Hans Helighets Påven Benedictus XVI budskap för fastetiden 2013
Tron på kärleken till vår nästa framkallar kärlek Vi har lärt känna den kärlek som Gud har till oss och tror på den. (1 Joh. 4:16) Kära bröder och systrar, Firandet av fastetiden i samband med trons år, ger oss ett värdefullt tillfälle att meditera över sambandet mellan tron och kärleken, mellan tron på Gud ‐ Gud i Jesus Kristus ‐ och kärleken, som är den helige Andes frukt och som leder oss på vägen till att älska Gud och vår nästa. 1. Tron som svar på Guds kärlek I min första encyklika förmedlade jag några tankar på det nära sambandet mellan trons och kärlekens teologala dygder. Med utgångspunkt i från den helige Johannes fundamentala uttryck: ʺVi har lärt känna den kärlek som Gud har till oss och tror på denʺ (1 Joh. 4:16), noterade jag att ʺvara kristen inte är resultat av ett etiskt val eller en upphöjd tanke, utan mötet med en händelse, en person, som ger livet vidgade horisonter och en avgörande vägledning” … Eftersom Gud först har älskat oss (jfr 1 Joh. 4:10), är kärleken inte längre bara ett bud utan svaret på den kärleksgåva med vilken Gud kommer till ossʺ (Deus Caritas Est, 1). Tron är detta personliga att hålla fast vid ‐ som omfattar hela vårt jag ‐ uppenbarelsen av Guds fria och ʺlidelsefullaʺ kärlek till oss som fullt ut har uppenbarats för oss i Jesus Kristus. Mötet med Gud, som är Kärlek, engagerar inte bara hjärtat utan också intellektet: ʺErkännandet av den levande Gud är en väg till kärlek, och vårt ʺjaʺ till honom kommer att förena vårt intellekt, vår vilja och våra känslor i en allomfattande kärlek. Men denna process är alltid förutsättningslös. Kärleken är aldrig ʺavslutadʺ och fullständigʺ (ibid. 17). Därför behöver alla kristna, och särskilt våra ʺhjälparbetareʺ en tro på detta möte med Gud i Kristus, som uppväcker deras kärlek och gör dem öppna för sin nästa. Det resulterar i att kärleken till nästan inte längre kommer att påtvingas utifrån, så att säga, utan är en följd av deras tro, som aktiveras genom kärlekenʺ ( ibid., 31a). De kristna är människor som har vunnits av Kristi kärlek och därför, under inflytandet 1(5) av denna kärlek ‐ ʺCaritas Christi urget nosʺ (2 Kor 5:14) ‐ är öppna för att på konkreta sätt älska sin nästa (jfr ibid., 33). Denna inställning kommer huvudsakligen från medvetandet om att vara älskad, förlåten och till och med betjänad av Herren, som böjer sig ner för att tvätta lärjungarnas fötter och offrar sig själv på Korset för att dra mänskligheten in i Guds kärlek. ʺTron säger oss att Gud har gett oss sin Son för vår skull och han ger oss den segerrika vissheten att det verkligen är sant. Gud är kärlek”! Tron, som ser Guds kärlek uppenbarad i Jesu på Korset genomborrade hjärta, uppväcker kärlek. Kärleken är ljus, och slutligen det enda ljus, som alltid kan upplysa en fördunklad värld och ge oss det mod vi behöver för att leva och arbeta vidare.ʺ (ibid., 39). Allt detta hjälper oss förstå att det huvudsakliga kännetecknet för de kristna är att ʺkärleken har grundats och formats av tronʺ (ibid., 7). 2. Kärleken som ett liv i tro Hela det kristna livet är ett svar på Guds kärlek. Det första svaret är tron som vi tagit emot den. Den är fylld med förundran och tacksamhet för det makalösa gudomliga initiativ som föregår och kallar oss till sig. Trons ʺjaʺ betecknar början av en strålande vänskap med Herren. Det fyller oss och ger mening åt hela vårt liv. Men det räcker inte för Gud att vi bara säger ja till hans kärlek som vi får utan förtjänst. Han inte bara älskar oss, utan vill också dra oss närmare sig för att förvandla oss på ett så djupt sätt att vi med den helige Paulus kan säga: ʺjag lever, fast inte längre jag själv, det är Kristus som lever i migʺ (jfr Gal 2:20). När vi ger utrymme för Gud, blir vi lika honom och delar hans egen kärlek. Om vi öppnar oss för hans kärlek, låter vi honom bo i oss och får oss att älska med honom, i honom och liksom honom. Det är bara då som vår tro blir sann och ʺ får sitt uttryck i kärlekʺ (Gal 5:6). Det är bara då som han är i oss (jfr 1 Joh. 4:12). Tron innebär att känna sanningen och hålla fast vid den (jfr 1 Tim 2:4). Kärleken är att vandra i sanningen (jfr Ef. 4:15). Genom tron börjar vi en vänskap med Herren och genom kärleken lever vi i och odlar denna vänskap (jfr Joh. 15:44). Tron får oss att bejaka vår Herres och Mästares bud. Kärleken ger oss lycka när vi praktiserar den (jfr Joh. 13:13‐17). I tron är vi skapade som Guds barn (jfr Joh. 1:12). Kärleken får oss att konkret hålla fast vid att vi är Guds söner och döttrar genom att vi bär den helige Andes frukt (jfr Gal 5:22). Tron gör det möjligt för oss att känna igen de gåvor som vår gode och generöse Gud har anförtrott oss. Kärleken gör dem fruktbärande (jfr Matt 25:14‐30). 2(5) 3. Det oupplösliga inbördes förhållandet mellan tro och kärlek I ljuset av vad som framhållits ovan, är det klart att vi aldrig kan skilja tron och kärleken åt eller ställa dem mot varandra. Dessa två teologala dygder är intimt sammanvävda och det är missvisande att säga att det finns ett motsats‐ eller dialektiskt förhållande mellan dem. Å ena sidan skulle det vara alltför ensidigt att understryka trons prioritet och avgörande samt undervärdera och nästan förakta de konkreta kärlekshandlingarna genom att förminska dem till något vagt humanitärt. Å andra sidan vore det lika gagnlöst att överdriva kärlekens överlägsenhet och vad den åstadkommer, som om gärningarna skulle ta trons plats. För ett sunt andligt liv är det nödvändigt att undvika både fideism och moralaktivism. I det kristna livet bestiger vi ständigt berget för att möta Gud och sedan komma ner med hans kärlek och styrka för att med hans egen kärlek kunna tjäna våra bröder och systrar. I den heliga Skrift ser vi hur apostlarnas iver att förkunna evangeliet och väcka människornas tro var nära förbundet med deras barmhärtiga strävan att tjäna de fattiga (jfr Apg. 6:1‐4). I Kyrkan symboliseras, på något sätt kontemplationen och handlingarna av bibelns Maria och Martha, som bor tillsammans och kompletterar varandra (jfr Luk. 10:38‐42). Förhållandet till Gud måste alltid prioriteras och varje gåva som ges i evangeliets anda ha sina rötter i tron (jfr General Audience den 25 april 2012). Ibland tenderar vi att förminska begreppet ʺmänniskokärlekʺ till solidaritet eller bara humanitär hjälp. Det är dock viktigt att komma ihåg, att den största kärlekshandlingen är att evangelisera, som är ʺOrdets tjänstʺ. Det finns inte något mer välgörande ‐ och därför kärleksfullare ‐ vi kan göra för vår nästa, än att bryta brödet Guds ord, att dela med denne evangeliets glada budskap och leda honom eller henne in i ett förhållande med Gud. Evangelisering är den största och viktigaste hjälp man kan ge en människa. Som Guds Tjänare, påven Paulus VI, skrev i encyklikan Populorum Progressio, är förkunnelsen om Kristus det första och väsentliga bidarget till utveckling (jfr n. 16). Det är den första förkunnade och tillämpade sanningen om Guds kärlek till oss. Den öppnar våra liv för att ta emot denna kärlek och gör den nödvändiga utvecklingen för mänskligheten och varje enskild individ möjlig (jfr Caritas in Veritate, 8). I själva verket kommer allt från Kärleken och strävar även mot den. Guds kärlek lär vi känna genom evangeliets förkunnelse. Om vi välkomnar den i tro, får vi den första och oundgängliga kontakten med det gudomliga. Den gör det möjligt för oss att ʺälska Kärlekenʺ och sedan vistas i denna Kärlek, som vi växer in i och glädjefullt låter andra få ta del av. Beträffande förhållandet mellan tron och kärleksgärningar finns det ett stycke i Efesierbrevet som kanske bäst skildrar förbindelsen mellan de två: ʺTy av nåd är ni 3(5) frälsta genom tron, inte av er själva, Guds gåva är det. Det beror inte på gärningar, ingen skall kunna berömma sig. Vi är hans verk, skapade genom Kristus Jesus till att göra de goda gärningar som Gud från början har bestämt oss tillʺ (Ef. 2:8‐10). Av detta framgår att hela försoningsinitiativet kommer från Gud, från hans nåd och förlåtelse som vi tar emot i tron. Men detta initiativ, som långt ifrån begränsar vår frihet och vårt ansvar, är i själva verket något som gör det autentiskt och resulterar i kärleksgärningar. Det är inte i första hand resultatet av mänskliga ansträngningar, som vi är stolta över, utan något som tillkommit i tro och strömmar ut från Guds överflödande nåd. Tron utan gärningar är som ett träd utan frukt. De två dygderna förutsätter att båda finns till. Fastetiden ger oss tillfälle att genom kristna sedvänjor ge vår tro näring, genom att omsorgsfullt och uppmärksamt lyssna på Guds ord, ta emot sakramentet och samtidigt växa i barmhärtighet och kärlek till Gud och vår nästa. Det sker inte minst genom särskilda handlingar som fasta, bikt och allmosegivande. 4. Trons prioritet och barmhärtiggärningarnas företräde Liksom alla Guds gåvor har tron och kärleken sitt ursprung i den ende och samme helige Ande (jfr 1 Kor 13). Anden inom oss ropar ʺAbba, Faderʺ (Gal 4:6) och får oss att säga: ʺJesus är herreʺ (1 Kor 12:3) och Marana ta (1 Kor 16:22; Upp 22:20). Tron som gåva och svar, får oss att lära känna sanningen om Kristus, som den förkroppsligade och korsfästa Kärleken, som fullständig och fulländad lydnad mot Faderns vilja, samt oändlig gudomlig nåd mot vår nästa. Tron skapar i våra hjärtan och sinnen den fasta övertygelsen om att det bara är denna Kärlek som kan besegra det onda och döden. Tron låter oss se mot framtiden med hopp och tillitsfull förväntan om att Kristi kärleks seger skall fullkomnas. Kärleken leder oss in i den kärlek som Gud uppenbarat i Kristus och som förenar oss på ett personligt och existentiellt sätt i Jesu totala och ovillkorliga självutgivande till Fadern och till hans bröder och systrar. Genom att ingjuta sin kärlek i våra hjärtan, gör den helige Ande oss delaktiga i Jesu sonliga kärlek till Gud och hans broderliga kärlek till alla människor (jfr Rom 5:5). Förhållandet mellan dessa två dygder liknar det som finns mellan Kyrkans två grundläggande sakrament, dopet och eukaristin. Dopet (sacramentum fidei) föregår eukaristin (sacramentum caritatis) men är knutet till den, eftersom eukaristin är det fulländade och fundamentala på vår kristna väg. Allt börjar med att vi ödmjukt accepterar tron (ʺvetskapen om att vara älskad av Gudʺ) men måste leda till kärlekens sanning (ʺvetskapen om hur vi älskar Gud och vår nästaʺ) som för evigt förblir alla dygders uppfyllelse (jfr 1 Kor 13:13). 4(5) Kära bröder och systrar, under denna fastetid förbereder vi oss att fira Korset och Uppståndelsen, genom vilka Guds kärlek frälste världen och lät sitt ljus skina över vår historia. Jag önskar, att ni alla tillbringar denna dyrbara tid med att återuppväcka er tro på Jesus Kristus och genom att förena er med honom i kärleken till Fadern och alla bröder och systrar som vi möter i våra liv. Jag ber till Gud om detta och om Herrens välsignelse för varje enskild människa och gemenskap! Vatikanen den 15 oktober 2012. BENEDICTUS PP. XVI 5(5)
