Jack Kennedys första valkampanj
inför kongressvalet 1946.
(Foto: Getty Images/All Over Press)
kapitel 5
Ersättaren
Scharlakansfeber och valkampanj
Det bestämdes att Jack Kennedys politiska karriär skulle inledas
med kongressvalen 1946. Även om han först hade tvekat och bara
motvilligt lockats in tog han snabbt till sig politiken och blev alltmer entusiastisk. Tvivlen om att han skulle kunna fylla sin äldre bror
Joes skor dämpades. Jacks tidigare karriärplaner framstod heller inte
längre som lika spännande, inte ens journalistbanan, för som han
konstaterade rapporterar en reporter bara vad som händer medan en
politiker kan se till att något händer.
Det var i praktiken Joseph Kennedy som bestämde att sonen skulle
ställa upp som demokratisk kandidat till representanthuset i Massachusetts elfte kongressdistrikt. Problemet var James Curley, innehavaren av just denna kongressplats. Det var dock något som gick
att lösa. Joseph Kennedy, som hade ett vittförgrenat nät av informatörer, hade fått reda på att Curley hade svårt att betala av en gammal
skuld från ett tidigare domslut för svindleri. En summa kontanter
bytte händer. Samband kunde kanske inte bevisas, men Curley förklarade i alla fall att han inte tänkte ställa upp till omval till kongressen. Istället fick Curley chansen att vinna Bostons borgmästarval och
återta en post som han många år tidigare hade tagit från John Fitzgerald, Jack Kennedys morfar.
Joseph Kennedy tog ett hårt grepp om sonens valkampanj och
upprättade ett eget separat kampanjkontor i lyxhotellet Ritz-Carlton
i Boston. Även om han inte syntes så mycket utåt hade han dagliga
99
familjen kennedy
avstämningar med Jack, gick igenom vad som gjorts och övervakade
planeringen framåt. Än viktigare var förstås att Joseph Kennedy hade
pengar och att han var beredd att spendera vad som krävdes för att
få sin son invald i kongressen. Kampanjen kunde hyra in kvalificerade medarbetare och knappast några kostnader skyddes i övrigt. Det
fanns resurser att hyra in en pr-firma som bidrog med en omfattande
marknadsföring, inte minst med köpt reklamplats i radio och tidningar. Bilden av Jack som en hjälte som hade riskerat sitt liv i andra
världskriget sågs som en viktig tillgång. Så den ärofulla berättelsen i
Reader’s Digest om torpedbåten PT-109 – som John Hershey först hade
publicerat i New Yorker – trycktes upp på nytt i 100 000 exemplar och
distribuerades bland kongressdistriktets registrerade väljare.
Exakt hur mycket pengar som sattes i spel har aldrig kunnat fastställas, men det rörde sig om hundratusentals dollar, betydligt mer än
vad som annars förekom i den tidens kongressval. Eftersom han kontrollerade kassan var det i praktiken Joseph Kennedy som fattade de
viktiga besluten.
Men allt talade inte bara till Jack Kennedys fördel när han tog sig
an Massachusetts elfte kongressdistrikt, som omfattade stadsdelar
i och kring Boston. Han hade visserligen tillbringat sina första levnadsår i staden och han hade studerat vid Harvard i Cambridge, en
stad som i praktiken är sammanväxt med Boston. Men han hade levt
i privilegierade miljöer. Han hade bara varit tio år när hans far flyttade familjen till New York och Harvard var lite av en värld för sig.
Det elfte distriktet var visserligen ett säkert demokratiskt fäste, men
de arbetarstadsdelar där han nu måste ge sig ut och övertyga väljare
att rösta på honom var nästan som ett främmande land. Det var inte
platser där han självklart hörde hemma.
Han var heller inte van vid eller ens särskilt lämpad för att manövrera i den politiska maskin där lokala partibossar styrde och
ställde och där ett visst mått av korruption fungerade som smörjmedel. Det var ett system som hans morfar och farfar varit med om att
bygga upp och som fortfarande dominerade det demokratiska partiet
i Boston i ett system med tjänster och gentjänster. Som nämnts var
100
ersättaren
Jack Kennedy vid den här tidpunkten heller ingen driven eller övertygande politisk talare.
Även om James Curley hade lämnat fältet fritt hade Jack ändå svåra
konkurrenter. Det var många som kände sig kallade. Inför det demokratiska primärvalet – som i praktiken var avgörande – fanns tio
kandidater. De övriga såg ingen anledning att låta bli att utmåla Jack
Kennedy som en ung och oprövad utböling som trodde att det bara
var att köpa sig en politisk förtroendepost med pappa miljonärens
pengar.
Det var bara att kavla upp ärmarna och ge sig ut bland väljarna och
värva röster. Han skakade hand med folk i gathörn, på arbetsplatser,
på postkontor och i barer. Även om starten var trevande visade han
alltmer under kampanjarbetet att han kunde lära sig att utnyttja sina
talanger. Han kunde trots allt visa att han hade vad som krävdes. Det
fanns egentligen inget särskilt som utmärkte hans politiska agenda.
Han betonade de frågor som ansågs viktiga för distriktets väljare: fler
jobb, bättre pensioner, nya bostäder och ett starkt försvar. Han etablerade kontakt med de väljare han mötte, särskilt i mindre och inte
så formella sammanhang. Förmågan var sådan att även Joseph Kennedy blev positivt överraskad när han av en tillfällighet kunde iaktta
sonen när denne skakade hand och samtalade med en grupp råbarkade stuveriarbetare. Så småningom verkade det till och med som om
Jack gillade att vara ute och fånga röster.
Framförallt hade han en förmåga att dra till sig kvinnliga väljares uppmärksamhet. Det fanns många äldre kvinnor som hade förlorat söner i kriget, och Jack påminde dem om att hans egen mor var
i samma situation. Yngre kvinnor föll för hans utstrålning. Men det
var inte bara hans egen charm som lockade in kvinnliga väljare; han
fick även god hjälp av sin mor och de tre yngsta systrarna Eunice,
Patricia och Jean. Förutom att de arbetade i Jacks kampanjhögkvarter arrangerade de också tebjudningar för mindre kvinnliga sällskap
i olika privata hem. Det blev annorlunda valmöten som blev mycket
populära.
Några dagar före primärvalet hölls en elegant sammankomst på
101
familjen kennedy
ett av de större hotellen och den lockade så många gäster att det
blev trafikstockningar utanför. Mängder av kvinnliga väljare, unga
som äldre, kom uppklädda för att bli serverade te ur silverkannor
och eleganta små sandwichar, frottera sig med den glamorösa Kennedyfamiljen och till och med få lyssna på Rose som kunde berätta
om såväl barnuppfostran som de fina bjudningar hon varit med om
under ambassadörstiden hos den engelska kungafamiljen i Buckingham Palace. Även om Rose nu mest pliktskyldigt spelade rollen som
modern fick hon beröm för sitt framträdande och det gick nog att
uppfatta åtminstone ett svagt eko av den politiska talang hon tidigare
hade tillskrivits. Tillställningen var en stor succé.
Det demokratiska primärvalet slutade med en övertygande seger
för Jack Kennedy, som därmed inte hade några problem med att slå ut
sin republikanske motståndare på den riktiga valdagen. Tjugonio år
gammal hade han valts in i USA:s kongress. Vid sidan av hans ungdom hjälpte också det kända efternamnet till att ge honom nationell
uppmärksamhet med artiklar i välkända tidningar och tidskrifter.
Det fanns en del som noterade att han verkade närmast onaturligt
mager, men det var något som tillskrevs återhämtningen från hans
krigsstrapatser. Få visste att han var en man som redan var märkt av
sjukdomar.
Valkampanjen 1946 var hård och krävande, med långa dagar och
få möjligheter till vila. Dagen innan primärvalssegern hade Jack gått
i en parad för krigsveteraner, en sträcka på åtta kilometer. Efteråt kollapsade han av ansträngningen. Han såg svårt sjuk ut och vittnen
befarade att han hade fått en hjärtinfarkt. Efter att han hade förts till
en närbelägen bostad kom Joseph Kennedy inrusande och frågade
om sonen hade sina piller.
Jack Kennedy var sjuklig redan som litet barn. Han var mycket
mottaglig för infektionssjukdomar och var under långa perioder
sängliggande med barnsjukdomar som mässlingen, vattenkoppor
och kikhosta. Innan han hade fyllt tre år drabbades han så allvarligt av scharlakansfeber att han togs in på sjukhus och det befarades
102
ersättaren
att han inte skulle överleva. Hälsoproblemen blev bara värre med
tiden. 1930, när han var tretton år, skickades han till internatskolan
Canterbury i Connecticut där trötthet och yrsel försvårade hans
studier. När han behövde opereras för blindtarmen lämnade han
skolan. Hälsoproblemen fortsatte sedan när han följde efter sin bror
Joe till Choate, en annan internatskola. När han kom längre upp i
tonåren kunde han inte nå normalvikt. Han hade vad som visade
sig vara kroniska mag- och tarmproblem som försvårade matsmältningen, orsakade inflammationer och hälsofarliga diarréer. Han led
även av smärtsamma urinvägsinfektioner och andra åkommor. Han
blev inlagd på sjukhus gång på gång och behövde omfattande medicinering livet ut.
Efter gymnasieexamen från Choate med medelmåttiga betyg fick
Jack som artonåring göra sin första Europaresa på egen hand. Det
var meningen att han, som sin bror Joe, skulle studera under Harold
Laski vid London School of Economics. Men den dåliga hälsan ledde
till att han snart återvände hem till USA där han med faderns hjälp
lyckades ta sig in vid Princeton där höstterminen redan hade börjat.
Efter bara några veckor tvingades han överge universitetsstudierna
för att läggas in på sjukhus. Under ett par månader utsattes han för
plågsamma provtagningar och undersökningar. Hans tillstånd var så
allvarligt att tankar om att han bara skulle dö i förtid var omöjliga att
undvika. Han skyddade sig med sarkasmer och svart humor. ”Jag kan
se hur de mentalt tar mått på mig för min kista”, berättade han om
sjukhuspersonalen i ett brev till en god vän. Våren 1936 skickades han
till Arizona för att vila ut och återhämta sig i ett varmt klimat och en
avkopplande miljö. Det var kanske inte så anmärkningsvärt om hans
syn på tillvaron påverkades. Det gällde att leva livet i nuet. Den här
livssynen kan ha varit om inte hela så i alla fall en del av förklaringen
till hans närmast maniska behov av att ständigt söka sig till nya kvinnor för sex.
När han återupptog universitetsstudierna åkte han inte tillbaka till
Princeton utan började på Harvard i alla fall. Men hälsoproblemen
fortsatte och förvärrades av ryggont. Han hade då redan behand103
familjen kennedy
lats med steroider mot kolit och behandlingen bidrog sannolikt till
hans tilltagande smärtor och spasmer i ryggen, något som skulle följa
honom livet ut. Problemen med ryggen förvärrades säkert ytterligare
under den hårda krigstjänstgöringen i Stilla havet och räddningsaktionen efter att torpedbåten PT-109 attackerats, men ryggen hade börjat plåga honom redan innan han tog sin examen från Harvard 1940.
Det var dock inget han berättade om för militärläkarna när det beslutades att han skulle opereras sommaren 1944. Operationen löste inte
ryggproblemen, som dock ledde till att Jack Kennedy fick avsluta sin
militärtjänst.
Det var alltså en bräcklig 29-åring som anlände till Washington
när den nya kongressen öppnade i januari 1947. Han kunde själv
skämta om att han kanske inte skulle leva så länge. Senare samma
år kom hans ryggvärk att förklaras med att han led av den relativt
ovanliga Addisons sjukdom, som innebär att immunförsvaret inte
fungerar och leder till nedsatt produktion av nödvändiga hormoner
i binjurebarken. Även om Addisons sjukdom kunde behandlas ledde
den till svåra smärtor och kramper som krävde kraftfulla injektioner
av smärtstillande medel – vid sidan av all den övriga medicinering
han behövde.
Diagnosen fick han av en engelsk läkare. Under sommaren 1947
besökte Jack Kennedy sin syster Kathleen som då var krigsänka och
befann sig på ett av de eleganta familjegods på Irland som tillhörde
hennes ingifta familj. Jack njöt av ledigheten och hann till och med
göra en utflykt till Wexford, där han kunde träffa sina släktingar
på den anspråkslösa gård som hans farfars far Patrick hade lämnat
när han utvandrade till USA nästan ett sekel tidigare. Från Irland
for han vidare till London där han kollapsade och insjuknade.
Läget tycktes vara allvarligt. Den läkare som gav diagnosen Addisons sjukdom förklarade, utan att Jack Kennedy själv hörde det, att
”den unge amerikanen har inte ett år kvar att leva”. När Jack senare
anlände till New York med passagerarfartyget Queen Mary var han
så allvarligt sjuk att en präst kallades till båten för att ge honom
sista smörjelsen. Den katolska ritualen kom att utföras flera gånger
104
ersättaren
under hans liv när hans sjukdomstillstånd förvärrades och uppfattades som livshotande.
Men hans dåliga hälsa var inget det talades om när han gick vidare
i sin politiska karriär och det var heller inget som på något sätt
inskränkte hans ambitioner och målmedvetenhet. Hans hälsa var ett
problem som i stort sett förblev en hemlighet även efter att han nått
Vita huset. Kort efter att han valts till president förnekade han till
och med på en direkt fråga att han led av Addisons sjukdom. Kraven
på öppenhet var inte lika höga som de skulle bli senare och Kennedy
assisterades i Vita huset av en läkarstab som såg till att det alltid fanns
en formlig arsenal av mediciner till hands. Under presidentvalskampanjen 1960 vände han sig dessutom till Max Jacobson, en läkare i
New York som hade gjort sig ett namn som kändisdoktor med patienter som Marlene Dietrich, Truman Capote och Yul Brunner. Som
läkare var han också känd under namnet ”Dr Feelgood” för sin förmåga att få sina patienter att må bra. President Kennedy behandlades
dussintals gånger med Jacobsons egen speciella blandning av amfetaminer, smärtstillande medel och andra ingredienser.
I efterhand är det rimligt att ställa frågan om Jack Kennedy påverkades menligt av sina hälsoproblem och all medicinering och inte
kunde fungera fullt ut som president. Särskilt som hemlighetsmakeriet fortsatte långt efter hans död. Historikern Robert Dallek, som
djupgående granskat Kennedys sjukdomshistoria, har dragit slutsatsen att Kennedy trots allt var en effektiv president, även när han utsattes för synnerligen hård press i samband med både utrikespolitiska
och inrikespolitiska kriser. Hans egen skörhet och de återkommande
smärtorna kan till och med ha gett en insikt om livets förgänglighet
som kan ha bidragit till att han stoiskt och med viss distans kunde
hålla huvudet kallt i svåra lägen. Hur som helst kan hans insatser,
som i åtminstone vissa fall gjordes under exceptionella ansträngningar, avspegla mod och uthållighet. Han hördes sällan klaga över
sina sjukdomar trots att han ofta tvingades bära korsett för ryggen
och ibland – som regel utanför offentligheten – behövde kryckor för
att kunna ta sig fram.
105
familjen kennedy
Däremot är det tveksamt om han skulle ha kunnat bli vald till president i ett senare skede. I början av 1960-talet ställde nyhetsmedierna fortfarande lägre krav på information om höga politiker och vad
som kunde betraktas som deras personliga angelägenheter. Längre
fram skulle det sannolikt ha varit mycket svårt, för att inte säga omöjligt, att dölja ett så allvarligt sjukdomstillstånd. I praktiken hade det
säkert diskvalificerat honom redan inför nomineringen till presidentkandidat.
Även om Jack Kennedy nu var helt inställd på att lyckas som politiker var han ingen kongressledamot som imponerade eller lämnade
några tydliga lagstiftningsspår efter sig. Representanthusets rutiner var inget som fångade hans intresse och han var knappast särskilt engagerad i de lokala frågor som direkt berörde hans väljare och
ofta drevs av intressegrupper i Massachusetts elfte kongressdistrikt.
I själva verket var det nog snarast så att tillvaron som ny och ung
medlem av kongressen tråkade ut honom. Jack var mer intresserad
av tidens stora nationella och framförallt internationella problemområden och dessutom erbjöd politikerlivet i Washington goda möjligheter till ett aktivt socialt liv. Han hyrde ett hus i stadsdelen Georgetown – tillsammans med systern Eunice och ett par bekanta – och
trivdes med sin glamorösa ungkarlstillvaro. Den nu 30-årige kongressledamoten gick ut med en lång rad kvinnor, som skådespelerskan Gene Tierney, fotomodellen Florence Pritchett och tv-journalisten Nancy Dickerson – utan en tanke på att det skulle leda till giftermål eller någon fastare relation. Han var också ofta borta från Washington, tvingad till sjukfrånvaro eller bara ute på resa. För Jack Kennedy kunde representanthuset nästan kännas som en tvångströja och
han såg det knappast som mycket mer än en språngbräda som han
behövde för att kunna ta sats mot högre politiska mål.
Under tiden förändrades världen. Efter andra världskriget var en
ny världsordning på väg att upprättas. Multilaterala organisationer
– FN, Internationella Valutafonden, Världsbanken – skapades men
modellen förutsatte ändå USA som ledarnation, för att säkra både
106
ersättaren
politisk och finansiell stabilitet. Hotet om ett nytt krig var ständigt
närvarande. Kommunismen var på frammarsch. Josef Stalins Sovjetunionen kom att dominera Östeuropa och i Kina gick Mao Tse Tungs
kommuniströrelse mot seger i inbördeskriget. Frågan om USA skulle
behöva intervenera återkom regelbundet. Dean Acheson – en av arkitekterna bakom USA:s nya ledarroll och senare utrikesminister – erinrade sig i sina memoarer Present at the Creation att det i februari 1947
stod klart att USA måste agera utifrån en Pax Americana. Det var då
beskedet kom att Storbritannien inte längre kunde skydda Grekland
och Turkiet från Sovjetunionens strävan efter utvidgat inflytande.
Enligt Acheson togs denna insikt emot med att ”vi drack en martini eller två” för att hylla ”förvirringen hos våra fiender”. Marshallhjälpen konstruerades för att bidra till återuppbyggnaden efter andra
världskrigets förödelse i Europa och för att stoppa en kommunistisk
expansion. I och med Trumandoktrinen slogs en ny utrikespolitisk
kurs fast som innebar att USA stod som en garant mot totalitära regimer, berett att gripa in om så behövdes för att hindra kommunistiska
maktövertaganden. Det kalla kriget var under uppsegling. Det var i
denna nya världsordning som Jack Kennedys ledarskap som president skulle komma att prövas.
Han kom att begå misstag. Även om han med tiden alltmer kom
att distansera sig från den isolationism som kännetecknat hans far
kunde Jack Kennedy inta konservativa ståndpunkter som inte gynnade honom när han senare behövde stöd från vänsterliberala grupperingar inom det demokratiska partiet. Han stämde bland annat in
i en republikansk kritikkör som hävdade att den demokratiske presidenten Franklin D Roosevelt gjort eftergifter mot Sovjetunionen i Jalta,
på konferensen där andra världskrigets segrarmakter drog upp riktlinjerna för Europas framtid. I liknande anda kunde han som finanspolitiskt konservativ gå emot demokratiska initiativ för att stärka den
sociala välfärden eftersom de kunde leda till farliga budgetunderskott.
Ett mer vanskligt missgrepp var att han umgicks privat med en
nyvald republikansk senator från delstaten Wisconsin vid namn
Joseph McCarthy. Vänskapen med McCarthy, politikern som kom att
107
familjen kennedy
ge ett namn – mccarthyism – till det kalla krigets häxjakt på verkliga
och inbillade kommunistsympatisörer i USA, kom med tiden att bli en
allvarlig politisk belastning för Jack Kennedy. McCarthy, som drevs
av en fanatisk antikommunism, hade tidigare fått stöd av familjepatriarken Joseph Kennedy och han hade uppvaktat två av Jacks systrar, Patricia och Eunice. När McCarthy gick för långt i sin kommunistjakt och började ses som oförenlig med USA:s demokratiska ideal var
det anmärkningsvärt tydligt att Jack Kennedy var en av få demokrater
som avstod från att fördöma den republikanske senatorn från Wisconsin och hans roll i vad som var ett mörkt kapitel i USA:s historia.
När 1950-talet inleddes och USA sände trupper till Koreakriget
var det ändå kommunisthotet som dominerade USA:s utrikespolitik. Med sin framtida karriär för ögonen såg Jack Kennedy, som hittills mest hade intresserat sig för Europa, att det fanns anledning att
titta närmare på utvecklingen i Asien. Hösten 1951 gjorde han en lång
resa med besök i Iran, Indien, Pakistan, Japan, Sydkorea och flera av
länderna i Sydostasien. Den 19 oktober var han i Saigon, där strider
pågick mellan franska trupper och Ho Chi Minhs rebellrörelse. Det
var en försmak av USA:s kommande militära inblandning, där han
själv skulle spela en viktig roll, och det krig som senare skulle komma
att plåga och splittra USA.
Resan var viktig för den utrikespolitiska erfarenheten men också
för att den yngre brodern Bobby var med som sällskap. Det är bara
en lätt överdrift att hävda att det egentligen var först då som de lärde
känna varandra ordentligt. Bobby var åtta år yngre och Kennedyfamiljen var stor. Jack erinrade sig senare att den första gången han
kunde komma ihåg att han mötte sin yngre bror var en sommar på
Cape Cod. Bobby var då tre och ett halvt år. Jack sändes tidigt iväg till
internatskolor och därefter till college och krigstjänstgöring. Bobby
var inte mer än en i raden av småsyskon. Det var bara på uppmaning
av fadern Joseph Kennedy som Jack lät Bobby följa med på Asienresan. Den gemensamma resan blev startpunkten för en nära relation,
och Bobby blev med tiden Jacks närmaste och mest förtrogne rådgivare.
108
ersättaren
Tillbaka i USA övervägde Jack Kennedy om han skulle ställa upp
som kandidat i guvernörsvalet i Massachusetts 1952 eller i delstatens
senatsval. Senaten var mer lockande, inte minst eftersom en post i
kongressens övre kammare skulle ge honom större möjligheter att
ägna sig åt utrikespolitik och internationella frågor.
Men det fanns en stark motståndare. Den sittande republikanske
senatorn Henry Cabot Lodge, som ställde upp till omval, var i likhet med Jack Kennedy en medaljerad krigshjälte som dessutom kom
från en av Massachusetts mest anrika protestantiska braminfamiljer. Hans far var poeten George Cabot Lodge, hans farfar och namne
hade också varit senator och ännu längre tillbaka hade en anfader i
rakt uppstigande led vid namn George Cabot representerat delstaten
i USA:s senat redan på 1790-talet.
Det började heller inte bra. Joseph Kennedy stod för pengarna och
utövade också ett inflytande som störde kampanjen, bidrog till motsättningar och till slut rent kaos. Men några faktorer kom till slut
att tala till Jack Kennedys fördel. Henry Cabot Lodge försummade
sin egen valkampanj genom att ägna mycket tid åt att bistå Dwight
Eisenhowers republikanska presidentvalskampanj. Joseph Kennedy
gav ett lån på en halv miljon dollar till den ekonomiskt pressade ägaren till Boston Post, som då var den största dagstidningen i Massachusetts. Istället för att som väntat stödja Henry Cabot Lodge ställde sig
tidningen bakom Jack Kennedy och det ansågs vara värt tiotusentals
röster. Något samband gick givetvis inte att bevisa den här gången
heller. Joseph Kennedy beskylldes för att försöka köpa valsegern, men
hävdade att det bara rörde sig om en vanlig aff ärsuppgörelse.
Samtidigt stod det klart att något mer drastiskt ändå måste göras
för att förbättra disciplinen i Jack Kennedys illa fungerande kampanjorganisation. Bobby Kennedy övertalades att lämna en tjänst på justitiedepartementet i Washington för att ta över ledningen och bringa
ordning och reda i valkampanjen. Familjen hjälpte även till på andra
sätt. Systrarna och mamma Rose stod som värdar för nya tebjudningar som än en gång lockade kvinnliga väljare. Därtill kunde Jack
Kennedy med sin ungdomliga charm och aristokratiska utstrålning
109
familjen kennedy
mäta sig med sin motståndare så väl att han kom att kallas den förste
irländske braminen.
På valdagen valde Dwight Eisenhower att avluta sin presidentvalskampanj i Boston med ett tv- och radiosänt tal till förmån för
den republikanske senatorn. Men Henry Cabot Lodge, vars farfar
hade besegrat Jack Kennedys morfar John Fitzgerald i Massachusetts
senatsval 1916, förlorade 1952 ändå med knapp marginal sin senatsplats till den yngre rivalen.
Som nyvald ledamot av senaten hade Jack Kennedy tagit ett viktigt
steg mot högre politiska höjder. Han var 35 år och det var – inte minst
med tanke på karriären – hög tid att börja tänka på giftermål. Han
trivdes i och för sig mycket bra med tillvaron som den var, med ett
intensivt och varierat socialt liv. Han träffade många vackra och glamorösa kvinnor och var alldeles nöjd med en till synes oändlig serie
av one night stands eller på sin höjd mer korta och flyktiga relationer.
Hans effekt på kvinnor beskrevs som ”magnetisk”. Han behövde aldrig anstränga sig – han hade till och med blivit utsedd till USA:s ”mest
eftertraktade ungkarl”.
Uppenbarligen hade han problem med att gå in i längre och djupare förhållanden, kanske även en oförmåga att känna riktig kärlek.
En del psykologiska tolkningar har sett en förklaring i en komplicerad relation till modern Rose, hennes distans, frånvaro och ovilja till
kroppskontakt. När han senare, inte så långt före sin död, en gång
fick frågan av en vän om han någonsin varit riktigt förälskad svarade
han: ”Nej, men en eller ett par gånger har jag varit mycket intresserad.”
Kvinnor tråkade ofta ut honom efter hand. Han behövde män i
sin närhet, som vänner, rentav lekkamrater, som samtalspartners och
rådgivare. I en annan mening kunde hans attraktionskraft verka lika
starkt på män som på kvinnor. Män drogs till honom, de ville ha hans
vänskap och hans förtroende och de gav honom den kompromisslösa
lojalitet han krävde. Senare kunde en medarbetare i Kennedys presidentvalskampanj minnas att det bland de försvurna bröderna var
110
ersättaren
en oförlåtlig synd att ens tänka på sina egna intressen: ”Kandidaten
kom först. Inget fick göras som kunde störa hans mål; ingen energi
fick användas för något annat ändamål än hans.” Det var också män
som omgav honom som politiker och president. I hans professionella
innersta krets var det uteslutande män som hade tillträde.
Som nybliven senator på 1950-talet var det närmast en plikt att
finna någon att gifta sig med. Jack fick höra från flera håll – inte minst
från fadern Joseph Kennedy – att det var otänkbart att sikta mot Vita
huset utan att ha en hustru vid sin sida. Via gemensamma bekanta
hade han då redan träffat den tolv år yngre Jacqueline Bouvier, en
attraktiv och världsvan kvinna som hade en god franskkatolsk bakgrund. De gifte sig den 12 september 1953 i hennes förmögne styvfars
egendom i Newport, Rhode Island. Det var ett stort societetsbröllop
med berömda och betydelsefulla gäster. Det fick kosta mycket pengar,
för det var bra pr. Joseph Kennedy utnyttjade återigen sina resurser
och sitt kontaktnät för att se till att evenemanget fick maximal publicitet. De var ett glamoröst och medievänligt par, till och med rubrikvänliga tillsammans som ”Jack & Jackie”.
Även om Jack Kennedy säkert såg sin unga vackra hustru som en
politisk tillgång var det – utifrån hans egen utgångspunkt – ändå
riktiga känslor med i bilden. Han var i alla fall, med sina egna ord,
”mycket intresserad” och han såg fram emot att få barn. Men det
innebar inte att han tyckte om, eller var beredd, att ge upp sin frihet. Bland hans vänner fanns det en del som tvivlade på att han verkligen skulle ha brytt sig om äktenskap överhuvudtaget om han inte
vunnit senatsvalet 1952. En av dem konstaterade att han aldrig sett
Jack ”så nedstämd som den dagen han berättade att han skulle gifta
sig”. Kort innan bröllopet hade han också haft en aff är med svenskan
Gunilla von Post som han hade träffat på Franska rivieran, och Jackie
måste rätt snart ha blivit medveten om att hennes make var obotligt
otrogen och fortsatte att träffa nya kvinnor. En allvarlig äktenskaplig kris utlöstes sommaren 1956 när Jackie var gravid och Jack var ute
på äventyr med flera kvinnor ombord på en lustjakt i Medelhavet.
Besked kom om att Jackie fått missfall, men det krävdes en varning
111
familjen kennedy
om att han riskerade skilsmässa innan han återvände hem till USA.
Det är oklart hur allvarligt hotet var från Jackies sida, men Jack visste
i alla fall att på 1950-talet räckte det med en skilsmässa för att spoliera
en politikerkarriär med Vita huset i siktet.
Samtidigt fortsatte de många hälsoproblemen att plåga honom.
Förbättrad tillgång till kortison – som Joseph Kennedy såg till att
hålla i lager på strategiska platser runtom i USA – gjorde det lättare
att kontrollera Addisons sjukdom. Men Jack led av nästan ständiga
ryggsmärtor, magåkommor, huvudvärk, olika infektioner och andra
sjukdomar. Efter att ha tvingats till en ny ryggoperation drabbades
han av en urinvägsinfektion som försatte honom i koma. En katolsk
präst gav honom ännu en gång sista smörjelsen.
Sjukhusvistelse och återhämtning innebar att han var frånvarande
från senaten under långa perioder. Det fanns tid för reflektioner. Han
kom att brottas med tanken att hans underlåtenhet att instämma i
fördömandet av Joe McCarthys fanatiska kommunistjakt inte bara
hade varit ett politiskt misstag utan också moraliskt oförsvarligt.
Idén föddes till en bok som tog upp hur åtta modiga senatorer satt
sina karriärer på spel genom att inta självständiga positioner som inte
självklart var i samklang med rådande opinionsvindar. Profiles in
Courage blev en bästsäljare och belönades med Pulitzerpriset, även
om det förekommit rykten om att Joseph Kennedy agerade i kulisserna även när sonen tilldelades USA:s främsta bokutmärkelse. Priset
underströk i vilket fall som helst hur gärna Jack Kennedy själv ville
bli sedd som en politisk hjälte. Boken bidrog till att höja hans politiska profil, men hans författarskap blev också ifrågasatt. Hur mycket
av boken hade han egentligen skrivit själv? Misstankar som fördes
fram var inte helt ogrundade. Det blev med tiden klart att mycket av
arbetet hade utförts av hans medarbetare, framförallt den trogne rådgivaren och talskrivaren Ted Sorensen som rekryterats till Jack Kennedys stab redan kort efter segern i senatsvalet 1952.
Även Ted Sorensen var helt på det klara med att Jack Kennedy inte
släppte någon riktigt inpå livet. Det var som om han aldrig kunde
112
ersättaren
sänka garden helt. Det fanns ingen, konstaterade Sorensen, ”inte en
enda medarbetare, vän eller familjemedlem som kände till alla hans
tankar och handlingar i någon enda fråga”. Den obrottsligt lojale
Sorensen stod ändå så nära att han ibland kallades för ”Kennedys
alter ego” och var så förkrossad efter mordet i Dallas att han långt
senare, i sina memoarer Councellor från 1998, kunde säga att han just
då ”inte kunde tänka sig en framtid utan honom”.
Men med all sin hängivenhet kunde inte ens Ted Sorensen hävda
att Jack Kennedy var någon ledarfigur i senaten när hans uppdragsgivares insatser skulle utvärderas. Liksom tidigare i representanthuset lämnade han få spår efter sig i senaten och det finns knappast,
som Sorensen uttryckte det, några lagar av ”nationell betydelse som
bär hans namn”.
Framgången med Profiles in Courage, i kombination med att han
i medierna framställdes som ungdomlig, lovande och karismatisk,
gjorde att han i alla fall uppmärksammades som en politisk stjärna på
uppåtgående. Jack Kennedy började tro att han kanske hade en chans
att bli demokratisk vicepresidentkandidat i valet 1956. Han visste att
det fanns pengar för att backa upp hans ambitioner. Joseph Kennedy
lät framföra ett budskap till Lyndon B Johnson, den mäktige senatsledaren från Texas: om Johnson ställde upp som demokratisk presidentkandidat och lovade att göra Jack Kennedy till vicepresidentkandidat så skulle det finnas pengar tillgängliga för att finansiera kampanjen.
När Johnson avböjde erbjudandet tycktes möjligheten försvinna.
Joseph Kennedy ville inte ens se sin son vid sidan av Adlai Stevenson,
den demokratiske presidentkandidat som nu en andra gång skulle
ställas mot den populäre Dwight Eisenhower. Den äldre Kennedy var
– helt korrekt – övertygad om att Stevenson var chanslös och att Jack
skulle få dras med en förlorarstämpel inför nästa val. Det fanns även
en risk för att en demokratisk valförlust skulle skyllas på vicepresidentkandidatens katolicism om Jack stod på valsedeln, något som än
mer kunde försvåra en framtida presidentvalskampanj.
Men Jack Kennedy hade fått smak för den nationella kampanj113
familjen kennedy
scenen. Han gav inte upp. Om han skulle bli vicepresidentkandidat
och vinna valet var han – förutsatt att en demokratisk president blev
omvald – efter åtta år i position att vinna presidentvalet 1964, då han
ändå inte skulle vara mer än 47 år gammal.
Det visade sig också att en helt ny situation framträdde vid det
demokratiska partikonventet i Chicago sommaren 1956. Först fick Jack
möjligheten att spela en mer framträdande roll genom att presentera
en fi lm som var ägnad att hylla det demokratiska partiet och ledare
som Franklin D Roosevelt och Harry Truman. Under press från olika
håll valde sedan Adlai Stevenson – helt mot alla gällande traditioner
– att inte utse en egen vicepresidentkandidat. Istället lämnade han
över till konventsdelegaterna att bestämma vem som skulle bli hans
vapendragare i presidentvalskampanjen. De som kände sig kallade
drog igång en frenetisk aktivitet för att vinna röster genom att locka
över delegaterna på konventsgolvet. I slutänden klarade sig Jack Kennedy relativt bra. Men efter flera omröstningar förlorade han ändå
till en äldre kollega, senator Estes Kefauver från Tennessee. När det
var uppenbart hur det skulle gå försökte Jack Kennedy visa storsinthet. Han föreslog att konventet skulle nominera Kefauver med
acklamation. Det fanns, när dammet lagt sig, också anledning för
Jack att känna sig nöjd. Stevenson och Kefauver krossades i presidentvalet. Jack Kennedy, fortfarande bara 39 år, må ha förlorat på kort sikt
men kom ut ur kampen som en politiker som hade fått ett nationellt
genombrott och nu hade framtiden för sig.
Samma höst – efter Jackies missfall och Jacks Medelhavssemester
– samlades Kennedyfamiljen traditionsenligt i slutet av november för
att fira Thanksgiving i huset på Cape Cod. Efter middagen drog sig
Jack tillbaka med sin far för att diskutera nästa presidentval fyra år
senare. Det fanns flera skäl som talade mot Jack Kennedy som presidentkandidat 1960: han var ung, politiskt relativt oerfaren och vid
dålig hälsa. Han saknade en starkare förankring i den demokratiska
partiapparaten och det hade aldrig hänt tidigare att en katolik hade
valts till USA:s president.
Men Joseph Kennedy var övertygad om att tiden nu var inne för en
114
ersättaren
katolsk president och att det var hans son som skulle fylla det uppdraget i Vita huset. Det var så många nya väljare som hade invandrat till
USA och som med stolthet skulle lägga sin röst på en kandidat som
de kunde uppfatta som ”en av deras egna”. När diskussionen var över
och de kommit till enighet hade Jack bara en fråga till sin far: ”När
börjar vi?” I och med det var Jack Kennedys presidentvalskampanj
i praktiken igång. Det var ett djärvt beslut och när han började var
oddsen inte särskilt goda. Men han gav sig ut i landet, höll oförtröttligt mängder med tal för att göra sig känd och göra intryck på lokala
partiorganisationer. Med hjälp av påtryckningar från sin far fick han
en plats i senatens prestigefyllda utrikesutskott. Det gav honom en
plattform för att tala om tidens stora internationella frågor, om det
kalla krigets krishärdar och också en möjlighet att attackera Dwight
Eisenhowers säkerhetspolitik som otillräcklig för att försvara USA:s
intressen och globala ledarposition. Från det ögonblick beslutet var
fattat var han helt inriktad på att vinna Vita huset och han visste att
han hade det fulla stödet från den egna Kennedyfamiljen med allt vad
det innebar av pengar, inflytande och lojalitet. Yngre brodern Bobby
fick åter – liksom i de två tidigare senatsvalen – uppdraget att leda
kampanjarbetet för att nå Vita huset.
Den 2 januari 1960 höll Jack Kennedy en presskonferens i senatsbyggnaden i Washington där han förklarade att han ställde upp
som kandidat för att bli USA:s näste president. Han presenterade
omedelbart kampanjens grundtema: USA var på väg in i en ny era.
Det gick inte att bara passivt möta en eskalerande och allt farligare
supermaktsrivalitet. Han behövde inte påminna om att Sovjetunionen hade överrumplat USA genom att med Sputnik bli först med att
skicka en rymdsatellit i en bana runt jorden 1957. Nu krävdes det ett
mer aktivt och framtidsinriktat ledarskap för att möta de nya utmaningarna.
Första primärvalet hölls 6 mars i New Hampshire där Rose Kennedy var valtalare med betydande framgång. Men delstaten var
granne med Massachusetts och nästan hemmamark för Jack Kennedy
115
familjen kennedy
så hans seger tillmättes ingen större betydelse. Primärvalen spelade
då heller inte alls den centrala roll som de kom att göra senare, från
1970-talet och framåt. Det var bara ett mindre antal delstater som
överhuvudtaget höll primärval och det var inte självklart att resultatet var bindande för de delegater som utsågs till sommarens partikonvent i Los Angeles. Ingen demokratisk presidentkandidat hade ännu
nominerats i primärvalsprocessen utan det var något som då skedde
på partikonventen. Fortfarande var det delstaternas mäktiga partibossar – guvernörer, borgmästare, lokala partiledare – som till slut
bestämde vem som skulle bli demokraternas presidentkandidat. Den
gamla nidbilden med äldre vita män som drog sig tillbaka till slutna
och cigarröksfyllda rum för att sinsemellan göra upp om valet hade
ännu inte helt tappat sin giltighet. Det var också klart att flera av de
mest inflytelserika partibossarna – som Chicagos legendariske borgmästare Richard Daley – hade kunna dra nytta av Joseph Kennedy i
något sammanhang och nu kanske kunde avkrävas en gentjänst av
familjepatriarken.
Men det var många som kände sig kallade. Ingen av de tre ledande
demokratiska kandidaterna – Lyndon B Johnson, Stuart Symington
och Adlai Stevenson – brydde sig dock om att ens ställa upp i något
primärval. Johnson räknade med att hans ställning som majoritetsledare i senaten skulle räcka för att säkra nomineringen på konventet.
Symington, en välkänd och presidentmässig senator från Missouri,
utgick också från att primärvalen inte skulle bli avgörande och han
hade ett stabilt stöd från viktiga delar av partietablissemanget samt,
inte minst, förre presidenten Harry Truman. Förre Illinoisguvernören Adlai Stevenson hade visserligen förlorat mot Eisenhower både
1952 och 1956 men var ändå avhållen, framförallt i partiets mer vänsterliberala led där Eleanor Roosevelt var en av hans mest aktiva supportrar. Av stolthet ville han inte be om nomineringen en gång till
men han trodde ändå själv att partiet till slut skulle sluta upp bakom
honom på konventet.
Jack Kennedy var en jämförelsevis oerfaren kandidat som dessutom belastades av att vara katolik. Han insåg att hans enda chans var
116
ersättaren
att visa vad han gick för i primärvalen. Han behövde säkra så många
delegater som möjligt innan han anlände till Los Angeles. Partibossarna på konventet ville framförallt återta Vita huset och de skulle
aldrig nominera honom om de inte kunde övertygas om att han verkligen var en vinnare.
Huvudmotståndaren i primärvalen var Hubert Humphrey, en
senator från Minnesota som var omhuldad av partiets liberala flygel, framförallt för att han – på ett helt annat sätt än Jack Kennedy –
gett sitt fulla och även passionerade stöd till den växande medborgarrättsrörelse som nu var på väg att förändra USA i grunden. Det första
riktiga slaget stod i Wisconsin, en grannstat till Minnesota där ekonomin dominerades av jordbruk. Kennedylägret hoppades ändå på
en avgörande seger och drog igång en intensiv kampanj. Kandidaten
fick lära sig mer om mjölkpriser och regleringar av olika mejeriprodukter än han någonsin anat att han behövde veta. Men Humphrey
var ingen dålig motståndare. Han anklagade Kennedyfamiljen för att
försöka köpa en valseger med sina överlägsna ekonomiska resurser
och påminde om dess relation till den nu vanhedrade Joe McCarthy.
Jack Kennedy vann till slut Wisconsin i alla fall, men det var inte
den utslagsgivande seger han räknat med. Humphrey hade inte gått
ned för räkning och än värre var att valresultatet visade att Kennedy
hade vunnit stort bland katolska väljare medan Humphrey hade klarat sig betydligt bättre i distrikt med övervägande protestantiska väljare. Det religiösa problemet var något som Kennedykampanjen inte
skulle kunna undvika inför nästa primärvalsbatalj i West Virginia.
Jack Kennedy måste nu visa att han kunde vinna icke-katolska röster i en delstat som knappt hade några katolska väljare. Befolkningen
var till mer än 95 procent protestantisk. Andelen katoliker var kanske lägre än i någon annan delstat. När även tidigare lokala anhängare började tvivla på hans möjligheter frågade Jack Kennedy sin politiske medarbetare Kenny O’Donnell om han egentligen hade någon
chans att vinna i West Virginia. Det sammanbitna svaret var: ”Ja, om
du konverterar.”
Men efter att ha övervägt att hoppa över delstatens primärval såg
117
familjen kennedy
Jack Kennedy ändå möjligheter. Tidigare än många andra politiker hade han upptäckt hur tv-mediets stora genomslagskraft kunde
utnyttjas. I Wisconsin hade det framgått att primärvalen nu betraktades som en stor nationell politisk händelse av nyhetsmedierna, inklusive de stora tv-bolagen. Även om primärvalen ännu inte tagit formen
av senare tiders avancerade mediespektakel fanns här en möjlighet att
med mediernas hjälp nå stora delar av USA:s väljarkår, långt utanför
West Virginia.
Delstaten dominerades av kolgruveindustrin och hade många kulturkonservativa väljare, men Jack Kennedy kastade sig in i kampanjen med full kraft och blev själv gripen när han såg de eländiga förhållanden som var vardag för kolgruvearbetarna och deras familjer.
Han konfronterades med fattigdom och misär som tidigare undsluppit honom i hans egen privilegierade amerikanska värld. Många han
mötte hade inte mat för dagen. Det gjorde stort intryck och kom att
påverka hans framtida syn på ekonomisk politik och social rättvisa.
Talskrivarna och de andra medarbetarna i kampanjen gjorde under
tiden vad de kunde för att så långt möjligt ignorera den katolska frågan. Det var inget som överhuvudtaget nämndes, enligt principen att
det är bättre att inte väcka den björn som sover. Men taktiken fungerade inte. Det spreds rykten om att Kennedy som president skulle
ta order från påven, att han planerade att bygga en tunnel mellan Vita
huset och Vatikanen och att han avsåg att helt förbjuda alla preventivmedel. Till slut, på ett valmöte i Wheeling den 19 april, valde Kennedy till synes spontant och utan att först överlägga med sina medarbetare att lägga det katolska kortet på bordet. När en fråga kom från
publiken svarade Kennedy: ”Jag är katolik. Betyder det faktum att jag
är född katolik att jag inte kan bli USA:s president? Jag kan väljas in i
kongressen och min bror kunde ge sitt liv för nationen, men en katolik kan inte bli president?” Han möttes med applåder och fortsatte
sedan på andra valmöten att betona att det inte fanns någon motsättning mellan hans religion och presidentämbetet och att han som president inte skulle ta några direktiv från påven eller kyrkan.
På primärvalsdagen den 10 maj vann Jack Kennedy en övertygande
118
ersättaren
storseger i West Virginia. Hubert Humphrey erkände sig inte bara
besegrad utan tog också ett tårfyllt avsked från sin presidentvalskampanj. Kennedy förklarade att den religiösa frågan ”hade begravts i
West Virginia”. Det var inte helt sant men han hade i alla fall tagit ett
viktigt steg mot att bli den demokratiske presidentkandidaten.
I juli anlände Jack Kennedy till partikonventet i Los Angeles i
en stark position. Han hade inte tillräckligt många delegater för att
kunna säkra nomineringen men med segrarna i Wisconsin och West
Virginia hade han i alla fall eliminerat Hubert Humphrey och övriga
rivaler som hade brytt sig om att ställa upp i primärvalen. Men både
Lyndon B Johnson och Adlai Stevenson, som hittills hållit sig kvar i
kulisserna, agerade nu aktivt för att i sista stund vinna nomineringen
från Kennedy. Båda hade möjlighet att mobilisera ett betydande stöd
bland delegaterna. Kennedy utmålades som alltför ung och oerfaren;
en bortskämd playboypolitiker som kunde ta sig fram med sin pappas pengar. Johnson hade svårt att hålla tillbaka sitt förakt och hänvisade konsekvent till Kennedy som ”grabben”.
Efter ett intensivt och dramatiskt manövrerande och köpslående
vann Jack Kennedy i alla fall nomineringen även om omröstningen
inte var avgjord förrän Wyoming – den sista delstaten i alfabetsordningen – hade sagt sitt. Med nomineringen i hand ringde han, sannolikt motvilligt, till Lyndon B Johnson för att erbjuda den äldre
demokratiske senatsledaren att bli hans vicepresidentkandidat. Relationen mellan Johnson och Kennedyfamiljen var ansträngd – Johnson hade ju avböjt ett samarbete inför presidentvalet 1956 – men
Joseph Kennedy såg hans medverkan som nödvändig för att stärka
valsedeln i Södern och inte minst i Johnsons hemstat Texas. Även om
sydstaterna fortfarande var att betrakta som ett demokratiskt fäste
var det oklart hur den katolska frågan skulle tas emot i en konservativ region som dominerades av protestanter. Jack Kennedy själv
var tveksam till Johnson och kampanjledaren Bobby Kennedy var
bestämt emot. Men Johnson fick erbjudandet i alla fall, sannolikt
under förmodan om att han skulle säga nej. Varför skulle han överge
119
familjen kennedy
sin mäktiga position som senatsledare för chansen att bli vicepresident? Det var trots allt ett ämbete som Franklin D Roosevelts förste
vicepresident John Nance Garner hade avfärdat som ”inte värt en
hink med varmt piss”.
Till mångas förvåning valde Johnson ändå att tacka ja. Det ställde
till problem. Johnson var ett kontroversiellt val, även utanför Kennedyfamiljen. Viktiga stödtrupper – som fackföreningsledare och
medborgarrättsgrupper – såg Johnson som alldeles för konservativ.
De protesterade. Det bidrog till att Bobby Kennedy skickades som
sändebud till Johnson med beskedet att invändningarna var sådana
att senatsledaren kanske borde dra sig tillbaka, inte minst av omsorg
om det egna partiet. Men Johnson tänkte inte ta några direktiv från
den unge Bobby, som han bara fann irriterande. En djup och varaktig
fiendskap mellan de båda grundlades.
I en situation av förvirring och motsägelsefulla budskap visade Jack
Kennedy prov på sin förmåga att hålla huvudet kallt och bevara distansen. Även om han själv inte var så entusiastisk inför valet såg han
ändå fördelen med kombinationen. Han behövde Johnson i Södern
och de liberala kritikerna skulle säkert sluta upp så småningom, när
de tvingades välja mellan en demokratisk och en republikansk valsedel. Det blev heller ingen strid i frågan på partikonventet. Johnson
valdes med acklamation. Det var dags att dra igång den riktiga valkampanjen.
Det fanns en rad hinder för Jack Kennedy att övervinna. Rykten
om hans hälsa och kvinnoaff ärer behövde tystas ned. Hans republikanske motståndare Richard Nixon hade under åtta år som vicepresident suttit vid den omtyckte Dwight Eisenhowers sida. Han kunde
hävda att han hade den erfarenhet som krävdes för att leda USA i en
allt farligare värld av kärnvapenkapprustning och hårdnande supermaktsrivalitet. Samtidigt var det nödvändigt att dämpa den misstänksamhet som fanns mot Jack Kennedy inom stora delar av partiets vänsterfalang. Även om han senare kom att ses som en relativt
progressiv USA-politiker betraktades han 1960 inte som den idealiske
liberale kandidaten. Många av hans kritiker mindes hans låga profil
120
ersättaren
under Joe McCarthys kommunistjakt, hans fars isolationism under
andra världskriget och de noterade att han var långsam med att ta
tydlig ställning i medborgarrättskampanjen och de var skeptiska till
hur familjens pengar användes för att utöva makt och inflytande.
Det gick heller inte att komma förbi det katolska problemet. Nybildade konservativa protestantiska aktionsgrupper gick till angrepp
och förklarade att Kennedys katolicism var en legitim politisk fråga i
valrörelsen eftersom den demokratiske kandidaten kunde komma att
låta sig styras av påven och Vatikanen. Interna beräkningar i Kennedykampanjen visade att om det antikatolska budskapet fick genomslag så kunde Jack förlora så många röster att det kunde kosta honom
valsegern.
Jack Kennedy beslutade att ta initiativet genom att den 13 september hålla ett tal inför hundratals konservativa protestantiska präster
i Houston. Förväntningarna var höga. Talet nådde även miljoner tvtittare runtom i USA. Jack Kennedy var egentligen inte särskilt religiös eller bevandrad i den katolska läran, speciellt i jämförelse med
modern Rose och andra medlemmar av familjen. Under primärvalskampanjen 1968 påstod till exempel den demokratiske kandidaten
Eugene McCarthy, senatorn från Minnesota, att om han nådde Vita
huset så var det han som skulle bli USA:s förste katolske president.
Han betraktade Jack Kennedy som en katolik bara till namnet, utan
djupare tro.
Men i Houston konfronterade Kennedy i alla fall direkt frågan vad
det innebar att vara katolik och söka presidentämbetet. ”Jag är inte
den katolske presidentkandidaten. Jag är den demokratiske presidentkandidaten som också råkar vara katolik”, förklarade han. Om
någon situation skulle uppstå där han inte kunde följa sitt eget samvete eller agera i nationens intresse så lovade han att avsäga sig sitt
ämbete. Han uppmanade till religiös tolerans och konstaterade att
nationen inte hade råd att säga att 40 miljoner amerikanska katoliker
var diskvalificerade för presidentämbetet. Han påminde också om att
det fanns viktiga problem – krig, hunger, okunnighet och lidande –
som inte höll sig till några religiösa gränser. Den från början fientliga
121
familjen kennedy
stämningen i salen förbyttes i varma applåder. Talet var en stor framgång och en viktig milstolpe i valkampanjen.
Vid denna tidpunkt hade Richard Nixon tagit en knapp ledning i
opinionsmätningarna. Men allteftersom kampanjen gick vidare kom
Jack Kennedy att både visa skicklighet och ha turen på sin sida. Som
en skänk från ovan kom hjälp från oväntat håll. Vid en presskonferens hade president Eisenhower fått frågan om han kunde nämna
något som Nixon hade bidragit med i sin egenskap av vicepresident
när viktiga beslut fattats i Vita huset. Eisenhowers svar har förbryllat
politiska uttolkare i decennier: ”Om ni ger mig en vecka kanske jag
kan komma på något. Jag kommer inte ihåg.” Det var visserligen känt
att Eisenhower inte hyste några särskilt varma känslor för sin vicepresident, och att han hade övervägt att byta ut Nixon inför återvalet
1956, men rimligtvis måste Eisenhower ändå ha velat se en republikansk president ta över och föra hans politiska arv vidare. Nu underminerades en av Nixons mest värdefulla styrkefaktorer – att han hade
den viktiga erfarenhet från Vita huset som Kennedy saknade.
Trots sin popularitet spelade Eisenhower därefter ingen större roll
i Nixons valkampanj. Det kan ha berott både på hans eget bristande
intresse och på att Nixon ville visa att han kunde klara sig på egen
hand. Det var först i slutskedet, när utsikterna för Nixon hade mörknat, som Eisenhower på allvar gav sig in i kampanjen. Det hjälpte.
Men det var för lite och för sent.
Samtidigt kunde Kennedy effektivt exploatera samhällsproblem
som skapade missnöje och som fick många amerikaner att oroa sig
över det egna landets framtid. Han betonade att den ekonomiska
tillväxten tappat fart och attackerade – på felaktiga grunder skulle
det visa sig – Eisenhowers administration för att inte ha hängt med
i kärnvapenkapprustningen mot Sovjetunionen. USA var på väg att
hamna på efterkälken. Det fanns, hävdade Jack Kennedy, en missilklyfta till sovjetisk fördel, ett sovjetiskt övertag i antalet kärnvapenbärande missiler som var på väg att äventyra USA:s säkerhet
och ledarposition. Det stämde inte. Men väljarna kunde i alla fall få
122
ersättaren
uppfattningen att Nixon inte riktigt hade vad som krävdes när det
kalla kriget trappades upp.
Men valrörelsens värsta ögonblick för Nixon var nog ändå den 26
september 1960 i Chicago när de två presidentkandidaterna möttes
i en tv-sänd debatt. För Kennedy var det av avgörande betydelse att
visa att han behärskade sakfrågorna och att inge förtroende hos väljarna. Han behövde få väljarna att känna att de litade på att han verkligen var redo att leda landet. Den allmänna meningen var att Nixon,
som ändå hade varit vicepresident i åtta år, gick in i debatten med ett
givet övertag.
Debatten räknas som historisk. Den visade för första gången hur
viktigt tv hade blivit för att vinna ett presidentval. Debatten sågs av
66 miljoner tv-tittare, drygt en tredjedel av USA:s dåvarande befolkning, och var därmed ett av de största tv-evenemangen som dittills
ägt rum. Tv-mediet kom också i sig att gynna Jack Kennedy, som
tidigt insett dess genomslagskraft. Han hade förmåga att uppträda
naturligt och framstå till sin fördel i tv-rutan.
I efterhand kan det ses som en stor ironi att det var Jack Kennedy
med sin bräckliga hälsa, som utstrålade vitalitet, fräschör och självsäkerhet. Hans dagliga bruk av kortison bidrog till att fylla ut hans
solbrända ansikte och tv-skärmen visade bilden av en välmående och
stilig presidentkandidat. För Nixon gick det mesta snett. Han höll
på att återhämta sig från en sjukhusvistelse och hade gått ned i vikt.
Tv-makeupen var illa gjord. Han rörde sig valhänt och med en mörk
skäggstubb i ett magert, blekt och svettigt ansikte gav han ett osunt
och sjukligt intryck. En av Kennedys medarbetare valde att tolka
Nixons framtoning som att det var ”paniken i hans själ” som lyste
igenom. Det var i alla fall detta som tv-tittarna registrerade och de
gav Kennedy segern. Väljare som istället lyssnat på debatten i radio
tyckte däremot att Nixon dragit det längsta strået eller att det i varje
fall varit jämnt lopp. Ytterligare tre tv-debatter hölls före valdagen.
Nixon gjorde bättre ifrån sig. Men den första debattens intryck gick
inte att sudda bort.
På valdagen den 8 november var utgången oviss in i det sista.
123
familjen kennedy
Tv-bolagens prognoser svängde fram och tillbaka. Sent på natten, vid
halv fyra-tiden, gick Jack Kennedy uttröttad till sängs utan att ha fått
veta valresultatet. Det var inte förrän vid niotiden på morgonen som
han väcktes med beskedet att han hade vunnit ett av de jämnaste presidentvalen någonsin i USA. Övertaget var visserligen betryggande i
elektorskollegiet – 303 mot 219 – men när det totala antalet avlagda
röster hade räknats var segermarginalen mycket liten, så liten att den
kunde ifrågasättas. Anklagelser om valfusk fördes fram, och det har
i efterhand blivit klart att i Chicago – under borgmästare Richard
Daleys överinseende – hade ett icke obetydligt antal avlidna personer
hjälpt till att rösta fram Kennedy till en hårfin vinstmarginal. Men
Nixon avstod från att ifrågasätta valutgången, kanske för att han ville
se till nationens intresse, men möjligen också för att han visste att
det inte enbart var tänkbart demokratiskt valfusk som kunde komma
fram i ljuset. Inte bara Daley i Chicago utan även de republikaner
som dominerade i delstaten Illinois södra delar kunde nog tänkas ta
till ojusta tag i kampanjarbetet.
I Kennedylägret, där man räknat med ett större röstövertag, skylldes den jämna utgången på antikatolska stämningar, särskilt med
tanke på att demokraterna hade ett stort övertag i kongressen. Men
det var ändå mycket som hade spelat Kennedy i händerna: Eisenhower hade aldrig riktigt ställt upp bakom Nixon som ledare. Det
fanns en tilltagande ängslan bland väljarna om de ekonomiska framtidsutsikterna och USA:s kapacitet att hantera Sovjetunionen, och
nya invandrargrupper gav sitt stöd till den demokratiske kandidaten.
Genom att mer direkt vända sig till de svarta väljarna och mer än
Nixon uttrycka stöd för stärkta medborgerliga rättigheter hade Kennedy nått den viktiga väljargrupp som ännu 1960 hade kvar band till
republikanerna – ”Lincolns parti” – från inbördeskrigets dagar.
Kampen hade varit hård, men segern var vunnen. Men nya utmaningar väntade. För Jack Kennedy skulle det riktiga allvaret just
börja.
124
