Promemoria
Sid. 1(4)
2014-11-10
Dhaka
Olof Sandkull
Biståndspolitisk översikt - Bangladesh
Åttonde största landet i världen och mest tätbefolkade med en
befolkning på över 156 miljoner varav hälften är under 25 år.
Fattigdomen minskar stadigt med positiva resultat i sociala sektorer
De flesta av milleniemålen kommer att nås och landet har haft en
långvarig årlig ekonomisk tillväxt kring 6 %.
Reformtakten är långsam inom viktiga områden som t.ex. den
ineffektiva politiserade förvaltningen, utebliven decentralisering, lågt
skatteuttag samt bristande korruptionsbekämpning.
Kvinnors situation är mycket utsatt, förekomsten av våld mot kvinnor
och barnäktenskap är vanligt förekommande.
Demokratin är underutvecklad och skör där oppositionen bedriver
politik på gatan i form av generalstrejker och massdemonstrationer.
Naturkatastrofer vanligt förekommande och landet är ett av världens
mest sårbara länder för klimatförändringar.
Bangladesh har genomgått en betydande utveckling under de senaste
decennierna. Fattigdomen har minskat med 26% mellan 2000 och 2010, och
flera sociala indikatorer har avsevärt förbättrats. Bangladesh har ett
omfattande och aktivt civilsamhälle, som varit en mycket viktig faktor för den
positiva sociala utvecklingen. Tillväxten har under många år legat stabilt runt
sex procent. Samtidigt lever cirka 30% av befolkningen (omkring 50 miljoner
människor) fortfarande under fattigdomsgränsen om 1,25 US dollar per
person om dagen och drygt 76% av befolkningen lever på under 2 US dollar
per person om dagen.
Bangladesh är inte biståndsberoende och utvecklingssamarbetet utgör cirka
1,7% av BNP och 4-5% av statsbudgeten. Det är framförallt som bidrag till
statens investeringsbudget på närmare 40% som biståndet spelar en roll.
Resursmässigt står både ”remittances” och textilindustrin för betydligt större
bidrag till samhällsekonomin och fattigdomsminskningen. Det faktum att
biståndets andel av BNP är relativt låg påverkar givarnas genomslag i dialogen
med regeringen.
Samtliga betydelsefulla givare finns på plats i Bangladesh, men det är de fyra
stora (Världsbanken, Asiatiska Utvecklingsbanken, japanska JICA och
brittiska UK aid), som står för huvuddelen av biståndet. EU och USAID är
också stora. FN-familjen är brett representerad i landet liksom de flesta
2(4)
bilaterala givare. För de flesta FN-organisationerna är Bangladesh en av de
absoluta programländerna. Det svenska utvecklingssamarbetet står för knappt
2% av det totala biståndet, vilket gör Sverige till en medelstor bilateral aktör.
Biståndseffektivitetsagendan har fått stort genomslag. Bland annat sker
koordinering och harmonisering både inom givargruppen och med
regeringen. Denna sker både i inom olika sektorer och på biståndschefnivå
inom ramen för Local Consultative Group. Bangladesh är inte ett av
pilotländerna för FN reform (One UN reform), men man har ändå initierat
ett flertal reformprocesser med UN Resident Coordinators kontor i spetsen.
En samlad FN-biståndsstrategi (UNDAF) framförhandlas mellan FNorganisationerna och regeringen. Sedan våren 2010 finns en överenskommen
gemensam givarstrategi, Joint Cooperation Strategy, som lägger grunden för
arbetsfördelning inom sektorer. Regeringen arbetar nu fram Bangladeshs
sjunde femårsplan för 2016– 2020 som kommer att ligga till grund för
fortsatta biståndseffektivitetsarbetet.
I UNDP:s Human Development Index 2014 har Bangladesh ranking 147 av
187 länder. Det innebär drygt 80 % bättre värde än för 30 år sedan och
Bangladesh är därmed det tredje bästa landet vad gäller att förbättra sin
position i indexet under perioden. Förväntad livslängd har sedan
självständigheten för 40 år sedan stigit med 25 år till nuvarande ca 70 år.
Landet har i princip redan uppnått MDG 1, 2 och 3 (fattigdom/hunger,
utbildning och jämställdhet). Dock är andelen undernärda barn fortfarande
näst högst i världen. Inom primärundervisning är cirka 95% av barnen
inskrivna som elever. MDG 4 och 6 (barnadödlighet respektive malaria,
tuberkulos och andra sjukdomar) är man också på god väg att uppnå, då alla
indikatorer pekar i rätt riktning. Trots att stora framsteg har gjorts inom
MDG 5 (mödradödlighet) med en 40 % nedgång mellan åren 2001 till 2010
återstår flera utmaningar särskilt vad gäller tillgång till reproduktiv hälsa.
MDG 7 (miljö) är det mål som landet inte kommer att uppnå.
MR-situationen har utvecklats till det sämre det senaste decenniet och det
förekommer utomrättsliga avrättningar och tortyr. Den nationella MRkommissionen som inrättades 2009 är ännu alltför svag för att kunna påverka
många av de problem som förekommer. Det finns också tecken på ett
minskat demokratiskt utrymme och intolerans mot opposition och delar av
det civila samhället, där rättsväsendet används för att trakassera motståndare.
Generalstrejker, s.k. hartals, demonstrationer och politiskt motiverat våld
förkom ofta under kampanjen inför parlamentsvalet i januari 2014, men har
nu minskat påtagligt. Media är relativt fri och belyser ofta kontroversiella
frågor. Bangladesh har dock under det senaste decenniet försämrat sin
rankning på reportrar utan gränsers pressfrihetsindex med 20 punkter till 142
av 179 år 2014. Även här finns tendenser till än mer ökad intolerans från
regeringens sida mot framförd kritik och hot om införande av mer restriktiv
lagstiftning är ständigt aktuell.
Kvinnors situation har förbättras under de senaste åren, men från en låg nivå.
Bangladesh har i Gender Development Index rankats som 107 av 187 länder
år 2014, vilket representerar en förbättrad utveckling. Kvinnor utsätts för en
3(4)
omfattande diskriminering, både i arbetslivet såväl som i hemmet. Våld inom
äktenskapet, sexuella övergrepp på arbetsplatser och i det offentliga rummet
liksom problematik kring hemgift och hederskultur gör situationen svår för
många kvinnor. Socio-kulturella beteenden och normer snarare än utbildning
och välstånd gör att både rika och fattiga kvinnor hålls kvar i en ojämlik
livssituation. Barnäktenskap är vanligt förekommande. Fattiga kvinnor gifter
sig ofta vid 14-15 års ålder medan de rikare i genomsnitt gifter sig vid 17, trots
att den lagliga åldern är 18 år. Nyligen har regeringen föreslagit att den lagliga
åldern ska sänkas till 16 år, vilket skulle ytterligare förvärra situationen.
Minoritetsgrupper är särskilt utsatta i Bangladesh och diskriminering och våld
är vanligt förekommande. I synnerhet lever folkgruppen rohingyas under
mycket svåra förhållanden. Dessa erkänns inte som medborgare varken i
Bangladesh eller i Myanmar utan är i praktiken statslösa. Avsaknaden av
formell status innebär att de inte har rätt till utbildning, sjukvård eller annan
social service som vatten och sanitet. Det finns drygt 30.000 registrerade
flyktingar i UNHCR-administrerade läger runt en halv miljon rohingyas i
slumbosättningar runt lägren och i de omgivande samhällena. Regeringen
presenterade 2013 en nationell strategi för flyktingar och odokumenterade
medborgare från Myanmar. Syftet är att dokumentera, ge humanistärt stöd
och på sikt även repatriering till Myanmar. Som en konsekvens av strategin
har IOM etablerats för att stötta regeringen med genomförandet av strategin.
Avsaknaden av regelstyrda, transparenta institutioner som möjliggör
demokratiskt ansvarsutkrävande utgör fortsatt det största hindret för
utveckling i Bangladesh. Statsförvaltningen är i hög grad politiserad vilket
innebär att politisk lojalitet snarare än kompetens styr tillsättningar. Utöver
detta omplaceras tjänstemännen regelmässigt och ofta vilket leder till
bristande kontinuitet. Beslut om nya projekt är extremt byråkratiska och leder
i princip alltid till stora förseningar i genomförandet. Landets statsförvaltning
är helt centralstyrd från Dhaka och välbehövliga reformer för att
decentralisera beslutsfattande till lokal nivå har inte genomförts. Den
ekonomiska statsförvaltningen lever allt för mycket kvar i en tungrodd
centralplanering. Inom väsentliga områden som energisektorn, land- och
fastighetsmarknaden samt finansmarknaden har marknadsekonomin endast
fått ett begränsat genomslag.
Korruptionen är omfattande och finns alltid närvarande som en hämmande
faktor i samhället och för utvecklingen av landet. Bangladesh låg i början av
2000-talet i botten i Transparency Internationals lista över situationen i
världens länder. År 2014 låg Bangladesh på plats 136 av 179 länder.
Förhållandena har förbättrats något genom att en antikorruptionskommission
har etablerats även om den alltjämt är svag och politiserad. Därtill har en
offentlighetslagstiftning antagits och den bangladeshiska riksrevisionen visat
tecken på ökad effektivitet. Beräkningar gör gällande att landets årliga
ekonomiska tillväxt hade varit 2-3% högre med mindre korruption.
Inkluderande och hållbar tillväxt är en viktig förutsättning för att Bangladesh
ska komma framåt i sin ambition att bli ett medelinkomstland. I regeringens
femåriga utvecklingsplan konstateras bl.a. att ökad tillväxt förutsätter fler jobb
4(4)
inom tillverkningsindustrin, vilket kräver både att fler arbetstillfällen skapas
och att anställningsbarheten ökar. Kvinnor är fortfarande starkt
underrepresenterade på arbetsmarknaden. Undermåliga arbetsvillkor och
avsaknad av dialog mellan arbetsmarknadens parter utgör ett stort problem.
Fackföreningar är i stor utsträckning politiserade och kunskapsnivån om
arbetares rättigheter låg. Landets infrastruktur är mycket bristfällig och
tillsammans med problem med energiförsörjning och korruption ett hinder
för ekonomisk tillväxt.
Bangladesh är ett av världens mest tätbefolkade länder med mer än 1100
människor/kvadratkilometer. Man beräknar att ca 50 % av befolkningen är
under 25 år och 40% under 18. Trots att befolkningsökningstakten minskat
till runt 1,6% beräknas befolkningen vara 156 miljoner enligt den senaste
uppskattningen och förutses ha växt till 235 miljoner år 2050. Urbaniseringstakten är hög och idag bor 27% av befolkningen i städer. Den snabba
omställningen har, i kombination med otillräckliga investeringar, inneburit
ökad fattigdom och miljöförstöring i städerna. Dhaka beräknas idag ha ca 15
miljoner invånare och är en av världens snabbast växande megastäder.
Miljöförstöringen i Bangladesh är omfattande med negativa effekter på
människors hälsa och utveckling. Inom industri och jordbruk över- och
felanvänds giftiga substanser med direkta utsläpp till omgivande miljö. Därtill
utsätts befolkningen för dessa substanser i såväl hanteringen av som via
konsumtion av livsmedel och vatten. Hanteringen av avlopp, latrinavfall och
annat avfall från hushåll är generellt mycket bristfällig. Det finns en utbredd
återvinningskultur där allt som betingar ett värde tas tillvara, dock ofta under
okontrollerade former med ytterligare förorening av miljön som följd.
Överutnyttjande av naturresurser som skog och vatten hotar landets
egenförsörjning samt den biologiska mångfalden. Arsenikförorening av
grundvattenresurser har slagit hårt mot landets vattenförsörjningssäkerhet och
utgör ett hot mot folkhälsan då över 20 miljoner mäniskor beräknas utsättas
för halter som ligger flera gånger över WHO:s riktlinjer.
Bangladesh har ett mycket utsatt geografiskt läge och räknas som ett av de
länder i världen som är allra mest sårbara för klimatförändringar. Trots att
Bangladesh gjort stora framsteg vad gäller katastrofförebyggande och
hantering är landet mycket sårbart för naturkatastrofer (f.a. översvämningar
och cykloner) och flertalet av dem väntas öka i omfattning och frekvens till
följd av klimatförändringarna. Bangladesh rankas bland de mest riskutsatta
länderna i världen. Landets låga inkomstnivå, höga befolkningstäthet,
topografi, klimat och geografiska läge genererar en sårbarhet för olika typer av
chocker och kriser. För att Bangladesh ska kunna fortsätta sin, på många plan,
positiva utveckling krävs ökad resiliens - motståndskraft - och förmåga att
förebygga och hantera kriser på alla nivåer i samhället så att framstegen inte
går förlorade. Det har beräknats att Bangladeshs ekonomiska förlust p.g.a.
dess klimatutsatthet och miljömässiga utmaningar är 4% av BNP per år. Det
är landets fattiga som drabbas mest av dessa risker och katastrofer och fattiga
kvinnor är mest utsatta p.g.a. roller, normer, lagar samt mindre resurser.
./.
