10
den östasiatiska freden
Forskningsprogrammet ”Den östasiatiska
fre­den” vid Uppsala universitet tilldelades
an­slag av Stiftelsen Riksbankens Jubileumsfond år 2010. Efter decennier av konflikter
och lidanden i Östasien – med Vietnamkriget och folkmordet i Kambodja som de
två mest kända exemplen – inleddes år 1979
en lång period av fred i regionen. Forskarna
har undersökt bakgrunden och de tänkbara
orsakerna till denna östasiatiska fred och
om den kan antas vara hållbar. Detta är programmets slutrapport.
tønnesson
rj : s skriftserie
i samarbete med Makadam förlag
ISBN 978-91-7061-214-5
rj
9
789170 612145
10
rj : s skriftserie
10
den östasiatiska
­freden
Slutrapport från ett forskningsprogram
stein tønnesson
FORSKNINGSPROGRAMMET
DEN ÖSTASIATISKA FREDEN
Digitalt läsexemplar av RJ:s skriftserie 8: Kognitiv semiotik
© Göran Sonesson 2015
Pappersbok finns till försäljning i bokhandeln
Kontakt: Makadam förlag, [email protected]
Digitalt läsexemplar av RJ:s skriftserie 9: Det tidiga klosterväsendet
och den antika bildningen © Samuel Rubenson 2016
Pappersbok finns till försäljning i bokhandeln
Kontakt: Makadam förlag, [email protected]
Digitalt läsexemplar av RJ:s skriftserie 10: Den östasiatiska freden
© Stein Tønnesson 2016
Pappersbok finns till försäljning i bokhandeln
Kontakt: Makadam förlag, [email protected]
Digitalt läsexemplar av RJ:s skriftserie 11: Ars Edendi –
Att utge texter från Europas medeltid © Gunilla Iversen 2016
Pappersbok finns till försäljning i bokhandeln
rj : s skriftserie
10
Stein Tønnesson
DEN ÖSTASIATISKA
FREDEN
Förklaring och hållbarhet
slutrapport från ett forskningsprogram
i samarbete med Makadam förlag
Digitalt läsexemplar av RJ:s skriftserie 8: Kognitiv semiotik
© Göran Sonesson 2015
Pappersbok finns till försäljning i bokhandeln
Kontakt: Makadam förlag, [email protected]
Digitalt läsexemplar av RJ:s skriftserie 9: Det tidiga klosterväsendet
och den antika bildningen © Samuel Rubenson 2016
Pappersbok finns till försäljning i bokhandeln
Kontakt: Makadam förlag, [email protected]
Digitalt läsexemplar av RJ:s skriftserie 10: Den östasiatiska freden
© Stein Tønnesson 2016
Pappersbok finns till försäljning i bokhandeln
Kontakt: Makadam förlag, [email protected]
Digitalt läsexemplar av RJ:s skriftserie 11: Ars Edendi –
Att utge texter från Europas medeltid © Gunilla Iversen 2016
Pappersbok finns till försäljning i bokhandeln
Makadam förlag
Göteborg · Stockholm
www.makadambok.se
RJ:s skriftserie nr 10. Slutrapport från Riksbankens Jubileumsfonds
forskningsprogram ”Den östasiatiska freden” (M10-0100:1)
© Stein Tønnesson 2016
ISBN 978-91-7061-714-0 (pdf)
INNEHÅLL
FÖRORD 7
9
1. DEN ÖSTASIATISKA FREDEN
2. ATT FÖRKLARA REGIONAL FRED
1979: en vändpunkt? 22
Östasien är en region 23
Den korta freden 25
30
Krig utan gränser Eldupphör och fredsavtal 31
Är det stormakterna som bestämmer? En historisk fredsteori 39
Risker i ekonomi och säkerhet 44
47
Statens kapacitet Ekonomisk risk
51
54
Ledare och medborgare Den demokratiska freden 56
Mjuka förklaringar 57
Möjlighet och vilja 66
3. HUR HÅLLBAR ÄR FREDEN?
Gör åldrande freden hållbarare?
Genus och heder 82
Auktoritär fred 85
Den allmänna opinionen 88
Historia och försoning 90
17
36
69
79
4. SLUTSATS OM FREDENS HÅLLBARHET
Strukturella svagheter Fem hotfulla trender 99
100
98
Mer hoppfulla trender 103
Politiskt ledarskap 104
Har ekonomin fortfarande politiskt primat? 107
Tio fredsinsatser 108
REFERENSER 113
LISTA ÖVER DELTAGARE I FORSKNINGSPROGRAMMET 119
RJ:S SKRIFTSERIE 122
FÖRORD
Denna publikation fyller tre syften. Det första är att förklara varför
Östasien varit så fredligt under de senaste fyra decennierna. Det andra är att diskutera om denna östasiatiska fred kan betraktas som djup
eller antas vara hållbar. Det tredje syftet är att redogöra för ett stort
forskningsprogram vid Uppsala universitet med över 30 medarbetare, hur det kom till och hur det har utvecklats med intensiva debatter
mellan forskare med olika teorier, perspektiv och metoder – och olika
svar på forskningsfrågorna. Texten är min, Stein Tønnessons, berättelse. Jag försöker inte vara neutral. Jag låter texten färgas av egna
idéer och synsätt, men jag försöker att lojalt återge mina kollegors
synpunkter och resultat både när de sammanfaller med och när de
motsäger mina. Läsarna uppmanas att gå in i de enskilda forskarnas
publikationer för att se hur var och en har gått tillväga för att förklara
hur världens mest krigiska region kunde bli så fredlig och utreda hur
djup eller varaktig den regionala freden kan anses vara.
Låt mig tacka Institutionen för freds- och konflikt orskning vid
Uppsala universitet, East Asian Peace-programmets (Östasienfredsprogrammet) trevliga och spännande hem under de senaste sex åren.
Jag vill också tacka Yonseiuniversitetet i Seoul, Pekinguniversitetet,
Diplomatic Academy of Vietnam och Asia Research Institute i Singapore som stod värdar för våra årliga konferenser 2012–2015. The
United States Institute of Peace i Washington DC bidrog stort i början av programmet genom att inbjuda mig som Randolph Jennings
Senior Fellow 2010–2011. Min huvudsakliga arbetsgivare, Peace Re[7]
Den östasiatiska freden
search Institute Oslo (PRIO), bidrog generöst med stöd och en inspirerande omgivning. Slutligen vill jag uttrycka min uppskattning av
Riksbankens Jubileumsfond (RJ) som finan ierade först en pilotstudie 2009–2010, sedan hela programmet 2011–2016. RJ är min favoritfinan iär. Dess lilla men kompetenta stab uppvisar lyhördhet, tillit
och fl xibilitet inför våra forskningsbehov. I stället för att kräva ett
överfl d av rapportering frågar de efter resultat – det är inte konstigt
att riktiga forskare älskar RJ.
Jag tackar också vår kärngrupp med dess sju forskare, våra 24 associerade forskare (Research Associates) i många olika länder, alla
deltagare vid våra konferenser och vårt vetenskapliga råd (Advisory
Board).
Mer information om programmet finn på www.pcr.uu.se/research/eap/ .
[8]
1. DEN ÖSTASIATISKA FREDEN
Om hela nationer kan klara av att upprätthålla fred inom sina gränser, och om stora regioner som Europa och Östasien kan bli fredliga,
då måste det också vara möjligt att uppnå världsfred.
Östasiens övergång från krig till fred är inspirerande för fredsforskare. Från min uppväxt i det fredliga Skandinavien minns jag fasan
jag kände när jag på tv såg bomberna falla över Vietnam och jag upplevde hur människorna där led. Min glädje var stor i april 1975 när
kriget var över och Vietnam kunde enas. Lika stor var min förtvivlan
när jag blev medveten om det kambodjanska folkmordet och Kinas
invasion av Vietnam 1979. Tio år senare, när jag var 36, såg jag gränsen mellan Kina och Vietnam för första gången; järnvägen saknade
räls och köpmännen fi k bära sina varor på ryggen. Jag stod framför
ändlösa rader av gravar över de soldater som dödats under Kinas fem
veckor långa invasion och jag såg att praktiskt taget alla hade varit
yngre än jag. Inte ens då, 1989, förstod jag att 1979 var början på den
östasiatiska freden. Sedan dess har inte ett enda krig brutit ut mellan
de östasiatiska länderna (Brunei, Kambodja, Kina och Taiwan, Indonesien, Japan, de två koreanska staterna, Laos, Malaysia, Mongoliet,
Myanmar, Filippinerna, Singapore, Thailand, Östtimor, Vietnam),
bara mindre incidenter och skärmytslingar. Även inbördeskrigen har
blivit färre och de dödar inte lika många som förr.
Att freden höll på att växa fram var svårt att fatta under 1980-talet,
med upprepad artillerield längs gränsen mellan Kina och Vietnam, ett
utdraget motstånd mot den Vietnamstödda regeringen i Kambodja
[9]
Den östasiatiska freden
och ett antal väpnade konfl kter i Laos, Myanmar, Malaysia, Thailand, Filippinerna och Indonesien – vartill då även Östtimor hörde.
De två koreanska staterna var diktaturer under nästan hela årtiondet.
Den kinesiska folkarméns hårda repression under de tibetanska oroligheterna 1987–1989 och studentprotesterna i Peking 1989 gav inte
heller någon fredlig bild.
Men statistik från Uppsala Conflict Data Program (UCDP) visar
att Östasiens andel av världens konfliktrelaterade dödsfall gick ned
från över 80 procent 1946–1979 till bara 8,5 procent under 1980-talet. Detta hade två huvudorsaker: i Östasien pågick inget stort krig,
medan nya krig bröt ut i andra regioner, särskilt i Mellanöstern och
i Afghanistan. Jag är inte säker på när jag först insåg att Östasien
hade påbörjat en fredsperiod, men jag tror att det började gå upp för
mig 1991 när det träffades en överenskommelse i Paris om att för
Kambodja skapa en övergångsadministration ledd av FN och en koalitionsregering. Detta gjorde det möjligt för Vietnam att normalisera
sin relation med Kina och, fyra år senare, med USA. De indokinesiska
krigscyklerna var över.
Relationerna mellan Kina och USA återställdes snabbt efter
massakern i Peking 1989. Kina avbröt sitt stöd till kommunistiska
rebel­ler utomlands, vilket föranledde kollapsen av det burmesiska
kommunistpartiet och fi k ledaren av kommunistupproret i Malaysia att underteckna en kapitulationsöverenskommelse. Jag noterade
denna utveckling som historiker alltmedan jag studerade de händelser som hade utlöst krigen i Indokina: den vietnamesiska augustirevolutionen 1945, krigsutbrottet mellan Frankrike och Vietnam i
december 1946, strävan för nationell frihet och uppkomsten av nya
stater i Indokina, Malaysia och Indonesien 1945–1949. Jag läste om
Östasiens blodiga historia från opiumkrigen och framåt. Det var
krig mellan stater, storskaliga uppror och kolonialkrig där Portugal,
Spanien, Nederländerna, Frankrike, Storbritannien, USA och Japan
först byggde upp imperier för att sedan låta dem upplösas. Det värsta
av alla krig under 1800-talet var det kinesiska Taipingupproret 1854–
[10]
1. Den östasiatiska freden
1868 då hela städer raserades och alla deras innevånare dödades.
Men också krigen mellan europeiska länder påverkade Östasien.
Även om första världskriget huvudsakligen utspelade sig i Europa, rekryterades hundratusentals asiater för att arbeta i de europeiska fabrikerna och som kanonmat till skyttegravarna. De östasiatiska länderna
påverkades också av ”The Great War” när Japan intog områden i
Kina som tidigare kontrollerats av Tyskland. Andra världskriget började tidigare och slutade senare i Asien än i Europa; Kina hade, efter
Sovjetunionen, det högsta antalet dödade.
Jag kunde inte finna ett enda decennium sedan 1840-talet när det
inte pågått krig någonstans i Östasien. Jag läste Harold Isaacs tragiska
profetia från 1947, No Peace for Asia, som bygger på resor efter Japans
kapitulation. Han förutsade alla de krig som skulle följa: det kinesiska
inbördeskriget, indonesiska frigörelsekriget, den blodiga uppgörelsen
mellan muslimer och hinduer i Indien, Malayakrisen, Koreakriget,
krigen i Vietnam och uppror i andra länder. Det blev ingen fred i
Asien. Fram till 1979 hade Isaacs rätt. Han dog 1986.
När begrep jag då att den östasiatiska freden hade kommit för
att stanna? Ganska sent. Vid slutet av kalla kriget trodde många av
mina kollegor på en fredlig värld. De hoppades att kalla krigets slut
långsiktigt skulle innebära en ekonomisk vinst till följd av freden
och därmed bidra till globalt samarbete. Jag intog – trots att jag är
född optimist – utifrån studier av historien en något mer pessimistisk inställning. Jag räknade med att kalla krigets slut bara skulle dra
av den ideologiska dräkt som olika våldsamma regimer och rörelser
draperat sig i och att etniska, nationella och religiösa credon skulle
ersätta politisk ideologi som känslomässiga drivkrafter i konflik erna.
Utvecklingen i forna Jugoslavien och i Mellanöstern tycktes stödja
min dystra intuition. Men till min förvåning visade det sig att Östasien skulle motbevisa mig. Trots all spänning under ytan i det delade
Korea, i Tibet, Xinjiang och Taiwan, mellan Kina och Japan, mellan
Korea och Japan, i Aceh, Östtimor, södra Thailand och fle a områden i Myanmar, trots rivaliteten om suveränitet över ögrupper och
[11]
Den östasiatiska freden
maritima zoner i Öst- och Sydkinesiska haven, och trots massakern i
Peking 1989 som avbröt Kinas demokratisering, så var regionen förbluffande f edlig.
Efter den första Mischief Reef-incidenten 1997, då Filippinerna
upptäckte att Kina uppfört installationer på ett undervattensskär i
Spratlyområdet nära kusten av den filippinska ön Palawan, inledde
jag en studie av Sydkinesiska havet, och sedan dess har jag följt de
maritima dispyterna där. 1990-talets mitt var också den tid då idén
om en östasiatisk fred slog rot i mig. Det berodde på Vietnams överraskande inträde i Association of Southeast Asian Nations (ASEAN)
1995, vilket beredde vägen för Laos och Myanmars inträde 1997 och
Kambodjas 1998. Jag var gammal nog att inse betydelsen av det.
­ASEAN bildades 1967 som en organisation för fem icke-kommunistiska stater. 1976, när Vietnam enats under kommunistisk egid,
oroade sig ASEAN-länderna för att Vietnam skulle ta kontroll över
Kambodja och Laos och därmed destabilisera Thailand. Det antogs
fortfarande att Vietnam stöddes av Kina. I stället uppstod en dödlig
konflikt mellan Asiens två ledande kommunistiska stater. Kina, som
välkomnade president Nixon mitt under Vietnamkriget 1972 och
1979 etablerade diplomatiska förbindelser med USA, understödde de
kambodjanska röda khmererna, vilkas paranoia ledde till mord på alla
som misstänktes vara på Vietnams sida, och därtill ett gränskrig. Vietnam slog tillbaka 1978, erövrade större delen av Kambodja och tillsatte en pro-vietnamesisk regering i Phnom Penh. Detta möjliggjorde
en ohelig allians mellan Kina, USA och ASEAN mot det Sovjet­stödda
Vietnam. Vad som hände 1995, sex år efter kalla krigets slut, fyra år
efter Parisavtalet om Kambodja och Sovjetunionens upplösning, var
att ASEAN accepterade sin historiska fiende som medlem. I Östasien
måste detta räknas som den största fredsvinsten av kalla krigets slut.
Kina gjorde inget för att hindra ASEAN:s expan­sion; under 1990-talet, särskilt efter den finan iella krisen i Asien 1997, tillämpade Kina
det Peking kallade en ”god granne-policy”.
En annan personlig upplevelse hjälpte mig att finna regionalt
[12]
1. Den östasiatiska freden
fokus för min forskning. Tillsammans med Thommy Svensson, dåvarande chef för Nordisk Institut for Asienstudier (NIAS) i Köpenhamn, deltog jag på en konferens i Venedig 1996 inför det första Asia–
Europe Meeting (ASEM). Där fi k vi se kartor ritade av den franske
geografen och diplomaten Michel Foucher. De visade regio­nala handelsfl den, fl gtrafik och telekommunikation och demonstrerade att
ASEAN-länderna var mer integrerade med Kina, Hongkong, Taiwan,
Sydkorea och Japan än med varandra och att de bara hade liten inter­
aktion med den sydasiatiska regionen (Indien, Pakistan, Bangladesh,
Sri Lanka). Detta bekräftades i en studie av statsvetarna Barry Buzan och Ole Wæver, som fann att det sydöst- och nordöstasiatiska
säkerhetskomplexet hade sammanfogats till ett östasiatiskt komplex
(Buzan & Wæver 2003). För mig betydde det att jag breddade mitt
intresse till att omfatta hela Östasien.
Vad som vidare orsakade mitt intresse för den östasiatiska freden
var ett manuskript jag granskade för Journal of Peace Research 1999, under en tid då mina kollegor var uppfyllda av tanken på ”demokratisk
fred”, det vill säga att nyckeln till fred var demokratisering. Artikeln
var skriven av den finländs e statsvetaren Timo Kivimäki och publi­
cerades 2001 under titeln ”The Long Peace of ASEAN”. Hans tes var
att ASEAN-länderna länge haft en odemokratisk fred. I stället för
gemensamma demokratiska värden byggde den på en uppfattning om
gemensamma intressen hos ledarna i respektive land.
Kivimäkis artikel fortsatte att eka i mitt huvud varje nyårsafton
när jag skålade för det faktum att ännu ett år hade förlupit med fred i
Östasien. Freden var aldrig självklar, läget var fortfarande spänt, men
jag blev mer och mer övertygad om att övergången till fred var värd
ett närmare studium. I samband med ett besök av Norges kronprins
och kronprinsessa i Thailand 2005 höll jag en föreläsning om ”den
sydöstasiatiska freden” på Thammasat University i Bangkok. Jag
möttes av en kritikstorm från frihetsälskande studenter i regionen.
De hävdade att deras samhällen var långt ifrån fredliga. Mitt fredstal,
menade de, gynnade deras auktoritära och förtryckande regimer. Det
[13]
Den östasiatiska freden
tyckte jag inte om att höra, för jag sympatiserade i grund och botten
med deras frihetslängtan. Men jag höll ändå inte med studenterna.
Frånvaro av krig och direkt våld är grundläggande för människors
välbefinnande även i odemokratiska samhällen. Jag började utforma
ansökningar om finan iering för att forska på ”den sydöstasiatiska
freden” men fi k nej överallt. Inte förrän 2008, när jag och Kivimäki
bestämde oss för en gemensam ansökan med Isak Svensson vid Uppsala universitet, mot bakgrund av idéer utvecklade under ett antal
workshops i Sigtuna anordnade av Swedish School of Advanced
Asia-Pacific Studies (SSAAPS), fick vi framgång.
Under åren 2009–2012 arbetade Kivimäki och jag nära tillsammans. Han undersökte alla databaser han kunde hitta för att pröva
freden i regionen och hur den kunde förklaras. Jag var fascinerad av
alla hans grafer och siff or som bevisade att Östasien inte bara undvikit större krig, utan också upplevt en minskning av våldsbrott. Vi
var överens om att demokratisk fredsteori inte kunde bidra till förklaringen, då många av länderna var fredliga men odemokratiska. Vi
behövde knappast en teori för att förklara att demokratiska Japan,
Sydkorea, Mongoliet och Taiwan inte krigade mot varandra. Vi var
båda skeptiska till idén att enbart ekonomiskt beroende kunde förklara freden. Nyckelfaktorn, trodde vi, stod att finna i de nationella
eliternas huvuden.
Vi var däremot inte överens om den teoretiska inriktningen. Kivimäki var inspirerad av konstruktivism och fann det omöjligt att skilja
mellan orsak och verkan i förklaringen av den östasiatiska freden.
Om innehållet i eliternas diskurs är fredligt kan fredens orsak inte
separeras från freden i och för sig. Diskursen är på samma gång både
orsak och verkan (Kivimäki 2014: 15, 23).
Jag tyckte det där var trams och insisterade på ett klassiskt kausalt
resonemang. Om vi skulle förklara fred som utfallet av ledarnas idéer
var vi tvungna att visa att dessa idéer fanns redan före freden och
motiverade de handlingar som ledde till fred. Vi diskuterade fram
och tillbaka och Kivimäki lade fram en idé som passade bättre för
[14]
1. Den östasiatiska freden
min infallsvinkel än hans: att identifie a de ledare som prioriterade
ekonomisk utveckling och de ledare som prioriterade andra mål, och
kontrollera om fred var mer benägen att följa under den första typen av ledare än under den andra. Det vore i så fall bra om vi kunde
hitta ledare som hade satsat på att skapa ekonomisk utveckling men
misslyckats. Om det rådde fred under en regering som misslyckats
med att skapa ekonomisk utveckling skulle det bekräfta att det inte
är utvecklingen i sig som skapar fred, utan ledarens målsättning att
stärka ekonomin.
Kivimäki fann att den fredligaste perioden i Filippinernas moderna historia var under president Ramon Magsaysay (1953–1957). Han
gjorde sitt bästa för att skapa ekonomisk tillväxt, men misslyckades.
Kivimäki spekulerade att Magsaysay skänkt det hopp som behövdes
för att hindra eventuella rebeller från att gripa till våld.
När vi utformade vårt forskningsprogram var vi tvungna att göra
några kritiska val. Först beslöt vi oss för att fullt ut använda Upp­sala
Conflict Data Program (UCDP), data från Peace Re­search Institute
Oslo (PRIO) över dödade i strid samt den amerikanska data­basen
Correlates of War (COW). Sedan bestämde vi oss för att inte bara ha
en kärngrupp av forskare baserad i Uppsala utan även rekrytera kollegor i ett antal olika länder för att forma ett nätverk och genomföra
specifika forskningsprojekt med ekonomiskt stöd från programmet.
Dessutom beslöt vi oss för att förlägga fyra av våra årliga konferenser
till Östasien.
Det var lyckosamma val, för de hjälpte oss att utveckla samarbeten med forskare i Korea, Vietnam, Kina och Singapore. Endast
den första och sista konferensen hölls i Sverige. Vårt vetenskapliga
råd har medverkat vid samtliga konferenser och fungerat som moderatorer och diskussionspartner för de uppsatser som presenterats.
Sammanlagt 127 konferensbidrag presenterades under de första fem
konferenserna. En deltagare vid den femte konferensen i Singapore,
professor Evelyn Goh vid Australian National University, uppgav
till en journalist att hon aldrig tidigare mött en så blandad grupp av
[15]
Den östasiatiska freden
forskare på en konferens, och att det var en bedrift i sig att samla så
många olika forskare (www.youtube.com/watch?v=Or2GIwuy52Q).
Slutligen bestämde vi oss för att våra huvudsakliga publikationer
skulle vara artiklar i peer review-tidskrifter. Vi skulle också ge ut några
monografier. Mycket senare beslöt vi att producera en antologi (Debating the East Asian Peace), ett specialnummer av tidskriften Global
Asia och två korta filmer. Utöver att förstå den östasiatiska freden
ville vi förstås uppmärksamma den och inspirera debatten om vad
som behövs för att göra den hållbar.
[16]
2. ATT FÖRKLARA REGIONAL FRED
När man försöker förklara något måste man först bestämma vad detta något är. Vad är ”fred i en region”? Även om det inte existerar
någon gemensam definition bland fredsforskare av begreppet fred, så
är standarddefinitionen jag valt för att förklara den regionala övergången till (relativ) fred ”frånvaro av väpnad konflikt”. En region har
fred om den inte har någon väpnad konflikt. En väpnad konflikt definie as av Uppsala Conflict Data Program (UCDP) som ”en uttalad
oenighet” (contested incompatibility) som rör regeringsmakt och/eller
territorium, där användningen av väpnade styrkor mellan två parter,
av vilka minst en är en stats regering, resulterar i minst 25 döda på
slagfältet (under ett år)”. Om konflik en har 1 000 eller fler döda under ett år definie as den som krig.
Gränserna är godtyckliga, men inkluderandet av väpnade konfli ter med endast 25 döda är en väsentlig förbättring mot praxis i Correlates of War som bara omfattar konflik er med minst 1 000 döda.
Gränsen med 25 döda i strid låter våra användare registrera även
lågskaliga konflik er. UCDP:s exakta definition är nödvändig för att
skapa dataset med statistisk information som är jämförbar över länder och regioner. Definitionen är tillräckligt bred för att inkludera
vad vi normalt anser vara en konflikt mellan organiserade parter och
samtidigt smal nog att utesluta vad vi normalt betraktar som terrorism eller brottslighet.
Men vad skulle vara vår basenhet, det vill säga vår huvudsakliga
indikator för krig eller fred? Det kunde vara själva den väpnade kon[17]
Den östasiatiska freden
flik en. Fredsforskare räknar antalet väpnade konflik er; finns få eller
inga kallar vi det fred. Samtidigt varierar väpnade konflik er stort
i blodspillan. Ett krig kan döda fler människor än hundra väpnade
konflik er. I vårt program har vi därför i stället valt antal döda på slagfältet som den viktigaste parametern, det vill säga indikatorn för krig/
väpnad konflikt/f ed.
Därmed blir vår huvudsakliga illustration av den östasiatiska freden en graf som visar det beräknade antalet döda på slagfältet, jämfört
med resten av världen, från år 1946 till 2014 (i skrivande stund väntar
vi på 2015 års siff or). Vi betraktar alltså regional fred som den (relativa) frånvaron av väpnad konflikt, mätt i antal döda på slagfältet. Och
vi har utpekat som vår huvudsakliga uppgift att förklara minskningen av antalet döda på östasiatiska slagfält 1979–1989, den fortsatta
minskningen under 1990-talet och det låga antalet än i denna dag.
Observera: Grafen bygger på PRIO Battle Deaths v. 3, 1946–2007,
och data från UCDP 2008–2014, med de bästa tillgängliga beräkningarna och den lägsta uppskattningen när det inte funnits någon
[18]
2. Att förklara regional fred
bästa. Vi kunde ha använt en median eller ett medelvärde av de högsta
och lägsta skattningarna i stället, men jag är övertygad om att de höga
skattningarna är mer missvisande än de låga, särskilt i några fall som
skulle påverka grafens utseende i betydande grad (som Tibet 1959).
Siff orna vi använt oss av felar troligen åt det lägre hållet, till exempel
i Myanmar, där många konflikt elaterade dödsfall inte rapporterats,
men den trend grafen visar är densamma vare sig vi använder högsta
eller lägsta uppskattningar eller bästa beräkningar.
Att förklara en frånvaro är knepigt (Ross 2009: 75). Det är mycket
lättare att analysera ett krigsutbrott – eller en fredsöverenskommelse
– än frånvaron av konflikt. De flesta människor och regeringar lever
i fred större delen av tiden. Så en fredlig period i en region kan ses
som en expansion av det normala. Fred i en region är den kumulativa
effek en av ett antal mer eller mindre medvetna beslut att inte gripa
till vapen. Några av dessa beslut togs långt innan freden började, andra när det sista kriget slutade, ytterligare andra under fredsperioden
efteråt, så att freden inte blev bruten.
Det är bara ibland som fred är skapad. För det mesta är den upprätthållen genom en upprepning av mer eller mindre självklara beslut om
att inte gripa till våld. I princip varje uppträdande av fredlig samvaro
måste förklaras genom en uppsättning föregående omständigheter.
Det är obestridligen svårt att urskilja de viktigaste orsakerna till att en
region med 16 eller 17 stater, med 30 procent av mänskligheten, kunde övergå från upprepade krig till relativ fred. Vi måste spåra övergången genom att undersöka hur de väpnade konflik erna avslutades,
varför gamla och nya dispyter inte utvecklades till våldsamheter, och
hur regeringar och rebellgrupper släppte sina vapen.
Detta är endast möjligt om vi håller oss till en mätbar variabel:
den konflikt elaterade döden (antalet döda på slagfältet). Men orsakerna till en nedtrappning eller stabil frånvaro av dödsfall på slagfältet kan skilja sig från en fas till en annan: inledning, eskalering,
avtagande, avslut. När en dispyt uppstår kan parterna vända sig till
[19]
Den östasiatiska freden
de institutioner som finns för konflikthan ering, de kan inleda förhandlingar eller låta saken avgöras av en oberoende domstol. Dispyten kan då lösas utan att någon funderar på att gripa till våld. Om
parterna inte kan komma överens kan de bortse från konflik en eller
tillfälligt lägga den åt sidan men ändå hålla fast vid sina oförenliga
krav. Eller så kan man använda sig av icke-våldsmetoder i sin kamp.
En rebellgrupp kan demonstrera på gatorna eller ockupera offentliga
byggnader. En regering kan protestera verbalt mot en annan rege­
ring, mobilisera sitt folk på gatorna, eller demonstrera styrka för att
inte behöva använda den.
I inget av dessa fall inleds en väpnad konflikt. Om en sådan ändå
bryter ut kan parterna försöka begränsa omfattningen och hindra en
eskalering genom att förbereda sig för försvarsoperationer. Vapen
kan användas på ett förutsägbart sätt eller mot mål utan mänsklig
närvaro för att undvika dödsfall.
Under stora delar av kalla kriget besköts Taiwan-kontrollerade
öar vid den kinesiska kusten under vissa veckodagar, så att människor
skulle veta när det var tryggt att röra sig fritt och när de måste söka
skydd i bunkrar. Längs gränsen mellan Kina och Vietnam besköts
under 1980-talet ofta områden där ingen skulle komma till skada.
Under gränstvisten mellan Kambodja och Thailand 2008–2011, nära
templet Preah Vihear, användes artillerield huvudsakligen för att demonstrera styrka.
På senare tid har alternativet cyberkrig aktualiserats, det vill säga
att förstöra kommunikationssystem utan att off a liv. Det är dessutom numera möjligt att begränsa antalet döda och sårade genom
precisionsbombning från fl g eller drönare. Det har dock inte skett
i Östasien eftersom det inte har förekommit några krigshandlingar
där.
Om en konflikt eskalerar är det möjligt att avtrappa den genom
en- eller ömsesidiga eldupphörsavtal eller uppvisning av återhållsamhet. En tredje part kan användas som mellanhand eller medlare vid
samtal. Och så kan, slutligen, en konflikt avslutas. Det kan ske för att
[20]
2. Att förklara regional fred
den ena sidan backar eller får se sig slagen, eller för att striderna helt
enkelt avstannar. Kommunistupproret i Malaysia anses ha avslutats
vid mitten av 1960-talet, om inte tidigare, men dess ledare gav inte
upp förrän 1989.
Krigsslut kan också anta formen av förhandlad fred, med eller
utan inblandning av tredje part. Fredsforskaren Joakim Kreutz, en
av de sju som ingår i vår kärngrupp i Uppsala, har pekat på att det
faktum att färre nya krig bryter ut eller eskalerar och att pågående
konflik er avslutas eller avtrappas är kännetecken i ett övergripande
mönster av avtagande krigshandlingar (Kreutz 2015: 16). Bland de
faktorer som kan avstyra nya krig måste vi också skilja ut dem som
förhindrar ett utbrott i en situation där våld är tänkbart från de faktorer som säkrar att dispyter hanteras på ett sätt som gör att våld är
otänkbart. Jag har dragit slutsatsen att attityder, diskurser, normer,
typ av regim samt institutionella mekanismer för konflikthan ering
spelar roll när det gäller att göra fred till något självklart. De reducerar skräck, motverkar tecknandet av hotbilder och utesluter därmed i
förlängningen krig som en utväg. Dessa faktorer gör freden trygg och
varaktig när den väl etablerats, men spelar ingen huvudroll för att
förhindra att en akut militär dispyt utvecklas till krig.
Jag förmodar att politiska prioriteringar och riskuppfattning har
legat i förgrunden när regeringar eller rebelledare valt att lägga dispyter åt sidan, när de undvikit väpnade skärmytslingar, när de hanterat
en pågående konflikt för att förhindra eskalering eller för att trappa
av och avsluta den.
Medan somliga nationer har skapat stabila system för landets
styrning och en kultur av fredlig konfliktlö ning har andra inte det.
Några bilaterala relationer utmärks av tillit och stabilt ekonomiskt,
diplomatiskt och kulturellt utbyte, andra präglas fortfarande av misstänksamhet med återkommande incidenter. Gemensamma normer,
idéer, kultur, diskurs eller institutioner har haft begränsad betydelse i
Östasiens övergång från utbrett krigande till relativ fred. Dessa ”mjuka” faktorer kommer att spela en viktigare roll om freden tillåts fästa
[21]
Den östasiatiska freden
sig och regionen blir mer integrerad, inte bara ekonomiskt utan även
politiskt och kulturellt.
1979: EN VÄNDPUNKT?
För att förklara den östasiatiska freden har det varit viktigt att säkerställa vid vilken tidpunkt den inleddes. Det är frestande att slå fast
1979. Det var den statistiska vändpunkten, året för det sista stora
kriget. Den 1 januari 1979 etablerade USA och Kina fullständiga diplomatiska förbindelser, strax dessförinnan hade Peking inlett marknadsekonomiska reformer. Den nya ledaren Deng Xiaoping studerade världsläget och övertygades om att Kina kunde få en period av
fred, ett andrum. Han tog således risken att slå in på en strategi för
nationell utveckling baserad på exportdriven ekonomisk tillväxt och
temporär minskning av militära utgifter.
Övergången till fred beror dock inte bara på de avgörande händelserna 1979. Freden tog sin början i tidigare händelser, i konflik er
som redan hanterats eller lösts efterhand. Väpnade konflik er fortsatte dessutom att utkämpas under större delen av 1980-talet i Kambodja och Laos samt vid den kinesisk-vietnamesiska gränsen. Slutet
av det tredje Indokinakriget genom Kambodjaöverenskommelsen
1991 och de röda khmerernas utdragna fall mellan 1992 och 1998 är
nödvändiga moment i den övergång vi ska förklara. Fred inträffade
inte samtidigt i samtliga delar av regionen. Alla dess nationer hade
visserligen varit indragna i andra världskriget, men trots att stora delar av Östasien förtärdes av efterföljande krig fanns två undantag:
Mongoliet och Japan. De har haft fred ända sedan 1945.
Medan Timo Kivimäki spårar fredens ursprung till förändringar i
Sydöstasien mellan 1965 och 1967, då ASEAN grundades, lokaliserar
jag ursprunget i Japans reaktion på nederlaget i andra världskriget.
Enligt Kivimäki införde de fem ursprungliga ASEAN-medlemmarna
en så kallad utvecklingsfred (developmental peace) under slagordet The
ASEAN Way. Denna konsensuskultur byggde på ömsesidig respekt,
[22]
2. Att förklara regional fred
konfliktundvikande och icke-inblandning. De idéerna spred sig till
resten av Östasien. Jag håller med om att den regionala freden var en
utvecklingsfred: ledarna var inte pacifis er, de sökte stabilitet för ekonomisk utveckling. Men min utvecklingsfred inleddes 20 år tidigare,
med Japans reaktion på USA:s ockupation.
ÖSTASIEN ÄR EN REGION
En region består av fle a närliggande länder som har tät kontakt med
varandra genom handel och kommunikationer, och som har vissa gemensamma drag som skiljer dem från andra länder. Är Östasien en
eller två regioner? Det finns stora skillnader mellan nordöstra och
sydöstra Asien. Nordöst har färre, större och starkare stater med lång
historia. De sydöstasiatiska kungadömena – förutom Vietnam – var
under den förkoloniala perioden länge svagare utan fasta gränser.
På 1800-talet koloniserade europeiska makter Sydöstasien – förutom Siam (Thailand) – och delade upp regionen i stater med tydliga
gränser. Kina och Japan integrerades i stället i världsordningen och
tvingades öppna sig för handel och mission. Dessa skillnader är viktiga för att förklara varför det var svårare för de sydöstasiatiska staterna
att avsluta sina inbördeskrig än för Kina, Japan och Korea. Samtidigt
har de sydöstasiatiska staterna varit bättre på att bilägga meningsskiljaktigheter, medan mellanstatliga spänningar har fortsatt att plåga nordöstra Asien. Här finns ingen egen regional organisation, även
om en trilateral dialog har inletts mellan Kina, Sydkorea och Japan.
Medan Vietnam enades 1976 är Korea och Kina fortfarande delade
nationer. Taiwan är formellt en del av Kina, och Republiken Kina i
Taiwan gjorde länge anspråk på suveränitet över hela Kina.
Trots allt detta finns det fler skäl för att betrakta Östasien som en
region. Som professor och senare ambassadör Michel Foucher visade
1996, kommunicerar de sydöstasiatiska länderna mer med Japan, Sydkorea, Kina och Taiwan än med varandra. Under andra världskriget
erövrade Japan stora delar av Kina och sydöstra Asien med målsätt[23]
Den östasiatiska freden
ningen att skapa en sfär av ”Asian co-prosperity”. De allierade delade
upp regionen militärt i en amerikansk ”Southwest Pacific Theatre”
och en brittisk ”South-East Asia Command”, och när européerna
drog sig tillbaka blev USA den dominerande sjömakten i hela Östasien. Kina är ännu regional stormakt både i Nordöst- och Sydöstasien och den kinesiska diasporan spelar en betydelsefull roll i de flest
sydöstasiatiska länderna, inte minst inom affär världen. Sydkinesiska
havet länkar samman nordöstra och sydöstra Asien genom några av
världens mest trafi erade fartygsleder. Sydkorea och Japan är mycket
måna om säkerheten vid de farleder som används av oljetankers från
Mellanöstern. Institutionellt har ASEAN fungerat som ett forum
för regionala konsultationer där också de nordöstra staterna är med:
ASEAN+3 (Kina, Sydkorea, Japan), ASEAN Regional Forum (ARF)
och De östasiatiska toppmötena (EAS). Det är mer kommunikation
mellan Nordöstasien och Sydöstasien än mellan något av de östasia­
tiska länderna och Ryssland eller Indien. I vårt forskningsprogram
har vi därför varit överens om att Östasien bäst ses som en region.
Södra Asien är en annan och annorlunda region. I den förmoderna perioden spred sig hinduistisk, buddhistisk och muslimsk kultur
öster­ut från Indien och arabvärlden, men på 1800- och 1900-talen
kom de huvudsakliga yttre influen erna från Europa och Amerika.
Om Östasien är något mer än Östasien, så hör det till Stillahavsregionen. Jag tycker dock att den ekonomiska integrationen runt Stilla havet, liksom USA:s och Australiens roller i Östasiens säkerhet, förstås
bäst i en global struktur, med världsomspännande former för handel
och arbetsfördelning: allianser och institutioner som FN, WTO, G7
och G20. Asia-Pacific Economic Cooperation (APEC) har hittills spelat en blygsam roll och inte skapat någon känsla av regional identitet.
När man studerar fred och säkerhet i Östasien är det omöjligt att
bortse från USA:s fundamentala betydelse. I säkerhetstermer domineras regionen i dag av en triangel bestående av makterna Kina, USA
och Japan, där USA är den starkaste och Japan är allierad med USA,
som har baser på dess territorium.
[24]
2. Att förklara regional fred
DEN KORTA FREDEN
I sin monografi The Long Peace of East Asia pekar Kivimäki på att det
också fanns en ”kort fred” i mitten av 1950-talet, och menar att den
måste förstås och jämföras med ”den långa freden” från 1979 och
framåt. Den korta freden inleddes med Josef Stalins död i mars 1953,
vilket såväl i Moskva som i Peking framkallade ett sökande efter nya
säkerhetsstrategier med starkare betoning på diplomati. Den kinesiska folkarmén hade lidit katastrofala förluster i Korea. Armén behövde
andrum och tilläts av Mao Zedong att förhandla om ett vapenstillestånd med FN:s styrkor. USA var också redo att förhandla sedan man
i april 1952 hade ersatt den omstridde general Douglas MacArthur
som befälhavare för sina FN-trupper och kriget hade nått ett dödläge
med en front strax norr om den 38:e breddgraden, som sedan 1945
delat Korea.
Förhandlingar om ett eldupphör hade inletts redan 1951, men det
tog två år innan ett vapenstillestånd kunde skrivas under i juli 1953.
Vapenstilleståndet banade väg för en stormaktskonferens i Genève
med syfte att komma överens om ett fredsavtal för Korea och avsluta kriget i Indokina där de franska trupperna fi k massivt stöd
från USA. Det visade sig dock omöjligt att förhandla mer om Korea.
Emellertid hade Kina, Sovjetunionen, Storbritannien och Frankrike
allvarliga samtal om Indokina och satte press på de två rivaliserande
vietnamesiska regeringarna för att få dem att acceptera en vapenvila.
Genèvekonferensen blev ett diplomatiskt genombrott för Folk­
republiken Kina som ännu inte var medlem i FN och inte heller hade
erkänts av vare sig Frankrike eller USA. Amerikanerna vägrade att
tala med de kinesiska representanterna, men Frankrike var färdigt
för en kompromiss. Redan under förhandlingarna led Frankrike ett
förnedrande militärt nederlag på det vietnamesiska höglandet, vid
Dien Bien Phu, där en fransk befästning belägrades och intogs av
den vietnamesiska armén, kraftigt understödd av kinesiska trupper.
Med Dien Bien Phus fall och beslutet i Genève att erkänna Vietnam,
[25]
Den östasiatiska freden
Kambodja och Laos som tre självständiga stater, samt att temporärt
dela Vietnam vid 17:e breddgraden, sjönk antalet dödsfall på slagfältet i Östasien.
Den korta freden innebar också ett närmande mellan Kina och
Indien, vars premiärministrar Zhou Enlai och Jawaharlal Nehru i december 1953 skrev under en gemensam förklaring som innehöll ”Fem
principer för fredlig samexistens”: 1) ömsesidig respekt för varandras
territoriella integritet och suveränitet, 2) ömsesidig icke-aggression,
3) ömsesidig icke-inblandning i varandras interna angelägenheter,
4) likvärdighet och samarbete för ömsesidigt utbyte, 5) fredlig sam­
existens.
Det utkämpades ett kort krig i den tidiga fasen av den korta freden. Den första krisen i Taiwansundet 1955 är intressant när man
diskuterar den korta fredens misslyckande. När Koreakriget bröt ut
ville president Truman undvika ett tredje världskrig. Därför sände
han 1950 USA:s sjunde flo ta till Taiwansundet för att hindra Mao
Zedong och Chiang Kai-shek från att återuppta det kinesiska inbördeskrig som just hade avslutats och resulterat i Maos grepp om
Fastlandskina och Chiangs om Taiwan. Chiang var djupt besviken på
USA; han hade hoppats att kriget i Korea skulle sprida sig, så att han
fi k chans att ta tillbaka fastlandet.
I februari 1953, när kriget i Korea hade stått still en längre tid,
lyfte Truman blockaden av Taiwansundet och då kunde Chiang sända fler trup er till de Taiwankontrollerade öarna längs den kinesiska
kusten. Peking svarade med att bombardera öarna och tog sedan över
dem som var sämst befästa. Bombardemang med artillerield fortsatte
i åtskilliga månader och USA hotade till slut Kina med en kärnvapen­
attack. I april 1955 var Kina redo för förhandlingar och den 1 maj
upphörde bombardemanget av Matsu- och Kinmen-öarna – dock
bara tillfälligt.
Konflik en skapade en sorts krisstabilitet i Taiwansundet. Precis
som i Korea skulle det ske fler incidenter och kriser, men i och med
kärnvapenhotet uppstod en situation där Fastlandskina fi k räkna
[26]
2. Att förklara regional fred
med ett fullskaligt amerikanskt svar om man försökte återerövra
Taiwan med våld och där USA – i strid mot CIA:s önskan – hindrade
Taiwan från att återuppta inbördeskriget. Chiang var besviken över
presidenterna John F. Kennedys och Lyndon B. Johnsons beslut att
involvera USA i ett hopplöst krig i Vietnam, i stället för att hjälpa honom att återta Kina. Följden av den korta freden var ett fortsatt dödläge i Nordöstasien. Platsen för aktivt stridande hade fly tats till sydöst.
I april 1955, precis när den första krisen i Taiwansundet dog ut,
hölls en afro-asiatisk konferens i Bandung, Indonesien, som syftade
till att förkasta uppdelningen i öst och väst, befästa de fem principerna för fredlig samexistens samt få utvecklingsländerna att bilda
en ”tredje kraft”. Burmas neutrala president U Nu hörde till de sammankallande. Kinas premiärminister Zhou Enlai var där, liksom hans
nordvietnamesiske kollega Pham Van Dong.
Bandungkonferensen, som markerade höjdpunkten på den indonesiske presidenten Sukarnos internationella inflytande, ses som
upphovet till den senare alliansfria rörelsen, där Nordkorea blev en
ivrig deltagare – även om ingen representant varit med i Bandung.
När Nordkoreas ledare Kim Il Sung och hans son Kim Jong Il besökte
Indonesien 1965 för att fi a tioårsjubileet av Bandung tillsammans
med president Sukarno var andan av den korta freden emellertid avlägsen.
Varför blev den korta freden så kort? Varför höll den i Korea men
inte i Indokina? Freden var följden av en uppgörelse i ett läge av militär status quo och utmattning både i Korea och Indokina, men också
av en tillfällig strategisk omgruppering inom det socialistiska lägret.
Vapenstilleståndet som avslutade kriget i Korea undertecknades av
en amerikansk general på uppdrag av FN:s kommando, en representant för Koreanska Folkets Armé och en representant för Kinesiska
Folkets Frivilliga Armé – men inte av Sydkorea. Huvudorsaken till
att vapenstillestånd fortfarande råder är att USA, Sovjetunionen och
Kina alltid har ansett ett återupptagande av kriget i Korea som alltför
riskabelt eftersom Korea ligger så nära centrala Kina. Sedan 1991, då
[27]
Den östasiatiska freden
Kina och Sydkorea inledde diplomatiska relationer och både Syd- och
Nordkorea blev medlemmar i FN, har alla externa makter försökt att
undvika nytt krig i Korea.
Under 1960- och 1970-talen var detta dock inte självklart. USA
var fortsatt övertygat om att kommunismen skulle växa och spridas
och därför måste kontrolleras med militära medel. Det ansågs bekräftat 1959–1960 när de vietnamesiska kommunisterna återupptog
sin väpnade kamp i Laos och Sydvietnam. Med inspiration från det
sydvietnamesiska upproret, understött och kontrollerat från norr,
ville Kim Il Sung också återuppta sin väpnade kamp för en nationell återförening av Korea, men han fi k inget stöd från Peking eller
Moskva och han klarade det inte själv. Den kommunistiska rörelsen i
Sydkorea hade krossats totalt och det var omöjligt för Nordkorea att
skicka trupper i hemlighet genom den demilitariserade zonen som
skiljer nord från syd.
Följaktligen uppstod bara ett långt dödläge, avbrutet av misslyckade försök till försoning 1972 och 2000–2008, vilket ledde till den
situation vi har i dag med ett välmående Sydkorea allierat med USA
och ett utfattigt och ensamt Nordkorea, beroende av handel med
Kina. Nordkorea söker trygghet i sitt kärnvapenprogram och i sin
kapacitet att förstöra Seoul med konventionellt artilleri. Kim Il Sung,
hans son och sonson blev förlorare, medan Ho Chi Minh fick det
stöd han behövde från Kina och Sovjetunionen för att besegra den
USA-stödda sydvietnamesiska regimen och åstadkomma nationell
enhet på kommunistiska villkor.
En anledning till att freden inte höll i Indokina var således att
USA aldrig skrev på eller kände sig tvingat av Genèveöverens­
kommelsen och dess krav på allmänna val i båda delarna av Vietnam
före juli 1956. Frankrike, som var bundet av avtalet, hade vid det
laget slängts ut av Sydvietnams nye starke man Ngo Dinh Diem,
som stöddes av USA. Detta ledde till att de vietnamesiska kommunisterna beslöt sig för att återuppta sin väpnade kamp. Till en början
fi k de inte tillåtelse av vare sig Kina, Sovjetunionen eller Ho Chi
[28]
2. Att förklara regional fred
Minhs regering i Hanoi, men 1959 beslöt Vietnams arbetarparti att
inleda en väpnad revolt i Sydvietnam som syftade till att underminera Diems regim. Detta ledde till en kris i söder, som fi k USA att
intervenera.
En annan anledning till att den korta freden misslyckades var
Maos idévärld. Han tycks ha varit övertygad om att det skulle bli ett
tredje världskrig och kände att han bara behövde en kort vila efter
all blodspillan i Korea innan han kunde inleda sitt nästa anfall på
den västliga imperialismen, revolutionera det kinesiska samhället och
förbereda sig på globalt krig.
Under det sena 1950-talet, så snart Folkrepubliken hade konsoliderat sig under Zhou Enlais och Deng Xiaopings pragmatiska
ledarskap, tog Mao ”Det stora språnget”, ett försök att åstadkomma hypersnabb industrialisering utan att ta hänsyn till jordbrukets
behov. På så sätt orsakade han en svält som kostade mellan 30 och 50
miljoner människor livet. Samma år beordrade han sin armé att göra
ett nytt, misslyckat, försök att erövra en Taiwankontrollerad ö. 1959
sände Mao sin armé till Tibet för att stävja oroligheter där med stor
brutalitet.
Samtidigt införde Kina stödprogram åt kommunistpartier utomlands, inte bara i Indokina och Myanmar, utan även i andra delar av
sydöstra Asien. Kina inledde en speciell relation med det mäktiga,
men obeväpnade, indonesiska kommunistpartiet som tolererades
av den karismatiske Sukarnos regering. Sukarno försökte balansera
mellan de två viktigaste krafterna i indonesisk politik: kommunistpartiet och armén. USA uppfattade Mao och kommunistpartierna i
Indonesien och Indokina som delar av ett samlat kommunistiskt hot
och utvecklade en strategi för ”fl xibel respons” som innebar starkt
stöd till Ngo Dinh Diems regim i Sydvietnam och dessutom till den
indonesiska armén när den tog makten i landet 1965. Följden var
Sukarnos fall, vilket bland annat innebar en massaker på Indonesiens
kommunister, samt 33 år under general Suhartos ”Nya ordning” –
och så förstås Vietnamkriget.
[29]
Den östasiatiska freden
Det finns emellertid ännu en orsak till att den korta freden inte
höll: den byggde inte på en gemensam strävan efter ekonomisk utveckling. Japan var redan på väg mot större tillväxt men andra länder
i regionen var fortfarande upptagna av kampen för att bli självständiga stater med eget våldsmonopol inom fasta gränser. Ekonomisk
tillväxt var således ännu inte en dominerande regional prioritet. Om
ekonomisk utveckling är en regerings främsta mål, ser den ett starkt
behov av extern och intern stabilitet.
KRIG UTAN GRÄNSER
När vi utformade vårt forskningsprogram beslöt vi oss för att studera
både inrikesfred och internationell fred. Inbördeskrig och internationella krig hänger ofta samman. Inbördeskrig kan bli internationella
genom att sprida sig över gränser, som när de kinesiska Kuomintang-styrkorna fl dde in i Myanmar, eller genom externt stöd för
den ena eller andra sidan, som när det sydvietnamesiska upproret
ledde till att USA ingrep för Diem-regeringen. Det motsatta kan också inträffa: ett internationellt krig kan provocera fram ett inbördeskrig i ett ockuperat land mellan motståndsmän och kollaboratörer,
vilket skedde i Myanmar under andra världskriget, när Aung Sans
pro-japanska armé slogs mot soldater som britterna rekryterat från de
pro-brittiska etniska grupperna chin, kachin och karen.
I Östasiens moderna historia är det alltså svårt att skilja på inom­
statliga och mellanstatliga krig. Det kinesiska inbördeskriget var
en inrikes angelägenhet fram till 1949, men sammanstötningarna i
Taiwansundet 1954 och 1958 förstås bäst som mellanstatliga, även
om det fortsatt var samma parter som stred. Och var Koreakriget ett
inbördeskrig eller inte? Vid den tiden var det ingen som erkände båda
de koreanska staterna, och formellt räknades Seoul som Nordkoreas
huvudstad ända till 1972. Det dröjde ända till 1991 innan de båda
Koreastaterna blev medlemmar i FN.
Också Vietnamkriget var många krig i ett: inbördeskrig i Laos, in[30]
2. Att förklara regional fred
bördeskrig i Sydvietnam, inbördeskrig i Kambodja, krig mellan Laos
och Nordvietnam, ”inbördeskrig” eller ”krig” mellan Nordvietnam
och Sydvietnam, amerikanskt försök att kväva upproret i Sydvietnam, USA:s bombning av Nordvietnam, USA:s bombning av Laos,
USA:s bombning av Kambodja. Bilden kompliceras ytterligare av det
faktum att Nordvietnam fi k massivt stöd från både Kina och Sovjetunionen, inklusive kinesiska trupper.
De många väpnade konflik erna i Myanmar är avgjort inomstatliga. Men Myanmar har inte på många decennier utövat någon kontroll över Wa-territoriet vid gränsen mot Kina, och om de etniska
grupperna i Kachin- och Rakhine-staterna skulle bli självständiga i
framtiden, kommer de krig vi nu benämner inbördeskrig betraktas
som nationella frihetskrig mot Myanmars ockupation.
Kriget i Östtimor har liknande definitionsp oblem. Var kriget inomstatligt hela tiden från den indonesiska invasionen 1975 fram till
att Indonesien drog sig tillbaka 1999? Under 1980-talet ansågs det av
många vara en väpnad konflikt inne i Indonesien trots att FN aldrig
godkände Indonesiens annektering av territoriet.
Mot bakgrund av sambanden mellan internationella och inhemska krig beslöt vi således att på samma gång analysera extern och
intern fred. Det ställde oss inför problemet att ta hänsyn inte bara till
regeringars val utan också dem som gjordes av icke-statliga väpnade
grupperingar. Förändringar i deras beteende måste tas med i beräkningen när man försöker förklara övergången till fred i regionen och
kommer därför att behandlas i den följande diskussionen.
ELDUPPHÖR OCH FREDSAVTAL
Mina kollegor har räknat fredsavtal och funnit att Östasien har haft
färre sådana efter 1979 än tidigare, och färre än i andra regioner i
världen (Svensson 2011; Kivimäki 2014: 125–133). Viktigare än antalet fredsavtal är dock deras effekt. Ett fredsavtals effekt kan inte
bestämmas endast av om det avslutar all väpnad strid. Fredsavtalet i
[31]
Den östasiatiska freden
San Francisco 1951 mellan Japan och dess tidigare fiender, överenskommelserna om Korea 1953, Indokina 1991, Östtimor 1998–2000
samt Aceh 2005 utgjorde betydande steg mot fred i regionen. Om en
inrikespolitisk dialog kan avsluta Myanmars inbördeskrig, och avtalet från 2015 mellan Filippinernas regering och separatistiska Moro
Islamic Liberation Front (MILF) kan godkännas av filippinska senaten (genom antagande och implementering av Bangsamoro-lagen,
som syftar till att ge autonomi till regionen med samma namn i västra
Mindanao) stöder det tesen att förhandlingsöverenskommelser har
bidragit till att skapa fred i regionen.
Fredsavtalet i San Francisco den 8 september 1951 trädde i kraft
den 28 april följande år. Det avslutade inte någon konflikt, den var
redan avslutad när Japan undertecknade sitt kapitulationsdokument
den 3 september 1945, men fredsavtalet tillät Japan att återinträda i
det internationella samfundet som en så kallad fredsstat. Japan skrev
under tillsammans med 48 av sina tidigare fiender. Avtalet återupprättade Japans suveränitet efter sju års amerikansk ockupation och
integrerade landet i det internationella icke-kommunistiska systemet.
Det inkluderade dock inte de två koreanska staterna som fortfarande
bekrigade varandra. Sydkorea inledde diplomatiska relationer med
Japan 1965, men det steget återstår fortfarande för Nordkorea.
Fredsavtalet i San Francisco inkluderade inte heller Folkrepubliken Kina. USA tvingade Japan att skriva under ett separat avtal med
Republiken Kina i Taiwan. Och även om Sovjetunionen representerades i San Francisco, undertecknades inte avtalet av Moskva. Till följd
av kalla kriget skapades alltså San Francisco-systemet med en rad brister (Dower 2014). Okinawa föll inte under japansk suveränitet förrän
1972 och där finns än i dag en amerikansk bas. En serie japanska territoriella frågor förblev olösta. Det handlar om konflik er med Ryssland
i Nordterritorierna/Kurilerna, med Nord- och Sydkorea om Take­
shima/Dokdo och med både Kina och Taiwan om Senkaku/Diaoyu,
som kvarstod under amerikansk administration fram till 1972. Japan
avsade sig sitt anspråk på suveränitet över Paracel- och Spratly-öarna
[32]
2. Att förklara regional fred
i Sydkinesiska havet men det uppgavs aldrig till vem. Alla dessa territoriella frågor fortsätter att irritera regionen. Japans separata fred försenade också vad som kunde ha varit en process för rättvisa och försoning för de brott som begicks under Japans styre i Korea och under
krigen med Kina 1937–1945. Det förhindrade en läkning av historiska
sår. Japans underdånighet mot USA i ett alliansfördrag som undertecknades 1951 och förnyades 1960 har dessutom skapat problem för
Japans nationella identitet. Många japaner, i synnerhet högerkonservativa, känner att de inte behandlas som en nation bland andra.
Trots alla dessa brister skapade San Francisco-systemet en grundplåt för fred genom att återge Japan status som självständig nation
med medlemskap i FN och med möjlighet till ekonomisk återhämtning i regionen. Japan blev tillräckligt självständigt för att motstå
USA:s påtryckningar om att åter snabbt beväpna sig och delta i USA:s
krig. Japan erkände Folkrepubliken Kina 1972, sju år före USA.
Alla dessa premisser är nödvändiga för den östasiatiska freden.
Artikel 9 i den japanska konstitutionen från 1946, som förbjuder landet att föra krig, liksom att hålla militära styrkor överhuvudtaget, är
en viktig premiss för regional fred. Emellertid har artikel 9 genom
åren urlakats på större delen av sitt innehåll eftersom Japan byggt
upp så kallade självförsvarsstyrkor, men dessa är integrerade i USA:s
militära system. Det innebär att varken Ryssland eller Kina kan ha en
separat konflikt med apan utan att möta också USA.
Det koreanska vapenstilleståndet undertecknades i juli 1953. Det
har hjälpt till att förhindra ett återupptagande av aktiv krigföring i
över 60 år. Vapenstilleståndet har dock ännu inte ersatts av ett fredsfördrag. Detta är Nordkoreas främsta diplomatiska mål, men USA
avfärdar det alternativet helt med tanke på Nordkoreas kärnvapenprogram. Dödläget på den koreanska halvön håller således i sig.
Historien om krig och fred i Indokina kan beskrivas som resultat
av fyra misslyckade avtal i Hanoi och Paris 1946 (för Vietnam), Genève 1954 (för hela Indokina), Genève 1962 (för Laos), Paris 1973
(för Vietnam) samt, slutligen, det framgångsrika avtalet i Paris (för
[33]
Den östasiatiska freden
Kambodja) 1991. Frankrike erkände Vietnam som en fri stat i mars
1946 och undertecknade ett modus vivendi (en tillfällig överenskommelse om vapenstillestånd) med president Ho Chi Minh i september.
Överenskommelsen höll inte och krig bröt ut i december. Efter åtta
år av krig och det franska nederlaget vid Dien Bien Phu i maj 1954
delade Genèveöverenskommelsen Vietnam temporärt vid den 17:e
breddgraden. Historien om Genèveavtalets sammanbrott och hur
Vietnamkriget började har redan berättats. Under det sena 1950-talet, när man förberedde sitt stöd för ett nytt uppror i södra Vietnam, tog Nordvietnam kontroll över de östra delarna av Laos och
stödde en pro-kommunistisk fraktion i landet. Det framkallade en
internationell kris som ledde till ett nytt Genèveavtal för Laos 1962,
vilket garanterade Laos oberoende och neutralitet. Överenskommelsen bröt snabbt samman under press från den tilltagande kampen i
Sydvietnam. Laos och Kambodja drogs längre och längre in i kriget
genom USA:s bombningar.
Det tredje misslyckandet var fredsavtalet som slöts i Paris 1973
mellan USA, Nordvietnam, Sydvietnam och en provisorisk revolutionär regering som etablerats av rebellerna i Sydvietnam. Trots dess
korta varaktighet hade fredsavtalet betydelse. Det tillät USA att dra
sig tillbaka från Indokina och beredde vägen för Hanoi att återförena
Vietnam på egna villkor 1975–1976. För USA fanns ingen strategisk
anledning att utkämpa ett nytt dyrbart krig i Indokina efter president
Nixons Kinaresa 1972. Fruktan för kommunistisk expansion i Östasien hade dämpats eftersom Kina kommit att se Sovjetunionen som
sin huvudsakliga motståndare.
Etablerandet av den enade socialistiska republiken Vietnam ledde
dock inte till fred i Indokina. En rivalitet mellan Vietnam och Kina
utvecklades om behandlingen av etniska kineser i Vietnam och den
nya regimen i Kambodja, efter att de röda khmererna intagit huvudstaden Phnom Penh redan innan storebror Vietnam besatte Saigon.
De röda khmererna allierade sig med Kina mot sina forna vietnamesiska mentorer och etablerade den mest paranoida och brutala av
[34]
2. Att förklara regional fred
alla världens kommunistiska regimer. De röda khmererna dödade alla
som misstänktes vara pro-Vietnam eller pro-europeiska i vad som
vanligtvis räknas som ett folkmord, även om det inte bara drabbade
etniska minoriteter, som vietnameser, kineser och cham-muslimer,
utan även khmererna, de nya härskarnas egen etniska grupp. Vietnam
ockuperade Kambodja och avlägsnade de röda khmererna från makten under december 1978 och januari 1979.
Det blev inledningen av det tredje Indokinakriget, som påverkade hela regionen, men med de huvudsakliga striderna i Kambodja
och vid den kinesisk-vietnamesiska gränsen. Vietnam behöll trupper
i Kambodja för att understödja en pro-vietnamesisk regim, ledd av
Hun Sen, en avhoppare från röda khmererna, medan Kina och USA
stödde en koalition av upprorsgrupper med fristäder i Thailand. Vietnam marginaliserades och blev beroende av stöd från Sovjetunionen.
När kalla kriget närmade sig slutet slopade Sovjetledaren Michail
Gorbatjov hjälpen till Indokina och påbörjade ett närmande till Kina.
Hanoi tvingades därmed dra tillbaka sina trupper från Kambodja och
söka en överenskommelse. Det tog två år. En kombination av indonesisk och fransk hjälp, samt hårt diplomatiskt arbete i många länder,
bidrog till att det kambodjanska fredsavtalet kunde skrivas under i
Paris i oktober 1991.
Det faktum att röda khmererna igen grep till vapen bör inte betraktas som ett misslyckande utan ska i stället ses som en lyckad effek
av Parisavtalet. Genom de återupptagna striderna förlorade de allt
utländskt stöd och kollapsade 1998. Det politiska utfallet i Kambodja,
där Hun Sen nu sedan länge suttit vid makten efter ett antal strider
mellan olika fraktioner och med val som varken varit fria eller rättvisa, är inte idealt. Dock har Kambodja haft fred under många år och
upplevt en dramatisk förbättring av folkets levnadsvillkor. En annan
viktig följd av avtalet 1991 var avlägsnandet av ett tvistefrö i regionen,
så att Kina och Vietnam kunde förbättra sitt förhållande och mer stabila relationer kunde inledas mellan de indokinesiska staterna, som
alla inbjöds till medlemskap i ASEAN.
[35]
Den östasiatiska freden
Nästa viktiga avtal var den FN-stödda överenskommelsen mellan
Indonesien och Portugal (Östtimors forna kolonialherrar), som lade
grunden för en folkomröstning om Östtimors självständighet 1999.
Efter omröstningen, mitt i en våldsvåg, tvingades Indonesien med
diplomatiska påtryckningar från en rad stora och mindre makter att
dra sig undan från det land de ockuperat, annekterat och förtryckt
sedan 1975. Östtimors självständighet, formellt erhållen 2002, gav
inga stora internationella efterdyningar, men Indonesiens nederlag
fick en tillnyktrande effekt på en inrikespolitik som präglats av interna strider sedan Suhartos fall 1998. Tre år efter att Östtimor blivit
självständigt var den indonesiska regeringen redo att skriva under ett
avtal med Rörelsen för ett fritt Aceh (Gerakan Aceh Merdeka, GAM),
som avslutade ett långt uppror och garanterade storskalig autonomi
åt provinsen på norra spetsen av Sumatra. Efter att avtalet implementerats upphörde politiska våldsamheter även i andra delar av Indonesien där diverse miliser upplöstes. I över tio år har nu världens största
muslimska land varit en stabil demokrati utan någon större politisk
inblandning av militären.
ÄR DET STORMAKTERNA SOM BESTÄMMER?
När man ska förklara övergången till fred kan några orsaker spåras
i själva regionen och andra i storpolitiken. Delvis sammanfaller de
eftersom regionen har stormakter (Kina och Japan) liksom en extern
aktör med tung militär närvaro (USA). Även om USA har militärbaser i regionen och därmed ett ointagligt marint övertag, så ser jag
USA som en extern aktör, liksom Ryssland och Indien. I ett sydöst­
asiatiskt sammanhang ska också Japan och Kina ses som externa.
Fredsforskaren Joakim Kreutz drar i sina studier slutsatsen att fred
i Sydöstasien uppnåddes först när alla externa aktörer önskade den.
Idén är giltig för Koreakrigets slut 1953, det första indokinesiska kriget 1954, det andra 1973–1975 och det tredje 1991. I alla dessa krig har
externa krafter velat se ett slut på konflik en – och så skedde. Kreutz
[36]
2. Att förklara regional fred
tes innebär dock inte att konflik er är förutbestämda att avslutas bara
för att alla externa krafter så önskar. De lokala parterna kan finn
möjligheter att fortsätta, eller återuppta, sina konflik er, men utan
betydande ekonomiska resurser är det svårt att hålla igång eller eskalera en väpnad konflikt
Kreutz hävdar att minskningen av inomstatliga väpnade konfli ter i Sydöstasien, i kontrast till Nordöstasien, inte har så mycket att
göra med vad de lokala regeringarna själva gjort utan framför allt beror på upphörandet av externt stöd och utländsk inblandning (Kreutz
2015). Detta utmanar min och Kivimäkis teori om en utvecklingsfred,
som bygger på antagandet att identiteterna och prioriteringarna hos
de nationella eliterna bidrog till att skapa en förståelse för behovet av
stabilitet, både internationellt och nationellt.
Det är en svår utmaning. Pacificeringen av Kambodja 1989–1991
åstadkoms inte av Hun Sens regering, utan var ett resultat av Vietnams reträtt, vilken i sin tur huvudsakligen berodde på att Vietnam
förlorat ekonomiskt stöd från Sovjetunionen, som nu i stället stimulerade fredsansträngningarna. De röda khmererna gav inte heller upp
sin kamp frivilligt. De förlorade externt stöd. Det långvariga kommunistiska upproret i Myanmar kollapsade när Kina drog tillbaka
sitt stöd. Kreutz har alltså en poäng. Men vår teori om en utvecklingsfred finner stöd i de historiska mönstren i Indonesien, Malaysia och Singa­pore. Kommunisterna i dessa länder fi k aldrig någon
betydande utländsk hjälp och besegrades av utvecklingsinriktade regeringar. Att Sovjetunionen avbröt sitt understöd var inte den enda
anledningen till att Vietnam drog sig ur Kambodja. Beslutet att retirera baserades också på att Hun Sen kunde klara sig på egen hand,
och på ett stort besparingsbehov i Vietnams dåligt skötta ekonomi.
Så låt mig besvara Kreutz med att säga att upphörandet av externt
stöd åt kommunistiska och antikommunistiska uppror försåg utvecklingsinriktade regeringar med en möjlighet att bygga den stabilitet
de behövde för att kunna tillgodose sin främsta prioritet. Regionens
övergång från omfattande krig till relativ fred är en kombination av
[37]
Den östasiatiska freden
avslutade konflik er, nedtrappning och konflikt örebyggande. Främmande makters roll har varit mer begränsad i förhindrandet av uppkomsten av konflik er än i avslutandet av pågående konflik er. USA
har utövat ett disciplinerande inflytande på sina allierade och klienter
(Sydkorea, Japan och Taiwan) under krisperioder, men uppgiften att
avstyra eller förhindra konflik er genom diplomati och återhållsamhet har mest utförts av staterna själv. De har ibland undvikit eskalering, ibland lagt sina dispyter åt sidan.
På ett område har de regionala staterna dock varit proaktiva för
att uppnå överenskommelser som kan bli viktiga för framtidens fred
i regionen: nämligen när det handlar om att enas om nationsgränser.
Dispyter som lett till internationella krig är ofta territoriella. För att
en hållbar fred ska etableras är det därför nödvändigt att vara överens
om gränser, både på land och till havs. Gränsavtal är en förutsättning för att skapa fri rörlighet mellan länder eftersom överenskomna
gränser oftast är öppna för passage medan omtvistade gränser ofta är
stängda. Paradoxalt nog kan således en ”gränslös värld” definie as av
fasta och säkra gränser. Även om det ännu finns ett antal olösta territoriella dispyter i Östasien, så har de flesta klarats upp och detta har
för det mesta åstadkommits av de berörda länderna själv. Till exempel
har Kina undertecknat gränsavtal med alla sina grannar på fastlandet
utom Indien och Bhutan (Fravel 2008).
Avtalet 1999 om en landgräns mellan Kina och Vietnam och uppsättning av gränsmarkörer under 2000-talet var en milstolpe i historien om regional fred. Kina skrev också år 2000 under sitt första
sjögränsavtal någonsin. Det delade Tonkinviken i en kinesisk och en
vietnamesisk zon. Havsgränserna mellan Indonesien och Vietnam,
Indonesien och Malaysia, Thailand och Malaysia, Malaysia och Vietnam har också avtalats. Inga förhandlingar har dock hållits om havsgränserna i den omtvistade centrala delen av Sydkinesiska havet där
de vitt spridda Spratly-öarna ligger.
I några få fall har regeringar låtit gränstvister lösas av den internationella domstolen (ICJ). Den har två gånger beslutat i tvisten
[38]
2. Att förklara regional fred
mellan Kambodja och Thailand om tillträde till Preah Vihear-templet. Malaysia och Indonesien har låtit ICJ avgöra en tvist om två små
öar öster om Borneo/Kalimantan. Singapore och Malaysia har gjort
detsamma för den lilla ön Pedra Branca. I samtliga fall har den förlorande sidan accepterat domen. Den tidigare malaysiske premiärministern Mahathir Mohamad, som vann målet mot Indonesien men
förlorade mot Singapore, har hållit skrytsamma föreläsningar om hur
asiater löser sina tvister fredligt. Han hävdar att krig är en ”ociviliserad”, företrädesvis västerländsk sedvana och påstår att de civiliserade
asiatiska staterna förhandlar och låter internationella skiljedomstolar
lösa sina tvister.
Kina har emellertid insisterat på att endast delta i bilaterala förhandlingar, och har inte heller bilateralt velat förhandla om suveränitet till öar eller om hur stora havszoner omstridda öar kan ha. 2013
krävde Filippinerna att FN skulle upprätta en skiljedomstol för att
lösa vissa tolkningsfrågor med stor betydelse för havsgränserna i Sydkinesiska havet. Även om Kina protesterade och vägrade medverka,
upprättades skiljedomstolen och i oktober 2015 tilldömde den sig jurisdiktion i fle a av de frågor Filippinerna ställt. Dom väntas komma
under juni 2016 (Tønnesson 2016b).
Kina, Taiwan, Sydkorea och Japan har ännu inte löst sina gränstvister i Östkinesiska havet, men de har kommit överens om fis egränser. Och vid mitten av 2000-talet fanns det en överenskommelse
mellan Kina och Japan för att gemensamt söka efter olja och dela
eventuella vinster i ett område runt mittlinjen mellan deras kustlinjer. Överenskommelsen föll dock och 2009 överlämnade både Sydkorea och Kina data till FN som utvidgar deras kontinentalsockel helt
fram till Okinawa-klyftan nära den japanska ökedjan Ryukuyu.
EN HISTORISK FREDSTEORI
Så till min egen teori! Jag ser den östasiatiska freden som en kumulativ effekt av ett antal förändringar i nationella prioriteringar och en
[39]
Den östasiatiska freden
förnyad riskuppfattning hos regionens ledare och i viss utsträckning
även hos rebeller. Min teori rymmer ett speglingsmoment (”emulation”) där nationella ledare har lärt sig av varandra (Tønnesson
2015c; Legro 2008).
I upplevd nationell kris har nya ledare kommit att se ekonomisk
tillväxt som sin högsta prioritet, vilket lett till behov av extern och
intern stabilitet. Den östasiatiska freden kom till stånd när tillräckligt
många viktiga länder hade bestämt sig för att prioritera ekonomisk
utveckling.
Historien om förändringarna i de nationella prioriteringarna
inleddes 1945–1946, i kölvattnet av Japans nederlag i andra världskriget. En gentemot väst vänligt sinnad diplomat, Shigeru Yoshida,
tog över som premiärminister under amerikanskt förmyndarskap och
stannade vid makten i stort sett oavbrutet fram till 1954. Japan var
i en djup nationell kris 1945 med städer i ruiner och sin heder förstörd. Men landets ledare bestämde sig för att ”omfamna nederlaget”
(Dower 1999).
Inte en enda amerikansk soldat dödades i efterkrigsilskan. Japan
antog en konstitution som förbjöd landet att någonsin igen gå ut i
krig eller ens ha en armé. Radikala reformer genomfördes, inklusive
en jordreform, och man skapade ett departement för internationell
handel och industri (MITI) som skulle samordna den ekonomiska
återuppbyggnaden. Japan återfick sin suveränitet 1952 mot att ge
USA militärbasrättigheter. Japanerna motstod dock amerikanskt
tryck att snabbt återupprusta och delta i kriget i Korea; i stället tjänade de pengar på det. Internt upprätthöll Yoshida ett system av
övervakning och poliskontroll för att motverka vänsteruppror. Hans
ekonomiskt inriktade utrikespolitik med betoning på tillväxt blev
känd som Yoshida-doktrinen. Den var kontroversiell både på högeroch vänsterkanten, men den gjorde Japan rikt. Först efter att landet
hade uppnått genuint välstånd kom ekonomin att stanna av under
1990-talet. Men trots att Japan varit en pålitlig amerikansk bundsförvant, har det än så länge inte deltagit i något av USA:s många krig.
[40]
2. Att förklara regional fred
Yoshidas modell var en kedja av länkar: nationell kris nya le­
dare skifte till en politik som prioriterar statsstyrd ekonomisk tillväxt behov av extern och intern stabilitet anpassning till USA
för att dra nytta av bistånd, investeringar och tillgång till marknader
pragmatisk politik mot grannar repression inom landet snabb
ekonomisk tillväxt.
Det är ingen deterministisk kedja. En enskild länk leder inte med
nödvändighet till nästa. Varje länk var omstridd. Dock hade alla samband med det högsta målet: ekonomisk tillväxt.
När andra länder, det ena efter det andra, sökte efterlikna denna
framgångsrika politik lades spegling till som en ny länk i kedjan. Sydkoreas diktator Park Chung-hee (1961–1979) var djupt inspirerad av
Japan. Han normaliserade relationerna med Tokyo 1965, så att han
kunde få bistånd och investeringar. Han undvek krig med Nordkorea
men bidrog med trupper till Vietnam i utbyte mot massivt bistånd
från USA. Genom att styra marknaden och främja industrialisering
satte han Sydkorea på spåret mot välstånd.
När Lee Kuan Yews Singapore blev utslängt från den malaysiska
federationen 1965, infördes en utvecklingspolitik med tyngdpunkt på
politisk stabilitet, både internt och externt, med förbluffande framgång.
Indonesien vidtog liknande åtgärder efter 1965, under general
Suharto. Landet övergav Sukarnos konfrontationspolitik gentemot
Malaysia, stödde sig på Japan och USA, bildade ASEAN 1967 tillsammans med Malaysia, Filippinerna, Thailand och Singapore och
tillämpade en framgångsrik politik där ekonomin sattes främst – samt
ett extremt hårt förtryck inom landet.
Chiang Ching-kuo, Taiwans premiärminister 1972–1978 och president 1978–1988, övergav fadern Chiang Kai-sheks hopp om att återerövra Fastlandskina, genomförde en blomstrande utvecklings­politik,
byggde upp handeln med Japan och USA, erhöll implicit skydd från
USA enligt Taiwan Relations Act från 1979 och började förstärka regeringens legitimitet genom liberala reformer.
[41]
Den östasiatiska freden
Efter en nationell kris orsakad av etniska uppror 1969 antog också Malaysia en new economic policy (NEP) 1971. Politiken gav etniska
malajer vissa fördelar i handel och industri, detta för att förstärka
etno-politisk stabilitet. När Mahathir Mohamad tog över som premiärminister 1981 modifie ade han NEP genom att anta en tillväxt­
orienterad look East-policy.
Viktigast av allt: när Mao dog 1976 avslutades Kinas kulturrevolution och en känsla av akut kris spred sig inom den kommunistiska
eliten. Deng tog över 1978, inte långt efter att det maoistiska De fyras
gäng hade arresterats. Deng övergav idén om ett oundvikligt tredje
världskrig, han företog studieresor till Japan och USA och styrde in
Kina på en väg mot fredlig utveckling. Sedan 1979 har Kina inte varit inblandat i någon väpnad konflikt, förutom några incidenter med
Vietnam under 1980-talet. Den gigantiska inhemska säkerhetsapparaten har länge förhindrat något väpnat uppror inom landets gränser.
Medan Kina förändrades radikalt satt Vietnam fast i Kambodja
och i sin ödesdigra allians med Sovjetunionen. När Gorbatjov kun­
gjorde sin perestrojka och gjorde klart att Vietnam inte längre kunde
räkna med stöd, insåg landets ledare att de var tvungna att följa Japans, Sydkoreas och Kinas exempel. När partiledaren Le Duan dog
1986 var scenen satt för Đổi mới, den vietnamesiska versionen av
reformpolitik. Landet uppmuntrade en exportorienterad industri och
drog tillbaka sina trupper från Kambodja, vilket lät Hanoi normalisera sina relationer med Peking och Washington, gå med i ASEAN och
inleda en snabb ekonomisk utveckling.
När alla dessa länder valt att undvika krig och i stället satsa på en
utvecklingspolitik, inleddes Östasiens era av fred. Freden var således
en kumulativ effekt av en rad förändringar i nationella prioriteringar.
Detta är en historisk teori som avser att förklara uppkomsten av den
östasiatiska freden som sådan. Den förutsäger inte att liknande förändringar av prioriteringar kommer att ske i andra regioner.
Laos, Kambodja och Brunei har endast implementerat delar av
modellen. Myanmar försöker först nu under 2010-talet. Före det[42]
2. Att förklara regional fred
ta militärdiktatorn Than Shwe började öppna landets ekonomi på
1990-talet, men hans brutala förtryck av den demokratiska oppositionen ledde till internationella sanktioner. Han drog sig tillbaka
2011 och gav den nye presidenten Thein Sein ett mandat att verka för
att avsluta sanktionerna och komma ifatt ekonomiskt. Myanmar har
länge haft internationell fred men slitits sönder av strider inom landet.
En förutsättning för framgång i Myanmar kommer att vara en lyckad
nationell dialog mellan regeringen, militären, de valda församlingarna på nationell nivå, delstatsnivå och regional nivå, de många etniska
partierna och de väpnade grupperna. Den stora frågan är om de kan
uppnå en federal kompromiss. Aung San Suu Kyi, vars parti National League for Democracy (NLD) vann en stor valseger i november
2015, säger att hon vill prioritera fred och ekonomisk utveckling,
men armén har fortfarande stor makt, och det går ännu inte att säga
om Myanmars försök att vinna utvecklingsfred kommer att lyckas.
Thailand har haft en betydande tillväxt men har aldrig etablerat
en hållbar utvecklingspolitik. Kungen dras till en regressiv självförsörjningspolitik, militären undviker insyn från civilsamhället och har
vid fle a tillfällen gripit makten för att sedan bara återvända till sina
baracker när deras ekonomiska misslyckanden blivit alltför uppenbara. Under 2000-talet blev Thailand mindre i stället för mer fredligt. Regeringen har inte förhindrat ett utdraget uppror i den malaj-muslimska södern, armén har varit engagerad i en gränskonflikt
med Kambodja och en polariserad maktkamp mellan två nationella
fraktioner har pågått i Bangkok.
Den ledande elit som utformar politiken i Filippinerna har aldrig enats om en linje för utveckling eller lyckats implementera en
sådan. Några presidenter har försökt (Ramon Magsaysay 1953–1957
och Fidel Ramos 1992–1998). Deras misslyckanden berodde främst
på en svag stat; rika jordägare var mäktiga nog att ignorera eller obstruera regeringens politik. I motsats till länder med god tillväxt har
Filippinerna inte genomfört en genuin jordreform och har heller inte
lyckats kuva kommunistiska och muslimska rebeller. Under president
[43]
Den östasiatiska freden
Benigno Aquino III 2011–2016 uppnåddes en fredsöverenskommelse
med MILF-gerillan, men det är tveksamt om den kommer att implementeras.
Den största anomalin är Nordkorea. Kim-dynastin har aldrig känt
sig trygg nog för att öppna landet för internationell handel och investeringar. För att uppnå säkerhet har man i stället tillämpat en politik
där militären satts först och utvecklingen av kärnvapen har prioriterats. På så sätt har sanktioner och protester provocerats fram, vilket
förstärkt Pyongyangs känsla av osäkerhet och samtidigt dömt större
delen av befolkningen till fattigdom.
Vad dessa undantag visar är att en framgångsrik utvecklingsfred
beror på ledarnas prioriteringar, på statens kapacitet och på den politiska ledningens kontroll över de väpnade styrkorna. Den beror på
förmågan att hantera interna väpnade konflik er genom förtryck eller
förhandlingar; den beror på en stark övertygelse hos ledarna att den
nationella säkerheten är tillräckligt stabil för att de ska våga satsa
på en politik inriktad på exportledd ekonomisk tillväxt. Förutom på
behovet av en modell för en övergripande nationell strategi, pekar
detta på två nyckelfaktorer som måste finnas med i beräkningarna
när beslutsmakare gör sina val: den ena är säkerhetsrisk, den andra
ekonomisk risk.
RISKER I EKONOMI OCH SÄKERHET
Professor Robert S. Ross har undersökt vilken effekt Kinas ekonomiska tillväxt har haft på regionala säkerhetssamarbeten (Ross 2014).
Han antar att regeringarna i de små staterna gör uppskattningar både
av ekonomiska risker och av säkerhetsrisker innan de beslutar sig för
om de ska anpassa sin utrikespolitik till Kina eller USA. Kina är i dag
Östasiens viktigaste marknad. En regional ekonomisk ordning utvecklas med den kinesiska marknaden som ankare. Kinas ekonomiska tillväxt har redan utmanat USA:s dominans inom den finan iella
världsordningen. Men betydelsen av Kinas ekonomiska tillväxt för
[44]
2. Att förklara regional fred
östasiatisk säkerhet är mindre klar. Nyckelfrågan är om den ekonomiska makten kan bestämma staternas strategiska säkerhetsinriktning. Om Kina kan använda sin växande ekonomiska makt för att förverkliga nya säkerhetspolitiska mål, kan det destabilisera den rådande
ordningen. Politiska ekonomer påstår att beroende av handel med
ett annat land kan bidra till att mindre stater bortser från militära
hänsyn när de bestämmer sig för vilken utrikes- och säkerhetspolitik
de ska driva. Genom ett flertal bilaterala fallstudier undersöker Ross
detta. Han isolerar de bilaterala relationer i vilka Kina är en viktigare
handelspartner än USA, vilket bör reflek eras i ett större ekonomiskt
beroende, och så undersöker han om handeln har påverkat staternas
säkerhetspolitik.
Ross finner att de stater i Östasien som är beroende av export till
Kina men som ännu inte har känt en signifikant ökning av kinesisk
militärmakt, inte har anpassat sin strategiska inriktning för att utveckla något närmare militärt samarbete med Kina. På så sätt visar
Ross forskning att en mindre stats ekonomiska beroende av en större
är en otillräcklig faktor för att ensamt påverka den mindre statens militärstrategiska val, och att Kinas växande ekonomiska makt inte har
genererat, och inte heller lär generera, någon strategisk anpassning
från regionens mindre stater.
Detta påverkar förståelsen av hur ekonomisk makt inverkar på
internationell politik. Ross resultat tyder på att strategiska säkerhetsinriktningar inte speglar förändringar i den ekonomiska världsordningen, utan kräver en förändring i den militära maktbalansen. Om
det sker en generell förändring av den säkerhetspolitiska inriktningen
i Östasien, en förändring som destabiliserar den regionala ordningen
och hotar freden, skulle det bero på en förändring i den militära balansen mellan USA och Kina, inte bara på förskjutningar i den ekonomiska makten. I det här avseendet, givet USA:s fortsatta förmåga
att använda militär makt för att upprätthålla sina regionala säkerhetssamarbeten, kommer det att dröja länge för Kinas ökande makt
att leda till nya säkerhetspoliska allianser eller maktkonstellationer.
[45]
Den östasiatiska freden
Ross fynd är lugnande: den östasiatiska freden har sin huvudsakliga förklaring i en militär maktbalans som inte kommer att rubbas.
Alliansen mellan USA och Japan förblir överlägsen och kommer därför också troligen att bestå. Inte ett enda land har, till följd av Kinas
uppgång, valt att lämna en allians eller byta till en annan. Detta betyder att Kina kan fortsätta sin ekonomiska tillväxt utan att destabilisera regionen.
Även om vi inte har sett nya säkerhetsallianser har det skett vissa
diplomatiska förändringar. Kambodja och USA-allierade Thailand,
Malaysia och Sydkorea flörtar med Kina, medan Myanmar, Vietnam
och Filippinerna har närmat sig USA. Filippinerna har åter bekräftat
sin militärallians med USA, som försvagades när amerikanerna fi k
lägga ned sina baser under tidigt 1990-tal. Nordkorea har utmanat
Kina med sina kärnvapentester och missiluppskjutningar; dess unge
ledare skulle utan tvekan hellre besöka Washington än Peking, om
han bara kunde realisera sin omöjliga dröm att ha både kärnvapen
och ett fredsavtal med USA.
Dessa diplomatiska anpassningar reflekterar både geografi och
ekonomisk integration. Om ett land gränsar mot Kina och/eller
är inblandat i en gränskonflikt, skapas missnöje med det kinesiska
beroendet och en önskan om att få USA som partner. Dock skapar
närheten till Kina också ett behov av försiktighet. Vietnamesiska
kommunistledare som uppfattats som alltför kritiska mot Peking har
vid fle a tillfällen sett sig avlägsnade från sina maktpositioner i olika
fraktionsstrider.
Men ett fattigt land på säkrare avstånd är förmodligen tacksamt
för bistånd från Kina och återgäldar det med anpassning till den kinesiska säkerhetspolitiken. Kambodja är ett exempel. Rikare länder,
som Brunei, Malaysia, Singapore och Thailand, kan prioritera sina
ekonomiska intressen i Kina och avstå från att stödja länder som har
gränstvister med Kina (Vietnam och Filippinerna) men ändå utveckla sitt säkerhetspolitiska samarbete med USA. Sydkorea är en
USA-allierad som delar Kinas historiska fientlighet mot amerikaner[46]
2. Att förklara regional fred
nas andra allierade, Japan. Dessutom har landet en lika omtvistad
kontinentalsockelgräns mot Japan som Kina.
Ross undersöker handelsmönstren i varje bilateral relation. Ett
viktig hänsynstagande är vilken form av beroende det gäller. En känsla av ekonomiskt beroende är inte bara en återspegling av hur stor
volym handeln har, eller hur stor andel av BNP det rör sig om; det är
viktigt vilken sorts varor ett land exporterar eller importerar, och vilken typ av investeringar man gör eller tar emot. Nyckelfrågan är hur
lätt det är att ersätta en förlorad marknad eller importvara och hur
stor risken är att en marknad går förlorad. De östasiatiska länderna
har haft mycket olika ekonomiska relationer med Kina, beroende på
ekonomisk utvecklingsnivå: några investerar i Kina och exporterar
maskiner och teknologi dit (Japan, Taiwan, Sydkorea, Singapore); en
del importerar kinesiska industrivaror i utbyte mot jordbruksprodukter (Myanmar, Laos, Vietnam, Filippinerna); andra konkurrerar med
Kina om marknader i USA, Japan och Europa (Thailand, Vietnam,
Indonesien).
Ross har hur som helst rätt i att Kinas växande ekonomiska makt
inte har lett till någon förändring av staternas säkerhetspolitiska inriktning. Systemet från kalla kriget är intakt och dess allianser har till
och med förstärkts. Detta betyder att det inte finns något akut behov
för länderna att radikalt förändra sina hotbilder. De kan fortsätta att
prioritera fredlig utveckling och förstärka sin kapacitet för att hålla
ordning på hemmaplan.
STATENS KAPACITET
Såvitt jag vet finns det inte något försök av forskare inom den realistiska traditionen att samtidigt förklara både mellanstatlig och inhemsk fred. För realister är skillnaden mellan det mellanstatliga och
det inhemska fundamental. De betraktar världssamhället som anarki
eftersom det saknar en överstatlig auktoritet, till skillnad från nationella samhällen där alla underordnas en suverän regering. De flesta
[47]
Den östasiatiska freden
självutnämnda realister studerar främst internationella relationer,
men det förekommer också några realistiska teorier om intern stabilitet. De lägger tonvikt på staters förmåga att kontrollera sin befolkning. Välorganiserade, välutrustade stater kan inte bara undvika konflik er med andra stater utan även med sin egen befolkning. Det har
alltid varit riskfyllt att göra uppror. De som gör det tar stora risker.
Men när ett uppror har spritt sig och rebellerna kontrollerar ett visst
territorium får de lättare att rekrytera nya krigare. Under kalla kriget
var många rebeller motiverade av en socialistisk ideologi och kunde
motta stöd från de kommunistiska staterna. Rebeller som stred mot
kommunistregeringar motiverades av antikommunism kombinerad
med etniska och religiösa övertygelser; de kunde få stöd från väst.
Upproren frodades under kalla kriget och antalet väpnade konflik er växte dramatiskt i Asien, Afrika och Latinamerika. Det sista framgångsrika vänsterupproret skedde i Nicaragua 1979. Sedan
dess har inte en enda vänstergrupp med terror- eller gerillametoder
lyckats gripa makten. De mest framgångsrika upprorsmännen under
1980-talet var de med stöd från antingen USA eller Kina, i synnerhet
i Afghanistan och Kambodja. Under fredsperioden har alla väpnade
krafter som försökt kullkasta regeringar i Sydöstasien gett upp sin
kamp, förutom i Filippinerna.
Väpnade rebeller som stred för en etnisk nation var motståndskraftigare. Sådana rörelser har lyckats upprätthålla sin kamp i Mindanao, södra Thailand, och i fle a av Myanmars etniska delstater.
Länge kunde man frukta en motsvarande utveckling i Indonesien,
men som nämndes ovan gick Rörelsen för ett fritt Aceh med på en
kompromiss 2005 och satte Indonesien på spåret till fred med decentraliserat demokratiskt styre.
När den östasiatiska freden var etablerad och staterna byggde upp
sin kapacitet för att kontrollera befolkningen, tog opponenter till de
sittande regeringarna sin tillflykt till icke-våldsmetoder som gatudemonstrationer och ockupation av offentliga byggnader i stället för att
gripa till vapen. Denna förändring i rebellernas taktik har analyserats
[48]
2. Att förklara regional fred
av fredsforskarna Mathilda Lindgren och Isak Svensson under titeln
From Bombs to Banners (Svensson & Lindgren 2011).
Samma process fångas av frasen ”From People’s War to People
Power”. Gerillaledarna Mao Zedongs, Che Guevaras och Truong
Chinhs folkkrigsstrategi avfördes från agendan vid slutet av kalla
kriget. People Power-revolutionen i Manila 1986 gav ett nytt paradigm för att bryta ned regimer med icke-våld. Åtskilliga försök till
icke-våldsrevolter har misslyckats, som de i Yangon 1988 och i Peking
1989, men även några av de misslyckade revolterna har haft effek
i det långa loppet genom att dra skam över regeringar och få dem
att reformera sig. Detta var fallet i Myanmar där de militära ledarna
tröttnade på att förtrycka befolkningen. Efter att de infört en konstitutionell regering inledde de demokratiska reformer 2011.
En del av vårt arbete om statens kapacitet är inspirerat av Dan
Slater, professor i statsvetenskap vid Chicagouniversitetet, som föreläste vid vår femte årliga kongress i Singapore i november 2015. I
sin bok Ordering Power (2010) frågar Slater varför vissa auktoritära
stater är stabilare än andra. Svaret finner han i så kallade skyddspakter (protection pacts) mellan regeringar och de sociala eliterna. Vad
som bestämmer villkoren för sådana pakter är hur rädd eliten är för
revolution, separatism och extern aggression. Ju räddare de är, desto
mer makt överlämnar de till staten och desto högre låter de sig beskattas. Elitens hotbild är motorn. Vilka stater som fi k det största
maktutrymmet bestämdes av den relativa styrkan hos vänstergrupper
efter andra världskriget. Singapores och Malaysias auktoritära ”Leviathaner” blev starka och hållbara eftersom det kommunistiska hotet
var stort och reellt. Staten i Filippinerna och Thailand, där kommunisterna inte stod starka, förblev svag.
Slater förklarar det långa militära styret i Myanmar och Indone­
sien med hotet från separatiströrelserna. Han diskuterar ­också upprätthållandet av repressiv disciplin i stater som fötts genom fram­
gångs­rika vänsterrevolutioner: Kina, Laos, Nordkorea och Vietnam.
En del av dem har nu existerat lång tid, understryker han, men var­
[49]
Den östasiatiska freden
aktighet (duration) är inte det samma som hållbarhet (durability).
Statsvetaren Elin Bjarnegård och jag har tillsammans undersökt
frågan varför medelinkomstlandet Thailand sedan 2004 har trotsat
den generella trenden mot fred och i stället haft ett antal våldsamma
konflik er. Här har regeringen i Bangkok mötts av utdragna gatudemonstrationer som till slut provocerat fram en militärkupp. Vid
gränsen mot Kambodja har en schism utspelat sig kring tillträdet
till templet Preah Vihear. Den värsta konflik en har utvecklats nere
i södern där strider mellan regeringen och underjordiska grupper av
malaj-muslimska rebeller har kostat tusentals liv.
Vår huvudsakliga förklaring till Thailands oförmåga att upprätthålla fred är brister i statens kapacitet, som hänger ihop med en polariserad rivalitet mellan två politiska fraktioner samt det faktum att den
civila thailändska regeringen aldrig kunnat ta kontroll över armén.
Förutom perioder med direkt militärstyre har Thailand haft två parallella regeringar, en militär och en civil, och ingendera har kontroll
över den andra (Tønnesson & Bjarnegård 2015). En liknande situation kan nu vara på väg att uppstå i Myanmar. Det främjar inte freden.
Ett alternativt sätt att närma sig inhemska konflik er som utmanar ett av de grundläggande antagandena i vårt forskningsprogram
och den statistik som baseras på allmän fredsforskning, visar Yaleprofessor Paul Staniland i en jämförande studie av konflik erna i Myanmar och Sydasien. Han delar Slaters intresse för stabilitet i politiska
system och försöker förklara relationen mellan regeringar och väpnade grupper genom att identifie a sammanhang i vilka en frånvaro
av våld inte betyder att en konflikt har avslutats eller att staten har
kontroll, utan i stället är ett resultat av samförstånd och samarbete
mellan staten och icke-statliga grupper. Han undersöker hur väpnade
grupper bildar allianser och hur en växelverkan mellan fientlighe er
och begränsat samarbete med staten påverkar utvecklingen. Stanilands perspektiv, som utgår från fältarbete och historiska källor, låter
honom definie a väpnad politik på ett sätt som inte är möjligt om
man gör en hård distinktion mellan väpnad konflikt och fred, vilket
[50]
2. Att förklara regional fred
vi gör i vår statistik. Han finner komplexa krigsekonomier, valsamarbete och varianter av indirekt styre. I en östasiatisk kontext är detta
särskilt relevant i fallet Myanmar, men det kan även underlätta förståelsen av Indonesien, Filippinerna, Thailand, Laos och Kambodja,
samt Vietnam och Kina innan deras kommunistpartier etablerade en
centraliserad stat. Stanilands resultat är dock mindre relevanta för de
starkare staterna Japan, Korea, Singapore och Malaysia.
Vad Staniland visar är att fred är en mer heterogen kategori än
vad man ofta inbillar sig och att det finns fle a vägar att etablera stabilitet som inte kräver expansion av statens kapacitet på hela landets
territorium. Staniland undersöker minskningen av väpnade konfli ter i Myanmar efter 1989 och också hur demokratiseringsprocessen
sedan 2011 har destabiliserat lokala ordningar på ett sätt som lett till
mer intensiva konflik er. Den ”väpnade freden” i Myanmar beror på
en mångdimensionell balans av säkerhetsarrangemang i armén, en
uppsjö av icke-statliga väpnade grupper och en nyvald civil regering
(Eck 2015).
Myanmar är inte typiskt för regionen, men kan exemplifie a något som påverkar andra sydöstasiatiska länder, nämligen att när rebellgrupper har slutat föra väpnad kamp behöver de inte kasta sina
vapen. De kan således fortsätta att störa freden (Sadan 2015). En förstärkning av statens makt ger därför en del av förklaringen till att
antalet och intensiteten av väpnade inhemska konflik er minskat i
Sydöstasien, men det är inte en irreversibel process. Eldupphör och
fred är inte samma sak. Under ett eldupphör lever krafterna bakom
konflik en latent kvar.
EKONOMISK RISK
Staniland intresserar sig för hur ekonomin påverkar lokala mönster
i konflik er och samarbete mellan stater och icke-statliga väpnade
grupper. De kan ha gemensamma intressen i att utvinna naturresurser och i att antingen stödja eller motverka ekonomisk moder[51]
Den östasiatiska freden
nisering. Utvidgningen av det mobila telefonnätet till områden som
kontrolleras av icke-statliga grupper ger den typen av samhällelig
utveckling som länkar samman milis och enheter av den nationella
armén med ett större, till och med globalt, ekonomiskt sammanhang.
I det avseendet måste det oroa regeringen i Naypyidaw, den nya huvudstaden i Myanmar, att den i realiteten självständiga staten Wa i
norra Shan, den största av Myanmars etniska delstater, är mer integrerad med Kina än med Myanmar. Folket där använder kinesisk
valuta och kinesiska telefonnät. De två nätföretagen Oredoo och Telenor har dock en koncession som kräver att de ska bygga telenät över
hela Myanmars territorium, så de kommer förmodligen att erbjuda
sina tjänster även till Wa.
Detta är ett särfall, men ekonomin i lokala såväl som nationella
och internationella konflik er har stort inflytande på utsikterna för
fred. Både regeringar och rebelledare måste ta hänsyn till ekonomiska
risker och möjligheter när de väljer taktik. Det gäller också de mellanstora och stora makterna i regionen, vilkas inhemska ekonomier
har blivit djupt integrerade både med varandra och med den globala
kapitalismen genom komplexa kedjor av produktion och handel över
nationsgränser. Det har skapat en väv av ömsesidigt beroende som
påverkar varje stats ekonomiska riskbedömning.
Det finns många strukturella teorier om hur ekonomin och ekonomiskt beroende påverkar beteendet i konflik er. Teorin om demokratisk fred, som stod på sin höjdpunkt under 1990-talet, följdes under 2000-talet av teorin om kapitalistisk fred, som utformats i fle a
olika versioner. En del tror att ekonomisk interaktion skapar kulturell samhörighet, vilket i sin tur förhindrar konflik er. Andra påstår
att stora transnationella företag har så stor makt att de genom lobbying kan påverka regeringar att ge efter i konflik er för att bibehålla
fred. Tanken är att affä er mår bra av förutsägbarhet. Ytterligare andra tror att det växande ömsesidiga beroendet har gjort att krigföring
blivit alltför kostsamt. En konflikt stör tillgången till internationella
marknader och orsakar ekonomiska kriser med sjunkande börs- och
[52]
2. Att förklara regional fred
valutakurser samt arbetslöshet. Rädslan för sådana händelser tros ha
en restriktiv inverkan på regeringars beslut.
Enligt Joakim Kreutz kan dessutom små tecken på fientlighe er
mellan Kina och Japan under 2000-talet ha lett till stora nedgångar
på regionala börser och skapat ett gemensamt intresse hos de starka
ekonomiska eliterna för att förhindra mellanstatliga dispyter (Kreutz
2015). Han hävdar att ekonomiska överväganden spelar en mycket
större roll i dag än före tillväxten. Men fredsforskningen har inte kommit särskilt långt i att undersöka exakt hur uppfattningen av ekonomiska risker påverkar regeringars beslutsfattande i kriser. Är det beslutsfattarna själva som oroar sig för kostnader? I vilken mån påverkar
finans-, handels- och industriministrarna utrikespolitiken? Vad gör
centralbanken? Vilka andra försöker påverka regeringen? Ingriper
transnationella företag direkt för att förhindra internationella kriser?
Inom vårt program har det mest utvecklade försöket att undersöka relationen mellan fred och internationell handel gjorts av professor Ben Goldsmith, Sydney University, som studerat i vilken utsträckning handel haft en pacifice ande inverkan i Östasien jämfört
med andra delar av världen (Goldsmith 2013). Hans utgångspunkt är
den starka korrelation mellan fred och ekonomisk tillväxt som står att
finna i Östasien. Det råder ingen tvekan om att freden har underlättat ekonomisk tillväxt och integration. Frågan är om sambandet går
åt andra hållet också, det vill säga om ökande ekonomiskt beroende
och hög tillväxt medverkar till fred. Han har testat en hypotes om
att ömsesidigt beroende (mätt som andel utrikeshandel i ett lands
BNP) minskar risken för att en konflikt inleds, medan volymen handel (mätt som den totala summan av export och import) minskar
risken för att konflik er eskalerar.
I sina data finner han stöd för den första hypotesen i andra delar
av världen, men inte i Östasien. Han tänker sig att detta har att göra
med att många av regionens stater är ”utvecklingsstater”. En utvecklingsstat är inte detsamma som ett utvecklingsland, utan en stat styrd
av en övertygad progressiv elit med en stark, kompetent och obero[53]
Den östasiatiska freden
ende byråkrati, ett svagt civilsamhälle och effektivt styrda privata och
statsägda företag. Goldsmith antyder att Östasiens utvecklingsstater
(och även utvecklingsstater i andra delar av världen) använder handel
som verktyg i sina dispyter, något mer liberala stater inte kan, vare
sig de är rika eller fattiga, eftersom de inte direkt kan påverka sina
företags utrikeshandel. Detta kan förklara uppkomsten av de många
internationella kriserna i Östasien.
Intressant nog finner Goldsmith stöd för sin andra hypotes, att
omfattande handel förhindrar att konflik er eskalerar även när utvecklingsstater är inblandade. Detta kan delvis förklara varför Östasiens
många konflik er och kriser inte lett till militär konfrontation.
Goldsmiths analys av utvecklingsstaternas bruk av handel som ett
utrikespolitiskt verktyg tycks stödja påståendet att det är regeringens
drivkraft för att skapa utveckling, och inte graden av det ömsesidiga
ekonomiska beroendet, som är fredsskapande. Hans slutsats, att detta
inte förhindrar kriser men krig, är intressant. Om utvecklingsstater
är beredda att inleda konflikt trots ekonomisk risk, men sedan backar
på grund av osäkerheten, då har graden av deras handelsutbyte en
lugnande verkan.
Jag tar detta som stöd för att klassa den östasiatiska freden som
”en utvecklingsfred” snarare än ”en kapitalistisk fred”. Politiska alternativ är inte bestämda av strukturella incitament eller begränsningar,
de formar bara ett ramverk för vad regeringar anser vara önskvärt,
riskfyllt eller möjligt.
LEDARE OCH MEDBORGARE
Jag håller med Timo Kivimäki att om ledare och medborgare prioriterar ekonomisk utveckling får detta dem att undvika krig, både inrikes
och utrikes (Kivimäki 2014: 26). Men till skillnad från Kivimäki anser jag, i det här avseendet, att ledarna är viktigare än medborgarna.
Folket och dess politiska representanter tänker ofta lika, men det är
de senare som fattar beslut. När en högljudd grupp eller en majoritet
[54]
2. Att förklara regional fred
i en omröstning är kritisk mot en regering påverkar det bara politiken i den mån ledarna är rädda för att förlora makten i en kupp, en
revolution eller ett val. Kivimäki talar om en nationell ”utvecklingsidentitet” som någon sorts egenskap i staten som sådan, medan jag
föredrar att se till prioritering och riskuppfattning hos dem som styr
landet eller hos dem som direkt kan påverka dem som styr. Beslut om
krig och fred tas av några få individer som baserar sina val på dessa
prioriteringar och riskbedömningar.
Joakim Kreutz har funnit att oro för den allmänna opinionen påverkar både utrikes- och inrikespolitik hos såväl de demokratiska som
de auktoritära regeringarna i Östasien. Därför kan ledare som behöver stöd från infly elserika grupper ibland föra en politik som går
emot deras egna värden. Det kan ses i exempelvis regeringsstöd för
attacker mot muslimer i Myanmar och i Kinas främjande av Myanmars demokratiseringsprocess med flerparti al. Myanmars regering
är inte antiislamsk och Kinas regering är, som bekant, inte anhängare
av liberal demokrati. Ledarnas politik styrs dock av att de behöver
folkligt stöd och vill skydda sina ekonomiska och strategiska intressen
(Kreutz 2014; 2016). Kreutz har återigen en poäng. Ledare agerar
inte bara för att nå sina övergripande mål, de tar också hänsyn till
risker, och blir det svårt att realisera grundläggande värden kan de
anpassa sig till den allmänna opinionen. Ibland kan det mildra en risk
men samtidigt skapa en ny. Det klassiska exemplet är då en regering,
för att skapa inhemskt stöd, engagerar sig i oro utomlands. Professor
M. Taylor Fravel vid MIT har visat att motsatsen också kan vara fallet. När Kina hade svårt att kontrollera sina minoritetsbefolkningar
erbjöd de territoriella eftergifter till sina grannar för att säkra gränserna (Fravel 2008).
Med hjälp av experimentella metoder undersöker den unge Harvardforskaren Alan Defoe i samarbete med professor Jessica Weiss
vid Cornell University den kinesiska opinionen och dess inflytande
på landets politik under kriser med USA och Japan (Dafoe & Weiss
2015; Weiss 2014). Deras forskning handlar i huvudsak om fredens
[55]
Den östasiatiska freden
framtidsmöjligheter och kommer därför att diskuteras nedan. De
menar att den allmänna opinionen vid internationella kriser är känslig för hur nationella ledare agerar. En kris kan presenteras på ett sätt
som antingen underblåser allmänhetens krav på tuffa tag eller på ett
sätt som skapar acceptans för att backa. Ledare har mer makt och fler
valmöjligheter än de själva ofta tror eller låtsas om.
DEN DEMOKRATISKA FREDEN
Föregående stycke om den allmänna opinionen stämmer också in på
demokratier. Som nämnts utgick jag och Kivimäki, när vi startade
programmet, ifrån att demokratisk fredsteori inte hade så mycket att
tillföra för att förklara freden i Östasien. Demokratisk fredsteori säger att demokratier sällan, om någonsin, krigar mot varandra, men
Östasien har bara några få länder med klart demokratiska statsformer
(Japan, Sydkorea, Taiwan). Regionens blandning av olika typer av
regimer borde göra Östasien känsligt för väpnade konflik er.
Ben Goldsmith har ändå undersökt hur demokrati kan ha påverkat mellanstatliga relationer i Östasien. Eftersom det förekommit så
få väpnade konflik er undersöker han i stället kriser, och eftersom
det inte finns så många fullt utvecklade demokratier utgår han från
graden av inhemsk politisk konkurrens. Goldsmith finner att de av
staterna som har en hög grad av inhemsk politisk konkurrens har
varit signifikant mindre benägna att initiera kriser med ett annat land
som också har en hög grad av inhemsk politisk konkurrens. Det är
intressant att han inte ser någon liknande signifikant effekt av andra
indikatorer på demokrati, som exempelvis begränsningar i exekutivmakten eller politiskt deltagande (Goldsmith 2014b).
Jag skulle vilja lita på Goldsmiths forskningsresultat, de stämmer
med min egen uppfattning, men jag känner mig osäker på hans metod, eftersom jag inte tror att statistiska samband inom en region
med endast 16 stater under en period på 58 år (1948–2006) kan ge
kausala förklaringar.
[56]
2. Att förklara regional fred
MJUKA FÖRKLARINGAR
Ett antal forskare har inom programmets ramar försökt förklara den
östasiatiska freden med så kallade mjuka faktorer: lagar, normer,
kultur, diskurs, idéer, nätverk. Deras studier har lyft många intressanta frågor, men har inte övertygat mig om att det är just dessa
faktorer som har fått regeringar att avstå från våld i kriser. Det var
inte lagar, normer eller kultur som avslutade det tredje indokinesiska
kriget eller den väpnade konflik en i Aceh, inte heller var det mjuka
faktorer som förhindrade nya krigsutbrott på den koreanska halvön eller i Taiwansundet, eller orsakade att stater med olika anspråk
behärskade sig i Öst- och Sydkinesiska haven, eller för den delen
övertygade Kina, Japan och USA om återhållsamhet.
I en krissituation är det mer sannolikt att risker och prioriteringar
bestämmer vad regeringar beslutar. De mjuka faktorerna kan givetvis
påverka hur prioriteringar utformas och i en situation där det inte är
kris kan normer och institutioner göra freden mer hållbar genom att
erbjuda andra sätt att hantera och lösa dispyter än att tillgripa våld.
Men i sådana fall är våldsalternativet kanske inte ens aktuellt. Med
vår koreanske kollega Jong Kun Chois ord: mjuka faktorer kan få en
”krisstabilitet” att övergå i en ”allmän stabilitet”, alltså mer varaktig
fred (Jong 2015).
Ytterligare en mjuk förklaring är att The ASEAN Way ligger bakom den östasiatiska freden. The ASEAN Way innebär enligt Kivimäki
en utvecklingsinriktning, icke-inblandning och respekt för allas heder
(Kivimäki 2014: 7, 65–82). Den etablerades i mitten av 1960-talet
som en diskurs eller uppsättning normer hos ledarskiktet av sydasia­
tiska beslutsfattare och förhindrade att väpnade konflik er bröt ut
mellan medlemsstaterna i ASEAN ända fram till 2008, då Thailand
och Kambodja rök samman i en gränskonflikt som ledde till upprepad
artilleribeskjutning fram till 2011, och tiotals dödsfall.
Kivimäki hävdar att The ASEAN Way spred sig till Nordöstasien
under slutet av kalla kriget, genom ASEAN+3 och ramverket ASEAN
[57]
Den östasiatiska freden
Regional Forum (ARF). Utvidgningen tillät hela Östasien att etablera
ett informellt fredligt regionalt alternativ till EU:s mer formaliserade
och institutionaliserade modell.
Jag har inte övertygats av denna tes. ASEAN:s betydelse i den
vidare regionen kan inte förnekas, men principen om icke-inblandning, en avgörande komponent av The ASEAN Way, var också en av
Kinas ”Fem principer för fredlig samexistens” redan 1953. De fem
principerna bekräftades när Deng Xiaoping tillträdde, principen om
icke-inblandning övertogs inte från ASEAN.
Det finns två sätt att se på The ASEAN Way. Ett är att, som Kivimäki, anse att ASEAN förhindrade konflik er genom att parterna
sökte konsensus, lade konflik er på hyllan, och upprätthöll principen
om icke-inblandning. Så sett tycks The ASEAN Way ha skapat den
regionala freden. Det andra synsättet är att det inte egentligen fanns
några konflik er att förhindra mellan staterna vid den tiden då samarbetet upprättades, inget föreliggande eller hotande eller ens sannolikt casus belli (Leifer 1999). Konfrontationen mellan Indonesien och
Malaysia var avslutad när ASEAN grundades. Senare fanns det inget
behov för ASEAN att avråda Filippinerna att fullfölja sitt anspråk på
den muslimska malaysiska delstaten Sabah. Det skulle av geopolitiska
skäl ändå inte ske. En militär konflikt skulle ha lett det USA-stödda
Filippinerna in i en konflikt med det av Storbritannien stödda Malaysia och detta vid tiden för Vietnamkriget.
ASEAN:s fem ursprungliga medlemsstater var enade i sina farhågor för kommunistisk expansion och delade dessutom önskan om
nationell säkerhet och ekonomisk utveckling. ASEAN undvek förebyggande diplomati: vid varje behov av att avsluta eller förhindra en
konflikt har ASEAN överlämnat förhandlingarna till utomstående
krafter. Så var fallet även när fredsavtalet om Kambodja diskuterades 1989–1991. Indonesien och Singapore spelade konstruktiva roller
under processen, men inte ASEAN som sådant. ASEAN var också
oförmöget att göra något för att övertala Thailand och Kambodja att
avsluta sina krigshandlingar vid gränsen 2008–2011.
[58]
2. Att förklara regional fred
Normer har förmodligen störst chans att påverka staters beteende
när det inte föreligger någon stor risk för konflikt. Beslut i fredstid
när både de ekonomiska riskerna och säkerhetsriskerna är små, kan
fattas på grundval av normer och vanor. Men när risker uppstår får
normerna ge vika för andra och hårdare hänsyn. I krissituationer används normer troligen mest för att legitimera handlingar som beslutats av andra anledningar.
Den Shanghaibaserade säkerhetsexperten Ren Xiao har undersökt förändringarna i den kinesiska världsuppfattningen från Mao
till Deng och vidare. Han hävdar att en ideational change har föranlett
Kinas uppträdande på världsscenen. När kinesiska ledare har främjat
en ideologi om fredlig samverkan har de tenderat att agera försiktigt.
När de upplevt att världen legat i ”krig och revolution” har de avvisat
internationella avtal och skänkt stöd åt revolutionärer i andra länder.
Under en tid identifie ade sig Kina som världsrevolutionens centrum.
Skiftet till fred och ekonomisk utveckling under 1980-talet, som konsoliderades under 1990-talet genom två stora debatter, påverkade Kinas uppträdande på djupet; det omvände landet från revolutionär stat
till utvecklingsstat som av egen kraft integrerade sig i den rådande
världsordningen. Utöver att gå med i internationella organisationer
anpassade sig Kina under den här perioden till sina grannländer, för
att utveckla nya fredliga institutioner och normer. Det skulle inte ha
skett utan en förändring i idésystemen, menar Ren Xiao; idéerna formar helt enkelt politiken och styr dess utformning (Ren 2016). Ren
Xiao anser att Kinas doktrin om fredlig utveckling är uppriktig men
behöver stöd både från omvärlden och från kineserna själva om den
ska fortsätta utöva inflytande på landets utri espolitik.
Den danska säkerhetsexperten Liselotte Odgaard har diskuterat Kinas idé om fredlig samlevnad med utgångspunkt i Kinas roll
i BRICS (samarbetsorganisation mellan Brasilien, Ryssland, Indien,
Kina och Sydafrika) och den gruppens försök att revidera världsordningen. Odgaard menar att Kinas maritima politik äventyrar respekten för grannländernas självbestämmande. Även om befintliga
[59]
Den östasiatiska freden
spänningar inte lett till krig har de inneburit större påfrestningar
och bidragit till att pengar investerats i militären i stället för att avhjälpa socio-ekonomiska problem. I detta fall verkar inte idéer i Ren
Xiaos mening förhindra Kina att göra anspråk på öar, skär och stora
havsområden i sin närhet på ett sätt som grannländerna uppfattar
som aggressivt och till och med stridande mot internationell lag (Odgaard, Mandrup & de Coning 2014). Jag instämmer med Odgaard.
Kinas maritima dispyter och dess missnöje med FN:s havsrätts­
konvention är en prövosten för landets fredliga uppsåt (Tønnesson
2016a; 2016b).
Därför är jag inte lika optimistisk som Ren Xiao. Jag saknar hans
starka tilltro till idéernas realpolitiska betydelse. I mina ögon är det
inte den fredliga utvecklingsdoktrinen som sådan som har bestämt
Kinas utrikespolitik utan prioriteringen av ekonomisk utveckling.
Doktrinen avspeglar en prioritering, inte tvärtom. Låt mig med hänvisning till ambassadör och Kinaexpert Börje Ljunggren tillägga att
Xi Jinpings ”kinesiska dröm” om att återvinna tidigare storhet och bli
en stark och rik nation är ambivalent i förhållande till fred (Ljunggren 2015a; 2015b). Å ena sidan betonar den ekonomisk utveckling,
å andra sidan gäller det att återerövra den status Kina hade före sitt
”århundrade av förnedring”. Kina drömmer således om respekt från
andra stormakter och den drömmen främjar inte fred om den innebär
att Kina vill bygga en tillräckligt stark flo ta för att kunna behärska
havsområden där den amerikanska marinen länge har dominerat.
En viktig slutsats av vår forskning är att pacifism inte har haft stor
betydelse för freden. Fred och stabilitet har varit medel för att uppnå
utveckling. Detta, vill jag hävda, har också varit fallet i Japan, även
om pacifistiska idéer har varit starkare där än i andra länder. Pacifis er
på den politiska vänsterkanten och i Komeitopartiet har förhindrat
en revidering av konstitutionens artikel 9. De har satt gränser för
militära kostnader och vägrat att stödja japanskt deltagande i militära utlandsoperationer. Men huvudorsaken till Japans pionjärroll som
fredsstat är inte pacifism, utan olitisk pragmatism.
[60]
2. Att förklara regional fred
Professor Linus Hagström vid Försvarshögskolan i Stockholm har
jämfört utrikespolitiska debatter i det japanska parlamentet 1972 och
2009–2012 och visat hur elastisk termen fred kan vara. Den har kommit till användning för att rättfärdiga många olika policys, inklusive
uppbyggnaden av en trovärdig militär avskräckningsförmåga (Hagström & Hansen 2015).
Mikael Weissmanns forskning inom vårt program rör konflik förebyggande och informell fredsutveckling i Östasien (Weissmann
2012). Han undersöker nätverk mellan regionala eliter (politiker,
diplomater, byråkrater, militära befälhavare) och kan visa att dessa
byggt tillit, ökat kunskapen och stärkt förutsägbarheten, förändrat
definitioner av nationella intressen samt utformat gemensamma regionala normer. Det har gjort eliterna och deras nätverk nödvändiga
för att bygga en stabil fred.
Det verkar troligt att människor som känner varandra är mindre
benägna att gå ut i krig mot varandra än de som aldrig kommunicerar. Ändå har det historiskt utkämpats många krig mellan människor
som känt varandra väl. Weissmann tillhandahåller en rik dokumentation om östasiatiska eliters roll, men den övertygar mig inte om
att nätverken förklarar freden. Skulle krig ha brutit ut i Sydkinesiska
havet om inte den indonesiska Managing Potential Conflict in the
South China Sea-processen skapat elitnätverk från 1990 och framåt?
Hade det uppstått öppen konflikt i Korea om det inte hade varit för
nätverken som bildades under sexpartssamtalen mellan Nord- och
Sydkorea, Japan, Kina, Ryssland och USA 2003–2007? Jag är inte så
säker.
Rex Li, som undervisar om internationella relationer vid Liverpool John Moores University, ger en konstruktivistisk förklaring till
avsaknaden av militära sammanstötningar i Taiwansundet sedan
1958. Kina och Taiwan har varit införlivade i en diskursiv konflikt om
begrepp som ”principen om ett Kina”, ”1992-konsensus”, ”tvåstatsteorin” och ”ett land på varje sida”. I stället för att fly ta fram sina
positioner genom militära operationer utkämpar parterna en strid
[61]
Den östasiatiska freden
om ord. Spänningarna har inte upphört, men det har aldrig blivit
nödvändigt med militära lösningar (Li 2016a; 2016b).
Lis idé liknar Ren Xiaos. Från det tidiga 1970-talet har Kina byggt
sin nationella identitet på reformer och modernisering, vilket gett
upphov till en mer förlåtande politik gentemot Taiwan. I mitten av
1990-talet, när Folkrepubliken Kina uppnått substantiell ekonomisk
framgång med växande militär kapacitet, var dess ledare och politiska
elit eniga om att skapa en ny stormaktsidentitet. Uppenbarligen skulle ett krig mot Taiwan undergräva den ambitionen. Det bekräftades
av doktrinen om fredlig utveckling. Li förklarar på detta sätt att Kina
har tvekat att använda militär kraft mot Taiwan, även under Chen
Shui-bians arbete för taiwanesisk självständighet under sin presidentperiod 2000–2008.
Sedan 1986 har Taiwans identitet komponerats av demokrati, frihet och öppenhet, vilket gradvis lett till ett utbyte över sundet. Den
militära maktbalansen, som framhävs av den realistiska skolan inom
forskning om internationella relationer, kan förklara varför Kina inte
invaderade Taiwan 1995–1996 då ön höll sitt första fria presidentval.
Kina provsköt visserligen missiler, men det ledde till att USA skicka­
de dit hangarfartyg, med följd att Kina drog sig tillbaka. Realister
kan dock inte förklara varför Kina inte fortsatt att hota och skrämma
Taiwan, påpekar Li.
Det är, menar jag, en viktig poäng. I akuta krissituationer blir det
militära maktförhållandet avgörande. När hotet avtar kan mjukare
faktorer återigen påverka utrikespolitiken, det vill säga det som Li
kallar ideational context, vilket kan översättas till värderingar.
Det liberala argumentet att länder som är ömsesidigt ekonomiskt
integrerade undviker krig mot varandra är enligt Li felaktigt eftersom det inte kan förklara varför den politiska spänningen steg under
2000-talet, då handel över sundet och investeringar ökade samtidigt
som stödet för ett återförenande med fastlandet avtog i Taiwan. Förklaringen är i stället, hävdar Li, att både kinesiska och taiwanesiska
ledare förstått att ett krig om Taiwan skulle undergräva deras strävan
[62]
2. Att förklara regional fred
att skapa en fredlig nationell identitet med ett större erkännande i
världssamfundet. Deras respektive identiteter gled emellertid isär och
förhindrade på så sätt ett nationellt närmande – i stället upprätthöll
de status quo.
Även om jag uppskattar Lis historiska beskrivning kan jag inte se
att en identitetskonstruktion förklarar frånvaron av militär konflikt
sedan 1958. Min uppfattning är snarare att divergerande nationella
identiteter ännu inte har slitit sönder en fred byggd på riskuppskattning. Säkerhetsrisken har uppfattats som tillräckligt låg på båda sidor
för att tillåta handel, vilket bägge parter vinner på rent ekonomiskt.
Hur detta kan påverka fredens hållbarhet i Taiwansundet har studerats av professor Scott Kastner vid University of Maryland (se mer
nedan).
Freds- och konflikt orskaren Isak Svensson, som arbetat med religiösa konflik er i programmet, har frågat sig varför det är så liten
förekomst av religiös konflikt i Östasien jämfört med andra delar av
världen. Han avvisar påståendet att det beror på att religiösa spänningar saknas. Snarare finns stor potential för religiösa konflik er, i
synnerhet i Sydöstasien. I Indonesien spred sig religiösa konflik er
efter Suhartos fall 1998, med sekteristiskt våld i Moluckerna, i västra Kalimantan och på andra ställen. Det förekom intensiva strider
i Aceh och terrorbombningar av en grupp som kallade sig Jemaah
Islamiyah (JI). Det talades till och med om en andra islamistisk front,
men JI stoppades effektivt. En ny grupp med länkar till IS i Syrien
genomförde en bombning i Jakarta under 2016, men de flesta dödade
var själva gärningsmän, och de demonstrerade snarast hur svag islamistisk terrorism är i världens största muslimska land.
Svensson pekar ut två orsaker till den relativa frånvaron av reli­
giös konflikt. En är att inhemska konflik er med religiösa dimen­
sioner inte har haft en transnationell agenda och därför inte har fått
stöd utifrån eller lett till intervention. Sedan 2005 har få väpnade
konflik er utspelats i Indonesien. I andra områden med islamistiska
separatiströrelser (exempelvis Mindanao och Patani) har majorite[63]
Den östasiatiska freden
ten av de lokala militanta grupperna haft en lokal agenda och vägrat
ta del av global jihad med mål att återupprätta kalifatet (Svensson
2015). I delstaten Rakhine i Myanmar är de muslimska rohingya offe
för buddhistiskt våld och inte själva förövare. Etnisk-religiöst missnöje puttrar också i Xinjiang och Tibet, men uigurerna i Xinjiang
har kuvats och de buddhistiska aktivisterna i Tibet har valt en självmordstaktik i stället för att döda statens soldater.
Svenssons andra förklaring är att Östasien har hårda regimer med
stor kapacitet att förtrycka religiöst motiverad opposition. Båda dessa
faktorer bidrar dessutom till att förklara Östasiens nedåtgående trend
av inhemska konflik er sedan 1980-talet.
Jag har i fle a projekt samarbetat med forskarna Zou Keyuan, kinesisk expert på internationell rätt vid University of Central
Lancashire, och taiwanesiske Song Yann-huei vid Academia Sinica
i Taipei, för att undersöka om den östasiatiska freden kan förklaras
som ett resultat av en utvidgad internationell lagstiftning med fle
ratifice ade och implementerade fördrag i regionen och integrering
av traktaträtt i nationell lagstiftning (Song & Tønnesson 2013; Song
& Zou 2014; Zou 2012; 2014; Zou & Tønnesson 2015; Tønnesson
2014; 2015a; 2016a).
Lagstiftning förbises ofta i fredsforskningen. För några år sedan
utvecklade en grupp taiwanesiska forskare ett cross-strait peace index
och bad Zou Keyuan om råd för hur det skulle beräknas. Han föreslog
att lagstiftning skulle ses som en av de grundläggande indikatorerna i
indexet. Men svårigheterna att mäta juridiskt inflytande samt ett visst
motstånd från statsvetare att acceptera att det finns någon sådan legal
inverkan gjorde att förslaget inte gick igenom.
Jag anser att lagar är den mest påtagliga mjuka faktorn. Lagarna
vi studerat täcker olika sektorer, från regional ekonomisk integration,
maritim ordning och miljöskydd till antiterrorism, vapenkontroll och
icke-spridning av kärnvapen. Våra studier visar att lagstiftning spelat
roll för att främja och upprätthålla fred. Lagstiftningen erbjuder regler och prejudikat för att hantera konflik er, lagarna tillhandahåller
[64]
2. Att förklara regional fred
institutionella mekanismer för tvister (som tredjeparts skiljedomare)
och ger ett språk för problemlösning som inte minst förhandlare kan
använda.
Våra studier visar emellertid också att lagstiftningen kan orsaka
nya konflik er. Ett exempel är principen om en ekonomisk zon (exclusive economic zone, EEZ) som antogs och blev del av FN:s havsrätts­
konvention 1982. EEZ anger den zon varje stat har rätt att exploatera upp till 200 sjömil från kustlinjen. I trånga vatten leder det dock
till dispyter eftersom fle a stater kan åberopa EEZ i samma område.
Lagstiftning kan alltså föranleda schismer både när den är för exakt,
vilket gör den svår att acceptera, och när den är för vag för att ge raka
svar. Vi har dessutom funnit många tillfällen då antagna lagar ignorerats eller körts över av olika stater.
Vi studerade den inverkan som FN-stadgan, med sitt aggressions­
förbud, och ASEAN:s stadga har haft. Vi undersökte dessutom påverkan av mjuka lagar, exempelvis 2002 års Declaration on the Conduct
of Parties in the South China Sea, som reglerar hur A
­ SEAN-staterna
och Kina agerar gentemot varandra och som betonar det fredliga
samarbetet.
Även om vi har sett exempel på att lagstiftningen, genom att erbjuda metoder för problemhantering, både har bidragit till att lösa
konflik er och till att säkra freden har vi inte kunnat dra slutsatsen
att internationell rätt ger någon huvudförklaring till varför de östasiatiska staterna inte har återgått till krig mot varandra. Än mindre kan internationell lagstiftning förklara varför inhemska väpnade
konflik er blivit färre och mindre. När stater avstår från våld är det
inte i första hand för att det är olagligt. Stater som vill testa sin makt
kommer att hitta lagliga ursäkter för att göra det. Vi bedömer alltså
att lagar spelar sin huvudsakliga roll i lösningen av tvister som, om
de inte löses, förr eller senare skulle kunna växa till öppen konflikt.
Lagstiftningen har således en viktig preventiv funktion, som dock är
svår att mäta eftersom vi inte kan veta om avsaknad av lagstiftning
skulle leda till väpnad konflikt
[65]
Den östasiatiska freden
Gränsdispyter i havet är ett typexempel. Jag har (hittills utan
framgång) försökt få statsvetare att förstå skillnaden mellan territoriella konflik er på land och till sjöss. Land kan erövras, befästas,
markeras med gränsstenar och försvaras, men havet kan inte erövras
med våld. En örlogsflo ta kan visserligen bli så stark i ett område att
det blir farligt för andra länders örlogsfartyg att visa sig där, men det
går inte att kontrollera ett hav genom att sätta upp gränskontroller. Därför kan flo tan inte ge trygghet åt fiska e och oljeriggar. Det
kan däremot suveräna rättigheter som erkänts av berörda stater, och
som garanterar tillgångar och fyndigheter i havet under havsytan. Ett
sådant erkännande kan uppnås genom förhandlingar med utgångspunkt i internationell rätt, men knappast med våld.
MÖJLIGHET OCH VILJA
Förskjutningar i internationella maktbalanser kan skapa nya förutsättningar för fred. Så var fallet när ”den korta freden” i Östasien
etablerades 1953–1954, liksom under 1970-talet då USA och Kina
närmade sig varandra till följd av att båda såg Sovjetunionen som
sin huvudfiende. Det banade väg för en nedgång i antalet väpnade
konflik er under 1980-talet. Strider fortsatte dock i Kambodja och
flammade även upp då och då längs gränsen mellan Kina och Vietnam samt i Sydkinesiska havet 1988. Och som vi redan har berört
stimulerades Östasiens fred av att det globala kalla kriget avslutades,
vilket skapade nya möjligheter för fred.
Det faktum att nya möjligheter uppstår kan emellertid inte ses
som den bestämmande faktorn för en övergång till fred. Lokala aktörer hade fortfarande mycket att strida om, såvida de hade vågat och
velat. Det fanns många anledningar till missnöje, vilket hade kunnat
utnyttjas av rebeller. Så den bestämmande faktorn för övergången till
fred i Östasien var enligt min uppfattning de beslut som östasiatiska
regeringar och rebelledare själva tog.
Regeringarna motiverades av övergripande nationella priorite[66]
2. Att förklara regional fred
ringar samt av sin uppfattning om ekonomiska framtidsutsikter och
säkerhetsrisker. Medan bedömningen av säkerhetsrisken i första
hand spelar en roll vid akuta hot, kan nationella prioriteringar ha
en mer beständig inverkan. Om den övergripande prioriteringen är
ekonomisk utveckling kan det motivera regeringar att lösa konflik er,
bordlägga dispyter, visa återhållsamhet och undvika öppen konflikt,
även i en krissituation. Vår forskning har övertygat mig om att det är
prioriteringen av ekonomisk utveckling som har fått Östasiens rege­
ringar att lägga avgörande vikt på inre och yttre stabilitet.
I en forskningsartikel inspirerad av en intressant bok från 2015
av Dale Copeland, professor vid University of Virginia, diskuterar
jag om en kombination av nukleär avskräckning och ömsesidigt ekonomiskt beroende får regeringar att undvika krig (Copeland 2015;
Tønnesson 2015b). Om det uppstår en akut kris mellan två eller fle a
stater, där en av dem eller en av deras allierade har atomvapen, är
risken total utrotning. Ändå finns det inte anledning att lita på att
nukleär avskräckning i sig kan förhindra ett krigsutbrott. En stat kan
känna sig så hotad att dess ledare bestämmer sig för att utlösa ett
begränsat krig, med tanken att undgå eskalering. Det kan bli så att
ingen av parterna är beredd att backa men förväntar sig att den andra
ska göra det. Nukleär avskräckning ger tyvärr inte någon garanti mot
krigsutbrott ens mellan stormakter. Kubakrisen 1962 visar hur nära
de två supermakterna kom en världskatastrof.
Detsamma gäller för ömsesidigt ekonomiskt beroende. Vissa nationella ledare skulle kunna acceptera en allvarlig ekonomisk förlust
om de känner sig säkra på att vinna en militär konfrontation. Sannolikheten för att freden ska hålla är dock större om stater i konflikt
är både ömsesidigt ekonomiskt beroende och måste räkna med risk
för atomkrig. Det betyder att prioritet för ekonomisk utveckling +
ömsesidig avskräckningsförmåga + ömsesidigt ekonomiskt beroende
= mycket hög sannolikhet för fred. Denna kombination föreligger i
den viktigaste säkerhetsrelationen i vår tid, det vill säga den mellan
Kina och USA–Japan-alliansen.
[67]
Den östasiatiska freden
Den ömtåligaste variabeln i ekvationen kan vara prioriteringen
av ekonomin. Om en regim skulle prioritera andra frågor än sina
medborgares välmående, och känna förbittring över ett ekonomiskt
beroende av en möjlig motståndare, då kan den tänkas vilja reducera
sitt beroende genom handelssanktioner, byte av handelspartner eller
genom att införa protektionistiska hinder för handel och finan iella
transaktioner. Det i sin tur skulle förstärka motpartens hotbild och
ekvationen tar därmed en annan form. Prioritering av ett icke-ekonomiskt mål (till exempel regimens överlevnad) + ömsesidig avskräckningsförmåga + minskat ömsesidigt ekonomiskt beroende = mindre
chans till fred.
Om avskräckningsförmågan skulle bli den enda faktorn som höll
de östasiatiska staterna ifrån konflik er skulle hela regionen kunna
bli som Korea, det vill säga bygga på en krisstabilitet som lätt kan bli
instabil.
[68]
3. HUR HÅLLBAR ÄR FREDEN?
Vad gör fred hållbar? Militär avskräckningsförmåga eller vapenreduktioner? Auktoritära eller demokratiska institutioner? Förtryck
eller yttrandefrihet? Asiatiska värderingar eller universella mänskliga rättigheter? Hederskultur eller jämlikhet mellan könen? Allt detta
har undersökts i vårt program.
Det är i närtid inte sannolikt att krig skulle bryta ut i Östasien.
Stormakterna är oroliga för en eventuell eskalering och för ekonomiska förluster. En kombination av olika säkerhetsrisker och ekonomisk risk kommer troligtvis att hålla staterna i regionen ifrån krig,
åtminstone så länge som regimerna i Kina, Japan och USA sitter säkert och det inte uppstår någon djup ekonomisk kris. Detta förblir en
trovärdig bedömning även om Kinas relativa styrka, också militärt,
skulle öka. Stormakterna kommer att följa händelseutvecklingen på
Koreahalvön såväl som på Taiwan och minimera risken för att lokala
allierade drar in dem i krig. Av samma anledning, liksom till följd av
fortsatt prioritering av ekonomisk utveckling, är det inte troligt att
Taiwan, Nordkorea, Vietnam eller andra stater i området kommer att
provocera fram ett krig som skulle kunna förinta dem själva.
På vår konferens i Singapore 2015 diskuterade Scott Kastner risken för krig i Taiwansundet. Uppsatsen trycktes senare som artikel
i tidskriften International Security. Han redovisar en rad möjliga lösningar på dispyten om Taiwans status, från formell suveränitet till
full nationell förening. Däremellan ligger status quo med ett de facto
självständigt Taiwan utan internationellt erkännande. Någonstans
[69]
Den östasiatiska freden
mellan status quo och självständighet går gränsen för vad Peking
kan acceptera. Korsar Taipeiregimen den gränsen genom att försvaga
principen om ett Kina kommer Peking att tillgripa våld. Kinas rågång
kan förfly tas med nya omständigheter och makthavare. Om det acceptablas gräns skulle röra sig mot andra sidan av status quo, skulle
Taipei behöva ändra sin hållning i motsatt riktning för att undvika
krig. Båda parter – liksom Scott Kastner – kan bara gissa var gränsen
för det acceptabla går (Kastner 2015; 2016).
Kastners huvudfråga var hur den spirande ekonomiska integrationen över Taiwansundet, med direktfl g, turism och taiwanesiska
investeringar, påverkat risken för krig. Den ekonomiska integrationen har höjt kostnaderna för en konfrontation och främjat affärs ektorn, som har ett eget intresse av fred. Kastner menar att ekonomisk
integration fungerar som ett hinder som gör det mindre troligt att
Taiwan testar Folkrepublikens gränser.
Under tiden har dessutom Taiwans befolkning fått en starkare
taiwanesisk identitet, en faktor bakom president Tsai Ing-wens stora
valseger i januari 2016. Följaktligen finns det, som Rex Li påpekat,
inget som tyder på att ekonomisk integration har lett till ett större
allmänt stöd för ett närmande över sundet, och definitivt inte för nationell återförening. Om Rex Li har rätt i att fredens hållbarhet beror
på mjuka värden – som kampen om vad den nationella identiteten
innebär i Kina respektive Taiwan och hur detta påverkar politiken
– så verkar freden inte hållbar. Med sundet mellan sig håller de nationella identiteterna på att glida isär. Risken för en taiwanesisk kris
är större nu än när Ma Ying-jeou var president 2008–2016. Medan
han stod för principen om ett enat Kina och hade ett så gott förhållande till Peking att han kunde få träffa president Xi Jinping på ett
toppmöte i Singapore november 2015, så har Tsai Ing-wen Taiwans
självständighet som sitt långsiktiga mål. Hon uppskattas inte i Peking. Kuomintangpartiet, som Ma Ying-jeou ledde och som främjar
kinesisk identitet, ligger i dag i spillror.
Även om ekonomiskt beroende i sig inte förhindrar en samman[70]
3. Hur hållbar är freden?
stötning kan det fungera som en konfliktba ometer. Om beroendet
fördjupas är faran liten. Om president Tsai däremot genomför tuffa
åtgärder för att minska handel och kommunikation över sundet, då
ökar faran.
Enligt min bedömning är dock det primära inte ekonomiskt beroende, utan hur detta hanteras politiskt. Politiker som förordar, eller
tillåter, ett utökat beroende bidrar till att minska konflik er. De som
å andra sidan vidtar mått för att minska det ekonomiska beroendet
av presumtiva fiendesta er kan lätt försvaga freden.
I fallet Taiwan är USA:s politik synnerligen viktig för status quo.
Det är svårt att säga hur Vita huset skulle svara om Peking beordrar en attack mot Taiwan. I en akut krissituation skulle möjligen
USA överväga en förebyggande attack mot de tusentals landbaserade missilbaserna i Kinas Fujianprovins. Om inte dessa förstörs skulle
Taiwan förmodligen vara besegrat innan tid fanns för vedergällning.
Om både Taipei och Peking är övertygade om att USA i en kris skulle
oskadliggöra de kinesiska missilerna är det troligt att båda regimerna
undviker krissituationer, och därmed kan båda tillåta ett djupare ekonomiskt beroende – och fortsätta att njuta frukterna – i hopp om att
detta kommer förstärka deras relativa styrka. Wang Dong, professor
vid Pekinguniversitetet, undersöker i ett projekt under vårt program
vilken möjlighet Kina har att förhindra Taiwan från att utropa självständighet. Han menar att det finns en gräns bortom vilken ytterligare investeringar i avskräckningsförmåga inte skulle göra någon nytta
utan snarare leda till motsatsen. I vilket fall som helst är existensen
av landbaserade missiler i Kina, och förväntningarna på att USA kan
och vill förstöra dem, grunden för den militära avskräckningsförmågan i Taiwansundet; tiden då Taiwan skulle kunna vara föremål för
truppinvasion är för sedan länge förbi.
Som Robert S. Ross vid Boston College har påpekat skapade USA
och Kina redan på 1970-talet en stabiliserande ordning i Östasien.
Kina tilläts att ekonomiskt dominera den östasiatiska regionen medan USA kontrollerade Östasiens kuster med baser, allianser och en
[71]
Den östasiatiska freden
överlägsen sjöstyrka (Ross 1999). I denna ordning kunde regionens
stater tryggt sätta exportdriven utveckling som högsta prioritet. Handeln växte, och det gjorde även de ekonomiska incitamenten.
De senaste åren har Östasiens politiska ledare inte prioriterat ekonomisk tillväxt lika starkt. Den globala utmaningen är i dag att rädda
klimatet. Traditionella målsättningar som status, prestige, regim­
säkerhet och påstridig nationalism har åter blivit mer framträdande.
Förändringen skulle kunna accelerera om stora ekonomiska bakslag
inträffar, eftersom små utsikter till framgång gör det svårt att prioritera utveckling.
Kina och USA är inte protektionistiska stater, de har öppna
ekono­mier. Det är emellertid oroväckande när Kinas prioritet är
ett eurasiskt infrastrukturellt utvecklingsprojekt (OBOR: One Belt,
One Road), som inte inkluderar Japan eller USA, och samtidigt ligger tyngdpunkten för amerikansk ekonomisk diplomati i att realisera ett Transatlantic Trade and Investment Partnership (TTIP) och
ett Trans-Pacific Partnership (TPP), som inte inkluderar Kina eller
Ryssland. Världshandelsorganisationens Doha-runda har stått still ett
längre tag och bara små framsteg har gjorts inom Asia-Pacific Economic Cooperation (APEC). Det kan tyda på framväxten av ett bipolärt system. Men det är möjligt att den ekonomiska integrationen
i ­triangeln Japan–USA–Kina behåller sitt momentum, pådrivet av
trans­nationella företag och deras investeringar i konkurrenskraftiga
produktionskedjor. Den främsta varningssignalen skulle vara om en
eller fle a av stormakterna uppfattar en exkluderande prioritering som
ett allvarligt problem och tar till sanktioner eller protektionistisk politik. Då kan ledarna bli mindre känsliga för ekonomiska risker och endast militär avskräckningsförmåga kvarstår för att hålla kriget borta.
De östasiatiska länderna har satsat mycket på att expandera och
modernisera sina krigsmakter med ny logistisk teknik och nya vapensystem. Det är något vi missat i vår forskning. Högt kvalifice ad
forskning bedrivs dock på Stockholm International Peace Research
Institute (SIPRI). Vi har, möjligen naivt, antagit att vapenutgifter
[72]
3. Hur hållbar är freden?
bara har liten effekt på regional fred. Den växande kostnaden är en
följd av staternas ökande inkomster, men måste också ses som tecken
på att ledarna tror att hoten ökar. Leder detta till en kapprustning är
vi i riktig fara.
Föreställningen om att hoten blir fler och större kan eldas på av
rädsla för inhemsk instabilitet. När en regim hotas underifrån eller
av interna strider kan det få ledarna att överdriva externa hot för att
uppnå nationell samling. Hänvisningen till större och fler hot kan
därför vara frestande för utsatta politiker. Ingen av staterna i Östasien
tycks så svaga att det föreligger risk för ett syriskt scenario. Inte ens
stater med pågående etniska uppror (Filippinerna, Thailand, Myan­
mar) står inför sannolika sammanbrott. Regionens framtid skulle
emellertid förändras fundamentalt om det kinesiska kommunist­
partiet kollapsar. Få tecken finns på att detta är på väg att ske, men
vissa experter håller det ändå inte för otroligt (Chang 2001; 2011; Pei
2015; Shambaugh 2015; 2016).
Om kommunistpartiet förlorar sitt grepp om Kina leder det inte
nödvändigtvis till krig. Sovjetunionen föll isär mer eller mindre stillsamt och Rysslands senare krig har varit begränsade. Det sovjetiska
scenariot är emellertid precis vad det kinesiska kommunistpartiet gör
sitt yttersta för att undvika. Om partiet skulle ändra kurs och introducera liberala reformer skulle det troligtvis välja att övervaka processen
ovanifrån och institutionalisera en ny ordning för att samtidigt slå
ned på allt som kan likna en så kallad färgrevolution.
I vårt forskningsförslag från 2009 frågade vi oss hur djup den östasiatiska freden är och hur den kan förklaras. Vi ställde frågorna i den
ordningen, och menade att vi först skulle mäta fredens djup och sedan förklara den. Timo Kivimäki följde den ordningen. Han inledde
med att kartlägga freden i artikeln ”The East Asian Peace: What Is
It?”; sedan försökte han förklara den i en monografi (Kivimäki 2010;
2014). Jag gick direkt på förklaringen och började först senare att undersöka fredens hållbarhet. Det är också den disposition jag gett denna bok. Men jag måste erkänna att Kivimäkis sätt att närma sig frågan
[73]
Den östasiatiska freden
är mer logiskt. Mitt problem var att jag trodde att det skulle bli svårt
att komma överens om hur vi kunde mäta fredens ”djup” eller ”kvalitet”. Och om vi enades, vore vi tvungna att förklara freden utifrån en
komplex definition, vilket ytterligare skulle komplicera våra kausala
resonemang. En tydlig förklaring kräver en exakt definie ad explanans
(beroende variabel) och mätbara explananda (oberoende variabler).
Den explanans vi hade valt i vårt forskningsförslag var ”antal dödsfall i strid”. För mig innebar det att definie a fred rätt och slätt som
avsaknad av dödsfall i strid. Jag kände att en sådan smal definitio
var nödvändig för att erhålla en påtaglig förändring att förklara: en
dramatisk minskning av antalet dödsfall i strid. Om vi hade närmat
oss förklaringsfrågan efter att först ha utvecklat en mer komplicerad
fredsdefinition kunde vi ha hamnat i ett läge med en rad olika beroende variabler. Global Peace Index (GPI) består av 24 indikatorer, som
var och en behöver förklaras med sin egen uppsättning av explananda.
Det är därför nästan omöjligt att ge en vetenskaplig förklaring till ett
lands placering i GPI:s rankning. För att göra analyser måste man
först förklara var och en av de 24 indikatorerna. Vi begränsade förklaringsförsöken till en enda beroende variabel: antalet dödsfall i strid.
Jag tycker det var ett viktigt och riktigt val, både för att det förenklade
våra kausala resonemang och för att det att inte riskera bli dödad är
en nödvändig förutsättning för mänsklig trygghet.
Vårt fokus på antalet dödsfall i strid upplevdes dock som en
tvångs­tröja för ett antal forskare i programmet, till viss del också för
mig själv. Det tvingade mig att betrakta några av världens våldsammaste samhällen som fredliga, eftersom de inte hade väpnade konflik er. Det mest extrema exemplet är Nordkorea som innehar en
bottenplacering i GPI:s rankning. Koreakriget 1950–1953 har aldrig
avslutats formellt. Vad som upprätthåller freden mellan Nord- och
Sydkorea är bara ett vapenstillestånd, som inte ens skrivits under av
Sydkorea. Båda länderna lägger ofantliga resurser på vapen. Amerikanska trupper är permanent stationerade i Sydkorea. Pyongyang
och Washington har därtill inte ens diplomatiska relationer (Sverige
[74]
3. Hur hållbar är freden?
är skyddsmakt för USA). Nordkorea utvecklar kärnvapen, genomför
ständiga provsprängningar och raketuppskjutningar; regimen ser sig
konstant hotad. Därför hålls också befolkningen under extrem kontroll. Grundläggande mänskliga rättigheter är gravt undertryckta.
Ett stort antal våldsamma incidenter har under årens lopp utspelats mellan Nord- och Sydkorea. Ingen av dem har emellertid uppfyllt
konfliktdataba ens krav på väpnad konflikt. Följaktligen finns det
inte någon som registrerats som död i strid i Korea sedan 1953. Och
således måste jag betrakta Koreahalvön som en integrerad del av den
östasiatiska freden. Även om detta är märkligt ur moralisk synvinkel,
är det inte nonsens. Det går inte att förklara den östasiatiska freden
utan att förstå hur krig undvikits på Koreahalvön i över 60 år.
Jong Kun Choi, professor vid Yonseiuniversitetet i Seoul, har diskuterat om situationen på halvön har förändrats sedan 1950-talet,
från ”krisstabilitet” till ”allmän stabilitet”. Krisstabilitet definie as
här som ett läge där ingen sida attackerar för att den är så medveten
om att den andra sidan kan svara med samma mynt, medan allmän
stabilitet råder då båda sidor föredrar att bibehålla fred oavsett om de
kan vinna en konfrontation eller inte. Han drar slutsatsen att det inte
råder allmän stabilitet. Säkerhetsläget i Nordöstasien är fortfarande
prekärt. Emellertid tror Jong att liberala frön som kan leda till en
övergång till allmän stabilitet redan har såtts. Sydkorea kan hamna i
ett läge där folkets flertal totalt avvisar ett anfall mot Nordkorea även
om man skulle vara säker på seger. Det beror dels på att sydkoreanerna blivit så välmående att de inte vill ”bekosta” ett enande, dels på att
så många är liberalt inställda. Om en övergång till allmän stabilitet
sker i Seoul speglas det inte i Pyongyang; när nordkoreanerna undviker krig är det för att de vet att de kommer att förlora, inte för att de
avvisar våld (Jong 2015).
Den nordkoreanska befolkningens disciplin och villighet att stå
ut med obegripliga umbäranden beror delvis på dess uppfattning om
krigshotet. Om folket inte skulle tro att landet vore hotat, skulle regimens beteende knappast framstå som vettigt. Nordkorea utmanar
[75]
Den östasiatiska freden
vår smala definition av fred – landet har fred men är inte fredligt. I
någon mån är det likadant med andra östasiatiska stater: de ligger
inte högt på GPI:s lista (se tabell 1). Bara ett land tillhör de högst
rankade fredliga nationerna: Japan. Nio länder är högre rankade än
USA (Singapore, Malaysia, Taiwan, Laos, Sydkorea, Mongoliet, Indonesien, Vietnam, Östtimor). De sex återstående (Kambodja, Kina,
Thailand, Myanmar, Filippinerna och alltså Nordkorea) får väldigt
låga rankningar. De ligger på samma nivå som stormakter som Ryssland (som ofta griper till våld i sina utlandsrelationer) och Indien
(som har ett flertal inhemska äpnade konflik er).
Tabell 1. Östasiens rankningar (med USA, Indien och Ryssland som jämförelse) i Global Peace
Index (GPI) 2015 (av 162 länder)
Japan
8
Singapore
24
Malaysia
28
Taiwan
35
Laos
41
Sydkorea
42
Mongoliet
43
Indonesien
46
Vietnam
56
Östtimor
58
USA
94
Kambodja
111
Kina
124
Thailand
126
Myanmar
130
Indien
143
Filippinerna
141
Ryssland
152
Nordkorea
153
[76]
3. Hur hållbar är freden?
Fredsforskare talar ofta om negativ och positiv fred. Negativ fred är
inte något dåligt utan definie as som frånvaro av krig eller våld: där
det inte utkämpas något krig och inget våld förekommer, där råder
negativ fred. Positiv – eller högkvalitativ – fred inkluderar samhälls­
nyttor som hälsa, rättvisa, jämlikhet, frihet, demokrati, respekt för
mänskliga rättigheter eller kapacitet för att hantera och lösa konfli ter.
Jag har alltid skyggat för begreppet positiv fred (Tønnesson
2016c). Det avleder insikten om hur värdefull negativ fred är. Att leva
i ett samhälle där risken för att bli dödad är låg är ett grundläggande
villkor för ett gott liv. Därtill finns en akademisk anledning för att
undvika begreppet. Positiv fred går nämligen inte att beforska eftersom det, såvitt jag vet, inte finns någon exakt begreppsbestämning.
De flesta definitioner försöker att kombinera (negativ) fred med en
eller fle a positiva faktorer (som rättvisa eller demokrati).
Ett exempel på en bristfällig definition är den som GPI själv använder: ”attityder, institutioner och strukturer som skapar och upprätthåller fredliga samhällen” (GPI 2016: 4). GPI begår här det fundamentala misstaget att i definitionen inkludera den term som ska
definie as. I frånvaro av en gemensam precisering tenderar ”positiv
fred” att helt enkelt betyda ”det goda samhället”. Det är mycket lätta­
re att komma överens om vad som inte är krig och våld (negativ fred)
än att definie a ”det goda”.
Många fredsforskare är så missnöjda med ett smalt fokus på negativ fred att de är benägna att tolerera bristen på precision. Det går inte
jag med på. Några av mina kollegor har på senare tid gjort ett tappert
försök att åstadkomma något vettigt av termen ”kvalitetsfred” (Wallensteen 2015). De har utvecklat många goda synpunkter, men inte
definie at något begrepp som går att beforska.
Jag tror med anledning av detta inte längre att det är möjligt att
mäta en freds ”djup”. En fred har inget djup – men den har längd
eller varaktighet. Därför frågar jag numera efter en freds hållbarhet i
stället för dess djup.
[77]
Den östasiatiska freden
Tabell 2. Fredens varaktighet i östasiatiska länder
Land
Antal år med
fred 1946–2014
Antal år sedan
senaste konflik
Japan
69
69
Mongoliet
69
69
Sydkorea
64
61
Nordkorea
64
61
Taiwan
65
56
Brunei
68
52
Vietnam
49
39
Kina
48
26
Laos
42
24
Östtimor
51
16
Indonesia
24
9
Kambodja
27
3
Malaysia
48
1
Thailand
42
0
Filippinerna
14
0
3
0
Myanmar
Kommentar till tabell 2: Data från UCDP. En grupp beväpnade rebeller gick in i delstaten Sabah på
östra Malaysia 2013 men besegrades snabbt av armén. Det är därför bara ett år anges sedan den
senaste konflikten i Malaysia 2014
Jag skulle gärna vilja veta hur fred påverkas av sådana faktorer som
livslängd, rättvisa, försoning, jämlikhet, frihet, demokrati, mänskliga
rättigheter och konfliktlö ningsförmåga, men jag ser dessa som oberoende variabler, inte komponenter i den beroende variabeln fred.
Jag vill veta hur de inverkar på övergång från krig till fred och hur de
påverkar fredens hållbarhet när den väl är etablerad. Kivimäki slog
huvudet på spiken när han frågade varför den korta freden under
1950-talet tog slut så fort medan den långa freden från 1979 fortfa[78]
3. Hur hållbar är freden?
rande håller. Om freden skulle ta slut i morgon, är det fortfarande
intressant att fråga varför den höll så länge.
Varaktighet är det enklaste och mest direkta måttet på hållbarhet.
Men det är naturligtvis inte en tillräcklig indikator. En lång fred kan
bero på tillfälliga faktorer som en ledares livslängd, snabb ekonomisk
tillväxt eller en dominerande stormakt (Pax Romana; Pax Sinica; Pax
Britannica). En hållbar fred måste klara ledarskapsbyte och uthärda
ekonomisk recession, likväl som internationella maktförskjutningar.
De olika faktorer som ibland upptas i definitionen av positiv fred
(rättvisa, jämlikhet, demokrati) räknas bäst in som orsakande faktorer (oberoende variabler), som kan men inte behöver påverka fredens
hållbarhet. Detta knyter an till de två frågor vårt program ställer. En
övertygande förklaring av den regionala freden måste både innefatta
övergången från krig till fred och fredens varaktighet.
Frågan om djupet, kvaliteten, motståndskraften, varaktigheten
eller hållbarheten av den östasiatiska freden har fått stor uppmärksamhet inom vårt program. Jag ska nu diskutera de olika resultaten.
GÖR ÅLDRANDE FREDEN HÅLLBARARE?
En regional freds hållbarhet kan påverkas av invånarnas ålder. Som
tabell 3 visar har den genomsnittliga förväntade livslängden i Östasien ökat radikalt. Land efter land har gått från hög barnadödlighet
till en demografi med en s or andel äldre.
[79]
Den östasiatiska freden
Tabell 3. Befolkning (miljoner) och förväntad medellivslängd vid födseln (år) efter land, 1981 och
2013/14 (Världsbankens indikatorer)
1981
Befolkning
Japan
1981
Medel­livslängd
2014
Befolkning
2013
Medel­livslängd
117,6
76
127,1
83 (+7)
Hongkong
5,2
75
7.2
84 (+9)
Singapore
Macao
2,5
0,3
73
73
5,5
0,6
82 (+9)
80 (+7)
Taiwan
18,0
72
23,2
80 (+8)
Brunei
0,2
71
0,4
79 (+8)
54,7
68
90,7
76 (+8)
Vietnam
Malaysia
14,2
68
29,9
75 (+7)
993,9
67
1 364,3
75 (+8)
Sydkorea
38,7
66
50,4
81 (+15)
Nordkorea
17,6
66
25,0
70 (+4)
Kina
Thailand
48,3
65
67,7
74 (+9)
48,7
151,0
62
60
99,1
254,5
68 (+6)
69 (+9)
Mongoliet
1,7
57
2,9
69 (+12)
Myanmar
35,3
55
53,4
66 (+11)
Filippinerna
Indonesien
Laos
3,3
49
6,7
66 (+17)
Östtimor
0,6
36
1,2
68 (+32)
Kambodja
6,8
33
15,3
68 (+35)
Östasien
2 225,1
1 558,6
Den totala populationen i regionen har ökat med 43 procent. Den genomsnittliga förväntade medellivslängden har dessutom ökat i samtliga länder. Den mest dramatiska utvecklingen har skett i de fattigaste
länderna och de som fortfarande var krigsdrabbade under 1980-talet,
det vill säga Kambodja, Östtimor, Laos och Myanmar. Nordkorea,
vars hungersnöd 1997–1998 kostade hundratusentals barn livet, har
haft en mindre framgångsrik utveckling. 1981 hade de både delarna
av Korea samma förväntade livslängd, 66 år. 2013 kunde nyfödda
[80]
3. Hur hållbar är freden?
sydkoreaner förväntas bli 81 år medan en nordkoreansk baby bara
förväntades bli 70. I jämförelse med historiska siff or är det dock inte
dåligt. Om förväntad medellivslängd skulle användas som mått på
positiv fred skulle alltså den östasiatiska freden betraktas som mycket positiv. Den förväntade genomsnittliga livslängden har emellertid
tack vare bättre hälsa och näring ökat över hela världen, även i områden med djupa konflik er och långvariga krig. Vad som skiljer den
demografiska utvecklingen i Östasien från u-länder är en stor och
växande grupp av åldringar, detta på grund av låg fertilitet. Östasien
delar den utvecklingen med Europa, inklusive Ryssland. Ryssland går
mot en dyster framtid till följd av en ovanlig kombination av låg fertilitet och hög dödlighet, främst bland män.
Den norske fredsforskaren och demografen Henrik Urdal framhåller att de pågående demografiska förändringarna troligtvis kommer att bidra till en mer hållbar fred eftersom utgifter behöver fly tas
från militären till sociala program för att säkra pensioner och äldres
hälsa. Han ansluter sig till de forskare som benämner detta som en
”geriatrisk fred” (Haas 2007; Urdal 2015). När ett land har en hög
andel unga i befolkningen – en ungdomspuckel – är det lätt både för
den nationella krigsmakten och rebeller att rekrytera soldater. Besvikna unga människor har lätt att engagera sig i konflik er. Utbildning hjälper inte alltid, den kan till och med förstärka missnöjet om
den inte leder till arbete. Men om unga erbjuds både utbildning och
jobb, kan ungdomspuckeln bidra till en fredlig tillväxt i stället för till
konflik er. Det hände i Östasien. Regionen drog ekonomisk nytta av
sin ungdomspuckel som nu passerats, utom i de allra fattigaste länderna (Östtimor, Laos, Myanmar).
I Kina håller de unga på att bli gamla. Antalet i arbetsför ålder
har nått sin högsta nivå och under de närmaste decennierna kommer
Kina att få en demografi som liknar Japans där en fjä de- eller tredjedel av befolkningen är beroende av stöd från en arbetsstyrka som blir
allt mindre. Det skapar naturligtvis ett stort behov av pensionsfonder
som gör det svårt att upprätthålla en stor militärbudget.
[81]
Den östasiatiska freden
Vi kan emellertid inte vara säkra på att det kommer att bli en geriatrisk fred. Kinas insaktande ekonomi kan göra det omöjligt att ta
hand om alla gamla, vilket riskerar att försvaga regimens legitimitet
och få till följd att man prioriterar andra mål än ekonomisk tillväxt.
Det åldrande Japan har faktiskt höjt sin försvarsbudget. Det visar att
en kombination av åldrande och avtagande ekonomi inte nödvändigtvis leder till fredligare politik.
GENUS OCH HEDER
När vi utformade programmet ville vi studera genus i den östasiatiska
freden, men vi visste inte vilken aspekt som var viktigast. Vi diskuterade hur vanan att abortera fli kfoster kunde påverka fred, kanske
genom att den skapade ett överskott av unga män utan familjer, som
kunde bilda våldsamma gäng? Vi föreställde oss att Kinas enbarnspolitik kunde få föräldrar att undvika krig, eftersom de riskerade att
förlora sitt enda barn. Jag frågade mig också varför kvinnor spelar en
mycket större roll i Filippinerna – i såväl affä er som i politik, men
även i regeringsställning – än i andra östasiatiska samhällen, utan att
det lett till en minskning av våldet i landet.
Vi fann mycket lite av tidigare forskning specifikt om jämställdhet
och fred i Östasien, så fredsforskarna Elin Bjarnegård och Erik Melander genomförde en första översiktlig studie, där syftet var att undersöka om det finns ett statistiskt samband mellan jämställdhet och
fred. Kanske förvånande var svaret nej, om studien begränsades till
enbart Östasien. Bjarnegård och Melander fann att anledningen till
att tidigare studier funnit en signifikant korrelation mellan fred och
jämställdhet var att de använt representation i parlament som ett mått
på jämställdhet. Det gjorde att de socialistiska länderna fi k en stor
inverkan på resultatet eftersom de hade både fred och en hög representation av kvinnor i sina parlament. Men de praktiserade inte jämställdhet på allvar, för parlamenten hade inte mycket makt och kommunistpartiernas politbyråer och centralkommittéer dominerades av
[82]
3. Hur hållbar är freden?
män. När ett mått för jämställdhet inom utbildning användes för hela
världen konstaterades ett starkt samband mellan jämställdhet och fred,
vilket visar på vikten av att använda relevanta mått för jämställdhet.
För att närmare förstå hur jämställdhet skulle kunna påverka fred
beslöt Bjarnegård och Melander sig för att använda sig av surveyundersökningar angående attityder till jämställdhet och genus samt
till etniska, religiösa och sexuella minoriteter. Här fanns ett viktigt
signifikant statistiskt samband. Förändringar i mäns normer och en
meningsfull integration av kvinnor i utformningen av politiken var
mycket viktigare för en fredlig utveckling än en formell politisk representation av kvinnor (Bjarnegård & Melander 2013).
På grundval av detta bestämde de sig för att använda Thailand
som fokusland och genomförde en undersökning där (Bjarnegård &
Melander 2014). Den visade på ett klart samband mellan positiva
attityder till ojämlikhet mellan könen och beredskap att använda eller
acceptera våld. Ojämlika värderingar var också positivt korrelerade
med självupplevt våld, både för offer och förövare. Bjarnegård och
Melander formulerade nu en teori om att en militariserad maskulin kultur med en stark hedersideologi understöder våldsanvändning
medan en kultur med tyngdpunkt på jämlikhet mellan könen och
tolerans mot minoriteter är fredligare. Alla tester, både statistiska och
andra, tycktes bekräfta teorin.
Bjarnegård och Melander har funnit stora skillnader i attityder
mellan olika östasiatiska samhällen, vilket kunde peka på att fred är
mer hållbar och motståndskraftig i vissa länder än i andra, samt att
det finns skillnader i regionen i de attityder som kan hota freden.
Bland Kinas nordöstra grannar finns en stor bitterhet gentemot Kina.
Kineserna känner på ett liknande sätt gentemot Japan. En studie som
vi genomförde i Sydöstasien (inte inkluderat de närmaste grannarna
Vietnam, Laos och Myanmar) visar att folk där hyser mindre agg
gentemot Kina. I stället råder i denna del en bristande tolerans mot
vissa religiösa minoriteter, vilket pekar på en överhängande risk för
inhemsk våldsutveckling. Så är inte fallet i Nordöstasien, men i Kina
[83]
Den östasiatiska freden
och Sydkorea är det vanligt med könsspecifika aborter, vilket leder
till en snedvriden könsfördelning med ett överskott av unga män
som inte kan hitta en partner och därför blir tvungna att importera
kvinnor från andra länder. Kina och Sydkorea har därtill det högsta
antalet mord på nyfödda fli kor.
Elin Bjarnegårds studier bekräftar att Östasien har en relativt låg
nivå av registrerade mord i den vuxna befolkningen, men våldsnivån
i hemmet är svår att mäta eftersom de flesta incidenter inte rapporteras. En studie som Bjarnegård refererar har funnit att majoriteten
av kinesiska män tycker att våld i hemmet både mot hustrur och barn
kan vara rättfärdigat. Över hälften av de kinesiska männen rapporterade att de själv hade använt fysiskt eller sexuellt våld mot sin partner; endast 22 procent tyckte att det aldrig var försvarbart att slå ett
barn. Motsvarande siff a i Japan var 80 procent (Bjarnegård 2015).
För att mäta betydelsen av kvinnor i fredsprocesser följer Bjarnegård fredsprocessen i Myanmar, där kvinnor varit systematiskt
uteslutna. Naturligtvis påverkas kvinnor av konflik en genom att
få sina livsvillkor försämrade, bland annat som mål för sexuellt våld
(Bjarnegård et al. 2015). På basis av sin forskning hävdar Bjarnegård
och Melander att hederskultur gör den östasiatiska freden ömtålig.
Freden kommer sannolikt inte att nå in i hemmen. Våld i hemmen
gör livet osäkert för kvinnor och barn, och för över attityder till nya
generationer som motverkar utvecklingen av en motståndskraftig
och hållbar fred (Bjarnegård 2015).
Från första stund var jag fascinerad av Melanders och Bjarnegårds resultat. Om jämlikhet mellan könen har sidoeffek en att vidmakthålla fred, så borde det ge ytterligare kraft åt strävanden mot
jämställdhet. Jag tror inte att normer om jämlikhet mellan könen är
tillräckliga i sig själva för att motivera människor att förhindra dispyter från eskalering. Inte heller hjälper det att avsluta pågående krig.
Normer om jämlikhet mellan könen blir avgörande först när ett samhälle inte längre har någon väpnad konflikt. Och freden blir verkligt
hållbar först när all våldsanvändning förlorat sin heder.
[84]
3. Hur hållbar är freden?
AUKTORITÄR FRED
Forskning om inhemsk fred visar att demokratisering inte behöver
ha en pacifice ande effekt. Ibland leder det till stärkt konflikt. I Indonesien, Filippinerna, Thailand och Myanmar har demokratiseringen
följts av mer, inte mindre, konflikt. Å andra sidan har Japan, Sydkorea
och Taiwan byggt stabila demokratiska samhällen. Forskningen bekräftar att väletablerade höginkomstdemokratier är bra på att upprätthålla inhemsk fred. Men den vetskapen är inte till mycket hjälp
för den som försöker demokratisera ett låginkomstland.
En fråga vi i programmet har diskuterat är om freden inom en
stat kan vara hållbar när den baseras på ett auktoritärt styre, förtryck
av politiska motståndare och brist på respekt för mänskliga rättigheter. Utan att använda sig av begreppet positiv fred har Kivimäki
breddat begreppet negativ fred genom att se till mer än bara frånvaro
av väpnad konflikt. Han frågar vad det är som avlägsnar den skräck
människor känner för sina liv. Skräck kan orsakas av arresteringar,
fängslanden, tortyr, dödande och avrättningar, men också av kriminellt våld. Kivimäki ser att förekomsten av repressivt våld är relativt
hög i Östasien – Kina avrättar fler människor än resten av världen
tillsammans – men tillgänglig statistik tyder på att repressivt våld har
minskat i regionen under den innevarande fredsperioden. Man måste
därför anta att människor har mindre anledning att frukta för sina liv
nu än tidigare (Kivimäki 2014: 49–50).
Liselotte Odgaard och hennes kollega Thomas G. Nielsen har
studerat den kinesiska regeringens strategi under upproren i Xin­jiang
och Tibet. De hävdar att medan de civila grenarna av regeringen försöker integrera etniska minoriteter genom program för ekonomisk
utveckling, så använder militär och polis förtryck för att hindra uppror. Förtrycket kan förmodligen skapa ordning på kort sikt, men förstärker samtidigt ett etniskt missnöje som på längre sikt kan hota den
nationella enheten och kommunistpartiet. Odgaards och Nielsens
forskning pekar på att Kinas hårda förtryck och dåligt koordinerade
[85]
Den östasiatiska freden
insatser i områden med etniska minoriteter inte bidrar till en hållbar
fred, även om väpnade konflik er än så länge hindrats. Det är rimligt
att räkna med, menar de, att en auktoritär fred, upprätthållen genom
förtryck, kan leda till värre konflik er i framtiden.
Men under en tid eller under vissa betingelser kan faktiskt förtryck fungera. Fredsforskaren Kristine Eck, medlem av programmets
kärngrupp i Uppsala, har utfört en detaljerad studie av förtryck, där
hon använt både historiska källor och samtida data. En nyckelfaktor
för att förtrycket ska kunna fungera effektivt utan särskilt mycket
våld, är, menar hon, noggrann informationsinsamling, det vill säga
kunskap om dem man förtrycker. Omfattande, blint förtryck är sällan
effektivt, men systematiskt förtryck som bygger på exakt information
kan mycket väl bidra till att stabilisera en stat.
I en studie som Eck gjort av Myanmars armés samarbete med
oberoende väpnade grupper visar hon att armén inleder ett sådant
samarbete när den har rensat ut offic are från sina egna led och därmed inte längre har tillgång till specifik lokal information. I stället
har då lokala väpnade motståndsgrupper bäst kunskap om de loka­
la förhållandena, det vill säga bäst information om dem man ska
för­trycka, och de kan därför anförtros uppgiften av militären (Eck
2015a). Detta är nog inte ett vanligt mönster, men det påvisar betydelsen av information för att förtryck ska kunna säkra freden.
Eck arbetar nu på två projekt som kan påverka hur vi ser på freden
i Östasien. I det ena studeras det repressiva arvet från de europeiska
kolonialmakterna. Det finns några klara skillnader mellan länderna
i regionen. Medan Singapore, Malaysia och Brunei kunde ta över,
och utveckla, det brittiska kontrollsystemet – och Filippinerna det
amerikanska – var så inte fallet i Indonesien, Laos, Kambodja och
Vietnam, inte heller i Burma/Myanmar som bröt helt med den brittiska kolonialismen.
Eck skiljer i sin studie mellan hårt och mjukt förtryck. Det förra
involverar våld, det senare går ut på att undertrycka medborgarnas
rättigheter. Målet med bägge är att hindra opposition, men Eck ar[86]
3. Hur hållbar är freden?
gumenterar för att stater återgår till hårt förtryck endast när de inte
kan använda mjukt förtryck effektivt. Hennes kommande bok ska behandla hur skillnaden mellan olika förtrycksstrategier uppstår. Hon
tror att en förklaring står att finna i staternas historia. Erfarenheter av
väpnat motstånd inom ett territorium innan det blir oberoende kan
förklara den väg staten tar och vilken kapacitet till övervakning och
säkerhet den utvecklar.
Ecks andra projekt, påbörjat i samarbete med den amerikanske
statsvetaren Christopher Fariss, jämför respekten för mänskliga rättigheter i Östasien med resten av världen (Eck & Fariss 2015). Forskarna har inte i första hand studerat förtryck med hårda metoder,
som utomrättsligt dödande, tortyr, kidnappningar eller politiskt
fängslande. I stället har de undersökt den typ av förtryck som gör
direkt våld onödigt. Det handlar om mjukare tag som brott mot medborgerliga och politiska rättigheter. Medan brott mot fysisk integritet
har minskat i Östasien finns indikationer på att så inte är fallet med
brott mot medborgerliga rättigheter. Bekräftas detta kan det spela
en viktig roll för hur vi ska förstå freden i regionen. Om en konflikt
hindras genom systematiskt förtryck är freden byggd på brott mot
mänskliga rättigheter. Ecks hypotes är dock att fred köpt på bekostnad av mänskliga rättigheter inte är hållbar.
Rysslandsexperten Pavel Baev på Peace Research Institute Oslo
(PRIO) arbetar tillsammans med mig i ett projekt om Rysslands och
Kinas strategiska partnerskap och dess betydelse för den öst­asiatiska
freden (Baev 2015; Baev & Tönnesson 2015). Vi har frågat oss varför det halvdemokratiska Ryssland ofta tar till våld både på hemma­
plan och utomlands, samtidigt som Kinas kommunistiska regim
visat återhållsamhet i sina relationer med utlandet och därtill haft
större kapacitet att hålla inhemska opponenter under kontroll. Några av våra kinesiska uppgiftslämnare har hävdat att väst iscensatte
så kallade färgrevolutioner i både Kiev 2014 och i Hongkong 2015.
I Kiev lyckades man eftersom president Viktor Janukovitjs regering
var så dåligt organiserad och därtill saknade ordentliga underrättel[87]
Den östasiatiska freden
ser. Kina var bättre rustat för att möta utmaningarna i Hongkong.
Kristine Ecks arbete och mina egna observationer leder mig till
slutsatsen att auktoritär fred kan vara hållbar så länge regimen håller
samman i toppen, upprätthåller hierarkisk kontroll över statsapparatens alla delar – i synnerhet försvarsmakten – samt har ett effektivt
system för att samla och hantera information. Ett litet utrymme för
att vädra klagomål och politisk opposition genom strejker, petitioner,
kritiska medier eller flerparti al – som i Singapore och Malaysia – kan
dessutom bidra till att en auktoritär regim blir mer legitim och freden
därmed mer hållbar.
Den stora frågan för den östasiatiska fredens framtid är om Kina
kan bevara sin auktoritära fred när nu president Xi Jinping äventyrat
sammanhållningen i ledningen genom att, som straff för korruption,
rensa ut så många av sina kollegor och ingjuta skräck i dem som återstår. Han har samlat så mycket makt i sina egna händer att andra
är rädda för att fatta beslut. Regeringen tycks därtill oförmögen att
hindra kapitalflykt och den starka inbromsningen i den ekonomiska
tillväxten, vilket möjligen kan skada Kinas fredliga utveckling.
DEN ALLMÄNNA OPINIONEN
Jag har redan berört den allmänna opinionens roll i avsnittet ”Ledare och medborgare”. Ledarna påverkas av sin uppfattning om den
allmänna opinionen och hur de kan styra den, särskilt i kristider. De
amerikanske forskarna Allan Dafoes och Jessica Weiss forskning om
kinesisk opinion är viktig för oss. Dafoe och Weiss har undersökt den
kinesiska allmänhetens acceptans av maktspråk i konflik er med USA
och Japan, till exempel när den amerikanska marinen hållit övningar
eller undersökt havsbotten inom Kinas ekonomiska zon i Öst- och
Sydkinesiska haven (Dafoe & Weiss 2015). Syftet är att utröna vilken
typ av händelser som tvingar den kinesiska regeringen att agera. Metoden är experimentella undersökningar av hypotetiska och verkliga
dispyter, bland annat East China Sea Air Defence Identification Zone
[88]
3. Hur hållbar är freden?
(ADIZ). De observerar också hur konflik erna påverkas av USA:s så
kallade freedom of navigation operations som var samtida med undersökningen 2015. Dafoe och Weiss visar att den allmänna opinionen
i Kina är känslig för kriser, liksom för hur regeringen handlar och
vad den uttalar. Om den kinesiska regeringen uttrycker en stark vilja
att kämpa, så blir allmänheten också mindre benägen att backa. Om
krisen beskrivs i medierna som en amerikansk eller japansk provokation, ökar det ytterligare allmänhetens beslutsamhet och den blir
missnöjd med regeringen om den inte vidtar starka motåtgärder.
Provokationer kan vara förolämpningar från utlänningar, eskalering
av dispyter, eller andra skeenden som anses skada Kina, exempelvis
navigationsövningar i Sydkinesiska havet.
Sådana händelser kan alltså, enligt studien, försvåra för regeringen att vara återhållsam och försiktig. Den kinesiska eliten kan emellertid minska missnöjet genom att ge en utebliven handling skenet
av lugn policy; man kallar helt enkelt sin egen passivitet, då USA
och Japan försökt provocera, för stoiskt motstånd. Det som ser ut
som handlingssvaghet framställs i stället som ett sätt att skydda Kinas
tillväxt. I den mån en sådan omtolkning är framgångsrik kan Kinas
ledare minska allmänhetens missnöje med brist på beslutsamhet och
handlingskraft.
Detta tyder på att freden i Östasien endast är hållbar om kinesiska och andra länders ledare mäktar med att undvika provocerande
incidenter. Om människor dödas eller egendom avsiktligt skadas och
ingen ursäkt ges har den kinesiska eliten starka skäl att svara hårt och
resolut. Givet den rådande utvecklingen i Syd- och Östkinesiska haven anser Dafoe och Weiss att en sådan oavsiktlig eskalering mycket
väl kan inträffa. Den risken förstärks ytterligare av det faktum att de
maritima dispyterna runt Kina inte bara gäller suveränitet över öar,
fis erätter, olja, gas eller sjömakt – de presumtiva dispyterna öppnar
därtill historiska sår.
[89]
Den östasiatiska freden
HISTORIA OCH FÖRSONING
Det är inte underligt att de många krigen 1840–1979 och de fruktansvärda brott som begåtts spökar än i dag i Östasien. Vad de fle ta minns är de brott som begicks av andra mot en själv: opiumkrigen, Nanjingmassakern, de så kallade tröstekvinnorna – det vill säga
100 000–200 000 kvinnor som tvingades arbeta som sexslavar i japanska armén under andra världskriget – Hiroshima och Nagasaki,
228-massakern i Taiwan 1947 och den påföljande vita terrorn, Song
My- och My Lai-massakrerna i Vietnam 1968, Agent Orange som har
missbildat så många nyfödda barn.
Nationalistiska narrativ har ofta en viss struktur: ett ärorikt förflu et förfall förlust offer förnedring återfödelse uppgång föryngring ny storhet. En förutsättning för att off et ska
återvinna sin forna plats är att förövaren straffas, ber om ursäkt eller
betalar en ersättning.
Historien som tecknas i Chiang Kai-sheks China Destiny från 1943
är således slående lik den som genomsyrar Xi Jinpings ”kinesiska
dröm” från 2012. När historien används för att underbygga ett epos
om nationens långa väg till pånyttfödelse måste en del fakta förvridas
eller uppblåsas och andra glömmas bort.
Dessvärre sker detsamma när välmenande förespråkare för försoning försöker skapa en berättelse om forna konflik er. Det är nog
bättre att undersöka källor och diskutera dem ur olika perspektiv med
skolade historiker som kan garantera grundläggande respekt för fakta. Det var därför välkommet att se hur den taiwanesiska debatten
runt 70-årsjubileet av andra världskrigets slut 2015 tillät både Kuomintangs berättelse och kommunisternas något annorlunda version,
därtill en mer separat taiwanesisk historia samt ett pro-japanskt narrativ. Skärmytslingarna var endast verbala.
Den lysande amerikanske historikern John Dower har visat hur
Japans separatfred 1951 försenade försoningsprocessen med Ryssland,
Kina och Korea. Det kan vara en del av förklaringen till att relationen
[90]
3. Hur hållbar är freden?
dem emellan fortfarande är så känslig. I Moskvas, Pekings och Pyongyangs perspektiv gick Japan direkt från fiende i krig till allierad med
deras huvudfiende i kalla kriget
Men frågan är om sådana historiska strider kan hota den östasiatiska freden. Holly Guthrey, koordinator för vårt program i Uppsala,
har studerat de misslyckade försöken att försonas och erkänna egna
missgärningar. Hon tror faktiskt att historien kan hota freden. Gräl
om det förflutna är nog inte den viktigaste faktorn när det uppstår
väpnad konflikt, men problemet är att oenighet om vad som faktiskt
skett i det förgångna kan elda på dispyter mellan Japan och dess grannar och medverka till att territoriella konflik er skärps. Sannolikt bidrar också de historiska konflik erna till att förhindra Japan från att
uppnå permanent medlemskap i FN:s säkerhetsråd.
Andra forskare, som Ryu Yongwook, professor vid Australian
National University, har framhållit att den regionala ”vi-känslan”
är svag i Östasien. Orsaken är historien, hävdar han och pekar på
Nanjingmassakern, Yasukunitemplet i Tokyo – där personer dömda
för krigsbrott hedras – tröstekvinnorna och revision av japanska läro­
böcker. Försök i vissa kretsar att se Japans forna aggressioner och
kolonialism i en ljusare dager har provocerat många och väckt starka
reaktioner i både Kina och Korea. Ryu framhåller att historie­stridens
kärna är en sammanstötning mellan nationella identiteter. Japans nationella identitet, som konservativa nationalister föreställer sig den,
krockar med de moderna identitetsuppfattningarna i Kina och Korea
som växt fram ur kampen för oberoende. När japaner försöker ge en
positiv bild av sitt lands historiska roll i Kina och Korea kolliderar
det med de mytiska berättelserna om hur Folkrepubliken Kina och de
båda koreanska staterna uppkom i kamp mot Japan.
Problemen med olika historiska tolkningar har förekommit ända
sedan 1945. En analys av tidningsartiklar i kinesiska Folkets Dagblad
som Ryu Yongwook gjort avslöjar dock att det kommunistiska Kinas
syn på Japan som historisk fiende uppkom först i mitten av 1980-talet, precis när den östasiatiska freden inleddes (Ryu 2013; 2015). Det[91]
Den östasiatiska freden
ta är delvis förbryllande eftersom motviljan mot Japan sammanfaller
med Kinas ekonomiska modernisering, vilken så småningom gav
Kina högre BNP än Japan. Kinas fördömande av Japan och Japans
försök att uppvärdera sin egen historia har karaktäriserat historiestriden, och med tiden har konflik en ökat i intensitet, i synnerhet under den period då det skett en kraftig ekonomisk integration mellan
de tre nordöstasiatiska ekonomierna. Kopplingen mellan ekonomisk
integration och intensifie ad nationalism har gjorts av många forskare, men de exakta sambanden mellan dem återstår ännu att utröna. Varför har den starka ökningen av handel, kommunikation och
kulturutväxling lett till större och inte mindre identitetskonflikt? En
annan fråga som man måste ställa sig är om fred kräver försoning för
att vara hållbar.
Holly Guthrey studerar försonings- och sanningskommissioner
och har fältarbetat på Salomonöarna, i Östtimor, Indonesien och på
Taiwan (Guthrey 2015a; 2015b). Hon finner att det har förekommit
färre genomarbetade försoningsförsök i Östasien än i andra regioner
i världen. I Östasien föredrar man att antingen glömma det förflutna
(med amnestier) eller att använda historien som ammunition i arga
dispyter.
Amnestier kan vara bra i ett kort perspektiv men de döljer bara
såren, läker dem inte. Guthrey beklagar detta eftersom, med Richard
Solomons ord, hållbar fred
kräver att långvariga antagonister inte bara lägger ned sina vapen
utan åstadkommer djupgående försoning som är hållbar för att den
underhålls av ett heltäckande nätverk i hela samhället med relationer och mekanismer som främjar rättvisa och som riktar sig mot
roten av fiendskap innan den kan återskapa destabiliserande spänningar.
Richard Solomon var en populär chef för United States Institute of
Peace i Washington när jag arbetade där 2010–2011. Han hade varit
[92]
3. Hur hållbar är freden?
med om att försona USA och Folkrepubliken Kina under Nixon och
spelade en viktig roll i förhandlingarna som ledde till Parisavtalet om
Kambodja 1991. Han ger i detta citat en fingervi ning om vad som
kan fungera som definition av hållbar fred: ”ett heltäckande nätverk
i hela samhället med relationer och mekanismer som främjar rättvisa
och som riktar sig mot roten av fiendskap innan den kan återskapa
destabiliserande spänningar”.
Guthrey finner att de länder som haft de värsta våldsvågorna under senare år är de som haft störst antal amnestier och som visat
minst intresse för försoning. Det gäller Thailand, Filippinerna och
Myanmar – de enda länder i regionen där det fortfarande förekommer väpnade inbördeskonflik er. En viktig orsak till varför de inte har
gått in i freden är brist på statlig styrning och på civil kontroll över
militären, som agerar på eget bevåg och ger sig in i våldscykler med
etniska väpnade grupper (Tønnesson & Bjarnegård 2015).
Under 2008–2011 var Thailand inblandat i en mellanstatlig väpnad konflikt med Kambodja; det var första gången något sådant skedde mellan två ASEAN-medlemmar. Av det skälet har vi valt att utföra
ett specialstudium av denna konflikt. Undersökningen genomförs av
Thitinan Pongsudhirak, professor vid Chulalongkorn University i
Bangkok. Han påvisar en av ASEAN:s svagheter. Vid tiden för skärmytslingen mellan Thailand och Kambodja i maj 2011 försökte Indonesien som ordförande i ASEAN att mildra och medla, men misslyc­
kades. Detta ledde till en begäran om FN-ingripande, men inte heller
det hjälpte. Den enda stormakten med tillräckligt inflytande för att
få de två parterna att rätta in sig i ledet var Kina, men Kina valde att
inte ingripa.
Pongsudhirak framhäver att Preah Vihear-templet är centralt
för den nationella självbilden i både Kambodja och Thailand, vilket
gör det känsligt för politisk exploatering. Realintressen står också på
spel. Kambodjas starke man, Hun Sen, uttryckte sympatier med den
thailändske ledaren Thaksin Shinawatra efter att han avsattes i en
militärkupp 2006. Tempeldispyten användes senare av de så kallade
[93]
Den östasiatiska freden
”gulskjortorna”, när de protesterade mot pro-thaksinska regeringar.
Märkligt nog var Hun Sen långt mer medgörlig när den thailändska
armén avsatte Thaksins syster Yingluck i maj 2014 och återinförde
militärstyre. Troligen är det därför som konflik en om templet Preah
Vihear inte har blossat upp igen.
Det finns två förklaringar till att Kambodja blev mer medgörligt.
För det första är Kambodja beroende av den thailändska ekonomin.
Ben Goldsmith anser att konflik en mellan Thailand och Kambodja
visar hur en handelsrelation kan motverka att en konflikt eskalerar.
Den andra orsaken är att Hun Sens inhemska inflytande hade minskat sedan den politiska oppositionen i Kambodja stärkts. Så även
om han fortsatt var vänligt sinnad till Thaksin tog hans överlevnads­
instinkt överhanden i beslutsfattandet.
Allt detta demonstrerar poängen ovan: det finns starka band
mellan inomstatliga och mellanstatliga konflik er. I detta fall har inhemska politiska tvister i både Bangkok och Phnom Penh haft en
avgörande betydelse för konfliktut ecklingen mellan de två länderna.
Det malaj-muslimska upproret i Thailands sydligaste provinser är
på samma sätt knutet till relationen mellan Thailand och Malaysia.
Fram till 1989 opererade malaysiska kommunister från baser i Thailand. Thailand satte 1989 stopp för det och som svar lät Malaysia bli
att erbjuda stöd åt de malaj-muslimska rebellerna i Thailand, trots
att det är en grupp med transnationella familjeband som ständigt
korsar gränsen och därtill har ett gemensamt minne av det historiska
sultanatet Patani med malajer i de nordliga malaysiska delstaterna.
Ett flertal thailändska regeringar har utan framgång försökt inleda
förhandlingar med representanter för de malaj-muslimska rebellerna,
ibland med stöd från Malaysia.
I programmet har vi noga studerat situationen i de sydligaste thailändska provinserna, och dragit nytta av det nätverk som byggts upp
av Srisompob Jitpiromsri, lärare vid Prince of Songkla University.
Anders Engvall har kartlagt alla våldsamma incidenter med exakta
geografiska koordinater och stämt av mot andra data. Han kan över[94]
3. Hur hållbar är freden?
tygande visa att konflik en inte i första hand rör religion eller ekonomi utan malajiskt språk, malajisk kultur och tradition. Flera deltagare
i programmet har besökt det konfliktd abbade området och imponerats av styrkan i det civila samhället som hjälper off en och försöker
påbörja en dialog mellan malaj-muslimerna och thai-buddhisterna,
och även med polisen och försvarsmakten. Vår forskning bekräftar
att en viktig orsak till de fortsatt många konflik erna i Thailand och
misslyckandet att skapa ett stabilt politiskt system är frånvaron av
civil kontroll över militären.
Detsamma gäller i Filippinerna. Ursprungligen planerade vi också
att studera Filippinernas utveckling i detta avseende. Vi hade till och
med rekryterat en filippinsk professor som associerad forskare, Miriam Coronel-Ferrer. Hon studerade varför Filippinerna varit oförmögna att uppnå inhemsk fred. Sedan Coronel-Ferrer utnämndes
till medlem av och senare till ledare för den filippinska regeringens
delegation för förhandling med MILF-gerillan fi k dock forskningen
vänta. Hon höll kontakt med oss men koncentrerade sig på uppdraget
att uppnå ett avtal med MILF 2015. I november samma år deltog hon
i vår konferens i Singapore med ett inledningsanförande i vilket hon
betonade vikten av tillit. Hon och hennes medarbetare har lagt sig
vinn om samarbete med den filippinska militärmakten. I början av
året hade det dock uppstått en allvarlig sammandrabbning mellan en
isla­mistisk grupp och militären, som kraftigt försenade fredsprocessen. När det här skrivs har det filippinska parlamentet ännu inte antagit den lagstiftning som behövs för att det framförhandlade avtalet
ska träda i kraft. Vi vet inte om den nye presidenten, som valdes i maj
2016, kommer att upprätthålla åtagandet i avtalet.
Flera deltagare i programmet, jag själv inkluderad, har genomfört
fältarbete i Myanmar, och övervakat förändringarna från etableringen av en författningsenlig regering 2011 till segern för Aung San Suu
Kyis National League for Democracy i valet november 2015. Själv
hade jag möjlighet att delta i fi andet av valresultatet. I Myanmar, liksom i Thailand och Filippinerna, saknas civil kontroll över militären,
[95]
Den östasiatiska freden
som styr sig själv och fortsatt har mycket stort inflytande i regeringen.
Detta gör det svårt att uppnå fredsavtal mellan regeringen och landets
många etniska gerillor. Vårt huvudsakliga fokus i Myanmar har legat
på de fortgående väpnade konflik erna i delstaterna Shan och Kachin,
våldet mot den muslimska folkgruppen rohingya, försöken att uppnå
ett nationellt eldupphör, och förberedelser till en landsomfattande
politisk dialog. Även om Myanmar har undvikit väpnade konflik er
med andra stater är landet det fattigaste och minst fridfulla i Östasien. Sedan landet fi k självständighet från Storbritannien 1948 har
det ständigt pågått någon form av väpnad strid.
Ashley South, som är knuten till Chiang Mai-universitetet i norra
Thailand, har följt fredsprocessen i Myanmar på nära håll och har intrycket att militärledningen tar ett eldupphöravtal mellan rege­ringen,
armén och åtta av landets cirka tjugo etniska gerillor, undertecknat i
oktober 2015, på stort allvar. Det betyder att övervakandet av avtalet
troligen kommer att fortsätta även under Myanmars nya regering.
Civil­samhället kommer att spela en viktig roll och gemensamma
kommittéer för övervakning av eldupphöravtalet kommer att upprättas på delstatsnivå, först i Shan. Inte desto mindre är många civilsamhälleliga aktörer skeptiska till fredsprocessen. Det kommer att ta
lång tid för landets olika etniska grupperingar att börja lita på armén.
Det finns därtill en utbredd oro för jordkonfis ering (land grabbing)
och det föreligger risk för orättvis utvinning av naturresurser i de
områden som berörs av vapenvilan.
Samtidigt har många konfliktd abbade områden njutit fle a av
fredens fördelar. Den avgående regeringen inledde en landsomfattande politisk dialog i januari 2016. Det finns ett antal utmaningar med
att få igång en trovärdig dialog, inte minst att många inte deltar. De
kräver en ”inkluderande fredsprocess”, vilket innebär att fle a grupper inbjuds att skriva under eldupphöravtalet.
Den nya regimen kan modifie a den föregående regeringens arbetssätt med dessa frågor. Men armén verkar ha tagit ställning för
fredsprocessen först efter att överbefälhavaren skrivit under vapenvi[96]
3. Hur hållbar är freden?
lan. Frågan är nu om armén och ”The Lady” kommer överens om att
vidmakthålla vapenvilan och övertala fler att skriva under. Nyligen
inträffade i Kachin och norra Shan nya sammandrabbningar mellan
armén och några av de etniska grupper som inte skrivit under. Myanmars armé tycks straffa de grupper – och deras samhällen – som inte
undertecknat vapenvilan. Militärens identitet och intressen är nog
fortfarande det största hotet mot fredsprocessen.
Aung San Suu Kyi och den nyvalde presidenten Khin Kyaw står
nu inför den svåra utmaningen att leda ett land i vilket försvarsmakten behåller grundlagsskyddade privilegier. Det handlar om försvarsmaktens rätt att sköta interna angelägenheter, nominera ministrar
till viktiga positioner, inte åtlyda regeringens befallning och överta
makten om nationell säkerhet kräver så. På samma gång som Aung
San Suu Kyi måste sträva efter att utvidga vapenvilan och nå framsteg
med den politiska dialogen, måste hon navigera mellan sina sympatier för Japan och västvärlden och sin insikt om Kinas betydelse.
Folket förväntar sig att hon ska förbättra deras liv med ekonomisk
utveckling.
Om Myanmar klarar av dessa utmaningar och lyckas skapa sin
egen version av en inkluderande utvecklingsstat, skulle det ge ett
starkt bidrag till den östasiatiska fredens hållbarhet. Än så länge måste Myanmar, liksom Thailand och Filippinerna, räknas som undantag
från den regionala freden. Vår bedömning av de ständigt pågående
lågintensiva konflik erna i dessa tre länder är att en förutsättning för
att etablera en hållbar inhemsk fred är civil kontroll över försvarsmakten.
[97]
4. SLUTSATS OM
FREDENS HÅLLBARHET
Östasiens fred sedan 1979 har gjort det möjligt för regionen att uppnå
en aldrig tidigare skådad ekonomisk tillväxt med förbättrade levnadsvillkor för många hundra miljoner människor. Tyvärr finns det ändå
skäl att ifrågasätta fredens hållbarhet. Även om ingen av de regionala
staterna förbereder ett aggressionskrig av den typ Japan och Tyskland
initierade på 1940-talet, och även om stormakterna inte, som under
kalla kriget, har planer på att aktivt understödja väpnade uppror i
främmande länder, är det ändå fullt möjligt att nya krig bryter ut.
Det finns två huvudscenarier. För det första kan en lokal konflikt
utvecklas till en stormaktskonfrontation utan att någon av stormakterna önskar så. Det skulle kunna hända i Korea, i Taiwansundet eller
i anslutning till strider om öar i Syd- eller Östkinesiska havet. För det
andra finns risk för ett regimsammanbrott av syrisk typ i ett kritiskt
placerat land i regionen, där uppror och fraktionsstrider kan eskalera
till ett inbördeskrig, i vilket stormakter dras in på olika sidor. Ett
sådant sammanbrott i Kina framstår som synnerligen farligt.
I vår forskning har vi arbetat med tre olika typer av orsaker till
att den östasiatiska freden inte är tillräckligt hållbar för att förhindra
att krig på nytt kan utbryta. Den första orsakskategorin är fredens
bestående strukturella svagheter.
[98]
4. Slutsats om fredens hållbarhet
STRUKTURELLA SVAGHETER
Bruce Russett och John Oneal (2001) framhåller att varaktig fred
mellan nationer bygger på ekonomisk integration, starka internationella institutioner och likartat demokratiskt styrelsesätt. Av dessa
tre uppvisar Östasien bara ekonomisk integration. Visserligen är de
flesta av regionens länder medlemmar i FN och andra internationella
organisationer, men de har inte utvecklat ett nära regionalt samarbete. Styrelseskicken varierar mer än i någon annan region i världen.
Som Kivimäki, Odgaard, Eck, Bjarnegård, Melander, Guthrey, Scott,
Zou och jag själv konstaterat har något gemensamt värdesystem, eller det som Karl Deutsch (1957) benämnt säkerhetsgemenskap, inte
utvecklats.
Den inre freden vilar i många stater på brott mot fundamentala
mänskliga rättigheter. Acceptansen för våld liksom för avrättningar
och tortyr är stor i den allmänna opinionen i många av regionens
länder. Jämställdheten är svagt utvecklad, en maskulin hederskultur
står fortfarande stark. Även när väpnade konflik er avslutats, har de
krigförande parterna inte försonats. Ingen har på eget initiativ bett
om ursäkt, på det sätt tyskarna gjort i Europa. Krav på ursäkter och
ersättning ställs i stället från forna fiender.
Inte heller är respekten för nationell och internationell lagstiftning stark nog att säkra freden. Och fastän många territoriella konflik er har lösts, förblir några av de mest militariserade av dem olösta:
Koreafrågan, Taiwanfrågan, gränskonflik en mellan Kina och Indien,
konflik erna om ett antal öar och skär och Kinas havsgränser.
Följaktligen måste vi dra slutsatsen att det inte har uppstått något kulturellt, normativt, institutionellt eller juridiskt fundament för
hållbar fred. Men å andra sidan har ett sådant aldrig funnits, och ändå
har freden, definie at som frånvaro av krig och väpnad konflikt, bestått sedan 1980-talet.
[99]
Den östasiatiska freden
FEM HOTFULLA TRENDER
Den andra orsakskategorin är fem utvecklingstrender som kan bli
ödesdigra för freden. Den första av dessa är den pågående maktförskjutningen från USA till Kina, en följd av den snabba ekonomiska
tillväxten i Kina, vars ekonomi i dag är betydligt större än Japans
och kan passera USA:s redan på 2030-talet – mätt i köpkraft har så
redan skett. Men det betyder inte att Kina kommer att bli en global supermakt i konkurrens med USA. Stephen Brooks och William
Wohlforth (2016) argumenterar övertygande för att USA:s militärteknologiska försprång är så stort och den tid det tar att utveckla
avancerad militär teknologi så lång, att USA för lång tid framöver
kommer att vara världens enda globala supermakt. Det Kina kan och
redan försöker göra är att utmana USA:s militära maktställning i sitt
närområde, det vill säga innanför det som militärstrateger kallar den
första ökedjan, området från de japanska öarna norr om Taiwan till
de filippinska öarna Luzon och Palavan och vidare mot norra Borneo.
Tidigare dominerade den amerikanska marinen totalt i dessa vatten
och kunde ostört segla längs gränsen för Kinas territorialvatten. Så
är inte längre fallet. Kina har placerat ut landbaserade missiler och
skaffat sig ubåtar, attackfl gplan samt ett stort antal krigsfartyg som
gör det riskabelt för amerikanska skepp och fl gplan att närma sig
den kinesiska kusten. Varken Kina eller USA–Japan-alliansen kontrollerar numera Öst- och Sydkinesiska haven; de är och kommer
att fortsätta vara no man’s sea. Förändringen i lokal militär styrka har
lett till en strategisk konflikt mellan USA och Kina. Peking menar
att USA inte har rätt att intervenera militärt i vad som där betraktas
som kinesiska havsområden, medan Washington anser det vara av
fundamental betydelse för USA:s och dess allierades säkerhet att såväl örlogsfartyg som handelsskepp kan segla obehindrat på världens
viktigaste kommersiella vattenvägar. Denna konflikt innebär en betydande risk för konfrontation mellan de amerikanska och kinesiska
flo torna, antingen direkt eller till följd av att USA involveras i ma[100]
4. Slutsats om fredens hållbarhet
ritima motsättningar mellan Kina och Japan, Kina och Filippinerna
eller Kina och Vietnam.
En andra trend är en återgång till vad som liknar allianssystemet
under kalla krigets första fas på 1950-talet. Då var Kina, Sovjetunionen och Nordkorea allierade i en ideologisk och geopolitisk konflikt
med ett amerikanskt system av bilaterala allianser med många av Kinas grannländer. Systemet upplöstes aldrig, men förlorade temporärt
mycket av sin betydelse efter en schism mellan Kina och Sovjetunionen, som gjorde det möjligt för presidenterna Nixon och Carter att
närma sig Kina och etablera ett säkerhetspolitiskt samarbete. 1989,
tio år efter att USA och Kina etablerat fulla diplomatiska förbindelser,
återupprättades de goda relationerna också mellan Kina och Sovjet­
unionen (och från 1991 med Ryssland och de centralasiatiska staterna). När Vladimir Putin blev rysk president utvidgade han Rysslands
strategiska partnerskap med Kina och tillämpade en politik som
skapade nya spänningar med västvärlden. Det innebär att Kina och
Ryssland nu återigen står tillsammans i ett motsättningsförhållande
till USA. Om Kina skulle låta sig inspireras av hur Ryssland agerat i
Ukraina och Syrien sedan 2014, med annektering, intervention och
bombningar, vore det synnerligen farligt för världsfreden. Både Kina
och Ryssland betonar emellertid att deras strategiska partnerskap inte
är en militärallians. Länderna befinner sig dessutom i olika situationer. Ryssland är en stark militärmakt med en svag och krisdrabbad
ekonomi medan Kinas makt mer vilar på snabb ekonomisk tillväxt
än på militärupprustning; kineserna kan även framgent räkna med
att förstärka sin ekonomiska maktställning i förhållande till USA och
andra stormakter. Vi kan därför hoppas, och troligen räkna med, att
Kina kommer att visa utrikespolitisk återhållsamhet i stället för att
använda makt gentemot grannstaterna.
En tredje utvecklingstrend är den kraftfulla militära upprustningen och moderniseringen, som redan har förändrat den regionala
maktbalansen. Östasiens länder har använt sina stora exportinkomster för att köpa och utveckla moderna vapensystem. Detta gäller
[101]
Den östasiatiska freden
fle a av USA:s allierade och samarbetspartners, som Japan, Sydkorea, Taiwan, Singapore och Malaysia. Men det gäller också alliansfria
Vietnam och framför allt Kina. Resultatet är att antalet stater som
deltar i det militära maktspelet har ökat, vilket höjer risken för incidenter i luftrummet, till sjöss och under vattenytan eftersom fler och
fler attackfl gplan, örlogsfartyg, drönare och ubåtar navigerar i omstridda områden. Resultatet kan bli att USA förr eller senare förlorar
kontrollen. Om USA:s allierade står för en ständigt större andel av
de militära insatserna, medan USA av budgetskäl begränsar sina egna
styrkor i regionen, kan det leda till att Japan, Sydkorea eller andra
USA-allierade börjar agera utan koordinering med Pentagon. Detta
gäller i synnerhet om de får anledning att ifrågasätta USA:s vilja eller
skyddsförmåga.
För det fjä de hotas freden av den växande nationalismen i kombination med konflik er om historia, öar och skär. Kinesisk nationalism
är riktad mot Japan och västvärlden, som båda förödmjukade Mittens
Rike under perioden 1840–1945. Den koreanska nationalismen, både
i nord och syd, är också riktad mot Japan som tidigare kolonialmakt.
Vietnamesisk nationalism är i huvudsak riktad mot den store kinesiske grannen i norr, fastän både Kina och Vietnam är kommuniststater. I Myanmar lever många etniska nationalismer sida vid sida och
misstänksamheten mot de stora grannarna Indien och Kina är stor.
För alla som trodde att nationalismen skulle försvagas i takt med ökat
välstånd och globalisering har den nya chauvinismen i det östasiatiska tillväxtområdet kommit som en obehaglig överraskning. Många
trodde att allt resande, internet, de sociala medierna och utbildning i
främmande länder skulle motverka fosterlandsvurmen och skapa en
kosmopolitisk identitet. Så har inte blivit fallet (Tønnesson 2016e).
En femte och sista trend är att potentialen för snabb ekonomisk
tillväxt har minskat. Detta skedde först i Japan, där ekonomin stagnerade på en hög nivå redan i början av 1990-talet och sedan dess
inte återfått sitt momentum. Den japanska stagnationen är en lika
viktig orsak till att Kinas BNP gått förbi Japans som Kinas snabba
[102]
4. Slutsats om fredens hållbarhet
tillväxt i sig. Tillväxten har också avmattats i fle a andra länder. Under den ekonomiska krisen från 2008 har de asiatiska ekonomierna
drabbats av minskad efterfrågan i Nordamerika och Europa. Kina
lyckades motverka detta genom kraftiga stimulanspaket med hjälp
av exceptionellt stora lån, i synnerhet till infrastrukturprojekt. Kinas
ekonomi tycktes osårbar, och många trodde att den kunde fortsätta
växa snabbt trots att andra länder var i kris, men det visade sig vara
en illusion. Under 2014–2015 reducerades tillväxten officiell till 6,7
procent (vilket är lågt för Kina) och den var i realiteten ännu lägre. I
dag sliter kineserna med en enorm överkapacitet i en rad nyckelsektorer. Stora, nödvändiga reformer behöver genomföras för att landet
ska kunna ta steget upp till en högre teknologisk nivå samt utveckla
sin inre marknad och därmed bli mindre exportberoende. Om Kina
inte lyckas undvika ”medelinkomstfällan” utan går in i en fas med låg
tillväxt eller ekonomisk tillbakagång, är de politiska följderna svåra
att förutsäga. När världsekonomin växer långsammare än tidigare,
blir det svårare att vara en framgångsrik utvecklingsstat. Ekonomisk
utveckling kan komma att ersättas av andra preferenser, komna ur
den nya nationalismen.
MER HOPPFULLA TRENDER
Det finns förstås också mer fredsvänliga trender. Regionens demografiska åldrande främjar troligen fred. Som Henrik Urdal (2016)
framhåller ställer en åldrande befolkning stora krav på resurser till
hälsovård och pensioner, vilket gör det svårare att lägga pengar på
militären. Tillgången på unga soldater minskar också. Därtill kan
åldrandet förväntas bromsa Kinas ekonomiska tillväxt och såtillvida
förlänga perioden med USA som världens enda supermakt.
Allt detta verkar logiskt, men det är inget vi vet av erfarenhet,
eftersom den åldersstruktur som är på väg att etableras i Östasiens
hög- och medelinkomstländer är något nytt i världshistorien.
På gott och ont har statsmakten utvidgats i Östasiens länder, med
[103]
Den östasiatiska freden
mer byråkrati, hälsovård, utbildning, polis och militärmakt – allt
detta har gjort det mycket svårare att genomföra väpnade uppror.
Inte heller djungeln ger lika gott skydd för gerillagrupper längre. Östasien har upplevt förhållandevis lite terrorism och i det stora och hela
undsluppit extrem jihadism. De malaysiska och indonesiska staterna
har varit tillräckligt starka för att upptäcka och avväpna extremister,
varför Sydöstasien inte, som många varnat för, har blivit en ”andra
front” i en global jihad (Svensson 2015).
Ännu en hoppfull trend är utökad kontakt mellan USA och Kina
på många nivåer, inte minst militärt. Presidenterna Obama och Xi
tycks båda förstå hur viktigt förhållandet mellan deras länder är för
världsfreden, och denna förståelse delas av de båda staternas militära
befälhavare. Det finns fortfarande mycket misstänksamhet, men också en vilja att förstå varandras bevekelsegrunder, bilda ömsesidiga förtroenden och hitta mekanismer som gör det möjligt att undvika konfrontation under de kriser som av allt att döma kommer att uppstå.
POLITISKT LEDARSKAP
Den tredje kategorin av hot mot freden gäller just politik och ledarskap. Fred är ett resultat av politiska beslut. Sedan 2008 har det inte
skett mycket på den östasiatiska politiska arenan som gynnat fredens
sak, utan en rad händelser har höjt konfliktni ån. Obama-administrationen har försökt ombalansera den amerikanska utrikes- och säkerhetspolitiken genom att lägga större vikt på Östasien. Denna politik
tillkännagavs i Obamas pivot to Asia-tal i Australiens parlament den 7
november 2011. USA:s måttliga ökning av sitt militära, diplomatiska
och politiska engagemang i regionen har välkomnats av fle a av Kinas
grannar, men Peking har uppfattat Obamas pivot som ett försök att
hindra Kina att återta sin historiska roll som regionens centralmakt.
Peking har förstärkt sitt samarbete med Putins Ryssland och gjort en
rad framstötar i Sydkinesiska havet för att demonstrera att man menar allvar med sina anspråk på suveränitet över öar, skär och resurser
[104]
4. Slutsats om fredens hållbarhet
i och under havet. I strid mot internationell lag reser Kina krav på
havsområden helt intill andra länders kuster. Detta har fått Filippinerna och Vietnam att närma sig USA samt lett till reaktioner också
i det mer avlägsna Indonesien.
Under premiärminister Shinzo Abe har den japanska regeringen
och parlamentet urholkat konstitutionens artikel 9 genom att omtolka den så att ”kollektivt försvar” tillåts (Tønnesson 2016d). Det
innebär att Japan för första gången är berett att delta i krig utanför
sitt eget territorium tillsammans med sin amerikanska allianspartner. Japan gav den ursprungliga modellen för Östasiens fredliga utveckling. Yoshida-doktrinen, som låg till grund för Japans roll som
”fredsnation”, är inte längre legio på hemmaplan. Juchiro Koizumis
(2000–2006) och Shinzo Abes regeringar (2006–2007 samt från
2012) har velat göra Japan till ”en normal nation” med rätt till ett
militärt försvar. I en jämförelse av hur japanska politiker beskrivit
sitt land som fredsnation 1972 och 2010 har Linus Hagström och Ulv
Hanssen visat hur begreppet fred kan ändra betydelse. Utrikes- och
senare premiärminister Fukuda Takeo deklarerade 1972 att ”Japan
har artikel 9 i grundlagen. Det finns konsensus hos folket att aldrig
mer gå ut i krig. Vår ekonomiska styrka har växt oerhört mycket, men
vi kommer aldrig att bli en militär stormakt igen.” Ett uttalande från
2010 av en talesperson för Japans dominerande Liberaldemokratiska
parti ger en helt annan uppfattning av hur fred skapas: ”Japan måste
spela en roll i att avskräcka Kina. Endast genom att stärka vår försvarsmakt kan vi klara av att försvara vår nations säkerhet och suveränitet och det, anser jag, kommer att leda till fred i Nordöstasien.”
(Hagström & Hanssen 2015)
År 2009 drog Nordkorea sig ur sexpartssamtalen om landets kärnvapenprogram, som pågått sedan 2003. Sedan Kim Jong Un kommit
till makten, efter fadern Kim Jong Ils död 2011, har Nordkorea genomfört en tredje och fjä de provsprängning och ett antal försök med
missiler. Det ekonomiska samarbetet mellan Nord- och Sydkorea har
helt avslutats och förhållandet mellan Nordkorea och Kina har allvar[105]
Den östasiatiska freden
ligt försämrats. FN:s säkerhetsråd har med hjälp av Kina utvidgat de
ekonomiska sanktionerna mot landet. När Koreas Arbetarparti höll
sin sjunde partikongress den 6 maj 2016, saknades utländska gäster
nästan helt. Det enda som förhindrar Nordkorea från att åter gå i krig
mot Sydkorea tycks vara vetskapen om att detta skulle leda till slutet
för Kim-dynastin.
Presidentvalet i Taiwan i januari 2016, där Tsai Ing-wen från Democratic Progressive Party (DPP) triumferade, gav ett nytt bevis på
landets vitala demokrati men ökade samtidigt risken för nya kriser
mellan Taipei och Peking. När Kuomintangpartiet nu ligger i spillror har principen om ”ett Kina” försvagats. Det som förhoppningsvis
kommer att förhindra öppen konflikt är Tsai Ing-wens pragmatism,
som i bästa fall får henne att avstå från initiativ som skulle provocera
Peking. Vi vet inte ännu om de senare årens snabba ekonomiska integration över Taiwansundet får fortsätta (Kastner 2016).
Flera regimer i regionen har på senare tid ökat förtrycket av
mänskliga fri- och rättigheter, inte minst Kina under Xi Jinping.
Thailands militär grep makten i maj 2014 och försöker nu få folket
att acceptera en ny odemokratisk konstitution. De stora politiska stri­
digheterna i Thailand sedan början av 2000-talet har gjort det svårt
att föra en utvecklingsfrämjande ekonomisk politik. De senaste åren
har också det dominerande politiska partiet i Malaysia drabbats av
en allvarlig politisk kris, genom avslöjandet av storskalig korruption
på högsta nivå.
Visserligen finns det också mer fredsbefrämjande politiska händelser. Valet av den karismatiske Joko Widodo till indonesisk president 2014 kan nämnas, liksom Myanmars politiska öppning som
ledde till etableringen av en konstitutionell regering 2011 och till en
ny demokratisk regering 2016, efter det att Aung San Suu Kyis National League for Democracy (NLD) vunnit en brakseger i parlaments­
valet den 8 november 2015. Därtill finns de omfattande, men ännu
ofullbordade fredsprocesserna mellan regeringarna och en rad olika
upprorsgrupper i Filippinerna och Myanmar.
[106]
4. Slutsats om fredens hållbarhet
HAR EKONOMIN FORTFARANDE POLITISKT PRIMAT?
Är det fortfarande så att ekonomisk utveckling har högsta prioritet
i Östasiens viktigaste länder? Om teorin om en ”utvecklingsfred”
stämmer, är detta en fundamental fråga. Under den långa freden sedan kalla krigets slut har ett starkt ömsesidigt ekonomiskt beroende
skapats mellan de flesta av Östasiens stora ekonomier, i synnerhet Kinas, Japans, Sydkoreas, Taiwans och Singapores. Dessa länder är därtill ekonomiskt integrerade med USA och Australien. Kina och USA
arbetar nu förvisso med konkurrerande initiativ för regional ekonomisk utveckling: Kina har sitt OBOR-program för att bygga handelsfrämjande infrastruktur på den euroasiatiska kontinenten; USA har
sitt TPP, som inkluderar många av Kinas grannar. Men varken Kina
eller USA har gjort något för att reducera sitt ömsesidiga ekonomiska
beroende. Inga sanktioner eller protektionistiska lagar har införts,
och de båda länderna försöker lösa sina ekonomiska tvister genom
att förhandla inom ramen för WTO:s regelverk. Både OBOR och
TPP bygger på viljan att främja internationell ekonomisk integration.
Kina, Japan och USA är på det klara med hur mycket det skulle skada
dem själva och världsekonomin om de skulle återgå till kalla krigets
ekonomiska krigföring. Då skulle också risken för en direkt militär
konfrontation öka avsevärt.
Insikten om hur viktig den globala ekonomiska integrationen är
för varje lands välmående bör, jämte skräcken för ett kärnvapenkrig,
vara ett starkt skäl som får beslutsfattarna att visa den återhållsamhet
som är nödvändig för att undvika krig – förutsatt att alla ledare prioriterar ekonomin framför hänsyn till heder, status eller nationalistisk
opinion. Barack Obama, Xi Jinping och Shinzo Abe är alla medvetna
om ekonomins primat och om det stora ömsesidiga beroendet mellan
världens tre största ekonomier. Om en recession av den typ Ryssland genomgått skulle drabba någon av dem, skulle det emellertid bli
mycket svårare att vidmakthålla ett öppet ekonomiskt system. Ledarna skulle då kunna frestas att söka genvägar till popularitet.
[107]
Den östasiatiska freden
Vad skulle då återstå som grundval för fortsatt fred? I sista hand
militär och nukleär avskräckning. Alla beslutsfattare, i synnerhet de
i Peking och Washington, är medvetna om hur svårt det skulle vara
att begränsa ett krig om det väl bryter ut. Lyckligtvis har kontakten mellan stormakterna utvidgats både på det militära och politiska
området, vilket betyder att beslutsfattarna känner varandra och kan
ge tydliga signaler om sina avsikter och om röda linjer som inte får
överskridas (Jakobson 2016).
Det som nu sagts om fredens strukturella svagheter, om mer eller mindre hotfulla trender och om konfliktskapande politik betyder
dock inte att nya krigsutbrott är sannolika. Troligen kommer freden
att fortsätta, men som en ömtålig, ständigt hotad fred. Mitt stora
hopp är att Östasienfredsprogrammet vid Uppsala universitet kan
stimulera insatser för att göra freden mer hållbar.
TIO FREDSINSATSER
Vad kan då göras för att stärka den östasiatiska freden? Låt mig avsluta denna bok med en utopi i tio punkter. Utopier realiseras aldrig som en helhet, men kan inspirera till positiva förändringar när
gynnsamma villkor uppstår (Winter 2006). Om bara någon del av
den följande utopin förverkligas, skulle den östasiatiska fredens hållbarhet öka. Låt oss fantisera om att Sydkorea eller Mongoliet lyckas
realisera en idé som har diskuterats bland fredsforskare, nämligen att
skapa en asiatisk Helsingforsprocess. Fördraget i Helsingfors 1975
ledde till etableringen av Organisationen för säkerhet och samarbete
i Europa (OSSE). En liknande process skulle kunna inledas mellan
Östasiens länder för att skapa ett långsiktigt regionalt samförstånd
och en hållbar fred. Processen skulle kunna ta sig an några eller alla
av dessa tio punkter:
• Fortsatt ekonomisk integration. Motverka alla förslag om politiskt motiverad protektionism, ekonomiska sanktioner eller
[108]
4. Slutsats om fredens hållbarhet
handelshinder. Övertyga USA och Japan om att ansluta sig
till den av Kina initierade Asian Infrastructure Investment
Bank (AIIB). Uppmuntra ekonomiska reformer som ger bättre balans i USA:s, Kinas och Japans ekonomiska relationer.
Stimulera Kinas inre marknad, så att importen från USA och
Europa kan öka. Underlätta samtidigt Kinas tillgång till den
stora japanska marknaden. Initiera långsiktiga förhandlingar om Kinas anslutning till det av USA initierade TPP och
uppmuntra till en aktiv japansk och amerikansk medverkan i
Kinas OBOR-plan för utvecklingen av den euroasiatiska kontinenten. Understöd WTO:s ambition att globalt minska hindren för tjänstehandel och investeringar.
• Konflikthan ering och rustningskontroll. Uppmuntra stormakterna USA och Kina att vidareutveckla kontakterna mellan sina militärer. Låt dem ha gemensamma övningar, gå igenom olika konfliktscenarier och underteckna detaljerade avtal
om krishantering för att förhindra alla former av kriseskalering. Arbeta med enskilda länder för att utveckla politiska system där militären underordnas civila maktorgan och får som
huvudsaklig uppgift att säkra det nationella territoriet med
grund i defensiva doktriner samt att hantera icke-konventionella hot mot mänsklig säkerhet. Uppmuntra förhandlingar
om rustningskontroll och begränsningar av vapenutveckling
och nedrustning.
• Korea. Uppmuntra Sydkoreas regering att återuppta Kim Daejungs så kallade solskenspolitik gentemot Nordkorea. Initiera
nya sexpartssamtal mellan Kina, Ryssland, Japan, USA, Nordoch Sydkorea om att frysa och sedan avsluta det nordkoreanska kärnvapenprogrammet. Inled bilaterala samtal mellan
USA och Nordkorea om ett fredsavtal samt om upprättande av
normala diplomatiska förbindelser. Avsluta FN-sanktionerna
mot Nordkorea i en stegvis process där landet måste uppfyl[109]
Den östasiatiska freden
la vissa villkor för varje nytt steg. Uppmuntra Pyongyang att
utveckla landets ekonomi och förbättra folkets levnadsvillkor.
• Taiwan. Fortsätt den ekonomiska integration över Taiwan­
sundet som skett under Ma Ying-jeous presidentperiod 2008–
2016. Initiera en politisk dialog mellan de två huvudstäderna
för att ge Taipei en roll tillsammans med Folkrepublikens representanter i internationella organisationer, både regionalt
och globalt. Uppmuntra Peking och Taipei till gemensamma
initiativ gentemot Japan och Filippinerna för att förhindra
maritima konflik er, förvalta fis eresurser, prospektera olja
och definie a vilka havsområden och vilka delar av havsbottnen (kontinentalsockeln) som utifrån havsrätten kan anses
vara omstridda.
• Internationell lag. Bekräfta och visa i praktiken att maritima
konflik er bara kan lösas med grundval i internationell rätt,
inklusive FN:s havsrättskonvention. Förhandla fram en uppförandekod mellan Kina och ASEAN som bygger på deras
gemensamma Declaration on the Conduct of Parties (DOC)
från 2001. Avsluta all unilateral konstruktion av militärt användbara installationer på omstridda öar och skär. Förhandla både bi- och multilateralt om havsgränser och gemensam
utveckling i närmare definie ade omstridda zoner. Utveckla
kvaliteten på den juridiska utbildningen i regionens länder,
så att de mänskliga rättigheterna kan skyddas, domstolarna
göras självständiga och regional diplomati utövas med juridisk
kompetens som bas.
• Regionala institutioner. Förstärk ASEAN:s möjligheter att
underlätta och även medla i fredsprocesser både inom och
mellan medlemsländerna. Utveckla det trilaterala samarbetet
mellan Kina, Japan och Sydkorea med sikte på att också ge
Nordkorea en viktig roll. Förbered fredsinitiativ inför möten i
[110]
4. Slutsats om fredens hållbarhet
ASEAN Regional Forum och East Asian Summit. Uppmuntra
Kina och Japan att ta gemensamma initiativ till ekonomisk
och kulturell samverkan, både bilateralt och i samarbete med
de två koreanska staterna samt ASEAN.
• Försoning. Stimulera försoningsprocesser och sanningskommissioner både inom och mellan länder i regionen, både formellt mellan regeringar och informellt i civilsamhället. Hellre
än att försöka skapa konsensus om ”historisk sanning” bör
målet vara att utveckla attityder och politiskt utrymme som
gör det möjligt att läka historiska sår med hjälp av öppen, kritisk reflektion och noggrann forskning om de många tragedier
som drabbat Östasien 1840–1979 och även senare. Om den
japanske kejsaren gjorde en försoningsresa till Korea, Kina och
Singapore skulle nya fredsmöjligheter öppnas.
• Nationella fredsprocesser och dialoger. Stöd fredsprocesserna
i de länder där väpnade konflik er fortfarande pågår – Filippinerna, Myanmar, Thailand – och säkra en central roll för
kvinnor i fredsprocesserna. I dessa länder behövs en nationell
dialog för att skapa förståelse i majoritetsbefolkningen för de
etniska minoriteternas behov av utbildning på eget språk, representation i fora där nationella beslut fattas och politiskt
självstyre i områden där de utgör flertals efolkningen.
• Gröna mål. Etablera klimat- och miljövänlig tillväxt som regeringarnas högsta prioritet med klara och tydliga mått för
utsläppsrättigheter i överenstämmelse med Parisavtalet 2015.
Skapa förståelse för att grön utveckling ställer lika stora krav
på fred och stabilitet som ekonomisk tillväxt gjorde tidigare,
när den ena utvecklingsstaten efter den andra lyckades komma
ur fattigdomsfällan. Gör den östasiatiska freden till en miljöoch klimatfred.
• Fredskultur. Få ungdomen att förstå den östasiatiska fredens
[111]
Den östasiatiska freden
historiska betydelse genom utbildning och kreativ användning
av nya medier. Stärk förståelsen i regionen för värdet av den
japanska fredskonstitutionen samt den enorma förbättring
Deng Xiaopings reformer har skapat åt Kina, Östasien och
världen. Sök inspiration från den forskning som visar att fred
hänger ihop med attityder som främjar jämlikhet mellan könen och respekt för minoriteter. Uppmärksamma och bekämpa fredens begränsningar, i form av repression, avrättningar
och tortyr, brott mot mänskliga rättigheter och våld mot barn,
kvinnor samt etniska och religiösa minoriteter.
[112]
REFERENSER
Baev, Pavel (2015). ”Fiasco of Russia’s Pivot to China: Impact on the Asia-­
Pacific Security A chitecture”. Paper presented to the 5th Annual Conference of the East Asian Peace program, Singapore, 6–8 November.
Baev, Pavel & Stein Tønnesson (2015). ”Can Russia keep its special ties with
Vietnam while moving closer and Closer to China?”. International Area
Studies Review 18(3): 312–325.
Bjarnegård, Elin (2015). ”Addressing Fear and Injustice to Create an East
­Asian Culture of Peace”. Global Asia 10(4): 20–25.
Bjarnegård, Elin & Erik Melander (2013). ”Revisiting Representation: Communism, Women in Politics, and the Decline of Armed Conflict in East
Asia”. International Interactions 39(4): 558–574.
Bjarnegård, Elin & Erik Melander (2014). ”Thailand’s Missing Democrats:
Reds, Yellows, and the Silent Majority”. Foreign Affairs 22 May.
Bjarnegård, Elin, Erik Melander, Gabrielle Bardall, Karen Brouneus, Erika
Forsberg, Karin Johansson, Angela Muvumba Sellström & Louise Olsson
(2015). ”Gender, Peace and armed conflict”. SIPRI Yearbook, Oxford: Oxford University Press.
Brooks, Stephen G. & William C. Wohlforth (2016). ”The Rise and Fall of
the Great Powers in the Twenty-first Centur .” International Security
40(3): 7–53.
Buzan, Barry & Ole Wæver (2003). Regions and Powers: The Structure of Inter­
national Security. Cambridge: Cambridge University Press.
Chang, Gordon G. (2001). The Coming Collapse of China. New York: Random
House.
Chang, Gordon G. (2011). ”The Coming Collapse of China: The 2012 Edition”. Foreign Policy, 29 December.
Dafoe, Allan & Jessica Chen Weiss (2015). ”Authoritarian Audiences in International Crises: Evidence from China”. Paper presented to the 5th
Annual Conference of the East Asian Peace program, Singapore 6–8
November.
Deutsch, Karl W. et al. (1957). Political Community and the North Atlantic Area.
New York: Greenwood.
[113]
Referenser
Dower, John W. (1999). Embracing Defeat: Japan in the Wake of World War II.
New York: Norton.
Dower, John W. (2014). ”The San Francisco System: Past, Present, Future in
U.S.–Japan–China Relations”. The Asia-Pacific ournal 12(8, 2).
Eck, Kristine (2015a). ”Repression by Proxy: How Military Purges and Insurgency Impact the Delegation of Coercion”. Journal of Conflict esolution
59(5): 924–946.
Eck, Kristine (2015b). ”Cracking Down on Conflict: East A ia’s Repressive
Peace”. Global Asia 10(4): 46–51.
Eck, Kristine & Christopher Fariss (2015). ”Respect for Human Rights in
East Asia and the World”. Paper presented to the 5th Annual Conference
of the East Asian Peace program, Singapore 6–8 November.
Engvall, Anders & Magnus Andersson (2014). ”The Dynamics of Conflict in
Southern Thailand”. Asian Economic Papers 30(3): 169–189.
Fravel, M. Taylor (2008). Strong Borders, Secure Nation: Cooperation and Conflict
in China’s Territorial Disputes. Princeton: Princeton University Press.
Global Peace Index Report (2015). Executive Summary, Glossary: 4. http://
economicsandpeace.org/wp-content/uploads/2015/06/Global-Peace-Index-Report-2015_0.pdf
Goldsmith, Benjamin E. (2014a). ”The East Asian Peace as a Second-Order
Diffu ion Effect”. International Studies Review 16(2): 275–289.
Goldsmith, Benjamin E. (2014b). ”Domestic Political Institutions and the
Initiation of International Conflict in East A ia: Some Evidence for an
Asian Democratic Peace”. International Relations of the Asia-Pacifi 14(1):
59–90.
Guthrey, Holly L. (2015a). Victim Healing and Truth Commissions: Transforming
Pain through Voice in Solomon Islands and Timor-Leste. Basel: Springer.
Guthrey, Holly L. (2015b). ”Forgetting Undermines the East Asian Peace”.
Global Asia 10(4): 32–39.
Guthrey, Holly L. (2016). ”Local Norms and Truth Telling: Examining
Experienced Incompatibilities within Truth Commissions of Solomon
Islands and Timor-Leste”. The Contemporary Pacifi 18(1): 1–29.
Haas, Mark L. (2007). ”A geriatric peace? The future of U.S. Power in a
World of aging populations”. International Security 32(1): 112–147.
Hagström, Linus & Ulv Hanssen (2015). ”War is Peace: The Rearticulation
[114]
Referenser
of ’Peace’ in Japan’s China Discourse”. Review of International Studies
42(2): 266–286.
Hegre, Håvard et al. (2013). ”Predicting Armed Conflict, 2010–2050”. International Studies Quarterly 57: 250–270.
Jakobson, Linda (2016). ”The US and China: A Mature and Interdependent
Relationship”. The United States Studies Centre at Sydney University
(ussc.edu.au) Report: May.
Jong Kun Choi (2015). ”Crisis Stability or General Stability? Assessing
Northeast Asia’s absence of War and Prospects for Liberal Transition”.
Review of International Studies 42(2): 287–309.
Kastner, Scott L. (2015). ”Economic Interdependence and the Prospects for
Peace in the Taiwan Strait”. Paper presented to the 5th Annual Conference of the East Asian Peace program, Singapore 6–8 November.
Kastner, Scott L. (2016). ”Is the Taiwan Strait Still a Flash Point? Rethinking
the Prospects for Armed Conflict etween China and Taiwan”. International Security 40(3): 54–92.
Kivimäki, Timo (2010). ”East Asian Relative Peace: Does It Exist? What Is
It?”. The Pacific eview 23(4): 503–526.
Kivimäki, Timo (2014). The Long Peace of East Asia. London: Ashgate.
Kreutz, Joakim (2014). ”Why China Supported Democratization in Burma/
Myanmar”. Working paper.
Kreutz, Joakim (2015). ”Outsiders Matter: External Actors and the Decline of
Armed Conflict in Southeast A ia”. Global Asia 10(4): 17–19.
Kreutz, Joakim (2016). ”Authoritarian Politics and Communal Violence: Explaining Inter-Religious Clashes in Burma/Myanmar”. Working paper.
Legro, Jeff ey W. (2008). ”Purpose Transitions: China’s Rise and the American Response”. I Robert S. Ross & Zhu Feng (red.). China’s Ascent: Power,
Security and the Future of International Politics. Ithaca, NY: Cornell University Press: 163–187.
Leifer, Michael (1999). ”The ASEAN peace process: A category mistake”. The
Pacific eview 12(1): 25–38.
Li, Rex (2016a). ”A Constructivist Analysis of the Relative Peace in the
Taiwan Strait”. Unpublished paper.
Li, Rex (2016b). ”Discourse of ’Peace’ and Identity Construction in China–
Taiwan Relations”. Unpublished paper.
[115]
Referenser
Ljunggren, Börje (2015a). Den kinesiska drömmen. Utmaningar för Kina och världen. Stockholm: Hjalmarson & Högberg.
Ljunggren, Börje (2015b). ”The Chinese Dream: Does It Challenge East
Asia’s Peace?”. Global Asia 10(4): 52–56.
Odgaard, Liselotte, Thomas Mandrup & Cedric de Coning (red.) (2014).
BRICS and Coexistence: An Alternative Vision of World Order. London:
Rout­ledge.
Pei, Minxin (2015). ”The Twilight of Communist Party Rule in China”. The
National Interest, 12 November.
Ren Xiao (2016). ”Idea Change Matters: China’s Practices and the East Asian
Peace”. Asian Perspective, 40(2): 329–356.
Ross, Robert S. (1999). ”The Geography of the Peace: East Asia in the Twenty-First Century”. International Security 23(4): 81–118.
Ross, Robert S. (2009). Chinese Security Policy: Structure, Power and Politics. New
York: Routledge.
Ross, Robert S. (2014). ”The Rise of the Chinese Economy and the East
­Asian Security Order”. Paper presented to the 4th Annual Conference of
the East Asian Peace program, Beijing 29 October–1 November.
Russett, Bruce & John O’Neal (2001). Triangulating Peace: Democracy, Inter­
dependence and International Organizations. New York: Norton.
Ryu Yongwook (2013). ”The ’History Problem’, Aggressive Intentions, and
China’s Threat Perception of Japan”. Paper presented to a program
workshop in Krusenberg, Uppsala 6–8 June.
Ryu Yongwook (2015). ”To Revise or Not to Revise: Conservative Nationalism, the ’Peace Constitution’, and National Identity in Japan”. Paper
presented to the 5th Annual Conference of the East Asian Peace program,
Singapore 6–8 November.
Sadan, Mandy (2013). Being and Becoming Kachin: Histories Beyond the State in
the Borderworlds of Burma. Oxford: Oxford University Press.
Shambaugh, David (2015). ”The Coming Chinese Crackup”. The Wall Street
Journal, 6 March.
Shambaugh, David (2016). The Future of China. Cambridge: Polity Press.
Song Yann-huei & Stein Tønnesson (2013). ”The Impact of the Law of the
Sea Convention on Conflict and Conflict Management in the Sout
China Sea”. Ocean Development and International Law 44(3): 235–269.
[116]
Referenser
Song Yann-huei & Zou Keyuan (red.) (2014). Major Law and Policy Issues in the
South China Sea: European and American Perspectives. London: Ashgate.
Svensson, Isak (2011). ”East Asian Peacemaking: Exploring the Patterns of
Conflict Management and Conflict S tlement in East Asia”. Asian Perspective 35(2): 163–185.
Svensson, Isak (2015). ”A Surprising Calm: The Religious Peace in East
Asia”. Global Asia 10(4): 26–30.
Svensson, Isak & Mathilda Lindgren (2011). ”From Bombs to Banners? The
Decline of Wars and the Rise of Unarmed Uprisings in East Asia”. Security Dialogue 42(3): 219–237.
Tønnesson, Stein (2014). ”China’s National Interests and the Law of the Sea:
Are They Reconcilable?”. I Wu Shicun & Nong Hong (red.), Recent Developments in the South China Sea. London: Routledge: 199–227.
Tønnesson, Stein (2015a).”The South China Sea: Law Trumps Power”. Asian
Survey 55(3): 455–477.
Tønnesson, Stein (2015b). ”Deterrence, Inter-Dependence, and Sino–US
­Peace”. International Area Studies Review 18(3): 297–311.
Tønnesson, Stein (2015c). ”Explaining East Asia’s Developmental Peace: The
Dividends of Economic Growth”. Global Asia 10(4): 10–15.
Tønnesson, Stein (2016a). ”The Tonkin Gulf Model of Conflict esolution”.
I C. J. Jenner & Tran Trong Thuy (red.), The South China Sea. Cambridge:
Cambridge University Press.
Tønnesson, Stein (2016b). ”UN compulsory arbitration: A tough test
for China”. Brussels: European Union Institute for Security Studies
(EUISS) Report.
Tønnesson, Stein (2016c). ”The Case for Negative Peace Research”. Paper
presented to the International Studies Association conference in Atlanta,
Georgia, 17 March.
Tønnesson, Stein (2016d). ”Article 9 in the East Asia Peace”. Paper presented
to the International Studies Association conference in Atlanta, Georgia,
19 March.
Tønnesson, Stein 2016e. ”Will Nationalism Drive Conflict in A ia?”. Nations
and Nationalism 22(2): 232–242.
Tønnesson, Stein & Pavel Baev (2015). ”Will Russia Inspire China to Break
the East Asian Peace?”. Paper presented to the 5th Annual Conference of
[117]
Referenser
the East Asian Peace program, Singapore, 6–8 November.
Tønnesson, Stein & Elin Bjarnegård (2015). ”Why So Much Conflict in Tha land?”. Thammasat Review 18(1): 132–161.
Urdal, Henrik (2015). ”Do recent demographic trends support peace?”. Paper
presented to the 5th Annual Conference of the East Asian Peace program,
Singapore, 6–8 November.
Wallensteen, Peter (2015). Quality Peace: Peacebuilding, Victory and World Order.
Oxford: Oxford University Press.
Weiss, Jessica Chen (2014). Powerful Patriots: Nationalist Protest in China’s
­Foreign Relations. Oxford: Oxford University Press.
Weissmann, Mikael (2012). The East Asian Peace: Conflict Pre ention and Informal Peacebuilding. Houndmills, Basingstoke: Palgrave Macmillan.
Winter, Jay (2006). Dreams of Peace and Freedom: Utopian Moments in the Twentieth Century. New Haven: Yale University Press.
Zou Keyuan (2012). ”Building a ’Harmonious World’: A Mission Impossible?”. Copenhagen Journal of Asian Studies 30(2): 74–99.
Zou Keyuan (2014). ”Maintaining Maritime Peace in East Asia: A Legal Perspective”. Journal of Territorial and Maritime Studies 1(2): 27–49.
Zou Keyuan & Stein Tønnesson (2015). ”Legal Foundations of the East Asian
Peace”. Paper presented to the 5th Annual Conference of the East Asian
Peace program, Singapore 6–8 November.
[118]
LISTA ÖVER DELTAGARE I FORSKNINGSPROGRAMMET
”DEN ÖSTASIATISKA FREDEN”
Rådgivande grupp
Kevin Clements, University of Otago; Bates Gill, Australia National University; Börje Ljunggren, Utrikespolitiska institutet; Moon
Chung-in, Yonsei University; Robert S. Ross, Boston College; Thommy Svensson, Nordisk Institut for Asienstudier (NIAS); Peter Wallensteen (ordförande), Uppsala universitet; Wang Yizhou, Peking
University.
Kärngrupp
Stein Tønnesson (programledare), Uppsala universitet/Peace Research Institute Oslo (PRIO); Erik Melander (vice programledare),
Uppsala universitet; Susanne Schaftenaar (programkoordinator
2011–2013), Uppsala universitet; Holly Guthrey (programkoordinator 2014–2016), Uppsala universitet; Elin Bjarnegård, Uppsala universitet; Kristine Eck (2013–2016), Uppsala universitet; Timo Kivimäki (2011–2012), University of Bath; Joakim Kreutz (2013–2016),
Uppsala universitet; Isak Svensson, Uppsala universitet.
Associerade forskare
Pavel Baev, Peace Research Institute Oslo (PRIO); Karen Brounéus,
Uppsala universitet; Miriam Coronel Ferrer, University of the Philippines; Allan Dafoe, Yale University; Anders Engvall, Handelshögskolan i Stockholm; Benjamin E. Goldsmith, University of Sydney;
Linus Hagström, Försvarshögskolan, Stockholm; Hoang Anh Tuan,
Diplomatic Academy of Vietnam; Jong Kun Choi, Yonsei University; Rex Li, Liverpool John Moore’s University; Liselotte Odgaard,
[119]
Lista över deltagare i forskningsprogrammet ”Den östasiatiska freden”
Royal Danish Defence College; Thitinan Pongsudhirak, Chulalongkorn University; Robert S. Ross, Boston College; Ryu Yongwook,
Australian National University; Yann-huei Song, Academia Sinica;
Ashley South, Chiang Mai University; Paul Staniland, University of
Chicago; Henrik Urdal, Peace Research Institute Oslo (PRIO); Wang
Dong, Peking University; Jessica Weiss, Cornell University; Mikael
Weissmann, Utrikespolitiska Institutet; Ren Xiao, Fudan University;
Zou Keyuan, University of Central Lancashire.
Deltagare i workshops och konferenser
Karin Bäckstrand, Lunds universitet; Patrick Barron, Asia Foundation; Rikard Bengtsson, Lunds universitet; Tomas Bergström, Lunds
universitet; Magdalena Bexell, Lunds universitet; Annika Björkdahl,
Lunds universitet; Dennis J. Blasko, Wilson Center; Anne Brown,
University of Queensland; Seyom Brown, Massachusetts Institute of
Technology; Tobias Carlsson, Lunds universitet; Steve Chan, University of Colorado-Boulder; Wisit Chatchawantipakorn, Thailand;
Maj. Gen. Chen Zhou, Chinese Academy of Military Science; Chihmao Tang, Soochow University; Sasiwan Chingchit, Asia Foundation;
Ajin Choi, Yonsei University; Chong Ja Ian, National University of
Singapore; Kavi Chongkittavorn, Chulalongkorn University; Thao
Minh Chu, Diplomatic Academy of Vietnam; Mihai Croicu, Uppsala universitet; Johan Davidsson, Lunds universitet; John Delury,
Yonsei University; Prasenjit Duara, Asia Research Institute; Vanda
Felbab-Brown, Brookings Institute; Chris Fariss, Penn State University; Annika Fredén, Lunds universitet; Lars Peter Fredén, Sveriges
ambassadör i Kina; Evelyn Goh, Australian National University; Natasha Hamilton-Hart, University of Auckland; Sophia Hatz, Uppsala
universitet; Bill Hayton, Chatham House; Maria Hedlund, Lunds
universitet; Thomas Heldmark, journalist, Stockholm; Christopher
Hill, University of Denver; Victoria Hui, University of Notre Dame;
Renee Jeffer , Griffit University; Nicole Jenne, European University
[120]
Lista över deltagare i forskningsprogrammet ”Den östasiatiska freden”
Institute; Magnus Jerneck, Lunds universitet; Jia Qingguo, Peking
University; Christopher M. Joll, Chiang Mai University; Kristina
Jönsson, Lunds universitet; Hae-Won Jun, Korea National Diplomatic Academy; Scott Kastner, University of Maryland; Lia Kent,
Australian National University; Nicholas Khoo, University of Otago;
Mikyoung Kim, Hiroshima City University; Kim Young Ho, Korea
National Defence University; Terence Lee, National University of
Singapore; Melissa Loja, University of Hong Kong; Emma Lund,
Lunds universitet; Mei Shanshan, American University; Eugenie
Merieau, Science Po Paris/Thammasat University; Marte Nilsen,
Peace Research Institute Oslo (PRIO); Wooyeal Paik, Sungkyunkwan University; T.J. Pempel, University of California at Berkeley;
Anders Persson, Lunds universitet; Henrik Persson, Svenska ambassaden i Korea; Cao Qun, China Institute of International Studies;
Ratchawadee Saengmahamat, Thailand; Shirley Scott, University
of New South Wales; Jung Min Seo, Yonsei University; Ria Shibata, University of Otago; Tang Siew Mun, ASEAN Studies Centre/
Yusof Ishak Institute; Dan Slater, University of Chicago; Chandra
Lekha Sriram, University of East London; Stithorn Thananithichot,
King Prajadhipok’s Institute; Tetsuya Toyoda, Wilson Center; Jessica
Trisko Darden, American University; Vu Truong, Vietnam; Pauline Tweedie, Asia Foundation; Wang Zheng, Seton Hall University;
Josepha Ivanka Wessels, Lunds universitet; Rolf Wrangnert, fil producent, Stockholm; Wen-Chin Wu, National Taiwan University/
Academia Sinica; Fiona Yap, Australian National University; Fariborz Zelli, Lunds universitet; Zhang Rongmei, Fudan University.
[121]
RJ:S SKRIFTSERIE
SLUTRAPPORTER FRÅN RJ:S FORSKNINGSPROGRAM
1. Staden, guden och havet (2014)
isbn 978-91-7061-156-8
2. Avancerad andraspråksanvändning (2014)
isbn 978-91-7061-162-9
3. Att förstå mänsklig handling (2014)
isbn 978-91-7061-167-4
4. De samhälleliga institutionernas kvalitet (2015)
isbn 978-91-7061-182-7
5. Demokrati bortom nationalstaten? (2015)
isbn 978-91-7061-183-4
6. Kunskapsintegration och innovation i en
internationaliserande ekonomi (2015)
isbn 978-91-7061-190-2
7. Att organisera marknader (2015)
isbn 978-91-7061-193-3
8. Kognitiv semiotik (2015)
isbn 978-91-7061-194-0
9. Det tidiga klosterväsendet och
den antika bildningen (2016)
isbn 978-91-7061-213-8
10. Den östasiatiska freden (2016)
isbn 978-91-7061-214-5
