DET ANTIKA GREKLANDS DEMOKRATI
DEMOKRATI I ANTIKENS GREKLAND
Ordet demokrati är grekiskt och har sitt ursprung i Aten. Ordet betyder folkvälde, folkstyrelse (från demokrateia, av demos = folk och kratein = härska).
Grekland bestod vid denna tid (400-talet f.Kr.) av ett antal stadsstater. Nämnas
kan förutom Aten - Sparta, Thebe, Korint etc…
I det forntida Grekland och särskilt i Aten fanns ett stort intresse för att värdera
och diskutera olika styrelseformer. Ett par av de stora grekiska filosoferna har
bidragit till den diskussionen. PLATONS största arbete ”Staten” handlar om
hur ett samhälle bäst skall styras, hur uppgifterna bör fördelas mellan olika
grupper av medborgare. Hans idealstat är knappast en demokrati, men han för
fram tankar om hur samhället kan förändras och han brottas med flera av de
sociala, ekonomiska och politiska problem som vi långt senare fortfarande
försöker lösa. Platons lärjunge ARISTOTELES diskuterar också olika
statsformer. Han försöker väga förtjänster och brister hos både monarki (från
monarhia, av monos = ensam och archein = härska), aristokrati (från
aristokratia, av aristos = bäst och kratein = härska) och demokrati.
På 400-talet f.Kr. bröt demokratin på allvar igenom i Aten, även om grunden
lagts halvannat århundrade tidigare genom den lagstiftning som SOLON fick
igenom. Det ”demokratiska genombrottet” kom dock att framförallt förknippas
med den Atenske statsmannen PERIKLES.
Aten var en liten stat, som bestod av staden Aten samt halvön Attika. Statens
område var till storleken ungefär som två tredjedelar av Gotlands yta.
Folkmängden har uppgått till omkring trehundratusen, varav ungefär hälften
bodde i själva staden och andra hälften på landsbygden omkring. Staden Aten
fick sin prägel av ett antal klipphöjder. Dominerande var AKROPOLIS,
stadens religiösa centrum med skyddsgudinnan PALLAS ATHENES tempel
PARTHENON. Väster om Akropolis fanns två andra klippformationer:
AREOPAGEN och PNYX (mer om dessa platser senare). Norr om Areopagen
låg AGORA, stadens torg, en stor öppen plats, där människor möttes för att
diskutera aktuella politiska frågor. Strax intill finner vi också PRYTANEION,
stadshus eller regeringsbyggnad, om man så vill.
FOLKFÖRSAMLINGEN
Alla politiska beslut fattades av FOLKFÖRSAMLINGEN. Den bestod av
alla fria vuxna manliga medborgare av rent attisk härkomst (både fadern och
modern måste ha varit atenska medborgare). Uteslutna var alltså - förutom
minderåriga - alla kvinnor, alla slavar och alla som flyttat in från andra håll.
Anders MacGregor-Thunell
DET ANTIKA GREKLANDS DEMOKRATI
Man har beräknat att av de cirka trehundratusen invånarna var det bara omkring
fyrtiofemtusen som hade medborgarskap och rösträtt.
Folkförsamlingen sammanträdde normalt så ofta som var nionde dag.
Sammanträdesplatsen var kullen PNYX. Deltagarantalet kan ha varit upp emot
sex tusen! Människorna slog sig ned på kullens sluttning. De som talade stod
nere på släta marken. Talarna assisterades av en funktionär som kallades
härolden, uppenbarligen en person med väldiga röstresurser, så att folkmassan
skulle höra vad som sades. Några högtalaranläggningar fanns ej vid denna tid…
I princip hade vem som helst rätt att yttra sig, men man fick inte tala mer än en
gång i samma fråga. I realiteten blev det emellertid i Atens folkförsamling liksom i många andra församlingar i senare tid - så att det blev vissa kända
ledare med ”ordet i sin makt” som yttrade sig. Dessa kända talare blev på sätt
och vis dåtidens ”politiska partiledare”, som genom sin talekonst och sin
skicklighet att argumentera kunde rycka massorna med sig. Om PERIKLES
storhet som talare finns flera samtida vittnesbörd. Man jämförde honom med
den högste - guden ZEUS! Han ljungade och blixtrade, sa man. ”Det var
trolldom i hans ord”, sa en författare, ”och han ensam förstod att låta ordens udd
sitta kvar i åhörarnas hjärtan”. I det antika Grekland var talekonst - RETORIK
- en av de viktigaste ämnena i den undervisning som erbjöds framåtsträvande
ynglingar. Man berättade bl.a. historien om atenaren DEMOSTENES som trots
ett dåligt utgångsläge - en svag röst och ett osäkert uppträdande - tränade sig till
att bli en av sin tids främsta vältalare. Anekdoterna berättar om hur han nere vid
stranden försökte överrösta havsbruset och hur han tvingade sig till ett tydligt
uttal, även då han stoppat en kiselsten i munnen. Han blev så berömd att man
idag kan höra om hur en skicklig talare omnämnas som ”en riktig Demostenes”.
AREOPAGEN
Folkförsamlingen fattade beslut i alla politiska frågor. Men man kunde ju inte
låta slumpen avgöra vilka frågor som skulle diskuteras. Ärendena måste först
beredas. Detta förberedande arbete tillkom RÅDET. Atens äldsta
rådsförsamling hade varit AREOPAGEN. Den hade fått sitt namn efter den
kulle där den hade sin verksamhet. På Perikles tid hade den dock förlorat sin
politiska betydelse och var nu enbart en domstol i mordprocesser. På 400-talet
f.Kr. utsågs rådet av de tio FYLER (folkstammar) som Aten indelades i. Varje
fyle utsåg för ett år i taget femtio män som skulle tillhöra rådet. Hela rådet var
alltså en stor församling, femhundra män, men de tjänstgjorde i
femtiomannagrupper och varje grupp fungerade ungefär en månad var. De
femtio rådmän som var i tjänst kallades PRYTANER och de hade sitt säte på
rådhuset, PRYTANEION. Egendomlig kan vi tycka att tillsättningsmetoden
var. Rådmännen valdes inte utan utsågs genom LOTTNING! Det kunde ha sina
Anders MacGregor-Thunell
DET ANTIKA GREKLANDS DEMOKRATI
risker att tillhöra prytanerna. Om någon av dem lade fram för folkförsamlingen
något förslag som stred mot statens lagar, kunde han dömas till stränga straff.
ARKONTER. FOLKDOMSTOLAR
Det fanns i Aten också en rad ämbetsmän som hade till uppgift att se till att
folkförsamlingens beslut blev verkställda. De främsta av dessa ämbetsmän var
de nio ARKONTERNA. I äldre tider hade arkonterna, som då utsågs genom
val, varit mäktiga styresmän. På 400-talet f.Kr. fick de sin uppgift begränsad till
att huvudsakligen sköta förvaltningen i enlighet med de beslut folkförsamlingen
fattat. Liksom rådsmännen utsågs nu också arkonterna och andra ämbetsmän
genom lottning. Deras ämbetsperiod sträckte sig över ett år. Lottningsmetoden
avsåg att ge alla lika möjligheter att uppnå ämbetena. Inga mänskliga
hänsynstaganden eller intriger utan slumpen - ödet, gudarna - skulle avgöra
vilka som skulle utses.
Det fanns dock ett ämbete som man ej vågade tillsätta på detta vis. Det var
STRATEGERNA. De var tio till antalet, en för varje fyle, och de skulle i tur
och ordning tjänstgöra som överbefälhavare i krig. Här måste man se till att
posterna tillföll militärt lämpliga personer. Därför valdes strategerna.
Visserligen gällde valet endast för ett år i taget, men en skicklig och
förtroendeingivande strateg kunde omväljas gång på gång. Strategerna kunde
också få ett stort politiskt inflytande. Det var i sin egenskap av strateg som
Perikles under många år blev Atens verklige ledare.
Folket, dvs de som hade medborgarskap och rösträtt, hade alltså beslutanderätt
i alla frågor genom folkförsamlingen och rådet. Folket hade också domsrätt.
Areopagen hade tidigare spelat en betydande roll i rättskipningen, men liksom
den på 400-talet f.Kr. hade förlorat sin makt, hade den också fått sina dömande
befogenheter inskränkta. I stället hade man redan på Solons tid inrättat
FOLKDOMSTOLAR, sammansatta av hundratals slumpvis utsedda medborgare. Också här var det lottdragning som bestämde vilka som skulle utses.
Man kan inte påstå att detta system var lyckat. Det finns talrika i källorna
bevarade exempel på att folkdomstolar fällde upprörande och orättfärdiga
domar. Mest bekant för eftervärlden är den dom som drabbade SOKRATES.
År 399 f.Kr. dömdes han till döden av en folkdomstol för att han ”genom sitt tal
hade fördärvat den atenska ungdomen och visat förakt mot statens gudar”…
Anders MacGregor-Thunell
