Hanö – av Elisabet Wallsten
Reguljär båttrafik till Hanö utgår från Nogersund på Listerlandet.
Allmän beskrivning
Hanö är en ca 215 ha stor ö i Hanöbukten, strax öster om Listerlandet. På öns västsida ligger öns
hamn i ett äldre fiskeläge med såväl permanent- som fritidsbebyggelse samt vandrarhem, restaurang
och affär (kontrollera aktuella öppettider före besök). Samhället omgärdas av ett viltstängsel, men ett
flertal genomgångar möjliggör passage ut i kringliggande marker. Flera markerade stigar inbjuder till
strövtåg på ön och populära mål är bland annat Bönsäcken, Engelska kyrkogården, Fyren,
Drakamärket och Vindhalla. Området ingår i Natura 2000.
Hanö är en karaktäristisk drumlinbildning, med urbergshällar som stupar brant mot havet i nordost
medan urberggrunden mot söder och sydväst överlagras av kritbergarter och lösa avlagringar i en
flackare profil. När Hanö smälte fram i slutskedet av den senaste istiden täcktes merparten av ön av
Baltiska issjöns vatten. Endast öns högsta punkt, Fyrkullen, som idag ligger 60,2 m.ö.h., stack upp ur
vattnet. Högsta kustlinjen (HK) har vid Hanö uppmätts till 53,4 m.ö.h. och syns vid Fyrkullen som ett
tydligt strandhak i sydväst samt som en klapperstensvall i söder och väster. Under HK finns också ett
stort antal väl utbildade klapperstensfält, i olika typer av strandbildningar från den senaste istiden,
vilka sammantaget ger viktig information om Östersjöns sen- och postglaciala utveckling. I dagens
strandlinje vid öns nordvästspets finns en aktiv strandsporre, Bönsäcken, som omformas, växer och
minskar utifrån det nutida havets rörelser.
De äldsta kända säsongsbosättningarna på Hanö härrör från 1600-talet, men troligen har ön nyttjats
som säsongsmässig fiskarbosättning åtminstone sedan medeltiden. Från 1830-talet har ön haft en
stadigvarande permanent befolkning. Utöver dagens fiskeläge finns även lämningar efter två andra
fiskelägen. På Engelska kyrkogården ligger engelska sjömän begravda från tiden då engelska flottan
hade Hanöbukten som ett basområde några år i början av 1800-talet. Kring fyren ligger de gamla
fyrvaktarbostäderna, som numera hyrs ut till besökare.
Hanös vegetation har förändrats mycket under de senaste århundradena. Från att till stora delar
sannolikt ha varit skogsbevuxen i början av 1800-talet hade ön genom ett intensivt kreatursbete och
skogsavverkningar omvandlats till ett öppet och i det närmaste trädlöst landskap under 1900-talets
första hälft. Under mitten av 1900-talet upphörde tamdjursbetet och avverkningarna, parallellt med att
dovhjort Cervus dama planterades in på ön. Hanös natur karaktäriseras idag av branta urbergshällar i
nordost samt öppna gräsmarker, buskmarker och lövskogar mot söder och väster. Torra stenbundna
marker dominerar, men i söder finns även några mindre våtmarker.
Hanös förhållandevis isolerade läge har medfört att faunan är relativt artfattig och de inplanterade
dovhjortarna är det enda större däggdjur som finns vilt på ön. Under vår och höst lockar ön till sig
stora mängder rastande fåglar. Öns småvatten hyser minst fem olika groddjur, bland annat större
vattensalamander Triturus cristatus och den rödlistade stinkpaddan (strandpadda) Bufo calamita. Öns
fjärilsfauna är rik med ca 200 noterade arter, varav vissa är bofasta, medan andra bara uppehåller sig
på Hanö under kortare perioder. Intressanta arter har även påträffats bland vedskalbaggar och
landsnäckor.
Vegetation och flora
Hanös lövskog domineras av 50-70-årig, smalstammig avenbok och är en av Blekinges areellt största
avenbokskogar. I träd- och buskskiktet finns även arter som skogsalm, lind, ek, ask, lönn, vårtbjörk,
asp, klibbal, oxel, vildapel, fågelbär, sälg, hassel, olvon Viburnum opulus, skogstry Lonicera
xylosteum, vildkaprifol Lonicera periclymenum, berberis Berberis vulgaris och benved Euonymus
europaeus. Enstaka tallar växer också på ön, medan gran som tidigare planterats in inte har lyckats
etablera sig. Det är relativt gott om död ved i skogarna, men främst av klenare dimensioner. I de rena
avenboksbestånden är skogen överlag mycket tät och markvegetationen sparsam, men där skogen är
mer varierad och lövverket mer ljusgenomsläppligt blir fältskiktet rikare och på sina håll, särskilt i de
sydöstra delarna, indikerar floran förhöjd kalkhalt i marken. Kärlväxtfloran utgörs av arter som
desmeknopp Adoxa moschatellina, buskstjärnblomma Stellaria holostea, tandrot Cardamine
bulbifera, skogsbräsma Cardamine flexuosa, långsvingel Festuca gigantea, vårkällört Montia minor,
blåsippa Hepatica nobilis, gulplister Lamiastrum galeobdolon, lundslok Melica uniflora, skogsbingel
Mercurialis perennis, Sankt Pers nycklar Orchis mascula och den rödlistade arten småfruktig
jungfrukam Aphanes australis. Bland svampar har bland annat den rödlistade avenbokskremla
Russula carpini noterats i skogarna.
Hanös öppna gräsmarker har minskat betydligt i omfattning sedan mitten av 1900-talet och återfinns
idag främst på öns steniga västsida. De domineras av torrängar med övergångar mot gräshedar
respektive friskängar och med inslag av fuktstråk i svackor. Kärlväxtfloran är fortfarande, trots en
expanderande förbuskning och ett intensivt dovhjortsbete, relativt artrikt med ett flertal hävdberoende
arter som kattfot Antennaria dioica, darrgräs Briza media, slankstarr Carex flacca, jordtistel Cirsium
acaule, backnejlika Dianthus deltoides, stenmåra Galium saxatile, vildlin Linum catharticum, stagg
Nardus stricta, nattviol Platanthera bifolia, jungfrulin Polygala vulgaris, mandelblomma Saxifraga
granulata och sandmaskros Taraxacum sect. Erythrosperma. I buskskiktet finns hagtorn Crataegus
spp. och slån Prunus spinosa, samt flera björnbärsarter Rubus spp. och vildrosarter Rosa spp., bland
annat den rödlistade flikrosen Rosa balsamica. Andra rödlistade arter som finns i gräs- och
buskmarkerna är flockarun Centarium erythraea, backmåra Galium suecicum och busktörne Ononis
spinosa ssp. spinosa.
Berghällarna i nordost och öster karaktäriseras av en lågvuxen, torktålig hällmarksflora, med träd och
buskar i sprickor och klippskrevor. I fältskiktet finns bland annat strätta Angelica sylvestris,
svartbräken Asplenium trichomanes, stenbräken Cystopteris fragilis, kruståtel Descampsia flexuosa,
kärleksört Hylotelephium telephium, fackelblomster Lythrum salicaria, gulkämpar Plantago
maritima, bergsyra Rumex acetosella, liten fetknopp Sedum annuum, gul fetknopp S. acre, vårspärgel
Spergula morisonii, kustbaldersbrå Tripleurospermum maritimum och den rödlistade vårkällörten
Montia minor. I området växer även blodrot Potentilla erecta; på 1980-talet är även den rödlistade
arten revig blodrot Potentilla anglica, samt dess hybrid med blodrot sedda. På hällmarkerna samt i
anslutning till skogs- och gräsmarker finns några mindre våtmarker, men eftersom flertalet torkar ut
sommartid är floran relativt artfattig. I en av våtmarkerna i söder, Äspuddekärret, har den
betesgynnade rödlistade svampen sumpåkerskivling Agrocybe paludosa påträffats. På öns fossila
strandvallar och klapperstensfält växer främst olika lavar.
På Hanös västra och södra sida utmed den nuvarande strandlinjen finns en smal, stenig och bitvis
blockig strand. Vegetationen är gles och relativt artfattig, med bland annat svartkavle Alopecurus
arundinaceus, kvanne Angelica archangelica, strandmålla Atriplex littoralis, spjutmålla A. prostrata,
bitterkrassing Lepidium latifolium, strandråg Leymus arenarius, krusskräppa Rumex crispus, havssäv
Schoenoplectus maritimus, toppfrossört Scutellaria hastifolia, strandmolke Sonchus palustris och
strandaster Tripolium vulgare. Där finare material ansamlats mellan strandens stenar och block finns
strandängsfragment, med arter som krypven Agrostis stolonifera, dvärgarun Centaurium pulchellum,
kustarun C. littorale, rödsvingel Festuca rubra, strandkrypa Glaux maritima, salttåg Juncus gerardii,
gulkämpar Plantago maritima, saltnarv Spergularia salina och havssälting Triglochin palustris.
Utanför stränderna blir det snabbt djupt. Hårdbottnar dominerar och även här är inslaget av block och
stenar stort. Från ca 0,6 m djup finns tångbälten med bland annat blåstång Fucus vesiculoosus och
sågtång F. serratus. Kring Hanö ligger ett antal mindre öar och skär, de flesta i stort sett inte mer än
stora stenar och i det närmaste helt kala.
Litteratur
Arenlind, W. 1999. Hanös natur med utblickar längs Blekingekusten. Hepatica AB, Malmö.
Föreningen Blekinges Flora 1999. Växtnoteringar från Hanö. Opublicerat utdrag.
Kornfält, K.-A. och Persson, M.. 1992. Hanös geologi – från urtid till nutid. Blekinges Natur 1992:
15-30.
Länsstyrelsen i Blekinge län 1993. Ängar och hagar i Sölvesborg: Hanö (objnr 83.062).
Länsstyrelsen Blekinge län, Karlskrona.
Länsstyrelsen i Blekinge län 1998. Inventering av främst Vertigo angustior 1998. Opublicerad
rapport.
Länsstyrelsen i Blekinge län 2002. Förslag till bildande av naturreservatet Hanö i Sölvesborgs
kommun, Blekinge län.
Nordenstam, B. 1971. Vegetation och flora på Hanö. Blekinges Natur 1971: 35-65.
