Berättelser och minnen från min barndom och ungdomstid. av Bertil Larsson Jag är uppväxt i Tomthults missionshus. Berättelserna och minnena är många. Jag vill börja med, vad min mor har berättat för mig. Ester i Hibbel , så kallades hon, för hon bodde på ett ställe, son heter Hibbel i Askerudsäter. Det hon berättade för mig hände c:a 10 år innan jag blev född, alltså i början av 1920-talet. En granne, Hanna ”när Svarvern” frågade henne om hon hade lust att följa med till Sunne på ett möte och höra Olof Hall. Hon följde med dit och blev intresserad, så det blev flera mötesbesök, som resulterade i, att hon lämnade sig till Gud beslöt de och blev frälst på dessa möten. I sin iver att evangelisera här två, att de skulle försöka ha möten i Askerudsäter. Verksamheten i Tomthults missionshus låg i stort sett nere och huset var så förfallet, att det fanns idéer om att det borde rivas. Men Hanna ”när Svarvern” hade ett stort kök, som skulle passa som möteslokal. De tog kontakt med en Viktor Svensson i Sunne, som lovade att hjälpa dem. Erland Magnusson, eller ”Erland på Berga” som han kallades, fick höra talas om dessa möten och blev intresserad, därför att Ester i Hibbel skulle vittna, så han gick dit och han berättade för mig, att både han och hans bror och hans syster kom till tro på dessa möten. Erland Magnusson blev ju sedan pastor och var verksam som det i hela sitt liv. Mor berättade också, att ”Elsa när Gyttman” kom till tro ”när Svarvern”. Elsa flyttade sedan till Svepertorp på skogen mellan Sunne och Munkfors. Där ordnade hon söndagsskola för barnen, som bodde i torpen runt om. Gunnar i Myr, som sedermera skulle bli min far, bodde närmaste granne med Ester i Hibbel. Han var intresserad av henne och de hade sällskap. Han tyckte inte om, att hon gett sig ilag med ”de där läsarna”. Han var väl inte känd för något fromt leverne tidigare heller, men nu satte han igång att supa något alldeles ohejdat. Det gick så långt, att hennes föräldrar avrådde henne på det bestämdaste att ha sällskap med honom, för hon kunde ändå inte tänka på att gifta sig med ett fyllo. Nu tror jag , att också han upplevde Guds kallelse till frälsning och för att tysta den rösten inom sig tog han till spriten. Det gick en tid, men så en dag blev Guds kallelse och hennes påverkan honom övermäktig. Han kapitulerade villkorslöst, följde med på ett möte, lämnade sig till Gud och blev frälst. Säkert en stor dag i min mors liv. Han fick sedan bli till stor betydelse för den kristna verksamheten i vår bygd och var en ledare i Tomthults-kretsen i hela sitt liv. Mötena fortsatte i Askerudsäter, fler och fler kom till tro. Snart var köket när Hanna ”när Svarvern” för litet och mötesverksamheten fick flytta till missionshuset, som rustades upp och målades invändigt i ljusa färger. Då kom den stora väckelsen, då skarorna kom till tro. En väckelse som pågick i många år, till och från, ända in på 50- och 60-talet. Så har det växlat i Tomthults missionshus historia. På våren 1940, när tyskarna anföll Norge, ockuperades missionshuset av försvarsmakten, Bänkarna staplades efter väggarna och fönstren spikades för med svart mörkläggningspapp. Ett tjockt lager med halm breddes över hela golvet, där låg soldaterna som grisar i halmen. Jag är inte övertygad om, att alla tänkte på, att de befann sig på helgat rum. Lilla salen användes som expeditionslokal och kokvagnen stod på planen utanför. Det byggdes sedan ett fältsjukhus i Askerudsäter. När detta var färdigbyggt, blev det förläggning och missionshuset utrymdes och mötesverksamheten kunde återupptas. Många namn Tomthult, kan men nämnas jag på vill Guda-hängivna endast nämna personer, några. Jag som varit tänker på verksamma Olof Sundin i i Råbäcken, som gjorde starkt intryck på mig i min ungdom. Han berättade för mig, att han gick i söndagsskolan i missionshuset på Frykmans tid. Olle var en klippa i tron, han var långt kommen på helgelsens väg. Han var kretsföreståndare i Tomthult i många år. Han ledde alltid i bön på mötena. Jag minns att han hade ett stående tacksägelseämne, ”Tack du min gode himmelske fader, att det är mig förunnat att få vara med på sådana här stormöten”. För mig var det lite konstigt, för när jag räknade, var det kanske 15-20 stycken där och jag tyckte inte, att det kunde räknas som stormöte. Senare förstod jag, att det inte var antalet personer som var avgörande, utan det var mötet med Gud och den välsignelsen, som han upplevde som stormöte. En dag när jag samtalade med Olle, sa han : ”Jag undrar ibland, är det rätt, att det kan bli så mörkt för en kristen.” Jag blev förvånad. Hände det, att det blev mörkt för Olle Sundin, han som var så trosviss och visade sig så glad på alla möten? Jag tänker på Olle Sundin och hans undran, när jag ibland skräms av nattsvarta slagskuggor och jag har samma undran som Olle: ”Är det rätt att det kan bli så mörkt för en kristen?” Men jag är glad, att jag också har samma tacksägelseämne som Olle: ”Tack du min gode himmelske Fader, att det är mig förunnat att få vara med på stormöten, då Guds helige andes ljus lyser upp mitt inre och skingrar det mörka och ger mig ny kraft och nytt mod”. Det är en stor tillgång att få ha det så, för det kan växla i känslolivet också för en kristen. Jag minns också Johan Öster, han var en fura i tron, alltid glad och han bad alltid för människors frälsning. När någon dött i bygden, var han ofta anlitad att hålla andakt i det hemmet, så kallad utläsning, en uppgift som han fått i arv efter sin mor Mari i Täppan, Han hade stort förtroende bland folk i trakten. Jag kommer ihåg Emil i Kusterkammern, som i sina yngre dagar förde ett vilt leverne och han visade gärna upp sina ärr från slagsmål. Men han kom till tro i den väckelse, som gick fram i bygden. Emil hade en speciell förmåga att kombinera bön och vittnesbörd, man visste inte, när bönen övergick till vittnesbörd, och när vittnesbördet övergick till bön. Jag tänker på Johan i Framsätra, som med fotogenlyktan i hand gick den långa vägen från Framsätra ner till missionshuset. Han ställde lyktan vid ingången, hade en bestämd plats i en bänk, där han satte sig, gömde ansiktet i sin krimmermössa och satt så en lång stund i andakt. Han gick troget på mötena. Hilda i Täppjal och vi bodde grannar och umgicks ofta. Hilda var alltid gladlynt och positiv. Hon brukade skjutsa mig på sin cykel till söndagsskolan. Hon var söndagsskollärare och organist. Jag var stolt när jag fick stå vid orgeln och vända blad i notboken, när hon spelade på mötena. Jag minns också ”sångövning” en gång, och hon när Aina lärde oss i Tallhult sången och ”Hjälp jag mig o var Jesus hos Hilda på vara en att solglimt, lysande var jag än går”. Jag minns också med tacksamhet mina andra söndagsskollärare, Ellen Hagberg, Jenny ”där nol” och Anna Bergkvist. I köket var alltid Elin ”när Anners” trogen och även Stina i Kvarntorp, som kokade kaffe. Anders Stefansson var stor och stark och han tog på sin lott att bära in ved och vatten. Och så minns jag förstås Petter Sundin i Råbäcken, en klippa i tron. Detta var några av missionskretsens trogna, men det finns många, många fler. När jag var barn, var det julens möten, som jag gladde mig mest åt. Det var julotta klockan 7 på juldagsmorgonen, sedan var det söndagsskolfest klockan 3 samma dag. På annandagen yttre missionen. Men var det gudstjänst och insamling av sparbössor till det som var trevligast var nog ändå julfesten på ”trejdagen”, då fick man godis, det var mycket folk samlat och Ola ”i Jal” var auktionist och han var rolig att höra på. Jag minns, att vi åkte spark ner till missionshuset och när vi kom fram, så vi såg ljusen i stugfönstren nere i bygden, kommer jag ihåg, att jag trodde, att det var så upplyst, därför att det var fest i bönhuset. Något som jag också minns är den stora musikföreningen. Det var så många med, att de nästan inte fick plats på estraden. De spelade och sjöng med stor hänförelse och många var de i publiken, som väntade på att strängarna på Lars i Holmens gitarr skulle brista, vilket ofta hände. En gudsman, som jag minns från min barndom och uppväxttid, är Gustav Ehne. Han var ofta i Tomthult och predikade. Han var egentligen ingen yrkespredikant, han var bonde och bodde i Ransäter. Ibland åkte han häst, och ibland var sonen Gunnar med och skjutsade honom. Jag tyckte om Gustav Ehne, han var ingen diva och hade aldrig någon påklistrad fromhet. Jag var livrädd för långa predikningar, jag hade svårt att sitta stilla, men Gustav Ehnes predikan kunde jag fördra. Han hade en speciell förmåga att på ett kärvt och vardagligt språk måla bibelberättelserna så, att det blev riktigt intressant. Det samlades mycket folk till hans möten. Han brukade sitta på en av sidobänkarna vid estraden och förbereda sig. Folk strömmade in och ibland tittade han upp på folket och sa högt och ljudligt: ”Käre Gud , vad ska vi göra med det myckna folket?” Det bekymret behöver inte predikanterna ha i dag. Gustav Ehne hade ett stående förord till sina predikningar, som han ofta sa under tiden som han sökte rätt på predikotexten: ”Det har inte gått så bra för mig som kristen”, och så tittade han lite illmarigt upp på folket och sa, ” men det har jag hört, att det har det inte gjort för dig heller. Men jag har en hälsning ifrån min himmelske far, att det finns nåd och förlåtelse för både dig och mig.” Så läste han texten och höll sin predikan. Ehne brukade bo hos oss i Myr, när han hade möten i missionshuset. Det brukade ibland också vara andra predikanter på besök, ”fina och fromma”, då var det dukat i ”noler kammern”, det var vårt finrum, med vit duk och ”bätterservis”. Och ibland minns jag, att min far frågade om han fick säga du till predikanten. Men när Gustav Ehne kom, var maten framsatt på köksbordet. Han var som en medlem av familjen och samtalet vid matbordet rörde sig ofta om hästar och timmerkörning. Efter maten tog han ur västfickan en blank och fin silversnusdosa och med nästan en rituell rörelse öppnade han locket och lade in en redig pris snus, lade sig på kökssoffan, knäppte händerna över bröstet och sa: ”Tack gode Gud, att vi får ha det så här bra”. Jag tyckte, att detta var intressant, för jag visste, att snus och tobak var med i syndkatalogen. Jag är övertygad om, att Gustav Ehne var medveten om det, men han visste också, att bakom fina fromma fasader kunde det försiggå sådant, som en dag skall dömas betydligt hårdare än en pris snus efter maten. Men jag tror, att det är väl för oss, att det är sant vad Gustav Ehne brukade säga: ”Det finns nåd och förlåtelse för både dig och mig.” En gigant i tron, som jag minns från min ungdomstid, var missionär Sonell. Han hade varit verksam i Kongo i flera perioder, märkt av malaria, men han hade ett brinnande nit och en iver för människors frälsning. Han hade en serie väckelsemöten i Tomthult, när jag var i 14-15-års-åldern. Han bodde hos oss hemma i Myr. Det var för långt för honom att gå till missionshuset, så min uppgift blev att skjutsa honom med häst och trilla. Far litade nog mer på hästen än på mig och därför fick jag köra. Själv åkte han cykel, jag vet inte varför. Första kvällarna, när vi for till mötena, var det rätt besvärligt för mig att köra, för Sonell bad till Gud med så hög röst, ja han ropade till Gud, så hästen blev alldeles översiggiven, Men eftersom mötena fortsatte vänjde sig hästen vid detta. Det var som om han tänkte, det ska väl låta så i kärran, när vi åker på väckelsemöte. Det var sent på hösten, och det började skymma tidigt. Ljuset var tänt i stugorna. När vi for förbi någon stuga, så frågade Sonell: ”Är de frälsta de som bor här?” ”Jag vet inte så noga, de är med på något möte ibland.” Så körde vi förbi någon mer stuga, och Sonell frågade: ”Är de frälsta, de som bor här då?” ”Jag kan inte säga, hur det är, de är med på någon söndagsskolfest och de brukar vara med på julottan ibland.” Så lyste det i någon stuga litet längre bort och då pekade Sonell och frågade: ”Tror du, att de är frälsta, de som bor där?” ”Jag känner dem inte så bra, så jag kan inte säga hur det är.” Då blev han nästan irriterad och så sa han: ”Vet du då ingen ,som inte är frälst?” ”Jo”, sa jag, ”jag vet en, och det är skomakaren Oskar på Hagfall, han är nog inte frälst. Han gör narr av dem, som går till bönhuset och han svär, när jag kommer dit med skor, som är för trasiga, för att han ska kunna laga dem. Så jag tror inte, att han är frälst”. Han sa inget mer. Men när vi for hem från mötet, så frågade han: ”Följer du med till skomakarn i morron?” Jag tyckte, att det kan jag väl göra. Vi gick till skomakarn. När vi kom fram till hans stuga, höll jag mig medvetet lite efter, för jag tänkte, att här blir vi utfösta. Men Sonell knackade på och när han öppnade dörren, slog det emot oss en stank av blött läder och snus. Och i det halvskumma rummet satt Oskar vid sin bänk och lagade skor. Han blev väldigt förvånad, när han tittade upp och såg Sonell. Det var lågt i taket och Sonell var stor och lång, så han fick gå litet halvböjd. Han hade en stor bibel under armen. Han hälsade på Oskar och talade om att han hade möten i missionshuset, för att folket i bygden skulle bli frälsta. Så frågade han Oskar: ”Är du frälst?” Oskar blev så överrumplad, så han tappade garden fullständigt och stammade något om, att det trodde han inte, att han var. ”Vill du bli frälst?” frågade Sonell. ”Jag har väl inte tänkt så mycket på det.” ”Får jag läsa bibeln för dig?” Det hade Oskar inget emot. Sonell slog sig ner bredvid Oskar och läste några bibelställen och sedan hade han ett samtal med Oskar om nödvändigheten av, att han tog emot frälsningen. Om en stund sa Sonell: ”Nu tycker jag, att vi böjer knä här och jag ber till förvåning, Gud var för Oskar dig, med att på du får detta. bli frälst.” Sonell och Och Oskar till böjde min knä stora vid skomakarbänken och jag vid min stol borta vid dörren. Sonell hade en enorm andekraft i sin bön och under tiden han bad blev det en andeutgjutelse så mäktig, så jag tänkte: ”Det här går aldrig bra, stugan lyfter när som helst.” Men undret skedde och skomakaren blev frälst. Någon dag därefter var jag med några ungdomar från musikföreningen, vi var dit och spelade och sjöng för Oskar, och vi hade kaffe och bjöd honom på. Jag har aldrig sett Oskar på Hagfall så glad, och så sjöng vi: ”Ring i himlens klockor, fröjd i dag det är, ty ett barn från synden vänder om. Fadern det till möte sig på väg beger, ropande så vänligt, skynda kom!” En sång, som med stor glädje sjöngs i olika mötessammanhang, när någon kommit till tro. En sång, som idag är borttagen ur vår sångbok, men jag hoppas och tror, att ivern och glädjen för människors frälsning ändå finns kvar hos oss. Vi gläds över det missionsintresse, som finns i vår bygd i dag, och att Guds verk har framgång. Vi är glada för vårt fina missionshus och en livaktig verksamhet. Det är ett stort tacksägelseämne. Men det är Gud som all ära skall ha Endast Han skall ha äran för sitt verk. Ingen människa på jord Får ta åt sig äran själv. Det är Gud som all ära skall ha.