Är den komplementära konsonantlängden i
svenska distinktiv?
Bosse Thorén
Inledning
Svenska har en möjlighet till kvantitetsdistinktion i betonad stavelse. Vi skiljer i
alla dialekter på mat-matt, söt-sött, vägen-väggen m.m. Distinktionen benämns
traditionellt vokallängd, men förutom fysisk längd (duration) hos vokalen, finns
det dels en klangfärgsskillnad mellan lång och kort vokalallofon, och dels en
komplementär konsonantlängd, /V˘C/ eller /VC˘/. Det senare avspeglas bland
annat i vårt sätt att dubbelteckna konsonanter i skrift. Det komplementära
förhållandet i betonade stavelser i svenska, där antingen vokal eller konsonant är
lång, innebär även att betonade stavelser är längre än omgivande obetonade.
Detta bekräftas av flera studier, t.ex. Strangert (1985), Eriksson (1991) och
Thorén (1982). Fant & Kruckenberg (1994) menar t.o.m. att just ökad duration
hos betonade stavelser är det säkraste akustiska korrelatet till betoning i svenska.
Med hjälp av olika tekniker har man provat att ändra durationen hos vokaler
och konsonanter i s.k. minimala par för att utröna om ett ord med ursprunglig
lång vokal kan uppfattas som om det hade kort vokal och vice versa. HaddingKoch &Abramson (1964) och Behne et al. (1998) manipulerade vokal- och
konsonantduration var för sig, och fann att det via ändring av vokalens duration
var möjligt att få lyssnare att uppfatta t.ex. stöta som stötta. Vid försök med de
svenska vokalfonemen /a/ och /¨/ har nämnda studier visat att dessa är betydligt
svårare att få att låta som icke ursprunglig längdtyp med ändring av enbart
vokaldurationen. Hadding-Koch &Abramson (1964) kunde inte få lyssnare att
uppfatta ursprungligt ful som full genom att förkorta ¨-segmentet, trots att det
gavs ännu kortare varaktighet än originalversionen av full. Ändring av enbart
konsonantlängd har inte fått lyssnare att ändra uppfattning om längdtyp.
Behne et al. (1998) menar att “…adjustments of post-vocalic consonant
duration in Swedish productions may be temporal artefacts of the preceding
vowel quantity rather than an acoustic cue for linguistically relevant
information.” Om en betonad stavelse som innehåller kort vokal ska kunna bli
lång, är ju ökad konsonantlängd ett behändigt sätt realisera förlängningen av
stavelsen.
En slutsats av de studier som manipulerat segmentlängder är att durationen
hos vokalen i allmänhet är en starkare perceptuell ledtråd till den fonologiska
kvantitetsdistinktionen än formantspektrum (klangfärgen). Undantag från detta
är vokalfonemet /¨/, som Hadding-Koch &Abramson (1964) ville placera
utanför det övriga vokalsystemet, med två separata fonem /¨/ och /P/ som skiljs
åt av enbart kvalité. Även /a/ är starkt spektrumberoende och distinktionen långkort vokal för /a/ upprätthålls enligt Behne et al. (1997) av duration och
formantspektrum i kombination. Så här skriver Eva Gårding (1974) om
kvantitet:
Jämförelser mellan olika språk försvåras i allmänhet av att analyseringsprinciperna inte är
enhetliga. Detta gäller i hög grad kvantiteten. En och samma vokal kan i en beskrivning
uppträda som lång, i en annan som diftong, i en tredje som spänd. I en fjärde, generativ
beskrivning har den långa vokalen kanske en underliggande kort vokal som går igenom ett
system av regler och den fonetiska slutprodukten kan nu i sin tur bli lång, spänd, diftongisk
etc. beroende på reglernas utformning.
I ett uttalspedagogiskt sammanhang – svenska som andraspråk eller som
främmande språk – är det värdefullt att ha en språkbeskrivning som kan leda till
begripligt och naturligt tal, och många lärare i ämnet (personliga kontakter) samt
läromedelsförfattare (t.ex. Fasth & Kannermark 1989, Kjellin 1978, Slagbrand
& Thorén 1997, Thorén 1988) tar fasta på en språkbeskrivning där den
fonologiska längden utgår från den betonade stavelsen och hamnar på antingen
vokal eller postvokalisk konsonant. Längden blir då inte i första hand en
egenskap hos vokalen, utan ett sätt att realisera betoning av en viss stavelse, med
möjligheten till lång vokal som i vila [vi˘la] eller lång konsonant som i villa
[vIl˘a]. Erfarenheten hos många lärare (personliga kontakter) är att
uttalsresultatet hos inlärarna blir starkt förbättrat när uttalsundervisningen tar
fasta på den temporala organisationen dvs. förlängning av fonologiskt långt ljud
i betonad stavelse. Denna prioritering bör – i enlighet med refererade rön –
gynna både förmedling av ordbetoning (armen – armén, kallas – kalas m.fl.)
och kvantitetsdistinktionen (mat-matt, söt-sött m.fl.). Thorén (2001) visade att
digitalt ökade durationer hos fonologiskt långa ljudsegment i svenska med
utländsk brytning, i de flesta fall uppfattades som förbättrat uttal av infödda
svenska lyssnare. Den utländske talaren i den studien var polsk och polska är ett
språk som saknar fonologisk kvantitet. Den aktuella studien är ett led i att testa
effektiviteten hos längd (perceptuell och fysisk) som pedagogiskt instrument,
och det specifika målet är att utröna huruvida den komplementära
konsonantlängden är en ren ”durationsbuffert” för att ge den betonade stavelsen
dess rätta längd, eller om den är en viktig ledtråd för diskriminering mellan
/V˘C/ and /VC˘/ i svenska.
Både Hadding-Koch &Abramson (1964) och Behne et al. (1998) studerade
effekterna av ändrad vokalduration och ändrad postvokalisk konsonantduration
som isolerade egenskaper, men då Thorén (2003) provade längdändring med
kombinerad vokal+konsonantduration, kunde även långt /¨˘/ i hut fås att
uppfattas som kort vokal (hutt). De ursprungliga /V˘C/-orden gavs gradvis
kortare vokalduration kombinerat med ökad konsonantduration, och de
ursprungliga /VC˘/-orden gavs gradvis längre vokalduration kombinerat med
minskade konsonantdurationer. Ingen ändring av formantspektrum (klangfärg)
gjordes.
20 infödda svenska lyssnare bedömde för varje stimulus om de uppfattade det
som /V˘C/ eller som /VC˘/. I den studien bedömde alla lyssnare ett ursprungligt
hut [h¨˘t] som hutt [hPt˘] när vokalen blev tillräckligt kort och konsonanten
tillräckligt lång. Vid vokalförlängning och konsonantförkortning från ett
ursprungligt hutt [hPt˘], för att efterlikna hut [h¨˘t], gick endast hälften av
lyssnarna med på att det var hut [h¨˘t] de hörde. Det kan konstateras att de
komplementära manipulationerna i Thorén (2003) kunde få ett antal lyssnare att
ändra uppfattning om längdtyp hos /¨/, och detta kan tolkas så att
konsonantlängden hjälpte till. Det finns alternativa förklaringar till denna
skillnad i resultat; dels hade talarna i Hadding-Koch &Abramson (1964)
sydsvensk dialekt, vilket betyder andra egenskaper för vokalallofonerna, både
temporalt och spektralt. Dels sades orden i Hadding-Koch &Abramson (1964) i
bärfraser, i Thorén (2003) isolerat.
För att säkrare kunna utvärdera den postvokaliska konsonantlängdens roll,
jämför den aktuella studien manipulationsserier av enbart vokalduration med
serier av kombinerad manipulation av vokal- och konsonantduration, och genom
att hålla formantspektrum konstant vet vi att det ej påverkar resultatet.
Talmaterialet från Thorén (2003) utgör grunden för den aktuella studien, där
en serie ”komplementära” manipulationer jämförs med en serie av ”endastvokal-manipulationer”.
Hypotes 1: Komplementära durationsändringar, dvs. förkortad vokalduration
parad med förlängd konsonantduration, eller förlängd vokalduration parad med
förkortad konsonantduration, hjälper lyssnaren att uppfatta avsedd kvantitetstyp
effektivare än ändring av enbart vokalduration.
Hypotes 2: Testorden med komplementär duration (/V˘C/ eller /VC˘/) kommer
att bedömas som mer naturliga än testorden med ”rätt” vokalduration och ”fel”
konsonantduration (/VC/ eller /V˘C˘/)
Metod
Testorden i den aktuella studien är omarbetningar av materialet från Thorén
(2003), som spelades in i studion tillhörande avdelningen för fonetik vid
institutionen för lingvistik vid Stockholms universitet. Talare var en drygt 40årig kvinna uppväxt i Stockholm. Åtta enstaviga ord, som samtidigt utgjorde
fyra minimala par med avseende på kvantitet, användes i den aktuella studien.
Orden var mat [mA˘t], matt [mat˘], hut [h¨˘t], hutt [hPt˘], tät [tE˘t] tätt [tEt˘],
söt [sO˘t], sött [søt˘]. I alla dessa ord manipulerades vokal och postvokalisk
konsonant med hjälp av dataprogrammet Praat (Boersma & Weenink 2001),
vilket tillåter durationsändring som är jämnt fördelad över ett valt avsnitt. Detta i
sin tur gör att diftonger och andra processer är intakta även vid kraftig
förkortning. Manipulationerna resulterade i sex stimuli per ursprungligt ord, dvs.
totalt 48 testord. Varje ord fick sin vokalduration ändrad till ett typiskt värde för
det andra ordet i den minimala paret, samt ett värde 50 millisekunder
(hädanefter ms) längre och ett värde 50 ms kortare än det typiska värdet.
Originaldurationerna i orden som lästs från en lista var så enhetliga att det var
rimligt att använda samma durationsvärden för alla i studien ingående
vokalfonem. Ursprungliga /V˘C/-ord fick vokaldurationer på 150, 100 och 50 ms
och ursprungliga /VC˘/-ord fick vokaldurationer på 250, 300 och 350 ms. Ena
uppsättningen stimuli behöll originalordets konsonantduration och den andra
uppsättningen fick konsonantdurationer som var typiska för den andra
kvantitetstypen i det minimala paret. Den andra uppsättningen stimuli fick
således alltid en total duration för hela V+C-sekvensen på 600 ms. Durationer
hos manipulerade stimuli illustreras i tabell 1.
Tabell 1. Vokal- och konsonantdurationer för stimuli iden aktuella studien.
Ändring av endast
vokalduration (ms)
Komplementär ändring av
vokal- och konsonantduration
(ms)
150
100
50
Ursprungligt
/V˘C/-word
V dur.
150
100
50
C dur.
300
300
300
450
500
550
Ursprungligt
/VC˘/-word
V dur.
250
300
350
250
300
350
C dur.
500
500
500
350
300
250
21 infödda svenskar lyssnade på de 48 testorden och markerade om de
uppfattade ordet som ett /V˘C/- eller som ett /VC˘/-ord. Lyssnarna var mellan 30
och 71 år gamla, och hade olika regionala varianter av svenska, varav två
finlandssvenska. Ingen av dem hade några kända hörselnedsättningar som skulle
kunna påverka deras uppfattning av normalt tal.
De 48 testorden presenterades i slumpmässig ordning, föregångna av inläst
stimulusnummer. Det var 5 sekunders paus mellan stimulus och nästa
nummerangivelse, och det var 1,3 sekunders paus mellan nummerangivelse och
testord. Testet presenterades från dator eller CD-spelare via hörlurar, och
lyssnarna fick först höra 2-3 testord utan att markera, medan hörvolymen
justerades. Lyssnarnas svar markerades på ett svarsformulär där
stimulusnummer och de båda svarsalternativen presenterades. Lyssnarna var
tvungna att välja endera alternativet, det fanns inget ”vet ej”-alternativ. Efter
diskrimineringstestet fick lyssnarna bedöma naturligheten hos varje stimulus, på
en skala från 1 (totalt onaturligt eller osannolikt uttal för en infödd svensk) till
10 (totalt naturligt uttal för en infödd svensk, oavsett regional variant).
Presentationsordning i naturlighetsbedömningen var den samma som för
diskriminerningstestet, men pausen mellan stimulus och nästa nummerangivelse
var 8 sekunder (då naturlighetsbedömningen ansågs mer kognitivt krävande än
diskrimineringsuppgiften), och ordet som respektive lyssnare valt i
diskrimineringstestet var skrivet intill markeringsskalan.
Resultat
Resultatet av diskrimineringstestet presenteras i figur 1 nedan. Både i serierna
med förlängning och förkortning av vokalduration, verkar den komplementära
konsonantlängden ha mycket lite påverkan på lyssnarnas val av tät, tätt, söt och
sött. Enda undantaget är tät, när vokalen kortats till 150 ms (1e). För mat, matt,
hut och hutt, som innehåller de två vokalfonem som är mest spektrumberoende
(Hadding-Koch & Abramson 1964, Behne et al. 1997, Thorén 2003), verkar den
komplementära konsonantdurationen ha större effekt, särskilt vid
vokaldurationer på 100 och 300 ms. Dessa durationsvärden motsvarar V/Ckvoter på 0,2 respektive 1,0 och är typiska för icke ursprunglig längdtyp.
Skillnaden i resultat mellan enbart vokaldurationsändring och komplementär
ändring är statistiskt signifikant (p<0,05) endast vid vissa lokala jämförelser,
t.ex. vid ändring av /a/ och /¨/ från kort till lång (fig. 1b+d).
Figur 2 och 3 visar hur de svenska lyssnarna skattade naturligheten hos
testorden, som en funktion av vokalduration med eller utan justering av
konsonantlängden. Ingen systematisk skillnad i naturlighetsbedömning som
funktion av manipulationstyp kan utläsas av resultatet.
Diskussion
Trots att resultatet är statistiskt osäkert, kan det vara meningsfullt att diskutera
lokala mönster i utfallet. Den postvokaliska konsonantlängden verkar främst ha
påverkat lyssnarnas bedömning av längdtyp i orden innehållande /a/ och /¨/, de
två vokalfonem som var svårast att få lyssnarna att uppfatta som icke
ursprunglig längdtyp. /a/ och /¨/ har större spektral skillnad mellan lång och kort
vokalallofon än /E/ och /O/, och det kan förklara svårigheten att med endast
durationsförändring få dem uppfattade som icke ursprunglig längdtyp, men det
kan inte förklara varför den postvokaliska konsonantens duration hade mindre
inverkan på orden innehållande /E/ och /O/. Man kunde förvänta sig att
konsonantdurationen skulle göra mest ”nytta” vid de durationsvärden då
lyssnarna började byta uppfattning om vilken längdtyp de hörde, och då har
kurvan för tät med successivt förkortad vokal (figur 1e), det närmast idealiska
utseendet.
1a Ursprungligt mat (V:C)
20
15
10
5
0
150
100
vokalduration
50
1b Ursprunglig matt (VC:)
20
15
10
5
0
250
1c Ursprunglig hut (V:C)
300
vokalduration
350
1d Ursprungligt hutt (VC:)
20
15
10
5
0
20
15
10
5
0
150
100
50
250
vokalduration
1e Ursprunglig tät (V:C)
100
vokalduration
50
20
15
10
5
0
250
1g Ursprungligt söt (V:C)
20
15
10
5
0
150
100
Vokalduration
350
1f Ursprunglig tätt (VC:)
20
15
10
5
0
150
300
Vokalduration
50
300
vokalduration
350
1h Ursprungligt sött (VC:)
20
15
10
5
0
V+C
V
250
300
Vokalduration
350
Figur 1 a-h. Antal responser som “icke-ursprunglig kvantitetstyp” för varje värde av
vokalduration. Heldragen linje med fyllda kvadrater representerar manipulation av både
vokal- och konsonantduration. Streckad linje med ofyllda kvadrater representerar
manipulation av enbart vokalduration.
2a Ursprungligt mat /V:C/ uppfattat som
matt /VC:/
10
8
6
4
2
0
10
8
6
4
2
0
*
150
2b Ursprungligt matt /VC:/ uppfattat
som mat /V:C/
100
Vokalduration
250
50
2c Ursprungligt hut /V:C/ uppfattat
som hutt /VC:/
10
8
6
4
2
0
100
Vokalduration
**
50
250
2e Ursprungligt tät /V:C/ uppfattat
som tätt /VC:/
10
8
6
4
2
0
100
Vokalduration
*
300
Vokalduration
350
2f Ursprungligt tätt /VC:/ uppfattat
som tät /V:C/
10
8
6
4
2
0
*
150
350
2d Ursprungligt hutt /VC:/ uppfattat som
hut /V:C/
10
8
6
4
2
0
150
300
Vokalduration
50
250
2g Ursprungligt söt /V:C/ uppfattat
som sött /VC:/
300
Vokalduration
350
2h Ursprungligt sött /VC:/ uppfattat
som söt /V:C/
10
8
6
4
2
0
10
8
6
4
2
0
150
100
Vokalduration
50
V+C
V
250
300
Vokalduration
350
Figur 2 a-h. Lyssnarnas skattning av naturlighet (medelvärden) för testord när de uppfattats
som icke-ursprunglig kvantitetstyp. Heldragen linje med fyllda kvadrater representerar stimuli
med manipulation av både vokal- och konsonantduration. Streckad linje med ofyllda
kvadrater representerar manipulation av enbart vokalduration. En asterisk vid värdet indikerar
mindre än 5 observationer.
3a Ursprungligt mat /V:C/ uppfattat
som mat /V:C/
10
8
6
4
2
0
**
150
100
50
3b Ursprungligt matt /VC:/ uppfattat
som matt /VC:/
10
8
6
4
2
0
*
250
Vokalduration
*
150
100
Vokalduration
10
8
6
4
2
0
250
50
3e Ursprungligt tät /V:C/ uppfattat
som tät /V:C/
10
8
6
4
2
0
150
100
Vokalduration
*
150
100
Vokalduration
50
350
*
*
*
250
50
Ursprungligt söt /V:C/ uppfattat
som söt /V:C/
10
8
6
4
2
0
300
Vokalduration
3f Ursprungligt tätt /VC:/ uppfattat
som tätt /VC:/
10
8
6
4
2
0
*
350
3d ursprungligt hutt /VC:/ uppfattat
som hutt /VC:/
3c Ursprungligt hut /V:C/ uppfattat
som hut /V:C/
10
8
6
4
2
0
300
Vokalduration
300
Vokalduration
350
3h Ursprungligt sött /VC:/ uppfattat
som sött /VC:/
10
8
6
4
2
0
*
*
250
V+C
V
300
350
Vokalduration
Figur 3 a-h. Lyssnarnas skattning av naturlighet (medelvärde) för testorden, då de uppfattades
som ursprunglig kvantitetstyp. Heldragen linje med fyllda kvadrater representerar stimuli med
manipulation av både vokal- och konsonantduration. Streckad linje med ofyllda kvadrater
representerar manipulation av enbart vokalduration. En asterisk vid värdet indikerar mindre
än 5 observationer.
Man kunde här efterlysa en manipulationsserie som tog med vokaldurationer på
200 och 250 ms, för att bättre se vad som händer inom övergångsintervallet.
Diagrammet för /O/ (1g+h) kan tolkas på liknande sätt, nämligen att de flesta
lyssnare vid alla tre durationsvärden redan gått över till att uppfatta stimuli som
icke ursprunglig längdtyp. Resultaten för /E/ och /O/ pekar mot att det aktuella
försöket har missat kritiska områden. Ett nytt försök pågår för att kasta mer ljus
över fenomenet.
För orden innehållande /a/ och /¨/ är bilden en annan. Diagrammen i figur 1ad visar – åtminstone för vokalförkortningsserierna – att i stort sett hela
övergångsområdet finns med, alltså de durationsvärden där lyssnarna började
byta uppfattning om längdtyp. De största skillnaderna mellan
manipulationsserierna, för både förlängning och förkortning av vokalduration,
finns i mitten av kurvan, dvs. inte där lyssnarna började ändra uppfattning om
längdtyp, utan vid ett värde typiskt för icke ursprunglig längdtyp. Jämför man
resultatet av all durationsförändring utan komplementär justering av
konsonantlängd med all durationsförändring med komplementär justering av
konsonantlängd, för endast /a/ och /¨/ och endast de nämnda durationsvärdena
100 respektive 300 ms, är signifikansen hög (p<0,01).
Vi kan så här långt konstatera att durationen hos den postvokaliska
konsonanten hade annan inverkan på lyssnarna efter vokalfonem som har stor
spektral skillnad mellan lång och kort allofon (/a/ och /¨/), än efter de
vokalfonem som har liten spektral skillnad mellan lång och kort allofon (/E/ och
/O/). Effekten verkar tämligen enhetlig inom respektive grupp, och antyder dels
att det finns ett intrikat samspel mellan duration och formantspektrum, men även
att det kan finnas fler fonetiska korrelat till den fonologiska kvantiteten än de
båda nämnda. En tänkbar sådan egenskap är gränsen mellan vokal och
konsonant i relation till den tonala gesten. En studie av detta skulle kräva
kontroll av prominensnivå hos de undersökta orden, då det kan finnas positioner
där kvantitetskontrasten upprätthålls, men där ingen speciell tonal gest
förekommer (Bruce 1977).
Vad gäller lyssnarnas bedömning av naturligheten hos stimuli, uppvisar de
inget enhetligt mönster. Då orden uppfattats som icke ursprunglig längdtyp (se
figur 2) kunde man förvänta sig att orden skulle låta mer naturliga ju närmre de
låg typiska värden för uppfattad längdtyp, och att justering av konsonantlängden
skulle förstärka naturligheten för alla stimuli uppfattade som icke ursprunglig
längdtyp. Denna förväntning infrias ingenstans, men en positiv effekt av
komplementär manipulation, som ökar med ökad manipulationsgrad, syns då ett
ursprungligt mat uppfattats som matt (figur 2 a).
För orden innehållande /a/ och /¨/ kunde man – förutom ovannämnda –
förvänta en allmänt lägre skattning av naturligheten, då ursprungliga spektrala
egenskaper borde uppfattas som mer främmande vid ändrad längdtyp, än för (/E/
och /O/. Detta syns i figur 2 om man jämför gruppen 2a-d (medelvärde 4,13)
med gruppen 2 e-h (medelvärde 8,29).
I de fall testorden uppfattats som ursprunglig längdtyp (figur 3) kunde man
förvänta sig allmänt sjunkande naturlighetsbedömningar ju längre bort från
ursprungliga durationsvärden vi kom. Den komplementära justeringen av
konsonantduration kunde förväntas försämra naturligheten ytterligare, då den
var avsedd att passa till icke ursprunglig längdtyp. Att naturlighetsbedömningen
faller med ökad manipulationsgrad syns i diagrammen 3 a, c, d och f. En orsak
till att den komplementära konsonantlängden inte påverkade naturligheten i
denna studie kan vara det faktum att testorden var enstaviga och uttalades
isolerat. Detta kan ha försvårat både diskrimineringsuppgiften och
naturlighetsbedömningen, då endast de i testorden ingående segmenten (3 per
ord) fanns att relatera de undersökta segmentens durationer med. Även detta
problem kan belysas bättre i det pågående försöket, som använder tvåstaviga ord
i bärfras.
Litteratur
Behne, Dawn, M., Czigler, Peter, E. and Sullivan, Kirk, P. H. 1997: “Swedish quantity and
quality: A traditional issue revisited” Reports from the Department of Phonetics, Umeå
University, PHONUM, 4: 81-84.
Behne, Dawn, M., Czigler, Peter, E. and Sullivan, Kirk, P. H. 1998: “Perceived Swedish
vowel quality: effects of postvocalic consonant duration” International Conference on
Spoken Language Processing, December 1998, Sydney, NSW, Australia. 2291-2294.
Boersma, Paul & Weenink, David, 2001: Praat – a system for doing phonetics by computer.
http://www.fon.hum.uva.nl/praat/
Bruce, Gösta, 1977: Swedish word accents in sentence perspective. Gleerup, Lund.
Eriksson, Anders, 1991: Aspects of Swedish Speech Rhythm. Department of Linguistics.
University of Göteborg.
Fant, Gunnar & Kruckenberg, Anita, 1994: Notes on stress and word accent in Swedish STLQPSR 2-3/1994
Fasth, Cecilia & Kannermark, Anita, 1989: Goda grunder – Svenska för invandrare.
Kursverksamhetens förlag, Lund.
Gårding, Eva, 1974: Kontrastiv prosodi. CWK Gleerups bokförlag, Lund.
Hadding-Koch, Kerstin & Abramson, Arthur, 1964: Duration versus spectrum in Swedish
vowels: Some perceptual experiments. I Studia Linguistica 18. 94-107.
Kjellin, Olle, 1978: Svensk prosodi i praktiken. Hallgren & Fallgren.
Slagbrand, Ylva & Thorén, Bosse, 1997: Övningar i svensk basprosodi. Semikolon, Boden.
Strangert, Eva, 1985: Swedish Speech Rhytm in a Cross-Language Perspective. Acta
Universitatis Umensis. Umeå
Thorén, Bosse, 1982: Svenskans rytm. Om betonade stavelsers förlängning i två
spansktalande invandrares svenska. Opublicerad C-uppsats vid institutionen för lingvistik,
Stockholms universitet.
Thorén, Bosse, 1988: Betoningshandboken. BT Bättre svenska, Stockholm. 2:a upplagan
1994, Sundsvall.
Thorén, Bosse, 2001: Vem vinner på längden. Opublicerad D-uppsats. Institutionen för
lingvistik. Umeå universitet.
Thorén, Bosse, 2003: Can V/C-ratio alone be sufficient for discrimination of V:C/VC: in
Swedish? A perception test with manipulated durations. Phonum 9 (Department of
Phonetics, Umeå University), pp 49-52.
