Veronica Melander, Hela Jorden Nr. 6, 2000, sid. 3-6
De fattigas kyrka lever (Nationellt basgruppsmöte i brasilianska Ilhéus)
I några av den romersk katolska kyrkans stift i Brasilien får lekkvinnor (och män) utföra
uppgifter som de flesta av deras motsvarigheter i Svenska Kyrkan förmodligen knappt skulle
drömma om.
Lekkvinnor (och män) har hand om undervisning inför dop och den första
nattvarden, de leder bibelstudiegrupper, de döper barn och viger samman par, samt handhar
hela söndagens gudstjänst utan medverkan från en präst. Det handlar om basgruppsrörelsen,
som envist överlever, trots att många försökt dödförklara den.
Det finns omkring 70 000 basgrupper inom den brasilianska katolska kyrkan.
Deras främsta kännetecken är att de söker visa på en konkret möjlighet för kyrkan att
solidarisera sig med de fattiga och förtryckta. De består till största delen av människor som
själva är fattiga och marginaliserade. Detta är en viktig poäng med basgrupperna. De fattiga
ska inte vara passiva offer för omvärldens nyckfulla välvilja. Istället måste kyrkan hjälpa dem
att aktivt delta i arbetet för att skapa ett mer jämlikt och demokratiskt samhälle.
I juli i år samlades representanter från hela Brasilien till det tionde nationella
basgruppsmötet, som hölls i staden Ilhéus i nordöstra Brasilien. Temat för mötet var: ”Guds
folk 2000 år av vandring”. Syftet var att reflektera över basgruppernas historia, identitet och
drömmar, allt i relation till hur man bäst lever i Jesu efterföljd.
Omkring 2400 delegater deltog. De flesta av Brasiliens 267 katolska stift var
representerade. Dessutom närvarade omkring 70 biskopar och en rad inbjudna gäster. Bland
dem fanns representanter för Brasiliens protestantiska kyrkor, ledare för afro-brasilianska
religioner, representanter för ursprungsbefolkningens olika etniska grupper, samt en rad
teologer och samhällsvetare som arbetar som rådgivare åt basgruppsrörelsen. Inbjudna gäster
från övriga Latinamerika fanns också på plats. Totalt närvarade omkring 3000 personer på
mötet, drygt hälften av dem kvinnor.
När den brasilianska basgruppsrörelsen träffas är det fråga om ett möte mellan
en rad olika kulturer och folkslag. En del har rest hundratals mil, i flera dagar med buss, och
ibland med båt ned för Amazonas bifloder. Från nordöstra Brasilien kommer många som har
afrikanskt och/eller indianskt ursprung. Några enstaka kommer från ”quilombos”, samhällen
som en gång i tiden byggdes upp av förrymda slavar och där de västafrikanska traditionerna
starkt lever kvar.
Från södra Brasilien kommer tredje eller fjärde generationens ättlingar till tyska
och italienska invandrare. Storstädernas representanter har ett mycket blandat ursprung. Inte
oväntat syns också en och annan person med japanska anletsdrag. Brasilien är det land i
världen, förutom Japan, där det finns flest japaner.
Vad är det då för frågor som mest engagerar basgrupperna idag och vad har de
för drömmar och visioner? Brasilien är så vidsträckt och de lokala skillnaderna så stora. Men
det finns ändå en del ting som alla är eniga om. Kritiken mot den nyliberala ekonomiska
politik som förs i Brasilien är massiv på mötet i Ilhéus. Denna politik innebär bland annat
ökad arbetslöshet med fattigdom som följd. De flesta basgrupper tycks vara eniga om att det
är viktigt att ta itu med frågor gällande sexism och rasism, ekumenik och religionsdialog,
samt ekologi. Hur långt de har kommit med dessa frågor i praktiken varierar emellertid från
plats till plats.
–Jag drömmer om ett samhälle och en kyrka där det råder demokrati, och där
man inte gör skillnad på svart eller vit, man eller kvinna, säger Isac från nordöstra Brasilien.
2
–Jag önskar att vi vore mer ekumeniska, säger Rosângela från Paraná i södern.
Men det är så svårt att veta hur man ska göra, eftersom de flesta kyrkor inte är intresserade av
att ha ekumenik med oss. Vi behöver mycket mer hjälp och utbildning gällande detta.
Kanske är det ursprungsbefolkningarnas representanter som har de mest
konkreta drömmarna:
–Förfädernas dröm var att vår jord var fri. Det är också vår dröm att våra marker
utmärks och att vi får leva i fred på dem.
Mötet i Ilhéus innebar samtidigt 25-årsjubileum av det första nationella
basgruppsmötet som hölls i Brasilien 1975. Men många basgrupper är äldre än så. De började
bildas på 1960-talet och deras historia är nära förknippad med befrielseteologin och kampen
mot militärdiktaturen. På 1960-talet, efter det II Vatikankonciliet, ansåg många katolska
teologer att det behövdes en genomgripande förändring av kyrkans pastorala arbete i
Latinamerika. Präster och ordenssystrar borde arbeta på ett sätt som var bättre förankrat i den
latinamerikanska verkligheten. De borde ta hänsyn till människans totala livsvillkor, inklusive
den ekonomiska och sociala situationen. Kyrkan skulle vara en profetisk röst i samhället och
särskilt ta ställning för de fattiga. Dessutom var prästbristen stor, vilket innebar att lekfolket
borde få ett större ansvar när det gällde att upprätthålla kyrkans verksamhet.
En del basgrupper växte fram utifrån ett politiskt och socialt engagemang,
medan andra uppstod utifrån ett mer traditionellt kyrkligt sammanhang. Vad alla hade
gemensamt var den centrala plats som bibeln och bibelstudium hade i basgruppen.
Hur ska man då definiera en brasiliansk basgrupp? De lokala skillnaderna är
stora, men vad alla har gemensamt är att de använder metoden iaktta, bedöma, handla som är
förknippad med befrielseteologin: Först ska den konkreta verklighet människor lever i
analyseras. Sedan ska den bedömas i ljuset av bibeln. Utifrån dessa två delar, analys och
bibelstudium, kommer man fram till hur man ska agera i samhället och i kyrkan.
3
En brasiliansk basgrupp fungerar som en församling på basnivå och kan ha allt
mellan 50 och 1000 medlemmar. Ofta är den knuten till ett kapell, som får besök av en präst
från församlingens huvudkyrka några gånger om året. I övrigt handhar basgruppen den
kyrkliga verksamheten på platsen.
En basgrupp innehåller i sig mindre grupper som ägnar sig åt exempelvis
bibelstudium, har ansvar för barnens undervisning, gudstjänstens utformning eller socialt
arbete. Basgruppen är således ett sätt att vara kyrka på lokal nivå. Den är öppen för dem som
bor i grannskapet.
En vanlig uppfattning gällande den religiösa situationen i Brasilien och övriga
Latinamerika är att de fattiga i stor utsträckning sällade sig till basgrupperna under 1970- och
1980-talen och, inspirerade av Bibeln, började kämpa för social-ekonomisk, politisk och
andlig befrielse. Med demokratiseringsprocesserna och slutet på det kalla kriget miste
basgrupperna sin relevans och de fattiga vände sig istället till pingstkyrkorna. De fattiga anses
föredra pingstkyrkornas känsloutlevelse och inte attraheras av basgruppernas sociala och
politiska engagemang. Många tror också att Vatikanens utnämningar av konservativa
biskopar under senare år har tagit död på basgruppsrörelsen. Men är denna bild riktig?
Brasilianska teologer och sociologer som står nära basgruppsrörelsen
ifrågasätter denna uppfattning. Luiz Alberto Gómez de Souza är direktor för CERIS, ett
forskningsinstitut som är underställt den brasilianska katolska biskopskonferensen. Han
menar att basgruppernas betydelse under 1970- och 80-talen har överdrivits. Basgrupperna
var alltid en liten och förföljd minoritet. De är inte svagare idag än de var tidigare.
Ivo Lesbaupin är generalsekreterare för ISER/ASSESSORIA, en organisation
som också arbetar med basgruppsrörelsen. Enligt honom är uppfattningen att basgrupperna
försvunnit delvis en skapelse av massmedia. Tidningarna skriver inte längre om dem. De är
mer intresserade av den spektakulära tillväxten av pingstkyrkor och karismatiska rörelser.
4
Men uppfattningen att basgrupperna är döende sprids även av en del
befrielseteologer i den äldre generationen – kanske för att de är besvikna över
basgruppsrörelsens utveckling och att den inte fått mer inflytande inom den romersk katolska
kyrkan. Det är ofrånkomligt att basgrupperna har en lägre politisk profil efter demokratins
genombrott. Nu kan politiskt och socialt förändringsarbete bedrivas fritt, utan den katolska
kyrkans beskydd.
Trots allt är många eniga om att basgruppsrörelsen befinner sig i kris på olika
sätt. Dagens konjunktur främjar inte utveckling av gemenskaper, utan istället mer
individualistiska religiösa uttryckssätt som erbjuds av pingstkyrkorna och den katolska
karismatiska rörelsen.
Den mest typiska basgruppsmedlemmen är en kvinna som är bosatt i en mindre
stad eller på landsbygden. När man betänker vilken snabb urbanisering Brasilien genomgår
förstår man därför också basgruppsrörelsens problem. När de första basgrupperna kom till på
1960-talet bodde fortfarande majoriteten av Brasiliens befolkning på landsbygden. Idag bor
omkring 75 till 80 procent i städer. Landsbygdens invånare flyr fattigdomen i hopp om ett
bättre liv i storstädernas slumområden. I nordöstra Brasilien har basgrupper försvunnit när
hela byar ödelagts på grund av torkan. I storstadsslummen har basgrupperna mycket svårare
att få fäste än på landsbygden.
Trots detta är stämningen i Ilhéus uppmuntrande. De flesta delegater tycks inte
uppleva att basgrupperna för någon tynande tillvaro. Det stora antalet ungdomar som närvarar
vid mötet visar också att det finns en nytillväxt inom basgruppsrörelsen. De unga, majoriteten
tjejer, är ofta stridslystna och deras krav får en och annan biskop att blekna. Det handlar till
exempel om krav på kvinnliga präster och om att kyrkan, även basgrupperna, måste göra upp
med den sexistiska och rasistiska historia som präglar Brasilien.
5
När basgruppsmötet i Ilhéus avslutas sluter ortsbefolkningen upp bakom
processionen som går mot katedralen för att fira den avslutande mässan. Vad har delegaterna
då kommit fram till? Ett brev, som innehållet en rad utmaningar för framtiden, har
sammanställts. Det handlar både om att förstärka basgruppernas mystik och eftertryck på
bättre bibelteologisk utbildning, samt om strävandena att skapa ett mer rättvist och
demokratiskt samhälle. Men det viktigaste med mötet i Ilhéus är inte ett skrivet papper, utan
att människor fått träffas och dela erfarenheter tvärs över hela det mångfacetterade Brasilien.
6
