I korsets skugga
Vem trodde vår predikan, för vem var HERRENS arm uppenbarad? 2 Som en späd
planta sköt han upp inför honom, som ett rotskott ur torr jord. Han hade varken
skönhet eller majestät. När vi såg honom var hans utseende inte tilldragande. 3 Han var
föraktad och övergiven av människor, en smärtornas man och förtrogen med lidande,
lik en som man skyler ansiktet för, så föraktad att vi räknade honom för intet.
4
Men det var våra sjukdomar han bar, våra smärtor tog han på sig, medan vi höll
honom för att vara hemsökt, slagen av Gud och pinad. 5 Han var genomborrad för våra
överträdelsers skull, slagen för våra missgärningars skull. Straffet var lagt på honom för
att vi skulle få frid, och genom hans sår är vi helade. 6 Vi gick alla vilse som får, var och
en gick sin egen väg, men all vår skuld lade HERREN på honom.
7
Han blev misshandlad, men han ödmjukade sig och öppnade inte sin mun. Lik ett
lamm som förs bort till att slaktas, lik ett får som är tyst inför dem som klipper det, så
öppnade han inte sin mun.
8
Genom våld och dom blev han borttagen. Vem i hans släkte besinnar att när han
rycktes bort från de levandes land, blev han plågad på grund av mitt folks överträdelse?
9
Bland de ogudaktiga fick han sin grav, men hos en rik var han i sin död, ty han hade
ingen orätt gjort, och svek fanns inte i hans mun.
10
Det var HERRENS vilja att slå honom och låta honom lida. När du gör hans liv till
ett skuldoffer, får han se avkomlingar och leva länge, och HERRENS vilja skall ha
framgång genom honom. 11 Genom den vedermöda hans själ har utstått får han se1 och
bli tillfreds. Genom sin kunskap förklarar min rättfärdige tjänare de många rättfärdiga,
och deras skulder är det han som bär.
12
Därför skall jag ge honom de många1 som hans del, och de starka skall han få som
byte, eftersom han utgav sitt liv i döden och blev räknad bland förbrytare, han som bar
de mångas synd och trädde in i överträdarnas ställe.
(Isa 53:1-12 SFB)
13
Han har frälst oss från mörkrets välde och fört oss in i sin älskade Sons rike. 14 I
honom är vi friköpta och har fått förlåtelse för våra synder…
19
Ty Gud beslöt att låta hela fullheten bo i honom 20 och genom honom försona allt med
sig, sedan han skapat frid i kraft av blodet på hans kors - frid genom honom både på
jorden och i himlen.
21
Också ni som en gång var främmande för Gud och genom ert sinnelag och genom era
onda gärningar hans fiender, 22 också er har han nu försonat med sig, när han i sin
jordiska kropp led döden. Han vill låta er träda fram inför sig heliga, fläckfria och
oförvitliga, 23 om ni verkligen står fasta och väl grundade i tron och inte låter er rubbas
från hoppet i det evangelium som ni har hört och som har predikats för allt skapat
under himlen och som jag, Paulus, har blivit satt att tjäna.
(Col 1:13-23 SFB)
1
Idag firar vi en stor söndag i vårt kyrkoår. Vi firar Palmsöndagen, den dag när vår Herre Jesus
red in i Jerusalem medan folket jublade och viftade med palmkvistar.
För folket var det glädje och sång, men i bakgrunden rörde sig mörka figurer som höll på att
planera det som skulle drabba på långfredagen: korset. Kristi kors är rest i centrum av
världshistorien. Den ena armen sträcker sig hela vägen bak till skapelsen, den andra armen
sträcker sig hela vägen fram till tidens slut. Hela världen och varenda människa som någonsin
levat är famnad av Kristi kors.
Idag står vi på tröskeln till vår största högtid, till vår tros största mysterium. Det är inte
krubban eller ängeln eller duvan som vi har längst fram i kyrkan, som en ständig symbol och
påminnelse och blickfång. Det är Kristi kors.
Vi står nu på tröskeln till Stilla veckan, och snart får vi leva oss in i vår Herres lidande, död
och uppståndelse. Vi ska få leva med i den starkaste berättelsen som den här världen har
skådat. Den djupaste kärleken. Det vassaste modet. Den tuffaste kampen. Den största
tragedin. Och sen världshistoriens lyckligaste slut, ett lyckligt slut som vi hittills bara sett
början av.
Nu under Alphakursen och Betakursen som vi har haft här i kyrkan, har en av de första
samlingarna haft ämnet ”varför måste Jesus dö?”. Och jag tänker att när vi nu snart ska få leva
oss in i korset och uppståndelsen, då kan det vara gott att grunda lite först. Då kan det vara
gott om vi får ägna en söndag åt att försöka förstå lite bättre vad det var som hände där på
korset en dag i april för 1981 år sen, fredagen den 7 april år 30.
Vi har fått höra två starka texter från Nya och Gamla testamentet, två texter som berör två
olika delar av vad korset innebär. Men jag måste säga innan jag går vidare: Korset är ett
mysterium som vi inte får prata sönder. Vi måste närma oss det med ödmjukhet, stillhet och
öppet sinne. Den stolte stormar på och ser inget speciellt med Kristi kors, men den ödmjuke
kan få upptäcka ett hjärta som är större än världen, en skatt som övergår allt förstånd, en
andlig storhet som gör att allt annat förbleknar. Det finns ordspråk som upprepas tre gånger i
Bibeln, ett ordspråk som jag har kommit tillbaka till många gånger under mina år sin kristen:
Gud står emot den högmodige, men de ödmjuka ger han nåd.
Korset är ofattbart, men vårt mänskliga förstånd kan inte tänka på annat sätt än med ord eller
bilder. Och då måste vi ta till oss Kristi kors med mänskliga ord, med liknelser som hjälper
oss att ta emot det han vill ge oss. Då kan vi beskriva korset dels som ett offer, som är
objektivt för hela mänskligheten, och dels som en försoning som är subjektiv där du och jag
och varenda en av oss kommer in i gemenskap med Gud just när vi fattar vad Jesus har gjort
och kommer till tro.
Vi hörde i Jesaja 53 om att Straffet var lagt på honom för att vi skulle få frid, och att han
vill att vi gör hans liv till ett skuldoffer. Och vi hörde i Kolosserbrevet att när vi var
främmande och fientliga för Gud, då försonade han oss med honom i kraft av blodet på hans
kors. Offer och försoning. Två sätt att med mänskliga ord försöka förklara det ofattbara som
2
Kristus gjorde på korset för 2000 år sen. Ett objektivt offer och en subjektiv försoning. Två
delar av samma sak.
Men jag vet inte hur väl ni kan er frikyrkohistoria… för 140 år sen, på 1870-talet, hade vi en
intensiv debatt här i frikyrkligheten om hur vi skulle förstå korset, om vi skulle ha en objektiv
eller subjektiv försoningslära. De flesta betonade den objektiva delen med offret, men de som
ville betona den subjektiva delen bröt sig loss och bildade det som idag har blivit
Missionsförbundet eller Missionskyrkan.
Och det här bråket kallades för det omöjliga namnet ”försoningsstriden”. Det är först långt
senare som det har blivit försoning mellan de olika parterna i försoningsstriden. För i grunden
är det ju två sätt att se på samma sanning.
Jag tänker att vi idag här i predikan ska se lite närmare på de här två olika perspektiven, först
det objektiva offret i Jesaja 53 och sen den subjektiva försoningen i Kolosserbrevet 1.
DET OBJEKTIVA OFFRET
Vi går till Jesaja 53 – oerhört starka ord:
Han var genomborrad för våra överträdelsers skull, slagen för våra missgärningars
skull. Straffet var lagt på honom för att vi skulle få frid, och genom hans sår är vi
helade. 6 Vi gick alla vilse som får, var och en gick sin egen väg, men all vår skuld lade
HERREN på honom.
Han var genomborrad och slagen… Varför var Jesus tvungen att lida så fruktansvärt? Det är
inte för inte som Mel Gibsons film Passion of the Christ blev barnförbjuden. Piskad, plågad
och sönderspikad, hånad av alla omkring, och sen det andliga mörkret som sänker sig så att
han utbrister ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?” Varför en sådan plåga?
Är det inte så att ju svårare brottet är, desto tyngre blir straffet? Han hade aldrig gjort något
annat än gott, men det var för våra överträdelsers skull, för våra missgärningars skull, all vår
skuld lade HERREN på honom. Auschwitz. Darfur. Knutby. Allt vårt förakt. Alla våra lögner.
Alla gånger vi struntat i Gud och gjort uppror mot all sund ordning och skadat hans skapelse
och hans älskade avbilder och oss själva. Är det inte så att vi alla har saker i våra liv som vi
skäms över, saker som vi helst skulle vilja ha ogjorda, saker där våra val har sargat våra egna
eller våra närmastes liv?
Vi gick alla vilse som får, men all vår skuld lade HERREN på honom.
Straffet var lagt på honom för att vi skulle få frid.
Straffet är redan utkrävt, den 7 april år 30. Guds offerlamm har tagit med sig all vår ondska
och all vår synd ner i graven. Hur mycket straff och hur mycket vrede finns det då kvar för
dig att bära? 1%? En promille? Nej, ingenting. ALL vår skuld lade Herren på honom. (Sedan
3
får vi naturligtvis möta prövningar här i livet, utmaningar som hjälper oss att växa. Men det är
något helt annat än att säga att vi blir straffade för våra synder.)
Det är därför korset är vår glädjesymbol, vår segersymbol. Korset är din garanti att Gud
kommer att vara god, bara god och inget annat än god mot dig. Som Paulus frågar i Rom 8:
Han som inte skonade sin egen Son utan utlämnade honom för oss alla, hur skulle han
kunna annat än också skänka oss allt tillsammans med honom? Om Gud är för oss, vem
kan då vara mot oss?
Det gäller dig, det gäller din bänkgranne, det gäller kassörskan på Willys och
spårvagnschauffören och Muammar Kadaffi och varenda annan människa du kan komma på
och nämna. 2 Kor 5:19: Gud var i Kristus och försonade världen med sig själv.
Det rättmätiga straffet för dina och mina synder, det har Kristus tagit en gång för alla. Det är
storheten i offret, den stora objektiva försoningen som gäller alla människor.
DEN SUBJEKTIVA FÖRSONINGEN
Men varför jublar då inte spårvagnschauffören av glädje? Varför beter sig Kadaffi fortfarande
som han gör, om Kristus har dött för att sona hans synder?
Då kommer vi in på den andra aspekten, den subjektiva försoningen. För även om allt är klart
från Guds sida nu efter korset, så är inte allt klart från varje människas sida. Även om Gud har
förlåtit, så kanske du eller jag eller någon vi känner vägrar att bli förlåten och öppna sig för
Gud och erkänna honom som Gud och Herre.
Och där har vi den andra texten i Kolosserbrevet. Paulus skriver om ni som en gång var
främmande för Gud och genom ert sinnelag och genom era onda gärningar hans
fiender.
Är man främmande för Gud och har ett fientligt sinnelag, då får man ingen nytta av att Gud
har öppnat vägen från sitt håll. Då sitter man fortfarande där isolerad, av eget val.
Då blir det som blev för vissa soldater för Japan när andra världskriget tog slut. Kejsaren hade
slutit fred med amerikanarna, men under flera år efteråt satt japanska soldater på avlägsna öar
och höll vakt och sköt på alla som försökte nå fram till dem. ”Kriget är slut, det är fred!” –
”Det tror vi inte på!” Och inte förrän det nådde fram en personlig hälsning från självaste
kejsaren att han verkligen hade gjort fred, vågade de lägga ner sina vapen och komma ut i
gemenskapen.
Och det kan vara likadant för många av oss människor. Gud har slutit fred, men vi vågar inte
lita på det, så vi håller oss undan i ensamhet och får leva våra liv i anspänning och
krigstillstånd. Och om vi totalvägrar att öppna oss för Gud ända in i döden, så kommer vi att
fortsätta vara isolerade från honom även i evigheten.
4
Men då kommer Gud, genom Guds Ande och Guds Ord, försoningens ord, evangeliet om
korset. Och detta är så vackert… här ser vi Guds hjärta. Jesus kom till oss med en utsträckt
hand och lät oss göra vad vi ville med honom. Han kom i svaghet och lät oss ösa allt vårt
förakt och allt vårt hat över honom, medan han bara bad: ”Fader, förlåt dem, för de vet inte
vad de gör”.
För själv är han ju odödlig. Vi fick döda honom bäst vi ville på korset, han var levande efteråt
ändå. Vi kan inte skada Gud. Han låter oss ösa all vår vrede mot honom tills vi kommer till
besinning, tills vi inser: vad håller jag på med? Hur kan jag göra så mycket ont mot någon
som bara vill mig gott, och som inte slår tillbaka?
Hur kan jag? Vem är jag? Vem vill jag vara?
Man kan säga att korset är Guds aktiva passivitet. Gud väljer att låta oss människor driva
igenom vår vilja, tills vi inser att det är ohållbart. Och kapitulerar och låter honom få vara
Herre i våra liv, Herren som förlåter synder.
Och DÅ får vi uppleva den subjektiva försoningen, när det som redan var objektivt sant blir
en upplevd verklighet i våra liv. Då får vi uppleva det som Paulus berättar om för de kristna i
Kolosse:
13
Han har frälst oss från mörkrets välde och fört oss in i sin älskade Sons rike.
Ty Gud beslöt att… genom honom försona allt med sig, sedan han skapat frid i kraft
av blodet på hans kors.
21
Också ni som en gång var främmande för Gud… har han nu försonat med sig. Han
vill låta er träda fram inför sig heliga, fläckfria och oförvitliga.
19
Det är det här vi ska fira nu under påsken. Du är helig och fläckfri inför Gud. Renad genom
Kristi offer, försonad genom Kristi kärlek. Dyrt och heligt älskad nu, och med en underbar
framtid. Jag avslutar genom att läsa ur Upp 7:
9
Därefter såg jag, och se: en stor skara som ingen kunde räkna, av alla folkslag och
stammar och länder och språk. De stod inför tronen och inför Lammet, klädda i vita
kläder och med palmblad i händerna. 10 Och de ropade med hög röst: "Frälsningen
tillhör vår Gud, honom som sitter på tronen, och Lammet."
Dessa är de som kommer ur den stora nöden, och de har tvättat sina kläder och gjort
dem vita i Lammets blod. 15 Därför står de inför Guds tron och tjänar honom dag och
natt i hans tempel, och han som sitter på tronen skall slå upp sitt tabernakel1 över dem.
16
De skall aldrig mer hungra eller törsta, inte heller skall solen eller någon annan hetta
träffa dem. 17 Ty Lammet som står mitt för tronen skall vara deras herde och leda dem
till livets vattenkällor, och Gud skall torka bort alla tårar från deras ögon."
(Upp 7:9-10, 14-17)
5
