Religionsfrihetens gränser i ett globalt samhälle
Anförande av statssekreterare Jasenko Selimovic vid invigning av nya lokaler för Centrum för
forskning om religion och samhälle vid Uppsala universitet, 1 februari 2012.
Tack för inbjudan.
Rätten till tanke- och yttrandefrihet är en grundpelare i varje demokratiskt samhälle. För många
människor med en religiös trosuppfattning har religionsfriheten – som en särskild aspekt av dessa
friheter – också en avgörande betydelse för utvecklingen av både den egna personligheten och hur
man ser på livet som sådant.
Men även för alla dem som inte har någon religiös trosuppfattning eller som är ointresserade av
frågeställningen, är religionsfriheten betydelsefull eftersom den utgör en del av den pluralism
som i sin tur är en oundgänglig del av vad ett demokratiskt samhälle är.
Det är mot den bakgrunden som vi kan förstå varför religionsfriheten utgör en grundläggande
mänsklig rättighet, skyddad i både globala och regionala människorättskonventioner som Sverige
har förbundit sig att följa, liksom i den svenska grundlagen.
Men vad betyder då religionsfrihet?
Religionsfriheten har två sidor som är lika viktiga. De består av rätten att tro och rätten att inte
tro, rätten att utöva en religion och rätten att inte behöva utöva någon religion (se t.ex.
Europadomstolen i Kokkinakis ./. Grekland och Buscarini m.fl. ./. San Marino).
Religionsfriheten skyddar främst rätten till den egna personliga övertygelsen, det vill säga att alls
ha eller inte ha en religiös tro, det som brukar kallas för den inre personliga sfären. Men också
handlingar som är intimt förknippade med denna, såsom rätten att tillbe och fira gudstjänst, alltså
ett praktiskt utövande av en religion eller en övertygelse under allmänt accepterade former.
Religionsfriheten omfattar också en rätt att sprida och ta emot information, iaktta religiösa
sedvänjor och att undervisa om den egna tron.
Det är enskilda, det vill säga individer eller olika privaträttsliga subjekt som föreningar eller
organisationer (t.ex. trossamfund), som skyddas av religionsfriheten. En religion som sådan har
däremot inte något skydd.
Religionsfrihetens olika uttryck
Den delen av religionsfriheten som handlar om dess allra innersta kärna, det vill säga att alls ha
en tro eller inte ha en tro torde vara okontroversiell och knappast konfliktskapande i ett land som
Sverige.
Att ensam och tillsammans med andra fira gudstjänst under allmänt erkända former kan betraktas
som potentiellt konfliktskapande i mycket liten utsträckning – jfr dock moskébranden i
Trollhättan och diskussionerna om moskébygget på Södermalm i Stockholm.
Att i övrigt utöva sin religion genom undervisning och iakttagande av religiösa sedvänjor kan
vara potentiellt mera konfliktskapande:
1
Halal- och kosherslakt / djurskydd
undantag från viss undervisning / obligatorisk undervisning
religiös klädsel och krav på anpassning av ledigheter, kost, pauser och lokaler m.m. på
arbetsplatser / arbetsgivarens grundläggande rätt att bestämma över verksamheten och
dess organisation m.m., säkerhetsrutiner, arbetet för att främja jämställdhet, andras rätt
till frihet från religionsutövning
”missbruk” av yttrandefriheten, hets m.m. / andras rättigheter, samhällets ansvar att
motverka diskriminering på grund av kön, sexuell läggning, annan trosbekännelse
(homofobi/antisemitism/ muslimfientlighet)
Var går då religionsfrihetens gränser?
Religionsfriheten ger inte någon allmän eller obegränsad rätt att utanför privatlivets sfär bete sig i
enlighet med de regler som den egna religionen föreskriver. Rätten att utöva religion omfattar inte
varje slag av handling eller beteendemönster som motiveras eller inspireras av en religion eller
övertygelse (Europadomstolen i Pichon och Sajous / Frankrike).
Den omfattar inte heller någon allmängiltig rätt att kräva anpassning från omgivningens sida –
t.ex. arbetsgivare, utbildningsanordnare eller näringsidkare – till den egna religionens villkor.
Europakonventionen gäller som direkt tillämplig lag i Sverige. Det framgår direkt av
konventionens bestämmelse om religionsfrihet (artikel 9) att denna rätt får begränsas, så länge det
sker med stöd av lag och är nödvändigt för att i ett demokratiskt samhälle skydda t.ex. andra
människors fri- och rättigheter.
Den svenska grundlagen är otydligare formulerad. Religionsfriheten är absolut i den meningen att
den inte får begränsas genom lag. Religionsfriheten i grundlagen är dock i sig är mycket snävt
definierad.
Den omfattar rätten att ha en trosuppfattning, att inte ha en trosuppfattning och att byta
trosuppfattning. En i allmänhet straffbar handling är dock inte skyddad bara för att den
förekommer i ett religiöst sammanhang. Dessutom får utövandet av andra fri- och rättigheter inte
begränsas bara just av religiösa skäl. Grundlagens vanliga möjligheter att begränsa utövandet av
informationsfriheten, yttrandefriheten, mötesfriheten, demonstrationsfriheten och
föreningsfriheten gäller också när dessa används som ett medel för att utöva religion.
Statens roll i förhållande till religionsutövning
Historiskt har religionsutövning varit viktig för väldigt många människor. Samtidigt har den
utgjort grunden för otaliga och allvarliga konflikter. I ett demokratiskt samhälle har därför staten
(inklusive lagstiftaren) en viktig roll som ”medlare” och organisatör av gemensamma spelregler
för att garantera en balans mellan olika grupper och mellan olika rättigheter. Det gäller inte minst
när det gäller rätten att ge offentligt uttryck för religiös tro. Staten har också en tämligen stor
handlingsfrihet när det gäller val av medel för att upprätthålla en sådan balans och för att främja
andra legitima intressen (Europadomstolen i Leyla Sahín ./. Turkiet).
2
Så länge man följer svensk lag ska samhället inte lägga sig i religionsutövning?
Rent allmänt kan man säga att den uppfattningen har fog för sig bara om vi allmänt accepterar
tanken att staten/det allmänna/politiken inte har någon legitim roll att spela för att påverka
samhällsutvecklingen bortom den klassiska ”nattväktarstaten”. Det är knappast någon rimlig
ståndpunkt i ett modernt välfärdssamhälle. Även om uppfattningarna skiljer sig åt och alltid har
skilt sig åt om hur aktiv staten och politiken bör vara när det gäller hur vi organiserar våra liv, så
är det nog en självklarhet för de allra flesta att en sådan roll i och för sig är legitim.
Det senare 1900-talets samhällspolitiska strävanden t.ex. för att omdana samhället i riktning mot
full jämställdhet mellan kvinnor och män måste rimligen annars underkännas med samma
argument – så länge man inte bryter mot lagen finns det inte någon anledning för det allmänna att
ha några synpunkter på hur män och kvinnor lever och organiserar sina liv.
Det offentliga samtal som hela tiden pågår om hur vi ska kunna åstadkomma ett bättre samhälle
när det gäller jämställdhet, barns rättigheter, att motverka rasism eller vad det nu må vara, får
naturligtvis inte plötsligt göra halt och tystna bara för att det också berör olika trosuppfattningar.
Sveriges konventionsåtaganden om enskildas mänskliga rättigheter kräver dessutom att staten tar
ett aktivt ansvar för att utbilda, informera och främja respekten för alla mänskliga rättigheter,
t.ex. också kvinnors, barns och homosexuellas eller transpersoners rättigheter, oavsett vad vissa
enskilda eller grupper av personer har för religiöst baserade uppfattningar om den saken.
Samhället måste väl utformas med hänsyn också till troendes uppfattningar i olika frågor?
Javisst, men utgångspunkten är att religionsfriheten handlar om min rätt att ålägga mig vissa
levnadsregler av religiösa skäl, inte om min rätt att ålägga någon annan sådana levnadsregler.
Inskränkningar av andras friheter måste därför alltid rättfärdigas med argument. För oavsett om
man hör till de som ansluter sig till Hobbs, Lockes, Rosow, Kant eller nuförtiden också
Fukoyamas idén om den sociala kontraktet så måste inskränkningar i andras friheter rättfärdigas.
Troende – likaväl som icke-troende – måste kunna avkrävas argument för sina ståndpunkter och
de argument måste grundas på någonting som inte i sig utgår från den egna trosuppfattningen.
Religiöst grundad argumentation kan per definition inte utsättas för någon rationell prövning. Den
högsta auktoriteten för det som åberopas med sådana argument – Gud, Jahve, Allah eller under
något annat namn – kan ju inte korsförhöras i vittnesbåset under ed.
Så vad säger oss dessa fakta?
Att det finns en hel del att diskutera, studera och forska om. Att det finns ett stort behov av en
nyanserad diskussion omkring religion, dess gränser och möjligheten att förena dessa ibland
motstridiga friheter i det moderna samhället. Med förhoppningen att dessa nya lokaler kommer
förbättra era möjligheter till det önskar jag er lycka till.
3
