Sin aldrig rostande kärlek till fiskevatten…
Sin aldrig rostande kärlek till fiskevatten, hav och båtar och den för länge
sedan hägrande drömmen om en stuga med utsikt över de fria vidderna
har ägaren förverkligat med torslandabygget. Stugan byggdes för trettio
år sedan men övriga byggandet pågår ännu. Att med full rättvisa skildra
hur den idylliska vrån bland bergen vuxit upp, skulle fylla volymer. Lika
litet som Rom byggdes på en dag, har av en ödemark av mossar och
moras denna lustgård byggts i en handvändning. Men hackan och spaden
har ej helt kunnat fånga den gamle vikingen. Till sena ålderns höst har
stugan blivit trång vid anblicken av fjorden, som en lugn sommarkväll
inbjuder till rogivande vitlingfiske. Eller en stormdag med vindpiskade
sjöars dån mot bränningar och klippor väcker minnen från forna dagar
under otaliga seglatser som skeppare på Tärnan och Fyrväpplingen.
Att en fackman blir anlitad om råd är helt naturligt, men sällan har väl
ungdomar haft en mera outtröttlig och uppmuntrande rådgivare än vi på
Torslanda. Vid de första anspråkslösa "regattorna" fick vi lära oss att tävla
för seglingens egen skull, att behärska en situation, lära att passa såväl
sig själv som seglen och att aldrig svika kamrat- och gentlemannareglerna
seglare emellan. Att båtarna sedan var av mest skilda slag, snipor, jollar
och segelekor ökade endast intresset och tävlingslusten. Nog kunde det
väl bliva en del dispyter angående segelytan, när någon påstod, att hans
jolle var byggd att föra mesan, eller en snipa visade sig med hemmasydda
bramsegel, klyvare och länsfock. Det seglades av hjärtans lust och på
sensommaren kunde brunbrända och friska ungdomar som glada
sommarbarn hämta sina priser för god segling med sina mer eller mindre
fantasifulla farkoster. Den goda viljan och glädjen fattades aldrig,
prisbägarna höjdes med tack för god samsegling och dansen tråddes för
sista gången med sommarens kuttersmycken. Efter årens lopp ha de
gamla sniporna ersatts med tekniskt fulländade kappseglare och andra
skärgårdens segelbehängda prydnader. Verkliga stortävlingar har
organiserats, men om utvecklingen skapat större spänning i
kappseglingarna bör vara osagt. Sällan har väl båtbesättningarna med
större iver och kampvilja ställt upp till tävlan än gastarna på Får-den,
Bonzo, Sickan och Lill-Klas.
Utsikten över Rivöfjorden är storslagen ej endast ur natursynpunkt.
Sveriges port mot väster står öppen denna väg. Mycket av landets
naturrikedomar skeppas ut och förnödenheter föres in. Från stugfönster
och utsiktsberg kan man följa många nationers stoltheter på havet bland
mera anspråkslösa kolbåtar, motorseglare och trawlare. Oavsett det yttre
hos dessa fartyg är de alla lika nödvändiga och hålla kontakt med
yttervärlden i arbete för samfärdsel och landets försörjning. Den livliga
lufttrafiken vittnar om landets framskjutna ställning på detta område och
många affärsmän och turister välkomnas till Sverige vid Torslanda
flyghamn.
Som avslutning på sjöfarts- och seglarbragderna vill jag nämna de
åldrande vikingarnas sammankomst, som i många år var tradition,
"inflyttning av trädgårdsmöblerna". De gamla pojkarna med några seklers
sammanlagd ålder, silver på hjässan, havet i blicken och guld i hjärtat
samlas till "skaffning". Otaliga äventyr vid roder och skot, strandhugg i
Bohusläns skärgård och minnen av goda vänner ventileras.
Nog kunde väl "ljugarbänken" vid Kustens brygga förtälja saltare och
mera kryddade skrönor men knappast med mera äkta glädje och sann
humor än historierna vid Torslanda trädgårdsmöbler.
