Dörren till prästvigning åter öppen – om Missionsprovinsen i Sverige Sekularisering I likhet med nästan alla gamla kristna länder i västvärlden har Sverige genomgått en sekulariseringsprocess, men denna överträffar nog del flesta andra länder. Nominellt är ca 80% av Sverige befolkning medlemmar i Svenska kyrkan. Men en blygsam del därav är aktiva kyrkokristna. Av dessa är endast en mindre del medvetna och ange‐
lägna om det apostoliska och reformatoriska arv, som den Svenska kyrkan sedan gammalt är bärare av. Kyrkans ledning har på området efter område övergett biblisk lära och genuint kristet liv, vilket lett till en urholkning av kyrkans identitet som kyr‐
ka. Prästvigningsstopp m.m. Ett av de synliga bevisen på kyrkans medvetna avståndstagande från reformatorisk kristendom är det prästvigningsstopp, som har funnits sedan oktober 1993. Detta vigningsstopp gäller alla, som håller fast vid apostolisk ämbetsordning vad gäller man och kvinna. Ett annat synligt bevis på kyrkans andliga förfall är detta, att ingen bis‐
kop har på åtskilliga år framträtt med hänvisning till Guds ord i någon aktuell fråga och hävdat en klassisk kristen ståndpunkt. Ett tredje tecken på den andliga utförsbacke, som Svenska kyrkan är in‐
ne i, gäller den prästutbildning, som kyrkan förser sina prästkandidater med. Kun‐
skapen i biblisk, apostolisk och reformatorisk teologi är idag så bristfällig hos majo‐
riteten av dem som vigs till kyrkans viktigaste ämbete, Verbi Divini Ministerium, att vårt folk inte kan få rätta svar på livets viktigaste frågor. Missionsprovinsen bildas Runt om i vårt land finns det dock många kristna, som upplever denna situation som oerhört bekymrande. Både i enskilda församlingar med goda präster och i olika väc‐
kelse‐ och bekännelserörelser finns den allvarliga frågan hur man skall förhålla sig i detta nödläge. Mycket har skrivits, många samtal har förts och många konferenser har hållits. För en grupp med rötter i olika traditioner har detta fört till beslut och handling. I januari 2003 bildades en stödförening för att upprätta det som vi nu kallar Missionsprovinsen. Formellt etablerades denna den 6 september 2003 i avsikt att välja och viga tre biskopar för att kunna viga präster för arbete i de små guds‐
tjänstgemenskaper, som kyrkans nödläge börjat tvinga fram och för arbete i de fria organisationerna. Episkopala prästvigningar Frågan om episkopala prästvigningar contra presbyteriala vigningar har diskuterats livligt. Men trots olikhet i tradition och i synsätt på biskop och apostolisk succession enades man om att episkopala prästvigningar är Missionsprovinsens väg. I juni 2003 mötte företrädare för Missionsprovinsen biskop Walter Obare från den lutherska kyrkan i Kenya (ELCK) vid dennes besök i Sverige. ELCK har vuxit fram ur det mis‐
sionsarbete, som påbörjades för mer än 55 år sedan av det svenska missionssällska‐
pet ”Bibeltrogna Vänner” och senare utvidgades med flera andra skandinaviska mis‐
sioner. I december 2003 valdes tre biskopar för Missionsprovinsen. Då hade re‐
dan den formella frågan ställts till biskop Obare, om han kunde tänka sig att stödja Missionsprovinsen genom vigningshandlingar. Biskop Obare inbjöd företrädare för Missionsprovinsen till överläggningar i Kenya i februari 2004, överläggningar, som nu alltså lett fram till högtiden den 5 februari, som nedan beskrivs. I vilken kyrka? En viktig fråga är och har varit vad Missionsprovinsen är och vilken kyrka biskop O‐
bare skulle viga Arne Olsson till biskop. I den provinsordning, som fastställdes un‐
der våren 2004 fastslås, att ”Missionsprovinsen är en del av den enda, heliga, allmän‐
neliga och apostoliska kyrkan. Den är en fri provins av Guds kyrka och församling i Sverige, på den oförändrade evangelisk‐lutherska bekännelsens grund. Den står i kontinuitet med den andliga tradition som förvaltats och vuxit fram inom Svenska kyrkan och betraktar sig som ett icke‐territoriellt stift inom denna.” Vad gäller Svenska kyrkan och dess förhållande till Missionsprovinsen kan man anlägga två olika betraktelsesätt. Den kyrkostruktur, som Svenska kyrkan har enligt sin kyrkoordning (KO2000), har inte plats för Missionsprovinsen. Sett ur det perspektivet är Missionsprovinsen en alternativ kyrkostruktur vid sidan om Svenska kyrkan. Men å andra sidan är Svenska kyrkan mycket mer och något annat än den nämnda kyrkostrukturen. Här finns hela det andliga apostoliska och refor‐
matoriska arv, som utgör kyrkans rötter i vårt land. Här finns alla de andliga rörel‐
ser, som inte är underställda biskopar eller domkapitel, kyrkomöte eller kyrkoord‐
ning. I denna mening är Missionsprovinsen en del av Svenska kyrkan. Därför hävdar Missionsprovinsen sin identitet som ett icke‐territoriellt stift inom Svenska kyrkan (men ännu icke erkänt). Biskopsvigningen Missionsprovinsens ursprungliga plan var att biskop Obare skulle först komma för att viga två kandidater till präster, vilket var tänkt att ske i oktober 2004. först vid ett senare tillfälle skulle han komma för att förrätta biskopsvigning. Men i augusti 2004 gav biskop Obare Missionsprovinsen det rådet, att han skulle komma vid lämplig tidpunkt för att viga en präst till biskop, och att denne i sin tur viger Missionsprovin‐
sens präster. Då blir det tydligt, att dessa inte är den kenyanska kyrkans präster. Den 5 februari 2005 var dagen inne för den högtid, då biskop Obare as‐
sisterad av fyra biskopar kunde viga den förste av Missionsprovinsens biskopar i den kyrkliknande aulan på Schillerska gymnasiet i Göteborg. Då vigdes prästen Arne Olsson till biskop. Därmed återupprättades biskopsämbetet i den lutherska kyrkan Sverige. En av det trogna kristenfolket vald herde insattes i sitt uppdrag. Det är många årtionden sedan detta senast skedde i Sverige, där politiskt valda biskopar i åratal gått i statens ledband. Vid sin sida hade biskop Obare fyra representanter för den lutherska kyrkogemenskapen: den sydafrikanske biskopen i ELCSA David Tswaedi från Jo‐
hannesburg, den vitryske biskop Leonid Zviki, den norske biskopen i Strandebarm prosti, Børre Knudsen och den norske biskopen i DELK (Den Evangelisk Lutherske Kirke) Ulf Asp. Prästvigningen Efter biskopsvigningen förrättade biskop Arne Olsson prästvigning, då tre unga män vigdes till Ordets ämbete. Två svenska prästkandidater och en finsk fick som de förs‐
ta gå in genom den på nytt öppnade dörren till prästvigning. Jan‐Ulrik Smetana vig‐
des till tjänst inom Missionssällskapet Bibeltrogna Vänner, Gunnar Andersson till tjänst inom Kyrkliga Förbundet för evangelisk luthersk tro och Niko Vannasmaa till tjänst i finska Lutherstiftelsens gudstjänstgemenskap i Helsingfors. Att en stor grupp bibel‐ och bekännelsetrogna kristna i Finland har sökt kontakt med Missionsprovinsen har blivit en viktig breddning av arbetet och en stor uppmuntran för många kristna både i Finland och i Sverige. Prästvigningen avslutades med att biskop Arne Olsson ledde högmässa där han assisterades av de nyprästvigda och några andra präster i Missionsprovinsen och mer än 400 personer firade Herrens Heliga Nattvard. Framtiden Om framtiden kan man inget veta annat än sådant, som Guds ord avslöjar. Därför vet ingen hurdan Missionsprovinsens framtid blir. Däremot skall man planera. Till planerna hör, att ytterligare två valda biskopar skall vigas, troligen inom ett år. Till planerna hör också att minst ytterligare fem kandidater skall vigas till präster inom ett år. Det finns inom Missionsprovinsen en fast övertygelse och förvissning att det är Kyrkans Herre, som har hört sina barns böner och gjort högtiden den 5 febru‐
ari möjlig. Därför finns det också en förvissning att det som Herren påbörjat skall han också fullborda. Reaktioner En ganska stor både svensk och skandinavisk mediebevakning gjorde händelsen i Göteborg känd. En oväntad saklighet har präglat den rapporteringen. Däremot har Svenska kyrkan reagerat mycket negativt. Redan samma dag uttryckte ärkebiskopen sitt avståndstagande med att det som skett har ägt rum i en annan kyrka än Svenska kyrkan. Biskop Arne Olsson har också redan genom beslut av Karlstads domkapitel förklarats obehörig att utöva prästämbetet i Svenska kyrkan. Fler reaktioner är att vänta. Somliga röster inom den s.k. bekännelserörelsen har varit starkt negati‐
va, då att man bl.a. menar att Missionsprovinsen splittrar Svenska kyrkan och försvå‐
rar arbetet för bekännelsetrogna präster och andra medarbetare i Svenska kyrkan. Samtidigt kan märkas en växande förståelse och respekt från andra bekännelsetrog‐
na, som ännu inte aktivt deltar i Missionsprovinsens arbete. På Guds välsignelse beror allt För många har psalmistens ord fått förnyad aktualitet: ” När HERREN gjorde slut på Sions fångenskap, då var vi som drömmande. Då fylldes vår mun med skratt och vår tunga med jubel. Då sade man bland hednafolken: ʺHERREN har gjort stora ting med dem.ʺ Ja, HERREN har gjort stora ting med oss, och vi är glada.” (Psalt. 126:1‐3). Gud har välsignat Guds folk i Sverige och Finland med en biskop som tror på allt Guds ord och är beredd att lyda Gud mer än människor. Gud har välsignat med tre nya präster. När dessa nya präster, tillsammans med dem som följder i deras spår, går ut med Guds evangelium, då ligger i detta en välsignelse och en kraft från Gud. Det avgörande för oss alla är att det apostoliska frälsningsbudskapet får nå ut genom Ordets tjänare, och att dessa Ordets tjänare får gå ut uppfyllda av den Helige Andes gåvor. Nu är de ”rite vocati”, en förutsättning för Guds välsignelse. Själva kan de veta, att Gud har sänt dem. Och församlingen kan veta, att Gud har in‐
satt dem i Ordets tjänst. Bengt Birgersson VDM, provinssekreterare
