JUDISKA GRUPPER PÅ JESU TID

Judiska Grupper 2015
JUDISKA GRUPPER PÅ JESU TID
Judendom som begrepp förekommer bara en gång i Nya testamentet (Gal 1:14). I allmänhet
avser man med ordet judendom det judiska folkets tro och liv så som det utformades under
och århundradena efter fångenskapstiden i Babel. Man brukar tala om judendom under andra
templets tid. Man kan utskilja olika perioder i judendomens historia med speciella särdrag.
Man kan inte egentligen tala om judendom med stort “J” före formandet av den rabbinska
judendomen på 4-500-talet efter Jesus. Judisk tro som en samlad storhet med tydliga gränser
och en överhet som normerar dess yttringar, hänger samman med sammanställningen av
textsamlingarna Mishna och Talmud.
Mishna (’de äldstes traditioner’) fixeras i skrift först nära 200 år efter Jesu tid. Talmud finns i
två utföranden, dels en kortare palestinensisk version som formas i skrift under 300-talet och
senare, dels den Babyloniska som blev färdig under 500-talet. Den Rabbinska Judendomen
vilar på dessa texter och utgör grunden och tolkningsnyckeln till den hebreiska Bibeln för all
senare Judendom.
- Men hur såg då den religiösa världen ut i Judéen och Galileen under Jesu tid?
- Vilka var då inflytelserika och vilka var folkets ledare?
Det är de frågorna som det här kompendiet försöker skissa i grova drag. Judisk tro på Jesu tid
kunde ta sig många olika former. Tolkningarna och tillämpningarna kunde gå isär. Det
gemensamma för alla var tron på Bibelns Gud, det Han uppenbarat i Toran och kallelsen till
Israel som sitt egendomsfolk.
Den judiske historikern Josefus som föddes år 37 eller 38 e.Kr. talar om tre huvudgrupper
inom judendomen; fariséer, esséer och sadducéer. Han kallar dem ömsom partier ömsom
filosofier. Samma tredelning finns i Qumran. Men den rabbinska litteraturen delar Israel i två
grupperingar - sadducéer och fariséer.
SANHEDRINEN
Sanhedrinen, eller Stora Rådet som är beteckningen i Nya Testamentet, bestod enligt Mishna
av 71 platser. Tjänstgörande översteprästen var ordförande. Förebilden till Sanhedrinen är
Moses som samlar 70 äldste och formar ett ledarskap. (4Mos 11,16)
Det fanns andra synedrier (domstolar). I Jerusalem fanns även ett boule (råd) som antas haft
70 delegater. Så långt man vet hade detta råd inte befogenheten att styra Jerusalem eftersom
Jerusalem inte var någon självständig statsstat (polis). Hur de olika råden exakt förhåller sig
till varandra är oklart. Inte heller evangelierna ger klarhet i detta.
Traditionellt har Sanhedrinen setts som judarnas högsta styrande och dömande råd, med
befogenheter och begränsningar reglerade av de romerska makthavarna. Romarna var
intresserade av att politisk frid rådde och delegerade juridiska/religiösa ärenden till Stora
Rådet. I realiteten var översteprästen den mest inflytelserike som styrde med stöd från
översteprästfamiljerna och inflytelserika lekmän.
Fariséer fanns representerade i Sanhedrinen men dominerade inte. I verkligheten är
Sanhedrinen roll och sammansättning höljd i dimma. Evangelierna ger inte mycket ljus i
detta. Men den ledande funktionen för folket innehades av översteprästerna.
SADDUKEERNA
Sadducéerna är ett av de tre partier eller filosofier som Josefus talar om. Det var ett politiskt
intresseparti med företrädesvis medlemmar från översteprästfamiljerna. De företrädde den
judiska aristokratin av det högre prästerskapet.
Sadducéerna accepterade inte fariséernas muntliga traditioner. De förnekade bl.a. änglarnas
existens och uppståndelsen, men kunde tro på evigt liv.
Politiskt kompromissade sadducéerna med Rom för att på så sätt få behålla ett relativt
självstyre och för att själva få behålla sina privilegier som överklass.
Namnet Sadducé kommer troligen av prästen Sadok (2Sam 8:17). Den sadokitiska familjen
splittrades under den politiska oron på 170-160 talet f. Kr. En grupp sadokiter flydde till
Egypten och uppförde templet i Leontopolis. Möjligen leddes den gruppen av översteprästen
Onias.
Eventuellt byggdes ett annat tempel i Samarien av några ur den sadokitiska familjen.
Samtidigt bryter sig en annan gren av sadokiter ut och formar Dödahavsförsamlingen. Till
dem ansluter sig även icke präster från den chassidiska rörelsen.
Förmodligen åberopade sadducéerna sin auktoritet och härkomst från prästen Sadok
(2 Sam). Sadducéerna kompromissade med Hasmoneerna anspråk på att bära överste
prästtitel. Hasmoneerna var nämligen inte från Sadoks släkt och aroniter, De hade därför inte
rätt att förrätta tempeltjänst. En glidning skedde från översteprästtjänsten som andligt ämbete
till politisk funktion.
Sadokiterna förlorade alltså ensamrätten till översteprästämbetet. Men de bland dem som
stannade i Jerusalem kunde i alla fall hålla sig kvar i den politiska maktspiralen.
Antalet sadducéer var ganska litet enligt judiske historikern Josefus. De var Jesu
huvudmotståndare i samband med korsfästelsen. Sadducéerna var ofta korrupta och kunde
vara skrupelfria i sina maktsträvanden. Hos gemene man ur folket rådde en kombination av
fruktan och brustet förtroende för sadducéerna.
ESSERNA
Den esseiska rörelsen uppstår också under andra århundradet f.Kr. Esséerna var sadokitiska
radikaler som inte kunde tänka sig att kompromissa med hasmoneernas anspråk på prästtjänst.
Somliga av esserna var präster medan andra pietistiska lekmän. Somliga esséer blev extrema
och levde vid Döda Havet. Josefus anger antalet esséer till 4000 personer. Andra bodde i
städer. I Jerusalem levde det esséer på Sionsberget och Josefus berättar att en stadsport var
uppkallad efter dem.
FARISEERNA
Många framställningar beskriver fariséerna som de som regerade och dikterade folket.
Påståendet går ut på att fariséerna styrde folks vardag, inte bara därför att de hade majoriteten
i Sanhedrinen, utan också därför att de hade auktoritet över folket.
Samtidigt framställs de som om de hade stora delar av folket med sig. Andra grupper
pådyvlades fariséernas regler genom deras inflytande, enligt samma teori.
Man har också sagt att dessa fariséer å sin sida föraktade vanligt folk därför att de inte följde
rabbinernas regler!
Forskningen idag ifrågasätter denna beskrivning. Fariséerna vare sig indirekt eller direkt
styrde folket. Det är först efter 200-talet e.Kr.. som fariséernas ättlingar Rabbinska
judendomen har makt över folket. Men det gällde inte under Jesu tid.
Teologiska handböcker målar bilden av fariséerna som en andlig elit som uteslöt alla som inte
accepterade deras tolkningar och föreskrifter. I synnerhet mellan "de stilla i landet", och
fariseerna har man dragit en gränslinje. Även den bilden måste revideras.
Enligt Josefus var fariseismen den ledande religiösa rörelsen bland judarna. Omkring 6000 till
antalet. Han skriver att "alla böner och heliga handlingar...utförs i enlighet med fariséernas
uppfattning" (Antiq.18:15), och att sadducéerna underordnar sig fariséernas åsikter av fruktan
för massorna. Hur ska det förstås?
Samme Josefus skriver att judarna har en "teokrati" genom prästerna. Översteprästen och
prästerna hade inte bara ansvaret över offren utan också juridiken (Antiq.11,111 2.165
2.184-9 2.193-194).
Vare sig fariséerna eller Sanhedrinen styrde folket. De ledande bland judarna under tiden för
romerskt direktstyre var det högre prästerskapet ofta tillsammans med andra aristokrater. Och
inflytandet varierade från tid till tid, och även från plats till plats och med vilken fråga det
gällde.
Det judiska samhället var mångskiftande. Börd betydde inflytande. Men också fromhet,
lärdom och entusiasm gav pondus. Alla kvaliteter var betydelsefulla i det offentliga livet.
Beroende på omständigheterna varierade det vilken grupp som hade initiativ och var ledare.
"SYNDARE"
"Syndare" var ett vedertaget begrepp sedan århundraden om människor som levde i konflikt
med Mose lag och inte kände behov av omvändelse.
Det användes om människor som inte brydde sig om Gud och nonchalerade Guds bud.
Syndarna kunde betraktas som förrädare som genom att bryta mot förbundets villkor i
religiöst avseende svek folket inför Gud. På liknande sätt betraktades tullmännen som
politiska förrädare. De båda grupperna kopplades samman.
Jesu inställning till syndare och tullmän: Jesus var kallad till syndare och att han umgicks med
dem var en orsak till kritik ”Hur kan er mästare äta tillsammans med tullindrivare och
syndare?”
“
Han hörde det och sade: ”Det är inte de friska som behöver läkare, utan de sjuka. 13Gå och
lär er vad som menas med orden: Barmhärtighet vill jag se och inte offer. Ty jag har inte
kommit för att kalla rättfärdiga, utan syndare.”
(Matt 9:9-13;11:16-19)
TULLMÄN - Tullarrendatorerna/ indrivare:
Det grekiska ordet telonai som används i NT översattes tidigare med “publikan”. Men telonai
är inte liktydigt med skattindrivare (hebreiskans. babbaim) som tog in avgifter och landskatter
och av romarna kalladesför publicani (tullindrivare).
Teloiai avser antingen skattearrendatorer eller, arrendatorernas fruktade agenter - de s.k.
mokesin. Arrendatorerna hade köpt rätten att beskatta folk med indirekta skatter för romarnas
räkning. De var kända för missbruk av systemet och förnekades i allmänhet judiska civila
rättigheter.
För herdar, skattindrivare och tullindrivare är det svårt att göra omvändelse skriver Talmud.
Men Jesus sträckte ut handen till dem. ( Luk. 18:9-14 19:1-10.)
"STILLA I LANDET"
Begreppet De Stilla i Landet -Am ha-Aretz- används i den rabbinska litteraturen om dels
människor som inte var teologiskt högskoleutbildade, ungefär "lekmän". Dels avses de judar
som inte accepterade den rabbinska undervisningen om rent och orent.
De Stilla i Landet anklagas aldrig i texterna för att vara "syndare".
Långt ifrån alla accepterade fariséernas tolkningar och krav. Men att de inte praktiserade
deras alla föreskrifter innebar inte att de var religiöst likgiltiga. Människor i allmänhet levde
tvärt om troligen i förbundet och var inte i konflikt med Mose. Det som dominerade vanliga
människors vardagsliv var inte de äldstes traditioner och tolkningar. Men Bibeln kunde man
och följde.
I Nya Testament hör personer som Josef, Maria, Sakarias, Hanna och Natanael till denna
fromma kategori av människor.
Sannolikt var de flesta människorna fromma och gudfruktiga utan att tillhöra något speciellt
“samfund” eller riktning. Majoriteten kände sig lojala mot både makthavarna (hasmoneerna),
Bibeln och Israel.
APOKAPYLTIKEN
Den strömningen under antiken kan inte kopplas med någon speciell grupp. Begreppet är
svårdefinierat men används om en “karismatisk” fromhetstyp som utmärktes av andliga
upplevelser, framtidsförväntan och ett speciellt bildspråk. Mellan den judiska mystiken och
apokalyptiken råder ett klart samband.
Ordet apokalyptik används olika. Det är dels en litterär genre med bland annat livliga och
skräckinjagande bilder, som förekom i Mellanöstern mer än 1000 år före Jesu tid. Dels en
litteraturgenre som kom till i perioden 250 före Jesus (beroende på hur man definierar
apokalyptisk) och sträcker sig till omkring 200 efter Jesu tid.
Den apokalyptiska litteraturen genomsyras av synen på
(1) Tron på två tidsåldrar med tydligt brott mellan dem,
(2) Pessimistisk syn på den innevarande tidsåldern men starka förhoppningar inför den
kommande,
(3) Eskatologiskt klimax med vedermöda, dom över Guds fiender, frälsning för Guds folk och
uppståndelse,
(4) Övertygelsen att änden är nära,
(5) Verkligheten som ett kosmiskt sammanhang,
(6) Guds suveränitet som för allt till sitt mål.
Somliga bibelforskare ser apokalyptiken som en religionstyp baserad på upplevelser, mer än
teologiska läror. Särdragen är tron på direktuppenbarelse från Gud genom drömmar, syner
och gudomliga sändebud.
Somliga bibelforskare argumenterar för ett apokalyptiskt stämningsläge i Galileen. Andra
menar dock att man inte kan veta mycket om apokalyptikens spridning i Galileen. Jesus är
antagligen bästa exemplet på en apokalyptiker i Galileen.
Litteratur som hör till denna genre är Danielsboken, Henoksböckerna och fjärde Esra, för att
nämna några. I exempelvis Jesu eskatologiska undervisning i Mark. 13 hämtar han
uttrycksmedel och tankar som går igen i apokalyptiken.
JOHANNES DÖPAREN & HANS LÄRJUNGAR
Döparrörelser som Johannes Döparen har sin förutsättning i chassidiska och esseiska
rörelserna men också i samtida profetrörelser. Man kan inte påstå att Johannes Döparen kom
från esséerna. Däremot finns det beröringspunkter.
Johannes kom från byn Ein Kerem. Han var av prästsläkt. Kännetecknande för hans
verksamhet var att han döpte. Luk. 3:1-16 Matt 3:1-12.
BOETIANER & HERODIANER
Boetianerna anses historiskt ha uppstått efter översteprästen Simon ben Boethus som utsågs
av Herodes den Store till sitt ämbete år 24 f.Kr. Han var Herodes svärfar.
Boetianerna stod sadukeerna nära och ses av somliga som en förgrening av detta prästparti.
Men de var inte lika aristokratiska och var lojala med Herodes. I NT är det antagligen
boetianer som avses med beteckningen "Herodianer" (Mk 3,16 12,13). Talmud beskriver dem
som cyniska präster som inte drog sig för både korruption och förtryck.
Herodianerna var sympatisörer till kungafamiljen efter Herodes den Stores tid. Man vet inte
mycket om dem. Två gånger förekommer herodianerna tillsammans med motståndarna till
Jesus. Förmodligen är det fråga om en intresseriktning mer än "parti" som sysslade med
politiska frågor mer än religiösa. Mt 22,16 Mk 3,6.
Det rådde ett gap mellan majoriteten av judar i Israel och översteprästfamiljerna. Inte sällan
köpte överstepräster till sig utnämningen till detta det högsta ämbetet. Det var inte andliga
kvalifikationer som rådde. Folket kände i stor utsträckning främlingskap både andligt och
socialt.
I museet The Burnt House i Jerusalem får besökaren en konkret spegling av detta andliga och
sociala spänningsförhållande. Husgrunderna härrör från familjen Katros bostad. De är
omskrivna i Talmud som brutala och skrupelfria.
Andra släkter och grupperingar är KARITER, KENITER. NAZRITER, och RECHABITER.
Det är framför allt översteprästerskapet som ligger bakom avrättningen av Jesus.
SELOTER & SIKARIER
Ofta framställs seloterna som en riktning inom judendomen på Jesu tid. Men det är tveksamt
ur historisk synvinkel.
"Selot" bör användas så som Josefus gör, nämligen i inskränkt mening om en grupp i
samband med upproret mot Rom år 66 e. Kr. Det är först i mitten av det judiska upproret,
någon gång 67-68 som seloter framträder som “parti”.
Seloterna angrep och besegrade aristokratins ledare, avrättade somliga och försvarade
Jerusalem till det bittra slutet. Det finns inga belägg för någon "messianism" eller
Messiasgestalt bland seloterna.
Knappast var heller sikarierna det "parti" som Judas Galileen grundade. Sikarierna var inte en
gren av seloterna utan hade uppstått tidigare. De hade opererat med terroraktiviteter sedan 50talet, och inriktade sig framför allt på angrepp på sadducéerna på grund av deras samverkan
med romarna.
När Jerusalem faller år 70 hade sikarierna för länge sedan dragit sig undan till Masada i Juda
öken. Sikarierna var inte vare sig eskatologiskt eller apokalyptiskt orienterade. Sikariernas
ledare på Masada, Eliezer var sonson till "Judas Galileen".
MESSIANSKA RÖRELSER & PROFETISKA
Olika messianska och profetiska rörelser uppstod under slutet av andra templets tid. De
uttryckte folklig ovilja mot romersk makt. Man ville också bli av med Herodes och den
prästerliga aristokratin. Det hade rörelserna gemensamt.
Teudas Egyptiern är ett exempel som omtalas av Josefus. Hans grupp ska antagligen ses som
en folklig rörelse med vissa "profetiska" drag. Ledare för andra grupper, som Judas, Simon,
Athronges (4 f.Kr) och Simon bar Giora (68 e.Kr), blev av sina anhängarna betraktade som
kungar.
Judisk messiastro blommar ut tidigt under första århundradet före Kristus som svar på
hasmoneernas anspråk och senare därför att man förlorade landet till romarna. Men judar hade
inte en gemensam och normativ messiologi. Man kan inte ens veta att alla judar väntade på
Messias.
PIETISTER & HASSIDER
Utanför de mer etablerade rörelserna fanns "väckelsejudar" som kännetecknades av stark
fromhet. Under Pompejus tid (århundradet före Jesus) fanns pietister som betraktade
hasmoneerna som avfälliga och som vare sig var esseer eller fariseer. I denna rörelse fanns
“karismatiker” som bad för sjuka.
SYNAGOGAN & SAMFUNDEN
Lika lite som fariseerna hade makt över folket, hade de synagogan i sitt grepp. Synagogan var
en neutral institution för människor att framför allt kunna samlas till bibelstudium och bön.
Efter templets fall utvecklas synagogans gudstjänst och får med tiden fastare former.
Under Jesu tid var “synagogan” ofta en privat bostad eller offentlig lokal. Den “sakrala”
prägeln av religiös samlingslokal kom med tiden, men gällde så långt man vet inte under Jesu
dagar.
SKRIFTLÄRDA
Fariséer och skriftlärda var inte samma sak. Alla fariséer var inte skriftlärda, och alla
skriftlärda var inte fariséer.
Bibelforskare är oense om den exakta innebörden av begreppet skriftlärd. Men skriftlärd var
bibelutläggare som klargjorde hur Toran skulle tillämpas i dagliga livet. En slags jurister
alltså som klargjorde var som var tillåtet och förbjudet. “Skriftlärde” kallar på hebreiska
soferim och motsvarar på grekiska med grammateis.
Ett närbesläktat begrepp till skriftlärd är “visemän” (heb. chakamim) Chakamim betyder
"vise" och motsvaras ungefär av "fäderna", de andliga auktoriteter som så småningom
rabbinerna ansåg sig vara andliga arvtagare till.
De skriftlärdes antal på Jesu tid var förmodligen begränsat till några tusen personer. Hur
många som accepterade deras strängare tolkning av renhetsföreskrifterna är svårt att avgöra.
Ingenting i källorna tyder på att de bara ansåg sig själva som rättfärdiga och andra.
Det anses att rabbinerna efter år 70 kom att överta de skriftlärdes uppfattningar så att deras
uppfattningar förts vidare i t.ex. Talmud.
OCKULTISM & ASTROLOGI
Hur ska man förklara att så många människor var besatta under Jesu tid? Det förutsätter en
aktiv tillbedjan av det onda och människor som var öppna för den demoniska världen. Det
finns belägg för ockulta bruk. I evangelierna konfronterar Jesus gång på gång med besatta.
MITTFÄLTETS JUDENDOM
En lång rad judiska skrifter från andra templets tid har bevarats till vår tid. De speglar alla i
något avseende judisk fromhet så som den uttryckte sig på Jesu tid. Många av dessa skrifter
kan inte kopplas samman med en speciell grupp utan var mer allmängods.
Man kan tänka på den skriftsamling som vi vant oss kalla Apokryferna med böcker som
Mackabeerböckerna, Syraks bok, Salomos vishet och Judiths bok.
Josefus skrifter är också en källa till insikt om folkets tro. Likaså finns en brokig samling
skrifter som brukar kallas Pseudoepigrafer. Många av dem är apokalyptiska. Detta var en
källa till uppbyggelse och speglar vida spridda föreställningar bland judarna. Exempelvis
skriften Moses Himmelsfärd relateras till i Judas brev v.9.
DIASPORAJUDENDOMEN
Merparten av judarna på Jesu tid levde utanför Landet Israel (eretz Israel). Lukas beskrivning
i Apg kap två om diasporajudar på besök i Jerusalem under pingsten ger en historiskt korrekt
bild. Man räknar med att ca 75 procent av dåtidens judar levde i förskingringen.
Stora judiska kolonier fanns sedan århundraden i Egypten. Filon är företrädare för den
fromheten som förekom i Alexandria.
Paulus var en diasporajude från Tarsus i Mindre Asien. Inte minst i västra provinsen Asien
levde stora judiska kolonier. Ett annat centrum för diasporajudendom var Mesopotamien.
SAMARITANERNA
Samaritanernas brytning med judarna brukar förläggas till strax efter exiltiden i Babel. De
betraktade sig som "Israel" en de accepterades inte som sanna judar. Samarierna ansåg att
berget Gerissim och inte Jerusalem var den heliga platsen. Vare sig greker eller romare
särskilde samarierna från judarna.
Insikten om judisk tro under senare decennier går i riktning mot att inte längre tala om
judendom på Jesu tid som något enhetligt. Mot bakgrunden av pluraliteten i judisk blir två
omständigheter i Nya testamentet begripliga. Dels att Jesus kunde förbli lojal jude och
samtidigt vara i polemik med fariséerna. Fariséerna representerar först efter omkring två
hundra år efter Jesus den tongivande riktningen inom judisk tro. Det andra är att ’Vägen’ Jesusrörelsen - kunde förena bekännelsen till Jesus som Messias och samtidigt Gud, och
likväl förbli lojala judar.
(c) Göran Lennartsson
URVAL AV KÄLLOR
Sanders, E. P. Paul and Palestinian Judaism, London 1977
Sanders E. P. Judaism Practice & Belief 63-66, London 1992,
Sanders, E. P. Jesus and Judaism, London 1985
Meyers, Archaeology the Rabbis and Christianity,
Schurer, E. The History of the Jewish People in the Time of Jesus Christ, vol -4, Edingburgh,
rev 1987.
Shanks, H. Christianity and Rabbinic Judaism, Washington 1992
Stemberger, H.L. Introduction to Talmud and Midrash, Fortress 1992
Charlesworth, J. Jesus within Judaism, London 1988
Flusser, D. Judaism and the Origins of Christianity, Jerusalem 1988
Neusner, N. Judaism in the Beginning och Christianity. Fortress Press 1984.
Collins, J J. Red. The Eerdman Dictionary of Early Judaism. Eerdmans 2010.