M edicin och samhälle
Mozarts musikaliska läkare
Familjen Mozart umgicks med flera av Wiens förnämsta läkare
under slutet av 1700-talet. Några läkare i umgängeskretsen
hade ett starkt musikintresse, och en del av dem var också utövande
musiker. Här presenteras några av dem som hade ett direkt eller indirekt inflytande på Mozarts musik.
❙❙ Wolfgang Amadeus Mozart dog den 5
december 1791, blott 35 år gammal.
Dödsorsaken och omständigheterna
kring hans död förblir höljda i dunkel.
Ett mängd olika teorier kring hans slutliga sjukdom och död har resulterat i ett
stort antal skrifter ända sedan 1798, men
ingen av dem kan sägas vara konklusiv
[1-7]. En noggrann analys av tillgängliga dokument visar samtidigt att medlemmarna i familjen Mozart i alla händelser varken var sjukare eller friskare
än andra människor i Centraleuropa under senare delen av 1700-talet [8].
Den samtida medicinska dokumentationen om Mozarts sjukdomar är knapphändig, mestadels beroende på att journalföringen var bristfällig eller icke existerande. Det är också rimligt att anta att
flertalet av de konsulterade läkarnas noteringar tämligen snabbt gick förlorade.
Dessutom var Mozart själv mycket förtegen om sitt hälsotillstånd i efterlämnade dokument. Det förekom inte heller
någon läkare bland de anhöriga.
Fadern, Leopold Mozart, var dock
mycket intresserad av medicinska frågor, något som säkert var nödvändigt under de många resor han företog runt om
i Europa med sonen och dottern [3, 9,
10]. Fadern efterlämnade i sina brev en
hel del information om sina medicinska
observationer och utnyttjandet av de 103
olika medikamenter som ingick i hans
husapotek. I efterlämnade brev finns bl a
22 olika, detaljerade recept. Ibland roade han sig med att avsluta sina brev med
underskriften Clarissimus Dominus
Doctor Leopoldus Mozartus! Från dessa
brev kan man härleda en del av den unge
sonens åkommor.
Under sin vistelse i Wien umgicks
Mozart med ett tämligen stort antal läkare. Många av dem hade ett starkt musikaliskt intresse eller musikalisk ådra.
Detta är inte att förundra sig över. Under
slutet av 1700-talet var Wien inte bara
236
FOTO: ERICH LESSING/IBL BILDBYRÅ
EDDIE PERSSON
med dr, överläkare, Stockholms Specialistvård AB, Löwenströmska sjukhuset,
Upplands Väsby
([email protected])
Leopold Mozart musicerar med barnen
Wolfgang Amadeus och Maria Anna. Akvarell från 1763 av Louis de Carmontell.
ett stort musikaliskt centrum utan den
medicinska utbildningen vid Wiens universitet ansågs också mycket förnämlig.
Det finns egentligen endast en man att
tacka för detta – Gerard van Swieten.
Kejsarinnans livläkare och hans son
Den medicinska utbildningen i det tidiga
1700-talets Wien var medioker. Det
mest ansedda lärosätet i Europa under
denna tid var den medicinska fakulteten
i Leiden under ledning av den store pedagogen Hermann Boerhaave [11]. Den
österrikiska kejsarinnan Maria Theresia
kallade därför 1745 en av Boerhaaves
disciplar, Gerard van Swieten, till kejserlig livläkare [12]. van Swieten kom
på detta sätt att bli knuten till den medicinska undervisningen vid Wiens universitet under de närmaste 27 åren. När
han utnämndes till inspektor för universitetet tog han med sig arvet från Boerhaave och kunde med denna insikt och
lärdom snabbt och i meritokratisk anda
utveckla undervisningen vid den medicinska fakulteten till mycket hög klass.
Detta ledde till att många läkarkandidater sökte sig till just Wien för att utbilda
sig. Därmed kom också helt naturligt
många läkare att aktivt delta i stadens
synnerligen aktiva musikliv då Wien under denna tid var ett musikcentrum i Europa.
Gerard van Swietens son Gottfried
utnämndes efter en kortare diplomatisk
karriär till prefekt för det kejserliga biblioteket i Wien. Han var musikaliskt begåvad och skrev åtminstone tre operor,
»Les talents à la mode«, »Colas, toujour
Colas« och »La chercheuse d’esprit«,
den sistnämnda har gått förlorad. I hans
övriga verkförteckning finns omkring
tio symfonier, varav sju har räddats till
eftervärlden. Mozart deltog vid uppförandet av en av dem år 1782.
Gottfried van Swieten hade en ledande position i den grupp av mecenater ur
aristokratin som kallade sig Associierte
(Gesellschaft der Associierte Cavaliere)
och som gav generösa ekonomiska bidrag till privata konserter. Bland dem
som drog nytta av dessa mecenater var
inte bara Haydn och Mozart utan också
Beethoven, som i tacksamhet dedicerade sin första symfoni till Gottfried van
Swieten. Från 1788 var Mozart musikalisk ledare för Associierte, vilket innebar
att såväl orkestrera som dirigera verk av
framför allt Bach och Händel, kompositörer som särskilt omhuldades av van
Swieten.
van Swieten och Mozart stiftade bekantskap med varandra redan 1768.
Denna bekantskap kom att betyda oerhört mycket för Mozart, vars popularitet
hos såväl aristokratin som publiken skiftade avsevärt under åren. Efter premiären på operan »Figaros bröllop« 1786
kände sig adeln kränkt, och borgarna
undvek sorgfälligt allt samröre med Mozart. Då beställningarna därmed upphörde blev Mozart svårt skuldsatt. När han
skickade runt sedvanliga s k abonnemangslistor konstaterade han bittert att
”
Detta ledde till att många
läkarkandidater sökte sig till
just Wien för att utbilda sig.
Läkartidningen ❙ Nr 4 ❙ 2005 ❙ Volym 102
M edicin och samhälle
»där står nu det enda namnet Swieten«.
van Swieten arrangerade senare en recettkonsert vars överskott bidrog till att
betala Mozarts samtliga skulder. När
Mozart avled natten till den 5 december
1791 kom baron Gottfried van Swieten
mitt i natten för att trösta den sörjande
änkan. Han tog på sig ansvaret att arran-
Baron Gottfried van Swieten,
son till kejsarinnans livläkare
och Mozarts störste mecenat.
gera begravningen och lovade samtidigt
att försörja de båda barnen. Han överlevde Mozart med tolv år, men det är inte
känt om han hedrade Mozarts minne genom att uppföra hans verk. Det är inte
heller känt om fadern Gerard van Swieten träffade Mozart i musikaliska eller
medicinska sammanhang.
Troligen erythema nodosum
Mozarts sjukjournal är knapphändig.
Men när den sexårige Wolfgang drabbades av sin första dokumenterade sjukdom konsulterades doktor Johann Anton
von Bernhard [4, 13, 14]. Han diagnostiserade »något slags scharlakansfeber«
som gick tillbaka efter två veckor. Diagnosen var med stor sannolikhet felaktig; det torde ha rört sig om erythema nodosum, den hudmanifestation som hos
barn vanligtvis orsakas av streptokockinfektion i övre luftvägarna (och som beskrevs i medicinsk litteratur först 46 år
senare). Som tack för konsultationen
gav sedan Mozart och hans syster en liten konsert i von Bernhards hem. Doktor
von Bernhard tog vid ett senare tillfälle
med familjen Mozart på en operaföreställning på Burgtheater i Wien. Så Mozarts (troligen) första sjukdomsperiod
kom att resultera i hans (troligen) första
operabesök, vilket säkert gjorde starkt
intryck på det unga underbarnet.
Doktor von Bernhard var mycket
framgångsrik i sin karriär och blev så
småningom dekanus för den medicinska
fakulteten och senare rektor magnificus
vid universitetet i Wien.
Framgångsrik, förmögen och fet
År 1768 hade familjen Mozart tagit kontakt med en annan läkare, AlexandreLuis Laugier, för att komma i åtnjutande
av hans utomordentligt förnäma kontakter i Wiens societetsliv. Laugier var son
till en apotekare i Nancy och hade studerat medicin i Leiden, varför han tidigt
blev personligt bekant med Gerard van
Swieten [4, 13-15].
Laugier var en framgångsrik och eftersökt medikus, bl a var han hovläkare
Läkartidningen ❙ Nr 4 ❙ 2005 ❙ Volym 102
Doktor Leopold Auenbrugger, den förste
läkaren som beskrev perkussionens
utförande och betydelse i sin avhandling
»Inventum novum« år 1761.
och personlig läkare till kejsarinnan Maria Theresia. Dessutom var han passionerad musikälskare och god cembalist.
Allt detta ledde till att han hade en imponerande stor umgängeskrets i Wiens
nobless och var en ofta sedd gäst hos
medlemmar av den högsta aristokratin.
Han var god vän med inflytelserika
kompositörer som Hasse, Gluck, Wa-
”
Två av tidens stora läkare i
Wien, Franz Anton Mesmer
och Leopold Augenbrugger,
ingick nu också i familjen
Mozarts bekantskapskrets.
genseil och Haydn. Domenico Scarlatti
skrev inte mindre än 42 stycken för cembalo direkt för honom. Dessa stycken är
ganska lätta att spela. Scarlatti undvek
nogsamt musik som krävde korsade händer över klaviaturen, eftersom Laugier
var alltför korpulent för att klara denna
manöver. Doktor Laugier följde Mozarts karriär noga efter det att de träffades första gången hos grevinnan Maria
Wilhelmine Thun-Hohenstein så tidigt
som 1762. Laugier gjorde ett försök att
introducera Mozart för den mäktige
kanslern och kurfursten Wenzel Anton
von Kaunitz redan 1768. Detta misslyckades dock, eftersom det då tolvåriga
underbarnet nyligen hade haft en relativt
lindrig episod av smittkoppor. von Kaunitz var livrädd för att bli smittad, så mö-
tet blev inte av den gången. Mozart var
vid denna tid i färd med att komponera
sin första italienska opera, »La finta
semplice«, och sökte kontrakt för ett
uppförande. Ett kontrakt med den mäktige impressarion Giuseppe Affligio
skrevs slutligen i doktor Laugiers hem i
närvaro av baron Gottfried van Swieten,
sonen till den nu adlade Gerard van
Swieten, samt de båda sångarna Francesco Caratoli och Gioacchino Caribaldi. Operan kunde dock inte uruppföras i
Wien på grund av den nyckfulle, opålitlige och vidlyftige Giuseppe Affligio
som vid tiden var diktator över Wiens teaterliv. Han var en veritabel skurk; ur
hans meritlista kan nämnas att han hade
figurerat som professionell falskspelare
i såväl Paris som München och hade tidigare varit lierad med den beryktade
Casanova. Han tycktes dessutom ha ett
närmast sjukligt intresse av att intrigera
och skapa konflikter. Kontraktet annullerades, vilket ledde till att »La finta
semplice« kom att uruppföras i Salzburg
först ett år senare.
Doktor Laugier var familjen Mozart
behjälplig vid ytterligare några tillfällen.
Genom sitt stora kontaktnät sammanförde han pappa Leopold och Wolfgang
med den inflytelserika poeten Maria
Maddalena Morelli Fernandez i Florens
år 1770. Hon var mycket berömd för
sina poetiska improvisationer och storslagna soaréer, dit Europas intellektuella elit sökte sig. Hon lagerkröntes 1776 i
Den arkadiska akademin på Capitolium
i Rom, varvid hon tog sig namnet Corilla Olimpica. Hos henne mötte gossen
Mozart det unga engelska musikgeniet
Thomas Linley som gjorde starkt intryck. Pojkarna var födda samma år och
deras livssituationer liknade varandras.
Thomas var geniförklarad musiker, violinist och kompositör av musik för såväl
operascenen som konsertpodiet. Han
skrev dessutom en del sakrala verk. Han
drunknade i en båtolycka i sjön Grimsthorpe, Lincolnshire, 1778 och blev därmed endast 21 år gammal.
När Leopold och Wolfgang åter befann sig i Wien 1773 besökte de doktor
Laugier vid ett flertal tillfällen. Kontakterna återupptogs också med doktorn
och baronen Johann Anton von Bernhard, som vid denna tid hade blivit rektor för Wiens universitet. Två av tidens
stora läkare i Wien, Franz Anton Mesmer och Leopold Auenbrugger, ingick
nu också i familjen Mozarts bekantskapskrets.
Medicinsk profil och musikälskare
En av det sena 1700-talets stora medicinska profiler var Franz Anton Mesmer
[5, 13, 14, 16]. Han intresserade sig särskilt för magnetismens terapeutiska
237
FOTO: JEAN-LOUP CHARMET/SCIENCE PHOTO LIBRARY
M edicin och samhälle
Doktor Franz Anton Mesmer (till vänster) i sin mottagning i Paris 1784, där han behandlade sina patienter med magnetiserat vatten via det stora kopparkärl som benämndes »le baquet«.
plats i den medicinska arsenalen. Mesmer var en lärd och mycket uppmärksammad läkare. Han studerade medicin
under van Swieten och blev medicine
doktor 1766, då han försvarade sin avhandling »De influx planetarum in corpus humanum« (Om planeternas inverkan på den mänskliga kroppen). Där redovisade han att det finns ett samband
mellan den universella gravitationen och
den mänskliga kroppens osynliga vätska, »fluidum«. Han menade att människans välbefinnande är helt beroende av
att kroppens animala gravitation är i harmoni med den universella gravitationen.
Mesmers terapeutiska idé gick ut på
att sjukdomar berodde på en rubbning i
balansen mellan kroppsvätskorna och
den universella gravitationen och att
denna kunde återställas genom att kroppen utsattes för magnetism. Genom denna »animala magnetism« kunde således
sjukdomar botas. Till en början var den
medicinska verksamheten mycket framgångsrik, och Mesmer åtnjöt högt anseende i Wiens förnäma kretsar. Framgångarna var omedelbara och inkomstbringande.
Mesmer var en hängiven musikälskare, han spelade såväl cello som piano.
Hans musikintresse hade också en medicinsk infallsvinkel. Musik ingick som en
viktig del i terapiarbetet genom att musikens harmonier, enligt Mesmer, liknade
den inre harmonin av animal gravitation
som eftersträvades. Mesmer ägde en
glasharmonika, ett sällsynt och därför
mycket dyrbart instrument, och var en av
de få i Wien som kunde traktera detta
svårspelade instrument. Självklart ingick även glasharmonikan i den terapeu-
238
tiska arsenalen. I Mesmers stora hus spelades således musik mycket ofta. Tonsättare som Haydn, Piccinni, Righini
och Gluck var ofta sedda gäster. Hösten
1768 inbjöds Leopold Mozart och den
då tolvårige sonen Wolfgang till ett
framförande av den unge pojkens opera
»Bastien und Bastienne« i den teaterbyggnad som Mesmer låtit bygga i sin
trädgård. Familjerna Mesmer och Mozart kom sedan att träffas vid flera tillfällen, såväl i Wien som på Mesmers sommarnöje i Rothmühl, bl a år 1773 då Mozart fick tillfälle att spela på glasharmonikan.
Efter flera medicinska misslyckanden blev Mesmer stämplad som charlatan och flydde till Paris. Snart nog blev
han starkt ifrågasatt även av den parisiska kundkretsen. Parisakademin tillsatte
en vetenskaplig kommission, som totalt
förkastade Mesmers experiment. Sålunda misskrediterad och ringaktad återvände han till hemstaden, bitter, förgrämd, förföljd och sedan glömd.
Det råder dock inget tvivel om att
Mesmer gjorde starkt intryck på Mozart,
som infogade en liten scen i operan
»Cosi fan tutte«, där kammarsnärtan Despina agerar som en mesmeristisk doktor
med magnet och allt. Mozart fascinerade också av glasharmonikan, varför han
senare skrev ett rondo för detta exklusiva musikinstrument (K.617).
Perkussion och musiksoaréer
Antonio Salieri skrev 1781 ett sångspel
kallat »Der Rauchfangherer« (Sotaren),
en lustifikation om en sotare, som dock
inte gjorde någon succé och snart försvann från repertoaren. Librettot skrevs
av en läkare, Leopold Auenbrugger, som
har gått till historien genom att han var
den förste att beskriva perkussionens utförande och betydelse [13, 14, 17].
Auenbruggers far ägde ett värdshus,
och historien berättar att den unge Leopold insåg perkussionens mekanismer
och betydelse genom att knacka på faderns vinfat, ett förfarande som praktiserades dagligen för att avgöra vinfatens
fyllnadsgrad. Det får hållas för troligt att
Leopolds goda musiköra hade stor betydelse för metodens praktiska tillämpning och medicinska innebörd.
Auenbruggers musikintresse var
mångomvittnat. Han höll under många
år musiksoaréer i sitt hem i Wien varje
söndag mellan klockan tolv och två.
Haydn och Salieri var flitiga besökare.
Det är dokumenterat att Auenbruggers
döttrar, Katharina och Marianna, vid ett
tillfälle gav en liten lunchkonsert för
Leopold och Wolfgang Mozart. Leopold
anmärkte att den äldre av de två systrarna, som var elev till Salieri, var den musikaliskt mest begåvade. Det finns dock
inga dokument som stöder tankarna på
att Auenbrugger konsulterades i medicinska frågor eller att Mozart och Auenbrugger utbytte musikaliska idéer.
Doktor Auenbruggers medicinska utbildning under Gerard van Swieten var
gedigen och hans praktik framgångsrik.
Han lade fram sin numera världsberömda doktorsavhandling 1761 och blev adlad 1784. Efter att ha genomgått en svår
sjukdomsperiod i tyfus förlorade han synen på ett öga och tvingades därefter att
avbryta såväl sin medicinska som sin
musikaliska gärning.
Förmögen flöjtist
Staden Mannheim hade under Mozarts
tid en välrenommerad symfoniorkester.
Mozart besökte staden 1777 och träffade där en kolossalt förmögen läkare vid
namn Ferdinand Dejean [14, 18]. Den
medicinska utbildningen hade Dejean
tillägnat sig i Leiden hos professor Hieronymus Gaubius. Dejean var både intelligent och flitig, vilket renderade honom doktorstitel i såväl medicin som filosofi. Förmögenheten hade han skapat
genom sina kontakter med Ostindiska
kompaniet till vilket han först var knuten
som skeppsläkare. Eftersom han tidigt
insåg utrikeshandelns ekonomiska potential tecknade han snart rent affärsmässiga och mycket lukrativa kontrakt.
Doktor Dejean var en entusiastisk flöjtist och sökte sig till Mannheim för att ta
lektioner för den berömde flöjtisten Johann Baptist Wendling, som var bekant
med Mozart. På så sätt fick Dejean tillfälle att ge Mozart uppdrag att mot rundlig ersättning skriva musik för honom.
Arbetet gick dock trögt, troligen beroen-
Läkartidningen ❙ Nr 4 ❙ 2005 ❙ Volym 102
M edicin och samhälle
de på att Mozart inte var särskilt förtjust
i instrumentet. Han medger i ett brev
skrivet i februari 1778 »när jag skriver
musik för ett instrument som jag ogillar
tappar jag omedelbart intresset«. Det är
inte helt klart vilka verk för flöjt som
verkligen skrevs för den förmögne läkaren. Möjligen kan det ha rört sig om
flöjtkonserterna i G-dur (K.313) och Ddur (K.314, ett arrangemang från konserten för oboe i C-dur). Ett andante i Cdur för flöjt och orkester (K.315) samt
kvartetterna i D-dur (K.285) och G-dur
(K.285a) kan eventuellt också ha ingått.
Doktor Dejean flyttade senare till
Wien där han praktiserade medicin och
umgicks i samma musikaliska kretsar
som Mozart. På så sätt kom de att träffas
vid flera tillfällen. Genom Dejean träffade Mozart flera olika läkare, bl a Nicolas
Josef von Jacquin, som var en ansedd läkare och innehade en professur i medicinsk kemi. Två av hans barn, Franziska
och Gottfried, tog musiklektioner av
Mozart. Doktor Franz Closset var en av
Dejeans goda vänner och var också en
tid familjen Mozarts läkare liksom doktor Mathias von Sallaba. Båda dessa läkare konsulterades under Mozarts sista
sjukdomsperiod. En annan av Ferdinand
Dejeans bästa vänner, professorn och
kirurgen Johann Hunczovosky, var närvarande den 16 november 1789 då Konstanze Mozart födde parets femte barn,
en flicka som döptes till Anna men som
avled en timme efter förlossningen.
annons
Beethovens läkare och Mozarts elev
Doktor Josef Frank var chefläkare på
Allgemeines Krankenhaus i Wien. Han
var son till sjukhuschefen, professor Johann Peter Frank. Professor Frank hade
vid åtminstone ett dokumenterat tillfälle
behandlat ingen mindre än Ludwig van
Beethoven, som sökte för såväl magbesvär som tilltagande dövhet [13, 14].
Beethoven umgicks sedan privat med familjen Frank och ackompanjerade några
gånger dottern, som hade en god sångröst. Sonen Josef var också musikalisk
och tog pianolektioner vid minst tolv
tillfällen för Mozart. De båda kom därmed att känna varandra ganska väl, vilket ledde till att doktor Josef Frank i sina
memoarer givit värdefulla upplysningar
om Mozart som person. Josef Frank blev
också väl bekant med faderns patient,
Beethoven, och gjorde tappra försök att
komponera musik, varvid Beethoven då
och då var honom behjälplig. Josef
Frank gifte sig 1768 med sångerskan
Christina Gerardi, för vilken även Beethoven hyste en öm låga.
»Min allra käraste vän«
Som framgått umgicks far och son Mozart relativt flitigt med några av tidens
Läkartidningen ❙ Nr 4 ❙ 2005 ❙ Volym 102
239
M edicin och samhälle
namnkunniga läkare i Wien. Hovläkaren
Silvester Barisani var en av dem. Hans
son Sigmund Barisani var barndomskamrat med Wolfgang och valde läkaryrket som sin far, men avled vid 29 års
ålder av en smittsam sjukdom som han
drabbades av i samband med sitt yrkesutövande [4, 13, 19]. Detta tog Mozart
mycket hårt, eftersom han betraktade
Sigmund Barisani som en av sina allra
bästa vänner.
Vid två tillfällen hade Barisani botat
Mozart från sjukdomstillstånd som bedömdes som allvarliga, till och med livshotande. Leopold skrev till Nannerl i
september 1784: »Min läkare är Sigmund Barisani som för övrigt har varit
hemma hos mig nästan varje dag sedan
han kom hit till Wien. Han prisas allmänt
här och han är också mycket skicklig.«
Då Barisani avlidit skrev Mozart: »Denne ädle man, min allra käraste vän och
räddare till livet.«
Teaterläkaren vid dödsbädden
Familjen Mozart hade flera »husläkare«.
En av dem var Franz Thomas Closset,
elev till den respekterade klinikern och
pedagogen Maximilian Stoll, som hade
en obändig tilltro till den galeniska humoralpatologin. Closset räknades som
en av Wiens förnämsta läkare och var
bl a livmedikus åt kurfursten von Kaunitz [3, 4, 19]. De biografiska upplysningarna är knapphändiga, men det förefaller som om Closset också var teaterläkare med medicinskt ansvar för de agerande på Wiens många teatrar. Möjligen
var detta en omständighet som förde
Mozart och Closset närmare varandra.
Closset har gått till historien som den
ende läkaren som var närvarande vid
Mozarts dödsbädd. Konstanze tillkallade honom då Mozarts tillstånd allvarligt
förvärrades på kvällen den 4 december
1791. Closset blev fördröjd, eftersom
han befann sig på teatern och därför var
svår att nå. En av anledningarna till att
just Closset tillkallades beror sannolikt
på att han ingående diskuterat Mozarts
aktuella sjukdom med kollegan Mathias
von Sallaba, som väl kände till familjen
Mozart och Wolfgangs sjukhistoria [3,
4]. von Sallaba, som också studerat under Maximilian Stoll, hade nyligen publicerat avhandlingen »Historia naturalis
morborum«, som var dedicerad till Closset. I avhandlingen presenteras en detaljerad redogörelse för patofysiologin
kring »inflammatio rheumatica«, vilken
von Sallaba ansåg att Mozart led av.
Vid dödsbädden ställde Closset diagnosen »hitziges Frieselfieber«, en rent
deskriptiv diagnos. Han ordinerade
»kalla omslag kring Mozarts glödande
huvud«. Denna åtgärd följdes av en
snabb försämring, varvid Mozart drab-
240
bades av kraftiga, brunfärgade kräkningar och avled.
Mozart umgicks i olika sammanhang
under sin tid i Wien med många av den
tidens mest namnkunniga läkare. Förutom de ovan nämnda konsulterades bl a
doktor Edmund Vincenz Guldener von
Lobes, som senare skrev den första medicinska rapporten om Mozarts död inkluderande obduktionsfynden [3, 4, 19].
Trots alla dessa läkarkontakter har vi i
dag relativt ringa medicinskt vittnesbörd
om Mozarts sjukdomar och död. Dock
kom några av dessa läkare, direkt eller
indirekt, att spela en betydelsefull roll
för Mozarts musikutövande.
Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.
KONCENTRERAD
KUNSKAP I SÄRTRYCK
GLOBAL HÄLSA
Särtryck ur Läkartidningen 2004
gästredaktör Staffan Bergström
Referenser
1. Levey M. The life and death of Mozart. London: Cardinal; 1971.
2. Hildesheimer W. Mozart. Stockholm: PA Norstedts
& Söners Förlag; 1980.
3. Franken FH. Die Krankheiten grosser Komponisten. Band
2. Wilhemshaven: Florian Noetzel Verlag; 1991. p. 13-68.
4. Neumayr A. Music and medicine 1. Bloomington, Ill,
USA: Medi-Ed Press; 1994. p. 95-223.
5. Solomon M. Mozart. Ett liv. Stockholm: Bokförlaget
Bonnier Alba AB; 1995.
6. Davies PJ. Mozart’s last months and controversial
death. J Med Biogr 1994;2:44-7.
7. Jenkins JS. Mozart’s last months and controversial
death. J Med Biogr 1994;2:185-6.
8. Karhausen LR. The myth of Mozart’s poor health and
weak constitution. J Med Biogr 1999;7:111-7.
9. Bankl HC, Reiter C, Bankl H. Medikamente für den
jungen Mozart. Die medizinische Behandlung des
Kindes Wolfgang durch seinen Vater Leopold Mozart. Wien Klein Wochenschr 2001;113:964-8.
10. Nieznanowska J. Medicines in the correspondence of
the Mozart family. Vesalius 2001;7:67-72.
11. Boerman AJ. Herman Boerhaave – hela Europas medicinske läromästare – formade den klassiska fallbeskrivningen. I: Räf K, editor. Männen och kvinnorna
bakom syndromen II. Stockholm: Läkartidningen;
1996. p. 74-5.
12. Kidd M, Modlin IM. Van Swieten and the renaissance of the Vienna Medical School. World J Surg
2001;25:444-50.
13. Jenkins JS. Medicine and music in Vienna at the time
of Mozart. J Royal Soc Med 1993;86:657-9.
14. Jenkins J. Music and medicine in the life of Mozart.
Trans Med Soc London 1998-1999;115:20-6.
15. Jenkins J. Mozart’s good friend Dr Laugier. Music &
Letters 1996;77:97-100.
16. Gallo DA, Finger S. The power of a musical instrument: Franklin, the Mozarts, Mesmer, and the glass
harmonica. Hist Psychol 2000;3:326-43.
17. Sakula A. Auenbrugger: Opus and opera. J Royal
Coll Phys 1978:12;180-8.
18. Jenkins JS. Mozart’s Indian: Dr. Ferdinand Dejean. J
Med Biogr 1994;2:53-8.
19. Jenkins JS. Mozart and medicine in the eighteenth
century. J Royal Soc Med 1995;88:408P-413P.
– presenterar en ny världskarta, där norr
och söder byts mot frisk och sjuk – öster
och väster mot rik och fattig.
– ställer frågan: Vet vi vad vi gör när vi
vaccinerar i fattiga länder?
– innehåller fakta om de tre stora infektionssjukdomarna: aids, malaria och tbc.
– belyser mödravård och barns villkor.
– tar upp hälsa som mänsklig rättighet.
Jag beställer ......... exemplar
av GLOBAL HÄLSA pris 110:Särtryck ur Läkartidningen 2004,
gästredaktör Staffan Bergström, 72 sidor.
Priset är inkl. moms och frakt.
Posta eller faxa in din bokbeställning på
08-20 74 35. Du kan också gå in på
www.lakartidningen.se och klicka på
särtryck/böcker.
...........................................................................................................
NAMN
...........................................................................................................
ADRESS
...........................................................................................................
POSTADRESS
= artikeln är referentgranskad
...........................................................................................................
PRENUMERATIONSNUMMER
Läkartidningen ❙ Nr 4 ❙ 2005 ❙ Volym 102
