Berättelser och minnen från min barndom och ungdomstid

Berättelser och minnen från min barndom och ungdomstid.
av Bertil Larsson
Jag är uppväxt i Tomthults missionshus. Berättelserna och minnena är många.
Jag vill börja med, vad min mor har berättat för mig. Ester i Hibbel , så
kallades hon, för hon bodde på ett ställe, son heter Hibbel i Askerudsäter.
Det hon berättade för mig hände c:a 10 år innan jag blev född, alltså i
början av 1920-talet.
En granne, Hanna ”när Svarvern” frågade henne om hon hade lust att följa med
till Sunne på ett möte och höra Olof Hall. Hon följde med dit och blev
intresserad, så det blev flera mötesbesök, som resulterade i, att hon lämnade
sig till Gud
beslöt
de
och blev frälst på dessa möten. I sin iver att evangelisera
här
två,
att
de
skulle
försöka
ha
möten
i
Askerudsäter.
Verksamheten i Tomthults missionshus låg i stort sett nere och huset var så
förfallet,
att
det
fanns
idéer
om
att
det
borde
rivas.
Men
Hanna
”när
Svarvern” hade ett stort kök, som skulle passa som möteslokal. De tog kontakt
med en Viktor Svensson i Sunne, som lovade att hjälpa dem. Erland Magnusson,
eller ”Erland på Berga” som han kallades, fick höra talas om dessa möten och
blev intresserad, därför att Ester i Hibbel skulle vittna, så han gick dit
och han berättade för mig, att både han och hans bror och hans syster kom
till
tro
på
dessa
möten.
Erland
Magnusson
blev
ju
sedan
pastor
och
var
verksam som det i hela sitt liv. Mor berättade också, att ”Elsa när Gyttman”
kom till tro ”när Svarvern”. Elsa flyttade sedan till Svepertorp på skogen
mellan Sunne och Munkfors. Där ordnade hon söndagsskola för barnen, som bodde
i torpen runt om.
Gunnar i Myr, som sedermera skulle bli min far, bodde närmaste granne med
Ester i Hibbel. Han var intresserad av henne och de hade sällskap. Han tyckte
inte om, att hon gett sig ilag med ”de där läsarna”. Han var väl inte känd
för något fromt leverne tidigare heller, men nu satte han igång att supa
något alldeles ohejdat. Det gick så långt, att hennes föräldrar avrådde henne
på det bestämdaste att ha sällskap med honom, för hon kunde ändå inte tänka
på att gifta sig med ett fyllo. Nu tror jag , att också han upplevde Guds
kallelse till frälsning och för att tysta den rösten inom sig tog han till
spriten.
Det
gick
en
tid,
men
så
en
dag
blev
Guds
kallelse
och
hennes
påverkan honom övermäktig. Han kapitulerade villkorslöst, följde med på ett
möte, lämnade sig till Gud och blev frälst. Säkert en stor dag i min mors
liv. Han fick sedan bli till stor betydelse för den kristna verksamheten i
vår bygd och var en ledare i Tomthults-kretsen i hela sitt liv.
Mötena fortsatte i Askerudsäter, fler och fler kom till tro. Snart var köket
när Hanna ”när Svarvern” för litet och mötesverksamheten fick flytta till
missionshuset, som rustades upp och målades invändigt i ljusa färger. Då kom
den stora väckelsen, då skarorna kom till tro. En väckelse som pågick i många
år, till och från, ända in på 50- och 60-talet. Så har det växlat i Tomthults
missionshus historia.
På
våren
1940,
när
tyskarna
anföll
Norge,
ockuperades
missionshuset
av
försvarsmakten, Bänkarna staplades efter väggarna och fönstren spikades för
med svart mörkläggningspapp. Ett tjockt lager med halm breddes över hela
golvet, där låg soldaterna som grisar i halmen. Jag är inte övertygad om, att
alla tänkte på, att de befann sig på helgat rum. Lilla salen användes som
expeditionslokal och kokvagnen stod på planen utanför. Det byggdes sedan ett
fältsjukhus i Askerudsäter. När detta var färdigbyggt, blev det förläggning
och missionshuset utrymdes och mötesverksamheten kunde återupptas.
Många
namn
Tomthult,
kan
men
nämnas
jag
på
vill
Guda-hängivna
endast
nämna
personer,
några.
Jag
som
varit
tänker
på
verksamma
Olof
Sundin
i
i
Råbäcken, som gjorde starkt intryck på mig i min ungdom. Han berättade för
mig, att han gick i söndagsskolan i missionshuset på Frykmans tid. Olle var
en
klippa
i
tron,
han
var
långt
kommen
på
helgelsens
väg.
Han
var
kretsföreståndare i Tomthult i många år. Han ledde alltid i bön på mötena.
Jag
minns
att
han
hade
ett
stående
tacksägelseämne,
”Tack
du
min
gode
himmelske fader, att det är mig förunnat att få vara med på sådana här
stormöten”. För mig var det lite konstigt, för när jag räknade, var det
kanske
15-20
stycken
där
och
jag
tyckte
inte,
att
det
kunde
räknas
som
stormöte. Senare förstod jag, att det inte var antalet personer som var
avgörande, utan det var mötet med Gud och den välsignelsen, som han upplevde
som stormöte. En dag när jag samtalade med Olle, sa han : ”Jag undrar ibland,
är det rätt, att det kan bli så mörkt för en kristen.” Jag blev förvånad.
Hände det, att det blev mörkt för Olle Sundin, han som var så trosviss och
visade sig så glad på alla möten? Jag tänker på Olle Sundin och hans undran,
när jag ibland skräms av nattsvarta slagskuggor och jag har samma undran som
Olle: ”Är det rätt att det kan bli så mörkt för en kristen?” Men jag är glad,
att jag också har samma tacksägelseämne som Olle: ”Tack du min gode himmelske
Fader, att det är mig förunnat att få vara med på stormöten, då Guds helige
andes ljus lyser upp mitt inre och skingrar det mörka och ger mig ny kraft
och nytt mod”. Det är en stor tillgång att få ha det så, för det kan växla i
känslolivet också för en kristen.
Jag minns också Johan Öster, han var en fura i tron, alltid glad och han bad
alltid
för
människors
frälsning.
När
någon
dött
i
bygden,
var
han
ofta
anlitad att hålla andakt i det hemmet, så kallad utläsning, en uppgift som
han fått i arv efter sin mor Mari i Täppan, Han hade stort förtroende bland
folk i trakten.
Jag kommer ihåg Emil i Kusterkammern, som i sina yngre dagar förde ett vilt
leverne och han visade gärna upp sina ärr från slagsmål. Men han kom till tro
i den väckelse, som gick fram i bygden. Emil hade en speciell förmåga att
kombinera
bön
och
vittnesbörd,
man
visste
inte,
när
bönen
övergick
till
vittnesbörd, och när vittnesbördet övergick till bön.
Jag tänker på Johan i Framsätra, som med fotogenlyktan i hand gick den långa
vägen från Framsätra ner till missionshuset. Han ställde lyktan vid ingången,
hade en bestämd plats i en bänk, där han satte sig, gömde ansiktet i sin
krimmermössa och satt så en lång stund i andakt. Han gick troget på mötena.
Hilda i Täppjal och vi bodde grannar och umgicks ofta. Hilda var alltid
gladlynt
och
positiv.
Hon
brukade
skjutsa
mig
på
sin
cykel
till
söndagsskolan. Hon var söndagsskollärare och organist. Jag var stolt när jag
fick stå vid orgeln och vända blad i notboken, när hon spelade på mötena. Jag
minns
också
”sångövning”
en
gång,
och
hon
när
Aina
lärde
oss
i
Tallhult
sången
och
”Hjälp
jag
mig
o
var
Jesus
hos
Hilda
på
vara
en
att
solglimt, lysande var jag än går”. Jag minns också med tacksamhet mina andra
söndagsskollärare, Ellen Hagberg, Jenny ”där nol” och Anna Bergkvist.
I köket var alltid Elin ”när Anners” trogen och även Stina i Kvarntorp, som
kokade kaffe. Anders Stefansson var stor och stark och han tog på sin lott
att
bära
in
ved
och
vatten.
Och
så
minns
jag
förstås
Petter
Sundin
i
Råbäcken, en klippa i tron. Detta var några av missionskretsens trogna, men
det finns många, många fler.
När jag var barn, var det julens möten, som jag gladde mig mest åt. Det var
julotta klockan 7 på juldagsmorgonen, sedan var det söndagsskolfest klockan 3
samma dag. På annandagen
yttre
missionen.
Men
var det gudstjänst och insamling av sparbössor till
det
som
var
trevligast
var
nog
ändå
julfesten
på
”trejdagen”, då fick man godis, det var mycket folk samlat och Ola ”i Jal”
var auktionist och han var rolig att höra på. Jag minns, att vi åkte spark
ner till missionshuset och när vi kom fram, så vi såg ljusen i stugfönstren
nere i bygden, kommer jag ihåg, att jag trodde, att det var så upplyst,
därför att det var fest i bönhuset.
Något som jag också minns är den stora musikföreningen. Det var så många med,
att de nästan inte fick plats på estraden. De spelade och sjöng med stor
hänförelse och många var de i publiken, som väntade på att strängarna på Lars
i Holmens gitarr skulle brista, vilket ofta hände.
En gudsman, som jag minns från min barndom och uppväxttid, är Gustav Ehne.
Han
var
ofta
i
Tomthult
och
predikade.
Han
var
egentligen
ingen
yrkespredikant, han var bonde och bodde i Ransäter. Ibland åkte han häst, och
ibland var sonen Gunnar med och skjutsade honom. Jag tyckte om Gustav Ehne,
han var ingen diva och hade aldrig någon påklistrad fromhet. Jag var livrädd
för långa predikningar, jag hade svårt att sitta stilla, men Gustav Ehnes
predikan kunde jag fördra. Han hade en speciell förmåga att på ett kärvt och
vardagligt språk måla bibelberättelserna så, att det blev riktigt intressant.
Det
samlades
mycket
folk
till
hans
möten.
Han
brukade
sitta
på
en
av
sidobänkarna vid estraden och förbereda sig. Folk strömmade in och ibland
tittade han upp på folket och sa högt och ljudligt: ”Käre Gud , vad ska vi
göra med det myckna folket?” Det bekymret behöver inte predikanterna ha i
dag. Gustav Ehne hade ett stående förord till sina predikningar, som han ofta
sa under tiden som han sökte rätt på predikotexten: ”Det har inte gått så bra
för mig som kristen”, och så tittade han lite illmarigt upp på folket och sa,
” men det har jag hört, att det har det inte gjort för dig heller. Men jag
har en hälsning ifrån min himmelske far, att det finns nåd och förlåtelse för
både dig och mig.” Så läste han texten och höll sin predikan.
Ehne brukade bo hos oss i Myr, när han hade möten
i missionshuset. Det
brukade ibland också vara andra predikanter på besök, ”fina och fromma”, då
var
det
dukat
i
”noler
kammern”,
det
var
vårt
finrum,
med
vit
duk
och
”bätterservis”. Och ibland minns jag, att min far frågade om han fick säga du
till predikanten. Men när Gustav Ehne kom, var maten framsatt på köksbordet.
Han var som en medlem av familjen och samtalet vid matbordet rörde sig ofta
om hästar och timmerkörning. Efter maten tog han ur västfickan en blank och
fin silversnusdosa och med nästan en rituell rörelse öppnade han locket och
lade in en redig pris snus, lade sig på kökssoffan, knäppte händerna över
bröstet och sa: ”Tack gode Gud, att vi får ha det så här bra”. Jag tyckte,
att detta var intressant, för jag visste, att snus och tobak var med i
syndkatalogen. Jag är övertygad om, att Gustav Ehne var medveten om det, men
han visste också, att bakom fina fromma fasader kunde det försiggå sådant,
som en dag skall dömas betydligt hårdare än en pris snus efter maten. Men jag
tror, att det är väl för oss, att det är sant vad Gustav Ehne brukade säga:
”Det finns nåd och förlåtelse för både dig och mig.”
En gigant i tron, som jag minns från min ungdomstid, var missionär Sonell.
Han hade varit verksam i Kongo i flera perioder, märkt av malaria, men han
hade ett
brinnande nit och en iver för människors frälsning. Han hade en
serie väckelsemöten i Tomthult, när jag var i 14-15-års-åldern. Han bodde hos
oss hemma i Myr. Det var för långt för honom att gå till missionshuset, så
min uppgift blev att skjutsa honom med häst och trilla. Far litade nog mer på
hästen än på mig och därför fick jag köra. Själv åkte han cykel, jag vet inte
varför. Första kvällarna, när vi for till mötena, var det rätt besvärligt för
mig att köra, för Sonell bad till Gud med så hög röst, ja han ropade till
Gud,
så
hästen
blev
alldeles
översiggiven,
Men
eftersom
mötena
fortsatte
vänjde sig hästen vid detta. Det var som om han tänkte, det ska väl låta så i
kärran, när vi åker på väckelsemöte. Det var sent på hösten, och det började
skymma tidigt. Ljuset var tänt i stugorna. När vi for förbi någon stuga, så
frågade Sonell: ”Är de frälsta de som bor här?” ”Jag vet inte så noga, de är
med på något möte ibland.” Så körde vi förbi någon mer stuga, och Sonell
frågade: ”Är de frälsta, de som bor här då?” ”Jag kan inte säga, hur det är,
de
är
med
på
någon
söndagsskolfest
och
de
brukar
vara
med
på
julottan
ibland.” Så lyste det i någon stuga litet längre bort och då pekade Sonell
och frågade: ”Tror du, att de är frälsta, de som bor där?” ”Jag känner dem
inte så bra, så jag kan inte säga hur det är.” Då blev han nästan irriterad
och så sa han: ”Vet du då ingen ,som inte är frälst?” ”Jo”, sa jag, ”jag vet
en, och det är skomakaren Oskar på Hagfall, han är nog inte frälst. Han gör
narr av dem, som går till bönhuset och han svär, när jag kommer dit med skor,
som är för trasiga, för att han ska kunna laga dem. Så jag tror inte, att han
är frälst”. Han sa inget mer. Men när vi for hem från mötet, så frågade han:
”Följer du med till skomakarn i morron?” Jag tyckte, att det kan jag väl
göra.
Vi
gick
till
skomakarn.
När
vi
kom
fram
till
hans
stuga,
höll
jag
mig
medvetet lite efter, för jag tänkte, att här blir vi utfösta. Men Sonell
knackade på och när han öppnade dörren, slog det emot oss en stank av blött
läder och snus. Och i det halvskumma rummet satt Oskar vid sin bänk och
lagade skor. Han blev väldigt förvånad, när han tittade upp och såg Sonell.
Det var lågt i taket och Sonell var stor och lång, så han fick gå litet
halvböjd. Han hade en stor bibel under armen. Han hälsade på Oskar och talade
om att han hade möten i missionshuset, för att folket i bygden skulle bli
frälsta. Så frågade han Oskar: ”Är du frälst?” Oskar blev så överrumplad, så
han tappade garden fullständigt och stammade något om, att det trodde han
inte, att han var. ”Vill du bli frälst?” frågade Sonell. ”Jag har väl inte
tänkt så mycket på det.” ”Får jag läsa bibeln för dig?” Det hade Oskar inget
emot. Sonell slog sig ner bredvid Oskar och läste några bibelställen och
sedan hade han ett samtal med Oskar om nödvändigheten av, att han tog emot
frälsningen. Om en stund sa Sonell: ”Nu tycker jag, att vi böjer knä här och
jag
ber
till
förvåning,
Gud
var
för
Oskar
dig,
med
att
på
du
får
detta.
bli
frälst.”
Sonell
och
Och
Oskar
till
böjde
min
knä
stora
vid
skomakarbänken och jag vid min stol borta vid dörren. Sonell hade en enorm
andekraft i sin bön och under tiden han bad blev det en andeutgjutelse så
mäktig, så jag tänkte: ”Det här går aldrig bra, stugan lyfter när som helst.”
Men undret skedde och skomakaren blev frälst.
Någon dag därefter var jag med några ungdomar från musikföreningen, vi var
dit och spelade och sjöng för Oskar, och vi hade kaffe och bjöd honom på. Jag
har aldrig sett Oskar på Hagfall så glad, och så sjöng vi: ”Ring i himlens
klockor, fröjd i dag det är, ty ett barn från synden vänder om. Fadern det
till möte sig på väg beger, ropande så vänligt, skynda kom!” En sång, som med
stor glädje sjöngs i olika mötessammanhang, när någon kommit till tro. En
sång, som idag är borttagen ur vår sångbok, men jag hoppas och tror, att
ivern och glädjen för människors frälsning ändå finns kvar hos oss.
Vi gläds över det missionsintresse, som finns i vår bygd i dag, och att Guds
verk har framgång. Vi är glada för vårt fina missionshus och en livaktig
verksamhet. Det är ett stort tacksägelseämne.
Men det är Gud som all ära skall ha
Endast Han skall ha äran för sitt verk.
Ingen människa på jord
Får ta åt sig äran själv.
Det är Gud som all ära skall ha.