Textversion av ”En resa i rymden”
Solsystemets födelse
1. Vårt solsystem föddes ur ett jättestort moln av gas och stoft. Gasen bestod av väte, den
enklaste av alla atomer.
2. Ju mindre gasmolnet blev, desto hetare blev det i molnet och desto snabbare roterade
molnet. Tyngdkraften (gravitationen) tvingade molnet att krympa. Samtidigt började det
snurra.
3. Rotationen gjorde att molnet plattades till och såg ut som en diskus med en boll i mitten.
4. När molnet blev hetare, rörde sig väteatomerna allt snabbare. Till slut rusade de fram med
våldsam fart. Det ledde till att två väteatomer krockade. Då bildades ett helt nytt ämne,
helium, med två protoner och två elektroner.
5. Då väteatomerna slogs ihop till helium, frigjordes energi. Den energin gjorde molnet så
hett, att det började lysa. Solen hade tänts.
6. Den diskusliknande skivan runt den nytända solen bestod av stoft av kisel, syre, järn och
andra grundämnen. Ur den skivan bildades sedan jorden och de andra planeterna.
7. Planeterna rör sig inte hur som helst runt solen. Alla planeter rör sig åt samma håll och på
samma “våning”. Det gör de för att de föddes ur samma skiva runt solen.
8. De fyra planeterna närmast solen är uppbyggda av materia som sten och järn. De har hård
yta. Men de planeter som finns längre borta från solen består av väte- och heliumgas.
Sammanfattning: Vårt solsystem bildades alltså ursprungligen ur en roterande skiva av gas
och stoft. Materian i skivan samlade ihop sig till solen i centrum och planeterna runt omkring.
Vad är en atom undrar du kanske!
De minsta delarna i ett ämne kallas atomer. Atomen har en kärna av protoner och runt den
kretsar elektroner.
Väte, som är grundämne nummer 1, har en proton och en elektron.
Grundämne nummer 2, har två protoner och två elektroner. Det kallar vi helium.
Grundämne nummer 3, litium, har tre protoner och tre elektroner, och så vidare.
Syret som vi andas in för att leva, är grundämne nummer 8. Det har 8 protoner och 8
elektroner. Alla grundämnen, som har tre eller fler protoner och elektroner, har bildats inne i
stjärnor som är äldre än solen. Vi är alla uppbyggda av stjärnstoft!
Diskus, vad är det?
Om man kunde se vår galax från sidan, skulle den se ut ungefär som en diskus. I mitten finns
det en större samling solsystem, som sedan plattas ut ju längre bort man kommer.
Vårt solsystem är uppbyggt på samma sätt, d.v.s. alla planeter ligger i linje med varandra som
på ett fat (utom Pluto, som har en mycket oregelbunden bana).
Planetfakta
VINTERGATAN – din adress!
I solsystemet kretsar nio planeter runt solen.
Solen ligger mitt i solsystemet och planeterna rör sig längs sina egna banor runt solen.
Ungefär som en grupp idrottare som springer längs sina egna löpbanor på en sportplan. Det är
solens gravitationskraft som håller kvar planeterna i sina banor. En av de nio planeterna är
jorden, där du, Tom och många andra människor bor.
I rymden finns också flera tusen småplaneter och ett otal kometer, asteroider och meteoroider,
alltså småplaneter. Det solsystem som jorden hör till, är en del av galaxen Vintergatan.
Galaxen består av 100 miljarder stjärnor i en jättestor samling.
DE INRE PLANETERNA
De inre planeterna ligger närmast solen. De inre planeterna Merkurius, Venus, Mars och
jorden, är små och tunga, eftersom de består av olika bergarter och metaller. Planeterna
roterar långsamt och har inga eller bara några få månar. De yttre och de inre planeterna skiljs
åt av ett asteroidbälte.
DE YTTRE PLANETERNA
De yttre planeterna ligger längre borta från solen.
Jupiter, Saturnus, Uranus och Neptunus är mycket större än de inre planeterna. Planeterna
roterar ganska snabbt och har flera månar i olika storlek. De här planeterna har också ringar.
Men vissa ringar kan vara mycket tunna och de är inte lika tydliga som t ex Saturnus’ ringar.
ASTEROIDER – stenar i rymden
En asteroid är en småplanet, ofta i form av en kantig sten, som rör sig i en bana runt solen.
ASTEROIDBÄLTE
De flesta asteroiderna ligger som ett bälte mellan Mars och Jupiter i något som kallas
asteroidbältet. Bältet består av tusentals asteroider. Ibland är det svårt att flyga genom bältet
utan att bli träffad av stenarna. Men vi klarade oss den här gången! När solsystemet bildades,
blev det litet rester över. Det här extra materialet räckte inte till för att bli en planet. Resterna
blev i stället asteroidbälten och kometer.
I asteroidbältet finns tusentals "småplaneter" som består av kantiga stenar och klippblock.
Asteroiden Eros är känd, eftersom en amerikansk rymdfarkost från jorden kretsar kring den
och fotograferar den sedan mitten av februari år 2000.
Den största asteroiden, Ceres, har en diameter på cirka 1000 kilometer. Men den som Tom
fångade, är nog mycket mindre!
Meteor – ”en stjärna faller”
En meteor är en sten från rymden som i hög hastighet kommer in i jordens atmosfär.
Meteoren brinner oftast upp på sin väg mot jorden. Det här kallar människorna på jorden ofta
stjärnfall.
Om stenen är tillräckligt stor, klarar den sig genom atmosfären och dimper ner på jordyta. Då
kallas den meteorit.
Komet - en snöboll i rymden
Ibland ser jag en komet här i rymden. Den som Tom upptäckte är kometen Tempel 1. Den
åkte genom solsystemet år 2000 och kunde också ses från jorden.
En komet är en stor "snöboll" som flyger i en ovanlig bana i solsystemet. Den kommer i hög
fart från utkanten av solsystemet och dras in runt solen på ganska nära håll och sen ut igen.
Vissa kometer kommer tillbaka med jämna mellanrum, efter några år till perioder på tusentals
år. Andra kometer dyker upp och flyger sedan vidare för att aldrig ses igen. Mest känd är
Halleys komet. Den återkommer cirka vart 76 år.
Kometer kan vara upp till 50 kilometer tjocka, så det rör sig om rejäla snöbollar! De har en
många miljoner kilometer lång svans av stoft och gas, som solvinden sveper bort från deras
yta. Svansen vänder sig alltid bort från solen, så när kometen är på väg ut från solen igen,
flyger svansen framför kometen!
MERKURIUS – närmast solen
Merkurius är den planet som ligger närmast solen. Planetens yta liknar månens, den är alltså
täckt av kratrar. De kom till för 3-4 miljarder år sedan, då stora klippblock regnade ner på
planeten. Vissa kratrar är lika stora som endel städerna på planeten jorden! Ytan har också
runda områden som liknar ”hav”, precis som på månen. Merkurius är också känd för branta
stup och vulkaner.
Merkurius har ingen atmosfär, bara ett tunt lager av heliumgas. På dagen är det 400 grader
varmt och om natten 180 grader kallt. Merkurius vänder alltid samma sida mot solen, så den
är mycket varm på ena sidan och mycket kall på den andra. Merkurius har inga månar.
Minsta avstånd från jorden: 77 miljoner kilometer. Dygnets längd: 176 jordiska dygn. Det
betyder att man får vänta 176 dygn på att solen ska gå ner! Ett år på Merkurius är 88 jordiska
dygn. Ett dygn är alltså längre än ett år på Merkurius! Konstigt va?
VENUS – den heta planeten
På Venus går solen upp i väster och ner i öster, alltså tvärt emot vad jordens människor är
vana vid. Det beror på att Venus roterar åt motsatt håll än vad jorden och de flesta andra
planeter gör. Runt planeten svävar koldioxid och tjocka moln. Solens strålar tränger genom
Venus’ atmosfär och värmer upp planeten. Solen får planetens temperatur att stiga till mellan
130 och 470 grader! Trots att Merkurius ligger närmare solen än Venus, är det hetare på
Venus. Det beror på att Venus’ tjocka moln lagrar värmen från solen, medan Merkurius har
en mycket tunn atmosfär som inte binder värmen på samma sätt.
Ibland kallas Venus jordens systerplanet. Båda planeterna är nästan lika stora.
Venus brukar kallas morgonstjärnan och aftonstjärnan, för att den kan ses som en klar stjärna
från planeten jorden morgon eller kväll. Venus har inga månar.
JORDEN – TELLUS Den blå planeten
Planeten Jorden, Tellus, är vattenplaneten. Jorden kallas den blå planeten, eftersom över 70
procent av planetens yta är hav. Jorden är den enda planeten i solsystemet, där ytan är täckt av
vatten i flytande form. Det är också den enda planeten i solsystemet som har liv olika former.
Livet uppstod ur vattnet. Det kryllar faktiskt av liv på den här planeten, i jorden, luften och i
vattnet.
Jorden är speciell på så sätt, att här både finns moln och klar himmel, fast mark, men också
flytande vatten. Jorden råkar finnas på exakt rätt avstånd från solen. De andra planeterna i
solsystemet är antingen molntäckta, lufttomma, uttorkade av hettan från solen eller nedfrusna.
Jämfört med andra planeter är jordens yta är mycket ung. Det betyder att ytan har ändrats och
fortfarande ändras. Jordytan nöts ner av vatten, is och vind. Också jordbävningar ändrar och
formar om jordens yta. Under en 40 kilometer tjock jordskorpa flyter het, smält berg. Ibland
blir det vulkanutbrott. Temperaturen på den solbelysta sidan är i medeltal 25 grader Celsius
och på den mörka sidan i medeltal 15 grader. Men vid polartrakterna är det förstås mycket
kallare än så!
Jorden har en atmosfär och den är delvis täckt av moln.
MARS – den röda planeten
Mars kallas den röda planeten för att ökensanden är roströd. Mars är hälften så stor som
jorden. Om du följde med mej till Mars, skulle du vid soluppgången få se hur dimman lättar
över den röda öknen. Men temperaturen skulle inte stiga över –30 grader.
Mars är spännande! Jag tycker om Mars för de stora vulkanernas skull. Solsystemets högsta
berg finns på Mars. Vulkanen Olympos Mons är totalt 24 kilometer hög. Den är nästan tre
gånger så hög som Mount Everest, jordens högsta berg. Och djupa raviner finns här också.
Mariners-dalen är sex kilometer djup och över 3000 kilometer lång!
Mars är alltså mycket kallare än jorden. Vid båda polerna har Mars iskalotter. Men jag tror att
det inte är det ”ten” som X, Y och Tom letar efter. Som bäst undersöker forskarna om det har
funnits liv på Mars. I Antarktis har man nämligen hittat något som verkar vara en primitiv
organism i en meteorit från Mars. Mars har två månar: Phobos (Frukan) och Deimos (Skräck).
Men jag har besökt dem och de var inte särskilt farliga!
JUPITER – är störst!
Jupiter är den största planeten i solsystemet. Den är 1200 gånger större än jorden. Det som vi
ser på foton av Jupiter, är virvlande moln av ammoniak. Långt under molnen finns ett dystert
och stormigt hav av flytande väte som ibland lyser upp av blixtar. Vackrast tycker jag att
Jupiter är sedd från sin måne Io. Moln i orange, gult, rött och gråblott ändrar form hela tiden,
medan Jupiter snabbt snurrar runt.
Jupiter har 16 månar. Temperaturen rör sig kring – 150 grader Celsius.
Den röda fläcken
Jupiter är känd för sin stora röda fläck. Den röda fläcken är kanske en väldig storm, större än
jorden i genomskärning.
Fläcken upptäcktes av astronomerna Cassino och Hooke för ungefär 300 år sedan. Stormen är
oval med en längd på cirka 25.000 kilometer och en bredd på cirka 12.000 kilometer. Det
skulle få rum två jordklot i den! Man vet inte varför en sådan storm kan hålla på i hundratals
år. Ibland uppstår mindre fläckar på Jupiter, och man har också upptäckt stora fläckar på
Saturnus och Neptunus.
Kan du gå på alla planeter?
Håller alla planeter att gå på, undrar du kanske. Svaret är nej. Människan kan inte går på alla
planeter.
De fyra största planeterna, Jupiter, Saturnus, Uranus och Neptunus är ju gasplaneter. De har
ingen fast mark att gå på. Men de blir tätare ju djupare man kommer in mot planetens mitt. På
stort djup är de tätare än vad du är, så om du kunde sjunka ner där, så skulle du flyta. Men där
nere är det inte särskilt hälsosamt, för där finns det mest vätgas som sakta övergår i flytande
och mycket kall vätska på stora djup.
De fem andra planeterna, Merkurius, Venus, Mars, jorden och Pluto och nästan alla deras
månar, har fast yta. Så om du bara har en ordentlig rymddräkt kan du gå omkring på dem.
Det är bara Merkurius’ sida mot solen och Venus som är för varma för en människa i
rymddräkt.
SATURNUS – har fina ringar
Saturnus är mest känd för sina ljusa och tydliga ringar. Saturnus och Jupiter liknar varandra
på flera sätt. De har många ringar och månar, och båda planeterna är väldigt stora. De består
mest av kall gas, som blåser omkring så att planeterna ser randiga ut.
Också Saturnus har runda fläckar, som beror på virvlande stormar på ytan.
Medeltemperaturen på Saturnus är – 190 C.
Saturnus har många månar, 18 stycken. Den mest kända är Titan.
Ringarna: Saturnus' ringar är vackra. Man tror att de härstammar från två månar som en gång
kolliderade och smulades sönder till sten, sand och stoft. Saturnus ringar består av allt från
månar till grus- och sandkorn. Genom ett litet teleskop, en sorts kikare men starkare, kan man
se ringarna klart. Ringarna är ganska breda, men mycket tunna. Bredden är 250 000 kilometer
men tjockleken är bara 1,5 kilometer.
URANUS – turkos och vacker
Uranus har fått sin vackra färg av en gas som heter metan. Gasen finns i den övre atmosfären
runt planeten. Uranus har bråttom och snurrar snabbt runt sin axel. Dessutom ligger planeten
på sidan! Det betyder att solen skiner på vardera polen 40 år i sträck!
Precis som de andra gasplaneterna har Uranus ringar. De syns inte så bra, för de är så mörka.
Den ljusaste och tydligaste ringen heter Epsilon.
Planeten är isande kall, -220 grader celsius.
Hittills har man upptäckt 15 månar kring Uranus.
NEPTUNUS – blå och blåsig!
Här har vi den blåsigaste planeten i solsystemet! De starkaste vindarna mäter upp till 2 000
kilometer per timme. Forskarna grubblar en del över de stora, mörka fläckarna som uppstår
och försvinner på Neptunus’ yta. Det är antagligen stormar som föds och ebbar ut, precis som
stormarna på jorden. Att vissa stormar ser ut att försvinna, kan också bero på att de kanske
göms under Neptunus’ atmosfär.
Neptunus påminner mycket om Uranus, men är mindre och tyngre. Också färgen påminner
om Uranus. Romarnas havsgud hette Neptunus och planetens blå färg för tankarna till hav.
Metangas i den övre atmosfären gör att planeten ser blå ut. Precis som Jupiter och Uranus har
också Neptunus ringar. De är mörka och syns inte så bra. Neptunus har 8 månar. Den största
heter Triton.
Medeltemperaturen i molen är –240 grader Celsius.
PLUTO – lilla plutten!
Den nionde planeten Pluto är minst och pluttigast. Och kallast, för den ligger längst bort från
solen. Pluto har ingen atmosfär och planeten är mindre än jordens måne.
Plutos bana runt solen är mer oval än de andra planeternas. Det gör att Pluto ibland ligger
innanför Neptunus’ bana. Dessutom roterar Pluto i motsatt riktning mot de övriga planeterna!
Pluto är den enda planeten som inte har undersökts av ett rymdskepp från jorden.
Det tar minst 10 år för en rymdfarkost att komma till Pluto.
Vissa menar att Pluto borde räknas som en jättestor komet-kärna. Pluto är det största
föremålet i Kuiper-bältet. Men i historien har Pluto alltid setts som en planet. Och så lär det
nog fortsätta en tid än
Plutos temperatur går ner till minus 238 grader.
Pluto är så liten att den inte har någon atmosfär. Ytan ser ut som sten
eller sand.
Pluto har också en egen måne som kallas Charon. Den är nästan lika stor som Pluto.
SOLEN – en stjärna!
Alla nio planeter i solsystemet kretsar kring solen. De planeter som ligger närmare solen, har
alltså en kortare bana runt solen, än de planeter som ligger längre ut i rymden. Tänk dig en
löpbana på en idrottsplan. Vi tänker oss att solen finns mitt på idrottsplanen. Den som
springer i den innersta banan har kortare väg runt banan, än den stackare som måste springa
längst ut. Så är det också för planeterna som ”löper” runt solen.
Solen har lyst över jorden i över 4 500 miljoner år. Utan solen skulle det inte finnas något liv
på jorden. Solen är den enda stjärnan i solsystemet. Ibland kallas solen en gul dvärg. Det beror
på att solen är en av de mindre stjärnorna. Solen ser ut att brinna, men den gör egentligen inte
det. Solens yta lyser för att ytan är så het, cirka 5 500 grader. Hettan är så stark, att planeter
miljontals kilometer längre bort i rymden kan känna den! Som alla levande varelser på jorden,
till exempel. Genom teleskop (en sorts stor kikare) kan man se att ytan har mörka fläckar. De
här fläckarna förändras, de uppstår och försvinner från solens yta. Enorma facklor av gas
flammar upp ibland.
Solen är mycket stor. Inne i solen skulle över en miljon jord-planeter få plats.
Solen roterar runt sin egen axel på 27 dygn.
Merkurius ligger närmast solen. Merkurius är alltså snabbast: Det tar bara 88 jordiska dygn
för Merkurius att ta sig runt solen. Ett år på Merkurius är alltså 88 dygn. Ett år på jorden är
365 dygn. Och för lilla Pluto som ligger längst ut från solen, tar det 248 jordiska år att komma
ett varv runt solen! Ett plutoår = 248 jordår.)
Christer Fuglesang – En svensk astronaut
Christer Fuglesang är den enda astronauten i Sverige. Bland många sökande blev just han
uttagen till astronaut vid ESA (European Space Agency).
Fuglesang blev kosmonaut i Stjärnstaden utanför Moskva. Han utbildade sig också till
specialist vid NASA i USA. Fuglesang har fått många ungdomar att bli intresserade av rymd
och rymdteknik. Han inspirerar också studenter som utbildar sig till rymdingenjörer.
Fuglesang har examen i teknisk fysik från Kungliga tekniska högskolan (KTH) i Sverige.
Han är också docent i partikelfysik vid Stockholms universitet.
Fritiden ägnar Christer Fuglesang gärna åt sport. Han tycker om att segla och att åka skidor.
Dessutom spelar han gärna spel och läser en hel del. Och han tycker om att kasta frisbee!
Månen
Månen är låst i en bana kring jorden. Den är endast en fjärdedel så stor som jorden, som
väger sex gånger mer.
Till skillnad från jorden har månen ingen atmosfär (luft) och heller inget liv. Månens
tyngdkraft är för liten för att hålla kvar luft. Då en liten asteroid träffar jorden brinner den
oftast upp i atmosfären. Eftersom månen inte har någon atmosfär kraschar asteroiden rakt
in i den. Därför har månen så många kratrar.
Om man ser på månen på natten, kan man se ljusa och mörka områden. De ljusa områdena
kallas högland och har många kratrar. De mörka områdena kallas "mare" som betyder hav.
"Haven" är egentligen stora slätter av stelnad lava och är yngre än höglanden.
Månen är inte helt rund, den är lite tjockare på den ena sidan. När jordens dragningskraft drar
i månen, vänder den automatiskt den tyngsta sidan till. Därför ser vi alltid samma sida av
månen.
Månens faser.
Månen roterar kring jorden på cirka 30 dygn. Den lyser inte av sig själv, utan återkastar
solens strålar. När månen rör sig kring jorden ser månen därför ut som om den ändrade
form.
Nymåne.
Då det är nymåne är den belysta delen av månen bortvänd från jorden, så den inte syns
nästan alls.
Första kvarteret
I första kvarteret faller solens strålar så, att vi endast kan se den högra halvan av månen.
Fullmåne
Hela månens skiva reflekterar solljuset och man kan tydligt se de största kratrarna och de
mörka ”haven”.
Sista kvarteret
Då månen rört sig ungefär ett fjärdedels varv från fullmåne är dess vänstra halva synlig.
Uppkomst
Berättelsen om månens uppkomst är en dramatisk historia. Forskarna tror nämligen att för
länge, länge sedan, när jorden ännu höll på att bildas, krockade en planet lika stor som
Mars (Hälften så stor som jorden!) med jorden. Kollisionen var så kraftig att den mindre
planeten krossades, smulades sönder och blandades med jorden. Smällen slungade också
ut en hel del material i omloppsbana kring jorden. Efter en lång tid har bråtet samlats ihop
till en liten himlakropp, månen, som följer med jorden i dess bana kring solen.
Fotsteg på månen – Apollo 11
Den 20 juli 1969 landade den amerikanska rymdsonden Apollo 11 på månen. Astronauterna
Neil Armstrong och Edwin Aldrin gjorde något otroligt när de klev ur månlandaren - för
första gången i världshistorien satte människan sin fot på månens yta! Neil Armstrong gjorde
ett av historiens mest berömda uttalanden, när han steg ner på månen. Han sa: "Det är ett litet
steg för människan, men ett jättesprång för mänskligheten". Miljoner tittare på jorden följde
med den dramatiska händelsen via svartvit TV
"Örnen har landat" är ett annat känt uttalande från den första månfärden. Månlandaren
kallades "Örnen" (The Eagle). Tyngdkraften på månen är bara en sjättedel av jordens. Det
betyder att astronauterna kunde hoppa sex gånger så högt som på jorden! På månen ändrades
tyngdpunkten så att astronauterna måste luta sig lite framåt för att kunna gå i balans. De måste
också bära en rätt tung packning på ryggen
Andra månfärder
Totalt har det gjorts sex lyckade expeditioner till månen. De tre första fick nöja sig med att gå
till fots, medan de tre senare förde med sig en månbil. Bilen var batteridriven eftersom en
bensinmotor inte skulle fungera på månen. Bensinmotorer behöver luft för att förbränna
bensinen, men månen har ju ingen atmosfär. Därför kommer också astronauternas fotavtryck
att finnas kvar mycket länge. På månen finns varken vind eller regn som kan förstöra dem,
endast asteroider och månbävningar.
Månen och tidvattnet
Tyngdkraften spelar en stor roll i universum. Föremål med större tyngd drar till sig föremål
med mindre tyngd. Därför kretsar jorden kring solen och månen kring jorden, istället för att
flyta omkring fritt.
Månens tyngdkraft påverkar också jorden. Tyngdkraften drar i jordens hav så att de buktar
utåt. Skillnaden är ofta cirka en meter. Då jorden roterar, rör sig utbuktningarna kring jorden.
Tidvattnets variationer kallas "ebb" när det är lågvatten och "flod" när vattnet är högre än
normalt. Ebb och flod märks bäst kring jordens ekvator
Solen och tidvattnet
Solen påverkar också tidvattnet. Men trots att solens tyngdkraft är 27 miljoner gånger starkare
än månens, har solen mindre effekt på tidvattnet. Det här beror på att solen är så långt borta
från jorden jämfört med månen.
Springflod
Ibland ligger jorden, månen och solen på samma linje. Då månen och solen drar åt samma håll
blir tidvattnet extra högt. Det här kallas springflod.
Nipflod
Två gånger om året står månen vinkelrätt mot solen. Eftersom de drar åt olika håll blir
tidvattnet ovanligt lågt, en så kallad nipflod uppstår.
