2007-06-19
Informationsblad
STAVARHALL
Grundsundakusten
Topografiskt utmärks området av en inåtland i avsatser stigande högplatå, genomskuren av djupa
dalgångar, som oftast är av sprickdalskaraktär. Berggrunden i grottlokalerna består av
geosynklinala sediment omvandlade till sedimentgnejser (metagråvackor) och mot kusten
vinkelräta stående gångar av diabas.
Grundsundakusten avviker morfografiskt och morfogenetiskt från kusten i länets sydligaste delar.
Kustlinjen är här helt rak i nord-sydlig riktning efter en mer än 25 km lång sträcka från länsgränsen
i norr ned till Husum i söder. Denna räta kustlinje beskrevs av S. deGeer (1918) som en
förkastningsbrant – ”Nordmalingslinjen”. I senare arbeten har Strömberg (1978) och Lund (1979)
bekräftat iakttagelsen och karaktäriserat förkastningen som en skjuvningszon. Sjöberg (2005,
2006) kunde i flera diabasgångar i en skärning för Botniabanan vid Ava notera postglaciala rörelser
i denna skjuvningszon. Norrut kan denna zon följas in i Västerbottens län, förbi de av Sjöberg
(1982) beskrivna grottlokalerna i Lidberget och Storrisberget i Nordmalings kommun.
Skjuvningszonen har med stor sannolikhet även en utbredning i öst-västlig riktning. Vattendragen
Husån och Gideälven har i sitt södra lopp i huvudsak en nord-sydlig riktning och Räckebergets
långsträckta östbrant, även den behandlad av S de Geer (1918) är mortfologiskt mycket likartad
Grundsundakusten (se fig 17 i Sjöberg 1985). Här måste dock tas i beaktande den snabba
landhöjningen vid utformandet av Räckebergets abrasionsmorfologi, även om allt tyder på att de
stora grottorna initialt började bildas för Weichselglaciationen.
Denna skjuvningszon tycks ha aktiverats under områdets geologiska utveckling, bl.a. för 1,2
miljarder år sedan när de s.k. ulvödiabaserna bildades i flera parallella i huvudsak nord-sydliga
lagergångar (Larsson 1980). Vid denna tid trängde även diabas och flytande restlösningar in i mot
förkastningslinjen vinkelräta, smala sprickor. Kontakten mellan gångbergarten och den
ursprungliga bergarten har blivit en svaghetszon lätt angripbar för djupvitring. Uppspruckna och
ibland vertikalt förskjutna rundhällar och glacialt slipade ytor tyder på att skjuvningszonen kan ha
reaktiverats i samband med inlandsisens avsmältning. Det är dessa av gångbergarter fyllda eller
helt öppna sprickor (skrevor) och krosszoner, som varit initierande för grottbildningen i området.
Stavarhallen
Stavarhallen är den nordligaste utposten av Ångermanlands högkust – Höga Kusten. I den
östligaste delen av berget, Stavarhallen, finns en tunnelgrotta – Rövargrottan och ett flertal mindre
grottor.
Stavarhallen, som är uppbyggd av sedimentgnejs, omges i norr av en stor sandstrand med dyner,
Salusand (Fillingen) och i söder och väster av stora klapperstensfält. På en utskjutande bergkulle
omedelbart söder om Stavarhallen, men på en något högre nivå, finns flera stora bergskrevor och
mindre grottor.
Informationsblad
Rövargrottan
Grottan är belägen 30 m ö.h.
innerst i en i N58°E strykande
sprickzon. Utanför grottan och
på ca. 5 m lägre nivå har i denna
sprickzon
utslipats
en
strandnisch med utåt väl
avrundade väggar. Även grottan
börjar som en i taket öppen, upp
till 2,5 m bred, strandnisch, vars
södra vägg är utåt väl rundslipad
och som i det nuvarande
basalplanet har ett markant
hålkäl. Den norra klyftväggen är
lodrät och slätslipad. Botten på
den yttre nischen består av stora
väl rundslipade block.
Dyner, Salusand. Foto: Göran Nordin
Grottans ingång bildar ett harmoniskt spetsbågevalv, vars väggar är utåt rundslipade. Två meter
över basalnivån sluts valvet i en blott ca. 30 cm bred takspricka, som avsmalnar ytterligare uppåt.
Inåt sänks takhöjden för att innerst i den 9.5 m långa grottan enbart uppgå till 0.5 m. Grottgångens
oregelbundna bottenplan kan förklaras med att den grottbildande sedimentgnejsen genomskärs av
gångar av hårdare bergarter som kvarts och pegmatit, vilka givit större motstånd mot den abrasiva
utslipningen.
Grottans botten är ytterst täckt av en vall av rundade block, som inåt övergår i rena sandlager av
okänt djup. Inget klastiskt nedfall i form av vittringsprodukter är iakttaget i grottan.
Övriga abrasionsformer på Stavarhallen
Blockgrottan Här har ett stort, drygt 5 m högt klippblock frigjorts från bergssidan Under blocket
finns ett antal väl utslipade strandgrytor. I den största av grytorna finns ett stort klotrunt block
fastklämt mellan grytans botten och det överliggande klippblocket. Även undersidan av
klippblocket, hängandet, är rundabraderat och uppvisar samma formbild som grytorna.
Detta betyder att det enorma klippblocket lösgjordes medan strandgrytorna, redan till stor del
utslipade, var belägna i bränningszonen och på ett så stort djup att även klippblockets undersida
hann abraderas före det att landhöjningen höjt lokalen över svallzonen. Detta bör ha skett för ca.
3000 år sedan.
På en högre nivå efter vandringsleden leder ett rymligt valv Grottporten in till en öppen grottsal.
Detta är troligen en igenrasad grotta, där takblocken för mer än 3000 år sedan fördes ut ur grottan
av Litorinahavets bränningar.
Kulturhistoria
Att området haft betydelse under gångna tider visar närvaron av bronsåldersrösen.
Stavarhallsberget har även varit ett vårdkasberg. Om Rövargrottan berättade bygdekännaren Anton
Informationsblad
Strömberg (f. 1896) i ÖA 1967 att kyrksilvret från Grundsunda kyrka skall ha gömts i grottan på
1700-talet. När sagesmannen i slutet av 1940-talet återfann grottan var den prydligt igenmurad med
tre flata stenar. Avlagringen av sandiga sediment i grottan gjorde det dock omöjligt att hitta något.
Grottan lär även ha använts av rövare. Nere vid Nord-Fillingsviken söder om grottorna går den
gamla kustlandsvägen igenom en mycket hålväg, som gjord för bakhåll. Den branta backen
omedelbart norr om grottorna var okänd för trafikanter längs riks-13 före E4:ns tillkomst.
Grottorna har länge varit lokalt kända. I slutet på 1960-talet inventerades Stavarhallens nedre och
övre del av Rabbe Sjöberg. Några år därefter påbörjade Gustav Sjögren i Gideå bygga ut en
vandringsled i området.
Botanik
Rasmarkerna
i
södra
Stavarhalla har botaniska
värden i form av tibast och
en
av
Ångermanlands
nordligaste förekomster av
blåsippa.
Andra
intressanta
abrasionslokaler
längs
denna
kustträcka
är
Björnsjöberget och kusten
mellan Filingshamn och
Själnön.
Blockgrottan, Stavarhall. Foto: Göran Nordin
