven. Både
grundvattnet och vattnet som rinner av från markytan sipprar ut i sjöar och floder. Allt vatten tas dock inte upp
av floderna. En del vatten tas upp av marken – så kallad infiltration. En del av detta vatten blir kvar strax under
markytan och sipprar tillbaka till olika vattendrag och havet genom grundvattenavrinning. Delar av grundvattnet
letar sig genom markytan och dyker upp i form av sötvattenkällor. Från det övre lagret av grundvattnet tar
växternas rötter upp vätska som sedan genom transpiration från växternas blad återförs till atmosfären. Genom
infiltration tar sig en del av vattnet djupare ner i marken och bildar akviferer, i vilka stora mängder sötvatten kan
ligga lagrade under lång tid. Med tiden rör även detta vatten på sig och en del av det rinner ut i världshaven där
vattencykeln ”slutar” och ”börjar”.
