gupea_2077_40046_1

”Vi har kommit så långt men ändå ingenstans”
Om hedersvåldsutsatta kvinnor och livet efter skyddat boende
SQ1562, Vetenskapligt arbete i socialt arbete, 15 hp
Scientific Work in Social Work, 15 higher education credits
Kandidatnivå
VT 2015
Författare: Angelica Tingström & Julia Larsson
Handledare: Rasool Awla
Abstract
Titel: ”Vi har kommit så långt men ändå ingenstans” – Om hedersvåldsutsatta kvinnor och livet
efter skyddat boende
Författare: Angelica Tingström och Julia Larsson
Nyckelord: hedersrelaterat våld, hedersvåld, skyddat boende
Hedersrelaterat våld och förtryck är ett utbrett problem i Sverige idag som kränker offrens
mänskliga rättigheter och utgör ett allvarligt hot mot hälsa och utveckling. Vistelse i skyddat
boende är en vanlig insats till målgruppen men det saknas kunskap om effekter av vistelse i
skyddat boende på längre sikt. Studiens huvudsyfte var att utifrån brukarperspektiv undersöka
effekter av vistelse i skyddat boende i det fortsatta livet för kvinnor som utsatts för
hedersrelaterat våld och förtryck genom att besvara frågeställningen: Vilka effekter kan skyddat
boende ha 5-10 år efter avslutad vistelse för kvinnor som placerats på grund av hedersrelaterat
våld och förtryck och hur bidrar skyddat boende till dessa effekter? Vi utgick från en kvalitativ
ansats och genomförde semistrukturerade intervjuer med fyra kvinnor som vistats på skyddat
boende i form av HVB vilka hade avslutat sin vistelse för mellan 5 och 10 år sedan. Materialet
analyserades utifrån dess mening och tolkades utifrån teorier om återhämtning från psykisk
ohälsa samt risk- och skyddsfaktorer. Vårt resultat visade att skyddat boendes grundeffekt tycks
vara att vistelse bidrar till återhämtning genom en process där individen omdefinierar synen på
sig själv, sina erfarenheter av våld och förtryck samt sina psykiska symptom. Vistelsen tycktes
för tre av fyra respondenter ha bidragit till förbättrad psykisk hälsa, stärkt självkänsla och
självförtroende samt ökad förmåga att stå på egna ben. Dessa positiva effekter föreföll ha varit
avhängiga en god relation till någon ur personalen samt att boendet uppehöll en förutsägbar
struktur. Trots att tre av de fyra respondenterna uppgav att de mådde betydligt bättre led
samtliga även fortsatt av psykisk ohälsa. Känslor av dubbelt utanförskap och alienation
gentemot familjen verkade ha förstärkts av vistelsen och dessa känslor föreföll vara en viktig
orsak till den fortsatta psykiska ohälsan. Vi tolkade vårt sammanfattande resultat som att
uppbrott och vistelse i skyddat boende tycks medverka till återhämtning men till priset av en stor
förlust vilken i sin tur orsakar psykisk ohälsa. En respondent sammanfattade denna paradox: ”Vi
har kommit så långt men ändå ingenstans!”
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
1 Inledning ................................................................................................................. 1
1.1 Problemformulering ................................................................................................ 2
1.2 Syfte ................................................................................................................................ 2
1.3 Frågeställning ............................................................................................................. 3
1.4 Definitioner ................................................................................................................. 3
1.4.1 Hedersrelaterat våld och förtryck ............................................................................ 3
1.4.2 Skyddat boende ................................................................................................................ 4
2 Kunskapsläge ......................................................................................................... 5
2.1
2.2
Hur fungerar skyddat boende?............................................................................. 5
Frihet och familj ......................................................................................................... 6
3 Teoretisk referensram ....................................................................................... 8
3.1
3.2
Återhämtning .............................................................................................................. 8
Risk- och skyddsfaktorer...................................................................................... 10
4 Metod ...................................................................................................................... 11
4.1 Kvalitativ forskningsmetod ................................................................................. 11
4.1.1 Semistrukturerade Intervjuer som kvalitativ datainsamlingsmetod ..... 11
4.2 Förförståelse ............................................................................................................. 12
4.3 Urval, rekrytering och avgränsningar ............................................................. 12
4.4 Tillvägagångssätt ..................................................................................................... 14
4.4.1 Litteratursökning.......................................................................................................... 14
4.4.2 Intervjuguiden ............................................................................................................... 15
4.4.3 Intervjuerna .................................................................................................................... 15
4.4.4 Transkribering ............................................................................................................... 16
4.4.5 Analysmetod ................................................................................................................... 16
4.5 Undersökningens tillförlitlighet ........................................................................ 17
4.5.1 Reliabilitet ....................................................................................................................... 18
4.5.2 Validitet............................................................................................................................. 18
4.5.3 Generaliserbarhet......................................................................................................... 18
4.6 Etiska överväganden .............................................................................................. 19
4.7 Metoddiskussion ..................................................................................................... 21
5 Resultat och analys ............................................................................................ 22
5.1 Respondenterna ...................................................................................................... 22
5.2 Effekter av vistelse i skyddat boende............................................................... 22
5.2.1 Återhämtning ................................................................................................................. 23
5.2.2 Förbättrad psykisk hälsa ........................................................................................... 29
5.2.3 Stärkt förmåga att stå på egna ben ........................................................................ 32
5.2.4 Förändrade sociala relationer ................................................................................. 33
5.2.5 Sammanfattning ............................................................................................................ 38
5.3 Är förändringarna verkligen effekter av skyddat boende? ..................... 41
6 Diskussion ............................................................................................................. 43
6.1 Utvecklingsmöjligheter utifrån vårt resultat ................................................ 43
6.1.1 Hur kan återhämtningsbegreppet bidra till utveckling av insatsen? ...... 44
7 Slutsatser ............................................................................................................... 46
8 Fortsatt forskning .............................................................................................. 48
9 Litteraturförteckning........................................................................................ 49
10 Bilagor ................................................................................................................. 52
10.1
10.2
Bilaga 1 - Intervjuguide ...................................................................................... 52
Bilaga 2 – Informationsbrev till studiens respondenter ........................ 53
Förord
Först och främst vill vi rikta ett stort tack till våra respondenter. Vi är mycket
tacksamma att ni valde att dela med er av era erfarenheter, utan er hade den här
studien inte varit möjlig. Tack också till det skyddade boendet som hjälpte oss
komma i kontakt med respondenterna och till vår handledare Rasool Awla som
tålmodigt kommenterat, diskuterat och förklarat. Tack är också på sin plats till
våra respektive livspartners och vänner som stöttat oss genom hela processen.
Under arbetets gång kände vi ibland som titeln antyder, ”Vi har kommit så långt
men ändå ingenstans!”, då var era insatser avgörande.
Sist men inte minst vill vi tacka varandra för samarbetet genom det prövande men
utvecklande arbetet. Vi har haft ett tätt samarbete där vi strävat efter att tillvarata
våra respektive styrkor under hela forskningsprocessen. Då vi delat upp
skrivandet har vi ingående diskuterat innehållet och den slutliga formuleringen.
Det innebär att vi båda kan stå för hela den skriftliga framställningen trots att vi
har haft huvudansvar för olika delar. Angelica har ansvarat för metodavsnittet,
tillämpningen av återhämtningsforskningen samt den skriftliga framställningen av
resultatet och Julia för tillämpningen av risk- och skyddsfaktorer, transkriberingen
samt den skriftliga framställningen av kunskapsläget. Då vi ansett att kvaliteten
motiverat det har vi delat upp även andra uppgifter, t.ex. analysarbetet där den
initiala kodningen genomfördes på varsitt håll för att möjliggöra jämförelser.
Resterande delar har vi ansvarat för gemensamt. Sammantaget anser vi att vi båda
tillfört lika mycket, om än på lite olika vis.
1 INLEDNING
Hedersrelaterat våld och förtryck är förhållandevis nytt som begrepp och som
socialt problem i Sverige. I slutet av 1990-talet uppmärksammade media två fall
av vad som kom att kallas hedersmord, morden på Sara1 och Pela Atroshi. Dessa
mord startade en intensiv debatt om hur fenomenet skulle förstås och motarbetas
(NCK, 2010). 2002 intensifierades debatten ytterligare då Fadime Sahindal, en
socionomstudent som deltagit i samhällsdebatten bl.a. genom att hålla ett hyllat tal
i riksdagen, blev mördad av sin pappa i hederns namn. Debatten föranledde stora
statliga satsningar för att bl.a. kartlägga förekomsten av hedersrelaterat våld,
undersöka behovet av och utveckla skyddade boenden för utsatta samt utveckla
förebyggande insatser (BRÅ, 2010:4). Nationellt centrum för kvinnofrid, NCK,
(2010, s. 10) uppskattar att statens satsningar under perioden 2003-2009 uppgick
till 250 miljoner kronor men då tillkommer ett opreciserat belopp under 2008.
Förekomsten av hedersrelaterat våld är ett till stor del outforskat område (Ibid).
De undersökningar som finns indikerar att fenomenet är utbrett. Enligt en FNstudie som pågick från november 1998 till december 1999 mördas cirka 5000
kvinnor i hederns namn varje år (United Nations, Population Fund, 2000, kap. 3,
s. 29).
Undersökningar påvisar att hedersrelaterat våld och förtryck är vanligt även i
Sverige. I en kartläggning från 2003 uppskattade Länsstyrelserna (Länsstyrelsen i
Stockholms län, 2004:16) att det fanns 1500-2000 kända fall där flickor sökte
hjälp pga. utsatthet för hedersrelaterat våld och förtryck. Av dessa ansågs 10-15 %
vara i behov av skyddat boende. Att bara hjälpsökande syns i statistiken anses
dock ha lämnat ett stort mörkertal. Ofta används begränsningar i valet av
livspartner som indikator för hedersrelaterat våld och förtryck (Socialstyrelsen,
2007 s. 11). Sambandet har kunnat beläggas i flera svenska studier
(Ungdomsstyrelsen, 2009:5 s. 308; Socialstyrelsen, 2007) och undersökningar om
tvångs- och arrangerade giftermål kan därför säga något om förekomsten av
hedersrelaterat våld. Enligt en undersökning som Ungdomsstyrelsen (2009:5)
genomfört uppskattas 70 000 ungdomar i Sverige uppleva att föräldrar, religiösa
uppfattningar eller kultur begränsar deras val av äktenskapspartner. Flickor med
bakgrund från mellanöstern, Sydostasien och Nordafrika var överrepresenterade
bland dem som rapporterade att de upplevde sådana begränsningar (Ibid s. 110)
och de instämde oftare än andra i påståendet ”Föräldrar ska kunna begränsa en
dotters frihet för att skydda familjens heder” (Ibid s. 308). Även Socialstyrelsen
(2007) har gjort försök att uppskatta omfattningen av förekomsten av
hedersrelaterat våld och förtryck i Sverige. På grund av stort bortfall avstod man
från att uttala sig om omfattningen men studien ger ändå indikationer på att
problemet är utbrett. Av de 6000 ungdomar mellan 16 och 25 år som besvarade
enkäten var det ungefär 5 % av flickorna och 3 % av pojkarna som svarade att de
var oroliga för att inte själva få välja livspartner. Bland de flickor som uppgav oro
svarade ca 60 % att de blivit utsatta för kränkningar, hot och våld av föräldrar
eller andra vuxna i familjen. Ungefär 40 % av de flickor som uppgav oro tycktes
1
Saras efternamn aktualiserades inte av media. Hon blev känd endast som Sara.
1
tro att de vuxna agerat våldsamt, hotat eller kontrollerat dem pga. att de anses ha
dragit skam över familjen alternativt att agerandet bottnar i familjens normer och
traditioner (Ibid s. 11).
Den här studien är ett examensarbete på kandidatnivå inom ämnet socialt arbete.
Socialt arbete betecknar arbete vars syfte är att förklara, förstå, motverka och lösa
sociala problem (Meeuwisse & Swärd, 2002 s. 23). Det finns ingen vedertagen
definition av vad ett socialt problem är. Hur vi betraktar ett fenomen, vem som
definierar det, den kulturella kontexten samt hur fenomenet uppmärksammas i den
offentliga debatten påverkar vilka företeelser som betraktas som sociala problem,
det är kontextbundet (Ibid s. 52). Fenomen är därför aldrig sociala problem i sig
utan blir det först i en kontext där de betraktas som problem som är en
angelägenhet för samhället. Det kräver att ett probleme berör tillräckligt många
och samtidigt anses möjligt för samhällets instanser att åtgärda med vissa typer av
åtgärder (Ibid s. 41). Den ovan beskrivna hedersmordsdebatten som rasade i
Sverige i slutet av 90- och början av 00-talet är ett exempel på en sådan social
definitionsprocess. Hedersrelaterat våld och förtryck beskrevs som utbrett i
Sverige och lyftes fram som ett hot mot jämställdhet, demokrati och mänskliga
rättigheter. I och med denna process blev hedersvåld ett nytt socialt problem och
därmed ett nytt verksamhets- och forskningsfält av intresse för ämnet socialt
arbete. Omhändertagande och rehabilitering av de utsatta är en central del av detta
verksamhetsområde.
1.1 PROBLEMFORMULERING
NCK (2010) konstaterar i sin forskningsöversikt att det saknas forskning om
insatsers effekter på området. Skyddat boende är en vanlig insats socialtjänsten
beviljar målgruppen då situationen bedöms allvarlig och det är en av de insatser
som frekvent tilldelats särskilda medel i regeringens satsningar för att motverka
hedersrelaterat våld och förtryck (Hanberger, Wikström & Ghazinour, 2007 s. 5;
Regeringen Skr. 2007/08:39). Av de resurser regeringen tilldelat Länsstyrelserna
årligen sedan 2003 för att utveckla förebyggande insatser och verksamheter för
stöd och skydd har mer än hälften satsats på medfinansiering av skyddat boende
till unga utsatta (Länsstyrelsen Östergötland, 2011:14 s. 12). Trots att det gör
skyddat boende till en central insats i sammanhanget finns det få studier som
utvärderat insatsens effekter (Jensen, Schmidt, Nordin Jareno & Roselius,
2006:23). Så vitt vi känner till finns heller inga studier som undersökt vad under
vistelsen som ger dessa effekter eller hur vistelse i skyddat boende påverkar livet
på längre sikt än något år efter avslutad vistelse. De utvärderingar vi funnit
poängterar att det krävs senare uppföljningar för att slutsatser om hur vistelse på
skyddat boende inverkar på det fortsatta livet ska kunna dras (Hanberger et al,
2007; Håkansson, 2007). Det är denna kunskap vi har för avsikt att bidra till
genom vår undersökning.
1.2 SYFTE
Undersökningens syfte är att utifrån brukarperspektiv undersöka effekter av
vistelse i skyddat boende i det fortsatta livet för kvinnor som utsatts för
hedersrelaterat våld och förtryck. Med effekter menar vi här förändringar och
konsekvenser på centrala livsområden av vikt för kvinnornas välmående vilka
2
vistelse i skyddat boende kan bidra till så som hälsa, frihet och socialt nätverk. Ett
ytterligare syfte är att bidra till utveckling av insatser i skyddat boende.
1.3 FRÅGESTÄLLNING
Vilka effekter kan skyddat boende ha 5-10 år efter avslutad vistelse för kvinnor
som placerats på grund av hedersrelaterat våld och förtryck och hur bidrar skyddat
boende till dessa effekter?
1.4 DEFINITIONER
I det här avsnittet definierar vi begrepp av central betydelse för vår studie.
Begrepp av mindre central betydelse definieras istället direkt i texten.
1.4.1 HEDERSRELATERAT VÅLD OCH FÖRTRYCK
Begreppen hedersrelaterat våld och hedersvåld används för att särskilja våld och
hot som utövas med hedersupprättande eller -bevarande motiv från andra typer av
våld och hot. Ofta tilläggs även förtryck till begreppet för att inkludera andra
former av påtryckningar än faktiskt våld.
Det finns ingen vedertagen definition av hedersvåld eller hedersrelaterat våld. De
flesta definitionerna utgår från FN:s förklaring av mänskliga rättigheter
(Socialstyrelsen, 2007) och rymmer vissa gemensamma nämnare vilka vi utifrån
ett urval av de definitioner vi tagit del av (Jensen et al, 2006:23; Socialstyrelsen
och Länsstyrelserna, 2005b; Socialstyrelsen, 2007) sammanfattat:
-
Motivet för våldet ska vara återupprättandet eller bevarandet av
gärningsmannens eller hans grupps heder.
Våldet ska vara del av ett regelmässigt patriarkalt förtryck av kvinnor.
Våldet ska sanktioneras av ett kollektiv.
Våldet ska ske eller tillkännages offentligt i de fall motivet är
återupprättande av heder.
Regeringen (Regeringen Skr. 2007/08:39) beaktar olika perspektiv i den
definition som ligger till grund för statliga utredningar och interventioner:
Hedersrelaterat våld och förtryck, liksom mäns våld mot kvinnor generellt,
har sin grund i kulturella föreställningar om kön, makt och sexualitet. I
hederstänkandet står föreställningar om oskuld och kyskhet i fokus och
familjens rykte och anseende ses som avhängigt flickors och kvinnors
faktiska eller påstådda beteende. Kontrollen kan sträcka sig från
begränsningar i vardagen som rör exempelvis klädval, socialt umgänge och
rörelsefrihet till livsval som utbildning, jobb, giftermål och skilsmässa. Det
är inte ovanligt att kontrollen utvecklas till hot om våld och våld, och ibland
även dödligt våld. Pojkar samt homosexuella, bisexuella och personer med
könsöverskridande identitet och uttryck kan också drabbas.
Det är dessa definitioner som ligger till grund för vår förståelse och bildar
utgångspunkt för studien.
3
1.4.2 SKYDDAT BOENDE
Skyddat boende är ett begrepp som ofta används i sammanhang där individer
behöver skyddas från närståendes våld men det finns inte någon vedertagen
definition och termen används inte i svensk lagstiftning (Socialstyrelsen, 2013).
Det gör att de boendeformer som avses kan ha mycket olika karaktär, från en
lägenhet på hemlig adress där den utsatte får klara sig själv till placering på ett
behandlingshem med tillgång till stödinsatser från personal med relevant
utbildning dygnet runt.
Socialstyrelsen (2013, s. 11) definierar skyddat boende som en ”boendeinrättning
som tillhandahåller platser för heldygnsvistelse avsedda för personer som behöver
insatser i form av skydd mot hot, våld eller andra övergrepp tillsammans med
andra relevanta insatser.” Det sistnämnda är en viktig punkt, skyddat boende ska
inte ses som en insats vilken ger enbart yttre skydd även om det är dess primära
syfte. För att skyddet ska bli meningsfullt och bidra till utveckling och förbättrad
hälsa krävs att insatsen innehåller eller kombineras med andra insatser för att
stödja och stärka de utsatta och det är också så skyddat boende används idag
(Hanberger et al, 2007 s. 13, 77).
Då vi använder begreppet skyddat boende avser vi inte endast fysiskt skydd utan
även andra insatser som erhållits under vistelsen. Detta gäller även då vi skriver
insats i singularis.
4
2 KUNSKAPSLÄGE
I det här avsnittet redogör vi för de tidigare studier vi funnit av direkt relevans för
vår undersökning. Vi relaterar sedan till dessa undersökningar då vi presenterar
och analyserar vårt resultat.
Att hedersrelaterat våld och förtryck är relativt nytt som socialt problem betraktat
innebär att ämnet till stora delar är outforskat. NCK (2010, s. 43) konstaterar i en
forskningsöversikt att forskning om insatsers effekter saknas och så verkar vara
fallet även internationellt (Jensen et al, 2006:23). Vi har därför förhållandevis lite
kunskap att falla tillbaka på. I syfte att bredda den kunskapsbas vi tar avstamp
ifrån har vi också läst studier om effekter av skyddat boende för andra målgrupper
än hedersvåldsutsatta. Vi bedömer dock att dessa inte har relevans för vår
undersökning eftersom dessa personers utgångspunkt och behov beskrivs radikalt
annorlunda i dessa studier.
I vår litteratursökning fann vi två studier som undersökt effekter av vistelse i
skyddat boende för personer som hotas av hedersrelaterat våld och förtryck. Båda
är svenska och publicerades 2007. Då de är några år gamla är de inte helt aktuella
men samtidigt gör det dem relevanta för den här undersökningen eftersom våra
respondenters vistelser inföll mellan åren 2003 och 2009.
2.1 HUR FUNGERAR SKYDDAT BOENDE?
Anders Hanberger, Eva Wikström och Mehdi Ghazinour är forskare knutna till
Centrum för utvärderingsforskning (UCER) vid Umeå universitet. 2007
genomförde de en utvärdering av hur skyddat boende fungerar för målgruppen.
Resultatet redovisas i en delrapport som ingick i den nationella utvärderingen av
regeringens insatser mot hedersrelaterat våld 2007. En av huvudfrågorna i
undersökningen var: ”Vilka effekter och konsekvenser har skyddat boende haft för
de placerade och deras familjer?” (Hanberger et al, 2007 s. 6). Data inhämtades
från flera nivåer. Undersökningsdeltagarna var socialsekreterare, flickor som
vistats i skyddat boende pga. hedersrelaterat våld och förtryck samt ansvariga och
personal från skyddade boenden. För att bedöma vistelsens effekter användes fem
utvärderingskriterier som grundar sig i teorier om återhämtning (Ibid s. 11): 1.
Skydd/trygghet, 2. Självbild/självkänsla/självförtroende, 3. Individens rättigheter,
4. Sociala kontakter/nätverk, 5. Hedersattityder i familjen. Insatsen skyddat
boende bedömdes ha varit framgångsrik om vistelsen stärkt de första fyra
kriterierna. I bedömningen togs också hänsyn till insatsernas omfattning i de fall
forskarna kunde se en effekt.
Rapportens slutsats är att den största effekten av vistelse på skyddat boende är att
insatsen förhindrat våld och hot om våld men de kunde inte bedöma om det är en
varaktig effekt även efter placeringen eftersom information om var de utflyttade
vistas efter placeringen ofta saknas. Forskarna kunde inte heller bedöma i vilken
utsträckning vistelse i skyddat boende bidragit till att rädda liv eftersom det var
omöjligt att veta utgången om de utsatta inte skulle beviljats insatsen.
Undersökningen visade också att vistelse på skyddat boende hade positiv effekt på
självbild, självförtroende, självkänsla samt sociala relationer. Dock kunde inga
slutsatser dras om dessa effekters varaktighet då det hade gått för kort tid mellan
placering och mättidpunkt.
5
Den del av rapporten som behandlar flickors erfarenhet och bedömning av
effekter av vistelse på skyddat boende är mest relevant för den här
undersökningens syfte. Flickorna intervjuades ett halvt till ett år efter placeringen
(Ibid s. 64). Alla respondenterna uppgav att det var smärtsamt att lämna familjen
för att vinna rätten till ett självständigt liv men att de var stolta över att ha klarat
det. Flickorna uppgav att vistelsen i skyddat boende bidragit mycket till deras
återhämtning och spelat en stor roll i deras liv. Bl.a. genom att de fått lära sig att
ta hand om sig själva och tänka på vad de själva vill istället för på vad familjen
önskar.
I de flesta fallen menade flickorna att återhämtningen varit avhängig deras
anknytning till någon i personalen eller till föräldrarna i familjehemmet. En
tillitsfull relation hjälpte återhämtningen vilket med tiden gav andra positiva
effekter, t.ex. stärkt förmåga att skaffa utbildning eller arbeta. Dock upplevde
många av flickorna oro vid utslussningen från skyddat boende.
I sina slutsatser skriver forskarna (Ibid s. 78):
Konsekvenserna av skyddat boende för individen på lång sikt är för tidig att
bedöma. Vårt material tyder på en fortsatt stor påfrestning för många
placerade oavsett om de återvänder till sina egna familjer eller flyttar till
eget boende. Uppföljning av vad som händer ungdomarna efter skyddat
boende är otillräcklig. De långsiktiga effekterna av skyddat boende bör
utvärderas innan mer långtgående slutsatser om effekter av insatsen dras.
2.2 FRIHET OCH FAMILJ
Per-Arne Håkansson är forskare vid Institutet för utveckling av metoder i socialt
arbete (IMS), Socialstyrelsen. 2007 genomförde han en utvärdering av skyddat
boende för målgruppen, ”Frihet och familj”. Utvärderingen omfattar de åtta
boenden som fick statsbidrag för sin verksamhet under 2006. Empiri inhämtades
genom att boende intervjuades vid två tillfällen, först i samband med inflyttning
och sedan ungefär ett år senare. Ungefär hälften av respondenterna hade då flyttat
till egen bostad eller återvänt till föräldrahemmet. Hur lång tid de vistats i skyddat
boende varierade från någon månad till mer än ett år med en genomsnittlig
vistelsetid på 6,5 månader. Utvärderingen utgick ifrån förändringar i fyra faktorer
under året mellan intervjuerna.
Resultatet visade:
1, Våld och förtryck: Ungefär 70 % av respondenterna angav att huvudskälet till
att de sökt skydd var att de inte fritt fick välja livspartner. De flesta av dessa hade
också utsatts för fysiskt våld. Ungefär 70 % av respondenterna hade utsatts för
psykiskt våld och nästan 40 % hade hotats till livet. Vid uppföljningsintervjun
efter ungefär ett år uppgav en tredjedel att de hotats på nytt. Tre av dem hade
återigen utsatts för våld av den egna familjen.
2, Social situation: Ungefär ett år efter att respondenterna kommit till boendet
fanns något mindre än hälften kvar i skyddat boende av något slag. En tredjedel
hade egen bostad och 14 % hade återvänt till sitt föräldrahem. Fem kvinnor som
6
intervjuats en första gång gick inte att nå för uppföljningsintervju. Av dessa var
fyra barn som placerats av socialtjänsten med stöd av tvångslagstiftningen LVU
men avvikit från boendena och sedan inte återfunnits.
3, Relationer: Vid det första intervjutillfället uppgav respondenterna att familjen
hade stor emotionell betydelse för dem, detta var oförändrat vid
uppföljningsintervjun ungefär ett år senare. Mamman och syskonen var särskilt
viktiga för de flesta av dem. Många av kvinnorna sa att de tyckte om sina fäder
även då de var deras förövare. Vid uppföljningsintervjun hade majoriteten av
respondenterna kontakt med sina mödrar och hälften hade också kontakt med sina
fäder. Kontakten tycktes i första hand ske per telefon vilket många uppgav inte
var tillräckligt. Saknaden efter familjen uppgavs ofta vara stor.
4, Hälsa och välbefinnande: Vid det första intervjutillfället led många av
respondenterna av hälsoproblem vilka kan vara en följd av den tidigare
våldsutsattheten, exempelvis värk i öronen och magsmärtor. Majoriteten hade
psykiska och psykosomatiska besvär, 70 % uppgav att de ofta eller alltid led av
sömnsvårigheter eller huvudvärk och lika många att de ofta eller alltid hade
ångest eller kände sig deprimerade. Vid uppföljningsintervjun hade
respondenternas hälsostatus utvecklats i positiv riktning. Andelen som kände sig
deprimerade hade då sjunkit till ca 30 %, de som ofta eller alltid hade huvudvärk,
sömnsvårigheter eller ångest utgjorde nu ungefär 50 %. Dock var andelen som
uppgav att de hade tankar på att ta sitt eget liv oförändrad, de utgjorde ca 30 %
vid båda intervjutillfällena. Den psykiska hälsan hade med andra ord förbättrats i
gruppen men det var fortsatt många som led av psykiska besvär.
De viktigaste slutsatserna är enligt författaren att de flesta av respondenterna
fortfarande lider av psykisk ohälsa till följd av våld, hot och förtryck ett år efter
att de först kom till skyddat boende (Håkansson, 2007 s. 8-9). De som hade
kontakt med familjen upplevde större välbefinnande än de som inte hade kontakt
med familjen. Håkansson menar att resultatet indikerar att det är viktigt att arbeta
med familjerna på olika sätt. En annan möjlighet kan vara att erbjuda
individualterapi till de utsatta i fall då det bedöms lämpligt.
7
3 TEORETISK REFERENSRAM
I det här kapitlet beskriver vi de teorier som ligger till grund för vår analys. Här
presenteras teoriernas grunder vilka senare utvecklas i samband med
tillämpningen.
I det inledande analysarbetet kände vi igen många element i kvinnornas
berättelser om hur skyddat boende bidragit till återhämtning från forskning om
återhämtning från psykisk ohälsa. Vid en djupare analys fann vi att de
överensstämde till så hög grad att vi valde begreppet återhämtning som grunden
för vår analys. Som komplement använder vi teorier om risk- och skyddsfaktorer
för att belysa hur vistelsen i skyddat boende kan ha inverkat på senare utveckling.
3.1 ÅTERHÄMTNING
Begreppet återhämtning är svårfångat och olika forskare beskriver det på lite olika
sätt. Den gemensamma kärnan tolkar vi vara att begreppet avser en process där
individen (åter)tar makten över sitt liv genom att förhålla sig annorlunda till sig
själv, problem och symptom samt utveckla nya hanteringssätt. Detta bidrar till att
symptom avtar och ohälsan får en mindre viktig roll i individens liv (Topor,
2005). Anthony (1993, s. 15) har formulerat en ofta citerad definition:
Återhämtning beskrivs som en djup personlig, unik förändringsprocess av
ens attityder, värden, känslor, mål och/eller roller. Det är ett sätt att leva ett
tillfredsställande, hoppfullt och konstruktivt liv även inom ramen för de
begränsningar som sjukdomen skapar. Återhämtningen kräver att man
utvecklar en ny mening med livet och nya livsmål, samtidigt som man
lämnar mentalsjukdomens katastrofala effekter bakom sig.
Anthony använder begreppet mentalsjukdom i sin definition men andra forskare
använder istället begrepp som psykiska problem eller psykisk ohälsa och
inkluderar alla typer av psykisk problematik som inverkar på den drabbades
livskvalitet (se t.ex. Topor, 2004; Topor, Broström, & Strömvall, 2007).
Centralt är att återhämtning inte ska förstås som att individen återgår till att vara
samma person som innan problemen uppstod. Det handlar om utveckling som
återhämtade ofta beskriver som att de blivit en annan person (Topor, 2004 s. 30). I
återhämtningsforskningen diskuteras två nivåer av återhämtning: total- och social
återhämtning (Ibid s. 30 ff). Med total återhämtning avses en individ som inte
längre uppvisar några av sina tidigare symptom, inte mottar några behandlingseller stödinsatser och lever ett socialt liv som andra. Social återhämtning innebär
att individen fortfarande kan uppvisa symptom men att de inte längre hindrar hen i
det dagliga livet. Behandlings- och stödinsatser kan förekomma, men sluten vård
bör inte ha förekommit under de senaste två åren. Individen lever ett socialt liv
som andra.
Trots att återhämtning beskrivs vara en individuell social process återkommer
några gemensamma grunder i analyser av människors återhämtningsberättelser
(Topor, 2004; Borg & Topor, 2008; Schön, 2009):
8
1, Omdefiniering av sig själv och den psykiska ohälsan: Det handlar om att
förändras som person och tänka annorlunda om sig själv och sina besvär. Det ger
att individen kan se andra delar av sig själv bortom ohälsan och dess grunder och
skapa en ny mening. Hopp och tro på att det är möjligt att förändra situationen är
viktigt.
2, Stöd från andra: Återhämtning beskrivs vara en social process och stöd från
andra är avgörande även om ingen kan återhämta någon annan. Omgivningen kan
bidra med stöd och ställföreträdande hopp då den egna tron sviker. Anhöriga,
andra drabbade liksom professionella kan ha viktiga roller. Hjälpande relationer
till professionella beskrivs vara präglade av ömsesidighet. Känslan av att vara
utvald förefaller vara en kärna i relationer som hjälper återhämtningen.
3, Hantera symptom: För att kunna delta i återhämtningsprocessen och fullt ut
delta i sitt liv är det centralt att lära sig hantera symptomen genom olika typer av
strategier. Det kan vara strategier individen lär sig i behandlingssituationer eller
utvecklar på egen hand för att bemästra sina problem.
4, Meningsfull aktivitet och få fler sociala roller: När man har stöd och kan
hantera symptomen är det viktigt att ha något meningsfullt att göra, t.ex.
utbildning eller arbete. Då får personen vara något annat än ”sjuk” eller ”drabbad”
vilket hjälper individen i omdefinitionsprocessen.
Återhämtningsforskningen baseras främst på erfarenheter från personer med
allvarlig psykisk ohälsa så som schizofreni och psykossjukdomar. Det är en
psykologisk teori som vi valde att använda eftersom vi under analysarbetet insåg
att begreppet kunde användas till att förklara och förstå våra respondenters
erfarenheter av skyddat boendes effekter. Att utsättas för våld och förtryck leder
ofta till psykisk ohälsa. Flera rapporter har påvisat att individer som vistas i
skyddat boende på grund av att de utsatts för hedersrelaterat våld och förtryck ofta
lider av allvarlig psykiska problem som posttraumatiskt stressyndrom, PTSD, till
följd av sina erfarenheter. Ur det perspektivet är teorin direkt applicerbar men den
specifika situation som hedersrelaterat våld och förtryck ger upphov till innebär
att de utsatta inte bara behöver återhämta sig psykiskt utan också i hög grad
socialt. Förtrycket inbegriper ofta social isolering som kan ge att individen saknar
färdigheter som krävs för att stå på egna ben och leva ett självständigt liv.
Uppbrottet ger också ofta en betydande förlust av sammanhang då processen ofta
innebär byte av hemort, skola och socialt umgänge. Inte minst förändras
familjerelationerna. Även detta är aspekter de drabbade behöver återhämta sig
från för att må bra och leva det självständiga liv de drömmer om. Vi har i vår
analys funnit att ovanstående punkter är användbara för att beskriva även denna
mer sociala del av återhämtningen. Återhämtningsbegreppet har också använts i
en tidigare utvärdering av skyddat boende för målgruppen (se Hanberger et al,
2007).
I vår analys utgår vi främst från Alain Topors forskning om återhämtning från
psykisk ohälsa och vad som hjälper i processen. Alain Topor är psykolog och
docent och anställd vid institutionen för socialt arbete vid Stockholms universitet.
Han har en bakgrund som familjebehandlare, handledare, behandlingsansvarig
samt forskare inom socialtjänst och psykiatri.
9
3.2 RISK- OCH SKYDDSFAKTORER
Riskfaktorer är faktorer som ökar sannolikheten för ett visst utfall (Andershed &
Andershed, 2005 s. 55-56). Faktorerna är statiskt beräknade på gruppnivå och kan
därför inte användas för att förutsäga individuell utveckling men de kan säga
något om risken för att individer ska utveckla problem. I vår analys använder vi
teorier om risk- och skyddsfaktorer för att förklara effekter av skyddat boende på
kortare och längre sikt samt skillnader i utfall mellan olika respondenter.
Riskfaktorer kan vara egenskaper, förhållanden och omständigheter som
tillsammans eller var för sig ökar risken för en negativ utveckling t.ex. risken att
bli missbrukare, kriminell, psykiskt sjuk eller dö i förtid. Enstaka riskfaktorer
spelar ofta mindre roll men de har kumulativ effekt, fler samtidigt förekommande
riskfaktorer ger en större sammanlagd risk än summan av de enskilda (Andershed
& Andershed, 2005 s. 55, 119). Vilka faktorer som är relevanta beror på
situationen men några basala faktorer har visat sig vara generella prediktorer för
ogynnsam utveckling. Sådana faktorer av relevans för den här undersökningen är
våldsutsatthet eller hot om våld, begränsningar från andra samt avsaknaden av
stöd, nätverk och utbildning. Skyddsfaktorer är faktorer som fungerar skyddande
för individen och som kan främja positiv anpassning och öka möjligheten till ett
positivt förändringsarbete (Andersson, 2008 s. 25, 111). De har en
kompensatorisk funktion och kan förhindra eller minska effekten av riskfaktorer.
Skyddsfaktorer kan vara individens egna resurser, föräldrarnas förmågor och en
upplevd känsla av trygghet och stöd från andra personer i omgivningen, t.ex.
professionella. Struktur och sysselsättning är viktiga generella skyddsfaktorer.
Skyddsfaktorer hjälper individen att utvecklas på ett positivt sätt trots riskfyllda
förhållanden men risk- och skyddsfaktorer kan inte förstås som direkta motsatser
(Andershed & Andershed, 2005 s. 190ff). De interagerar ofta med varandra men
ska ändå betraktas skilda från varandra då riskfaktorer har direkt effekt på
problem och skyddsfaktorer snarare kan sägas ha indirekta kopplingar genom
samspelet med riskförhållandet. I vår analys använder vi oss också av begreppen
begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet som skyddsfaktorer. Begreppen är
komponenter i Antonovskys teori om känsla av sammanhang, KASAM.
Antonovsky (2005, s. 42) skriver att han anser dessa begrepp vara viktiga faktorer
”bakom upprätthållandet av ens position på kontinuet hälsa-ohälsa och rörelser
mot dess friska pol”. Detta förstår vi som att han betraktar begreppen som skyddsoch framgångsfaktorer för hälsa och använder därför begreppen som
skyddsfaktorer för hälsa men utan att använda hela KASAM-teorin.
Faktorerna kan ha en proximal (direkt) eller distal (indirekt) påverkan och
återfinns på individ-, familj- och samhällsnivå. Generella riskfaktorer på
individnivå kan vara aggressivitet, impulsivitet och lågt självförtroende. Generella
skyddsfaktorer på individnivå är t.ex. god anknytning, välfungerande relationer,
gott självförtroende, social kompetens och nyfikenhet. Riskfaktorer på familjenivå
kan vara bristfällig kvalitet i relationen och samspelet mellan föräldrar och barn
och bristande uppfostringsmetoder som leder till barnets hälsa och utveckling
äventyras. Eftersom föräldrarna är avgörande för barns utveckling utgör faktorer
hos dem viktiga riskfaktorer, t.ex. om båda eller någon av föräldrarna lider av
psykisk ohälsa eller utsätter barnet för våld. Riskfaktorer på samhällsnivå är t.ex.
dålig skolmiljö och våld i närsamhället (Ibid s. 94-95, 113).
10
4 METOD
I det här avsnittet redogör vi för hur vi gått tillväga för att besvara studiens
frågeställning samt de etiska överväganden vi gjort under arbetets gång. Vi
avslutar med en reflektion kring vilka konsekvenser metoden kan ha medfört.
4.1 KVALITATIV FORSKNINGSMETOD
Med utgångspunkt i studiens syfte, att undersöka kvinnors upplevelse av hur deras
liv påverkats av vistelse i skyddat boende, har vi valt en kvalitativ
forskningsmetod då den kvalitativa ansatsen fokuserar på just individers
uppfattningar och tolkningar av verkligheten (Bryman, 2011 s. 40-41).
Bryman (2011) beskriver två huvudsakliga modeller för att klargöra förhållandet
mellan teori och praktik, induktion och deduktion. Deduktion, som är vanligast
inom kvantitativ forskning, prövar redan existerande teorier genom att försöka
falsifiera dem empiriskt. Induktion innebär istället att teori genereras ur det
empiriska materialet. Vår ansats kan sägas utgöra ett mellanting, vad som brukar
kallas abduktion (Kvale & Brinkmann, 2014 s. 238-240). Vi har utgått ifrån
empiri som i induktion men i processens växlat mellan detta och redan
existerande teori så att de succesivt omtolkats genom ömsesidig påverkan. Det
insamlade materialet föranleder då teori samtidigt som teorin fungerar som en
kritisk måttstock för materialet och i växelverkan uppstår ny kunskap. I efterhand
ser vi betydande likheter mellan vår metod och grounded theory. Bryman (2011,
s. 513ff) beskriver att grunden för grounded theory är att utveckla begrepp och
teori ur empiri genom att insamling och analys av data görs växelvis. Särskilt
tydlig är likheten vad gäller vår analysprocess, se avsnitt 4.4.5 Analysmetod.
4.1.1 SEMISTRUKTURERADE INTERVJUER SOM KVALITATIV DATAINSAMLINGSMETOD
Syftet med kvalitativa forskningsintervjuer är att förstå verkligheten ur
undersökningsdeltagarnas perspektiv och skapa mening utifrån deras berättelser
(Ibid s. 17). Det är lätt att föreställa sig att intervjuforskning skulle vara enkelt att
genomföra, vem som helst kan ju föra ett samtal om ett visst ämne. Men som
Kvale och Brinkman (2014) framhåller är intervjuforskning snarare ett hantverk
som kräver övning och eftertanke. Kvaliteten på intervjuerna avgör studiens totala
kvalitet. Avsaknad av förberedelse, analys och ett genomtänkt syfte kan leda till
svårigheter att generera relevant kunskap och resultatet kan istället komma att
rapportera allmänna åsikter utan vetenskapligt intresse (Ibid s. 206, 31).
För att få relevant och jämförbar data från respondenterna men samtidigt belysa
subjektiva betydelser och förhålla oss öppna för alternativa tolkningar valde vi
semistrukturerade intervjuer. Samtidigt som en styrka med semistrukturerade
intervjuer är att de ger struktur i datainsamlingen är något paradoxalt den andra
stora poängen den flexibilitet som följer av metoden. Att frågorna kan formuleras
som teman att uppehålla de intervjuades berättelser kring snarare än specifika
frågor ger utrymme för respondenten att tala utifrån sin egen referensram och
möjlighet för forskaren att följa respondenten. Detta kan öppna för nya sätt att
förstå fenomenet och ger möjlighet att genom följdfrågor fördjupa förståelsen för
individens upplevelser (Bryman, 2011).
11
4.2 FÖRFÖRSTÅELSE
I kvalitativa studier utgör forskaren det viktigaste verktyget vid datainsamlingen
(Bryman, 2011 s. 368). Vad vi uppmärksammat och hur vi tolkat det är till stor
del beroende av våra erfarenheter och intressen och därför är vår förförståelse
avgörande för våra resultat.
Vi har båda intresse för och erfarenheter av arbete med målgruppen inom olika
områden. Angelica är stödperson och styrelsemedlem inom Brottsofferjouren och
kommer genom dessa uppdrag ofta i kontakt med personer som utsatts för våld i
nära relationer. Hon arbetar också sedan drygt ett år tillbaka på ett skyddat boende
för ungdomar som utsatts för hedersrelaterat våld och förtryck, det boende där
våra respondenter vistats. Julia genomförde sin verksamhetsförlagda utbildning
som barnhandläggare inom socialtjänsten och deltog där vid utredning och
placering av barn ur målgruppen. Idag är hon anställd på samma socialtjänst.
Angelicas erfarenhet var i projektets startskede att vistelse i skyddat boende
påverkar de placerades tankesätt och mående. Hon trodde också att personal
spelade roll i processen men hade ingen klar bild av hur eller av de placerades
egen uppfattning. Julias uppfattning var att gruppen generellt är svår att hjälpa.
Trots att vi redan från start var relativt insatta i området hade ingen av oss någon
uppfattning av skyddat boendes effekter på längre sikt men vi delade en vag
uppfattning om att många återgick till våldsamma livsförhållanden. Då vi förde ett
hypotetiskt resonemang kring vad vi trodde om vårt resultat tänkte vi att
kvinnorna skulle ha utvecklats olika och att deras svar på vilka effekter skyddat
boende haft på deras livssituation idag skulle skilja sig mycket åt. Vi tänkte också
att respondenterna skulle uppge att helt andra faktorer än vistelse i skyddat
boende varit avgörande för hur livet utvecklats.
4.3 URVAL, REKRYTERING OCH AVGRÄNSNINGAR
För att intervjuerna skulle generera relevant data krävdes respondenter med
specifika erfarenheter. Vi använde oss därför av ett målstyrt urval (Bryman, 2011
s. 350, 434). De kriterier vi utgick från är att respondenterna skulle vara kvinnor
som vistats i skyddat boende pga. att de bedömts ha varit utsatta för
hedersrelaterat våld och/eller förtryck samt att de skulle ha flyttat ifrån boendet
för minst fem år sedan, dvs. senast 2009. Av praktiska skäl skulle de också bo
eller vistas inom en radie om tio mil från vår studieort, Göteborg.
Att urvalskriterierna utformades så beror på såväl metodologiska som praktiska
förutsättningar. Att respondenterna skulle vara personer som pga. utsatthet för
hedersrelaterat våld och förtryck vistats på skyddat boende var givet för att
uppfylla studiens syfte. Att vi valde att avgränsa undersökningen till att endast
omfatta kvinnor beror på att majoriteten av de som vistas på skyddat boende pga.
hedersrelaterat våld och förtryck är flickor/kvinnor (Länsstyrelserna, 2011) och att
vi därför anser att kunskap om deras situation är mest angelägen. Dessutom skulle
det varit svårt att rekrytera män med relevant erfarenhet.
Att syftet inbegriper att undersöka hur livet utvecklats på längre sikt ger också att
tillräcklig tid för förändring behövde ha förflutit sedan placeringen avslutades. Vi
12
diskuterade hur lång tid som var önskvärt för att ge en bra bild och vägde detta
mot praktiska begränsningar. Målgruppen är svåråtkomlig för forskare och vår
undersökning var därför avhängig att personal på det skyddade boende där
Angelica arbetar ville hjälpa oss i rekryteringsprocessen. Urvalskriterierna fick
därför i viss mån styras av tillgången till presumtiva respondenter. De tidigare
studier vi funnit (Hanberger et al, 2007; Håkansson, 2007) har undersökt
effekterna av vistelse på skyddat boende som längst ett år efter avslutad vistelse.
För att vår undersökning skulle bidra med ny kunskap ville vi att det skulle gått så
pass lång tid att vårt resultat kunde utgöra en intressant jämförelsepunkt mot dessa
tidigare studier men också att kvinnorna skulle ha hunnit etablera sig och
förändras på viktiga livsområden, t.ex. ha hunnit utbilda sig och bilda familj, som
kan tänkas säga något om hur insatsen påverkat det senare livet. Att etablera sig
socialt efter traumatiska erfarenheter kan tänkas ta flera år, resonerade vi. Den
begränsade tillgången till respondenter gjorde att vi inte kunde begränsa urvalet
till att endast omfatta de som flyttade ut ett visst år. Istället fick vi välja ett
tidsspann som gav att det fanns tillräckligt många som uppfyllde kriterierna. I
samråd med personal som skulle hjälpa oss med rekryteringen fastställdes
tidskriteriet därför till att minst fem år skulle ha förflutit sedan vistelsen
avslutades. I realiteten innebär det ett tidsspann på 5-10 år efter avslutad vistelse.
Att hedersrelaterat våld och förtryck som socialt problem är relativt nytt i Sverige
begränsar tidsspannet, de första specialiserade verksamheterna etablerades i
Sverige kring 2003. Ungefär 10 år efter utflytt torde därför vara den längsta
tidshorisont som är möjlig att undersöka i nuläget.
De ekonomiska och tidsmässiga begränsningar som omger ett examensarbete på
kandidatnivå gjorde att vi fick tillägga ytterligare urvalskriterier. Vi beräknade
resursåtgången för resor, intervjutid samt transkribering och analys av materialet
och bedömde att vi kunde genomföra fem intervjuer inom ett avgränsat
geografiskt område.
Inför rekryteringen diskuterade vi om vi skulle rekrytera respondenter från flera
boenden eller bara från ett. Respondenter som vistats i olika boenden skulle ha
kunnat minska risken för att beskrivna effekter var ett resultat av ett unikt
arbetssätt eller miljö. Vi tillfrågade därför ett annat skyddat boende men de hade
inte möjlighet att hjälpa oss med så kort varsel som krävdes och vi försökte också
kontakta ett tredje boende men fick inte svar. Vi övervägde att kontakta fler
boenden för att få ett bredare urval men det skulle bli svårt att hinna etablera
kontakt med ytterligare boenden och tveksamt att de skulle vilja hjälpa oss med
ett examensarbete på kandidatnivå när etablerade forskare har svårt att få tillgång
till målgruppen. Vi valde därför att nöja oss med respondenter från ett boende då
vår kvalitativa ansats ändå inte kräver ett representativt urval. På ett område som
är både outforskad och svårutforskat är den kunskap vi kan bidra med genom en
fallstudie ändå av värde, resonerade vi.
En kvinna som arbetat många år inom den verksamhet för skyddat boende där
Angelica arbetar visade sig ha kontaktuppgifter till ett större antal tidigare
placerade. Sekretessen gjorde att vi inte själva kunde få tillgång till
kontaktuppgifter så vi bad henne informera fem kvinnor som uppfyller våra
urvalskriterier om vår studie och fråga dem om de ville låta sig intervjuas. Hon
13
ringde elva kvinnor och de första fem som besvarade samtalet tackade ja till att
delta. Vi intervjuade sedan fyra av dessa kvinnor. Den femte respondenten
lämnade återbud pga. sjukdom vid två tillfällen och vi valde att inte erbjuda ett
tredje tillfälle av tidsmässiga och etiska skäl. Återbuden kan ha varit ett sätt att
försöka avbryta deltagande utan att öppet avböja. Vi ansåg att vi behövde vara
extra lyhörda för denna möjlighet då vi i efterhand insåg att flera av
respondenterna fortfarande fick stödinsatser från personal på boendet trots att de
formellt inte var beroende av verksamheten (se Etiska överväganden nedan). Det
kan ha inneburit en sorts beroendeställning som gjorde det svårt att avböja
deltagande då en av oss forskare samtidigt företrädde boendet. Denna möjlighet
var viktig att beakta även om det lika gärna skulle kunna vara så att hon faktiskt
var sjuk eller inte ville delta därför att hon inte har intresse av studiens syfte eller
är negativ till boendet.
Eftersom vi inte själva kunnat överblicka hela urvalspopulationen ansåg vi det
vara relevant att försöka klargöra vad urvalet kunde tänkas exemplifiera, dvs. om
det var troligt att det fanns en spridning av erfarenhet och åsikter i urvalet. Det
fanns anledning att anta att de kvinnor som har fortsatt kontakt med personal från
verksamheten flera år efter att insatsen avslutades har något gemensamt som
skiljer dem från övriga i målgruppen och det fanns också anledning att fråga sig
varför dessa fem kvinnor besvarade samtalet när flera andra inte gjorde det. Det
skulle rent hypotetiskt kunna bero på faktorer som att de mår bättre och därför är
mer öppna för kontakt eller på att de är positiva till boendet och därför svarar då
de ringer, (detta visade sig dock vara osannolikt då samtalen ringdes från skyddat
nummer). I en kortare ostrukturerad intervju med kvinnan som hjälpte oss komma
i kontakt med respondenter försökte vi få en bild av hela gruppen. Det framkom
att hon bedömer vårt urval som representativt både vad gäller bakgrund,
vistelsetid, erhållna insatser, kvarstående kontakt med verksamheten, hälsa samt
utfall av behandlingen. Dock var de som inte har kontakt med boendet inte
representerade i vårt urval. Dessa är enligt informanten relativt få. Det som
utmärker gruppen är att de ofta vistades i boendet relativt kort tid och att de i flera
fall hon känner till förts utomlands. Så vitt vi kan bedöma är hennes information
trovärdig då våra respondenter skiljer sig sinsemellan på nämnda områden och
dessutom uttrycker skilda åsikter om verksamheten.
4.4 TILLVÄGAGÅNGSSÄTT
4.4.1 LITTERATURSÖKNING
I vår forskningsgenomgång har vi sökt vetenskaplig litteratur på flera sätt. Vi
började med att utforma sökord och söka i databaser. Exempel på sökord vi
använde är skyddat boende och sheltered housing vilka också kombinerades med
sökord som heder, honour, våld, violence, tvångsäktenskap och forced marriage.
Genom Göteborgs universitetsbiblioteks söktjänst Supersök fann vi ett fåtal
artiklar och rapporter av direkt intresse för våra forskningsfrågor samt många
intressanta publikationer av intresse för bakgrundsavsnittet. Vi har också sökt i
databaser som Libris, swepub och proquest utan vidare framgång. Vi valde därför
att läsa de artiklar och rapporter vi funnit eller som rekommenderats av vår
handledare för att sedan leta oss vidare genom dessa källors referenslistor. Då vi
14
snart upptäckte att det mesta av relevans var utgivet av Socialstyrelsen,
Länsstyrelsen eller av andra institutioner sökte vi vidare i söktjänsten på dessa
myndigheters hemsidor. Sammantaget fann vi mycket lite forskning av direkt
relevans för vår forskningsfråga, en brist vilket bekräftas av flera av de källor vi
funnit (Jensen et al, 2006:23; Socialstyrelsen, 2013; IMS, 2006b).
4.4.2 INTERVJUGUIDEN
Undersökningen hade redan från början ett tydligt fokus vilket gav att vi på
förhand kunde formulera frågeområden med direkt koppling till studiens syfte och
på så vis höja datakvaliteten (jmf Bryman, 2011 s. 416). Att semistrukturerade
intervjuer som metod innebär att ha en intervjuguide till grund gav också trygghet.
Den hjälpte oss ovana forskare att hålla en röd tråd i intervjuerna och gav också
reliabilitet genom att intervjuerna genomfördes på likartat sätt. För att bäst
utnyttja fördelarna med semistrukturerade intervjuer var vi noga med att inte
precisera våra frågeteman för snävt eftersom det riskerar styra svaren men att
samtidigt formulera dem så att de fokuserade på det som var relevant för vår
forskningsfråga. Vi valde att inte formulera följdfrågor under varje tema eftersom
vi befarade att det skulle begränsa vår flexibilitet. Istället listade vi relevanta
områden som inspiration till följdfrågor. Dessa områden hämtades ur både
tidigare forskning, teori och den framväxande empirin i enlighet med vår
abduktiva ansats. Intervjuguide – se Bilaga 1.
4.4.3 INTERVJUERNA
Totalt genomförde vi fyra intervjuer. Intervjuerna genomfördes enskilt på ostörda
platser som vi valde tillsammans med intervjupersonerna. Medvetna om att vår
studie rör erfarenheter av känslig karaktär samt vårt maktövertag i relationen
forskare – respondent ville vi att deltagarna skulle känna sig trygga, både för
deras egen skull och för att intervjuerna skulle ge sanningsenliga och utförliga
svar. Att etablera förtroende i intervjuns inledning är avgörande för att deltagaren
ska tala fritt om personliga erfarenheter (Kvale & Brinkmann, 2014 s. 170). Vi
var noga med att försöka skapa en trygg atmosfär genom att tydligt, både muntligt
och skriftligt, informera om studiens syfte, våra respektive roller samt hur
materialet skulle hanteras. Intervjupersonerna undertecknade också ett skriftligt
samtycke. Tre av intervjuerna skedde i avskilda rum i offentliga byggnader på
kvinnornas bostadsorter och en intervju genomfördes i kvinnans hem.
Vi deltog båda vid samtliga intervjuer. Angelica var huvudintervjuare eftersom vi
tänkte att hon med sin djupare bakgrundskunskap och erfarenhet av arbete med
målgruppen snabbt kunde formulera relevanta följdfrågor och följa deltagarnas
språkstilar, på det viset tror vi oss ha ökat intervjukvaliteten (jmf Kvale &
Brinkmann, 2014 s. 207). Samtidigt kan bakgrundskunskap göra forskaren blind
för alternativa tolkningar. Därför hade Julia till uppgift att ständigt ifrågasätta,
tydliggöra och ställa följdfrågor vilket vi också anser ökat datakvaliteten då olika
tolkningar kunde klargöras direkt i intervjun. Detta rollmönster där en av oss
agerade producent och den andra opponent återkom vi till i olika konstellationer
genom hela forskningsprocessen för att synliggöra vår påverkan och belysa
alternativa tolkningar och val. Att vi noga utarbetat både intervjuguide och våra
respektive roller innan intervjuerna genomfördes gjorde att vi kände oss trygga i
situationen vilket vi tror bidrog till att skapa en trygg intervjusituation. Några
15
respondenter upplevdes lite nervösa innan intervjuerna och vi var därför noga med
att poängtera att ingenting de anser eller tänker kan vara fel. Vi klargjorde också
att vi förstod om de tyckte det var obehagligt att Angelica är anställd på det
boende där de tidigare vistats och att vi inte skulle bli upprörda om de pga. detta,
eller något annat, inte längre ville delta. Detta verkade lugna nervositeten och
flera av deltagarna uttryckte att de snarare kände sig trygga med att Angelica
förstår deras situation. Intervjuerna avslutades med att deltagarna fick tillfälle att
göra tillägg, förtydliganden eller ställa frågor. Vi frågade också om de ville läsa
uppsatsen då den närmade sig färdigställandet för att bekräfta eller korrigera våra
tolkningar och slutsatser. Samtliga sa sig vilja det.
Vi valde att spela in samtliga intervjuer för att säkerställa närhet till rådata och ge
oss förutsättning att lyssna aktivt under intervjuerna. Det finns också nackdelar
med att spela in intervjuer. Respondenterna kan hämmas och transkribering är en
tidsödande uppgift som snabbt genererar stora mängder material att bearbeta
(Bryman, 2011 s. 428). Vi valde ändå att spela in eftersom vi anser att fördelarna
överväger men vi var öppna för att anteckna istället om någon deltagare skulle
uttrycka obehag inför att spelas in. Vi upplevde dock inte att respondenterna blev
hämmade, de verkade uppleva momentet naturligt i sammanhanget.
Vi har i efterhand utvärderat vårt material utifrån Kvale och Brinkmanns (2014, s.
206) kvalitetskriterier och bedömer att det håller hög kvalitet. Våra frågor är korta
och få medan respondenternas svar överlag är långa, detaljrika och relevanta. Vi
ser också att vi ofta följer upp oklarheter genast och prövar våra initiala tolkningar
direkt i intervjuerna.
4.4.4 TRANSKRIBERING
Alla intervjuer transkriberades ordagrant inklusive tystnader, skratt, suckar och
dylikt eftersom vi ville säkerställa närhet till rådata för att inte gå miste om viktiga
nyanser i ett tidigt skede. Dock valde vi att utelämna längre ovidkommande
sekvenser då sådana förekom. Namn på personer, platser och verksamheter
utelämnades för att säkerställa konfidentialitet. Detta var särskilt viktigt då flera
av respondenterna lever under dödshot. Uttalanden innehållandes ord eller uttryck
som kan kopplas till en viss person omformulerades något i de fall det lät sig
göras utan att förvränga informationen, i dessa fall uteslöts istället dessa
sekvenser. I vår redovisning av resultat och analys har vi ibland valt att redigera
citaten för att göra talspråket lättläst och sammanhängande men då givetvis varit
måna om att bevara meningen av vad respondenten velat uttrycka. I övrigt har
materialet inte på något vis omarbetats.
4.4.5 ANALYSMETOD
Vi har valt att analysera vår empiri utifrån dess innehåll med fokus på meningen i
det som uttrycks. Meningsanalys innebär att de utskrivna intervjuerna struktureras
och reduceras till ett antal teman genom att texten kodas och indelas i kategorier
utifrån forskarens tolkning av innebörden i det som sagts (Kvale & Brinkmann,
2014). Figur 1 illustrerar hur koder, kategorier och teman härletts ur materialet.
16
Intervju
Koder
Kategorier
Teman
”Just att bearbeta allting, det
var det viktigaste där (i skyddat
boende, förf. anm.) Det har gett
mig jättemycket.”
Bearbetning
Mår bättre
Vistelse +
Hur vistelsen
inverkat
Återhämtning
Hälsoförändring
Psykisk ohälsa
Figur 1 - Exempel på tematisering i analysprocessen
För att öka kvaliteten i vår analys genomförde vi den initiala kodningen var och
en för sig för att sedan jämföra och analysera skillnaderna i våra respektive
tolkningar. Vi inledde med att koda intervjuerna och sedan kategorisera koderna
utifrån vår tolkning av meningen. Sedan sökte vi mönster inom och mellan de
olika kategorierna och formade övergripande teman. Vi var måna om att förhålla
oss öppna för alternativa tolkningar som kunde utmana eller bredda teorin. Det
innebär att kategorier dels uppkommit ur empirin och dels hämtats från teori i
enlighet med vår abduktiva ansats. Vi har betraktat teman, kategorier och koder
som provisoriska i analysprocessen så att nya ständigt kunnat uppkomma och
gamla omformas för att förhindra vår förförståelse och våra första intryck från att
styra vår perception och därmed resultatet allt för mycket. Analysmetoden krävde
många genomläsningar vilket tog tid men samtidigt gjorde oss bekanta med
materialet. När vi jämförde våra resultat fann vi en för oss förvånande stor
överrensstämmelse vilket tyder på god analyskvalitet. Antalet kategorier
reducerades genom att närliggande sammanfördes tills inga kategorier längre
överlappade varandra. Slutligen hade vi fyra huvudteman med relevans för att
besvara vår frågeställning under vilka våra kategorier kunde sorteras. Vårt
tillvägagångssätt överensstämmer med Brymans (2011, s. 517ff) beskrivning av
analysprocessen i grounded theory.
Den här typen av analysprocess innebär att vi som forskare skapat resultatet i
relation till empirin genom de frågor vi ställt till materialet (Kvale & Brinkmann,
2014 s. 255). Vilka frågor vi ansett relevanta är en direkt följd av vår perception
vilket innebär att andra forskare kanske skulle ha formulerat andra kategorier och
därmed kommit till ett annat resultat. Denna tolkning av materialet är helt vår
egen samtidigt som vi anser det troligt att andra forskare skulle kommit till
liknande slutsatser om de utgått från samma frågeställningar och teoretiska
referensram i sin analys av vår empiri.
4.5 UNDERSÖKNINGENS TILLFÖRLITLIGHET
Validitet och reliabilitet är vanliga kriterier för att bedöma vetenskaplig kvalitet
(Bryman, 2011 s. 49ff). Begreppet validitet avser en bedömning av huruvida en
studies slutsatser är relevanta i sammanhanget, dvs. mäter det som var avsikten.
Reliabilitet är ett begrepp som rör resultatets pålitlighet, dvs. att mätningen är
tillförlitlig (Ibid). Dessa begrepp har utvecklats inom kvantitativ forskning där
begreppen kan beräknas i statistiska analyser. Måtten låter sig inte appliceras på
kvalitativ forskning där mätning inte är huvudfokus utan någon form av
anpassning (Ibid s. 351), antingen via anpassade innebörder i begreppen eller
17
genom att använda nya begrepp. Validiteten och reliabilitet i kvalitativ forskning
är en följd av huruvida empirin samlats in och behandlats på ett systematiskt,
etiskt och reflektivt sätt. Eftersom styrkan av orsakssamband och mått inte kan
beräknas blir det istället en bedömningsfråga. För att läsaren ska kunna bedöma
vår undersöknings vetenskapliga kvalitet har vi eftersträvat transparens genom att
noggrant redogöra för våra utgångspunkter och vår forskningsprocess (Trost,
1997).
4.5.1 RELIABILITET
Reliabiliteten är svår att garantera i kvalitativa studier, människor är inte statiska
och därför hade svaren antagligen blivit annorlunda om intervjuerna genomförts
vid ett annat tillfälle. Även kontext och förförståelse påverkar resultatet vid
kvalitativa intervjuer (Bryman, 2011). För att tillförsäkra så hög reliabilitet som
möjligt i vår studie har vi eftersträvat att alla intervjutillfällen skulle likna
varandra så långt det var möjligt. Alla respondenter fick samma
förhandsinformation och vi utgick från samma intervjuguide i alla våra intervjuer.
För att stärka reliabiliteten valde vi också att genomföra den initiala kodningen
var och en för sig, att resultatet blev en hög grad av överrensstämmelse höjer
reliabiliteten (Watt Boolsen, 2007).
4.5.2 VALIDITET
Vi anser att vår undersökning uppnått god validitet då vi undersökt det vi avsett,
dvs. hur våra respondenter anser att vistelse på skyddat boende påverkat deras liv
idag. Den interna validiteten i vår undersökning, trovärdigheten, har vi säkerställt
genom att noggrant planera, genomföra och redogöra för vår förförståelse, hur
datainsamlingen genomförts, hur urvalet gått till samt hur vi analyserat materialet.
Vi har också använt oss av respondentvalidering för att se till att våra tolkningar
överensstämmer med verkligheten så som de upplever den, både under
intervjuerna (s.k. dialogisk validering) samt genom återföring i slutskedet av
analysen. Tre av våra fyra respondenter återkom med feedback efter att ha tagit
del av studien. Samtliga uttryckte att de kände igen sig väl i våra beskrivningar.
Den sista respondenten, en av de vi betecknar som i högre grad återhämtad, har
inte besvarat vår e-postförfrågan. Stora delar av vårt resultat bekräftas också av
tidigare forskning inom samma samt angränsande områden. Att vi inte kände till
det innan intervjuer och analys genomfördes anser vi bidrar till validiteten.
4.5.3 GENERALISERBARHET
Kvalitativa forskningsmetoder kritiseras ofta för att inte generera generaliserbara
resultat (Kvale & Brinkmann, 2014 s. 213) men yttre validitet, generaliserbarhet,
är inte ett huvudändamål i kvalitativ forskning. Att vissa mönster och åsikter finns
är det som är relevant, inte hur många som delar uppfattning (Trost, 1997). Vi har
genomfört ett fåtal intervjuer då det gjort att vi kunnat göra mer noggranna
tolkningar av det unika i intervjupersonernas berättelser och därigenom kunnat
lyfta fram viktiga exempel på ett område där kunskapen idag är begränsad (jmf
Kvale & Brinkmann, 2014 s. 157). Urvalet är därför inte representativt i statistisk
mening. Trots att fallstudieforskning av den här typen inte kan vinna
generaliserbarhet på statistik väg kan kunskapen i viss mån generaliseras på annat
sätt. Bryman (2011, s. 369) menar att kvalitativ forskning ska generaliseras till
teori, inte till populationer. Det är därför kvaliteten i de teoretiska slutsatser vi
formulerat utifrån vår empiri som är avgörande vid bedömning av studiens
18
generaliserbarhet. Vi har strävat efter att möjliggöra läsarbedömningar genom att,
så långt det låtit sig göras, noggrant beskriva kontext och strävat efter att göra
respondenternas röster synliga i texten (jmf Bryman, 2011 s. 355). Kvalitativ
forskning kan också generalisera inom begränsade områden genom att härledas
till och jämföras med närliggande forskning (jmf Bryman, 2011 s. 370) vilket vi
ibland gör i vår redogörelse. Sammantaget anser vi att våra slutsatser är relevanta,
om än inte generaliserbara i positivistisk mening.
4.6 ETISKA ÖVERVÄGANDEN
Att handla etiskt innebär att ta ansvar för sina handlingar inklusive dess
konsekvenser i den sociala tillvaron. Maktrelationen mellan forskare och
respondenter är i normalfallet asymmetrisk, det är forskaren som tolkar materialet
och beslutar om resultatets utformning och användning. Det ger att forskaren har
ett långtgående ansvar för hur deltagande påverkar respondenterna. Det gäller inte
minst i intervjuforskning då respondenterna delger personlig information som
leder till ett resultat som påverkar hur vi betraktar det fenomen intervjupersonen
representerar och därmed potentiellt deltagarnas egen situation (Kvale &
Brinkmann, 2014). Etiska riktlinjer för forskare brukar kretsa kring fyra
huvudområden: informerat samtycke, konfidentialitet, konsekvenser och
forskarens roll.
Informerat samtycke innebär att undersökningspersonerna får information om
studiens syfte och upplägg samt vilka konsekvenser forskaren kan se är förenat
med deltagande som respondent innan denne tar ställning till att delta. Deltagarna
ska också informeras om att det är frivilligt samt att denne när som helst kan välja
att avbryta sitt deltagande utan särskilda skäl (Ibid). Då våra respondenter hade
gett sitt samtycke till att vi kontaktade dem angående deltagande i undersökningen
delgav denna information muntligen via telefon. Då de bekräftat att de fortfarande
ville delta bokade vi tid för intervju. I samband med intervjuerna delgavs
respondenterna samma information skriftligt (se avsnitt 10.1 Bilaga 1) och de fick
underteckna ett skriftligt samtycke.
Då våra respondenters deltagande i studien grundas på erfarenheter av
våldsutsatthet som krävt att de levt eller fortfarande lever skyddade är frågor om
konfidentialitet och konsekvenser särskilt viktiga aspekter att ta hänsyn till i vår
undersökning. Vi har vidtagit olika åtgärder för att tillse att nyttan av
undersökningen uppväger kvarvarande negativa konsekvenser. För att så långt det
varit möjligt säkerställa konfidentialitet har vi varit mycket noggranna då vi
planerat hur materialet ska hanteras. Person- och kontaktuppgifter förvaras i ett
låst utrymme separerade från övrigt material. Inspelningarna från intervjuerna
förvaras lösenordskyddat på en extern hårddisk och har inte hörts av andra än oss
och materialet kommer inte att användas i något annat syfte än den här studien.
Att bli intervjuad kan upplevas som obehagligt och det är inte ovanligt att
intervjuer framkallar starka känslor vilket skulle kunna vara en negativ följd av att
delta. Därför bestämde vi oss för att dels undvika frågor som vi bedömde vara
extra känsliga och som därför kunde upplevas som för obehagliga, dels att vara
extra lyhörda och avbryta intervjuerna om vi upplevde att intervjun påverkade
respondenten starkt känslomässigt. Vi skulle i sådana fall erbjuda
19
intervjupersonen möjlighet att fullfölja intervjun vid ett senare tillfälle. Detta blev
dock aldrig aktuellt.
Att Angelica är anställd på det skyddade boende där respondenterna bott är en
viktig etisk fråga som aktualiserar potentiella problem som rör deltagarnas
förhållande till henne som forskare samt hennes möjligheter att vara opartisk i
analys och bedömningar. Vi inser att det inte är en optimal situation och att det
kan ha påverkat resultatet. Denna omständighet har varit en komplicerad etisk
balansgång. Å ena sidan är kunskapen vi önskar bidra med värdefull då den idag
saknas bland annat på grund av att målgruppen är svåråtkomlig för forskare. Vi
har en unik tillgång till respondenter genom ett anställningsförhållande som å
andra sidan riskerar leda till etiska och metodologiska bekymmer. Vi bedömde att
kunskapen studien skulle kunna generera är värdefull och att det legitimerade vår
metod under förutsättning att vi noga beaktade dessa potentiella bekymmer
genom hela forskningsprocessen. T.ex. genom att vara extra lyhörda för signaler
på att respondenterna kände sig obekväma eller tvingade, se även avsnitt 4.4.3.
Angelica jobbade inte på det skyddade boendet då deltagarna bodde där, hade
ingen förkunskap om dem och har heller aldrig varit i kontakt med dem i något
annat ärende än vår studie. Hon har därför ingen personlig koppling till
respondenterna. Då mer än fem år hade gått sedan de flyttade bedömde vi inför
rekryteringen att det var osannolikt att de fortfarande var beroende av boendet och
att deras svar därför inte skulle påverkas av Angelicas anställning.
När vi genomfört intervjuerna visade det sig dock att två av de fyra
respondenterna hade tät kontakt med personal som arbetar eller tidigare arbetat på
boendet och att alla kvinnorna ansåg att dessa personer är en av de viktigaste/den
viktigaste kontakten i deras liv. Det aktualiserade frågan på nytt. En närmare
analys av respondenternas relationer till personalen visade att det endast är en av
dem som verkar stå i direkt beroendeställning på det viset att hon behöver
personalens stödinsatser för att klara sin vardag. Två av respondenterna tycks
snarare använda personal som ett yttre skyddsnät i krissituationer och den sista
kvinnan har visserligen tät kontakt med en f.d. personal men hon förefaller inte
beroende av relationen för att kunna hantera sin vardag. Den aktuella personen
slutade dessutom arbeta på boendet för många år sedan och har ingen kontakt med
verksamheten idag. Detta bedömer vi minskar risken för att Angelicas anställning
ska ha påverkat respondentens svar. Det kan diskuteras huruvida dessa relationer
kan tänkas ha påverkat resultatet men då vi insåg att relationerna var tätare än vi
tidigare trott var vi i tidsnöd och såg ingen möjlighet att börja om med nya
respondenter. Att relationerna till personal fortgår efter vistelsen tycks dessutom
utifrån intervjun med den anställde som hjälpte oss med rekryteringen vara
representativt för gruppen. Att utesluta respondenter med tätare kontakt till
personalen skulle därför också ha kunnat påverka resultatet. I situationen valde vi
därför istället att inrikta oss på att vara extra lyhörda och kritiska i vår analys av
materialet. Vi anser att vi så långt det var möjligt i situationen säkerställt att
anställningsförhållandet inte påverkat resultatet men kan egentligen inte säga hur
beroendeförhållandet påverkat respondenternas svar. Det finns dock
omständigheter som talar för att kvinnorna känt sig fria att förmedla sin
upplevelse av vistelsen och dess effekter. Samtliga respondenter framförde så väl
positiv som negativ kritik om både insatsen skyddat boende i allmänhet och av det
20
specifika boendet och dess personal. Den av respondenterna som vi uppfattade
vara mest beroende av verksamheten uttryckte också mest kritik.
Angelicas anställning har också varit till fördel. Målgruppen är svår att både
komma i kontakt med och vinna förtroende från. Om Angelica inte arbetat på det
aktuella boendet hade vi därför med största sannolikhet inte kunnat genomföra
studien. Kvinnorna informerades tydligt om Angelicas anställning både då de
tillfrågades om deltagande och igen vid intervjutillfället. Tre av de fyra kvinnorna
gav då kommentarer som påvisar att det snarast kan ha ingett förtroende och
därmed gett en mer avslappnad intervjusituation och mer ärliga och utvecklade
svar.
4.7 METODDISKUSSION
På det hela taget är vi nöjda med forskningsdesignen och ser inte att någon annan
metod eller ansats bättre hade kunnat uppfylla studiens syfte. Överlag anser vi
också att vi genomfört studien på ett ändamålsenligt sätt men det finns inget som
inte kan bli bättre.
Undersökningens akilleshäl anser vi vara rekryteringsprocessen. Att en anställd
med kvarstående kontakt och personlig kännedom om individerna gjorde urvalet
kan innebära att respondenter vars uppfattningar kan antas gynna verksamheten
eller den anställdes personliga intressen valdes ut. Det skulle i så fall innebära att
vi gått miste om relevanta erfarenheter i våra slutsatser. Vi ser dock inte hur vi
skulle kunnat göra urvalet annorlunda. Vi kunde inte själva göra urvalet pga.
sekretessen och skyddade boenden har inte uppföljningsansvar därför inte heller
förteckningar med aktuella kontaktuppgifter. Att t.ex. slumpa siffror som den
anställde kunde leta upp på en lista var därför inte möjligt. Eftersom vår ansats
inte kräver ett representativt urval anser vi inte att det är ett större problem men vi
har ändå vidtagit de åtgärder vi kunnat för att belysa urvalet och klargöra vad det
kan tänkas representera, se även avsnitt 4.3.
I efterhand kan vi också se att rekryteringsprocessen kan ha varit etiskt tveksam.
Om vi vetat att personal från boendet fortfarande har en betydande roll i
kvinnornas liv som kan ge ett beroendeförhållande och göra det svårt att avböja
deltagande eller att uttala sig fritt om sin vistelse hade vi beaktat det inför
rekryteringen. Kanske hade det varit lättare att avböja medverkan om inbjudan
sänts skriftligt t.ex. Dock tror vi inte det blev ett problem då en respondent föll
bort då känsla av frivillighet kunde ifrågasättas och resterande uppfattades känna
sig fria att uttala sig både positivt och negativt om boendet och sin vistelse där.
Att vi valde teoretisk referensram utifrån empirin kan betraktas både som en
styrka och en svaghet. Att vi lät intervjuerna vara så pass ostrukturerade gav plats
åt respondenternas upplevelser utan att vår förförståelse styrde allt för mycket.
Det ger att ökad trovärdighet till den stora överensstämmelse vi fann mellan
tidigare forskning och vårt resultat. Samtidigt hade vi kanske fått djupare
information om vissa aspekter som kunnat bidra till att utveckla resultatet om
återhämtningsbegreppet legat till grund för undersökningen redan från början.
21
5 RESULTAT OCH ANALYS
5.1
RESPONDENTERNA
Intervjupersonerna är fyra kvinnor som bedömts ha varit utsatta för
hedersrelaterat våld och förtryck och till följd av det vistats i skyddat boende som
bedrivs som HVB. Vid tiden för intervjuerna var det 5, 7, 9 respektive 10 år sedan
de lämnade boendet, vistelsetiden varade mellan 8 månader och något mer än två
år. Kvinnorna var vid intervjuerna 25 till 30 år gamla. Inom gruppen finns flera
etniciteter och religioner representerade och vid placeringstillfället bodde de i
olika delar av landet.
Eftersom de erfarenheter respondenterna delat med sig av är av särskilt känslig art
och en dessutom lever under dödshot är vi särskilt måna om konfidentialitet i
framställningen av vårt resultat. Kvinnorna presenteras inte med namn eller alias
eftersom en uppmärksam läsare då kan sammanfoga de olika uttalandena till en
helhet som närstående skulle kunna identifiera. Personalens namn är fingerade.
Platser, nationaliteter och dylikt har utelämnats.
5.2 EFFEKTER AV VISTELSE I SKYDDAT BOENDE
I det här avsnittet redogör vi för de effekter skyddat boende tycks ha haft på
respondenterna och deras liv, hur vistelse i skyddat boende förefaller ha bidragit
till dessa effekter samt hur det kan förstås utifrån teorier om återhämtning och
risk- och skyddsfaktorer.
Studiens ämne är oerhört komplext och det har därför varit svårt att presentera
vårt material på ett strukturerat sätt. För att tydliggöra framställningen inleder vi
med en schematisk uppställning.
Nivå 1
Nivå 2
Återhämtning
Förbättrad psykisk hälsa
- Individualisering
- Emotionella, praktiska och sociala
färdigheter
Stärkt förmåga att stå på egna ben
- Stärkt självkänsla och självförtroende
Förändrade sociala relationer
Figur 2 - Huvudteman och deras inbördes förhållanden
Vi har delat in vår redogörelse av effekter i fyra huvudteman som framkom i
analysen. Dessa huvudteman kan sägas vara flernivåiga. Nivå 1 omfattar vad vi
kallar grundläggande effekter. Effekter i denna kategori tolkar vi sammantaget
som en återhämtningsprocess vilken ligger till grund för effekterna på nivå 2.
Effekterna på nivå 2 förefaller i nästa steg ha bidragit till varandra i komplicerade
orsakssamband vilket ytterligare har försvårat presentationen. Förändringar i det
sociala nätverket kan t.ex. påverka den psykiska hälsan vilken i sin tur kan
påverka förmågan att stå på egna ben. Eftersom de olika effekterna är så tätt
22
sammanflätade har det varit omöjligt att betrakta dem helt skiljt från varandra, de
återkommer därför ibland under varandras rubriker.
Vi inleder vår presentation med att beskriva de återhämtningsfrämjande effekterna
och hur de tycks ha uppkommit, nivå 1, för att sedan beskriva effekter dessa gett
upphov till, nivå 2. I syfte att tydliggöra vårt komplexa material avslutar vi med
en sammanfattande analys.
5.2.1 ÅTERHÄMTNING
Tre av respondenterna beskriver att vistelsen i skyddat boende förändrade
dem som personer. ”Det är verkligen natt och dag, jag är inte den människan
jag var” säger en kvinna. De började ”tänka annorlunda” om både sig själva,
sina psykiska symptom och om det våld och förtryck de utsatts för. De
beskriver det som en stor förändring som gjorde dem starkare och bidrog till
att deras psykiska besvär avtog och att deras förmåga att stå på egna ben
stärktes. En effekt av skyddat boende tycks alltså vara att vistelsen bidrog till
återhämtning, inte bara från psykisk ohälsa utan också från andra följder av
det våld och förtryck kvinnorna utsatts för så som nedsatt förmåga att stå på
egna ben och försvagad självkänsla.
Respondenternas upplevelse av att ha blivit andra personer stämmer väl
överens med hur Topor (2004) beskriver återhämtningsprocesser.
Återhämtning innebär inte att återgå till att vara samma person som man var
innan problemen uppstod (Ibid s. 30) utan om förändring och återhämtade
beskriver ofta processen inneburit att de blivit andra personer. Att återhämta
sig är i grunden att forma en ny identitet bortom problematiken genom att
omdefiniera synen på sig själv och sin ohälsa (Schön, 2009).
Individualisering
Två av respondenterna beskriver att den största skillnaden i
förändringsprocessen var att de gick från att uppfatta sig själva som passiva
delar av ett kollektivt familjesystem till att se sig som individer med egna viljor
och rättigheter. En respondent säger: ”Jag kommer från en stark kultur där man
inte är individuell, man lever för varandra. Jag visste inte att jag hade en egen
vilja, ett eget tankesätt, att jag är en egen person.” Dessa båda kvinnor
beskriver vistelsen i skyddat boende som en förändringsprocess där de började
tänka på sig själva som individer genom interaktion med sin nya omgivning.
En kvinna beskriver sin process så här:
Och det är där det börjar, personalen och barnet du vet. Man vill inte
acceptera någonting. Men när man sakta börjar fatta typ att jag är min egen
individ, som styr. Det är inte mamma och pappa som ska bestämma
liksom. Då fattar man hela grejen, hela processen du vet. Och det är där
man börjar tänka; jaha okej jag kan vara dem och de kan vara mig liksom.
Bara det att man behöver leva i deras situation liksom. Och där började jag
fatta och jag började liksom … leva och tänka annorlunda.
Att de omdefinierade sin syn på sig själva och började betrakta sig som
individer med rättigheter förefaller också ha bidragit till att de fullt ut kunde
betrakta sina förövare som just förövare och därmed omdefiniera våldet de
23
utsatts för och sina psykiska symptom. En kvinna säger om sin tid i skyddat
boende:
Det var där jag vaknade upp och insåg. /…/ Vad var det som har hänt,
varför är jag där jag är? Hur är min familj egentligen? Vissa av dem är inte
bra människor. Det har ju tagit mig fler år, det är först nu de senaste åren
som jag har förstått att min pappa är inte en bra människa.
Respondenterna beskriver att männen i deras familjer ansågs ha rätt och
skyldighet att kontrollera dem genom våld eller andra sanktioner om de betett
sig ”fel” eftersom de hade ansvar för hela systemet och hur det värderades av
omgivningen. Två av kvinnorna uppger att våldet därför var normalt för dem
vilket gjorde att de inte kopplade symptom som ångest och flashbacks till att
de var offer för våldsbrott, istället trodde de att de var ”galna”. ”Jag fattade
ingenting, du vet. Jag tänkte typ så … att jag var en galen.” säger en kvinna.
En omdefinierad syn på sig själva och våldet tycks ha medfört att de även
började betrakta de psykiska symptomen annorlunda, de normaliserades och
omdefinierades till naturliga följder av att ha utsatts för våldsbrott. De var då
inte längre sina reaktioner utan såg dem som en del av sig själva. Just denna
omdefinieringsprocess beskrivs vara en grundpelare i återhämtningsprocessen
(Schön, 2009; Topor, 2001) som leder till förbättrad psykisk hälsa. En orsak
till det skulle utifrån teorier om risk- och skyddsfaktorer kunna vara att
omdefinieringsprocessen bidrog till att symptomen blev möjliga att förstå och
hantera. Hanterbarhet och begriplighet är grundstenar i känslan av
sammanhang, KASAM, vilka är skyddsfaktorer för hälsan (Antonovsky,
2005 s. 43).
Kvinnorna uppger att människor i omgivningen var viktiga i processen. De
betonar att personal i boendet var viktiga men också andra vuxna som t.ex.
lärare liksom andra placerade omnämns. De förmedlade hopp och alternativa
attityder, värderingar och levnadssätt vilka respondenterna med tiden tog till
sig. Även det stämmer väl med teorier om återhämtning från psykisk ohälsa.
Topor (2004, s. 65) menar att återhämtningen sker i möten, möten med andra
och möten med sig själv. Det är i relationerna förändringen sker. Det innebär
att även om individen själv måste göra grundjobbet spelar andras bidrag en
viktig roll. En av respondenterna ger ett exempel på hur omgivningen
påverkade hennes förändring:
Det praktiska i beteende, typ från skolan, från personalen, från personalens
barn när de kommer … Det här var jättestort, när jag träffade en personals
barn första gången och såg hur hon pratade med honom; ”Okej är du inte
hungrig du behöver inte äta”, ”vill du leka?” Och där fattade jag också att
det finns så klart gräns du vet, men inte på samma sätt som hos oss. Hos
oss, när det kommer gräns, så ska man slå liksom. Det är så de lär sig …
Det var en grej jag lärde mig också.
Topor (2004) skriver att makt är centralt i återhämtningsprocesser, det handlar om
att (åter)vinna förmågan att styra sitt eget liv. Att utsättas för hedersrelaterat våld
och förtryck innebär att få sin rätt att själva styra sitt liv begränsad i hederns
namn. Våra respondenter uppger att de egentligen aldrig hade haft makt över sina
24
egna liv och att de därför hade begränsad förmåga att fatta egna beslut. En viktig
del av återhämtningsprocessen var därför att träna upp denna förmåga. En
respondent berättar:
Att försöka ta ett beslut. Det var det svåraste för mig. Alla mina beslut blev
tagna av föräldrar eller om inte de finns så är det storasyskon som tar beslut.
Så där här var det svåraste, där kände jag mig alltid förvirrad. Jag har alltid
varit beroende av att någon säger till liksom. Så det var den viktigaste
punkten faktiskt, som jag tycker att jag lärde mig där.
Att det är en viktig del av återhämtningsprocessen kan förklaras av att
möjligheten att själv påverka sitt liv är en skyddsfaktor av betydelse för hälsan
medan motsatsen är en riskfaktor (Fritzell, 2012 s. 58ff).
Emotionella-, praktiska och sociala färdigheter
En annan viktig del av återhämtningen som också kan kopplas till att (åter)ta
makten över sitt liv tycks utifrån tre av kvinnornas berättelser vara att de
utvecklat färdigheter för att klara att stå på egna ben. Det var viktigt eftersom
de i sin tidigare livssituation inte fått lära sig sådana färdigheter då det enligt
respondenterna ansågs onödigt eller olämpligt. ”Man behöver typ hjälp att vara
beredd på hur man ska vara i världen där ute” förklarar en kvinna. Dessa
färdigheter lärde de sig genom att iaktta personal och andra vuxna men också
genom samtal. En av kvinnorna berättar om ett tillfälle då hon under sin
vistelse stämt träff med en ur personalen:
En gång hade jag på mig en jättekort kjol och mötte upp Tanja. Då sa hon;
”Nu ser man din röv”. Det var hennes sätt och hon sa det ärligt för att hon
brydde sig om mig. Herregud, idag skulle jag aldrig gå med en sån kort
kjol. Man behöver inte visa så mycket, jag kan ha en lite längre. Jag lärde
mig lite hur det fungerar i samhället, hur man ska bete sig, hur man ska
vara. Vad är normalt, vad är inte normalt … För jag levde väldigt isolerat
hemma.
De färdigheter de berättar att de lärde sig under vistelsen kan delas in i tre
grupper: Emotionella färdigheter, t.ex. hanteringsstrategier för att hantera
ångest och ilska vilka har bidragit till att kvarvarande symptom inte påverkar
deras vardag i samma utsträckning. Praktiska färdigheter som att lära sig hur
man söker lägenhet och jobb, hur internetbanken fungerar och att laga mat samt
sociala färdigheter för att passa in i det svenska samhället. T.ex. att inte klä sig
i för kort kjol, att vänta på sin tur när man handlar och att lösa konflikter
genom att diskutera sakligt.
Dessa färdigheter tycks ha stärkt kvinnornas känsla av hanterbarhet eftersom de
rustade dem för att möta livets problem. De kan också tänkas ha stärkt känslan
av begriplighet, att förstå de sociala koderna i landet man lever i kan antas
bidra till att omgivningen reaktioner får mening. Dessa färdigheter kan därför
också ha medverkat till återhämtning då dessa faktorer som tidigare nämnts är
skyddsfaktorer för hälsan (Antonovsky, 2005 s. 43).
Självkänsla och självförtroende
Alla kvinnorna uppger att de vid tiden för placeringen hade svagt självförtroende
25
och självkänsla. De beskriver att de inte kände att de hade något värde i sig själva
och att de inte trodde sig om att kunna klara saker som t.ex. gymnasieutbildning
eller att bo själva. Det är inte förvånande i situationen de befann sig i. Dåligt
självförtroende och självkänsla är vanliga följder av att utsättas för våld (Bremer,
Brendler-Lindqvist, & Wrangsjö, 2006 s. 91). Två av respondenterna uttrycker att
även den kollektivistiska familjesynen i deras ursprungsfamiljer påverkat
självkänsla och självförtroende negativt. En av dem förklarar: ”Man får inte det
här självförtroendet; du är en egen individ, du är duktig. Det känns som man är en
del av pappan eller mamman. Så allt jag gör är min pappa som är duktig, inte jag.”
Tre av våra respondenter uppger att vistelse i skyddat boende bidrog till att
självkänslan och självförtroendet stärktes, två av dem anser att det för dem var
den viktigaste delen av återhämtningsprocessen som bidragit till att de känner sig
starkare och idag står på egna ben. En kvinna beskriver självkänsla som en inre
styrka som gör att ingen kan köra med henne:
Intervjuaren: Vad är det viktigaste du fick med dig från din tid i skyddat
boende?
Kvinnan: Värdet av mig själv. Jag lärde mig att respektera mig själv. Att
jag är en människa, jag är en individ liksom och inte låta mig utnyttjas,
varken av en man eller andra människor. /…/ Jag hade ingen bra
självkänsla, eller självförtroende över huvud taget, under hela min
uppväxt. Så det var nya känslor. Hur kan man leva med att jag är bra, jag
är en fin människa? Just att kunna säga det till sig själv och verkligen mena
det. Jag tyckte att det var ett skämt. Ja eller när någon ger en komplimang.
Jag kunde bli arg av att någon gav mig en komplimang. Vad har det för
syfte med, har du något i baktanken? Det jobbade vi med och det har
förändrat mig jättemycket. Jag blev en självsäker människa som inte
tillåter någon att trampa på mig. Där märker jag att jag har fått en styrka
från den tiden. Även när det är på jobbet, att våga säga ifrån och inte bara
låta någon köra med en.
Kvinnorna knyter främst den positiva självutvecklingen till personalens
emotionella stödinsatser. Personalens förmåga att behandla dem som värdefulla
och kapabla individer påverkade efterhand kvinnornas självbild och bidrog till att
de omdefinierade synen på sig själva. En annan kvinna berättar:
Så de var väldigt duktiga liksom på att höja upp en och det är sånt som
man aldrig någonsin har fått höra hemma. Där blir du bara nedkränkt hela
tiden … Och sen känns det jättekonstigt när någon helt plötsligt säger att;
”Du är bra, du är bra som du är och du duger som du är”. För mig var det;
men vad fan säger du, nej? Det var ju jättekonstigt att höra liksom. men
när man får höra det om allt du gör, precis tvärtemot det man hör hemma,
tillslut så blir det ju, man tror på det man hör mycket om.
Idag uttrycker de tre respondenterna som anser att stärkt självkänsla och
självförtroende var viktiga effekter av vistelsen att de känner att de är värdefulla i
sig själva och att de litar på sin förmåga att klara saker ungefär lika bra som andra.
Det är troligt att stärkt självkänsla och självförtroende medverkat till att öka dessa
kvinnors förmåga att stå på egna ben trots att de lever med flera allvarliga
26
riskfaktorer så som psykisk ohälsa och svaga familjerelationer. Självkänsla och
självförtroende är grundläggande generella skyddsfaktorer (Andershed &
Andershed, 2005).
En individuell process
Vistelse i skyddat boende tycks för tre av våra respondenter ha inneburit en
återhämtningsprocess med flera komponenter vilka vi beskrivit ovan. Processen
behöver dock inte se likadan ut för alla, tvärtom är det en individuell process och
alla är inte hjälpta av samma faktorer (Ibid).
Två av våra respondenter delar uppfattningen att den förändring de genomgick
genom individualisering, stärkt självkänsla och självförtroende samt utveckling av
emotionella-, praktiska- och sociala färdigheter var den viktigaste effekten av
skyddat boende då förändringen bidrog till att de psykiska besvären avtog och
förberedde dem för ett självständigt liv. En av kvinnorna anser inte att
individualisering och inlärning av praktiska och sociala färdigheter var effekter av
hennes vistelse i skyddat boende. Hon beskriver att hon redan tänkte
individualistiskt och hade de färdigheter som krävs för ett självständigt liv. För
henne var den viktigaste effekten som gynnade hennes återhämtning att hennes
självförtroende och självkänsla stärktes, menar hon. En annan respondent nämner
inte individualisering men säger att hon hade behövt stöd till att förstå och hantera
sina symptom, stärka sin självkänsla och självförtroende samt att lära in sociala
och praktiska färdigheter men att vistelsen för henne inte hade dessa effekter. Den
här kvinnan skiljer sig från de övriga på många punkter och vi har därför
analyserat hennes berättelse särskilt i följande avsnitt.
Struktur och anknytning till personal viktiga i återhämtningsprocessen
För denna fjärde respondent verkar vistelsetiden i skyddat boende inte ha bidragit
till återhämtning i någon större utsträckning. Hon delar denna uppfattning och
som förklaring uppger hon att hon inte kände sig hjälpt av sin vistelse på annat
sätt än att hon fick tillgång till fysiskt skydd och hon därför lämnade boendet i
förtid på egen begäran. Att hon inte kände sig hjälpt menar hon berodde på att hon
inte kände sig trygg i boendet då den fastställda strukturen inte följdes samt att
hon inte fann någon i personalen hon ”klickade med”. Då vi jämförde hennes
upplevelser med de övriga respondenternas fann vi att även de andra talar om
samma faktorer men då som att de var viktiga förutsättningar som bidragit till
deras återhämtning. Det leder oss till slutsatsen att struktur och anknytning till
personal tycks vara viktiga förutsättningar för att skyddat boende ska bidra till
återhämtning.
Tre av kvinnorna talar om struktur som en viktig faktor för återhämtningen. Med
struktur avser de förhållningsregler som inkluderar vad som är tillåtet att säga
eller göra i och utanför boendet, ett förutsägbart mönster för aktiviteter i boendet
så som måltider, möten och utflykter samt ett individuellt schema för t.ex.
skolgång och tvättid. Två av dessa respondenter uppger att strukturen hjälpte dem
eftersom det gjorde att de kände sig trygga och kunde utvecklas. En av dem
uppger att strukturen i boendet bidragit till att hon idag är bra på att planera sitt
liv. Den respondent för vilken vistelsen inte tycks ha bidragit till återhämtning
berättar att det fanns en bestämd struktur men att den ofta brast. Andra placerade
27
bröt mot reglerna och avvek från planeringen utan att något gjordes åt det vilket
hon menar ”skapade kaos” och gjorde henne otrygg.
Du vet jag behöver struktur. Och där hade jag inte det. […] Alltså jag
kanske hade lite struktur … För att visst vi gick i skolan, sen de bara;
klockan 17 är det mat och sen så hade vi möte, vi visste alla de tiderna. Det
var bra … Men det var något som skapade kaos och jag vet inte vad. Så det
kändes hela tiden som att det inte tryggt. [---] Om man kommer in på
boendet. Det finns de som är trasiga, förstår du? Man måste få hjälp för det
… Jag vet inte hur vi klarade av att bo tillsammans. Personalen kan inte vara
… det måste finnas struktur.
Situationen gjorde henne så stressad att hon inte kunde utvecklas så som hon hade
velat under boendetiden. Det var en anledning till att hon valde att flytta ut trots
att vare sig hon själv eller ansvariga på boendet ansåg att hon var ”redo”, berättar
hon.
Utifrån dessa beskrivningar tycks en förutsägbar struktur vara en förutsättning för
att vistelse i skyddat boende ska bidra till återhämtning. Att det förefaller vara en
avgörande faktor kan förklaras av målgruppens specifika problematik. Det har
påvisats att personer som vistas i skyddat boende pga. hedersrelaterat våld ofta
lider av posttraumatiskt stressyndrom, PTSD. Återhämtning från PTSD kräver en
stressreducerande miljö som tar hänsyn till de specifika svårigheter traumatisering
medför (Länsstyrelsen Västra Götaland, 2009:20 s. 20-21), t.ex. förhöjd
vaksamhet för plötsliga händelser. Struktur ger trygghet genom att vardagen blir
förutsägbar, det minskar individens stressnivå genom att rädslan för att något
okänt och okontrollerbart ska inträffa minskar. Struktur är en generell
skyddsfaktor (Andershed & Andershed, 2005) som kan ha bidragit till att skydda
kvinnorna från negativ utveckling och därmed gynnat återhämtningsprocessen
under vistelsen.
De i högre grad återhämtade kvinnorna beskriver att en stor del av deras
förändringsprocess skedde i tillitsfulla relationer till personal. Det tyder på att det
precis som en mängd studier visat är relationen som är det avgörande verktyget i
behandlingen (se exempelvis Bernler & Johnsson 2001; Topor, 2004). Samtliga
respondenter framhåller betydelsen av att etablera en närmare relation till någon i
boendets personalgrupp som passar dem som personer. De tre kvinnor för vilka
skyddat boende förefaller ha bidragit till återhämtning beskriver alla att de
”klickade” med någon som blev ”deras” personal och den fjärde respondenten
menar att en anledning till att hon inte kände sig hjälpt under sin vistelse var att
hon inte fann någon hon ”klickade” med förrän i samband med utflytt. ”Klicket”
beskrivs i intervjuerna som en känsla av att passa ihop, alltså en form av
personkemi vilket även Topor (2004, s. 138) beskrivit i sin
återhämtningsforskning. En av respondenterna berättar:
Först hade jag en kontaktperson som … man klickar inte med alla, det är
bara så. Det är ingenting nån kan rå för. Så då kanske jag inte öppnade mig
så mycket och struntade i besöken. Sen började Carin där som var ny och
det klickade jättebra. Vi kunde mötas halvvägs.
28
Trots att de talar om det som en form av personkemi återkommer några
gemensamma nämnare i kvinnornas beskrivningar av personal som gjorde
skillnad. De personer som kvinnorna beskriver varit viktiga i deras
återhämtningsprocess, totalt sex olika anställda i skyddat boende, beskrivs ha
haft och uppvisat ett personligt engagemang utöver det kvinnorna förväntade
sig av personal. ”Alltså det är liksom inte bara deras jobb” säger en kvinna.
Hon och två andra respondenter ger exempel så som att ”deras” personal tagit
med dem till sina egna föräldrar över helgen eller letat efter dem i timmar på
sin fritid då de avvikit. Topor (2004, s. 139ff) menar att då professionella gör
mer för individen än denna förväntar sig så uppkommer en känsla av att vara
utvald, att ha ett värde i någon annans ögon, och att just den känslan ger viktigt
bränsle till återhämtningsprocessen. Att sådana relationer beskrivs ha varit
särskilt hjälpande kan förklaras av den bärande kraft tillitsfulla relationer har
visat sig ha, känslan av att vara utvald ger upplevelse av en särskilt relation
utöver den klassiska klient- och hjälparrelationen.
För att som personal förmedla trygghet krävdes det, enligt kvinnorna, att de
förmådde uppehålla strukturen, att de hade relevant kompetens så de kunde
förstå deras erfarenheter och problematik och att de var vuxna och mogna. En
känsla av att vara lik och kunna identifiera sig med ”sin” personal verkar också
ha gett trygghet och gynnat återhämtningen. En kvinna berättar:
Det känns lite bra när personen slappnar av med dig. Alltså, säger; jag är lite
som dig, typ … Och där kan man snabbare få kontakt liksom. Men får man
den här, ja men en stängd känsla, då kan man inte ta emot det liksom.
Topor (2004, s. 168ff) beskriver att hjälpande relationer karaktäriseras av
ömsesidighet, alltså en sorts likhet; ”att både brukaren och den professionella
kan se sig själva i varandra”. Dock tyder våra respondenters berättelser på att
det finns en gräns för hur stor likhet som är gynnsamt i den specifika
situationen. Två av respondenterna uttrycker att de inte vill att personalen ska
ha liknande kulturell bakgrund som de själva eftersom de påminner om vad de
utsatts för och ger känslor som ilska, saknad, rädsla, skuld och skam. Av
samma anledning menar de att personalen inte får vara män.
5.2.2 FÖRBÄTTRAD PSYKISK HÄLSA
Återhämtningsprocessen under vistelsen bidrog enligt tre av respondenterna till
minskad psykisk ohälsa i bemärkelsen att symptom dels avtagit och dels att de
inte längre påverkar dem lika mycket eftersom de lärde sig förstå och hantera
dem. Alla kvinnorna uppger att de vid tiden för placeringen led av psykisk ohälsa.
En kvinna berättar:
Det var jättejobbigt det kommer jag ihåg, alltså många gånger vaknade jag
på natten och bara skrek och hade sån panik verkligen så sprang man ner
för trapporna och bara skrek liksom av ren panik. Jag hade så mycket
mardrömmar, jag hade jättesjuka mardrömmar … Så det var det var en
jättelång, jobbig … ångest.
29
Samtliga nämner besvär som ångest, sömnbesvär, huvudvärk och
traumarelaterade symptom så som flashbacks och mardrömmar. Två av
kvinnorna beskriver också psykosliknande symptom. Ohälsan de beskriver är
inte förvånande med tanke på deras erfarenheter. Att kvinnor som vistas i
skyddat boende pga. hedersrelaterat våld och förtryck ofta lider av ohälsa är
känt. Symptom som rapporterats är exempelvis värk i huvud, öron och mage,
sömnproblem, ångest (Håkansson, 2007) självmordsförsök (Hanberger,
Wikström, & Ghazinour, 2007) och tecken på trauma (Länsstyrelserna, 2011).
Många av dessa symptom kan härledas till posttraumatiskt stressyndrom,
PTSD, vilket har visat sig vara vanligt i målgruppen (Länsstyrelsen Västra
Götaland, 2009:20).
Två av kvinnorna uppger att deras symptom i stort sett försvunnit även om besvär
som nedstämdhet, depression, ångest, mardrömmar och sömnproblem fortfarande
återkommer ibland. Främst i samband med större påfrestningar som t.ex.
separation eller utsatthet för nya hot. De beskriver dock att de kvarvarande
symptomen inte påverkar deras vardag. En orsak till förbättringen är, enligt
respondenterna, att de fick hjälp att bearbeta sina erfarenheter under vistelsen i
skyddat boende. En kvinna berättar:
Så psykiskt … det är väl okej. Men det är bättre än vad det varit på många,
många år. /…/ Just att bearbeta allting, det var det viktigaste där. Det har
gett mig jättemycket. Det bär jag fortfarande, jag kommer ihåg allt. Att
kunna sätta fingret lite på, vad är det där … Och hantera det, känslorna och
det, lärde jag mig där. Det var en sak som Tina och jag jobbade jättemycket
med.
Den andra av dessa båda respondenter beskriver liknande erfarenheter. Även för
henne tycks det ha varit samtal med personal i skyddat boende som hjälpt henne
uthärda, förstå och hantera psykiska symptom och reaktioner. ”Så samtal, det var
nog det som hjälpte.” säger hon. Vi förstår det som att skyddat boende bidragit till
återhämtning från den psykiska ohälsan genom att de med stöd av personal
bearbetat sina erfarenheter och fått hjälp att förhålla sig till det och hantera
känslor och reaktioner så som ångest, utbrott och sömnbesvär. Dvs. omdefinierat
synen på sig själva och sina besvär samt utvecklat färdigheter för att hantera
besvären så som vi beskrivit i avsnitt 5.2.1 Återhämtning.
De andra två kvinnorna beskriver att de fortfarande lider av psykiska besvär som
panikångestattacker, psykossymptom och sömnproblem vilka begränsar vardagen
även om en av dem uppger att de psykiska ohälsosymptomen avtagit i omfattning.
En av dem beskriver att hon har svårt att vara ensam och ibland upplever
koncentrationssvårigheter pga. psykiska besvär. Hon berättar:
Jag har alltid problem med att sova så jag brukar sova med någon. Men när
det är ensamt kan jag inte sova. Då väcks typ alla demoner liksom … Jag
tror inte på spöken, men det känns ändå rörelse i min lägenhet liksom. Och
det är något jag fått, hjärnskada tror jag (skratt) /…/ Jag tror så här, varje
gång du ramlar från cykel får du ett sår liksom och vissa sår läks inte. Även
om det läks så finns det kvar någonting. Så känner … varje gång jag är
30
ensam så blir det väldigt mycket … det blir väldigt mycket tankar. Alltså på
dagarna är jag glad, kollar på TV och allt men det kan komma ändå, helt
plötsligt (paus) Men jag vet inte … Det känns som att jag hamnar i sjukdom
efter klockan 12, blir jag … mig själv när jag var 15 år. Då får jag ångest
för att … Där vet jag hur svag jag var, hur blind jag var också.
Vi förstår det som att hon kopplar symptomen till sina erfarenheter av våld och
förtryck och att dessa minnen gör sig påminda främst då hon är ensam på
natten vilket ger ångest och sömnproblem. Det är vanliga symptom på PTSD.
Hon beskriver hyperkänslighet för ljud som påminner om tidigare traumatiska
erfarenheter, även det är ett symptom på PTSD (Länsstyrelsen Västra
Götalands län, 2009:20 s. 4). Hon uppger också att hon ibland hamnar i
”psykossituationer” men att hon inte har fått någon diagnos som inbegriper
psykoser. Möjligen är även dessa upplevelser traumarelaterade, de påminner
om dissociativa tillstånd vilket är ett vanligt symptom på PTSD (Ibid s. 10).
Hon beskriver det så här:
Psykossituation det är typ att … För en stund så glömmer du det verkliga,
alltså du hamnar i ett mörkt rum … I min hjärna finns det ett mörkt rum
som är ett spökrum. Jag hamnar där och när jag befinner mig i mörka
rummet så är det svårt för mig att komma ut …
De psykiska besvären tycks påverka hennes vardag även om hon menar att hon
mår bättre än tidigare, bl.a. därför att vistelsen i skyddat boende bidragit till att
symptomen minskat i omfattning. Tidigare upplevde hon ett ”kaos hela tiden”
men att hon under vistelsen lärde sig ”tänka annorlunda”, dvs. omdefiniera sig
själv samt sina besvär och erfarenheter, har bidragit till att hon idag mår bättre
eftersom hon kan förstå och förhålla sig till sig själv och sina reaktioner menar
hon, i alla fall på dagarna. Vistelsen tycks ha bidragit till återhämtning från
den psykiska ohälsan även om hon inte kommit lika långt på resan som de två
föregående respondenterna.
Den fjärde kvinnan uppger att vistelse i skyddat boende inte bidragit till
återhämtning från hennes psykiska problem. Hon berättar att hon idag liksom
tidigare lider av ångest, sömnbesvär, traumasymptom och tvångstankar som
kretsar kring hygien. Även hon beskriver att nätterna är svårast:
Det går bra liksom men så fort det blir mörkt är det en helt annan värld. Jag
har börjat sätta på kvitterljud (visslar) Men ibland du vet jag måste höra vad
som händer, allting … Och det som jag oftast har märkt att jag är rädd för
är att någon ska komma in i lägenheten.
Hon kopplar dessa svårigheter till traumatiska erfarenheter som gjort att hon
ständigt är på sin vakt, ett symptom på PTSD (Länsstyrelsen Västra Götalands
län, 2009:20 s. 5). Hon beskriver också att hon ”ser grejer” och ”hör saker”
som inte finns. Dessa symptom har utretts och läkare har konstaterat att hon
inte lider av psykos. Det är inte otroligt att även dessa symptom är
traumarelaterade. Hon beskriver situationer som skulle kunna vara flashbacks
vilket är vanligt vid PTSD (Ibid s. 10):
31
När jag bodde på boendet /…/ Så gick jag in i en annan tjejs rum … Så stod
jag så jag fick panik, skrek och bara ”snapped out of it”. Jag bara, nej jag
måste ta en cigg. Jag fattar inte vad som händer du vet.
Som redan konstaterats tycks hennes tid i skyddat boende inte bidragit till
återhämtning från den psykiska ohälsan. Det menar hon beror på dels att hon
flyttade innan hon var ”redo” som vi tidigare konstaterat. Dels menar hon att
boendet inte erbjöd henne behandling trots att det var meningen: ”Alltså vi har
inte fått den behandlingen som vi ska få. Idag har jag skitsvårt och sova på
nätterna du vet.” Senare fortsätter hon: ”Det jag bearbetar med psykologen nu, det
skulle jag ju gjort då. Det skulle jag ha gjort då, inte nu.” Upplevelsen av att inte
ha fått behandling kan kopplas till att hon inte etablerade någon hjälpande relation
under sin vistelse. Även de andra tre kvinnorna har gått i samtalsterapi först efter
sin vistelse och två av de övriga uppgav att de tror att det hade varit bra att gå i
samtalsterapi redan under boendetiden.
Det är svårt att bedöma till vilken grad kvinnornas återhämtning från den psykiska
ohälsan är ett resultat av vistelse i skyddat boende. Mänsklig utveckling är
komplex och svårfångad och kvinnorna har hunnit göra många andra erfarenheter
sedan vistelsen avslutats som kan ha medverkat till återhämtning. T.ex. har
samtliga gått i samtalsterapi. Det verkar dock som att återhämtningsprocessen i
skyddat boende varit en viktig bidragande faktor till återhämtningen då kvinnorna
uppger att de blev och började tänka annorlunda under sin vistelse och att just det
är en viktig orsak till att de mår bättre. Det stämmer väl med teorier om
återhämtningsprocesser (Topor, 2004; Schön, 2009).
5.2.3 STÄRKT FÖRMÅGA ATT STÅ PÅ EGNA BEN
Vid tiden för placeringen var kvinnornas mål att leva ett ”vanligt liv”. Kärnan i
målet tycks utifrån deras berättelser ha varit att vinna frihet till och förmåga att stå
på egna ben och leva ett självständigt liv utifrån egna önskningar och val.
Respondenterna ger exempel som att få och kunna utbilda sig, bo där de vill och
med vem de vill, ha och fritt umgås med vänner av båda könen, välja partner av
kärlek, klä sig hur man vill och gå ut och dansa. Alla kvinnorna förefaller idag ha
uppnått frihet och i varierande grad även förmåga att leva ett sådant liv. Samtliga
har slutfört utbildning på gymnasienivå, en har universitetsexamen och en
beräknar fullgöra sin universitetsexamen inom kort. De bor ensamma eller
tillsammans med partners de själva valt på andra orter än sina familjer. Samtliga
har vänner av båda könen och de tre kvinnor som har kärleksförhållanden uppger
att de valt av kärlek. De uppger också att de klär sig och roar sig efter eget tycke
och smak.
Att de idag har frihet till att leva ett sådant ”vanligt liv” tolkar vi främst som en
effekt av uppbrottet från familjen och i två av kvinnornas fall av insatser så som
skyddade personuppgifter. Däremot förefaller förmåga att stå på egna ben och
självständigt styra och hantera sina liv ha stärkts under vistelsen i skyddat boende.
Tre av kvinnorna verkar i hög grad kapabla att leva ett självständigt liv. De mottar
inga stödinsatser och förefaller inte heller beroende av stöd och råd från personal
för att hantera vardagslivet. För dessa tre kvinnor förefaller
32
återhämtningsprocessen de genomgick i skyddat boende ha bidragit till deras
förmåga att stå på egna ben på flera sätt. Emotionella-, praktiska- och sociala
färdigheter är mest tydligt förknippade med förmågan att stå på egna ben. Två av
kvinnorna beskriver att de under vistelsen utvecklade förmågor som idag gör att
de kan hantera vardagslivet. Några exempel är att de lärt sig styra sina
känslouttryck vilket underlättar kontakten med t.ex. vänner, lärare och
arbetsgivare, hur man söker lägenhet, betalar räkningar och lagar mat samt hur
man förväntas klä sig i olika sammanhang. Den tredje kvinnan som idag lever
självständigt beskriver att hon redan hade dessa färdigheter.
Även andra delar och följder av återhämtningsprocessen tycks ha stärkt förmågan
att leva ett självständigt liv. Att de psykiska ohälsosymptomen avtog förstår vi
som en grundförutsättning för att förmå styra och hantera det egna livet. Psykiska
besvär så som depression, ångest och flashbacks torde inverka på både
motivationen och den faktiska förmågan att ta beslut över och hantera
vardagslivet. För två av kvinnorna tycks utvecklingen där de började betrakta sig
som individer med egna rättigheter ha varit en förutsättning för att stå på egna
ben. Det var först då de insåg att de hade rätt och möjlighet att själva styra sina liv
som ett självständigt liv som det ”svenska” ungdomar lever blev till en realistisk
möjlighet att sträva mot. En kvinna säger om sin tid i skyddat boende:
Men när man sakta börjar fatta typ att jag är min egen individ, som styr. /--/ Och det är där man börjar tänka; jaha okej jag kan vara dem och de kan
vara mig liksom. Bara det att man behöver leva i deras situation liksom.
Stärkt självkänslan och självförtroendet tycks också ha bidragit. Två av kvinnorna
beskriver att de nu har en känsla av att de ”vet att de klarar saker” dvs. känsla av
hanterbarhet och en av dem beskriver i ett ovan refererat citat att självkänslan
blivit som inre styrka som gör att hon kan motstå påtryckningar från andra. Vi
förstår det som att den stärkta självkänslan bidrar till att hon inte låter familjen
eller andra inkräkta på hennes rätt att själv styra sitt liv.
Den fjärde kvinnan verkar inte förmå leva ett självständigt liv i samma
utsträckning. Hon beskriver att hon ofta har behov av både emotionellt- och
praktiskt stöd från personal i skyddat boende för att klara sin vardag. En viktig
anledning tycks utifrån både vår analys och hennes egen tolkning vara att skyddat
boende inte bidrog till samma grad av återhämtning i hennes fall.
5.2.4 FÖRÄNDRADE SOCIALA RELATIONER
Flera av de effekter vi utifrån kvinnornas berättelser tolkat som effekter av
vistelse i skyddat boende rör förändringar i nära sociala relationer. Dessa redogör
vi för i det här avsnittet.
Partnerval
Respondenterna uppger att deras familjer hade för avsikt att välja partner åt dem
eller godkänna den man de valt. En av kvinnorna har varit bortgift, berättar hon.
Idag har en av kvinnorna sambo och barn och två ingår i stabila kärleksrelationer.
De uppger att deras partners behandlar dem väl och att de valt dem av kärlek trots
att de inte uppfyller familjens krav och förväntningar. Att inget av paren delar
33
etnisk eller religiös bakgrund sinsemellan har enligt respondenterna varit särskilt
svårt för deras familjer att acceptera.
Att kvinnorna idag lever i relationer och familjeformer de själva valt förefaller till
viss del vara en effekt av skyddat boende även om andra faktorer kan antas ha
spelat in, t.ex. är uppbrottet i sig en avgörande faktor. Två av kvinnorna uppger att
de aldrig ens hade tänkt att de skulle kunna välja partner själva innan vistelsen,
särskilt inte någon med annan etnisk eller religiös bakgrund än de själva. Att
vistelsen bidrog till att de idag ser sig som autonoma individer med eget värde och
rättigheter framstår därför som en förutsättning för deras val. Då en av
respondenterna spekulerar kring hur hennes liv skulle varit om hon inte vistats i
skyddat boende säger hon:
Barn hade jag väl garanterat haft och så, men inte att jag hade varit
tillsammans med en svensk kille och definitivt inte … valt av ren kärlek.
Utan att det varit mer någon som man blivit påtvingad. Det hade liksom
inte funnits utan det hade man ju fått utvalt.
Att skyddat boende tycks ha bidragit till stärkt självkänsla och självförtroende
kan också ha påverkat deras partnerval. Den fjärde respondenten är för
tillfället ensamstående, hon beskriver att en anledning till det är att hon har
svårt att välja män som behandlar henne väl till följd av sina erfarenheter. En
anledning kan tänkas vara att hon ännu inte uppnått den grad av självkänsla att
hon ser sig vara värd att behandlas väl. Även de andra tre kvinnorna uppger att
de haft samma problem i sina partnerval tidigare och två av dem kopplar det
till att de då hade lägre självkänsla. En kvinna säger:
Jag visste inte hur jag skulle hantera ett förhållande och hur en kille ska
behandla mig. För om han slår mig eller kallar mig för fula saker så älskar
han mig, för det är så jag hade växt upp. Jag träffade en kille som jag
hamnade i ett förhållande med, som behandlade mig jättedåligt. Han
behandlade mig bra, tyckte jag då men det var för att jag hade dålig
självkänsla. Vi jobbade väldigt mycket med mitt självförtroende. /…/ Nu
träffar jag en bra kille, som jag lever med, en schysst kille. I början hade jag
svårt att välja bra killar.
Familjerelationer – dubbelt utanförskap
Alla kvinnorna beskriver att uppbrottet och vistelsen i skyddat boende förändrat
familjerelationerna och att de idag inte känner samma tillhörighet till familjen.
Samtliga uppger att de har kontakt med hela eller delar av sina familjer men de
beskriver relationerna som ansträngda. Två av respondenterna uppger att de bara
har kontakt med sina familjer vid speciella tillfällen som när någon blir sjuk eller
har fött barn. En av dem gör undantag för en syster som hon menar är den
viktigaste och närmaste relationen i hennes liv. En av respondenterna har bara
kontakt med sin mamma, de hörs ofta men hon beskriver relationen som ytlig då
hon känner sig tvungen att undvika samtalsämnen som kan aktualisera konflikter.
Den sista kvinnan har kontakt med hela sin familj men beskriver att relationerna
är ansträngda och kompromissfyllda. Relationerna förefaller ofta ha
överbryggande karaktär, dvs. ytligare relationer med svaga sociala band vilka i
34
liten utsträckning bidrar med emotionella och praktiska resurser som gynnar
hälsan (Rostila, 2012).
Innan uppbrottet kände de stark tillhörighet till sin familj, uppger de, trots att de
utsattes för våld och förtryck. De kände samma tillhörighet en tid efter uppbrottet
men i takt med att de förändrade sina tankemönster under vistelsen i skyddat
boende förändrades det. Tre av kvinnorna beskriver att de kom att betrakta sig
som tillhörande både ursprungsfamiljen/-gruppen och ”svenskarna” och/eller som
att de står mitt emellan och inte hör hemma någonstans. Tillståndet beskrivs
kunna vara en tillgång men också leda till känsla av utanförskap. Då en av
respondenterna beskriver hur hennes förändring under vistelsen i skyddat boende
påverkat henne säger hon:
Så då … man blir mer främling, alltså man får mer främlingskänsla med
familjen. Samtidigt som man känner sig stolt. Man blir ensam samtidigt
som man befinner sig mittemellan både i det svenska och i
(nationstillhörighet) samhället. Det är väldigt roligt att ibland hoppa till
den här sidan och sen tillbaka till den här sidan. För det är mycket att välja
emellan. Men ibland blir vägen till båda sidorna lång och då stannar man i
mitten. Då känner man sig helt ensam, det är negativt.
Känslan av dubbelt utanförskap tycks ha förstärkts av att familjerna samtidigt
började betrakta och behandla kvinnorna som att de inte tillhörde familjen på
samma sätt längre. Att kvinnorna vistats bland svenskar och utvecklat eller börjat
ge uttryck för individualistiska tankemönster uppfattas, enligt tre av kvinnorna, av
deras familjer som att de övergett den egna gruppen och bytt tillhörighet från ”vi”
till ”dem”, svenskarna. Det kan bero på att individualism förknippas med
västerländska ideal. En kvinna berättar om hur hennes mamma ser på henne: ”Jag
är inte längre (nationalitet) jag är svensk” och beskriver vidare att hon därför
behandlas annorlunda nu. Att kvinnorna anses tillhöra ”dem” tycks omöjliggöra
samtidig tillhörighet till ”vi” i familjens ögon, de betraktas som en sorts outsiders
i den egna familjen.
Känsla av dubbelt utanförskap återkommer i alla kvinnornas berättelser. Deras
beskrivningar av känslan tyder på att den kan vara en orsak till att samtliga även
fortsatt lider av psykisk ohälsa. Det stämmer också väl med teorier om risk- och
skyddsfaktorer då känsla av utanförskap är en riskfaktor för hälsan (Rostila, 2012;
Almquist, Brolin, Låftman & Östberg, 2012). En kvinna med sömnbesvär berättar
om sina nattliga tankar som ger ångest och nedstämdhet:
Då inser jag helt plötsligt att jag inte är med dem längre. Och alla tankar
kastar fram typ /…/ Jag kan inte längre vara med min familj och jag kan
inte vara i det svenska heller. Jag är ändå blatte. Du vet mitt hår och min
kropp förklarar ändå att jag är från ett annat land. Så det kan ta mig ner
väldigt mycket ibland.
I våra respondenters fall tycks känslan av dubbelt utanförskap och alienation
gentemot familjen delvis vara en effekt av skyddat boende. De beskriver att
vistelsen medverkade till att de förändrades och det är denna förändring som gett
upphov till att de inte längre upplever sig och anses tillhöra familjer i samma
35
utsträckning. Alla kvinnorna beskriver dock att de ”inte var” eller ”inte tänkte”
som sin familj innan vistelsen heller och att det var en orsak till den ursprungliga
konflikten. Det förefaller därför som att förändringsprocessen i skyddat boende
snarare förstärkt och tydliggjort familjemedlemmarnas inbördes skillnader än
givit upphov till dem.
Det är möjligt att dessa känslor skulle ha uppkommit till följd av uppbrottet från
familjen även om kvinnorna inte vistats i skyddat boende. Känslan av att stå
”mittemellan” som ger känsla av utanförskap och i förlängningen negativa
hälsoeffekter har i tidigare studier visat sig vara vanligt förekommande bland
personer med utländsk bakgrund som lever i ett samhälle olikt deras ursprungliga
(se t.ex. Wikström, 2009 s. 64-65). Skyddat boende kan därför inte direkt
beskyllas för problemet men kanske har vistelsen bidragit till att känslan blivit
mer påtaglig. Vistelsen i skyddat boende tycks utifrån respondenternas berättelser
ha inneburit en snabb och genomgripande förändringsprocess vilket kan ha gjort
det svårt för både individerna och omgivningen att hinna anpassa sig till de nya
förutsättningarna.
Positiva effekter i familjen
Samtidigt som kvinnorna i stor utsträckning förefaller anpassa sig till familjen för
att möjliggöra fortsatt kontakt förekommer också motsatsen. Respondenterna ger
flera exempel som påvisar att vistelse i skyddat boende kan ge indirekta effekter i
familjesystemen.
En förändring som två av kvinnorna upplever är att de i och med att de anses
tillhöra ”dem”, svenskarna, har fått en ny status i familjemedlemmarnas ögon och
därför ofta får rollen som expert och rådgivare inom områden som har med
relationer, hälsa och det svenska samhällssystemet att göra. Upplevelsen av att
kvinnorna nu tillhör ”dem” men samtidigt förstår ursprungsgruppen tycks
möjliggöra förändringar i familjesystemen. En av kvinnorna berättar:
Till exempel om min syster har problem så måste jag prata med min
mamma för jag är inte längre (nationalitet) jag är svensk. Så hon tar emot
det på annorlunda sätt när jag pratar med henne än när det är andra som
pratar med henne. För att hon vet att jag … det jag ser är rätt. Hon säger
inte till mig håll käften, som hon sa förut. För att nu ser hon mig som en
individ, men hon ser inte de andra som individer. Så hon skärper sig lite
mer när det kommer från mig. Det är som om det kommer från en personal
eller … för att jag är med dem du vet.
Att kvinnan av familjen betraktas som svensk tycks ge henne en annan status och
därmed makt att påverka livssituationen för andra familjemedlemmar. Idag lever
flera av hennes syskon självständiga liv med föräldrarnas tillåtelse tack vare
hennes inflytande. En annan kvinna berättar att hennes syskon nu tillåts använda
västerländska mediciner tack vare hennes inflytande.
Personal tycks kompensera för svaga/ dysfunktionella familjerelationer
Ett av våra mer överraskande resultat är att samtliga fyra kvinnor uppgav att
personal från skyddat boende fortfarande utgör en av de viktigaste personerna i
deras liv trots att det var åratal sedan de hade en formell klient-/hjälparrelation.
36
Tre av våra respondenter uppgav att de ringer ”sin” personal först om de behöver
hjälp eller vill dela något stort som hänt. Det tycks dock inte nödvändigtvis
innebära att de är beroende av dessa personer i sin vardag. I tre av fyra fall tycks
de snarare ge en sorts grundtrygghet. Att personal idag utgör en grundtrygghet
kvinnorna önskat men inte fått från sina föräldrar förefaller utifrån kvinnornas
berättelser vara en effekt av vistelse i skyddat boende som bidrar till hälsa och
förmågan att stå på egna ben.
Två av kvinnorna beskriver att de kontaktar ”sin” personal i situationer då de
behöver hjälp, råd eller stöd i särskilda situationer men att det sker sällan. En
kvinna berättar om ett tillfälle då ”hennes” personal hjälpte henne ordna bostad i
en akut situation: ”Jag fixar resten och hon vet att jag gör det. Men hon kommer
bara och hjälper till på traven.” För dessa kvinnor verkar det som att personalens
nuvarande funktion är att vara en livlina som de vet finns där när eller om de
behöver dem. Personalens roll förefaller inte vara avgörande men ändå viktig i
deras liv.
En annan av respondenterna har tät kontakt med en kvinna som var hennes
kontaktperson på boendet. Respondenten beskriver relationen som nära och
jämför den med en relation mellan en mor och en vuxen dotter:
Jag har så svårt att se henne som min f.d. kontaktperson. För det är verkligen
som … Det skulle kunna vara min mamma liksom. /…/ Hon kommer alltid
på mina födelsedagar och hon kommer alltid på barnens födelsedagar. Bjuder
hem oss på middag och … Det är så här naturligt. Hon har en son också som
är 22. Så han har ju alltid kallat mig för storasyster (skratt).
Inte heller hon beskriver ett stort stödbehov. Relationen förefaller istället ha
övergått i en kompensatorisk familjerelation som ger henne emotionella resurser
som trygghet och känsla av samhörighet. Relationen tycks vara viktig i hennes liv
men hon beskriver inte att hennes liv står och faller med den. Vi tänker att hennes
förhållningssätt liknar hur vuxna människor ofta förhåller sig till sina föräldrar.
Att professionella fortfarande anses viktiga efter så lång tid trots att kvinnorna
idag klarar sig utan dem kan tänkas bero på den specifika situationen.
Relationerna tycks i många hänseenden kompensera för svaga eller
dysfunktionella familjerelationer genom att ge socialt kapital av både materiellt
och emotionellt slag som påminner om de resurser föräldrar ofta ger vuxna barn,
så som förutsättningslös hjälp och stöd i akutsituationer. Relationerna verkar
under vistelsetiden ha övergått från den traditionella förbindande klient/hjälparrelationen till att få mer sammanbindande karaktär av det slag som ofta
förekommer mellan familjemedlemmar. Dessa relationer bidrar med praktiska
resurser men framför allt verkar det vara känslan av trygghet som är viktig för
kvinnorna. Bara vetskapen om att de har uppbackning, att personalen ”finns där”,
verkar vara central. Det är en skyddsfaktor som kan bidra till att reducera stress
och därmed inverka positivt på deras hälsa (Rostila, 2012 s. 191).
Den sista kvinnan uppger också att personal är viktiga för henne men för henne
tycks personalens roll vara en annan än i övriga respondenters liv. När vi frågade
henne hur ofta hon vill kontakta dem svarade hon: ”Varje dag för fan! Hela tiden,
bara småsaker; hallå vad gör du? Okej, puss, hej.” Hon uppger att hon har stort
37
behov av emotionellt- och praktiskt stöd och inte skulle klara sig utan dessa
relationer. När vi frågade henne om personalens roll i hennes nuvarande liv
svarade hon:
Vad ska jag säga till dem, hallå … Alltså snälla jag ska inte ens gå in på det.
/…/ Jag bara ”Hanna jag måste gå, jag måste till sjukan. Vem ska hämta
mig, jag kan inte gå på mina ben”. Hon bara; ”Jag är där snart, jag kommer
ikväll”. Och födelsedag, vem firar jag födelsedag med om jag inte skulle
firat med Carin, vem skulle jag firat med, mig själv? Eller att julen till
exempel, Hanna bjöd över mig på julafton. /---/ Ja jag har allt och tacka dem
för. Du vet … man kan inte jämföra, det är liksom … Även om de inte varit
där så har de varit där.
För henne tycks relationerna till personal inte bara kompensera för den
grundtrygghet föräldrar kan ge vuxna barn. Personalen förefaller utifrån hennes
beskrivning vara avgörande för att hennes vardag ska fungera. Det ger hon flera
exempel på, bl.a. då hon berättar om sina försök att hantera sitt psykiska mående:
Jag kunde typ ringa Hanna … Och jag fick så ont i magen för att jag grät.
Och hon kan inte göra någonting över telefonen egentligen. Hon bara; ”Ut
ur sängen, du måste röra på dig.” Jag bara; ”jag kan inte, jag är förlamad”.
”Du måste upp från sängen” du vet så här … ”Det går inte, det går inte”.
Man är … huvudet är helt kaos.
På flera sätt verkar vistelsen för henne ha resulterat i att hon blivit beroende av
personal istället för av sin familj snarare än att hon rustades för ett självständigt
liv. En anledning till det kan vara att hon flyttade från boendet innan hon var
”redo” som vi beskrivit tidigare.
En effekt av vistelse i skyddat boende tycks alltså vara att kvinnorna etablerat
varaktiga relationer till personal från skyddat boende. Dessa relationer ger
långsiktigt stöd och trygghet som till viss del kompenserar för
svaga/dysfunktionella familjerelationer. Det har konstaterats i tidigare rapporter
att långsiktigt stöd är nödvändigt för att hjälpen som tillhandahållits under
vistelsen i skyddat boende inte ska bli bortkastad samt att skyddade boenden ofta
tillhandahåller detta stöd ofinansierat (Länsstyrelsen i Stockholm, 2008). Vårt
resultat påvisar dessutom att sådana stödinsatser kan fortgå under en lång tid samt
att stödet kan tillhandahållas utanför arbetstid och i vissa fall fortgår långt efter att
anställningen på det skyddade boendet upphört. Att erbjuda den här typen av
insatser och långsiktiga relationer till utflyttade ingår inte i personalens
arbetsuppgifter, kvinnorna är utskrivna och boendet får ingen ersättning för dessa
insatser. I ett fall har personalen dessutom avslutat sin anställning för många år
sedan. Det innebär att professionella ger det här stödet på sin fritid.
5.2.5 SAMMANFATTNING
I det här avsnittet sammanfattar vi tidigare avsnitt och knyter samman resultatet i
en samlad analys utifrån teorier om återhämtning samt risk- och skyddsfaktorer.
För tre av studiens fyra respondenter förefaller skyddat boende ha medverkat till
återhämtning. De beskriver att vistelsen innebar en förändringsresa där de började
38
”tänka annorlunda” och till följd av det började må bättre. Två av dem uttrycker
det som att de blev helt andra, starkare, personer. Utifrån Topors (2004)
beskrivning av återhämtningsprocesser från psykisk ohälsa förstår vi deras
upplevelse av förändring som en återhämtningsprocess där de i relation till
omgivningen (åter)tog makten över sina liv genom att omdefiniera synen på sig
själva, sina erfarenheter och sina psykiska symptom. För de som innan vistelsen
betraktade sig själva enbart som delar av ett kollektivt familjesystem tycks
omdefinieringen ha inkluderat att börja tänka på sig själv som en autonom individ
med eget värde och rättigheter. Det gav att de kunde se det våld och förtryck de
utsatts för som våldsbrott vilket i sin tur gav att de kunde betrakta reaktioner så
som traumasymptom som normala reaktioner på en onormal situation. I processen
stärktes deras självkänsla och självförtroende och de utvecklade emotionella-,
praktiska- och sociala färdigheter som idag hjälper dem hantera kvarvarande
psykiska symptom och stärker förmågan att stå på egna ben och leva det ”vanliga
liv” som var deras mål med uppbrottet från familjen.
Denna återhämtningsprocess förstår vi som grunden för senare effekter. De tre i
högre grad återhämtade respondenterna beskriver att processen resulterade i att
den psykiska ohälsan avtog och att den utvecklingen fortsatt efter vistelsen. Det
stämmer väl med teorier om återhämtning som beskriver vägen mot bättre hälsa
som en individuell resa med både med- och motgångar som ändå ständigt leder
uppåt (Ibid). Vi bedömer att två av dessa tre respondenter idag uppfyller
kriterierna för att anses återhämtade utifrån en social definition av begreppet
återhämtning där huvudsaken är att kvarvarande besvär inte hindrar individen i
den dagliga livsföringen (Borg & Topor, 2008 s. 22). De står på egna ben och
lever självständiga liv utan behov av stödinsatser och de beskriver att de
mestadels mår bra trots att de fortfarande upplever psykiska symptom ibland men
dessa påverkar inte deras vardag. Den tredje respondenten bedöms ha kommit
långt i sin återhämtningsprocess även om det är tveksamt om hon uppfyller
kriterierna för att anses socialt återhämtad ännu. Hon står på egna ben i
bemärkelsen att hon klarar sin vardag utan hjälpinsatser från samhället men hon
beskriver psykiska symptom så som ångest, sömnbesvär och ”psykossituationer”
vilka begränsar hennes vardagsliv då hon uppger att hon inte kan sova ensam och
undviker vissa situationer som kan trigga ångest. Utifrån teorier om risk- och
skyddsfaktorer kan utvecklingen förstås som att uppbrottet från familjen och
vistelsen i skyddat boende medverkat till att vända en negativ process genom att
eliminera ett flertal riskfaktorer ur kvinnornas liv och tillföra skyddsfaktorer. Att
utsättas för våld och förtryck av viktiga vuxna, hotas med eller utsättas för
tvångsgifte, icke fungerande skolsituation och svag självkänsla och svagt
självförtroende är exempel på allvarliga riskfaktorer som alla kan ha medverkat
till kvinnornas svaga psykiska hälsa och oförmåga att hantera vardagen
(Länsstyrelsen i Stockholms län, 2008). Uppbrottet och vistelsen i skyddat boende
tycks ha påverkat många av dessa faktorer både direkt och indirekt. De fick skydd
från våld och förtryck och stöd till en fungerande skolgång, de etablerade goda
relationer till vuxna och jämnåriga, fick hjälp att stärka självkänsla och
självförtroende och stöd i att genomgå en återhämtningsprocess som förbättrade
den psykiska ohälsan samt stärkte förmågan att stå på egna ben. Att många
riskfaktorer ersattes av skyddsfaktorer kan antas ha bidragit till att hälsan och
hanteringsförmågan förbättrades samt till att de utvecklat fler viktiga
39
skyddsfaktorer. Idag har de utbildning, vänner de beskriver som nära och de lever
i varaktiga kärleksrelationer. Två har också tillsvidareanställningar där de trivs
och stabil ekonomi. Tillsammans kan dessa skyddsfaktorer ha bidragit till stärkt
motståndskraft som gör att de idag klarar att leva ett ”vanligt liv” och uppger att
de mestadels mår bra trots att det fortfarande finns allvarliga riskfaktorer i deras
liv. Samtliga lider även fortsatt av psykisk ohälsa även om den avtagit och
samtliga beskriver också att de i olika hög grad upplever en känsla av utanförskap
samt sorg och saknad efter sin familj.
Den sista respondenten verkar ha återhämtat sig i lägre grad än de andra och
vistelsetiden i skyddat boende tycks inte ha bidragit till hennes relativa
återhämtning, i alla fall inte i någon större utsträckning. Hon beskriver inte, som
de andra, att hon förändrades under sin tid i skyddat boende och hon uppger att
hon fortsatt lider av allvarlig psykisk ohälsa. Hon förefaller också vara i behov av
tät kontakt med personal från boendet för att härda ut och hantera både praktiska
och psykiska problem. Det kan tolkas som att en effekt av skyddat boende för
hennes del är hon blivit beroende av personal istället för sin familj. Utifrån teorier
om risk- och skyddsfaktorer kan hennes utveckling förstås som att uppbrottet från
familjen och vistelsen i skyddat boende medverkade till att bromsa men inte
vända en negativ utveckling. En förklaring kan vara att uppbrottet och skyddat
boende påverkade färre riskfaktorer i hennes liv. Hon fick skydd från våld och
förtryck och stöd till en fungerande skolgång men hon etablerade inte goda
relationer till vuxna under sin vistelse vilket tycks ha medverkat till att skyddat
boende inte bidrog till återhämtning i hennes fall. Den brist på struktur, dvs.
trygghet och förutsägbarhet, hon beskrivit är också en riskfaktor som kan ha
motverkat positiv- eller bidragit till negativ utveckling. Den kumulativa effekten
av riskfaktorer ger sammantaget en riskfylld livssituation. Det kan förklara att hon
utvecklat ett nytt socialt problem, missbruk. Trots den riskfyllda livssituationen
lever hon i hög utsträckning ett ”vanligt liv” och klarar sin vardag med hjälp av
professionellas stödinsatser. En orsak till det kan vara att hon utvecklat en starkare
motståndskraft med hjälp av ett flertal viktiga skyddsfaktorer. Hon har klarat
gymnasieutbildning och beräknar snart ta universitetsexamen, hon har en stabil
boendesituation och har efter sin vistelse etablerat goda relationer till personal
från det skyddade boendet som bidrar med viktiga resurser.
De individuella skillnaderna i återhämtningsgrad är svåra att förklara då de kan
bero på en rad faktorer kring eller hos individer. Faktorer av betydelse tycks
utifrån vår analys vara anknytning till personal samt upplevelse av en förutsägbar
struktur under vistelse i skyddat boende. De tre som återhämtat sig i högre grad
uppger att en tillitsfull relation till någon i personalen var viktigt i
återhämtningsprocessen, det var i relationer där de kände sig trygga och utvalda
som förändringen skedde. Den i lägre grad återhämtade kvinnan uppger som ett
skäl till att vistelsen för hennes del inte bidrog till återhämtning att hon inte fann
någon i personalen hon ”klickade” med förrän i samband med att hon flyttade
därifrån samt att hon hade behövt bättre struktur under sin vistelse för att känna
sig trygg och kunna utvecklas. En ytterligare orsak skulle kunna vara individuella
skillnader i problematik. Det är möjligt att den i lägre grad återhämtade kvinnan
led av en annan typ av psykisk ohälsa redan i startskedet. Vi ser också ett
samband mellan grad av återhämtning och tid som förflutit sedan respondenterna
40
lämnade det skyddade boendet vilket indikerar att processen fortsatt efteråt.
Däremot ser vi inget samband mellan grad av återhämtning och vistelsetid i
skyddat boende.
Uppbrottet och återhämtningsprocessen i skyddat boende kan ha medverkat till
eller förstärkt en känsla av utanförskap och alienation gentemot familjen.
Omdefinitionsprocesserna innebar att kvinnorna kom att betrakta sig själva och
världen på nya sätt. Deras nya världsbild tycks skilja sig mycket från deras
tidigare vilken familjemedlemmarna i hög utsträckning fortfarande delar. Det
verkar ha givit upphov till en upplevelse av skillnad som gör att de inte längre
känner samma tillhörighet till familjen samtidigt som familjen upplevde
förändringen som att de blivit ”svenska” och övergivit familjen och
ursprungsgruppen. Även den av de mer återhämtade respondenterna som redan
tänkte individualistiskt samt den mindre återhämtade kvinnan upplever denna
skillnad vilket tyder på att återhämtningsprocessen i skyddat boende inte ensam
ger upphov till känslan. I deras fall tycks det främst vara familjemedlemmarnas
reaktioner på uppbrottet och att de vistats bland svenskar i skyddat boende som
bidragit till effekten. Det är troligt att kvinnornas förändring och
familjemedlemmarnas tolkning av uppbrottet och vistelsen samverkat till att
familjerelationerna försvagats. Samtidigt tycks just känslan av alienation
gentemot familjen gett kvinnorna status och makt i familjen som gör att de kan
påverka förutsättningarna för andra familjemedlemmar. En indirekt effekt tycks
kunna vara att hedersattityderna i familjen påverkats i någon mån. Känslan av
utanförskap och alienation gentemot familjen verkar i kvinnornas berättelser vara
en viktig orsak till att de även fortsatt lider av psykisk ohälsa, känslan av att inte
längre tillhöra familjen i samma utsträckning tycks ge starka känslor av sorg,
saknad och utanförskap som allvarligt inverkar på kvinnornas mående. Uppbrottet
och vistelsen i skyddat boende tycks med andra ord ha medverkat till
återhämtning men samtidigt ha kostat kvinnorna en stor förlust vilken i sin tur
medverkar till psykisk ohälsa. En kvinna sammanfattar denna paradox då hon
säger: ”Vi har kommit så långt men ändå ingenstans!”
5.3 ÄR FÖRÄNDRINGARNA VERKLIGEN EFFEKTER AV SKYDDAT BOENDE?
I det här avsnittet reflekterar vi kring resultatets giltighet då vi inte anser att
resonemanget platsar i metodavsnittet, läsaren behöver ha tagit del av resultatet
för att kunna värdera våra argument.
Att med säkerhet avgöra vilka förändringar som är faktiska effekter av att ha
vistats i skyddat boende är en omöjlig uppgift. Människor utvecklas ständigt i
relation till sin omgivning och det är omöjligt att säga att en viss faktor orsakar ett
specifikt beteende, problem, känsla etc. (Andershed & Andershed, 2005). Att det
dessutom förflutit flera år mellan påverkansfaktorn vi vill undersöka dvs. vistelsen
i skyddat boende och mättidpunkten gör uppgiften än mer komplicerad då
respondenterna hunnit göra många andra erfarenheter som kan ha bidragit till
deras utveckling. Vi kan därför inte säga med säkerhet att de effekter vi beskrivit
är effekter av skyddat boende men det är utifrån vår analys troligt att vistelsen
bidragit till dem. För det första uppger de tre i högre grad återhämtade
respondenterna att de förändrades under sin vistelse och att det var den
41
förändringen som är orsaken till att de idag mår bättre och lever det ”vanliga liv”
de drömde om. Deras tolkning stämmer väl med teorier om återhämtning samt
risk- och skyddsfaktorer vilka vi använt i vår analys. Dessutom överensstämmer
våra resultat i stor utsträckning med tidigare utvärderingar av skyddat boendes
effekter på kortare sikt (Hanberger et al, 2007; Håkansson, 2007).
Ett motargument skulle kunna vara att de effekter vi beskrivit skulle uppkommit
till följd av uppbrottet från familjen även om respondenterna inte vistats i skyddat
boende. Det är förstås möjligt då återhämtningsprocessen är individuell men
samtidigt finns argument som talar emot det. Uppbrottet från familjen innebär en
stor omställning som i kombination med att familjemedlemmar ofta försöker
påverka ungdomar som nyligen brutit upp att komma tillbaka genom löften, hot,
skuldbeläggande eller våld ofta leder till starka känslor av ensamhet, skam och
skuld (Länsstyrelsen Östergötland, 2011:14). Det leder till svår ambivalens som
inte sällan gör att ungdomar väljer att lämna skyddat boende och återvända hem
till en riskfylld livssituation. Dessa känslor i kombination med övriga faktorer de
uppgivit så som låg självkänsla, lågt självförtroende och otillräckliga färdigheter
för att alls kunna hantera vare sig vardagsliv eller symptom på psykisk ohälsa gör
det osannolikt att respondenterna skulle ha kunnat återhämta sig endast med hjälp
av interventioner som skyddade personuppgifter och samtalskontakt. Detta
antagande stärks också av att respondenterna själva uppger att det var insatser från
personal som gjorde att de valde att stanna och fortsätta sin kamp i situationer där
ambivalensen och saknaden efter familjen var som svårast. Dels tycks relationen
till ”deras” personal ha varit viktig. Två kvinnor uppger att ”deras” personal
ständigt upprepade att de trodde på dem och att de därför dels började överta det
hoppet men också att de inte ville svika förtroendet genom att återvända hem. I
akuta situationer verkar det ha varit professionellas omedelbara handlingar som
avgjort. En kvinna berättar:
Och sen så är jag ju tacksam idag för att Erica faktiskt slängde mig i bilen
och sen bara drog med mig. Jag tror inte att jag hade varit kvar annars, av
den ångesten som man får och det … det psyket liksom.
42
6 DISKUSSION
I detta avslutande avsnitt diskuterar vi studiens resultat och hur det kan tänkas
bidra till utveckling av insatser i skyddat boende i enlighet med studiens delsyfte.
6.1 UTVECKLINGSMÖJLIGHETER UTIFRÅN VÅRT RESULTAT
Det är intressant att stora delar av vårt resultat bekräftar tidigare studier om
skyddat boendes effekter. Båda de tidigare utvärderingarna vi funnit konstaterar
att skyddat boende bidragit till återhämtning (Hanberger et al, 2007; Håkansson,
2007). Håkansson (2007) kommer till slutsatsen att vistelse bidragit till bättre
hälsa men att de placerade även fortsatt led av psykisk ohälsa och att
problematiska relationer till familjen tycks vara en orsak. Hanberger et al (2007)
uppger att återhämtningen tycks ha varit avhängig anknytning till personal i
boendet alternativt föräldrar i familjehemmet samt att skyddat boende bidragit till
stärkt självkänsla och självförtroende. De positiva effekterna vad gäller
återhämtning, självkänsla och självförtroende tycks utifrån vårt resultat vara
varaktiga. Dock påvisar vårt resultat liksom tidigare forskning (Håkansson, 2007)
att kvinnorna även fortsatt lider av psykiska besvär. En viktig orsak kan enligt
vårt resultat vara en känsla av utanförskap samt, vilket även Håkansson (2007)
skriver, svaga/problematiska familjerelationer.
Att kvinnorna även fortsatt lider av psykisk ohälsa har gett upphov till frågor om
hur insatsen skyddat boende kan utvecklas för att bättre möta målgruppens behov.
Då förhållandevis lång tid förflutit sedan våra respondenters vistelser är vi
medvetna om att arbetssätt och rutiner säkerligen utvecklats men kanske kan vårt
resultat ändå bidra med ledtrådar till hur insatsen kan utvecklas.
Samtalsterapi
Alla kvinnorna i vår undersökning berättar att de under sin vistelse omdefinierat
sig själva, sina symptom och sina erfarenheter och utvecklat färdigheter. Detta har
gjort att de psykiska besvären avtagit men ingen av dem har under sin vistelse gått
i terapi eller pratat om trauma och dess följder. Det kan bero på att det gått
förhållandevis lång tid sedan de lämnade vistades i skyddat boende och den höga
andelen traumatiserade i målgruppen har uppmärksammats först senare (se
exempelvis Länsstyrelsen Västra Götaland, 2009). Samtliga har gått i någon form
av samtalsterapi efter vistelsen, några med boendets hjälp. Två uttrycker att det
varit svårt att ta till sig när de samtidigt själva ska ansvara för allt annat i sin
vardag och tre av respondenterna uttrycker att det hade varit till hjälp att gå i
samtalsterapi under vistelsen. Sammantaget tyder det på att psykoterapeutisk
behandling som fortgår under tiden som det skyddade boendet försäkrar en
hållande struktur skulle kunna ge än bättre långsiktiga effekter på hälsan. Även
tidigare utvärdering har påvisat behov av psykoterapi (Håkansson, 2007).
Motverka utanförskap
Vårt resultat påvisar att vistelse i skyddat boende kan bidra till eller förstärka
känsla av utanförskap och att den känslan kan vara en bidragande orsak till att
kvinnorna även på längre sikt upplever psykiska besvär. Att motverka utanförskap
förefaller därför vara en viktig fråga för skyddade boenden för att främja
återhämtningen och undvika att motarbeta sitt eget syfte.
43
Att göra familjerna delaktiga i en gemensam förändringsprocess kan vara ett sätt
att garantera kvinnorna mänskliga rättigheter utan att det måste innebära att de
blir till främlingar i familjen. Vår studie indikerar att ursprungsfamiljerna vill och
kan förändras, i alla fall i viss mån, även om vi inser att det är en mycket
komplicerad fråga. De familjebehandlingsinsatser som just nu prövas och
utvecklas på området skulle kunna göra nytta, förutsatt att man finner verksamma
behandlingsformer som tar hänsyn till olika synsätt och värderingar.
Att stödja kvinnorna till att knyta fler kontakter som stärker deras nätverk skulle
också kunna motverka känslan av utanförskap och kanske minska personalens
fortgående betydelse. Vi frågar oss om situationen där personal på vissa sätt
kompenserar för starka familjerelationer är hållbar i längden? Eftersom det är den
unika relationen som hjälper är det inte möjligt att ersätta professionella med
varandra. Om personal inte längre skulle ha möjlighet att stödja kvinnorna skulle
det kunna försätta kvinnorna i en utsatt situation och förstärka känslan av
utanförskap. Ett annat problem kan vara att professionella som arbetat länge med
målgruppen till slut har så många kontakter att de inte mäktar med. Vi tänker att
insatser som syftar till att knyta relationer även till andra resursstarka vuxna skulle
kunna ge en stabilare situation och motverka utanförskap. Kanske kan
kontaktpersoner eller kontaktfamiljer med särskild personlig lämplighet stärka
nätverket och bidra till att risken och ansvaret fördelas mellan flera personer?
Att personalen fortfarande är så viktiga i kvinnornas liv var förvånande för oss
och vi har frågat oss om det faktum att respondenterna rekryterades av det
skyddade boendet samt att Angelica arbetar i verksamheten kan ha påverkat
kvinnornas svar. Det är möjligt men det finns också flera faktorer som talar emot
det. Även tidigare forskning har lyft fram att behandlingsresultatet förefaller
avhängigt anknytningen till personal i boendet alternativt familjehemsföräldrar
(Hanberger et al, 2007), alla kvinnorna vi intervjuat liksom en överväldigande
majoritet av de utflyttade har fortsatt kontakt med personal efter avslutad vistelse
och vi ställde dessutom inga riktade frågor om personals betydelse vid
intervjuerna.
6.1.1 HUR KAN ÅTERHÄMTNINGSBEGREPPET BIDRA TILL UTVECKLING AV INSATSEN ?
Teoribildningen kring återhämtning som vi använt som huvudteori i vår analys är
ett svårfångat begrepp, de olika definitionerna och beskrivningarna skiljer sig åt
vilket har gjort det svårt att applicera teorin på ett nytt område. I de olika
beskrivningar vi läst uppfattar vi dock en viktig kärna: att återhämtning handlar
om att (åter)ta makten över sitt liv genom att omdefiniera förståelsen av sig själv
och sin problematik och att just detta bidrar till att symptom och dess betydelse i
livet avtar. Detta är också utifrån vår tolkning kärnan i den förändring våra
respondenter beskriver att de genomgick under sin vistelse i skyddat boende.
Personer som utsatts för hedersrelaterat våld och förtryck återhämtar sig dock från
mer än psykisk ohälsa. Kvinnorna beskriver t.ex. att de till följd av sina
erfarenheter hade låg självkänsla, lågt självförtroende och svag förmåga att stå på
egna ben då de inte fått lära sig viktiga färdigheter som behövs för att på egen
hand klara vardagen i ett samhälle som det svenska. Vi fann att
återhämtningsbegreppet så som det beskrivits i relation till psykisk sjukdom var
direkt applicerbart på kvinnornas hela situation om vi bara bytte ut ord som
”sjukdom” eller ”ohälsa” till problematik. Kvinnornas beskrivningar av vad som
44
varit hjälpsamt var ofta slående lika de hjälpande faktorer som beskrivs av
återhämtningsforskare (se t.ex. Topor, 2004; Topor & Borg, 2008).
Att vi funnit denna teori så användbar har väckt nya frågor om vad
återhämtningsforskningen kan tillföra utvecklingsarbetet av insatser i skyddat
boende. Ett intressant område rör personal och bemanning. Relationer är centrala i
återhämtningsprocesser men det är inte vilken sorts professionell relation som
helst som tycks hjälpande. Klient-/hjälparrelationer som främjar återhämtning
förefaller utifrån vår analys och återhämtningsforskningen i stort kännetecknas av
en ny sorts professionalitet (Topor, 2004). Återhämtningsfrämjande relationer och
handlingar kan från ett traditionellt synsätt t.o.m. betraktas som oprofessionella
(Ibid). Om man på allvar vill ta tillvara återhämtningsforskningens kunskap i
utvecklingen av skyddat boende behöver organisationerna därför utveckla sin syn
på professionellt behandlingsarbete bortom traditionella betraktelsesätt och ge
enskilda anställda förtroende och handlingsutrymme att nyttja sin kompetens.
Även rekrytering och fortbildning är intressanta områden för utveckling utifrån
återhämtningsforskningen. Detta tema skulle utgöra en intressant grund för en
egen studie.
45
7 SLUTSATSER
Undersökningens syfte är att utifrån brukarperspektiv undersöka effekter av
vistelse i skyddat boende i det fortsatta livet för kvinnor som utsatts för
hedersrelaterat våld och förtryck. Med effekter avses förändringar och
konsekvenser på centrala livsområden av vikt för kvinnornas välmående vilka
vistelse i skyddat boende kan bidra till så som hälsa, frihet och socialt nätverk. Ett
ytterligare syfte är att bidra till utveckling av insatser i skyddat boende. För att
uppfylla studiens syften har vi strävat efter att besvara forskningsfrågan: Vilka
effekter kan skyddat boende ha 5-10 år efter avslutad vistelse för kvinnor som
placerats på grund av hedersrelaterat våld och förtryck och hur bidrar skyddat
boende till dessa effekter?
Vår viktigaste slutsats är att vistelse i skyddat boende kan möjliggöra och
medverka till en återhämtningsprocess som passar väl med teorier om
återhämtning från psykisk ohälsa så som de beskrivits av forskare som t.ex. Topor
och Borg. Återhämtningsprocessen tycks resultera i en upplevelse av att 5-10 år
efter avslutad vistelse ha blivit en annan person med högre självkänsla, förbättrad
psykisk hälsa och större förmåga att stå på egna ben och leva ett självständigt liv
utifrån egna önskningar och val. Respondenterna beskriver att vistelse i skyddat
boende gjorde att de började tänka och vara annorlunda då personer i deras
omgivning, främst personal i boendet, påvisade andra tanke- och levnadssätt.
Processen kan utifrån teorier om återhämtning förstås som att de placerade
(åter)tar makten över sina liv genom att med stöd från och i relation till personer i
omgivningen omdefiniera synen på sig själv, sina symptom och sina erfarenheter.
Dock tycks skyddat boende inte bidra till total återhämtning. Precis som
Håkansson (2007) konstaterat förefaller skyddat boende bidra till förbättrad hälsa
men den psykiska problematiken tycks i många fall vara fortsatt allvarlig, så även
på längre sikt. Samtliga respondenter uppger att de fortsatt lider av psykisk ohälsa
som i olika hög grad påverkar deras liv. Utifrån en social definition av
återhämtning kan två av de fyra respondenterna anses socialt återhämtade från
psykisk ohälsa och en tredje är på god väg. För den fjärde respondenten förefaller
vistelsetiden inte ha bidragit till återhämtning. Vårt resultat tyder på att
samtalsterapi i kombination med andra insatser under vistelsetiden skulle kunna
bidra till större positiva hälsoeffekter.
En god relation/anknytning till personal tycks spela en central roll i uppkomsten
av skyddat boendes effekter. Boendepersonal som beskrivs ha främjat
respondenternas återhämtning kännetecknas av att de haft och förmedlat relevant
kompetens, skapat känsla av trygghet samt fått kvinnorna att känna sig
respekterade och utvalda. En annan viktig faktor som tycks medverka till
återhämtning i skyddat boende är struktur då det ger trygghet och förutsägbarhet.
Det kan förstås utifrån att målgruppen ofta lider av traumasymptom. Personal och
struktur förefaller därför vara två viktiga fokusområden vid utveckling av insatser
i skyddat boende.
Vistelse i skyddat boende tycks också kunna medverka till förändringar i de
placerades sociala nätverk och -relationer. Återhämtningsprocessen förefaller
kunna medverka till eller förstärka en känsla av alienation gentemot familjen samt
en känsla av dubbelt utanförskap. Känslan av att inte längre tillhöra någon sida
46
eller grupp kvarstår 5-10 år efter vistelsen och tycks ge upphov till svåra känslor
som allvarligt påverkar livskvaliteten, vilket förefaller vara en viktig orsak till den
ihållande psykiska ohälsan. Att på olika sätt förebygga och motverka dessa
effekter kan därför vara ett viktigt fokusområde i utveckling av insatser i skyddat
boende. Känslan av alienation gentemot familjen tycks också kunna bidra till
positiva effekter. Förändringen tycks kunna bidra till att de placerade får högre
status och därmed makt att påverka livsvillkoren för andra familjemedlemmar. En
annan förändring i de placerades sociala relationer tycks vara att personal från
skyddat boende till viss del kompenserar för förlusten av emotionella- och
praktiska resurser från familjemedlemmar. Samtliga kvinnor uppger att personal
från skyddat boende utgör en viktig källa till trygghet i deras liv 5-10 år efter
avslutad vistelse.
För att uppnå delsyftet att bidra till utveckling av insatser i skyddat boende har vi
överlämnat vårt resultat till det boende där våra respondenter tidigare vistats vilka
visat intresse för att ta del av vår studie i sitt utvecklingsarbete.
47
8 FORTSATT FORSKNING
Den här studien ger en intressant inblick i hur vistelse i skyddat boende kan
påverka det fortsatta livet men den är långt ifrån tillräcklig för att slutsatser om
insatsen skyddat boendes långsiktiga effekter ska kunna dras. Mer omfattande
forskning behövs som omfattar fler respondenter och perspektiv men också fler
typer av skyddade boenden. Det är också av vikt att forskningen omfattar fler
grupper så som kvinnor som vistades i skyddat boende i vuxen ålder, män och
hbtq-personer.
Vidare forskning i syfte att utveckla behandlingsmetoder för personer som utsatts
för hedersrelaterat våld och förtryck tycks fortsatt angeläget. Utifrån vårt resultat
skulle det vara intressant att utforska vad forskning om återhämtning från psykisk
ohälsa kan bidra med i den utvecklingen. Vårt resultat understryker också det
redan kända behovet av att utveckla fungerande metoder för familjebehandling.
Utifrån kvinnornas berättelser tycks det särskilt viktigt att motarbeta och
förebygga alienation inom familjen men också känslan av utanförskap gentemot
samhället i stort.
48
9 LITTERATURFÖRTECKNING
Almquist, Y. B., Brolin Låfman, S., & Östberg, V. (2012). "Skolan som social arena och
elevers psykiska ohälsa". i M. Rostila, & S. Toivanen, Den ojämlika hälsan (ss. 299-317).
Stockholm: Liber.
Andershed, H., & Andershed, A.-K. (2008). Normbrytande beteende i barndomen - Vad
säger forskningen? Stockholm: Gothia förlag.
Andersson, G. (2008). Utsatt barndom - olika vuxenliv. Ett longitudinellt
forskningsprojekt om barn i samhällsvård. Stockholm: Stiftelsen Allmänna Barnhuset.
Anthony, W. (1993). Recovery from mental illness: The guiding vision of the mental
health service system in the 1990s. Psychosocial Rehabilitation Journal (16), ss. 11-21.
Antonovsky, A. (2005). Hälsans mysterium. Stockholm: Natur och kultur.
Bernler, G., & Johnsson, L. (2001). Teori för psykosocialt arbete. Stockholm: Natur och
kultur.
Borg, M., & Topor, A. (2008). Relationer som hjälper. Lund: Studentlitteratur.
BRÅ. (2010:4). Mäns våld mot kvinnor, hedersrelaterat våld och förtryck samt våld i
samkönade relationer. En första uppföljning av regeringens handlingsplan.
Brottsförebyggande rådet. Stockholm: Brottsförebyggande rådet.
Bryman, A. (2011). Samhällsvetenskapliga metoder. Malmö: Liber.
Fritzell, J. (2012). "Socioekonomiska skillnader i hälsa". i M. Rostila, & S. Toivanen, Den
orättisa hälsan - Om socioekonomiska skillnader i hälsa och livslängd (ss. 46-61).
Stockholm: Liber.
Håkansson, P. (2007). Frihet och familj. IMS. Socialstyrelsen.
Hanberger, A., Wikström, E., & Ghazinour, M. (2007). Hur fungerar skyddat boende?
Umeå universitet, Umea Centre for evaluation research. UCER.
IMS. (2006b). Insatser mot hedersrelaterat våld – resultatutvärderingar i andra länder.
Sammanställning av rapporten Indsatser mod æresrelateret vold. Socialstyrelsen.
Jensen, T., Schmidt, G., Nordin Jareno, K., & Roselius, M. (2006:23). Indsatser mod
æresrelateret vold - En undersøgelse af indsatsen i seks europæiske lande .
Socialforskningsinstituttet . Köpenhamn: Socialforskningsinstitutet.
Kvale, S., & Brinkmann, S. (2014). Den kvalitativa forskningsintervjun. Lund:
Studentlitteratur.
Länsstyrelsen Östergötland. (2011:14). Våga göra skillnad. Linköping: Länsstyrelsen
Östergötland.
49
Länsstyrelsen i Stockholm. (2008). Skyddat boende för personer som utsätts för
hedersvåld. Stockholm: Länsstyrelsen.
Länsstyrelsen i Stockholms län. (2004:16). Nationell rapport om skyddat boende mm.
Stockholm: Länsttyrelsen i Stockholms län.
Länsstyrelsen i Stockholms län. (2008). Riskbedömning i ärenden med hedersrelaterat
våld - Metodstöd för socialsekreterare. Stockholm: Länsstyrelsen i Stockholms län.
Länsstyrelsen Västra Götaland. (2009). Stress och trauma - En undersökning av
förekomsten av PTSD hos personer utsatta för hedersrelaterat våld. Göteborg:
Länsstyrelsen i Västra Götalands län, enheten för integration och jämställdhet.
Länsstyrelserna. (2011). Skyddat boende för hedersvåldsutsatta. Stockholm:
Länsstyrelserna.
Lagerberg, D., & Sundelin, C. (2000). Risk och prognos i socialt arbete med barn Forskningsmetoder och resultat. Stockholm: Gothia Fortbildning.
Meeuwisse, A., & Swärd, H. (2002). Perspektiv på sociala problem. Lund:
Studentlitteratur.
NCK. (2010). Hedersrelaterat våld och förtryck - en kunskaps- och forskningsöversikt.
Nationellt centrum för kvinnofrid. Uppsala: Uppsala universitet.
Regeringen. (Skr. 2007/08:39). Handlingsplan för att bekämpa mäns våld mot kvinnor,
hedersrelaterat våld och förtryck samt våld i samkönade relationer. Stockholm:
Regeringen.
Rostila, M. (2012). "Sociala nätverk, socialt kapital och ojämlikhet i hälsa". i M. Rostila, &
S. Toivanen, Den orättvisa hälsan - Om socioekonomiska skillnader i hälsa och livslängd.
Stockholm: Liber.
Schön, U.-K. (2009). Kvinnors och mäns återhämtning från psykisk ohälsa. Stockholm:
Stockholms universitet.
Socialstyrelsen. (2007). Frihet och ansvar. Socialstyrelsen.
Socialstyrelsen. (2013). Fristad från våld. Artikelnr: 2013-9-2. Stockholm: Socialstyrelsen.
Socialstyrelsen och Länsstyrelserna. (2005b). Nationellt konsultativt stöd - för
socialtjänst och andra verksamheter i arbetet mot hedersrelaterat våld. Socialstyrelsen.
Socialstyrelsen. (2013). Vänd dem inte ryggen - Utbildningsmaterial om hedersrelaterat
våld och förtryck. Socialstyrelsen.
Topor, A. (2005). "Återhämtning från svåra psykiska problem - bidragande faktorer". i M.
Sundgren, & A. Topor, Social Psykiatri (ss. 156-172). Stockholm: Bonnier.
50
Topor, A. (2001). Återhämtning från svåra psykiska störningar. Stockholm: Natur &
Kultur.
Topor, A. (2004). Vad hjälper? Vägar till återhämtning från svåra psykiska problem.
Stockholm: Natur & Kultur.
Topor, A., Broström, K., & Strömvall, R. (2007). Vägen vidare: Verktyg för återhämtning
vid psykisk ohälsa. Stockholm: RSMH.
Trost, J. (1997). Kvalitativa intervjuer. Lund: Studentlitteratur.
Ungdomsstyrelsen. (2009:5). Gift mot sin vilja. Stockholm: Ungdomsstyrelsen.
United Nations, Population Fund. (2000). The state of World Population. United Nations.
Watt Boolsen, M. (2007). Kvalitativa analyser. Malmö: Gleerups.
51
10 BILAGOR
10.1 BILAGA 1 - INTERVJUGUIDE
Intervjuguide
- Vill du berätta för oss hur ditt liv ser ut idag?
- Vad tror du gjort att ditt liv ser ut som det gör idag?
- Tror du att din tid på skyddat boende påverkat ditt nuvarande liv?
Positiva och negativa aspekter.
-Vad drömde du om/hade du för mål?
Idag?
Om skillnad – VAD upplevs ha medverkat till den skillnaden?
Om inte skillnad – finns tankar om varför eller vad som hade kunnat hjälpa?
Områden av intresse för kompletterande frågor










Förekomst av våld och förtryck
Boende
Nätverk
Civilstånd
Relation till ursprungsfamiljen
Utbildning
Sysselsättning
Hälsa (psykisk och fysisk)
Insatser från samhället
Utsluss från boendet
Avslut
Är det okej för dig om vi återkommer med eventuella frågor för att säkerställa att
vi förstått rätt?
Vill du att vi mailar dig uppsatsen då den börjar bli färdig så vi kan ta del av dina
åsikter då vi sammanställer slutversionen? (Om ja, anteckna e-postadress.)
52
10.2 BILAGA 2 – INFORMATIONSBREV TILL STUDIENS RESPONDENTER
Information om undersökningen ”effekter av att ha bott på skyddat
boende på grund av hedersrelaterat våld och förtryck”
Du får detta brev eftersom du tackat ja till att svara på frågor om dina erfarenheter av att ha bott på
skyddat boende på grund av hedersrelaterat våld och förtryck. Nedan följer samma information som du
redan fått per telefon.
Vi som genomför studien heter Angelica Tingström och Julia Larsson. Vi läser socionomprogrammet vid
Göteborgs universitet och den här undersökningen är vårt examensarbete. Angelica arbetar på det
skyddade boendet där du bott. Hon gjorde inte det då du bodde där och vet ingenting om dig eller din
historia innan vi träffas.
Undersökningen
Under de senaste åren har många ungdomar placerats på skyddade boenden på grund av att de har varit
utsatta för hedersrelaterat våld och förtryck. Ändå finns det inte mycket forskning som undersökt om och
hur placeringen hjälpt de utsatta på annat sätt än att ge tillfälligt fysiskt skydd. Den forskning som finns
har undersökt insatsens effekter ett år efter att man lämnat familjen men vad vi vet finns inga
undersökningar om hur det sedan gått längre fram. Det är vad vi vill undersöka i vår uppsats.
Tillvägagångssätt
De som kan bli intervjuade är kvinnor som bott på ett sådant boende och flyttat därifrån för mer än fem
år sedan. I slutfasen av vår uppsats kommer du erbjudas möjlighet att läsa den och komma med
synpunkter. Vi uppskattar att intervjun kommer ta ca 1-1,5 timme och den kommer att genomföras på en
ostörd plats vi väljer tillsammans med dig som ska intervjuas. Våra frågor kommer att handla om hur du
mår idag några år efter att du flyttat ifrån det skyddade boendet och om tiden på skyddat boende betytt
något för hur din livssituation ser ut idag. Vi vill gärna spela in intervjuerna om du tillåter oss för att vara
säkra på att vi uppfattat det som sagts rätt och för att vi inte ska missa något som sägs. Vi kommer sedan
att skriva ut intervjuerna och då avidentifierar vi materialet, dvs. vi ändrar namn, personuppgifter och
detaljer som t.ex. dina föräldrars ursprungsland och vilken kommun dina föräldrar bor i för att försvåra
identifiering av dig. Ljudfilerna kommer att lösenordskyddas och förvaras på en extern hårddisk som
bara vi har tillgång till. Person- och kontaktuppgifter kommer att hanteras konfidentiellt och förvaras
avskilt från vårt övriga material. De uppgifter som du lämnar till oss kommer inte att användas i något
annat syfte än för denna studie.
Ditt deltagande i undersökningen är helt frivilligt. Du kan när som helst avbryta ditt deltagande utan att
behöva motivera varför och utan att det påverkar dig negativt.
Om du vill ha ytterligare information eller önskar avbryta ditt deltagande i studien finns våra
kontaktuppgifter nedan. Tack för att du vill medverka i vår undersökning!
Göteborg 2014-10-21
Angelica Tingström
Julia Larsson
53