Medeltiden - Nordic knights

Medeltiden
-

Hälsa
och
Medicin
Detta häfte är inte avsett att ge en komplett och allomfattande bild av
medeltidens hälsa och medicin. Förhoppningsvis kan det dock ge
läsaren en översiktlig bild och ett spirande intresse för den
kuturrikedom som finns bevarad i vår historia.
Innehåll
• Läkekonstens historia
• Sjukdomar, farsoter och pest
• Skrock och okunskap
• Recept för nutidsmänniskan
• Mer litteratur
Läkekonstens
historia
Vetenskaplig medicin som vi känner den idag har inte alltid varit en
självklarhet. Under den tidiga medeltiden var det förbehållet präster
och nunnor att praktisera medicin, och alla sjukhus hade anknytning
till en religiös institution. Kyrkan menade att alla sjukdomar hade sitt
ursprung i synd, och den drabbade människan ålades därför inte
sällan en bot att utföra, som kunde bestå i att fasta eller att vaka vid
kyrkans altare ett visst antal nätter. Som ni kanske förstår snarare
försämrades den sjukes tillstånd av detta. Behandlingen bestod i
örtmediciner, vilka åtföljdes av böner, åkallande av olika kristna
helgon och pengaoffer.
Naturligtvis fanns jämsides med prästernas lukrativa syssla en folklig
tradition av örtmediciner och mer vidskepliga botemedel och ritualer.
Byarnas kombinerade barnmorskor och ’kloka gummor’ lät ofta sina
kunskaper gå i arv från mor till dotter. Tyvärr växte senare
misstänksamhet och rädsla fram mot dessa naturkunniga människor
med så stor kunskap och makt över liv och död. De stöttes ut ur
gemenskapen, och förföljdes som häxor.
Medicinalväsendet kom att ändras under 1200-talet, på grund av ett
edikt utfärdat av påven Innocentius III. Detta förbjöd kyrkans män att
ta betalt för sin läkekonst, och de fick inte längre utgjuta blod. Detta
ledde till att många munkar avsvor sig sina löften och började egna
rörelser som apotekare, eller som kringvandrande kvacksalvare och
gårdfarihandlare.
© Karin Kullman och Therése Thorén,
nådens år 2000.
I slutet av medeltiden fick Europa medicinska högskolor, och det
ledde till utbildade doktorer. Tyvärr så var dessa mer intresserade av
teorin, så det hände ofta att läkaren aldrig träffade sin patient.
Diagnosen grundades på urinskådning och horoskop, och en
ordination om lämplig behandling lämnades åt kirurg eller apotekare
att verkställa.
Sjukdomar,
Spetälska
farsoter och pest
Särskilt utsatta för sjukdomar var de svaga spädbarnen. I ett samhälle
där dålig hygien, skämd mat och dragiga hus snarare var regel än
undantag var spädbarnsdödligheten stor. Sjukdomar troddes ibland
bero på onda andar, och genom att lägga stål eller ett kors i vaggan
skyddade man barnet från dem. Varje kvinna tog också en stor risk
när hon blev gravid. Kejsarsnitt var inte att tänka på, och visst fanns
det smärtstillande örter, men flera av dem har senare visats vara
hälsovådliga eller direkt giftiga. Blodstillande medel fanns också,
men tyvärr var de sällan verksamma nog. Finlemmade kvinnor med
smala höfter hade störst problem med att föda. Om barnet över huvud
taget kom ut fick ofta modern så kraftiga blödningar att hon
förblödde. I sällsynta fall kunde en man gifta om sig upp till sju
gånger.
Under senmedeltiden lade man allt större vikt vid dofter. Man trodde
att sjukdom kunde bero på kontakt med skämda lukter, och man hade
ju rätt i det hänseendet att vissa sjukdomar var luftburna, det vill säga
att de smittade via luften. Man trodde också, även om det kanske inte
var helt korrekt, att man kunde skydda sig mot till exempel pesten om
man luktade på något sött och väldoftande medan man befann sig i
utsatta kvarter.
Man parfymerade kläder och hushållslinne genom att lägga in små
fyllda örtkuddar i linneskåpen, eller att lägga in örten direkt som den
var. Man kunde också blanda väldoftande örter i halmen som man
strödde på golvet för att hålla rummen varma på vintern och kalla på
sommaren. Under 1500 talet parfymerades till och med läderstövlar
och handskar. Högre samhällsklasser kunde ha en liten parfymkula,
så kallad pomander, i vilken man fyllde kryddor och örter vars
väldoft kunde strömma ut genom små hål i pomandern.
Spetälska var under medeltiden en fruktad och hatad sjukdom. Ett
annat namn på sjukdomen är Lepra, och den bakterie som orsakar
sjukdomen heter Mycobacterium leprae. Denna bakterie upptäcktes
av Armauer Hansen år 1874.
På medeltiden fanns 26 spetälskehospital, varav S:t Görans kyrkoruin
i Visby, Gotland är den enda synliga ruin som finns kvar. Dåtidens
hospital (nutidens sjukhus) var främst till för de spetälska. Rädslan
för sjukdomen satt kvar länge. Trots att man visste att sjukdomen inte
smittade direkt och att inkubationstiden var på flera år ville man hålla
de drabbade människorna isolerade från omvärlden. Det sista
spetälskesjukhuset stängde faktiskt så sent som 1942, när den sista
patienten skrevs ut i Järvsö, Hälsingland.
Sjukdomen existerar fortfarande, främst i U-länder. Den förbryllar
många, men inte alla som utsätts för leprabakterien drabbas av
sjukdomen. Nu för tiden behandlar man lepra med sulfonpreparat.
Pest
Ett par av pestens tillnamn var Digerdöden och Bråddöden, och
enbart med hjälp av dessa får man en aning om hur omfattande och
fruktansvärd pesten var. Diger betyder stor, och bråd betyder snabb.
Många av offren dog redan första dagen, och pesten kunde smitta via
kontakt, föda, loppor eller via luften.
Pesten hade sitt ursprung i Orienten. I början av 1300-talet drabbades
länderna där av naturkatastrofer som krävde många människoliv. En
bieffekt av detta var att även många råttor gick åt, så lopporna som
tidigare huserat bland dessa svansförsedda skadedjur sökte ny föda.
Bland fattigkvarteren rådde stor misär, det var ont om bostäder när
jordbävningar ödelagt stora områden, och hygien var det inte tal om.
Lopporna spred sig till människorna, och med dem spreds pesten.
Varor fraktades via land och hav från Orienten till Europa, och
smittan spreds vidare. 1346 belägrades handelsstaden Kaffa av
tatarerna. Stadens italienska försvarare hade lyckats stå emot attacken
ett tag, när pesten bröt ut bland de belägrande tatarerna. Högar med
lik staplades utanför stadens murar, och pestsmittade kroppar
skickades till och med in i staden med hjälp av kastmaskiner. Denna
djävulska handling fick beräknad effekt, de instängda fick panik och
flydde. De som lyckades ta sig förbi fiendens linjer åkte hem till
Italien och förde smittan med sig.
1349 siktades ett skepp utanför Norges kust,
en av Hansans koggar som drev redlöst.
Koggen bogserades in till hamnen, och
började under glädje och girig iver lastas av.
Dock gjorde man en fasansfull upptäckt;
besättningens lik låg kringspridda på och
under däck. Flera hade varfyllda bölder, en
del var blåsvarta i skinnet, många hade
uppsvällda kroppar, och många låg omgivna
av sin egen avföring och blodblandade
uppkastningar. Trots detta fortsatte man ta
tillvara lasten, som var för dyrbar för att
brännas med skeppet, som egentligen skulle behövt göras. Efter några
månader hade en tredjedel av Norges befolkning dött.
Sveriges kung Magnus Eriksson fick höra talas om den fruktansvärda
sjukdom som härjade i Norge, och på hösten 1349 bestämde han sig
för att åka och se om det verkligen var så illa. Resan stoppades dock
redan i Västergötland, och fasan var långt värre än ryktet sa.
I Sverige blev Västergötland, Uppland, Halland och Småland värst
drabbade, medan Bergslagen och större delen av Norrland nästan
klarade sig helt från pesten. Man tror att det i Bergslagens fall var
svavelångorna från de många gruvorna som räddade människorna,
och i Norrland kylan. Ett gammalt talesätt från Hälsingland säger
"Kommer pesten hit fryser han stortån av sig". Ungefär en tredjedel
av Sveriges 600 000 invånare dog.
Eftersom ingen visste vad pesten kom ifrån, eller vad man kunde
göra åt den, började alla möjliga och omöjliga vanföreställningar
dyka upp. Många trodde att det var Guds straff för människornas
synder, och flera troende gick ut i så kallade gisslartåg. Med en piska,
ris eller liknande plågade de sig själva i de trettiotre dagar tågen
pågick, för att därmed ta straffet för sin synd. Många dog av
utmattning och blodförlust, och ofta var flera av deltagarna redan
smittade, och spred sjukdomen vidare till de övriga deltagarna och till
andra samhällen. Gisslartågen hade från början kyrkans välsignelse,
men urartade snart. Utövarna blev allt mer maktlystna och hamnade i
opposition till påven.
Vissa hävdade att solens strålar hettade upp vatten så att giftiga ångor
spred sig, andra hade sett ormar, paddor och/eller blod regna från
himlen, vissa sa att judarna hade förgiftat brunnarna och massmord
blev följden, en del ansåg att de spetälska och homosexuella var
orsaken till Guds straff, och att det därför var Hans vilja att dessa
skulle utrotas. En annan vanföreställning var att katterna spred
smittan, och därför påbörjades en hetsjakt på dem. Vad man inte
visste var att det var råttorna, och råttornas löss, som var de
överlägset främsta smittspridarna. När katterna försvann blev det ack
så mycket enklare för dem att invadera alltifrån fattigmanskoja till
rikemanshus.
De flesta som drabbades av pesten fick svår huvudvärk, en del blev
tokiga när bacillen tog sig in i hjärnan. Törsten var ofta mycket svår,
hur mycket den sjuke än drack hjälpte det inte. Pesten uppträdde i
huvudsak i tre former: böldpest, lungpest och blodpest. Alla tre var
dödliga och smittsamma, men sjukdomstecken och förlopp yttrade
sig lite olika.
Böldpest
Stora bölder slog upp på kroppen, främst i armhålor, ljumskar och på
halsen. Bölderna varfylldes och blev ibland stora som äpplen. Om
den smittade levde så länge att bölderna hann mogna, kunde man
skära upp dem för att öka chansen att tillfriskna. Tyvärr så dog
ungefär varannan smittad efter bara ett dygn.
Lungpest
Häftiga näsblödningar inledde denna form av sjukdomen, och de
följdes av feber och andningsbesvär. Andedräkten blev mycket
illaluktande, och den sjuke började också hosta blod. Ingen som fick
lungpest klarade sig, och ofta dog de smittade efter några dygn.
Blodpest
Det är blodpesten som är bakgrund till namnet 'Svarta Döden'.
Blödningar slog upp under huden, och kroppen fick en lila-svart färg.
Den här varianten av pesten dödade på bara några timmar.
Skrock
och okunskap
Läkekonst under medeltiden var, inte ens om den utfördes av
utbildade munkar eller nunnor, någon exakt vetenskap. Mycket
skrock och folktro var inblandat, och många växter som användes har
senare visats vara hälsovådliga eller direkt giftiga.
De giftiga växterna har länge
använts som rusmedel och
droger. Schamaner kunde försätta
sig i ett transliknande tillstånd
med hjälp av dylika droger, och
på så vis uppnå kontakt med
gudarna. Eftersom örterna ansågs
ha
övernaturliga
förmågor
användes de som skydd mot onda
andar. Bolmört och alruna kunde
hängas upp kring boningshusen
för att ge skydd mot allehanda
onda väsen ur folktron.
Speciellt alrunan har en egen historia. Det sades att alrunan utstötte
ett hemskt skrik när den blev uppdragen ur marken, så därför använde
man en hund till att få upp roten ur jorden. Alrunans blad växer direkt
från en kraftig jordstam, vars växtsätt ibland får den att likna en
människokropp. Roten brukade torkas och användas som en kraftfull
amulett mot sjukdomar och onda väsen.
Den liknande roten av röd hundrova brukande marknadsföras av
kringfarande kvacksalvare och marknadsförsäljare som alruna, varpå
allmogemänniskorna betalade dyra pengar för något de själva kunde
gräva upp i skogsbrynet. Alla delar på hundrovan är giftiga, och då i
synnerhet roten. Trots detta, eller ovetande om det, brukade ett pulver
på hundrovans rot användas som ett laxerande och urindrivande
medel, och har också ordinerats mot gikt. Hundrova har till och med
använts för att krydda brännvin.
Stormhatten har länge använts som bedövningsmedel vid skador i
krig och liknande, trots att växtens alla delar är giftiga, och då särskilt
roten.
Tidlösan har ända sedan antikens dagar odlats och använts som ett
medel mot gikt, och som ett fosterfördrivande medel. Detta trots att
vissa delar - roten och fröna - är giftiga. Den giftiga julrosen har
också fosterdrivande egenskaper, men den har också getts till barn
som maskmedel.
Belladonnan användes utvärtes av hovdamer under 1400-talet för att
förstora pupillerna, och invärtes mot magsår.
Fingerborgsblomma har odlats som medicinalväxt och sedan
förvildats. Som salva har den använts mot svullnader, och invärtes
troddes den kunna bota vattusot. Idag ges den i små doser för att
sakta ner hjärtverksamheten, så man kan därav misstänka att det inte
var så hälsosamt för de patienter som intog det under en längre tid.
Recept
för nutidsmänniskan
Det är inte bekräftat att alla recept här nedan härrör från medeltiden,
men eftersom örterna har samma effekt då som nu kan man anta att
de är lika eller liknande de som användes och ordinerades av kloka
gummor och apotekare. Det förutsätts dock att läsaren tar dem med
en smula sunt förnuft, och går till läkare med alla allvarligare
åkommor. Örtanvändning ska varken överskattas eller underskattas,
och inga av recepten bör nyttjas under en längre period, de tappar då
sin effekt.
Förkylning, hosta och feber
Pepparmynta för inhalation
1 tsk torkad pepparmynta
1 tsk torkade lindblommor
1 tsk torkade kamomillblommor
1 tsk torkad basilika
1 tsk torkad salvia
1 liter kokande vatten
Lägg örterna i en kanna eller en djup tallrik och slå över vattnet. Täck
huvudet med en duk och andas in ångorna. Efter inhalationen bör ni
vistas i ett varmt rum.
Förkylningsdryck
1 tsk torkad pepparmynta
1 tsk torkade fläderblommor
1 tsk torkad rölleka
6 dl kokande vatten
Lägg i örterna i vattnet och låt dra minst 5 minuter, söta med honung
efter behag. Drick ett glas varannan timme. Denna lindrande dryck
kommer sätta igång en lätt svettning.
Altea (Läkemalva)
Använd ett avkok på blommorna som gurgelvatten, eller drick en
dekokt på rötterna kokade i mjölk.
Våtarv
Ett avkok lindrar och svalkar en inflammerad hals. Enligt traditionen
ska detta återge en ’tappad röst’.
Bölder och infektioner
Som tidigare nämnts ombes läsaren att läsa recepten med sunt förnuft
i behåll, och uppsöka läkare med alla allvarligare skador eller
sjukdomar.
Infektionsförband
Stöt en handfull, sköljda blad av taklök till ett jämnt mos. Bred ut
moset på en ren tygtrasa (gasbinda) och lägg på infekterade sår.
Baddningsvätska
Två fulla händer färska fläderblad
1 liter vatten
Låt bladen sjuda långsamt i kastrull med lock ca 15 minuter, och låt
sedan kallna, fortfarande i täckt kastrull. Sila. Använd vätska till att
badda infekterade skärsår, skrubbsår, inflammationer eller bölder.
Grötomslag för bölder
25 g malt eller stött linfrö
1 msk kamomillblommor
1/4 dl kokande vatten
Låt blommorna dra i vattnet ett par minuter. Tillsätt linfrö under
omrörning, tills det blir en tjock smet. Lägg denna i en ren tygbit och
applicera på bölden
Förstoppning eller diarré
Avslappnande och sömngivande
Ett rivet eller mosat äpple som äts på kvällen eller morgonen är ett
bra medel mot både förstoppning och diarré.
Lugnande te
Man kan brygga te på basilika, citrontimjan, fläderblommor,
kamomillblommor, lindblommor, snärjmåra eller temynta för att få
en lugnande och sömngivande dryck;.
Laxerande örter
Rabarber – koka stjälkarna
Altea (läkemalva) – Använd blommor, blad eller rot och låt dra i
vatten, alternativt gör ett avkok och drick.
Stockros – se Altea
Malva – se Altea
Stoppande örter
Groblad – gör ett te på bladen och drick. Alternativt låt 1 tsk krossade
frön dra i ett glas vatten 1 timme, sila och drick ett glas då och då.
Nejlikrot – gör ett te på bladen eller en dekokt på roten.
Älggräs – gör ett te på blad och/eller blommor.
Insektsbett och stick
Se först till att gadden är borttagen. Genom att gnida någon eller
några av färska alteablad, basilikablad, citronmeliss, groblad, gurkört,
humlesuga, olika myntor, persilja, renfana eller ringblomma mot
svullnaden kan man få den att lägga sig och också minska smärtan.
Som baddningsvätska kan man också använda ett starkt avkok på
dessa örter samt kamomill.
Uppiggande och stärkande
Uppiggande te
Brygg ett te på en eller flera av örterna gulmåra, körvel, lungrot,
mynta, persilja, snärjmåra, våtarv eller ängssyra, och drick ett glas en
gång om dagen. De kan också med fördel användas i sallader.
Sömngivande te
1 tsk torkad mejram
1 tsk torkad citronmeliss
1 tsk torkade blad eller blommor av humle
1 tsk honung
6 dl kokande vatten
Drick ett glas te varje kväll innan sänggåendet.
Nervlugnande te
1 tsk torkad mynta
1/2 tsk riven rot av vänderot (valeriana)
1/2 tsk torkade kamomillblommor
1/2 tsk torkade lavendelblommor
6 dl kokande vatten
Låt teet dra minst 15 minuter och drick ett litet glas ett par gånger om
dagen. Vänderot har en lätt drogande verkan, som om man har det
med i teet bör man inte dricka det under längre tid än ett par dagar.
Det är vänderot som står för det mesta av effekten, men man kan
också dricka teet utan den ingrediensen.
Mer
litteratur
Stora boken om Örter och Kryddor
Sarah Garland
Wahlström & Widstrand 1993
Hälsa ur Guds Apotek
Maria Treben
Ennsthaler 1997
Fakta om Digerdöden
Berndt Tallerud
Almqvist & Wiksell 1987
Homosexualitetens historia
http://www.algonet.se/~l_draken/mom/3histori.html
Medeltida medicin
http://www.nybronet.nu/corner/medicin.htm
Spetälska
http://www.lakartidningen.se/Medhis/html/spet_lska.htm