[[@Topic:Bibelns Värld]]

A
A och O
Alfa och Omega, första och sista bokstaven i det grekiska alfabetet. Ett namn på Gud som
den förste och den siste, skapelsens och frälsningens upphovsman, fullkomnare och mål. Att
även Jesus kallar sig A och O visar att han är en gudomlig person (Upp 1:8,17, Upp 21:6, Upp
22:13).
ABADDON
hebr. fördärv, undergång. Används i GT om fördärvets plats, avgrunden, dödsriket (Job 26:6, Job
28:22, Ps 88:12, Ords 27:20). På grek. Apollyon fördärvaren namn på djävulen, avgrundens ängel
(Upp 9:11), mordängeln (jfr. 2 Mos 12:23, 2 Sam 24:16, 1 Krön 21:15, 1 Kor 10:10)
ABAGTA
En av Ahasveros sju hovmän, som introducerade drottning Vasti på kungens gästabud (Est 1:10).
ABAN
hebr. bror till en förståndig. Son till Abisur och hans hustru Abihail. Brodern hette Molid (1 Krön
2:29).
ABANA
hebr. trol. Amana, beständig. En flod vid Damaskus, känd för sitt klara, friska vatten. Numera
heter floden Nahr Barada efter en av sina källor på Antilibanon (2 Kung 5:12). Se Amana,
Parpar.
ABARIM
Se Abarimbergen. (Jer 22:20).
ABARIMBERGEN
Hebr. de om är på andra sidan. Det bergiga området öster om Jordan och Döda havet från Moabs
slätt och norrut. Dess högsta topp är Nebo, därifrån såg Mose in i Löfteslandet och där dog han.
Inom detta område slog Israel läger före övergången av Jordan (4 Mos 33:47-48). Se
Abarim, Ije-Haabarim, Nebo, Peor, Pisga.
ABARIMBERGET
Se Abarimbergen (4 Mos 27:12, 5 Mos 32:49).
ABDA
aram. tjänare.
1. Sammuas son (Neh 11:17). Se Obadja 5.
2. Far till Adoniram, en uppsyningsman hos kung Salomo (1 Kung 4:6).
ABDEEL
hebr. Guds tjänare. Far till Selemja, en ämbetsman hos judakungen Jojakim (Jer 36:26).
ABDI
hebr. min tjänare, el. trol. Herrens tjänare.
1. Levit o sångare (1 Krön 6:44, 2 Krön 29:12).
2. En man gift med hednisk kvinna (Esra 10:26).
ABDIEL
hebr. Guds tjänare. Gads ättling (1 Krön 5:15).
ABDON
En av de fyra levitstäderna i Asers område, id. med ruinerna av Abdeh i nordvästra
Galileen (Jos 21:30, 1 Krön 6:74). Se Ebron.
ABDON
hebr. duglig till tjänst, tjänande.
1. Son till Hillel, av Efraims stam, Israels tionde domare. Han regerade i åtta år och hans tid
präglades av fred. Att hans 40 söner och 30 sonsöner, ridande på 70 åsnor omtalas, tyder på att de
innehade en viss värdighet och betydande ställning (Dom 12:13-15). Se Domare.
2. En ättling till Benjamin (1 Krön 8:23).
3. Gibeons son (1 Krön 8:29-30, 1 Krön 9:35-36).
4. Josias hovman (2 Krön 34:20,21). Se Akbor 2.
ABED-NEGO
aram. guden Negos el. Nebos tjänare. Kaldeiskt namn på Asarja, en av Daniels vänner.
Nebukadnessar kunde ändra hans namn men inte hans hjärta; han var trogen Gud och fick
hans hjälp. När Abed-Nego vägrade att tillbe kungens staty kastades han i en brinnande ugn
men kom oskadd ut ur den. Han upphöjdes därefter till ära och makt i Babel (Dan 1:7, Dan
2:49, Dan 3:12-30). Se Asarja 22, Sadrak, Mesak, Daniel.
ABEL
hebr. vindfläkt. Adams och Evas andre son och fåraherde. Abel var rättfärdig (1 Joh 3:12). Han
blev dödad av sin bror Kain. Mänsklighetens första martyr och brodermord (1 Mos 4:1-25, Matt
23:35, Luk 11:50-51, Hebr 11:4, Hebr 12:24).
ABEL
hebr. äng. En stad i Naftalis område i norra Israel. Hit flydde upprorsmakaren Seba (2 Sam
20:14,18). Se Abel-Bet-Maaka, Bet-Maaka.
ABEL BET-HAMMAAKA
Se Abel-Bet-Maaka. (2 Sam 20:15).
ABEL-BET-MAAKA
hebr. Maaka-husets äng. Stad i Naftalis område. Staden härjades av den syriske (arameiske) kungen Ben-Hadad och intogs senare av den assyriske kungen Tiglat-Pileser (1 Kung 15:20, 2
Kung 15:29). Se Abel, Abel-Majim.
ABEL-HASSITIM
hebr. akacieängen. Låg på Moabs hedar, Israels sista lägerplats på östra sidan Jordan (4 Mos
33:49). Se Sittim.
ABEL-KERAMIM
hebr. vingårdsängen. En ammonitisk ort öster om Jordan, vid Aroer (Dom 11:33).
ABEL-MAJIM
hebr. vattenängen. Trol. id. med Abel-Bet-Maaka eller en ort i dess närhet. Platsen är
mycket fruktbar och har goda vattentillgångar (2 Krön 16:4). Se Abel, Abel-Bet-Maaka, BetMaaka.
ABEL-MEHOLA
hebr. dansslätten. Profeten Elisa var från denna stad, som låg i Jordandalen (Dom 7:22, 1
Kung 4:12, 1 Kung 19:16). Se Elisa.
ABEL-MISRAJIM
hebr. egyptiernas äng. Ett namn som gavs Haatads tröskplats öster om Jordan. Namnet är en
ordlek, abel (äng) påminner om ebäl (sorg), översatt med sorgehögtid (1 Mos 50:10-11). Se
Goren-Haatad
ABI
hebr. (Herren är) min fader. Sakarjas dotter, mor till kung Hiskia och kung Ahas hustru (2 Kung
18:2). Se Abia 7.
ABIA
hebr. Herren är min fader.
1. Profeten Samuels andre son. Han blev med sin äldre bror Joel (Vasni) av sin gamle far
insatt som domare i Israel. Deras ondska blev den direkta orsaken till att Israel begärde att
Samuel skulle tillsätta en kung (1 Sam 8:1-5, 1 Krön 6:28).
2. Son till Nordrikets kung, Jerobeam. Då gossen insjuknat, sökte kungen i hemlighet hjälp hos
den Gud, han så uppenbart avfallit ifrån.
Abia sände sin hustru förklädd till profeten Ahia i Silo. Denne var blind, men Herren hade i
förväg uppenbarat hennes besök och bjudit honom att tala om barnets död (1 Kung 14:1-18).
3. Den andre kungen i Juda (Sydriket) efter rikets delning (913-911 f.Kr.). Rehabeams son och
sonson till Salomo. I 1 Kung 15:2 står att Abias (Abiams) mor hette Maaka, dotter till Abisalom
(jfr 2 Krön 11:20-22). Men i 2 Krön 13:2 står, att hans mor hette Mikaja och var dotter till Uriel.
Förklaringen är troligen den, att hon hade två namn, och att Absalom (Abisalom) var hennes
morfar. Abia levde personligen ett ogudaktigt liv men upprätthöll tempeltjänstens yttre former.
Under hela sin regering förde han krig mot Israels (Nordrikets) kung Jerobeam l (1 Krön 3:10, 2
Krön 11:20-22, 2 Krön 12:16, 2 Krön 13:1-22, 2 Krön 14:1, Matt 1:7). Se Abiam, Absalom.
4. Hesrons hustru, mor till Asur, som blev stamfader till Tekoas inbyggare (1 Krön 2:24).
5. Bekers son, Benjamins sonson (1 Krön 7:8).
6. En präst på kung Davids tid, stamfader för den åttonde av de 24 avdelningar, som prästerna
delades upp i vid tjänstgöring. Johannes Döparens far Sakarias tillhörde denna avdelning (1
Krön 24:10, Luk 1:5).
7. Kung Hiskias mor (2 Krön 29:1). Se Abi.
8. En präst, som återvände från exilen med Serubbabel. Han var en av huvudmännen för prästerna. Antagligen är det samme Abia, som undertecknade Nehemjas förbundsskrift, även om
detta förutsätter att han blev mycket gammal (Neh 9:38, Neh 10:7, Neh 12:4,7,17).
ABI-ALBON
hebr. styrkans far. En av Davids hjältar (2 Sam 23:31). Se Abiel 2.
ABIAM
hebr. havets far. Rehabeams son och efterträdare (1 Kung 14:31, 1 Kung 15:1-8). Se Abia 3.
ABIASAF
hebr. min far har församlat. En av Koras söner (2 Mos 6:24). Se Ebjasaf 1.
ABIDA
hebr. kunskapens far. Son till Midjan, Abrahams sonson (1 Mos 25:4, 1 Krön 1:33).
ABIDAN
Ledare för Benjamins stam (4 Mos 1:11, 4 Mos 2:22, 4 Mos 7:60,65, 4 Mos 10:24).
ABIEL
hebr. Gud är min fader.
1. Farfar till Saul och även till hans överbefälhavare Abner, som alltså var Sauls kusin (1 Sam
9:1, 1 Sam 14:51).
2. En av Davids hjältar (1 Krön 11:32). Se AbiAlbon.
ABIESER
hebr. hjälpens far, min far är hjälp.
1. Manasses släkting (Jos 17:2, 1 Krön 7:18). Se Ieser.
2. Namnet användes kollektivt om hans familj el. dennas område (Dom 6:11,24,34, Dom 8:2, 32).
3. En av kung Davids hjältar, från Anatot (2 Sam 23:27, 1 Krön 11:28, 1 Krön 27:12). Se Anatot.
ABI-ETAM
hebr. Etams far. Huvudman för inbyggarna i staden Etam (1 Krön 4:3). Se Etam 2.
ABIGAIL
hebr. glädjens far, min far är glädje.
1. Davids halvsyster, dotter till Nahas (1 Krön 2:16-17). Se Abigal.
2. Nabals kloka hustru från Karmel. Efter makens död blev hon Davids hustru och följde honom
vid hans flykt till Gat, blev tillfångatagen men befriades senare. I Hebron födde Abigail sonen
Kilab (1 Sam 25:3-42, 1 Sam 27:3, 1 Sam 30:5, 2 Sam 2:2, 2 Sam 3:3, 1 Krön 3:1).
ABIGAL
hebr. glädjens far, min far är glädje.
Nahas dotter, Davids halvsyster (2 Sam 17:25). Se Abigail 1.
ABIHAIL
hebr. kraftens far, min far är kraft.
1. Levit, far till hövdingen Suriel (4 Mos 3:35).
2. Abisurs hustru (1 Krön 2:29).
3. Gads ättling (1 Krön 5:14).
ABIHAJIL
hebr. kraftens far, min far är kraft.
1. Kung Rehabeams svärmor, dotter till Eliab, Davids äldste bror (2 Krön 11:18).
2.Drottning Esters far (Est 2:15, Est 9:29).
ABIHU
hebr. han är min far. Prästen Arons andre son. Han följde med Mose, Aron, sin bror Nadab och
70 äldste upp på Sinai berg (2 Mos 24:1-9).
Abihu blev av Mose jämte sin far och sina bröder, Nadab, Eleasar och Itamar invigd till präst (2
Mos 28:1, 3 Mos 8:1-36). Jämte sin bror Nadab frambar han främmande eld inför Herrens
ansikte, dvs vanlig eld i stället för den som brann på brännoffersaltaret. Båda drabbades av en
ögonblicklig död (3 Mos 10:1-2). Av av 3 Mos 10:8-11 kan man måhända dra den slutsatsen,
att de begått sin förseelse under vinets påverkan (2 Mos 6:23, 4 Mos 3:2-4, 4 Mos 26:60-61, 1
Krön 6:3, 1 Krön 24:1-2).
ABIHUD
hebr. ärans far.
1. En son till Bela (1 Krön 8:3).
2. En son till Serubbabel (Matt 1:13).
ABILENE
Abilene, uppkallat efter huvudstaden Abila, ett furstendöme på östra sluttningen av Antilibanon,
ca 30 km nordväst om Damaskus. Abilene utgjorde en del av Itureen, som delades då kung
Lysanias dödades av Antonius (ca 35 f.Kr.). På Jesu tid styrdes det av landsfursten Lysanias.
År 37 e.Kr. överlämnades det tillsammans med andra områden till Herodes Agrippa l. Efter
dennes död år 44 styrdes området av prokuratorer (landshövdingar) tills det år 50 övertogs av
Herodes Agrippa ll (Luk 3:1). Se Itureen.
ABIMAEL
hebr. Gud är min far. En av Joktans söner och ättling till Sem. Han representerar trol. en arabstam
(1 Mos 10:28, 1 Krön 1:22).
ABIMELEK
hebr. min far är kung.
1. Kung i Gerar på Abrahams tid (1 Mos 20:2-18, 1 Mos 21:22-32).
2. Kung i Gerar på Isaks tid, sannolikt son eller sonson till den föregående (1 Mos 26:1-26).
3. Gideons son med en bihustru i Sikem. Så när som på en dödade han sina 70 bröder med
hjälp av Sikems invånare, vilka därefter valde honom till kung. Den av bröderna, som kom undan
var Gideons yngste son Jotam. I form av en liknelse förutsade denne sin brors undergång,
varefter han flydde till Beer. Senare uppstod fiendskap mellan Abimelek och Sikem. Han
förstörde staden, men dödades medan han förde krig mot Tebes. Jotams ord gick i
uppfyllelse (Dom 8:31, Dom 9:1-56, Dom 10:1, 2 Sam 11:21).
4. En överstepräst på Davids tid (1 Krön 18:16). Se Ahimelek 2.
5. Abimelek är troligtvis en titel för filisteernas kung Akish (Ps 34:1). Se Akish 1.
ABINADAB
hebr. villighetens far.
1. Isais andre son (1 Sam 16:8, 1 Sam17:13, 1 Krön 2:13).
2. En av kung Sauls söner. Tillsammans med sin far och bröderna Jonatan och Malki-Sua föll
han i striden på berget Gilboa (1 Sam 31:2, 1 Krön 8:33, 1 Krön 9:39, 1 Krön 10:2).
3. En israelit i Kirjat-Jearim, i vars hus Guds ark förvarades en lång tid (1 Sam 7:1, 2 Sam 6:3-4,
1 Krön 13:7).
ABINOAM
hebr. ljuvlighetens far. Baraks far från Kedesh i Naftalis område (Dom 4:6-12, Dom 5:1-12).
ABIRAM
hebr. upphöjd far, min far är upphöjd.
1. En man av Rubens stam, som tillsammans med sin bror Datan gjorde uppror mot Mose. Till
straff rämnade marken och uppslukade dem och deras familjer (4 Mos 16:1-33, 4 Mos 26:9-10, 5
Mos 11:6, Ps 106:17).
2. Hiels från Betel äldste son. Hans död var en uppfyllelse av Josuas profetia (1 Kung 16:34).
ABISAG
En ung flicka från Sunem, vilken blev utvald att vårda David under hans sista dagar. Efter
Davids död kom sonen Adonia, med en önskan om att få Abisag till hustru. Hon betraktades som
Davids hustru, och att begära henne som gemål var enligt österländsk sed detsamma som att göra
anspråk på kungatronen. Salomo såg då Adonia som en rival till tronen, och lät honom sona
detta med livet (1 Kung 1:3,15, 1 Kung 2:17-22).
ABISAJ
En son till Davids syster Seruja och bror till Joab och Asael. En gång räddade han Davids liv (2
Sam 21:15-17). Han var en av Davids hjältar. (1 Sam 26:6-9, 2 Sam 2:18-24, 2 Sam 3:30, 2
Sam 10:10-14, 2 Sam 16:9-11, 2 Sam 18:2,12, 2 Sam 19:21, 2 Sam 20:6-10, 2 Sam 23:18,
1 Krön 19:11-15). Se Absaj.
ABISALOM
Morfar till kung Abiams (Abias) mor Maaka (1 Kung 15:2,10). Se Abia 3, Absalom.
ABISUA
hebr. frälsningens far.
1. Prästen Pinehas son (1 Krön 6:4-5,50, Esra 7:5).
2. En son till Bela (1 Krön 8:4).
ABISUR
Sammajs son (1 Krön 2:28-29).
ABITAL
hebr. min far är dagg. En av Davids hustrur, mor till Sefatja (2 Sam 3:4, 1 Krön 3:3).
ABITUB
hebr. god far. Benjamins ättling (1 Krön 8:11).
ABJATAR
hebr. överflödets far. Han blev överstepräst då David blev kung. Han var den ende som undkom
vid blodbadet i Nob (Mark 2:26). Se Ebjatar.
ABNER
hebr. ljusets far. Son till Ner och därmed kusin till Saul. Dennes far Kish och Abners far Ner var
båda söner till Abiel (1 Sam 14:50-51). Abner var Sauls överbefälhavare. Och det var han
som presenterade David för Saul efter att David slagit Goliat (1 Sam 17:57). Abner stod Saul
nära, för han åt vid kungens bord tillsammans med David och Jonatan (1 Sam 20:24-25). Vid
förföljelsen av David åtföljdes Saul av Abner till Hakilahöjden. Där förebrådde David honom för
att han inte bevakat kungen väl (1 Sam 26:1-5,15-22).
Fem år efter Sauls död förde Abner Is-Boset, Sauls son, till Mahanajim och lät där utropa honom till kung över Israel (2 Sam 2:8-9). Kriget mellan David, som nu var kung över Juda, och
Is-Boset, det övriga Israels kung, varade i två år (2 Sam 2:10). Det enda fältslag från denna
tid, om vilket man med säkerhet vet något, är det, som var vid Gibeon. Där stod Joab och
Abner som befälhavare för var sin här. Abner måste fly, och han jagades av Asael, en bror till
Joab. I självförsvar dödade Abner Asael (2 Sam 12:23). Slutligen kom det till en avgörande
brytning mellan Abner och Is-Boset.
Trots att endast kungen hade rätt att ingå förbindelse med den förre kungens bihustrur, inlät
Abner sig likväl i ett förhållande med Sauls hustru Rispa. Abner var tydligen medveten om sin
starka ställning, han synes t.o.m. haft planer på att själv ta över makten. Förhållandet med
Rispa kan tyda på detta. Då Is-Boset förebrådde honom för detta, blev Abner så vred att han bröt
med IsBoset och ingick försoning med David. Hans syfte var att göra honom till kung över
Nordisrael, medan han själv skulle få efterträda Joab som överbefälhavare.
Abner blev senare lömskt mördad av rivalen Joab och hedrades med statsbegravning. David grät
vid hans bår och även folket grät (2 Sam 3:6-34). David drog fördel av Abners svek mot Is-Boset.
Han blev nu kung över hela Israel (2 Sam 5:1-5, 1 Sam 14:51, 1 Sam 17:55-57, 1 Sam 20:25, 1
Sam 26:5-15, 2 Sam 2:8-31, 2 Sam 3:637, 2 Sam 4:1,12, 1 Kung 2:5,32, 1 Krön 26:28, 1 Krön
27:21).
ABRAHAM
hebr. far till många.
Ur i Kaldeen
Israels förste stamfader. Abraham föddes i Ur i Kaldeen ca 2000 f.Kr. Hans far hette Tera (1
Mos 11:27-31). Abrahams hustru Sara, ursprungligen Saraj, var hans halvsyster (1 Mos
20:12). Ur låg vid Eufrat nära Persiska viken, där det vid denna tid låg många andra stora städer
i nära anslutning till varandra. De utgjorde tillsammans en imponerande miljonstad och var
forntidens första stora kulturcentrum.
Ur var på 3000-talet f.Kr. huvudstad i det mäktiga Sumer-riket, som sträckte sig från Medelhavet till Persiska viken. Staden var en kultplats för måndyrkan, och 1000-tals pilgrimer vallfär
dade dit. Avgudadyrkan förekom också i Teras hus men den urgamla monoteistiska tron hade
inte gått helt förlorad i hans släkt (Jos 24:2-3).
Härlighetens Gud uppenbarade sig för Abraham medan han ännu bodde i Ur och bjöd honom
att lämna sin släkt och dra ut till ett land som Gud skulle visa honom (1 Mos 12:1, Apg
7:2-3, jfr 1 Mos 15:7, Neh 9:7). Det är trol. att Guds uppenbarelse för Abraham i någon mån har
påverkat dennes släkt, eftersom Tera själv satte sig i spetsen för en flyttning. Jämte Abraham, Lot och Sara begav han sig åstad mot Kanaan, ett land, som var avlägset och okänt
för dem. Men första etappen kom de inte längre än till Haran, där de bosatte sig (1 Mos
11:31).
Från Haran till Kanaan
Staden Haran, i nordvästra Mesopotamien var en blomstrande stad, som låg vid den stora
handelsvägen mellan Orienten och Occidenten. I likhet med Ur var den ett centrum för
måndyrkan. Efter Teras död kom på nytt Guds kallelse till Abraham (1 Mos 12:1-3). Han
lämnade Haran, dit trol. hans bror Nahors familj nu hade flyttat (1 Mos 22:20-23, 1 Mos
24:10, 1 Mos 27:43) och drog vidare till Kanaan. I Hebr 11:8 står: han begav sig i väg utan att
veta vart han skulle komma.
Sannolikt tog han vägen genom Damaskus, där han träffade Elieser och fick honom med sig som
tjänare (arvinge, 1 Mos 15:2). Abraham drog genom Kanaan. Först slog han sig ned vid Mores
terebint nära Sikem. Här uppenbarade sig Herren och lovade honom och hans avkomlingar
landet. Så flyttade han till berget öster om Betel. På båda dessa ställen byggde han altaren åt
Herren (1 Mos 12:4-9).
Abrahams vistelse i Egypten
Då det blev hungersnöd i landet, drog han ned till Egypten för att uppehålla sig där.
Abraham blev väl mottagen, men då Sara var en vacker kvinna, fruktade han att egyptierna
skulle slå ihjäl honom om de fick veta att hon var hans fru. Han fick henne att utge sig för att
vara han syster, vilket i och för sig var sant, eftersom hon ju var hans halvsyster. Men genom
sin halvsanning utsatte Abraham både sig själv och sin fru för en stor risk.
Sara blev tagen till faraos hus, och Abraham fick för hennes skull rikligt med både tjänstefolk
och boskap. Endast genom ett Guds ingripande blev Sara befriad från det egyptiska hovet.
Farao sände i väg Abraham med Sara och ägodelar (1 Mos 12:10-20). När Abraham kom tillbaka
till sin gamla lägerplats vid Betel, åkallade han på nytt Herren vid det altare han byggt tidigare (1
Mos 13:1-4).
Abrahams skilsmässa från Lot
Abraham och brorsonen Lot hade nu mycket boskap. För att undgå strid, som skulle försvaga deras ställning inför gemensamma fiender föreslog Abraham, att de skulle dela upp betesmarkerna
mellan sig. Abraham var mycket generös och lät Lot välja först. Lot valde då åt sig hela Jordanslätten och bosatte sig vid Sodom (1 Mos 13:513). Men Herren uppenbarade sig på nytt för Abraham och betygade, att hela landet skulle tillhöra hans efterkommande, vilka skulle bli talrika
som stoftet på jorden.
Abraham flyttade då med sina tält och kom till Mamres terebintlund vid Hebron. Där bosatte
han sig och byggde ett altare åt Herren (1 Mos 13:14-18).
Abraham befriar Lot
Elams kung Kedorlaomer, med sina allierade gick till anfall mot de kananeiska kungarna, som
hade gjort uppror. Med sina 318 män besegrade Abraham en stor här, som han förföljde till Hoba,
norr om Damaskus. Abraham befriade Lot, som hade tagits till fånga och vann ett stort segerbyte
från fienden (1 Mos 14:1-16). På återvägen blev Abraham välsignad av den gåtfulle
Melkisedek, kung i Salem (Jerusalem) och präst åt Gud den Högste. Abraham å sin sida gav
Melkisedek tionde av sitt krigsbyte, men avstod från allt som tillhörde Sodoms kung (1 Mos 1724).
Löftet om en arvinge
Någon tid härefter uppenbarade sig Gud på nytt för Abraham och förnyade sitt löfte om att hans
släkt skulle bli oräkneligt stor. I detta sammanhang finner vi det bibelord som har fått så oerhört stor betydelse för eftervärldens andliga liv och en så central ställning i den kristna läran:
Abraham trodde på Herren, och han räknade honom det till rättfärdighet (1 Mos 15:6, jfr Rom
4:3, Gal 3:6, Jak 2:23). Här säger Herren på nytt att Abraham skulle få landet (1 Mos 15:1-7, jfr
1 Mos 12:7).
Herren bekräftade nu sitt löfte till Abraham genom att sluta ett förbund med honom (1 Mos
15:18). Ännu gick det många år, innan Abraham fick den son, som var utlovad. Han måste lära
sig tålamod, medan han väntade på Guds tid. Hans tro skulle prövas och luttras. Genom dessa år
av fostran och mognande blev han danad till en av de ädlaste gestalterna i Bibeln.
Hagar och Ismael
I tio år hade Abraham (85 år) bott i Kanaan, och ännu hade han inte något barn. Sara var nu 75
år gammal, och hon hade tydligen gripits av tvivel om att hon var den, som skulle bli mor till
löftessonen. Löftet gällde ju särskilt Abraham, hon var ej nämnd. Efter den tidens sed gav Sara
därför sin egyptiska tjänstekvinna Hagar till Abraham för att få avkomma genom henne.
Hagar blev mor till Ismael, men redan innan han föddes, hade Herren sagt, att han inte var
löftessonen, den som skulle ärva landet (1 Mos 16:1-15).
Förbundets och löftets förnyelse Efter ca 24 år i Löfteslandet, Abraham var nu 99 år,
uppenbarade sig Herren på nytt och lovade, att han om ett år skulle få en son med Sara.
Gud bestämde, att deras namn skulle ändras, något som mer än allt annat understryker att Abraham inte längre skulle betraktas som babylonier (se Abram). Sarajs namn ändrades till Sara
(furstinna). Abram skulle i likhet med Guds löften heta Abraham (far till många). I samband med
förnyelsen av förbundet mellan Gud och Abraham instiftades omskärelsen som ett förbundstecken (1 Mos 17:1-27).
Kort tid härefter fick Abraham åter en uppenbarelse av Herren i form av tre änglar, som kom till
honom vi Mamres terebintlund, medan han mitt på dagen satt vid ingången till sitt tält. De tog
emot Abrahams inbjudan och blev hans gäster. Och löftet om att Sara skulle få en son upprepades. När Sara hörde det log hon (1 Mos 18:1-15).
Guds dom över Sodom
Abraham följde sina gäster ett stycke på vägen. Gud uppenbarade då för honom den kommande
domen över Sodom och Gomorra. Abraham gick i förbön för städerna, men eftersom det inte
fanns tio rättfärdiga, gick domen i fullbordan. För Abrahams skull blev Lot och hans två
döttrar räddade (1 Mos 18:16-33, 1 Mos 19:1-29).
Abraham flyttar till Gerar Det kan ha varit förfäran över vad som skett med Sodom och Gomorra
med dess omnejd som gjorde, att Abraham för en tid flyttade från dessa trakter ned till
Negev. Länge bodde han i den filisteiska staden Gerar. Här sade han igen att Sara var hans
syster. Detta blev anledningen till att Abimelek, kungen i Gerar, ville ta henne till bihustru.
Men Gud talade till Abimelek i en dröm, och Sara släpptes. Kungen gav Abraham stora
gåvor, men förebrådde honom för hans handlingssätt (1 Mos 20:1-18).
Isaks födelse
Då Abraham var 100 år gammal och Sara 90 år fick de äntligen löftessonen Isak. Ismaels ställning i familjen blev nu sålunda en annan, och Sara begärde, att han och hans mor skulle visas
bort. Så skedde också (1 Mos 21:1-21). Vid denna tid slöt Abraham och Abimelek förbund med
varandra vid Beer-Sheba. Sedan bodde Abraham en lång tid i filisteernas land (1 Mos 21:22-34).
Abrahams tro sätts på prov Medan Abraham bodde i Beer-Sheba, sattes han på sitt livs största
prov: Gud befallde honom att offra den son, till vilken alla löftena var knutna. I tro på att Gud
var mäktig att t.o.m. uppväcka honom från de döda (Hebr 11:17-19), lydde Abraham.
Abraham begav sig med sin son till offerplatsen. Handlingen på Moria berg (se Moria, Sion 4) är
en av de största och mest centrala händelserna inte bara i Abrahams eget liv och historia utan i
hela GT:s frälsningshistoria. Offret utgjorde ett bevis på Abrahams lydnad mot Gud, hans tro på
Guds makt och hans kärlek till Gud. Det var inte Isaks liv Gud begärde utan Abrahams hjärta.
Med hänsyn till den bland grannfolken så utbredda seden att offra människor, var det ett så klart
besked av Guds vilja nödvändigt.
Herrens ängel, Herren själv, ropade från himlen och förbjöd Abraham att med sin hand komma
vid honom. Gud hade själv utsett ett offer i Isaks ställe. För alla senare släkten i Israel var
frambärandet av människoffer otänkbart. Offret på Moria berg betecknar kanhända höjdpunkten
i GT:s förebildliga gudstjänst. Genom offret av sin son invigde Abraham platsen, där templet i
framtiden skulle byggas och där de många symboliska offren skulle frambäras. På detta berg
skulle han, som på en gång kallas Guds Son och Abrahams son, bära fram det eviga
försoningsoffret.
Abraham är genom sitt uppförande en av de mycket få förebilderna till Guds gärning som Fadern.
Isak är en förebild till Kristus: Genom tron bar Abraham, när han sattes på prov, fram Isak som
offer. Denne man, som hade fått löftena, stod färdig att offra sin ende son, han som hade fått
denna försäkran: Genom Isak skall du få efterkommande, som bär ditt namn. Han tänkte
nämligen, att Gud hade makt att till och med uppväcka från de döda. Från de döda fick han
honom också tillbaka, som en förebild (Hebr 11:17-19H).
Då Gud lät Abraham gå från Beer-Sheba upp till Moria berg för att offra Isak, innebar detta en
profetisk handling, som förutsade Guds eget offer av sin Son på Golgata. Sedan Abraham fullbordat handlingen genom att offra den bagge, som Gud utsett i Isaks ställe, talade Gud åter
till honom från himlen. Med en högtidlig ed bekräftade Gud de förut givna löftena (1 Mos 22:119).
Abrahams senare år
Nästa händelse som nämns ur Abrahams historia, är Saras död vid 127 års ålder. Abraham befann sig då i Hebron, och han köpte grottan i Makpela till begravningsplats. Detta är det enda
jordstycke han någonsin kom att äga i Löfteslandet (1 Mos 23:1-20). Senare sände Abraham sin
äldste tjänare till Nahors stad i Mesopotamien för att av hans släkt hämta en hustru åt Isak.
Tjänaren leddes av Gud att välja Rebecka, Betuels dotter (1 Mos 24:1-67). Abraham tog sig åter
en hustru, Ketura. Med henne fick han sex söner. Men Isak förblev ende arvinge till Abrahams
rikedomar. För att skilja bihustrurnas söner från löftessonen Isak, lät Abraham dem flytta österut.
Flera av dem blev stamfäder till arabiska folkstammar (1 Mos 25:1-6). Själv dog Abraham 175
år gammal. Hans arvinge, Isak, begravde tillsammans med den bortvisade Ismael sin far i
Makpelas grotta, där Sara tidigare lagts till vila (1 Mos 25:7-11).
Abrahams religiösa betydelse
Abraham är centralgestalten inom både judendomen, kristendomen och islam. Han kallas Guds
vän (2 Krön 20:7, Jes 41:8, Jak 2:23). Det finns mycket i hans liv, som vittnar om ett förtroligt
gudsumgänge. Han kallas Guds profet (1 Mos 20:7), och han var en man med gudomlig auktoritet, Guds hövding (1 Mos 23:6). I Ps 105:6,42 kallas han Herrens tjänare. Genom hela Bibeln
har han en ställning som fader, dvs. som stamfader för gudsfolket (ex. Jos 24:3, Jes 51:2).
Judarna på Jesu tid åberopade sin släktskap med Abraham. I Joh 8:31-59 har vi ett intressant
meningsutbyte mellan Jesus och judarna om vad det innebär att vara Abrahams barn. Hos Paulus
intar detta en central plats. Abrahams barn är de, som har samma tro som Abraham och därmed
del i Guds rättfärdighet. I Rom 4:1-25 går Paulus emot senjudendomens tal om Abrahams förtjänst. Han undervisar att Abraham blev rättfärdiggjord genom tro utan laggärningar. Så är Abraham en fader för alla som tror, både judar och hedningar (Rom 4:11-12).
Guds förbund med Abraham
Förbundet med Abraham nämns i följande löften: 1 Mos 12:1-3, och senare bekräftas, 1 Mos
13:14-17, 1 Mos 15:1-7, 1 Mos 17:1-8, 1 Mos 22:15:18. I dig skall alla släkter på jorden
bli välsignade. Detta är det stora messianska löftet, som uppfyllts i Abrahams ättling, Jesus
Kristus (Gal 3:14-16), (1 Mos 26:1-5, 1 Mos 26:18-24, 1 Mos 28:4-13, 1 Mos 31:42,53, 1
Mos 32:9, 1 Mos 35:12,27, 1 Mos 48:15-16, 1 Mos 49:30-31, 1 Mos 50:13, 24, 2 Mos 2:24, 2
Mos 3:6,15-16, 2 Mos 4:5, 2 Mos 6:3-8, 2 Mos 32:13, 2 Mos 33:1, 3 Mos 26:42, 4 Mos
32:11, 5 Mos 1:8, 5 Mos 6:10, 5 Mos 9:5,27, 5 Mos 29:13, 5 Mos 30:20, 5 Mos 34:4, Jos
24:2-3, 1 Kung 18:36, 2 Kung 13:23, 1 Krön 1:27-34, 1 Krön 16:16, 1 Krön 29:18, 2 Krön
20:7, 2 Krön 30:6, Neh 9:7, Ps 47:10, Ps 105:6-9,42, Jes 29:22, Jes 41:8, Jes 51:2, Jes 63:16,
Jer 33:26, Hes 33:24, Mika 7:20, Matt 1:1,12,17, Matt 3:9, Matt 8:11, Matt 22:32, Mark 13:26,
Luk 1:55,73, Luk 3:8,34, Luk 13:16,28, Luk 16:22-30, Luk 19:9, Luk 20:37, Joh 8:3340,52-58, Apg 3:13,25, Apg 7:2,16,17,32, Apg 13:26, Rom 4:1-16, Rom 9:7, Rom 11:1, 2
Kor 11:22, Gal 3:6-29, Gal 4:22, Hebr 2:16, Hebr 6:13, Hebr 7:1-9, Hebr 11:8,17, 1 Pet 3:6,
Jak 2:21-23).
ABRAM
babyl. upphöjd fader el. Fadern är upphöjd.
(enl. en förklaring syftar fader på gudomen). Abrahams ursprungliga namn. Namnet Abram, babyloniska Abimuru, har återfunnits på gamla babyloniska kontrakt (1 Mos 11:26-31, 1 Mos
12:1-20, 1 Mos 13:1-18, 1 Mos 14:12-23, 1 Mos 15:1-18, 1 Mos 16:1-16, 1 Mos 17:1-5, 1
Krön 1:27, Neh 9:7). Se Abraham.
ABRONA
En av Israels lägerplatser (4 Mos 33:34-35).
ABSAJ
Son till Davids syster Seruja och bror till Joab och Asael. Han var en av Davids hjältar, som utförde många krigsbragder (1 Krön 2:16, 1 Krön 11:20, 1 Krön 18:12). Se Abisaj.
ABSALOM
hebr. fridens far el. min far är frid. Kung Davids tredje son med och hans ende son med Maaka,
dotter till kung Talmaj i det arameiska Gesur (2 Sam 3:3). I 2 Sam 13-19 skildras i korta drag
Absaloms historia under hans mogna år. Här berättas, att Davids son fattat kärlek till sin halvsyster Tamar, som han kränkt och därefter drivit bort (2 Sam 13:1-18). David lät Amnons
dåd passera ostraffat. Tamars bror Absalom tog sig an henne (2 Sam 13:19-20), och han
fattade ett starkt hat till Amnon för hans ogärning.
Två år senare lät han döda Amnon vid en fest (2 Sam 13:23-33). Därefter flydde han till sin
morfar, kungen i Gesur. Där stannade han i tre år (2 Sam 13:37-38). Under hela denna tid var
David overksam med avseende på Absalom (2 Sam 13:39). Denne fick genom Joabs försorg
återvända till Jerusalem, och genom Joab blev det efter två år officiell förlikning mellan
Absalom och David (2 Sam 14:28-33). Absalom visade sig snart vara falsk och trolös.
Absaloms håg stod till tronen, och på olika sätt sökte han nå sitt mål: att störta fadern och själv
ta makten. (Ordet domare i 2 Sam 15:4 är här liktydigt med kung). Flera faktorer bidrog till att
skapa en gynnsam atmosfär för Absalom och hans ambitioner. Trol. fanns ett utbrett
ogillande av Davids handlingssätt mot Uria och dennes hustru Batseba. Vidare var säkerligen
många missnöjda med Davids strävan att centralisera rikets förvaltning.
Med centraliseringen följde svårigheter att genomföra ett effektivt och funktionsdugligt rättsväsen. Naturligtvis spelade den unge Absaloms personliga företräden in. Han hade ett fördelaktigt
utseende (2 Sam 14:25-26), och ett vinnande sätt (2 Sam 15:5). Allt detta gjorde det förhållandevis lätt för Absalom att vända folket bort från David (2 Sam 15:1-6). Snart var
Absaloms plan mogen att utföras. Han lyckades utverka tillstånd att besöka sin födelsestad
Hebron, under förevändning att han skulle hålla gudstjänst åt Herren. Även om det blev
gudstjänst, så var detta inte hans egentliga ärende.
Syftet var i stället, att han i Hebron skulle låta utropa sig till kung. Där hade han enligt överenskommelse genom hemliga budbärare många av hans anhängare från alla Israels stammar sam-
lats. Absalom fick även 200 man med sig från Jerusalem. Dessa var fullkomligt okunniga
om hans plan. Ahitofel, Davids egen rådgivare, hämtades också och slöt sig till de
sammansvurna. Efterhand samlades allt flera i Hebron (2 Sam 15:7-12). Då David fick höra
härom, flydde han med sitt folk från Jerusalem och begav sig österut, medan hans tio bihustrur
fick stanna kvar (2 Sam15:13-23). Nu var hindren för Absaloms intåg i Jerusalem avlägsnade (2
Sam 15:37).
Vid denna tid var Ahitofel en högt uppskattad rådgivare (2 Sam 16:23). Absalom följde hans
råd att inför hela folket gå in till sin fars bihustrur för att därmed officiellt tillkännage, att han
övertagit konungadömet (2 Sam 16:20-23). Så hade förutsägelsen i 2 Sam 12:11-12 gått i
uppfyllelse.
Nu fanns inte längre någon möjlighet till försoning mellan far och son, och ingen av Absaloms
anhängare behövde längre hysa fruktan för att ge honom sitt fulla stöd. Under flykten sände
David Husaj åstad med uppgift att sluta sig till Absaloms folk och planer och där försöka göra
Ahitofels råd och planer om intet (2 Sam 15:3237, 2 Sam 16:16-19).
Ahitofel ansåg, att man omedelbart skulle uppta förföljandet av David för att försöka döda honom för att på så sätt göra slut på kriget. Husaj försökte vinna tid för David genom att
föreslå, att man först skulle församla hela Israel. På detta sätt skulle man lättare kunna besegra
David och hans folk. Husajs råd antogs, och han sände genast ett hemligt sändebud till David
härom (2 Sam 17:1-21). David gick över floden Jordan och samlade en här mot
upprorsmakarna.
Absalom, som smorts till kung (2 Sam 19:10), satte Amasa som ledare för sin styrka och drog
över Jordan för att förfölja sin far. David delade sitt folk mellan Joab, Abisaj och Ittaj och
befallde dem vara varsamma med Absalom. Det kom till ett slag i Efraims skog öster om Jordan
(2 Sam 18:6-8). Absalom led nederlag och flydde, ridande på en mulåsna, men han blev
hängande i grenverket på en terebint. Joab fann honom där och dödade honom trots faderns
vädjan att skona honom.
Man tog hans kropp, kastade den i en grop i skogen och staplade ett stort stenröse över honom. Detta blev ett annat minnesmärke än det han själv låtit resa åt sig i Kungsdalen (2 Sam
17:22-18:18). Absalom hade tre söner, men endast hans dotter Tamar överlevde honom (2 Sam
14:27, 2 Sam 18:18). Hon blev mor till Maaka, som blev Rehabeams hustru (2 Krön 11:20-22).
Absalom är en tragisk gestalt, de upplösande tendenserna i Davids familj synes ha varit samlade i
Absaloms person (1 Kung 1:6, 1 Kung 2:7,28, 1 Krön 3:2, Ps 3:1).
ACKAD
En stad invid ruinorten Abu Habba i norra Mesopotamien, berömd för sitt Ishtar-tempel. Som
gränsstad mellan Babylonien och Assyrien var orten av stor betydelse. Området omkring
staden fick namn efter denna, och befolkningen kallades ackader. Ackad nämns i 1 Mos 10:10
som del av Nimrods rike i Sinars land. Sargon 1 (ca 2400 f.Kr.) gjorde Ackad till huvudstad i sitt
rike, som omfattade norra Babylonien, varvid riket fick samma namn som huvudstaden. Se
Babylonien, Sinar, Sinear.
ACKO
En gammal hamnstad, belägen på en smal udde på nordsidan av den breda Haifa-bukten.
Staden tilldelades Asers stam, som inte förmådde inta den. Då araberna intog staden, gav de den
namnet Acka (Dom 1:31). Se Ptolemais.
ACKUB
hebr. bakslug.
1.Kung Jekonjas ättling (1 Krön 3:24).
2. En levit som undervisade i Guds lag på Esras tid (Neh 8:7).
3. Stamfader för en dörrvaktarsläkt (1 Krön 9:17, Esra 2:42, Neh 7:45, Neh 11:19, Neh 12:25).
4. Stamfader för en släkt tempeltjänare (Esra 2:45).
ADA
hebr. prydnad, skönhet.
1. En av Lemeks hustrur, mor till Jabal och Jubal (1 Mos 4:19-23).
2. En av Esaus hustrur, hetitens Elons dotter, mor till Elifas (1 Mos 36:2-16). Se Basemat 1.
ADADA
En av gränsstäderna i södra Juda mot Edom (Jos 15:22). Se Aroer 3.
ADAJA
hebr. Herren har smyckat.
1. Kung Josias morfar (2 Kung 22:1).
2. En levit (1 Krön 6:41).
3. En son till Simei (1 Krön 8:21).
4. En präst i Jerusalem efter exilen (1 Krön 9:12, Neh 11:12).
5-6. Två män som hade gift sig med hedniska kvinnor (Esra 10:29,39).
7. Jojaribs son (Neh 11:5). 8. Far till befälet Maaseja (2 Krön 23:1).
ADALJA
En av antisemiten Hamans tio söner, dödad tillsammans med sin far (Est 9:8).
ADAM
hebr. (röd) jord. Stad mitt i Jodandalen, belägen ca 30 km norr om Jeriko, öster om Jordan.
När Israels folk skulle gå över Jordan för att inta Löfteslandet, stannade vattnet och blev en
samlad hög vid Adam. En arabisk historiker berättar, att ett ras blockerade floden ca 1265. I ett
jordskalv 1927 störtade även stora lerbankar ned och avstängde under ett dygn flodens vatten (Jos
3:16).
ADAM
hebr. människa, mänsklighet.
Adam är namnet på människosläktets första stamfader. Enligt Bibeln är det här inte tal om någon
mytisk personlighet.
Både GT:s berättelse om de första människorna i Edens lustgård och NT:s bruk av denna berättelse visar att Adam är en historisk person. Skildringen återger ett historiskt skeende. I Luk
3:38 kan vi följa Jesu släkttavla tillbaka till Adam, son till Gud. Därmed accepteras släkttavlan
i 1 Mos 5:1-5. Man bör observera här, att de bibliska släkttavlorna inte utan vidare kan användas
vid tidsbestämmelser, då de ofta är endast utdrag ur de fullständiga släktregistren.
Hur noga NT följer de första kapitlen i Bibeln visar följande bibelställen: 1 Kor 15:45-47, jfr 1
Mos 2:7, Jud v. 14, jfr 1 Mos 5:3-18, Matt 19:46, jfr 1 Mos 1:27, 1 Mos 2:24, Rom 5:12-19,
1 Kor 15:22, jfr 1 Mos 2:15-17, och 1 Mos 3:1721. Den första människan blev skapad (1 Mos
1:27), genom en direkt skapelsehandling efter det att Gud först hade skapat jorden till
boplats för människan.
Skapelseberättelsen är givetvis ingen arbetsbeskrivning, vilken detaljerat skildrar hur Gud skapade människan, men den omtalar, att människan är ett väsen av både stoft och ande. Människans jordiska väsen danades alltså av samma material som den övriga skapelsen. Gud formade
(som krukmakaren formar leret) människan av stoft från jorden (adama). Människans andliga
natur blev till genom att Gud inblåste sin livsande i henne (1 Mos 2:7, jfr Job 33:4,6).
Så blev människan en levande varelse med förmåga till tanke och tal och hon skiljer sig från och
härskar över den övriga skapelsen (1 Mos 2:15). Två ting kännetecknar människan: Hon
skapades till Guds avbild och är alltså av Guds släkt (1 Mos 1:26), Apg 17:29). Vidare skapades
människan till man och kvinna (1 Mos 1:27).
Genom detta är hela mänskligheten förenad till en enda släkt. GT sysselsätter sig märkligt nog
inte så mycket med Adam. Desto oftare nämns han i NT, och då som kontrast och förebild till
Kristus (1 Mos 4:25, 1 Krön 1:1, Job 31:33, Hos 6:7, 1 Tim 2:13-14). Se Adam 2. 2. Namn på
Jesus Kristus (jfr Människosonen, hebr. ben-Adam) Adam kallas den första människan och
Kristus den andra människan, den siste Adam. Såsom Adam, människan av jorden,
var stamfader för den gamla Adamssläkten, så har Kristus, människan av himlen, blivit stamfader för en ny släkt, den nya människan, som framstår i Kristus (1 Kor 15:45-49, 2 Kor
5:1718).
Synden och döden kom genom en enda människa, och på samma sätt kom rättfärdiggörelsen
och de dödas uppståndelse genom en enda människa (Rom 5:12-19, 1 Kor 15:21-22).
ADAMA
hebr. (röd) jord. Ort i Naftalis område (Jos 19:36).
ADAMI-HANNEKEB
hebr. genomgångsmark. Ort i Naftalis område, trol. vid nuvarande Damije, 8 km sydväst om
Tiberias (Jos 19:33).
ADBEEL
hebr. Gud fostrar. Ismaels son, stamfader för en arabstam (1 Mos 25:13, 1 Krön 1:29).
ADDAM
Ort i Babylonien. En del judar, som återvände från exilen, kom härifrån (Esra 2:59). Se Addon.
ADDAR
hebr. stor, härlig. Stad i Juda område, sydgräns mot Edom (Jos 15:3). Se Hasar-Addar.
ADDAR
hebr. stor. Belas son (1 Krön 8:3). Se Ard 2.
ADDI
En man i Jesu släkttavla (Luk 3:28).
ADDON
Se Addam (Neh 7:61).
ADIEL
hebr. Guds prydnad.
1. En hövding, Simeons ättling (1 Krön 4:36).
2. Arons ättling, präst i Jerusalem (1 Krön 9:12). 3. Möjligen identisk med nr 2 (1 Krön 27:25).
ADIN
hebr. behag. Huvudman som undertecknade Nehemjas förbundsskrift (Esra 2:15, Esra 8:6, Neh
7:20, Neh 10:16).
ADINA
hebr. ljuvlighet. En huvudman i Rubens stam, en av Davids hjältar (1 Krön 11:42).
ADITAJIM
hebr. dubbelprydnad. Stad i Låglandet i Juda område (Jos 15:36).
ADLAJ
Far till tillsyningsmannen Safat (1 Krön 27:29).
ADMA
hebr. (röd) jord. En av de fem städer, som överfölls av Kedorlaomer. Adma låg längst ner i Jordandalen och ödelades jämte Sodom och Gomorra. Från höjderna kunde Abraham och Lot se staden. Nu är den övertäckt av Döda havet (1 Mos 10:19, 1 Mos 14:2-8, 5 Mos 29:23, Hos 11:8).
ADMATA
En av Ahasveros sju furstar (Est 1:14).
ADMIN
En man i Jesu släkttavla (Luk 3:33).
ADNA
hebr. ljuvlighet, behag.
1. Han slöt sig till David i Siklag (1 Krön 12:20).
2. En befälhavare på Josafats tid (2 Krön 17:14).
3. Han hade äktat hednisk kvinna (Esra 10:30).
4. Huvudman för en prästfamilj (Neh 12:15).
ADONIA
hebr. Herren är min herre.
1. Davids fjärde son, född i Hebron av Haggit. På Davids ålderdom tog han del i tronstriden
och fick stöd av befälhavaren Joab och prästen Ebjatar. Vid Rogelskällan lät han utropa sig till
kung. Profeten Natan grep in och fick komplotten omintetgjord.
David insatte nu Salomo som sin rättmätige tronföljare. Adonia flydde till templet och fattade i
hornen på brännoffersaltaret. Han skonades därför av Salomo, men då han på nytt försökte med
sitt intrigspel, ville Salomo inte spara hans liv (2 Sam 3:4, 1 Kung 1:5-51, 1 Kung 2:13-28, 1
Krön 3:2). Se Abisag.
2. En av dem som sändes ut av kung Josafat i alla Juda städer för att undervisa folket i Herrens
lagbok (2 Krön 17:7-9).
3. En huvudman för Adonikams släkt, vilken undertecknade Nehemjas förbundsskrift (Neh
10:16). Se Adonikam.
ADONI-BESEK
hebr. Beseks herre. En grym kananeisk kung i Besek, vilken blev besegrad och tillfångatagen av
Juda stam. Han blev till Jerusalem där han dog (Dom 1:5-7). Se Adoni-Sedek.
ADONIKAM
hebr. min herre har rest sig. Huvudman för en släkt, som återvände från exilen (Esra 2:13, Esra
8:13, Neh 7:18). Se Adonia 3.
ADONIRAM
hebr. min herre är upphöjd. Han uppsikt över de allmänna arbetena på Davids, Salomos och Rehabeams tid. Han blev sänd av Rehabeam att förhandla med de tio stammarna, som avfallit från
kungen, men blev då stenad till döds (1 Kung 4:6, 1 Kung 5:14). Se Adoram, Hadoram 3.
ADONI-SEDEK
hebr. rättfärdighetens herre. En amoreisk kung i Jerusalem vid tiden för Kanaans erövring. Tillsammans med fyra andra småkungar ingick han förbund mot Josua. De fem kungarna besegrades
och slutligen instängda i en grotta vid Mackeda, se d.o. (Jos 10:1-3). Se Adoni-Besek
ADORAJIM (ADORAIM)
Stor stad i södra Juda. Staden befästes av kung Rehabeam. Dess klippgravar och ruiner har påträffats i nuvarande Dura, ca 10 km väster om Hebron (2 Krön 11:9).
ADORAM
Se Adoniram (2 Sam 20:24, 1 Kung 12:18).
ADRAMMELEK
hebr. (guden) Adar är konung.
1. En avgud, som Samariens kolonister hade fört med sig från Sefarvajim. Åt vilken man bl.a.
offrade sina barn i eld. Han var solgud och dyrkades som Molok. Det semitiska mäläk (konung)
är vanligt i gudanamn (jfr Molok) (2 Kung 17:31). Se Anammelek.
2. En av assyrierkungen Sanheribs söner. Jämte sin bror Sareser mördade han sin egen far i Nisroks tempel i Nineve och flydde därefter till Ararats land (Armenien) (2 Kung 19:37, Jes 37:38).
ADRAMYTTIUM
En viktig handels- och sjöfartsstad på NT:s tid, belägen vid Egeiska havet, mitt emot ön Lesbos.
Den hade förbindelser med främmande hamnar och med städerna i det inre av provinen Asien.
Med ett skepp hemmahörande i denna stad blev Paulus på sin resa till Rom, såsom fånge förd
från Cesarea till Myra i Lykien. Staden heter numera Edremit (Apg 27:2).
ADRIATISKA HAVET
En del av Medelhavet, uppkallat efter den gamla etruskiska staden Adria (Adriahavet) vid mynningen av floden Po. På NT:s tid används namnet i vidgad betydelse. Det omfattade då också
Joniska havet och Tyrhenska havet (Apg 27:27).
ADRIEL
hebr. Guds skara. Han var från Abel-Mehola och fick Sauls äldre dotter Merab till hustru, trots
att hon var lovad till David (1 Sam 18:19, 2 Sam 21:8). Se Mikal 1.
ADULLAM
Kananeisk kungastad sydväst om Jerusalem, bebodd av Juda stam. Den befästes av kung Rehabeam. Efter fångenskapen i Babel bosatte sig judar här (1 Mos 38:1,12,20, Jos 12:15, Jos 15:35,
2 Krön 11:7, Neh 11:30, Mika 1:15).
ADULLAMS GROTTA
David gömde sig där för Saul. Grottan låg nära staden Adullam, se d.o. (1 Sam 22:1, 2 Sam
23:13, 1 Krön 11:15, Ps 142:1-8).
ADUMMIMHÖJDEN
hebr. röda ställen. Ett bergspass, som ledde från Jordandalen upp till bergsplatån, där den
kortaste vägen mellan Jeriko och Jerusalem gick. Passet heter nu Talaat-ed-Dumm, blodspasset.
Namnet syftar trol. på de blodiga överfall, som ägde rum här. Längs passet finns många
kryphål för ljusskygga individer. I passet ligger Den barmhärtige samaritens värdshus (Jos 15:7,
Jos 18:17, Luk 10:30-37).
AFEK
hebr. stark bäck.
1. Stad som tillföll Asers stam (Jos 13:4, Jos 19:30. Se Afik.
2. En stad, tilldelad Efraims stam, den låg trol. på Sarons slätt. Här samlade filisteerna
sina härar mot Israels här. Vid slaget tog filisteerna Herrens ark (Jos 12:18 1 Sam 4:111, 1 Sam 29:1).
3. Stad ca 10 km öster om Gennesaret på vägen mellan Damaskus och Bet -Shan,
nuvarande byn Afik (Fik). Arams kung Ben-Hadad drog mot Afek för att strida mot
Israel (Nordriket), men blev besegrad (1 Kung 20:26-30, 2 Kung 13:17).
AFEKA
En stad i Juda bergsbygd (Jos 15:53).
AFIA
En förfader till kung Saul (1 Sam 9:1).
AFIK
hebr. stark bäck. En stad, som tillföll Asers stam (Dom 1:31). Se Afek 1.
AGABUS
En profet från Jerusalem, han kom till Antiokia och förutsade en stor hungersnöd, som också
kom på kejsar Claudius tid (år 41-54). I Cesarea förutsade Agabus genom en symbolisk
handling att Paulus skulle fängslas i Jerusalem (Apg 11:28, Apg 21:10-11).
AGAG
hebr. hetsig, tapper.
1. Den samaritanska Pentateuken (De fem Moseböckerna) och LXX har på detta ställe Gog i
stället för Agag. Amalekiternas kung, trol. är Agag en kungatitel i likhet med farao. Agag
har så fall blivit en förebild för Israels fiender och uppträder som eskatologisk sådan under
namnet Gog hos i Hesekiels bok (4 Mos 24:7). Se Gog.
2.Amalekiternas kung. På Herrens order skulle Saul avliva Agag. När han underlät att göra detta
blev han p.g.a. denna olydnad förkastad som Israels kung. Samuel, som förutsade detta för
honom, dödade i stället Agag (1 Sam 15:8-33).
AGE
hebr. flykting. Far till Davids hjälte Samma (2 Sam 23:11).
AGRIPPA
Se Herodes 7. (Apg 25:13-26, Apg 26:1-32).
AGUR
hebr. samlare. Jakes son, som skrivit ordspråken i Ords 30.
AHAB
hebr. farbror.
1. Israels (Nordrikets) sjunde kung (ca 874-853 f.Kr.). Omris son och efterföljare. Till hustru tog
han Isebel, dotter till kung Etbaal i Tyrus, trol. för att ytterligare stärka förbindelsen mellan
Israel och Fenicien. Ett förbund ingicks med judakungen Josafat, vilkens son Joram fick hans
dotter Atalja till hustru.
Ahab fortsatte sin fars krig mot syrierna (arameerna). När Ben-Hadad ll belägrade Samaria, slogs
han tillbaka av Ahab. Ännu en gång drog Ben-Hadad till strid mot Israel, men blev återigen
besegrad av Ahab, som tog Syriens kung tillfånga. De båda kungarna slöt nu fördrag med
varandra. Ahab frigav Ben-Hadad på villkor att denne återlämnade de städer, som Ben-Hadad 1
tagit från Omri. Vidare fick Ahab inrätta ett handelskvarter i Damaskus, liksom Ben-Hadad 1
fått göra i Samaria.
Efter tre år gjorde Ahab likväl tillsammans med Juda kung Josafat ett angrepp mot syrierna. De
två kungarna försökte inta Ramot i Gilead, som var i syriernas händer. Men Ahab föll i
striden, vilket hade förutsagts av profeten Mika (1 Kung 22:28, 37-38). På många sätt var Ahab en
skicklig kung, både som strateg och som statsman. Han var också intresserad av byggnadskonst. Sin fars elfenbenpalats i Samaria förskönade han (1 Kung 22:39).
Han byggde också ett nytt palats i Jisreel. Religiöst sett var han starkt påverkad av sin hedniska
hustru. Det var trol. på hennes uppmaning, som han lät uppföra ett Baalstempel och en Aserabild i Samaria. Baals- och Aseraprofeter uppträdde i landet i stort antal (1 Kung 16:29-33, 1
Kung 18:19). Mot denna avgudadyrkan uppträdde profeten Elia med stränghet och kraft.
Känd är scenen berget Karmel, där både kungahus och folk hade att välja och där Baalsprofeterna
led ett förkrossande nederlag. Efter detta blev det något bättre för dem, som höll fast vid Israels
Gud, men något förtroligt förhållande mellan Ahab och Herrens profeter blev det aldrig. När
Ahab hade begått sin ogärning mot Nabot, förutsade Elia att Ahab och hans ätt skulle utrotas.
Profetian gick också i uppfyllelse (1 Kung 16:28-33, 1 Kung 17:1, 1 Kung 18:1-46, 1 Kung
19:1, 1 Kung 20:2-34, 1 Kung 21:1-29, 1 Kung 22:20-52, 2 Kung 1:1, 2 Kung 3:1-5, 2
Kung 8:16-29, 2 Kung 9:7-29, 2 Kung 10:1-30, 2 Kung 21:3-13, 2 Krön 18:1-19, 2 Krön
21:6-13, 2 Krön 22:3-8, Mika 6:16). Se Ramot-Gilead 2. 2. En falsk profet, Kolojas son (Jer
29:21-22).
AHARA
hebr. efter brodern. En av Benjamins söner (1 Krön 8:1). Se Ahiram, Ehi.
AHARHEL
hebr. bakom muren. Harums son (1 Krön 4:8).
AHAS
han har gripit, han håller fast.
1. Sauls släkt (1 Krön 8:35-36, 9:42, Matt 1:9).
2. Judarikets tolfte kung (732-715 f.Kr. trol. samregent från år 735), Jotams son och efterträdare.
När han blev kung, 20 år gammal, angreps han av Syriens (Arams) kung Resin och Israels
(Nordrikets kung Peka, som ville tvinga in honom i en allians mot Assyriens kung Tiglat-Pileser
lll, vilkens makt blev allt mer hotande för länderna i väster. Samtidigt erövrade Resin Juda
hamnstad Elat (Eilat). I detta svåra läge försökte profeten Jesaja förmå Ahas att lita på Herren
(Jes 7:1-12).
Men för templets och kungapalatsets skatter köpte Ahas i stället hjälp hos Tiglat-Pileser, som
naturligtvis inte var sen att gå med på köpet. Damaskus belägrades och intogs (732) och tio år
senare gick Samaria samma öde till mötes. Nu måste emellertid Ahas finna sig i att bli vasall åt
det mäktiga Assyrien. Även i religiöst avseende blev Ahas beroende av sina herrar. För att behaga Assyriens kung bytte han ut Salomos brännoffersaltare mot ett altare efter assyriskt mönster.
Dessutom tillät han kananeisk avgudadyrkan på offerhöjderna.
Han offrade en son till Molok och tillbad gudarna i Damaskus. Vidare lät han stänga igen
dörrarna till Guds hus. Bibelns nekrolog över Ahas: På detta sätt väckte han Herrens, sina fäders Guds, vrede. Han begravdes i Jerusalem men inte i Israels kungars gravar. Hans livshistoria
skildras i 2 Kung 16:1-20, 2 Krön 28:1-27, (2 Kung 15:38, 2 Kung 17:1, 2 Kung 18:1, 2 Kung
20:11, 1 Krön 3:13, 2 Krön 27:9, 2 Krön 29:19, Jes 1:1, Jes 14:28, Jes 38:8, Hos 1:1, Mika
1:1).
AHASBAJ
Far till Davids hjälte Elifelet (2 Sam 23:34).
AHASJA
hebr. Herren har gripit, Herren håller fast.
1. Israels (Nordrikets) åttonde kung, Ahabs son och hans tronföljare. Efter ca två års regering (år
853-852) blev han dödligt sårad vid ett fall från andra våningen i sitt palats i Samaria. Han sände
bud till Baal-Sebub, guden i Ekron för att få veta på utgången. Men fick veta genom profeten Elia
sin snara död som straff för att han vände sig till en avguds orakel (2 Kung 1:1-8, 17-18).
Ahasja ville förena sig med judakungen Josafat om en expedition till Tarsis, som dock
misslyckades (1 Kung 22:40, 50-54, 2 Krön 20:35-37).
2. Judarikets sjätte kung, Jorams yngste son med Ahabs dotter Atalja (ska vara Omris sondotter i
2 Kung 8:26). Ahasja, 22 år gammal, blev kung sedan filisteerna fört bort hans bröder. Tillsammans med Israels (Nordrikets) kung förde han ett misslyckat krig mot Syrien (Aram).
Efter ett års regering (år 841) mördades han av Jehu, när han efter nederlaget mot Syrien besökte
Israels kung Joram, som blev sårad under kriget. Han dog i Megiddo (2 Kung 8:24-29, 2
Kung 9:16-29, 2 Kung 10:13, 2 Kung 11:1-2, 2 Kung 12:18, 2 Kung 13:1, 2 Kung 14:13, 1
Krön 3:11, 2 Krön 22:1-11). Se Asarja 11, Joahas 3.
AHASVEROS
1. Persiens kung Xerxes 1 (486-465 f.Kr.), son till Darejaves Hystaspes. Hans mor Atossa var
dotter till Koresh. Mest känd är han för sitt stora krigståg mot grekerna, vilket slutade med Persiens nederlag i sjöslaget vid Salamis (480 f.Kr.). Han blev mördad av två hovmän. I Est 2:1-18
berättas att, han under ett gästabud i sitt palats i Susans borg, befallde sin drottning Vasti att visa
sig för gästerna. Då hon vägrade, blev hon förskjuten. I hennes ställe antogs judinnan Ester
som ny drottning (Esra 4:6). Se Esters bok.
2. Medern Darejaves far (Dan 9:1)
AHAVA
Ovisshet råder beträffande Ahavas läge, bl.a. har provinsen Adiabene och Ava i Assyrien
nämnts. Enligt andras mening kan det vara en plats i Babylonien (Esra 8:15). Se Ava.
AHAVA
hebr. ström. En flod eller kanal i Babylonien. Esra samlade där de judiska familjerna, som tänkte
återvända till Jerusalem från exilen i Babel. Floden Ahava är tydligen uppkallad efter orten med
samma namn, men man kan inte identifiera vare sig orten eller floden (Esra 8:21-31). Se Esra.
AHER
hebr. annan. Benjamins ättling (1 Krön 7:12).
AHI
hebr. min bror.
1. Addiels son, Gads ättling (1 Krön 5:15).
2. Semers son, Asers ättling (1 Krön 7:34).
AHIA
hebr. Herrens broder el. Herren är broder.
1. En överstepräst på Sauls tid (1 Sam 14:3,18).
2. En av kung Salomos sekreterare (1 Kung 4:3).
3. En profet från Silo på Salomos och Jerobeam 1:s tid. Han förutsade att Jerobeam skulle
bli kung i Israel (Nordriket). Senare profeterade han, att Jerobeam skulle förlora sin son och att
hans släkt skulle gå under (1 Kung 11:29-31, 1 Kung 12:15, 1 Kung 14:2-18, 1 Kung
15:29, 2 Krön 9:29, 2 Krön 10:15).
4. Jerameels ättling (1 Krön 2:25).
5. Benjamins ättling (1 Krön 8:7). Se Ahoa.
6. En av Davids hjältar (1 Krön 11:36).
7. Han hade uppsikt över skatterna i Guds hus (1 Krön 26:20).
8. En huvudman som undertecknade Nehemjas förbundsskrift (Neh 10:26).
9. Israels upprorskung Bashas far i Isaskars stam (1 Kung 15:27-33, 1 Kung 21:22, 2 Kung 9:9).
AHIAM
hebr. morbror. En av Davids hjältar (2 Sam 23:33, 1 Krön 11:35).
AHIESER
hebr. hjälpande broder.
1. Han slöt sig till David i Siklag (1 Krön 12:3).
2. Ledare för Dans stam (4 Mos 1:12, 4 Mos 2:25, 4 Mos 7:66-71, 4 Mos 10:25).
AHIHUD
hebr. ärans broder.
1. En furste i Asers stam (4 Mos 34:27).
2. Ehuds son, Benjamins ättling (1 Krön 8:7).
AHIKAM
hebr. min bror står upp. Far till Gedalja, som var Nebukadnessars ståthållare över Juda (år 586).
Ahikam var en av dem, som kung Josia (640-609 f.Kr.) sände till profetissan Hulda för att hon
skulle rådfråga Herren om innehållet i den funna lagboken (5 Moseböcker). Ahikam skyddade
profeten Jeremia (2 Kung 22:12-14, 2 Kung 25:22, 2 Krön 34:19-21, Jer 26:24, Jer 39:14, Jer
40:5-16, Jer 41:1-18, Jer 43:6).
AHILUD
hebr. en bror är född. Far till Davids och Salomos kansler Josafat (2 Sam 8:16, 2 Sam 20:24, 1
Kung 4:3, 1 Krön 18:15). Han var trol. far till Baana, en av Salomos tolv fogdar (1 Kung
4:12).
AHIMAAS
hebr. vredens broder.
1. Far till Sauls hustru Ahinoam (1 Sam 14:50).
2. En av Salomos tolv fogdar (1 Kung 4:15).
3. Son till prästen Sadok. Davids trogne följeslagare under Absaloms uppror. Han var den förste
som underrättade David om sonen Absaloms död (2 Sam 15:27-36, 2 Sam 17:17-20, 2 Sam
18:1929, 1 Krön 6:8-9,53).
AHIMAN
hebr. lyckans bror.
1. En av Anaks av tre söner (4 Mos 13:23, Jos
15:14, Dom 1:10).
2. En dörrvaktare i templet (1 Krön 9:17).
AHIMELEK
hebr. min bror är kung el. kungens bror.
1. Ahitubs son, överstepräst i Nob. På Davids order gav Ahimelek honom skådebröden när kungen med sina män flydde för Saul, t.o.m. Goliats svärd gav han David. P.g.a. detta blev han jämte
85 präster dödad i Gibea av edomeen Doeg, som också angivit dem för Saul. Ahimeleks son
Ebjatar representerade sin far som överstepräst i Nob när detta hände (1 Sam 21:1-9, 1 Sam
22:9-20, 1 Sam 23:6, 1 Sam 30:7, Ps 52:2).
2. Ebjatars son, sonson till Ahimelek 1, den förnämste prästen av Itamars släkt på Davids tid (2
Sam 8:17, 1 Krön 24:3-6,31). Se Abimelek 4.
3. En hetit i Davids här under dennes landsflykt (1 Sam 26:6).
AHIMOT
hebr. dödens broder. En levit (1 Krön 6:25).
AHINADAB
hebr. villig bror. En av Salomos tolv fogdar (1 Kung 4:14).
AHINOAM
hebr. ljuvlighetens bror.
1. Sauls hustru, Ahimaas dotter (1 Sam 14:50).
2. En kvinna från Jisreel, vilken blev Davids andra hustru. Hon följde David på hans flykt till
Siklag, tillfångatogs under striderna med amalekiterna men räddades av David. Hon följde David
till Hebron, där hon födde hans förstfödde son Amnon (1 Sam 25:43, 1 Sam 27:3, 1 Sam
30:5, 2 Sam 2:2, 2 Sam 3:2, 1 Krön 3:1).
AHIRAM
hebr. upphöjd bror. Benjamins son, stamfader till ahiramiterna (4 Mos 26:38). Se Ahara, Ehi.
AHISAHAR
hebr. morgonrodnadens bror. Bilhans son (1 Krön 7:10).
AHISAMAK
hebr. hjälpens bror. Konsthantverkaren Oholiabs far (2 Mos 31:6, 2 Mos 35:34, 2 Mos 38:23).
AHISAR
hebr. sångarens bror. Salomos överhovmästare (1 Kung 4:6).
AHITOFEL
hebr. dårskapens bror. En av Davids rådgivare, och styresman över staden Gilo i sydvästra Juda.
Han var far till Eliam, en av Davids hjältar, möjl. samme Eliam, som var Bat-Sebas far (2
Sam 11:3, 2 Sam 23:34). Ahitofels råd gällde lika mycket som man frågat Gud till råds
(2 Sam 16:23), men han utmärkte sig för opålitlighet. Han stödde Absalom i dennes uppror
mot David. När Absalom likväl föredrog Husais råd (vilket var till Davids fördel), förstod han, att
upproret skulle misslyckas, hängde han sig.
Ahitofel står som GT:s förebild till Judas Iskariot: p.g.a. sin förtroliga vänskap med David, vidare
till följd av svek i nödens stund, och genom sin död som självmördare (2 Sam 17:21-23). Om
Eliam är Bat-Sebas far, skulle Ahitofels avfall från David delvis kunna förklaras med kungens
äktenskapsbrott med Bat-Seba (2 Sam 15:12, 31-34, 2 Sam 16:15-23, 2 Sam 17:1-15, 1 Krön
27:33-34).
AHITUB
hebr. godhetens bror.
1. Far till översteprästen Ahimelek i Nob och Sauls överstepräst Ahia. Ahitub var Pinehas son
och översteprästen Elis sonson (1 Sam 14:3, 1 Sam 22:9-20).
2. Son till Amarja 1. Far till översteprästen Sadok 1, som levde på Davids tid (2 Sam 8:17, 1
Krön 6:7-8, 52, 1 Krön 18:16). 3. Präst på Esras tid, son till Amarja 2 (1 Krön 6:11-12, 1 Krön
9:11, Esra 7:2, Neh 11:11).
AHOA
hebr. broderlig. Se Ahia 5 (1 Krön 8:4).
AHUMAJ
hebr. vattnets bror. Son till Jahat (1 Krön 4:2).
AHUSSAM
hebr. ägare. Son till Ashur och hans hustru Naara (1 Krön 4:6).
AHUSSAT
hebr. egendom. Filisteens kung Abimeleks vän (1 Mos 26:26).
AI
hebr. ruinhög.
1. Stad sydöst om Betel, förstördes av Josua. Senare återuppbyggdes den (Esra 2:28). Ruinerna
har påtraffats i Et-Tell, på vägen mellan det forna Mikmas och Betel. Under senare år har arkeologiska utgrävningar gjorts i Ai. Man har då funnit krukskärvor, som kan dateras till ca 1400
f.Kr. men inget som härrör från senare tidpunkt. Detta stämmer ju väl med Bibelns uppgift
om tiden för Israels erövring av Kanaan. Man har också konstaterat, att Ai förstörts genom
eld (1 Mos 12:8, 1 Mos 13:3, Jos 7:2-5, Jos 8:1-29, Jos 9:3, Jos 10:1-2, Jos 12:9). Se Aja, Ajat.
2. En ammonitisk stad öster om Jordan, nära Hesbon (Jer 49:3).
AINON
grek. av hebr. rik på källor. En plats i Jordandalen, nära Salim. En tradition utpekar en plats ca 12
km söder om Skytopolis, på Jordans västra strand. Där finns en grupp på sju källor. Vägar från
Judeen och Galileen korsade varandra här. Till Ainon kom folk för att låta döpa sig av Johannes Döparen (Joh 3:23).
AJA
En ort, i Benjamins område (1 Krön 7:28, Neh 11:31). Se Ai 1, Ajat.
AJA
hebr. falk.
1. Sibons son (1 Mos 36:24, 1 Krön 1:40).
2. Far till Sauls bihustru Rispa (2 Sam 3:7, 2 Sam 21:8-11, 1 Krön 1:40).
AJALON
hebr. hjortfältet.
1. En ort i Sebulons område där domaren Elon blev begraven (Dom 12:12).
2. Ursprungligen en amoritisk stad, 15 km väster om Gibeon, nordväst om Jerusalem i Ajalons dal
där det nuv. Jalon är. Ajalon intogs av Josefs stam, tillhörde en tid Dans stam och sedan Efraims
stam. När de tio stammarna skilt sig från Juda och Benjamin, tillföll staden Benjamins stam och
blev en levitstad. Rehabeam befäste den, men den intogs av farao Sisak och på Ahas tid av
filisteerna (Jos 19:42, Jos 21:24, Dom 1:35, 1 Sam 14:31, 1 Krön 6:69, 1 Krön 8:13, 2 Krön
11:10, 2 Krön 28:18). Orten nämns i Amarnabreven (1400 f.Kr.).
AJALONS DAL
En dal nordväst om Jerusalem. Den leder från bergen ned till havet. Känd från undret på Josuas
tid, då månen stod stilla tills Israel vunnit seger över amoreerna (Jos 10:12). Se Ajalon 2.
AJAN
hebr. broderlig. Semidas son (1 Krön 7:19).
AJAT
hebr. ruin. Se Ai 1 (Jes 10:28).
AJIN
hebr. källan.
1. En stad i Negev i södra Juda. Det fanns en stor brunn strax norr om den plats, där Rimmon
antas ha legat. Staden tillföll Simeons stam och blev senare präststad (Jos 15:32, Jos 19:7, Jos
21:16, 1 Krön 4:32). Se En-Rimmon.
2. Ort vid Israels nordöstra gräns, väster om Haribla. Endel forskare menar, att den är id. med
Ain el-Asy, huvudkällan till floden Orontes (4 Mos 34:11).
AJO
hebr. hans bror, broderlig.
1. En son till Abinadab 3. Ajo och hans bror Ussa körde vagnen med Guds ark till Jerusalem (1
Krön 13:7). Se Ahjo.
2. En son till Beria (1 Krön 8:14).
3. En son till Jeuel (1 Krön 8:31, 1 Krön 9:37).
AKACIEDALEN
En ofruktbar dalgång i Juda, ca 30 km väster om Jerusalem. Den ska i Messias dagar vattnas av
källan, som ska rinna upp i Herrens hus och därigenom förvandlas till fruktbart land (Joel 3:18).
AKAIKUS
grek. som kommer från Akaja. En kristen från Korint, vilken tillsammans med Fortunatus och
Stefanas besökte Paulus i Efesus och upplivade hans ande (1 Kor 16:17).
AKAJA
1. Greklands namn som romersk provins (44-67 e.Kr.). Rom intog landet år 146 f.Kr. I geografisk mening var det namnet på två olika landskap, det ena i sydöstra Tessalien, det andra på
Peloponnesos norra kust. Men eftersom namnet akajer sedan gammalt brukades om alla greker,
kunde även namnet Akaja användas om hela Grekland. Provinsens huvudstad var Korint. Här
residerade landshövding Gallio då Paulus verkade i Korint (Apg 18:12,27, Apg 19:21, 1 Kor
16:15, 2 Kor 1:1, 2 Kor 11:10, 1 Tess 1:7-8). Se Grekland, Javan.
2. I överförd betydelse om de kristna i Akaja, (Rom 15:26, 2 Kor 9:2).
AKAN
hebr. (som vållar) olycka.
1. Av Esaus släkt (1 Mos 36:27). Se Jaakan.
2. Karmis son, av Juda stam. Vid erövringen av Jeriko tog han av det förbjudna bytet och grävde
ner det i sitt tält och förde därmed hela Israel i olycka. Denna överträdelse av förbundet var direkt orsak till Israels nederlag mot Ai. Herren själv utpekade Akan som den skyldige och han
bekände sin synd. Straffet blev att han stenades till döds och folket kastade över honom ett stort
stenröse. Platsen fick namnet Akors dal, se d.o. (Jos 7:1-24, Jos 22:20). Se Akar.
AKAR
Se Akan 2 (1 Krön 2:7).
AKBOR
hebr. mus.
1. Far till Edoms kung Baal-Hanan (1 Mos 36:38-39, 1 Krön 1:49).
2. En av dem som Juda kung Josia sände till profetissan Hulda för att rådfråga Herren om den
funna lagboken (2 Kung 22:12-14). Se Abdon 4.
3. Far till Elnatan (Jer 26:22, Jer 36:12).
AKELDAMAK
grek. av aram. blodsåker. Krukmakaråkern, som köptes för förrädaren Judas 30 silvermynt till begravningsplats för främlingar (Matt 27:3-10). En gammal tradition utpekar ett ställe på södra
sluttningen av Hinnoms dal, innan den förenar sig med Kidrons dal som Akeldamak. I detta
område sydöst om Jerusalems stadsmur hade på Bibelns tid krukmakarna sina verkstäder (Jer
19:1-2, Apg 1:19). Se Blodsåkern, Krukmakaråkern.
AKISH
1. Kung i Gat. Två gånger sökte David sin tillflykt hos honom, när han flydde för Saul. Första
gången blev han igenkänd av Akish tjänare. Han måste då rädda sig genom att spela
vansinnig, där Abimelek trol. är id. med Akish. Senare fick David med sina 600 man ta sin
tillflykt i Siklag (1 Sam 21:10-15, Ps 34:1), (1 Sam 27:2-12, 1 Sam 28:1-2, 1 Sam 29:1-11).
Se Abimelek 5.
2. Trol. id. med nr 1 (1 Kung 2:39-40).
AKORS DAL
hebr. olycka. En dal vid Jeriko, där gränsen gick mellan Benjamins område och Juda. Akan, som
på Josuas tid stal av det förbjudna, blev här död och begraven. Enligt profetian ska Akors dal få
en löftesrik framtid (Jos 7:24-26, Jos 15:7, Jes 65:10, Hos 2:15). Se Akan 2, Akar.
AKSA
hebr. fotspänne. Kalebs dotter. Kalebs bror Otniel fick henne till hustru som belöning för att han
intagit Debir (Kirjat-Sefer). Eftersom detta låg i det torra Negev, gav Kaleb sin dotter dessutom
ett område med vattenkällor, Övre källorna och Nedre källorna, se d.o. (Jos 15:16-19, Dom
1:11-15, 1 Krön 2:49).
AKSAF
hebr. trolldom. Stad som Josua intog, den tillföll Asers stam (Jos 11:1, Jos 12:20, Jos 19:25).
AKSIB
hebr. bedrägeri.
1. En stad i Juda, i Låglandet. Till följd av profeten Mikas anspelning på ortens namn, antas
staden ha uppkallats efter en bäck, som flödade under vintern men var torrlagd under sommaren
(bedräglig används för att beteckna en bäck som sinar på sommaren), (Jos 15:44, Mika 1:14). Se
Kesib och Koseba.
2. En kuststad inom Asers område, 13 km norr om Acko. I assyriska inskriptioner kallas orten
Aksibi. Trots att Aksib låg inom Asers område, intogs den aldrig av israeliterna. Som Galileens
gränsstad i väster förblev den en obetydlig stad (Jos 19:29, Dom 1:31).
AKVILA
lat. örn. En judisk man från Pontus vid södra Svarta havet, vilken mycket tidigt nåddes av evangelium, troligen kort tid efter pingstdagen (Apg 2:9, 1 Pet 1:1). Hans hustru hette Priska
(Priskilla). En tid bodde de i Rom, men då kejsar Klaudius utvisade judarna, flyttade de till
Korint. De var liksom Paulus tältmakare, och han arbetade nu en tid tillsammans med dem. De
blev hans trofasta medarbetare i Herrens verk.
Då Paulus lämnade Korint, följde de honom på hans andra missionsresa, till Efesus, där de stannade ända tills Paulus avseglade därifrån (Apg 18:18-19). I Efesus fick de vara till andlig
hjälp för den lärde Apollos Apg (18:24-26). Deras hus var en samlingsplats för de kristna (Rom
16:5, 1 Kor 16:19). De hade vågat sina liv för Paulus (Rom 16:3). Av Rom 16:3 får vi veta att
de åter rest till Rom, kanske för att förbereda Paulus besök där. Senare bosätter de sig i Mindre
Asien, trol. i Efesus (2 Tim 4:19). Se Priska, Paulus, Apollos.
ALAB
hebr. fruktbart land. Stad, som tillhörde Asers stam men från vilken kananeerna inte kunde fördrivas. Somliga id. staden med Gush Halab eller Geschila nordväst om Gennesaret (Dom 1:31).
ALAJ
hebr. utropsord, o att, ack att.
1. Son till Sesan (1 Krön 2:31).
2. Far till en av Davids hjältar (1 Krön 11:41).
ALAMMELEK
hebr. kungsek. Stad i Asers område (Jos 19:26).
ALEMET
hebr. gömställe. En levitstad i Benjamins område 6 km nordöst om Jerusalem nära Anatot,
nuv. Kirbet Almit (1 Krön 6:60). Se Almon.
ALEMET
1. Bekers son, Benjamins ättling (1 Krön 7:8).
2. En son till Joadda (Jara), av kung Sauls släkt (1 Krön 8:36, 9:42).
ALEXANDER
grek. mäns (människors) försvarare.
1. Son till Simon från Cyrene (Mark 15:21).
2. En man av översteprästerlig släkt. Josefus hävdar att Alexander var en rik man som gav
stora gåvor till templet (Apg 4:6). 3. En judekristen från Efesus (Apg 19:33-34). 4. En villolärare
från Efesus, trol. id med kopparsmeden Alexander (1 Tim 1:20, 2 Tim 4:14). 5. Alexander den
store (356-323 f.Kr.), son till den makedoniske kungen Filippus. Alexander började sitt fälttåg i
Asien (334), på tre år grundade han ett världsrike. Genom segrarna vid Granicus och Issos
(334 och 333) blev han herre över Mindre Asien (Turkiet) och Egypten. År 331 grundade han
Alexandria. Efter att ha besegrat Persien och Baktrien företog han sitt misslyckade fälttåg till
Indien (327). Truppernas missnöje drev honom att återvända till Babel, där han dog. Hans välde
uppdelade hans fyra generaler senare i flera riken, av vilka de viktigaste var Makedonien,
Grekland och Egypten.
Israel som, erövrades år 332 införlivades med provinsen Celesyrien. Alexander behandlade judarna vänligt, judiska soldater i hans här fick full religionsfrihet och den judiska kolonin i
Alexandria hade stora privilegier. Med Alexanders erövringar fick grekisk kultur och grekiskt
språk utbredning i Orienten. Även i Israel fick hellenismen stort inflytande, särskilt i folkets
högre kretsar t.ex. sadduceerna. Denna tid bidrog på många sätt till att bana väg för
evangelium. I Dan 8:21, Dan 11:3-4, åsyftas Alexander. Se Akaja, Grekland, Javan.
ALEXANDRIA
Egyptens huvudstad under grekisk-romersk tid grundad (332 f.Kr.) av Alexander den store. Med
sin utmärkta hamn blev staden snart ett centrum för världshandeln. Den blev också samlingsplatsen hellenistisk kultur, där män från kulturlivets olika områden möttes. Här fanns de två berömda
biblioteken Museion och Serapeion med grekisk litteratur på mer än 500 000 bokrullar. Till
dessa institutioner var statsanställda lärare knutna, och föreläsningar hölls i därtill inrättade
salar ungefär som vid våra universitet. I staden fanns vidare Akademin, en teater, Alexander
den stores mausoleum, ett gymnasium, flera tempel osv.
Vid Alexandrias hamninlopp fanns fyrtornet på Faros, ett av världens sju underverk, 120 m högt.
Stadens befolkning var av många olika nationaliteter, främst egyptier, greker och judar. Judarna
utgjorde under ptolomeertiden ca 100 000 av stadens ca 500 000 invånare. Judarna talade uteslutande grekiska och behovet av en grekisk översättning av GT blev nödvändig. På så sätt
tillkom Septuaginta de 70:s översättning (LXX) ca 250 f.Kr. Judarna, som höll till i sitt eget
kvarter, hade egna lagar och egen styresman, och i kolonin blomstrade den hellenistisk-judiska
religionsfilosofin.
Med hjälp av en allegorisk bibeltolkning försökte man smälta samman gammaltestamentliga
tankar med grekisk filosofi för att på detta sätt nå fram till en religionsfilosofisk
världsåskådning. Ledande på detta område var den judiske filosofen Filon. Redan tidigt fick
evangeliet ingång (Apg 18:24) och näst efter Antiokia blev Alexandria kristendomens viktigaste
centrum i Orienten. Enligt en gammal tradition var aposteln Markus den förste som
förkunnade evangelium här och, han blev stadens förste biskop.
Här verkade senare kyrkofäderna Clemens och Origenes, vilka liksom Filon utmärkte sig för en
allegorisk bibeltolkning. Under 200-talet fick gnosticismen starkt fäste här. Staden intogs år
641 av araberna, varvid islam blev den ledande religionen. Bland de diasporajudar, som på Alexander den stores och Ptolemaios Lagus tid slog sig ned i Alexandria utgjorde De frigivna (Apg
6:9) en betydande judisk grupp. De hade varit krigsfångar eller slavar. De talade grekiska i
gudstjänsten i synagogan.
De frigivna gällde för att vara de mest lärda inom detta folk. Den vältalige Apollos, se d.o. (Apg
18:24), samt trol. också diakonen Stefanus, se d.o. (Apg 6:1-5) tillhörde denna grupp av judar. I
likhet med andra judar från diasporan, vilka flyttat till Jerusalem hade De frigivna här sin egen
synagagoga, där grekiskan talades och Septuagintan användes. Denna grupp var bland dem som
diskuterade med Stefanus och anklagade honom för att tala mot Mose lag och mot Jerusalems
tempel (Apg 6:1-15). Stefanus stenades sedan han hållit ett tal om Israels märkliga historia (Apg
7:1-60, Apg 27:6, Apg 28:11).
ALFEUS
1. Far till publikanen Levi, åt vilken Jesus gav namnet Matteus (Mark 2:14). Se Matteus.
2. Far till aposteln Jakob. Hans namn nämns ofta för att skilja denne från den andre aposteln,
Jakob, Sebedeus son (Matt 10:3, Mark 3:18, Luk 6:15, Apg 1:13). Se Jakob 4.
ALJA
hebr. höghet el. missgärning. En av Edoms stamfurstar (1 Krön 1:51). Se Alva.
ALJAN
En av Sobals söner (1 Krön 1:40). Se Alvan.
ALLON
hebr. ek. En ättling till Simeon (1 Krön 4:37).
ALMODAD
Joktans son (1 Mos 10:26, 1 Krön 1:20).
ALMON
hebr. dold, gömd. Se Alemet (Jos 21:18).
ALMON-DIBLATAJMA
hebr. de vå fikonkakornas Almon . En lägerplats
i Moab vid Nebo under ökenvandringen (4 Mos 33:46-47). Se Bet-Diblatajim.
ALOT
Område, som Baana, en av Salomos tolv fogdar hade uppsikt över, trol. i norra Israel (1 Kung
4:16).
ALUS
En lägerplats under Israels vandring från öknen Sin till Sinai (4 Mos 33:13-14).
ALVA
En av Esaus stamfurstar (1 Mos 36:40). Se Alja.
ALVAN
Sobals son (1 Mos 36:23). Se Aljan.
AMAD
hebr. varaktighetens folk. Stad i Asers område. Ruinen Amud invid Acko ligger där (Jos 19:26).
AMAL
hebr. arbete, möda. Helems son (1 Krön 7:35).
AMALEK
1. En son till Esaus äldste son Elifas, furste i Edom (1 Mos 36:12-16, 1 Krön 1:36).Se Amalek 2.
AMALEKITER (AMALEK)
2. Avkomlingar till Amalek 1. Amalek kallas av
Bileam den förstfödde bland hednafolken vilket visar att det var ett gammalt folk (4 Mos 24:20).
Av GT framgår att de var bosatta i Negev omkring Kadesh och att deras område sträckte sig över
stora delar av Arabien inemot Egyptens gräns (1 Mos 14:7, 4 Mos 13:30, 4 Mos 14:25, 1 Sam
27:8). Amalekiterna synes ha varit typiska nomader. De livnärde sig av kameluppfödning, fåravel
och jordbruk i oaserna.
Annars var de ett rövarfolk, som försörjde sig på överfall och plundringar. Enligt 1 Sam 15:5
hade de en stad. Deras kungar kallas ofta Agag, detta är sannolikt en kungatitel i likhet med
Egyptens farao. Efter Israels uttåg ur Egypten var Amalek det första folk, som angrep Israel,
och därmed inleddes kampen mellan hedendomen och Guds utvalda folk. Amaleks angrepp på
Israel var oprovocerat och skoningslöst.
Amalekiterna visade i och med detta angrepp på Israel att de inte fruktade Gud (2 Mos 17:816, 5
Mos 25:17-19). Herren hade ju visat, att Israel var hans folk, han hade genom ett mäktigt under
fört dem genom Röda havet. Sedan hade han genom ännu ett underverk givit sitt folk vatten ur
klippan. Nu ville amalekiterna driva Israel bort från den källa Gud öppnat för sitt folk.
Amaleks synd var avskyvärd i Guds ögon och blev orsaken till den stränga gudsdom, som sedan
vilade över detta folk.
Gud dröjde i flera hundra år med att fullborda domen, men slutligen verkställde han den. Amalekiternas angrepp på Israel innebar öppet krig mot Gud. Eftersom man hade lyft sin hand mot
Guds tron, skulle Herren strida mot Amalek från släkte till släkte (2 Mos 17:8-16).
Amalekiternas fiendskap mot Israel blev orsak till många krig. Ofta lierade de sig med andra, som
kananeerna (4 Mos 14:45), moabiterna, ammoniterna (Dom 3:13), midjaniterna, österlänningarna
(Dom 6:3, 33, Dom 7:12), keniterna (1 Sam 15:6).
Av 1 Sam 14:48 framgår, att Amalek upprepade sina överfall och plundringar mot Israel. En del
amalekiter synes å andra sidan ha bosatt sig inom Israels gränser (Dom 5:14, Dom 12:15).
Herren befallde kung Saul att utrota detta gudlösa folk, som oavlåtligen ökade sin blodskuld och
utgjorde en plåga för nationerna runtomkring (1 Sam 15:1-35). Saul vann en stor seger över
dem, men i stället för att till fullo utnyttja den kastade sig han och folket över bytet.
Saul tänkte t.o.m. skona amalekiternas kung, som tagits till fånga. P.g.a. detta fråntogs Saul
kungadömet. Efter Sauls död på Gilboa berg plundrade en amalekit hans kropp och berättade
för David om hans död (2 Sam 1:1-16). Amalekiterna var senare också bland de folk, som David underlagt sig (2 Sam 8:11-12, 1 Krön 18:11). På kung Hiskias tid (715-687 f.Kr.) utrotade Simeons stam de kvarlevande amalekiterna (1 Krön 4:42-43). Så försvinner Amalek som folk i
enlighet med Bileams profetia (4 Mos 24:20), (Dom 10:12, 1 Sam 28:18, 1 Sam 30:1-18,
Ps 83:8). Se Haman.
AMAM
En gränsstad i Juda mot Edom (Jos 15:26).
AMANA
hebr. beständig. Berg, trol. en del av Antilibanon. Jfr floden Abana el. Amana, som har kontakt
med berget Amana (Höga V 4:8). Se Abana.
AMARJA
hebr. Herren har talat.
1. Merajots son, farfar till översteprästen Sadok på Davids tid (1 Krön 6:7, 52).
2. En son till översteprästen Asarja på kung Ussias tid (1 Krön 6:11, Esra 7:3). Se Ahitub 3.
3. En levit (1 Krön 23:19, 1 Krön 24:23).
4. En av prästernas förtroendemän på kung Hiskias tid (2 Krön 31:15).
5. Han äktade en hednisk kvinna (Esra 10:42).
6. En präst som undertecknade Nehemjas förbundsskrift (Neh 10:3, Neh 12:2,13).
7. Sefatjas son av Juda stam (Neh 11:4).
8. En son till kung Hiskia, en av stamfäderna till profeten Sefanja (Sef 1:1).
AMARNA (TELL EL-AMARNA)
Amarna, Tell el-Amarna, fornegyptisk stad på Nilens östra strand, 30 mil söder om Kairo. Där
finns rester efter Achet-Aton (Atons horison), den stad som farao Amenhotep 1V (Echnaton, ca
1372-1354) byggde för att fly den egyptiska guden Amons inflytande. Denna religion hade sitt
förnämsta fäste hos prästerskapet i Thebe. I stället ville han upprätta en ny religion, som bestod i
dyrkan av solskivan Aton. Efter Echnatons död övergavs Amarna som således endast var
kungligt residens under ca 18 år. En egyptisk kvinna, som råkade gräva i ruinerna i Amarna,
fann år 1887 lertavlor, ca 350 st (nu 377), de s.k. Amarnabreven (de flesta finns i Berlin).
Amarnabreven utgörs av brev från bl.a. kananeiska furstar till de egyptiska faraonerna Amenhotep lll (1412-1372) och Amenhotep lV. Genom breven fick man insikt om att Kanaan vid
denna tid var ett gammalt kulturland, i synnerhet starkt influerat av babylonisk kultur. Amarnabreven är skrivna på babyloniskt språk med babylonisk kilskrift. De innehåller brev från farao
själv, dels från främmande härskare i Babylonien, Assyrien, Mitanniriket och Hetiterriket, men
till största delen från lydkungar och ståthållare i Syrien och Kanaan.
De avspeglar den stora maktkampen mellan storväldena. Och intrigspelen mellan småfurstarna i
det politiska småstatssystem med allas krig mot alla, som blev följden av Egyptens tilltagande
svaghet. Detta fynd har varit av unik betydelse för bibelforskningen. Tidigare hade man föreställt sig, att Kanaan på patriarkernas tid stod på en mycket primitiv kulturnivå. Genom upptäckten av breven var också en hörnsten i den GT:liga kritikens hypotes om GT rubbad.
Denna kritik antog nämligen, att Israel ännu på Moses tid befann sig på en mycket låg
kulturståndpunkt. Breven belyser den politiska, religiösa och språkliga förhållanden i Kanaan
på 1400-talet f.Kr. alltså vid tiden för Israels intåg i landet. Uppgifterna i breven stämmer helt
med berättelsen i Josuas bok.
Landet regerades av småfurstar, som lydde under Egypten, som var för svagt för att kunna ge
dem hjälp mot chabiri-folket, som från öster trängde in i Kanaan. Särskilt kung Abdi-Chiba i
Urusalim (Jerusalem) begär enträget hjälp emot dem. Det är möjl. att chabiri är id. med hebreer
na. Ljudlikheten mellan de båda namnen chabiri och hebreer är påtalig, och Israels intåg i
Kanaan (1406 f.Kr.) har ägt rum vid tiden för Amarnabrevens tillkomst. Se Jeriko.
AMASA
1. En huvudman i Efraims stam (2 Krön 28:12).
2. En son till Davids syster Abigail och ismaeliten Jitra (Jeter), en överbefähavare, vilken deltog
i Absaloms uppror mot David men besegrades av Joab. Efter nederlaget benådade David
honom och satte honom till sin härförare i stället för Joab, som hade fallit i onåd.
Joab hämnades senare genom att döda Amasa (2 Sam 17:25, 2 Sam 19:13, 2 Sam 20:4-12, 1
Kung 2:5,32, 1 Krön 2:17). Se Jeter 2, Jitra.
AMASAJ
hebr. tung, mödosam.
1. En tempelsångare (1 Krön 6:25,35).
2. Den främste av Davids 30 hjältar (1 Krön 12:18).
3. En präst, som blåste i trumpet framför Herrens förbundsark, då denna fördes upp till Davids
stad Jerusalem (1 Krön 15:24). 4. Far till leviten Mahat på judakung Hiskias tid. 2 Krön 29:12.
AMASJA
hebr. Herren är stark, Herren bär.
1. Judakungen Joas son och tronföljare (ca 796767). Den nionde kungen i Sydriket. Hans mor
hette Joaddin och var från Jerusalem. Amasja hämnades sin fars mördare, men skonade deras
barn i överensstämmelse med 5 Mos 24:16. Efter ett segerrikt krig mot edomiterna intog han
deras huvudstad Sela (Petra). Han gick även i strid med Israels kung Joas, men här led han
ett stort nederlag.
Joas bröt ner en del av Jerusalems mur och tog allt guld och silver och alla kärl i Herrens hus
och i kungens skattkammare och därtill tog han även gisslan. Amasja blev tillfångatagen (ca 792
f.Kr.) och var fånge fram till Joas död (782) Amasja var från början en gudfruktig kung.
Men han avskaffade inte offerhöjderna. Efter segern över Edom började han t.o.m. tillbe dess
gudar. En profet som p.g.a. detta och på Guds befallning varnade honom, avvisade han med
hårda ord.
Från den tid då Amasja vek av från Herren började man anstifta en sammansvärjning mot
honom i Jerusalem, och han måste fly till Lakish
(2 Krön 25:27). Amasjas liv slutade på samma sätt som hans fars. Han blev begraven hos sina
fäder i Jerusalem (2 Kung 12:21, 2 Kung 13:12, 2 Kung 14:1-23, 2 Kung 15:1-3, 1 Krön 3:12,
2 Krön 24:27, 2 Krön 25:1-28, 2 Krön 26:1,4).
2. Far till Josa, på Hiskias tid (1 Krön 4:34).
3. Tempelsångare på Davids tid (1 Krön 6:45).
4. Präst i Betel på Jerobeam ll:s tid (793-753). Han bekämpade profeten Amos (Amos 7:10-14).
5. Officer hos kung Josafat (2 Krön 17:16).
6. Överstepräst på Josafats tid (2 Krön 19:11).
AMASSAJ
En präst, som bosatt sig i Jerusalem efter exilen (Neh 11:13).
AMEN
Amen är ett hebreiskt ord, som betyder: fast, sann, säker, pålitlig, tillförlitlig, trovärdig. Ordet
används i religiöst språk överallt, där judendomen eller kristendomen har utbrett sig. I GT kan
amen beteckna: Bekräftelse och stadfästelse av en förbannelse, alltså edsavläggelse (4 Mos 5:22, 5
Mos 27:15-26). Bifall till och stadfästelse av en kunglig befallning (1 Kung 1:36). Önskan om
uppfyllelse av en profetia eller stadfästelse av profetians tillförlitlighet (Jer 11:5, Jer 28:6).
Folkets medhåll i en bön eller lovprisning (Neh 5:13, Neh 8:6), folkets svar på den lovprisning,
som avslutar de fyra första böckerna i Psaltaren (Ps 41:14, Ps 72:19, Ps 89:53, Ps 106:48).
Amen används ej vid tempelgudstjänsten men förekom i synagogorna, och detta hebreiska ord
gick ganska naturligt in i den första kristna församlingens språk också utanför Israels gränser.
I NT och i den första församlingen använde man amen t.ex. för att ge sitt bifall till den offentliga
bönen (1 Kor 14:16), och för att betona och framhäva en lovprisning eller stadfästa en utsaga
(Rom 1:25, Rom 9:5, Rom 11:36, Gal 1:5, Gal 6:18, Ef 3:21, Fil 4:20, 1 Tim 1:17, 1 Tim
6:16, 2 Tim 4:18, Hebr 13:21, 1 Petr 4:11, 1 Petr 5:11, 2 Petr 3:18, Jud v. 25, Upp 1:6-7, Upp
5:14, Upp 7:12, Upp 19:4, Upp 22:20).
Jesus har använt ordet på ett unikt och auktoritativt genom att sätta det framför en eller annan
högtidlig eller viktig utsaga: Amen säger jag er. I Johannes-evangeliet är ordet alltid fördubblat:
Amen, amen. Denna användning av ordet är ett uttryck för Kristi gudomliga auktoritet. Hos Matteus använder Jesus a m e n på detta sätt 30 gånger, hos Markus 13 gånger, hos Lukas 6 gånger
och hos Johannes förekommer amen, amen 25 gånger. I 2 Kor 1:20 står att Guds löften får sitt
amen genom Kristus. I Upp 3:14 kallas Kristus för Amen, det trovärdiga och sannfärdiga vittnet,
upphovet till Guds skapelse. I Jes 65:16, kallas Gud för Amens Gud, öv. med Sanningens Gud.
AMETA
Ameta var det arameiska namnet på Mediens gamla huvudstad, Ekbatana. Orten nämns i TiglatPilesers inskrift från ca 1100 f.Kr. under namnet Amadana. Herodotus kallar den Agbata na.
Xenofon Ekbatana. Staden låg nära det nutida Hamadan ca 25 mil västsydväst om Teheran,
1914 m.ö.h. vid foten av Kuh-i-Alwand. Den var perser-kungens sommarresidens.
Under Darejaves l:s regering (521-486 f.Kr.) fann man här kung Koresh dekret om återuppbyggnaden av Jerusalems tempel (Esra 6:2). Stadens citadell omtalas av Arrianus, vilken berättar,
att Alexander den store lät lagra sitt enorma krigsbyte efter stadens erövring år 324 f.Kr. Traditionen hävdar att Esters och Mordokajs gravar finns i närheten.
AMFIPOLIS
grek. omgiven stad Stad i Makedonien, på östra stranden av floden Strymons mynning. Floden
gör här en stor böjning så att staden omges av den både i norr, väster och söder. Härav namnet
(amfi, runt om, och polis, stad). I öster var staden skyddad av en mur. Ursprungligen hette staden Ennea Hodoi (nio vägar) p.g.a. sitt strategiska läge. Atenarna grundade den på 500-talet f.Kr.
På NT:s tid var den romersk koloni. Nu-mera heter den Empoli. Paulus och Silas
passerade Amfipolis på vägen från Filippi till Tessalonika under den andra missionsresan (Apg
17:1).
AMI
Stamfader till en grupp av Salomos tjänare (Esra 2:57). Se Amon 3.
AMITTAJ
hebr. trofast. Far till profeten Jona (2 Kung 14:25, Jona 1:1).
AMMAHÖJDEN
Höjd nära Gia, vid Gibeons öken (2 Sam 2:24).
AMMI
hebr. mitt folk. (Hos 2:1) i motsats till Lo-Ammi, inte mitt folk (Hos 1:9) Även om Israel en gång
hade varit Herrens folk (Hes 16:8), ville han inte längre kännas vid det som sitt. Men en dag ska
Israel åter kallas Guds folk (Hos 1:10). Även hedningarna, som inte var Guds folk, ska
en gång bli Guds folk (Rom 9:24-26, Ef 3:6, 1 Pet 2:9-10). Se Lo-Ammi.
AMMIEL
hebr. Guds folk.
1. Gemallis son, en ledare i Dans stam, en av de tolv spejarna i Löfteslandet (4 Mos 13:13).
2. Makirs far i Lo-Debar (2 Sam 9:4-5, 2 Sam 17:27).
3. Obed-Edoms son, tempelvakt (1 Krön 26:5). 4. Bat-Sebas far (1 Krön 3:5). Se Eliam 2.
AMMIHUD
hebr. mitt folk är härligt.
1. Far till Efraims huvudman Elisama (4 Mos 1:10, 4 Mos 2:18, 4 Mos 7:48,53, 4 Mos 10:22,
1 Krön 7:26).
2. Far till Samuel, furste i Simeons stam, som utsågs att fördela Löfteslandet i arvslotter åt Israels
folk (4 Mos 34:20).
3. Far till Pedael, furste i Naftali stam, som utsågs att fördela Löfteslandet i arvslotter åt Israels
folk (4 Mos 34:28).
4. Far till Utaj, som bosatt sig i Jerusalem efter exilen (1 Krön 9:4).
AMMIHUR
Far till Gesurs kung Talmaj (2 Sam 13:37).
AMMINADAB
hebr. mitt folk är villigt.
1. Svärfar till Aron (2 Mos 6:23, 4 Mos 1:7, 4 Mos 2:3, 4 Mos 7:1217, 4 Mos 10:14, Rut
4:1920, 1 Krön 2:10).
2.Leviten Kehats son (1 Krön 6:22). Se Jishar 1.
3. En huvudman bland leviterna på Davids tid (1 Krön 15:10-11).
4. En man i Jesu släkttavla (Matt 1:4, Luk 3:33).
AMMISABAD
hebr. mitt folk har givit. Davids hjälte, Benajas son, tjänstgjorde i sin fars här (1 Krön 27:6).
AMMISADDAJ
hebr. den Allsmäktiges folk. Far till anföraren Ahieser i Dans stam, 4 Mos 1:12, 4 Mos 2:25, 4
Mos 7:66-71, 4 Mos 10:25).
AMMON (AMMONITER)
hebr. Ben-Ammi, son av mitt folk, landsman. Benämning på Ben-Ammis avkomlingar, vanligen
kallade Ammons barn. Ammoniterna eller Ammons barn var avkomlingar till Lots son BenAmmi som Lot fick med sin yngsta dotter (1 Mos 19:38). De bosatte sig till en början i landet öster
om Jordan, mellan Arnon och Jabbok, men drevs senare österut av amoreerna (Dom 11:13).
De slog sig ned omkring Jabbok, en biflod till Jordan, i bergstrakterna öster om Jordan och åt det
arabiska öknen till, sedan de först utrotat landets urinvånare (rafaeer, se d.o.), samsummiterna (5
Mos 2:20). Huvudstaden hette Rabba eller Rabbat Ammon, den låg vid Jabboks källor (2 Sam
12:26-29).
Ammons främste avgud var Milkom, som även kallades Molok (1 Kung 11:5-7). P.g.a. Ammons
härkomst från Lot skulle Israel lämna ammonierna och moabiterna i fred (5 Mos 2:19-21,37).
Men de områden från vilka ammoniterna tidigare fördrivits, fråntogs amoreerna och tilldelades
Gads stam (Jos 13:25, Dom 11:12-27). Medan moabiterna synes ha varit de mest civiliserade
av Lots efterkommande, förefaller ammoniterna ha varit en vild och våldsam folkstam, som
livnärde sig på plundring och levde delvis som nomader. Det berättas om dem, att de brukade
sticka ut högra ögat på sina fiender (1 Sam 11:2) och upprista havande kvinnor (Amos 1:13).
Israeliterna förbjöds allt umgänge med ammoniterna, eftersom dessa vägrade dem hjälp under
deras färd från Egypten till Löfteslandet. Det synes också framgå, att Ammon jämte Moab var
medansvarig, då Bileam lejdes till att förbanna Israel. P.g.a. skulle ingen ammonit eller moabit,
inte ens i tionde led, kunna upptas i Israels församling. Medan Edom, som inte deltog i denna
illasinnade intrig kunde upptas efter tre släktled (5 Mos 23:3-7, Neh 13:1-3,23).
Bitter fiendskap kom att råda mellan Ammon och Israel, och många krig utkämpades dem
emellan. Under domartiden lierade sig Ammon med Moab och Amalek för att angripa Israel
(Dom 3:12-14). Senare blev ammoniterna slagna av Jefta (Dom 11:32-33). Saul tvingades också
att kämpa mot dem, och efter hans seger förnyades hans kungadöme (1 Sam 11:1-15). David
och Ammons kung Nahas hade ett vänskapligt förhållande (2 Sam 10:2, 1 Krön 19:1-2).
Nahas son och arvtagare Hanun var inte lika vänlig mot Israel utan vanärade buden, som David
sänt till honom efter Nahas död. Ammoniterna ingick förbund med arameerna för att vara rustade
att möta en väntad hämndaktion från Davids sida. Det blev strid, och både syrier och ammoniter
flydde för Israels här. David intog huvudstaden Rabba och tuktade Ammon (2 Sam 10:1-19,
2 Sam 12:26-31, 1 Krön 19:1-19).
Under sin flykt undan sonen Absalom fick David livsmedel och utrustning bl.a. genom Sobi,
en annan av Nahas söner (2 Sam 17:27-29). Bland Davids hjältar var en ammonit, Selek (2
Sam 23:37). Salomo hade bland sina gemåler och bihustrur ammonitiska kvinnor, dessa
förledde honom att dyrka Molok (Milkom) som var huvudguden (1 Kung 11:1-8). En av
dessa, Naama, var mor till kung Rehabeam (1 Kung 14:21,31, 2 Krön 12:13).
Efter Salomos död gjorde ammoniterna sig åter fria och ingick förbund med arameerna i norr.
Då Josafat var kung, angrep de jämte andra hednafolk Juda rike, men blev genom ett Guds ingripande fullständigt besegrade. Juda använde tre hela dagar till att ta byte (2 Krön 20:1-29).
Sedan blev ammoniterna skattepliktiga under kungarna Ussia och Jotam (2 Krön 26:8, 2 Krön
27:5). Ammon låg också i strid med (Nordriket) Israel (Amos 1:13).
Då de tio stammarna bortfördes till Assyrien hånade Ammon dem i skadeglädje (Sef 2:8-9), och
tog en del av landet öster om Jordan (Jer 49:1). Då Babel angrep Juda slöt sig Ammon till dem
(2 Kung 24:2), och gladdes sig över Juda rikets nederlag (Hes 21:28, Hes 25:1-3). Ammon
blev självt ett lydrike under Babel (Jer 27:1-7). Efter Jerusalems förstöring år 586 f.Kr. lät Ammons kung Baalis mörda Gedalja, Nebukadnessars ståthållare och förhindrade därmed alla möjligheter att upprätthålla ett judiskt samhälle (2 Kung 25:25, Jer 40:11-15, Jer 41:1-16).
Efter judarnas återkomst från exilen gjorde ammoniterna allt vad de kunde för att förhindra
återuppbyggandet av Jerusalems murar (Neh 2:10,19, Neh 4:1-7). Ammon kom under Persiens,
Greklands välde och deras område tillhörde från år 64 f.Kr. den romerska provinsen Syrien.
På 300-talet e.Kr. försvinner de ur historien. Folket synes ha blivit uppslukat av de arabiska
vandringarna och erövringarna.
Jordaniens huvudstad Amman ligger där Rabba låg. Amman syftar tydligen på Ammon. (1
Mos 19:38, 4 Mos 21:24, 5 Mos 2:19-21,37, 5 Mos 3:11,16, Jos 12:2, Jos 13:10,25, Dom
3:13, Dom 10:6-18, Dom 11:4-36, Dom 12:1-3, 1 Sam 12:12, 1 Sam 14:47, 2 Sam 8:12, 2 Sam
10:1-19, 2 Sam 11:1, 2 Sam 12:9-31, 2 Sam 17:27, 1 Kung 11:7,33, 2 Kung 23:13, 2
Kung 24:2, 1 Krön 18:11, 1 Krön 19:1-19, 1 Krön 20:1-3, 2 Krön 20:1-23, 2 Krön 24:26, 2
Krön 27:5, Esra 9:1, Ps 83:8, Jes 11:14, Jer 9:26, Jer 25:21, Jer 27:3, Jer 40:11-14, Jer
41:10,15, Jer 49:1-6, Hes 21:20,28, Hes 25:2-10, Dan 11:41, Amos 1:13, Sef 2:8-9).
AMNON
hebr. trofast.
1. Simeons son, av Juda stam (1 Krön 4:20).
2. Davids äldste son, som han fick i Hebron med Ahinoam. Amnon kränkte sin halvsyster
Tamar och dödades två år senare av hennes bror Absalom (2 Sam 3:2, 2 Sam 13:1-39, 1 Krön
3:1).
AMOK
hebr. djup. En huvudman för prästerna, vilken återvände från exilen (Neh 12:7,20).
AMON
1. Egyptisk gud, ursprungligen lokalgud i Övre Egyptens huvudstad Thebe. Staden fick
därför namnet No-Amon (Amons stad). Då furstarna i Thebe blev Egyptens härskare ca år
2000 f.Kr. blev Amon nationalgud, jämställd med solguden Ra i Heliopolis. Hans heliga djur
var baggen. Amon avbildas i människogestalt (Jer 46:25).
2. Staden Samarias överste under under kung Ahabs tid (1 Kung 22:26, 2 Krön 18:25).
3. En av Salomos tjänare (Neh 7:59). Se Ami.
4. Juda kung Manasses son och tronföljare. Amon var 22 år gammal, när han blev kung, men
regerade endast i två år (642-640 f.Kr.). Amons mor hette Mesullemet och var från Jotba. Han
ödmjukade sig inte för Herren utan dyrkade av gudarna, som hans far hade låtit göra. Hans hovmän sammansvor sig mot honom och dödade honom hemma i hans slott. Sonen Josia efterträdde
honom (2 Kung 21:18-26, 1 Krön 3:14, 2 Krön 33:20-25, Jer 1:2, Jer 25:3, Sef 1:1, Matt 1:10).
AMOREER (AMORITER)
Ordet amoreer (amoriter) synes betyda bergsbor, de som bor på bergstopparna. Amoreerna är ett
av de folk som härstammar från Hams son Kanaan (1 Mos 10:15-16). Hamiterna hörde ursprungligen till de mest framträdande bland jordens folk, men samtidigt hade de lättast att förfalla,
eftersom de snart vände sig bort från den ursprungliga tron på den sanne Guden. Amoreerna
synes ha varit ett av de största och mäktigaste folken inom den hamitiska rasen.
De var ett högrest och stolt folk (Amos 2:910). På Abrahams tid (ca 2000 f.Kr.) var amoreerna
det dominerade folket västra Asien. I babyloniska källor kallas de ofta Amurru. Syrien och
Kanaan kallas ammureernas land. Deras rike omfattade största delen av Syrien och Mesopotamien. Det nordliga Babylonien erövrades av en amoreisk dynasti, som gjorde Babel till huvudstad.
Till detta kungahus hörde Hammurabi (Hammurapi,1750 f.Kr.).Amoreerna var ett av folken i
Kanaans land, innan Israel trängde in i landet. Eftersom amoreerna var det mäktigaste folket i
Kanaan, användes ibland deras namn som beteckning för hela den förisraelitiska befolkningen
(1 Mos 15:16, Jos 7:7).
Men annars heter det, att amalekiterna bor i Negev, hetiterna och jebusiter och amoreerna bor
i bergsbygden, och kananeerna bor vid havet och utmed Jordan (4 Mos 13:30, 5 Mos 1:44).
Redan på Abrahams tid var det moraliska förfallet långt framskridet bland folken i Kanaan (1
Mos 13:13, 1 Mos 18:20, 1 Mos 19:1-9). Domen över Sodom och Gomorra förhindrade dock
ondskan från att ohämmat utbreda sig, och det gick 400 år, innan amoreerna nått så långt, att de
fyllt sina synders mått och utplånades som nation (1 Mos 15:16).
Vid tiden för Israels uttåg ur Egypten och Kanaans erövring (1446-1406 f.Kr.) hade amoreerna
sjunkit i de mest avskyvärda och onämnbara laster, och deras avgudadyrkan var förenad med
människooffer och otyglad osedlighet. De hade fyllt sina synders mått (1 Mos 15:16-21, 3 Mos
18:24-30, 5 Mos 12:29-31, 1 Kung 21:26). Det amoreiska storriket hade då upplösts i en
mängd små kungariken. Fem sådana kungar i bergsbygden väster om Röda havet nämns (Jos
10:5).
Amoreerna hade också fördrivit Ammons efterkommande från vissa områden öster om Jordan
och grundat där två amoreiska riken. Israel besegrade här kungarna Sichon och Og och tog
deras land i besittning (4 Mos 21:13-35, 5 Mos 2:24-36, 5 Mos 3:1-17). Josua besegrade senare
de amoreer, som bodde väster om Döda havet och utrotade större delen av folket (Jos 10:543). På åtskilliga områden förmådde dock amoreerna hålla sig kvar. Några lyckades t.o.m. sluta
förbund med Israel (Jos 9:15-19).
Amoreerna var i stort sett underkuvade av israeliterna, men inom vissa områden var de i stånd att
tränga bort dem från de fruktbaraste delarna (Dom 1:34-36). Ingifte och beblandning förekom
mellan amoreer och israeliter, vilka på detta sätt förleddes till avgudadyrkan (Dom 3:5-6, jfr Hes
16:1-3,45). Så småningom synes amoreerna ha blivit fördrivna eller utrotade. Gibeoniterna utplånades nästan fullständigt av Saul. De utgjorde vid denna tid blott en rest av amoreerna (2
Sam 21:2).
Det som fanns kvar av amoreer på Salomos tid, gjordes av denne till arbetspliktigt folk (1 Kung
9:20-21, 2 Krön 8:7-8), (1 Mos 14:7-13, 1 Mos 48:22, 2 Mos 3:8,17, 2 Mos 13:5, 2 Mos 23:23,
2 Mos 33:2, 2 Mos 34:11, 4 Mos 22:2, 4 Mos 32:33,39, 5 Mos 1:4,7,19,20,27,44, 5 Mos
4:4647, 5 Mos 7:1, 5 Mos 20:17, 5 Mos 31:4, Jos 2:10, Jos 3:10, Jos 5:1, Jos 9:1,10, Jos
11:3, Jos 12:2,8, Jos 13:4, 10, 21, Jos 24:8-18, Dom 6:10, Dom 10:8-11, Dom 11:19-23, 1
Sam 7:14, 1 Kung 4:19, 2 Kung 21:11, 1 Krön 1:14, Esra 9:1, Neh 9:8, Ps 135:10-12, Ps
136:19).
AMOS
hebr. börda, stark.
1. Profeten Amos, den förste av s.k. skriftprofeterna, var född i den lilla staden Tekoa, omkring
20 km från Jerusalem. Av hans födelseort återstår nu bara ruiner. Amos var boskapsherde och
livnärde sig därtill på odling av mullbärsfikon (Amos 7:14). Han hade ingen utbildning vid
någon profetskola, men kallades av Herren att profetera för Israel (Amos 7:15). Amos verkade
som profet omkring 760-750 f.Kr. Sina profetsyner såg han då Ussia var kung i Juda, 767-740
f.Kr. och Jerobeam ll i Israel, 782-753 f.Kr. (Amos 1:1-2).
De båda rikena Israel (Nordriket) och stod vid denna tid på höjdpunkten av världslig och materiell
makt. Men välståndet hade den allra mörkaste bakgrund. Moraliskt förfall härskade, och religionen var som ett skal utan kärna. Omåttlighet och utsvävningar florerade och med den
avgudadyrkan. De rika levde i överflöd, medan det arbetande folket led nöd. Man njöt rikedom
och lyx och väntade Herrens dag, vilken skulle ge Israel glädje och ljus, medan de övriga folken
skulle gå dom och undergång till mötes.
Just i detta läge gick den enkle herden från Tekoa över gränsen från Juda till Israel för att
profetera under den stora skördehögtiden vid rikets helgedom i Betel. Men hans varningar gällde
både Israel och Juda. Hans tal var i hög grad etiskt betonad. Amos blev i första hand domspredikant. Han förkunnade Herrens dag med dom och undergång. Denna dag var inte något man
kunde se fram emot med glädje och förväntan. Men Amos förkunnade också omvändelsens
möjlighet och hoppades, att folket verkligen skulle vända om.
Bakom domens och straffens natt skymtade han morgonrodnadens ljus. Varningarna med förutsägelserna om den Herrens dag, som är mörker och inte ljus, slutade med löften till den omvände, löften om gudomlig nåd och barmhärtighet mot det utvalda folket. Israels synder målas hos
Amos i särskilt starka färger mot bakgrund av folkets otacksamhet. Domen var dock en reningsdom, inte en tillintetgörelsedom. Folken hade alltjämt möjlighet att omvända sig. I en tid
av avgudadyrkan frambar Amos ett monoteistiskt budskap.
Rättfärdighetskravet dominerade kraftigt hans gudsbild. I inledningen av Amos bok förkunnar
profeten domar över sex hedniska grannländer, sedan över Juda och över Israel (Amos 1:3-15,
Amos 2:1-16). Profeten ser fem syner (Amos 7:1-9, Amos 8:1-14, Amos 9:1-7). Amos stränga
profetior föranledde prästen Amasja i Betel, Nordrikets religiösa centrum) att till Jerobeam
ange, att Amos hade anslag mot honom (Amos 7:10-13). Amos frambär också
upprättelselöften, fångenskapen är blott en prövning, Juda rike ska upprättas igen (Amos 9:8-15).
När Amos frambar sina domsord, syntes det fullständigt orimligt, ty Israels rike upplevde ju
nu sin storhets tid. Det nådde nu sin största utbredning och sträckte sig ända till Hamat (Amos
6:14). Men bara ca 30 år senare ödelades Tiostamsriket (år 722). Efter fullbordat profetuppdrag
återvände Amos trol. till Juda. Om hans död är inget känt.
2. Profeten Jesajas far (2 Kung 19:2,20, 2 Kung 20:1, 2 Krön 26:22, 2 Krön 32:20,32, Jes 1:1,
Jes 2:1, Jes 13:1, Jes 20:2, Jes 37:2,21, Jes 38:1). 3. En man i Jesu släkttavla (Luk 3:25).
AMPLIATUS
lat. upphöjd. En kristen i Rom, till vilken Paulus skickar en hälsning (Rom 16:8).
AMRAFEL
Sinars kung på Abrahams tid. Sinar är det hebreiska namnet på Sumer-riket, den södra delen av
Babel (1 Mos 14:1,9). Se Sinar.
AMRAM
hebr. upphöjt folk.
1. Han äktade en hednisk kvinna (Esra 10:34).
2. Moses, Arons, Mirjams far (2 Mos 6:18, 20, 4 Mos 3:19,27, 4 Mos 26:58-59, 1 Krön 6:2,18,
1 Krön 23:12-13, 1 Krön 24:20, 1 Krön 26:23).
AMSI
hebr. stark, manlig.
1. En levit och tempelsångare (1 Krön 6:46).
2. Sakarjas son, en präst (Neh 11:12).
ANA
hebr. (han) svarar.
1. Far till Esaus hustru Oholibama. Ana fann de varma källorna i öknen, när han vaktade sin
fars åsnor. Såna källor finns sydöst om Döda havet och prisas av ökenvandrare för sin helande
verkan (1 Mos 36:2-14,18,24-25, 1 Krön 1:40).
2. Seirs son, en stamfurste bland horeerna (1 Mos 36:20,25,29, 1 Krön 1:38,41). 3. Ana, ska
vara Anab (Jos 11:21). Se Anab.
ANAB
hebr. druvor. Stad i Juda bergsbygd, den ödelades av Josua. Staden är id. med ruinen Anab 20
km sydväst om Hebron (Jos 11:21, Jos 15:50).
ANAHARAT
hebr. trångt pass. Gränsort i Isaskars område östra delen av Jisreels dal. Namnet har bevarats i
nuvarande En-Naura (Jos 19:19).
ANAJA
hebr. Herren har svarat el. svarar.
1. Efter exilen stod prästen Anja på den skriftlärde Esras högra sida när denne läste ur Guds
lagbok. Detta skedde på en hög träställning framför Vattenporten i Jerusalem (Neh 8:4).
2. En huvudman, som undertecknade Nehemjas förbundsskrift (Neh 10:22).
ANAK (ANAKITER)
hebr. långhalsad. En släkt av jättar, som härstammade från Arba (se d.o.). Anakiternas huvudstad Kirjat-Arba uppkallades efter honom till dess Israel intog staden och gav den namnet
Hebron (Jos 15:13-15). Anak synes snarare vara namnet på släkten än på en person. Anakiterna
var bosatta i södra Kanaan. De väckte förfäran bland Israels folk, då spejarna berättade om deras
högväxta gestalt (4 Mos 13:23,29-34, 5 Mos 1:28, 5 Mos 2:10-11,21, 5 Mos 9:2).
Bara Josua och Kaleb trodde att Gud skulle hjälpa Israel till seger. Det blev också dessa två,
som 40 år senare övervann jättarna. Josua fördrev dem från Israels land (Jos 11:21-22). Kaleb
intog deras huvudstad och fick den som belöning för sin tro (Jos 14:12-15, Dom 1:20). De
anakiter, som överlevde striden mot Israel, flydde till filisteernas städer Gaza, Gat och Asdod (Jos
11:22).
Där levde de ännu på Davids tid (jfr Goliat,1 Sam17:4, rafaeer, 2 Sam 21:15-22). På egyptiska
besvärjelsetavlor har man funnit namn, som visar tillbaka till anakiterna, och egyptiska monument framställer dem som högresta, vackra människor. Endel anser att det finns ett samband
mellan detta släkte av jättar och forntidens väldiga män vid tiden före och efter Syndafloden (1
Mos 6:4). Se Anok, Rafaeer.
ANAMEER
Misrajims ättlingar (1 Mos 10:13, 1 Krön 1:11)
ANAMMELEK
hebr. Anu är konung. En gud, som tillbads i staden Sefarvajim i Babel. Anu var himmelsguden.
Sefarviterna tillbad honom på samma sätt som de dyrkade Molok, de brände upp sina barn i
eld till hans ära (2 Kung 17:31). Se Adrammelek 1.
ANAN
hebr. sky, moln. En huvudman, som undertecknade Nehemjas förbundsskrift (Neh 10:26).
ANANI
hebr. min sky. En av Eljoneajs söner, en ättling till Juda kung Jekonja (1 Krön 3:24).
ANANIAS
grek. av hebr. Herren är nådig.
1. En judekristen i Jerusalem-församlingen. Jämte sin fru sålde han en egendom och gav till församlingen en del av försäljningsumman men föregav, att det var hela beloppet. Gud bestraffade
hans lögn med en ögonblicklig död (Apg 5:1-5).
2. En kristen jude i Damaskus, vilken Gud sände för att ta sig an Saul (Paulus). Ananias bad för
Paulus så att denne blev frälst, döpt och uppfylld av Anden (Apg 9:10-17, Apg 22:12-16).
3. En judisk överstepräst (år 47-56), Nebeus son, insatt i sitt ämbete av Herodes av Kalkis (Chalkis) och avsatt av kung Agrippa ll. Han var brutal, vinningslysten och romvänlig. När Paulus efter upproret i Jerusalem (Apg 21:27-40), ställdes inför Stora rådet, av Klaudius Lysias, var
Ananias ledaren för hans anklagare (Apg 23:1-5).
När Paulus någon tid senare togs i förhör av landshövdingen Felix i Cesarea, var Ananias åter
med (Apg 24:1). Paulus hade inför Stora rådet uttalat en straffdom från Gud över Ananias (Apg
23:2-3). Förutsägelsen gick i uppfyllelse, när Ananias i början av det judiska kriget blev mördad av sina landsmän år 66.
ANANJA
hebr. Herren är ett värn. En stad id. med Beit Hanina, 5 km norr om Jerusalem (Neh 11:32).
ANANJA
Far till Maaseja, präst som arbetade på Jerusalems mur efter exilen (Neh 3:23).
ANAT
hebr. svar, bönhörelse. Domaren Samgars far (el. trol. mor). I namnsammansättningar betecknar
Anat en gudinna, som dyrkades i Syrien och Kanaan (Dom 3:31, Dom 5:6).
ANATOT
hebr. bönhörelser. En präststad i Benjamins område (Jos 21:18, 1 Krön 6:60). Orten heter i dag
Anata, 5 km nordöst om Jerusalem. Den var översteprästen Ebjatars (1 Kung 2:26) och profeten
Jeremias hemstad (Jer 1:1, Jer 29:27). Då Jeremia förutsade folkets undergång, försökte Anatots invånare att döda honom (Jer 11:21-23).
Efter exilen i Babel befolkades staden åter med judar (Esra 2:23, Neh 7:27, Neh 11:32). Abieser,
en av kung Davids 30 hjältar var också från denna stad (2 Sam 23:27, 1 Krön 11:28). Resterna
av de gamla murarna visar, att staden en gång var befäst. Staden erbjuder en god utsikt särskilt
mot sydöst över Jordandalen mot Döda havet och Moabs berg (1 Krön 12:3, 1 Krön 27:12,
Jes 10:30, Jer 32:7-9).
ANATOT
1. En ättling till Benjamin (1 Krön 7:8).
2. En huvudman, som undertecknade Nehemjas förbundsskrift (Neh 10:19).
ANDEN (GUDS ANDE)
hebr. ruach, ursprungligen, vind, vindfläkt. grek. pneuma, vind (jfr Joh 3:8). Ordet ruach (ande,
vind) förekommer ca 380 ggr i GT, i NT (pneuma) ca 220 ggr. Anden i absolut mening är beteckningen på den tredje personen i gudomen och nämns ca 90 ggr i NT. Hans väsen uttrycks
i Joh 6:63 med ordet levandegörande, och i Rom 8:2, livets Ande. Anden var verksam i
skapelsen (1 Mos 1:2), och det är han som förmedlar liv till skapelsen och förnyar den (Ps
104:30). På GT:s tid gavs Anden åt dem som hade ämbeten i Israel: domare, (Dom 6:34),
kungar (1 Sam 16:13), profeter (Hes 11:5).
Andens tjänst avsågs att förbereda frälsning i Kristus. På Messias vilade en sjufaldig Ande (Jes
11:1-5). Från pingstdagen får alla kristna del av Anden. Resultatet av Andens inneboende är en
övernaturlig hjälp i bönen (Rom 8:26-27), förmåga att bära Andens frukt (Gal 5:22-23) och till
sist uppståndelsen från de döda (Rom 8:11). I församlingen är Anden verksam genom sina nådegåvor (1 Kor 12:4-11). Bibeln säger klart att Anden är en person.
Jesus jämställer honom med sig själv, när han säger, att han ska be Fadern sända en annan
Hjälpare (Joh 14:16-17). Och i Matt 28:19 och 2 Kor 13:13 jämställs Anden med Fadern och
Sonen. Anden tillskrivs personliga egenskaper: han vittnar (Rom 8:16), talar (1 Tim 4:1), blir
bedrövad (Ef 4:30), talar om sig själv, (Apg 13:2), Anden är kraftens, kärlekens och självbehärskningens Ande (2 Tim 1:7).
ANDREAS
grek. manlig, modig. Andreas var en av Jesu tolv apostlar. Han var bror till Petrus och kom från
Betsaida, vid Gennesarets sjö, där han jämte sin bror arbetade som fiskare (Mark 1:16, Joh 1:44).
Andreas var från början en av Johannes Döparens lärjungar. Under dennes verksamhet i Betania (Bet-Bara) på andra sidan Jordan upplevde Andreas sitt första möte med Jesus. Då
Jesus kom gående, pekade Johannes på honom och sa: Se Guds Lamm (Joh 1:36).
Två av Johannes lärjungar var närvarande vid detta tillfälle, den ene av dem var Andreas. Båda
lärjungarna blev så gripna av Frälsaren, att de följde efter honom till hans hem och
stannade hos honom den dagen (Joh 1:37-39). Inte lång tid härefter mötte Andreas sin bror
Petrus och vittnade för honom: Vi har funnit Messias. Dessa ord visar att hoppet om den i
Skriften utlovade Messias var levande för dem. Andreas förde så sin bror till Jesus, en
omständighet, som har givit honom hedersnamnet världens förste missionär (Joh 1:40-42).
Efter återkomsten till Galileen fortsatte Andreas jämte brodern ännu en tid som fiskare. Först
sedan Johannes Döparen kastats i fängelse, fick Andreas och Petrus det avgörande mötet med Jesus. Då de en dag kastade ut sina nät i sjön, kom Jesus gående utmed stranden. Han fick se dem
och kallade dem till människofiske (Matt 4:1820). Andreas var en av dem, som stod Jesus närmast i förtrolighet, näst efter de tre mest kända apostlarna, Petrus, Jakob och Johannes Sebedeus
son.
Det var alltså Andreas, som jämte dessa tre frågade Jesus om innebörden av hans uttalande om
templets förstöring och straffdomen över det ohörsamma folket och som gav Jesus anledning
att tala om de yttersta tiderna. Det var också Andreas, som tillsammans med Filippus vände sig
till Jesus, då grekerna uttryckte sin önskan att få se denne (Mark 13:1-37, Joh 12:20-22).
Andreas spelade en framträdande roll vid bespisningsundret. Det var han, som förde gossen med
de fem kornbröden och de två fiskarna till Jesus (Joh 6:1-13). Andreas omtalas flera gånger i
NT, som Simon Petrus bror. Han levde mestadels i skuggan av sin mer berömde bror. Men
utan tvekan fick han göra en värdefull insats för sin Herre, framför allt på det praktiska området.
Han var typisk själavinnaretyp.
Efter Jesu himmelsfärd möter vi honom en sista gång jämte de övriga apostlarna i bönesalen
väntande på den helige Andes utgjutande (Apg 1:12-14). Därefter hör man inget mer av honom
i NT. Enligt traditionen verkade han senare i södra Ryssland och Turkiet. Det berättas, att han
till slut blev bunden på ett kors, som hade formen av ett X, det s.k. Andreas-korset. Under de få
dagar han levde, vittnade han ivrigt om sin Herre (Matt 10:2, Mark 1:29, Mark 3:18, Luk 6:14)
ANDRONIKUS
grek. segerherre. En av Paulus landsmän och medfångar, vilken hade kommit till tro före Paulus.
Han var högt ansedd bland apostlarna. Ordet apostel används här i vidare mening (Rom 16:7).
ANEM
hebr. två källor. Levitstad i Isaskars område (1 Krön 6:73). Se En-Gannim 2
ANER
hebr. vattenfall. Levitstad i Manasses område väster om Jordan (1 Krön 6:70). Se Taanak.
ANER
En amore, bror till Mamre och Eskol, alla tre ingick förbund med Abraham (1 Mos 14:13,24).
ANIAM
hebr. folkets klagan. Semidas son (1 Krön 7:19).
ANIM
hebr. källor. Ort i Juda bergsbygd söder om Hebron (Jos 15:50).
ANOK
Se Anak (Jos 21:11).
ANTIKRIST
grek. Mot-Kristus, i stället för Kristus. Kristi fiende och demoniska motsvarighet, en gestalt, som
ska uppträda i den yttersta tiden och leda slutkampen mot Kristus och hans trogna.
Antikrist nämns i 1 Joh 2:18,22, 1 Joh 4:3, 2 Joh v. 7. Här talas om många antikrister, villolärare (bedragare). Förelöpare till Antikrist som är verksamma i församlingen. Men dessa antikrister representerar Antikrist, Lögnaren, som förnekar, att Jesus är Kristus. I GT framträder Antiokus Epifanes, som en tydlig förebild till Antikrist: I Dan 11:37 står det i Fjellstedts övers:
Och sina fäders Gud skall han icke akta, han skall icke akta på kvinnokärlek eller uppå Gud: Ty
han skall uppsätta sig emot alla.
Fjellstedt skriver i sin kommentar: Här uppgivas tre bestämda kännemärken på Antikrist och den
antikristliga anda, som i hans tid skall råda, nämligen: de förakta och förneka Gud, de förkasta
äktenskapet, de förkasta överheten. S e 1 Tim 4:2-3, 2 Tim 3:1-5. Denne person skymtar
fram som den Laglöse i 2 Tess 2:3-10. Antikrist är Satans redskap på jorden och står i spetsen
för upproret mot Kristus och hans vänner. Han gör själv anspråk på gudomlig dyrkan. Men när
tiden är inne ska han förintas av Herren Jesus (2 Tess 2:8, Upp 20:10). Se djävul, Antiokus 2,
Satan.
ANTILIBANON
Se Libanon.
ANTIOKIA
1. Stad i Pisidien (el. vid dess norra gräns) byggd av Seleukus 1 Nikator ca år 300 f.Kr. till
minne av hans far Antiokus. Den låg på en 1200 m hög platå nära floden Antios västra sida.
Efter freden med Antiokus lll den store blev Antiokia fritaget från att betala skatt till
seleukidkungen (år 189 f.Kr.). År 39 f.Kr. skänktes Antiokia till Amyntas av Galatien och
inlemmades år 25 f.Kr. i den romerska provinsen Galatien.
Omkring år 6 f.Kr. blev det romersk koloni och fick namnet Cesarea Antiokia. Som södra
Galatiens huvudstad blev det nu säte för styrelsen av en rad kolonier, vilka grundades av kejsar
Augustus. En militärväg, som byggdes av honom och kallades kungsvägen ledde från Antiokia
till systerkolonin Lystra. På sin första missionsresa (ca år 46-48) besökte Paulus och Barnabas
Antiokia, där judarna hade en synagoga. Dessa fördrev dem från staden, men en del blev
kristna, vilka de också besökte på återvägen (Apg 13:14, Apg 14:19,21, 2 Tim 3:11).
2. Stad i norra Syrien vid floden Orontes, 25 km från dess utlopp i Medelhavet.
Antiokia grundades år 301 f.Kr. av syrierkungen Seleukus l Nikator omedelbart efter slaget vid
Ipsus. I likhet med Pisidiens Antiokia fick staden sitt namn efter grundläggarens far, Antiokus.
Antiokia blev Syriens huvudstad. P.g.a. sitt läge, inte långt från havet och vid en rad viktiga
karavanvägar, blev det snart en viktig handelsstad. Vid Orontes mynning grundade
Seleukus 1 hamnstaden Seleukia.
Antiokia föll år 83 f.Kr. i den armeniske kungen Tigranes händer. Denne innehade herraväldet
över staden och över Syrien i övrigt, tills romarna besegrade syrierna år 64 f.Kr. Staden blev nu
huvudstad i den romerska provinsen Syrien. Den var under ständig utveckling och tillväxt
och blev efter Rom och Alexandria romarrikets viktigaste stad. Vid tiden för Kristi födelse hade
den 500 000 inv. P.g.a. sin betydelse kallades den Österns drottning.
Det var en mycket vacker stad med tempel och andra praktfulla byggnader, och längs huvudgatorna fanns pelargångar. Men staden var också känd för sitt tygellösa liv. Antiokias befolkning var
väsentligen syrier, men här fanns också en judisk koloni, romerska civila och militära tjänstemän m.m. I bildade kretsar talades grekiska. Evangelium kom tidigt till Antiokia, då flera av
de kristna, som blev kringspridda efter mordet på Stefanus, fann vägen dit.
De som hade skingrats på grund av den förföljelse som började med Stefanus kom ända
till Fenicien, Cypern och Antiokia, och de predikade ordet endast för judar. Men bland
dem fanns några män från Cypern och Cyrene, och när de kom till Antiokia började de
tala också till grekerna och predikade evangeliet om Herren Jesus. Och Herrens hand
var med dem, och ett stort antal kom till tro och omvände sig till Herren. Ryktet om detta
nådde församlingen i Jerusalem, och man sände då Barnabas till Antiokia. (Apg 11:19-22).
Till de judekristna anslöt sig snart en del greker och så tillkom den första församlingen med judeoch hednakristna. Det var också här, som Jesu efterföljare först fick namnet kristna (ordet kristen
tre ggr i NT, Apg 11:26, Apg 26:28, 1 Petr 4:16). Antiokia blev den kristna hednamissionens
vagga. Här fick två av församlingens bibellärare, Barnabas och Paulus sin missionskallelse (Apg
13:1). Härifrån drog de ut på sina missionsresor och hit återvände de efter förrättat värv.
P.g.a. sin sammansättning fick församlingen i Antiokia känning av den motsättning, som efterhand gjorde sig gällande mellan jude- och hednakristna, bl.a. angående omskärelsen. En deputation härifrån föranledde de s.k. apostlamötet, där de olika tvistefrågorna togs upp till behandling
och avgjordes (Apg 15:1-35). Efterdyningarna från denna tvist kunde märkas vid aposteln
Petrus (Kefas) besök i Antiokia (Gal 2:11-14). Antiokia blev senare sätet för ett av fornkyrkans
stora patriarkat. Från 600-talet förföll staden, och den är numera av obetydlig storlek känd under
namnet Antakije (Apg 6:5, Apg 11:19-30, Apg 14:26, Apg 18:22). Se Barnabas.
ANTIOKUS (ANTIOCHUS)
Namn på flera kungar av den seleukidiska dynastin. I Daniels bok åsyftas två av dessa.
1. Antiokus lll, den store (223-187 f.Kr.), son till Seleukus ll Kallnikos. Han efterträdde sin äldre
bror, Seleukus ll Keraunos, som blev mördad. Antiokus företog en rad fälttåg, en gång ända
till Indien, en bedrift som gav honom tillnamnet den store. En del av hans rike var Juda, som
han dock förlorade tillsammans med Fenicien och Celesyrien, när han år 219 f.Kr. led nederlag
vid Rafia, söder om Gaza, i striden mot Egyptens kung Ptolemaios lV Filopator.
Antiokus återvann dock landet år 198 f.Kr. då han besegrade egyptiernas befälhavare Skopas
vid Paneas, nära Jordans källor. Därmed kom Juda definitivt under Syrien. Antiokus lll
var vänligt sinnad mot judarna, och templet i Jerusalem fick vissa garantier. År 187 dog han
under ett försök att plundra ett tempel i Elymais, norr om Persiska viken (Dan 11:10-19, 1 Mack
1:11, 8:6-8). Se Nordlandskungen.
2. Antiokus lV Epifanes (175-163 f.Kr.). Antiokus lll:s andre son. Åren 189-175 f.Kr. var han
gisslan i Rom, men sedan efterträdde han sin nyligen mördade bror, Seleukus lV. På återvägen
från ett fälttåg mot Egypten år 170 f.Kr, då han tillfångatog Ptolemaios Vl Filometor, slog
han ner ett uppror i Jerusalem, vilket leddes av översteprästen Jason, som han avsatt. Senare
upprättade han i Jerusalem en befästning med makedonisk besättning, detta för att lättare kunna
ha staden under kontroll. I förhållande till judarna verkade Antiokus lV för deras hellenesering: de
skulle tvingas att anta grekisk religion och kultur. Jerusalems tempel inrättades för Zeus-dyrkan,
och de, som höll fast vid Moses lag, straffades med döden.
Särskilt gällde detta dem, som lät omskära sig. Därtill utsögs landet materiellt sett. Förbittringen
mot dessa övergrepp utlöste det s.k. mackabeerupproret år 168 f.Kr. Antiokus lV dog år 163
f.Kr. under ett försök att plundra templen i Persien. Han har kallats GT:s Antikrist (Dan 11:2145,
1 Mack 1-6, 2 Mack 3-9). Se Nordlandskungen, Antikrist.
ANTIPAS
1. Herodes Antipas. Se Herodes 3.
2. En kristen martyr i Pergamus (Upp 2:13).
ANTIPATRIS
En gränsstad mellan Judeen och Samarien, vid vägen mellan Jerusalem och Cesarea. Den låg ca
60 km från Jerusalem. Den var byggd av Herodes den store och uppkallad efter hans far Antipatros (Antipater). I Antpatris fick Paulus göra ett nattligt uppehåll när han efter upproret i Jerusalem blev hemligen sänd till Cesarea eskorterad av militär (Apg 23:31).
ANTOTJA
hebr. Herrens svar. Sakaks son (1 Krön 8:24).
ANUB
hebr. mogen. En son till Kos (1 Krön 4:8).
APELLES
En beprövad kristen i Rom, till vilken Paulus hälsar (Rom 16:10).
APOLLONIA
grek. som tillhör Apollon. En stad i Makedonien, uppkallad efter guden Apollon. Paulus for på
sin andra missionsresa (ca 49-52 e.Kr.) genom denna stad. Den låg något söder om sjön Bolbe,
vid militärvägen Via Egnatia, 46 km sydväst om Amfipolis, 57 km från Tessalonika. Staden
heter i dag Pollina (Apg 17:1).
APOLLOS
En i grekisk retorik och filosofi lärd jude från Alexandria, och mycket kunnig i Skriften. Han
hade blivit kristen och uppträdde som kristen förkunnare i Efesus. Han var nitisk i att
undervisa om Jesus och uppträdde med stor frimodighet, trots att han hade ofullkomlig kunskap
om den kristna trons grundsanningar, bl.a. var han ovetande om det kristna dopet. Priskilla och
Akvila, som var i Efesus samtidigt undervisade honom grundligare om den kristna tron (Apg
18:24-26).
Därefter for Apollos till Akaja, där han fortsatte Paulus arbete och blev till stor välsignelse (Apg
18:27, Apg 19:1, 1 Kor 3:6). Ty han mot bevisade eftertryckligt judarna, när han utifrån
Skrifterna bevisade att Jesus är Messias (Apg 18:28). Under Apollos verksamhet i Korint uppstod splittring i församlingen. Där bildades fyra riktningar bl.a. ett som samlade sig omkring
Apollos, medan han själv var synbarligen var utan skuld till detta (1 Kor 1:12, 1 Kor 3:4-6,22, 1
Kor 4:6, jfr 1 Kor 16:12). Sista gången han nämns är i Tit 3:13, för övrigt finns inga uppgifter om honom. Se Alexandria.
APOLLYON
Se Abbadon (Upp 9:11).
APPAJIM
hebr. ansikte. Nadabs son (1 Krön 2:30-31).
APPFIA
grek. den fruktbara. En kristen kvinna från Kolosse, hon har antagits vara Filemons hustru.
Hennes namn är frygiskt (Filem v. 2).
AR
hebr. stad. En av Moabs städer. Den låg vid Moabs nordgräns, mitt i Arnondalen. Ar eller Ir är ett
vanligt namn på en stad eller borg. Namnet kan också användas om Moabs land (4 Mos 21:15,
28, 5 Mos 2:9,18,28). Se Ar-Moab.
AR-MOAB
Se Ar (Jes 15:1).
ARA
hebr. lejon.
1. Jeters son av Asers stam (1 Krön 7:38).
2. Ullas son av Asers stam (1 Krön 7:39).
3. Han återvände med familjen från exilen (Esra 2:5, Neh 7:10).
4. Far till Tobias svärfar Sekanja (Neh 6:18). Se Tobia 3.
ARAB
hebr. bakhåll. Stad i Juda bergsbygd, sydväst om Hebron (Jos 15:52, 2 Sam 23:31, 1 Krön
11:32).
ARABASÄNKAN
Nämns i Amos 6:14, som en gränspunkt i söder för Israels land. Den djupa dalsänkan söder om
Döda havet.
ARABER (ARABIEN)
hebr. stäpp el. öken(-bor), grek. Arabia. En stor
och nästan rektangulär halvö sydost om Israel. Genom sina söner med bihustrur Hagar och Ketura blev Abraham stamfader till en rad arabstammar, huvudsakligen nordarabiska stammar.
Till Abrahams barn med Ketura hör Midjan, stamfader till midjaniterna och Joksan och sistnämndes söner Saba, stamfader till sabeerna, och Dedan. Med Hagar fick Abraham Ismael,
som blev stamhövding bl.a. för ismaeliterna (1 Mos 25:1-18).
Naturförhållandena har satt sin prägel på landets kultur och historia. Redan från forntiden har vi
en bestämd skillnad mellan Nordarabien, med dess till största delen nomadiserande befolkning (beduiner) och Sydarabien, där mycket tidigt en bofast befolkning idkade åkerbruk med
konstgjord bevattning och handel samt byggde upp ordnade stater. De olika stammarna i Arabien har var och en sina särskilda traditioner, seder och bruk och lever i ständiga strider med
varandra (jfr 1 Mos 16:11-12).
Likväl utgör de ett helt folk, olikt alla andra. På GT:s tid nämns många av Arabiens stammar och
folk men har ingen gemensam benämning på landet med dess olika folk. Först på kung Salomos
tid (970-930 f.Kr). nämns Arabiens kungar (2 Krön 9:14). Också hos Jeremia nämns Arabiens
kungar (Jer 25:24). Längre fram då äldre stammar, såsom ismaeliter, midjaniter etc. försvunnit, uppträder araberna som judarnas närmaste grannar.
Både filisteer och araber beskrivs som Judarikets fiender (2 Krön 17:11, 2 Krön 21:16-17, 2
Krön 22:1, 2 Krön 26:7). En arab vid namn Gesem är Nehemjas motståndare (Neh 2:19, Neh
4:7, Neh 6:1). På Mackabeertiden, då araberna stod i vänskapligt förhållande till syrierna måste
Juda föra krig mot dem (1 Mack 5:39). På NT:s tid behärskade norra Arabien av nabateerna, ett
folk av arabiskt ursprung med arameiska som språk.
Deras rike, vars medelpunkt var Petra (Sela) bestod från 200-talet f.Kr. till 106 e.Kr. då det
erövrades av Rom som kallade det provinsen Arabia Petra. Det är troligen Nabateerrikets invånare som åsyftas med namnet araber i Apg 2:11. Paulus var efter sin omvändelse, tre år
i Arabien, troligen Nabateerriket, men det kan också åsyfta någon trakt närmare Damaskus (Gal
1:17). I Gal 4:25 avses halvön Arabien.
Bland Arabiens gudar är Allah den främste, och han tillbads redan i förislamisk tid. Hos det
stamfolk som Mohammed (ca 570-632 e.Kr.) växte upp i var Allah månguden och i den arabiska mytologin gifte sig Allah med solguden och de fick tre gudinnor som kallas Allahs döttrar, Al-Lat, Al-Uzza och Manat. Som minnesmärke ser vi halvmånen på flera islamiska nationers flaggor (Jes 13:20, Jes 21:13, Jer 3:2, Hes 27:21). Se Nebajot.
ARAD
En kananeisk kungastad i Negev, 27 km söder om Hebron, vars kung Josua slog. Ruiner av staden finns vid Tell-Arad (4 Mos 21:1, 4 Mos 33:40, Jos 12:14, Dom 1:16).
ARAD
Berias son, av Benjamins stam (1 Krön 8:15).
ARAM
hebr. hög, upphöjd.
1. En av Sems söner, stamfader till arameerna, se d.o. (1 Mos 10:22-23, 1 Krön 1:17).
2. Kemuels son, ättling till Nahor, Abrahams bror (1 Mos 22:21).
3. Son till Semer av Asers stam (1 Krön 7:34).
ARAM (ARAMEER)
Aram, arameer är ett samlingsnamn för ett skickt av semitiska invandrare, som trängde in från
Syrisk-arabiska öknen och bredde ut sig från Elams gräns i öster till Cilicien i Mindre Asien i
väster och från nordliga Mesopotamien i norr till öknen i söder. De hade sitt ursprungliga hem i
Kir, se d.o. (Amos 9:7). Kir låg i södra Babylonien vid gränsen till Elam. Sannolikt hade de redan
på 2000-talet f.Kr. börjat utvandra till Paddan-Aram i övre Mesopotamien.
Abraham och hans släkt var tydligen arameer (1 Mos 25:19-20). Laban var arame. Jakob kallas
en kringvandrande arame (5 Mos 26:5). Säkerli
gen är det handeln som mer än de politiska förhållandena som medfört arameiska språkets utbredning, ty arameerna forntidens judar, var framstående affärsfolk och utövade ett vidsträckt
inflytande inom den internationella handeln. Språkets enkla bokstavsskrift visade sig överlägsen den ackadiska kilskriften. Arameiska räknas liksom hebreiska till den nordsemitiska språkgruppen. Omkring 1090 f.Kr. tog de Damaskus med kringliggande områden i besittning.
Arameerna bildade aldrig ett enhetligt rike utan endast kortvariga mindre stadsstater: Soba,
Rehob, Maaka, Gesur, Hamat och Damaskus, vilka intogs av Israel på Davids tid (1010970 f.Kr). Damaskus frigjorde sig dock redan under Salomos tid, 970-930 f.Kr. (1 Kung 11:2325). Gång på gång uppstod krig mellan Damaskus och Israel (Nordriket), tills båda intogs
av Assyrien, år 732 f.Kr. respektive 722 f.Kr.
På 700-talet f.Kr. var arameiska ett allmänt språk vid östra Medelhavet, även sedan arameerna
som folk underkuvats av Assyrien och uppblandats med andra folk. Enligt 2 Kung 18:26 och
Jes 36:11, var arameiska språket på kung Hiskias tid känt och använt av höga assyriska
och judiska ämbetsmän (diplomatspråk), medan det vanliga folket i Jerusalem inte förstod det.
Det officiella språket i det på 500-talet uppblomstrande Persien var en form av arameiska.
Judarna i den babyloniska exilen lärde sig detta språk. Även de judar, som bodde i Egypten, talade arameiska. Därom vittnar bl.a. de papyrusrullar, som man funnit i Elefantine. De härrör från
en judisk koloni, som levde där på 400-talet f.Kr. I Bibeln möter vi redan i 1 Mos 31:47 ett
arameiskt uttryck Jegar-Sahaduta (vittnesröse), Labans namn på det stenröse, som restes som
tecken på hans förlikning med Jakob. Arameiska talades alltså i trakten av Haran redan vid denna
tid (ca 2000 f.Kr.).
För övrigt är följande avsnitt i GT skrivna på arameiska: Jer 10:11, Esra 4:8-6:18, Esra 7:1226,
Dan 2:4-7:28. Judarna talade arameiska också efter hemkomsten från Babel. I synagogsgudstjänsterna lästes texterna på hebreiska, varpå följde en fri översättning till arameiska. På Jesu
tid hade arameiskan differentierats i en mängd dialekter, av vilka de s.k. västarameiska talades i
Israel. Hebreiskan var det heliga språket, medan arameiskan användes i undervisningen.
Det finns en del arameiska uttryck i evangelierna. Arameiskan fortlevde till 600-talet e.Kr.
trots att arameerna upphört att existera som eget folk. Genom den arabiska erövringen av Israel
undanträngdes arameiskan nästan fullständigt. Idag talas arameiska dialekter bl.a. i vissa delar av
Libanon och Armenien (1 Mos 28:5, 1 Mos 31:20,24, 4 Mos 23:7, Dom 3:10, Dom 10: Sam
8:5-6,12,13, 2 Sam 10:9-19, 2 Sam 15:8, 16, 2 Kung 10:29, 1 Kung 15:18, 1 Kung 19 :15,
1 Kung 20:1-29 1 Kung 22:1,3,11,31,35, 2 Kung 5:1-2,5,20, 2 Kung 6:8-24, 2 Kung 7:416, 2 Kung 8:7,9,13,28,29, 2 Kung 9:14-15, 2 Kung 12:17-18, 2 Kung 13:3-24, 2 Kung
15:37, 2 Kung 16:5-7, 2 Kung 24:2, 1 Krön 2:23, 1 Krön 7:14, 1 Krön 18:5-6, 1 Krön 19:10-19,
2 Krön 1:17, 2 Krön 16:2,7, 2 Krön 18:10,30,34, 2 Krön 20:2, 2 Krön 22:5-6, 2 Krön 24:23-24, 2
Krön 28:5,23, Jes 7:1-8, Jes 9:12, Jes 17:3, Jer 35:11, Hes 16:57, Hes 27:16, Hos 12:12, Amos
1:5). Se Aram 1, Syrien, Mesopotamien, Paddan.
ARAM-BET-REHOB
Se Bet-Rehob, Rehob 1 (2 Sam 10:6).
ARAM-MAAKA
Se Maaka (1 Krön 19:6).
ARAM-NAHARAJIM
Hebr. de två flodernas Aram. Namn på landet öster om Eufrat. Det är trol. id. med Paddan-Aram
(1 Mos 28:5). Här låg Haran, där patriarkerna efter uppbrottet från det kaldeiska Ur slog sig ner
någon tid och varifrån de sedan fortsatte till Kanaan (jfr 1 Mos 11:31-32, 1 Mos 12:1-5, Apg
7:2-4). Här låg också senare Edessa, som var centrum för Syriens kultur. Namnet Aram-Naharajim översätts i LXX med Mesopotamia, landet mellan floderna, därav namnet Mesopotamien
(1 Mos 24:10, 5 Mos 23:4, Dom 3:8, 1 Krön 19:6, Ps 60:2). Se Mesopotamien, Paddan-Aram.
ARAM-SOBA
Se Soba (Ps 60:2).
ARAN
En ättling till Esau (1 Mos 36:28, 1 Krön 1:42).
ARARATBERGEN
En bergsplatå i Ararat, se d.o. Det är omöjligt att exakt ange vilka berg, som avses (står i
plur. form i grundtexten). Först i senare tid har Ararat blivit namnet på en 5156 m hög
bergstopp i Armenien. Armenierna tror, att Noa blev begravd vid foten av detta berg (1 Mos 8:4).
ARARATS LAND (URARTU)
Ett landområde och ett rike i Mindre Asien omkring sjön Van, motsvarar nuvarande Armenien.
Det babyloniska namnet var Urartu. Rikets förste kände kung var Sardur. Under det assyriska rikets nedgångstid 800-700 f.Kr. dominerade Ararat i norra Mesopotamien under kungar som Menaus, Agistis l och Sardur lll. Dess välde bröts av Assyriens kung Tiglat-Pileser lll (Pul 745-727
f.Kr).
Och Ararat reducerades till de ursprungliga områdena. Till Ararat flydde Adrammelek och
Sareser, Sanheribs söner sedan de hade dödat sin far (2 Kung 19:37, Jes 37:38). Profeten Jeremia
nämner Ararats rike vid sidan av Minnis och Askenas riken se d.o. (Jer 51:27).
ARAUNA
En mäktig jebusit, som bodde i Jerusalem. Han hade en tröskplats norr om Sion. På inrådan av
profeten Gad köpte David platsen och reste där ett altare åt Herren. Senare byggde Salomo templet på denna plats (2 Sam 24:16-25). Se Ornan.
ARBA
hebr. fyra. Anaks (Anoks) far och anakiternas stamfader, han byggde el. gav namnet åt KirjatArba, se d.o. (Jos 15:13, Jos 21:11). Se Hebron.
ARD
1. Son till Benjamin (1 Mos 46:21).
2. Son till Bela, stamfader till arditerna (4 Mos 26:40). Se Addar.
ARDON
En son till Kaleb, Hesrons son (1 Krön 2:18).
ARELI
Gads son, stamfader till areliterna (1 Mos 46:16, 4 Mos 26:17).
AREOPAGEN
grek. Areskullen (Ares var det grek. namnet på krigsguden, lat. Mars). En berömd kulle i Athen
väster om Akropolishöjden. På Areopagen sammanträdde i äldsta tid stadens högsta domstol,
vilken hade sitt namn efter kullen. En trappa på 15-16 steg ledde upp till dess topp. Detta höga råd
vakade med stor makt över stadens moral, gudsdyrkan och offentliga undervisning.
I äldre tider utövade det även politisk kontroll. Där satt ledamöterna på uthuggna bänkar. Domstolen (Areopagen) var uppdelad i olika kommissioner, som var och en svarade för en speciell del
av stadens liv och skötte förhandlingar och förundersökningar, varvid den också i vissa frågor var
suverän i sina beslut. En av kommissionerna hade uppsikt över ungdomens fostran och kontrollerade all undervisning, inklusive olika slags talares verksamhet. Den var i funktion till år 61
e.Kr. Trol. var det inför denna som Paulus ställdes för att presentera sin tro.
Det var inte fråga om ett formellt domstolsförhör, utan man ville bara veta om Paulus lära. En
av medlemmarna, Dionysius kom till tro på Herren (Apg 17:19-34).
ARETAS
grek. form av arab. Charitha, behaglig, vanligt namn på arabiska furstar. Aretas lV, en lydkung
under Rom. Han härskade över nabateernas rike i norra Arabien ca 9-40 e.Kr. Dottern var gift
med Herodes Antipas. Aretas ståthållare i Damaskus försökte gripa Paulus strax efter det han
blivit kristen (Apg 9:19-25, 2 Kor 11:32-33).
ARGOB
Ett område i den amoreiske kungen Ogs rike Basan, vid Jarmukflodens övre lopp, öster om Gennesaret. Området tillföll halva Manasse och sammanföll enligt 5 Mos 3:4,13,14 med de 60 städer
(Jos 13:30), vilka efter Manasses son Jair kallades Jairs byar (1 Kung 4:13).
ARGOB
Han hjälpte till vid Pekas sammansvärjning mot Israels kung Pekaja (2 Kung 15:25). Se Arje.
ARIDAJ
En av antisemiten Hamans tio söner, som dödades av judarna, när de skulle utrotas i Persien
(Est 9:9). Ester, Mordokaj.
ARIDATA
En av antisemiten Hamans tio söner, som dödades av judarna, när de skulle utrotas i Persien
(Est 9:8). Se Ester, Mordokaj.
ARIEL
hebr. Guds altarhärd el. Guds lejon. Ett symboliskt namn på Jerusalem eller dess helgedom. I Hes
43:15-16 är ariel översatt med altarhärd (Jes 29:1,2,7).
ARIEL
hebr. Guds lejon.
1. Huvudmannen för en familj bland judar, vilken jämte Esra återvände från exilen (Esra 8:16).
2. Två starka och berömda hjältar (arielerna) i Moab, vilka slogs ned av Benaja, en av Davids
hjältar (2 Sam 23:20, 1 Krön 11:22).
ARIMATEA
En stad i Judeen, öster om Jaffa. I Arimatea bodde en medlem av Stora rådet vid namn Josef.
Josef fick av Pilatus tillstånd att begrava Jesus i sin nya grav (Matt 27:57-60, Mark 15:42-46, Luk
23:50-53, Joh 19:38-42). Sannolikt det grekiska namnet på Ramatajim-Sofim, se do. profeten
Samuels födelsestad. Se Josef 13.
ARISAJ
En av antisemiten Hamans tio söner, som dödades av judarna, när de skulle utrotas i Persien
(Est 9:9). Se Ester, Mordokaj.
ARISTARKUS
grek. bäste härskare. En judekristen från Tessalonika i Makedonien, vilken följde med Paulus på
dennes tredje missionsresa (år 53-57). Han var med Paulus i Efesus, när hela staden kom i
uppror p.g.a. motstånd från staden silversmeder mot evangelium. Under Paulus fångenskap i
Rom var Aristarkus hans medfånge (Apg 19:2829, Apg 20:4, Apg 27:2, Kol 4:10, Filem v. 24).
ARISTOBULUS
grek. bäste rådgivare. En förmögen man, bosatt i Rom. Paulus hälsar de kristna som tillhör
Aristobulus familj. Möjl. är han id. med den judiske prinsen Aristobulus, sonson till Herodes den
store, vilken en längre tid bodde i Rom och stod på god fot med kejsar Klaudius (Rom 16:10).
ARJE
hebr. lejon. Han hjälpte till vid Pekas sammansvärjning mot Israels kung Pekaja (2 Kung 15:25).
Se Argob.
ARJOK
1. En kung i Ellasar på Abrahams tid, en av dem, som i förbund med Kedorlaomer drog ut i
krig mot bl.a. Sodom och Gomorra. Han antas vara identisk med Rim-Sin (på sumeriska: EriAku, månguden Akus tjänare), en vasallkung i Larsa (1 Mos 14:1,9). Se Ellasar.
2. Nebukadnessars livvaktsschef (Dan 2:14-25).
ARKEER
Kanaaneiskt folk (1 Mos 10:17, 1 Krön 1:15).
ARKELAUS
Se Herodes 2. (Matt 2:22)
ARKIPPUS
grek. hästbetvingare. En kristen, som jämte Filemon och Appfia nämns i början av brevet till
Filemon. Han antas därför ha varit deras son.
I församlingen i Kolosse eller i Laodicea hade Arkippus fått sig anförtrodd en viktig tjänst. En
tradition säger att Arkippus blev församlingsledare i Laodicea och att han med sina föräldrar blev
martyrer i Kolosse (Kol 4:17, Filem v. 2).
ARMONI
hebr. tillhör palatset. En av Sauls söner med Rispa. Tillsammans med Mefiboset, Sauls andre son
med Rispa, samt fem söner till hans dotter Mikal, överlämnades Armoni av David till gibeoniterna för att sona Sauls blodsdåd mot deras stad. Han blev jämte de övriga hängda (2 Sam 21:8).
ARNAN
hebr. glad. Kung Jekonjas ättling (1 Krön 3:21.
ARNI
En man i Jesu släkttavla (Luk 3:33). Se Ram 4.
ARNON
En flod, som österifrån rinner ut i Döda havet Från äldsta tider utgjorde den branta floddalen en
naturlig gräns mellan Ammon i norr och Moab i söder. Längre fram mellan Rubens stam och
Moab (4 Mos 21:13,14,26,28, 4 Mos 22:36, 5 Mos 2:24,36, 5 Mos 3:8,12,16, 5 Mos 4:48, Jos
12:1-2, Jos 13:9,16, Dom 11:13,18,22,26, 2 Kung 10:33, Jes 16:2, Jer 48:20).
AROD
Gads son, aroditernas stamfader (4 Mos 26:17).
ARODI
Se Arod (1 Mos 46:16).
AROER
1. Stad mitt emot Rabba, öster om Jordan. Den tillföll Gads stam (4 Mos 32:34, Jos 13:25, Dom
11:26,33, 2 Sam 24:5, Jes 17:2).
2. En Ammonitisk stad, Rubens stams gränsstad i söder mot Moab. Den låg på norra sidan av floden Arnon, strax söder om Dibon (5 Mos 2:36, 3:12, 5 Mos 4:48, Jos 12:2, Jos 13:9,16, 2 Kung
10:33, 1 Krön 5:8, Jer 48:19).
3. Stad i Judeen, ca 22 km sydöst om Beer-Sheba. I Amarnabreven kallas den Araru, dess
nuvarande namn är Arara (1 Sam 30:28, 1 Krön 11:44). Se Adada.
ARON
hebr. upplyst. Aron var son till Amram och dennes hustru Jokebed, vilka båda var av Levi stam.
Han föddes i Egypten (ca 1529 f.Kr. tillsammans med sina syskon Mose och Mirjam (2 Mos
6:20, 4 Mos 26:59). Aron var tre år äldre än Mose (2 Mos 7:7). Om hans barndom och tidiga
ungdom är intet känt. Aron nämns först i berättelsen om den brinnande busken, här påminns
Mose om sin brors vältalighet (2 Mos 4:14). Aron var gift med Eliseba av Juda stam, med
henne fick han fyra barn, Nadab, Abihu, Eleasar och Itamar (2 Mos 6:13,23-27, 4 Mos 3:110,32,38,39,48, 51).
Moses medhjälpare
Vältalig som han var, fick han Guds kallelse att vara sin brors språkrör inför folket, eftersom
Mose var trög att tala och hade en trög tunga (2 Mos 4:10-16). På Guds befallning gick han åstad
ut i öknen, Mose till mötes, denne var nu på väg från Midjan till Egypten. De båda bröderna
möttes på Guds berg Horeb (Sinai berg). När de hade kommit till Gosen församlade de alla
Israels äldste.
Aron talade om allt vad Herren sagt till Mose, och inför folkets ögon gjorde han alla de tecken,
som Herren hade befallt honom att göra (2 Mos 4:27-31). Även inför Farao var det Aron, som
förde ordet och gjorde de flesta undren (2 Mos 5:1,4,20, 2 Mos 7:1-20, 2 Mos 8:5-25, 2 Mos
9:8,27, 2 Mos 10:3-16, 2 Mos 11:10, 2 Mos 12:1,28,31,43,50). Efter tåget genom Röda
havet (2 Mos 15:20) omtalas Aron flera gånger i samband med händelserna på väg till Sinai (2
Mos 16:2-34).
Under striden mot Amalek höll Aron den ena av Moses trötta händer upp i bön, medan Hur höll
den andra, till dess Josua segrade (2 Mos 17:816). Aron omtalas vidare vid mötet med Jetro,
Moses svärfar, i öknen (2 Mos 18:12). Då Mose steg upp på Sinai berg, för att ta emot
stentavlorna med lagen och budorden, följde Aron jämte sönerna Nadab och Abihu samt 70
äldste med honom ett stycke (2 Mos 24:1-14, jfr 2 Mos 19:24). Medan Mose var uppe på
berget visade Aron sin brist på fasthet.
I ett svagt ögonblick och under press av folket lät han gjuta en guldkalv, som skulle vara en
synlig symbol för Gud. Denna avgudabild var en avbild av den egyptiske guden Apis. Då Mose
fick veta detta, bestraffade han folket och klandrade Aron för vad han gjort (2 Mos 32:1-35).
Genom Moses förbön fick Aron förlåtelse för denna synd (5 Mos 9:18-20).
Aron som överstepräst
Herren utpekade Aron till att bli Israels förste överstepräst (2 Mos 28:1-43). Sedan tabernaklet
blivit fullbordat, smorde Mose honom till överstepräst och invigde hans söner till prästtjänsten (3
Mos 8:1-36). Men Nadab och Abihu frambar främmande eld i helgedomen och föll döda ner
(3 Mos 10:1-19). I sin egenskap av överstepräst fick Aron leviterna och prästerna till medhjälpare
(4 Mos 3:1-51).
Vid ett tillfälle lät Aron förledas av sin syster Mirjam till att tala illa om Mose (4 Mos 12:111). Moses äktenskap fick tjäna som yttre orsak till deras opposition. Det är knappast troligt att
klagomålen gällde Sippora som Mose hade varit gift med i över 40 år. Hon har troligen dött,
hennes död nämns inte i Bibeln, och Mose hade gift om sig med en nubisk kvinna. När Herren i
sin vrede ville förgöra hela folket, då det efter Koras och de övriga upprorsmakarnas död knotade
mot Mose och Aron, gick Aron och Mose i förbön för folket (4 Mos 16:1-50).
Gud bekräftade då på nytt Arons kallelse till prästtjänsten genom ett under med hans stav, som
han lät grönska och bära knoppar, utslagna blommor och mogna mandlar (4 Mos 17:1-13, Hebr
9:4). När Gud hade lovat vatten ur klippan i öknen Sin, visade Aron och Mose genom sin
handling, att de inte litade på Gud. Som straff för att de inte höll Gud helig, fick de inte komma in
i Löfteslandet (4 Mos 20:1-13). Aron dog på berget Hor, 123 år gammal. Före hans död tog Mose
på Guds order av honom hans prästkläder och lät sonen Eleasar ta på sig dem. Folket sörjde honom i 30 dagar (4 Mos 20-29, 4 Mos 33:1,38,39). Förebild till Jesus Kristus
Aron är en förebild till Jesus Kristus (Heb 5:110). Aron blev smord till överstepräst (2 Mos
29:4-44, 3 Mos 8:12). Jesus blev smord med Anden (Apg 10:38). Aron gick varje år på försoningsdagen in i det allraheligaste för att bringa försoning för folkets synder (3 Mos 16:1-34).
Jesus har en gång för alla sonat alla våra synder (Hebr 7:11,27, Hebr 9:24-27).
Aron bar namnen på Israels tolv stammar på sitt bröst och sina axlar för att på detta sätt ständigt
bära dem fram inför Gud (2 Mos 28:9-12). Jesus är alltid i förbön för oss (Rom 8:34, Hebr
7:24-25), (2 Mos 27:21, 2 Mos 28:1-43, 2 Mos 30:7-30, 2 Mos 31:10, 2 Mos 34:30-31, 2 Mos
35:19, 2 Mos 38:21, 2 Mos 39:1,27,41, 2 Mos 40:12,13,31, 3 Mos 1:5-11, 3 Mos 2:2,3,10,
3 Mos 3:2-13, 3 Mos 6:9-25, 3 Mos 7:10-35, 3 Mos 9-22, 3 Mos 11:1, 3 Mos 13:1-2, 3 Mos
14:33, 3 Mos 15:1, 3 Mos 17:2, 3 Mos 21:1,17, 21,24, 3 Mos 22:2,4,18, 3 Mos 24:3,9, 4
Mos 1:3,17,44, 4 Mos 2:1, 4 Mos 4:1-46, 4 Mos 6:23, 4 Mos 7:8, 4 Mos 8:2-22, 4 Mos 9:6,
4 Mos 10:8, 4 Mos 13:27, 4 Mos 14:2,5,26, 4 Mos 15:33, 4 Mos 18:1,8,20,28, 4 Mos
19:1, 4 Mos 25:7,11, 4 Mos 26:1,9,60, 4 Mos 27:13, 2 Mos 33:1, 5 Mos 32:50, Jos
21:4,10, 13,19, Jos 24:5,33, Dom 20:28, 1 Sam 12:6,8, 1 Krön 6:3,49,50,54,57, 1 Krön
12:27 1 Krön 15:4, 1 Krön 23:13,28,32, 1 Krön 24:1,19,31, 1 Krön 27:17, 2 Krön 13:9,10, 2
Krön 26:18, 2 Krön 29:21, 2 Krön 31:19, 2 Krön 35:14, Esra 7:5, Neh 10:38, Neh 12:47,
Ps 77:21, Ps 99:6, Ps 105:26, Ps 106:16, Ps 115:10,12, Ps 118:3, Ps 133:2, Ps 135:19, Mika
6:4, Luk 1:5, Apg 7:40).
ARPAD
hebr. bädd, viloläger. En stad i Syrien, 40 km norr om Aleppo. Den var en tid huvudstad i ett
arameiskt rike, men intogs efter två års belägring av Assyriens kung Tiglat-Pileser lll år 740
f.Kr. Arpad nämns även i kilskrifter. Nu en ruinkulle vid namn Tell Arfad (2 Kung 18:34, 2
Kung 19:13, Jes 10:9, Jes 36:19, Jes 37:13, Jer 49:23).
ARPAKSAD
Sems son, Abrahams stamfader (1 Mos 10:22, 24, 1 Mos 11:10-13, 1 Krön 1:17-24, Luk 3:36).
ARSA
Hovmästare hos Israels kung Ela, som blev dödad av Simri i Arsas hus i Tirsa (1 Kung 16:9).
ARTASASTA
Persiens kung Artaxerxes 1 (465-424 f.Kr.), med tillnamnet Longimanus, den långhänte, kallad
så till följd av en missbildning av hans högra hand. Han var tredje sonen till Xerxes l,
(Ahasveros) och samtida med Esra och Nehemja (Esra 4:623, Esra 6:14, Esra 7:1-26, Esra 8:1,
Neh 2:1, Neh 5:14, Neh 13:6).
ARTEMAS
En av Paulus medarbetare, som han tänkte sända till Titus på Kreta (Tit 3:12).
ARTEMIS
Efesiernas Artemis, den alstrande naturkraftens, den sexuella instinktens, fruktbarhetens och
fruktsamhetens gudinna, den stora fostermodern till gudar, människor, djur och växter.
Artemis avbildas med överkroppen övertäckt av många kvinnobröst och underkroppen insvept i
en mängd djurfigurer av olika slag. I kulten ingick även rituell otukt. Riten ombesörjdes av
präster, som var eunucker, ett faktum, som röjer hennes asiatiska ursprung, då något sådant var
främmande för grekerna, samt prästinnor. Varje vår hölls stora religiösa fester i Efesus, centrum
för hennes dyrkan som samlade mycket folk från när och fjärran (Apg 19:27).
Templet i Efesus låg strax utanför staden, nära fiskdammar, fruktsamheten sinnebild, vilka var
helgade åt henne. I templet fanns en Artemisbild, vilken sades ha fallit ned från himlen. Trol.
rörde det sig om en meteorsten. År 356 f.Kr. brändes templet ner av Herostratos, som på detta
sätt ville göra sig odödlig. Alla asiatiska greker tävlade om att återuppbygga hennes tempel och
göra det så härligt som möjligt.
Med bidrag av kvinnors smycken och bildverk av Greklands yppersta konstnärer blev templet ett
av världens sju underverk, det var 128 m långt och 67 m brett och byggt i skönaste marmor. Det
hade tak av cederträ och konstmässigt utförda altaren. Runt templet stod dubbla rader av pelare,
som var 18 m höga och 127 till antalet. Templet ödelades av goterna år 262 e.Kr. och blev
aldrig återuppbyggt. Arkeologiska fynd visar, att det var fyra gånger så stort som Athens
Parthenon.
Den i Hellas och Rom dyrkade Artemis eller Diana, dotter till Zeus och Leto, var främst månoch
jaktgudinna. De vilda djurens samt ungdomens, särskilt de unga flickornas beskyddarinna.
Artemistempel, som omnämns i Apg 19:24, var ett slags avbilder av Artemistempel gjorda av
exempelvis silver. I de små templen fanns en avbild av efesiernas Artemis.
Tillverkandet av Artemistempel var en betydande inkomstkälla för en stor del av befolkningen i
Efesus. Artemistemplen såldes till de pilgrimsskaror som årligen kom till Efesus för att delta i
högtiderna till Artemis ära. Några av dessa tempel har påträffats i ruinerna efter staden Efesus
(Apg 19:23-40). Se Demetrius 1.
ARUBBOT
hebr. fönster. Ort, trol. i Juda lågland. Ben-Hesed, var Salomos fogde här (1 Kung 4:10).
ARUMA
hebr. höjd. En ort, trol. id. med ruinstaden ElOrmeh, 10 km söder om Sikem (Dom 9:41).
ARVAD
En fenicisk stad på ön er-Ruad 5 km utanför den syriska kusten norr om Tripolis. Det motsvarar
nuv. Ruwad. Staden låg på öns östra sida, mot fastlandet, där en hamn hade byggts. Arvad utvecklades till en stor handelsstad med egen flotta och dess fartyg omtalas i både egyptiska och
assyriska dokument. Staden blomstrade ännu under grekisk-romersk tid. Arvaderna omnämns
bland Kanaans avkomlingar (1 Mos 10:18, 1 Krön 1:16, Hes 27:8,11).
ASA
hebr. läkare.
1. Den tredje kungen i Juda efter rikets delning. Son och tronföljare till Abiam (1 Kung 15:8-9).
Asa regerade i Juda i 41 år (911-870 f Kr.). De första åren i hans regering var lyckliga. Med
stränghet grep han in för att rena gudstjänsten från all avgudadyrkan. Hur djupt det
religiösa förfallet nu var i Juda framgår inte minst därav,
att Asas farmor Maaka satt upp en avgudabild åt Aseran.
Asaf straffade Maaka med att avsätta henne från drottningvärdigheten, och högg ned och brände
upp den avskyvärda Aserabilden (1 Kung 15:10-15, 2 Krön 15:16-19). Asa byggde fasta städer
och samlade en ansenlig här (2 Krön 14:18). Den etiopiske kungen Sera angrep honom med en
miljonhär, men Asa ropade till Gud om hjälp. Han vann också seger och förde hem ett stort
krigsbyte (2 Krön 14:9-15). Uppmuntrad av profeten Asarja fortsatte Asa utrotandet av avgudadyrkan i landet.
Folket församlade sig i Jerusalem och slöt ett förbund med Herren. Många insåg, att Herren
var med Asa, och de vände sig till Herren (2 Krön 15:1-15). Israels (Nordrikets) kung Basha
började kriga mot Juda. Detta krig var egentligen en fortsättning på striden mellan Rehabeam och
Jerobeam. Asa begick nu det stora felet att söka hjälp hos Syriens kung Ben-Hadad i Damaskus
genom att ingå allians med honom.
Denna hjälp fick han betala med skatter från templet och kungapalatset. Ben-Hadad tvingade
Basha att lämna staden Rama. Profeten Hanani förutsade, att Asa skulle få möta olyckor under
resten av sitt liv p.g.a. denna allians (1 Kung 15:16-22, 2 Krön 16:1-6). Kungen hämnades
genom att fängsla profeten och gjorde sig sedan skyldig till förtryck mot andra av folket (2 Krön
16:7:10). Asa blev sjuk i fötterna, men han sökte inte Herren utan endast läkares hjälp.
Asa dog och begravdes under stora hedersbetygelser (1 Kung 15:23-24, 2 Krön 16:11-14), (1
Kung 15:25,28,32,33, 1 Kung 16:8,10,15,23, 29, 1 Kung 22:41,43,47, 1 Krön 3:10, 2 Krön 17:2,
2 Krön 20:32, 2 Krön 21:12, Jer 41:9).
2. En levit, som efter exilen bodde i en av netofatiternas byar (1 Krön 9:16).
ASAEL
hebr. Gud har gjort.
1. Son till Davids syster Seruja och bror till Joab och Abisaj. Han var Davids befälhavare och en
av dennes hjältar. Sauls befälhavare Abner dödade honom, när han förföljde denne under striden
mot Is-Boset, Sauls son (2 Sam 2:18-32, 2 Sam 3:27-30, 2 Sam 23:24, 1 Krön 2:16, 1
Krön 11:26, 1 Krön 27:7).
2. En levit på kung Josafats tid (2 Krön 17:8).
3. En levit på kung Hiskias tid (2 Krön 31:13).
4. Far till Jonatan, vilken gick emot Esra att blandade äktenskap skulle upplösas (Esra 10:15).
ASAF
hebr. samlare.
1. En uppsyningsman över skogar i Juda, tillhörande Persiens kung Artasasta (Neh 2:7-8).
2. Kanslern Joas far (2 Kung 18:18,37, Jes 36:3,22).
3. En levit, ledde musiken och sången under gudstjänsterna på Davids tid. Han var profet och
författare till tolv psalmer i Psaltaren, Ps 50 och Ps 73-83. Han var också stamfader för en
sångarfamilj, som återkom från exilen (1 Krön 6:39, 1 Krön 15:17-19, 1 Krön 16:5,7,37, 1 Krön
25:1,2,6,9, 2 Krön 5:12, 2 Krön 20:14, 2 Krön 29:13,30, 2 Krön 35:15, Esra 2:41, Esra
3:10, Neh 7:44, Neh 11:17,22, Neh 12:35,46).
ASAJ
En präst, son till Mesillemot (Neh 11:13).
ASAJA
hebr. Herren har gjort.
1. Juda kung Josias tjänare, en av dem som kungen sände till profetissan Hulda för att rådfråga
Herren angående den funna lagboken, 5 Moseböcker (2 Kung 22:8-14, 2 Krön 34:15-21).
2. En ättling till Simeon (1 Krön 4:36.
3. Levit, möjl. id. med nr 5 (1 Krön 6:30).
4. Han bosatte sig i Jerusalem efter exilen (1 Krön 9:5).
5. En levit av Meraris släkt på Davids tid, möjl. id. med nr 3 (1 Krön 15:6,11).
ASALJA
hebr. Herren har tagit bort. Far till kung Josias sekreterare Safan (2 Kung 22:3, 2 Krön 34:8).
ASAN
hebr. rök. Stad i Juda lågland, tilldelad Simeon. Den blev senare med omgivande byar given åt
leviterna (Jos 15:42, Jos 19:7, 1 Krön 4:32, 1 Krön 6:59). Se Bor-Ashan.
ASANJA
hebr. Herren hör. En levit (Neh 10:9).
ASAREL (AZAREL)
1. Jehallelels son av Juda stam (1 Krön 4:16).
2. Han slöt sig till David i Siklag (1 Krön 12:6).
3. En tempelsångare (1 Krön 25:18). Se Asarela.
4. Azarel, en avkomling av Bani (Esra 10:41).
5. Far till prästen Amassaj (Neh 11:13).
6. Son till en viss Jonatan och bror till Sakarja. Han deltog i en av lovsångskörerna (Neh
12:36). 7. Furste i Dans stam på Davids tid (1 Krön 27:22).
ASARELA
Sångaren Asafs son (1 Krön 25:2). Se Asarel 3.
ASARJA
hebr. Herren har hjälpt.
1. Ahimaas son, Sadok l:s sonson, överstepräst på Salomos tid (1 Kung 4:2, 1 Krön 6:9).
2. Natans son, fogde hos Salomo (1 Kung 4:5).
3. En av Juda rikes kungar (2 Kung 14:21, 2 Kung 15:1-27, 1 Krön 3:12). Se Ussia.
4. Etans son av Juda stam (1 Krön 2:8).
5. Jehus son av Juda stam (1 Krön 2:38-39).
6. Översteprästen Asarja ll, på kung Ussias tid (1 Krön 6:10-11, 2 Krön 26:17, 20, Esra 7:3).
7. Översteprästen Asarja lll, på kung Hiskias tid (1 Krön 6:13-14, 1 Krön 9:11, 2 Krön
31:10,13, Esra 7:1).
8. Leviten Sefanjas son (1 Krön 6:36).
9. En profet på kung Asas tid (2 Krön 15:1).
10. En son till Juda kung Josafat (2 Krön 21:2).
11. Juda kung (2 Krön 22:6). Se Ahasja 2, Joahas.
12. Jerohams son, ett befäl, deltog i kuppen mot drottning Atalja (2 Krön 23:1). Se Jeroham 7.
13. Obeds son, som deltog i kuppen mot drottningen Atalja (2 Krön 23:1).
14. En huvudman i Efraims ätt (2 Krön 28:12).
15. Jehallelels son, en levit (2 Krön 29:12).
16. Maasejas son, vilken deltog i återuppbyggnaden av Jerusalems mur (Neh 3:23-24).
17. En hövding, som jämte Serubbabel återvände från exilen (Neh 7:7). Se Seraja 6.
18. En levit, som undervisade folket i Guds lag efter exilen (Neh 8:7).
19. En präst som undertecknade Nehemjas förbundsskrift (Neh 10:2).
20. En Juda furste på Nehemjas tid (Neh 12:33).
21. Hosajas son, en fiende till profeten Jeremia (Jer 43:2). Se Jaasanja 1.
22. En judisk yngling av förnäm börd, profeten Daniels vän i Babel (Dan 1:6,7,11,19, Dan
2:17). Se Abed-Nego.
23. Leviten Joels far (2 Krön 29:12).
ASARJAHU
hebr. Herren har hjälpt. En av Juda kung Josafats söner (2 Krön 21:2).
ASAS
hebr. stark, mäktig. Far till Bela (1 Krön 5:8).
ASASJA
hebr. Herren är stark el. Herren styrker.
1. En sångledare på Davids tid (1 Krön 15:21).
2. En furste i Guds hus på kung Hiskias tid (2 Krön 31:13).
3. Far till fursten Hosea i Efraims stam (1 Krön 27:20).
ASBEA
hebr. ed. Ättling till Sela av Juda stam, stamfader till en släkt av linnearbetare (1 Krön 4:21).
ASBEL
Benjamins andre son, stamfader till asbeliterna (1 Mos 46:21, 4 Mos 26:38. 1 Krön 8:1).
ASBUK
Far till den Nehemja som var ledare över halva Bet-Surs område (Neh 3:16).
ASDOD
En av de fem filisteiska stadsstaterna (Jos 13:3) som tillföll Juda stam, men som intogs först av
kung Ussia (2 Krön 26:6). Staden var föremål för profeternas domsprofetior (Amos 1:8,
Amos 3:9, Sef 2:4 Sak 9:6). Asdod låg vid vägen mellan Egypten och Mesopotamien. Den var
därför av intresse både för Egypten och Assyrien. Kung Sargon ll av Assyrien intog den år 711
f.Kr. (jfr Jes 20:1).
Omkring 100 år senare intogs Asdod av Egyptens kung Psammetik 1 (jfr Jer 25:20) efter lång
belägring, eftersom staden var mycket starkt befäst. Efter judarnas fångenskap i Babel uppträdde
Asdods invånare som judarnas fiender (Neh 4:7). Under mackabeerkriget erövrades staden av
judarna. Senare kom den under Roms välde.
Asdod var bl.a. känt för sitt tempel åt avguden Dagon. Hit förde man förbundsarken, när den tagits från Israel (1 Sam 5:1-7). Templet ödelades senare av mackabeerna. Evangelisten Filippus
kom till Asdod efter sitt möte med den etiopiske hovmannen (Apg 8:40). I dag finns en
djupvattenhamn i Asdod, den största i södra Israel (Jos 11:22, Jos 15:46-47, 1 Sam 6:17, Neh
13:23-24).
ASEKA
En stad i Juda lågland. Hit fördrev israeliterna under Josua de fem kungarna, som belägrat Gibeon. Aseka tillföll Judas stam. Staden befästes av kung Rehabeam och den var bland de sista av
Judas städer som belägrades av Nebukadnessar. Efter exilen blev Aseka åter bebott av judar. Allt
tyder på att Aseka påträffats i ruinerna av en befäst stad vid Tell Zakarije på nordsidan av
Elahdalen (Wadi es-Sant), 5 km nordväst om Soko. I berggrunden under staden har man påträffat skyddsrum (Jos 10:10-11, Jos 15:35, 1 Sam 17:1, 2 Krön 11:9, Neh 11:30, Jer 34:7).
ASEL
En liten by öster om Jerusalem (Sak 14:5).
ASEL
En ättling till kung Saul (1 Krön 8:37-38, 1 Krön 9:43-44).
ASENAPPAR (ASSURBANIPAL)
Assyriens siste mäktige kung (669-627 f.Kr.), som efterträdde Esarhaddon. I GT kallas han
Asenappar (Esra 4:10). Vid hans trontillträde utbröt uppror i skilda delar av det väldiga riket, även i Egypten. Men Assurbanipal kuvade snart allt motstånd. År 663 f.Kr. lät han bl.a. förstöra
den viktiga staden Thebe (No-Amon) i Egypten (jfr Nah 3:8). Han var en grym general, men är
trots det mest känd för sitt stora kilskriftsbibliotek på 30 000 tavlor. Biblioteket innehåller en
mängd avskrifter av texter från såväl Assyrien som Babylonien och vilket utgör den viktigaste
källan till vår kunskap om den babyloniska-assyriska kulturen.
De upptäcktes av engelsmannen Layard under sina utgrävningar åren 1845-52 på uppdrag av
British Museum. Bland skattskyldiga kungar nämns hos Assurbanipal även Manasse av
Juda.
ASENAT
Dotter till Poti-Fera, prästen i On. Hon blev Josefs hustru och mor till Manasse och Efraim
(1 Mos 41:45,50, 1 Mos 46:20).
ASER
En stad öster om Sikem vid vägen till Bet-Shan, väster om Jordan (Jos 17:7).
ASER (ASERS OMRADE)
hebr. säll, lycklig. Aser var Jakobs åttonde son, hans andre med bihustrun Silpa (1 Mos 30:13, 1
Mos 35:26, 1 Mos 46:17, 2 Mos 1:4, 4 Mos 26:46, 1 Krön 2:2, 1 Krön 7:30,40). Asers
område låg i norra Kanaan vid kusten norr om berget Karmel. Asers stam spelade inte någon
betydande roll i Israels historia. Dess område omfattade även en del av feniciernas område, men
den drev inte ut dessa från de städer som de bebodde (Dom 1:31-32).
In detta område låg 22 städer. Inte heller deltog Asers stam i den nationella befrielsekampen på
Deboras tid (Dom 5:17). Säkerligen har denna stam snart nog börjat sammansmälta med kananeerna. Dock omtalas medlemmar av den på Davids och Hiskias tid (1 Krön 12:36, 2 Krön
30:11). Profetissan Hanna var av Asers stam (Luk 2:36), (1 Mos 49:20, 4 Mos 1:13,40,41, 4
Mos 2:27, 4 Mos 7:72, 4 Mos 10:26, 4 Mos 13:14, 4 Mos 26:44,47, 4 Mos 34:27, 5
Mos 27:13, 5 Mos 33:24, Jos 17:10,11, Jos 19:24,31, 34, Jos 21:6,30, Dom 6:35, Dom 7:23,
1 Kung 4:16, 1 Krön 6:62,74, Hes 48:2, 3,34, Upp 7:6)
ASERA (ASERAN)
hebr. sällhet, lycka. Detta ord förekommer i GT i två bemärkelser: på somliga ställen är det namnet på en gudinna, på andra ställen betecknar det ett kultföremål, en träpåle (livsträd) som tillhörde denna gudinnas kult. Aseran omtalas utförligt även i Ras Shamra-texterna och Amarnabreven
1400 f.Kr.). Gudinnan åsyftas uppenbarligen i 1 Kung 18:19, 2 Kung 23:4,7. Aseran var
egentligen en babylonisk gudinna, måhända ursprungligen en trädgudinna, men senare framför
allt dyrkad som fruktbarhetsgudinna. I den sistnämnda egenskapen dyrkades hon i Kanaans land.
Vid Aserans altare uppställdes höga träpålar (jfr 2 Kung 23:14). Aseranpålens egentliga betydelse är okänd, kanske skulle den blott utmärka ställets helgd, kanske en symbol av gudinnan
själv. Ursprungligen utgjordes den måhända av en avkvistad trädstam (2 Mos 34:13). Israeliterna
fick inte resa upp Aseranpålar vid Herrens altare (5 Mos 16:21). Under avfallstider gjorde man
dock detta, och även gudinnan Asera. Kulten fick insteg i Israel bl.a. genom kung Ahabs giftermål med den sidoniska prinsessan Isebel, som underhöll 400 Aseraprofeter (1 Kung 18:19).
Mycket tyder på att Aseran till sitt ursprung är identisk med Astarte se d.o. När kung Josia reformerade den israelitiska gudstjänsten, förde han Aseran ut ur helgedomen och lät bränna den
i Kidrons dal (2 Kung 23:6,7,15), (5 Mos 7:5, 5 Mos 12:3, 5 Mos 16:21, Dom 3:7, Dom 6:25-
30, 1 Kung 14:15,23, 1 Kung 15:13, 2 Kung 13:6, 2 Kung 17:10, 16, 2 Kung 18:4, 2 Kung
21:3,7, 2 Krön 14:3, 2 Krön 15:16, 2 Krön 17:6, 2 Krön 19:3, 2 Krön 24:18, 2 Krön 31:1,
2 Krön 33:3, 19, 2 Krön 34:3,4,7, Jes 17:8, Jes 27:9, Jer 17:2, Amos 8:14, Mika 5:14).
ASGAD
Huvudman för en släkt, som återvände från exilen. Asgad var bland dem som undertecknade
Nehemjas förbundsskrift (Esra 2:12, Esra 8:12, Neh 7:17, Neh 10:15).
ASHUR
Hesrons son med Abia. Han kallas Tekoas far och var trol. stadens grundare (1 Krön 2:24, 1 Krön
4:5).
ASIARKER
Asiarkerna var troligen delegater i nationalförsamlingen för den romerska provinsen Asien, den
sammanträdde i Efesus. De hade uppsikt över kulten och religionen i provinsen. De tjänstgjorde
ett år i taget men kunde omväljas. Titeln behöll de på livstid. Eftersom utgifterna för spelen till
gudarnas och kejsarens ära bekostades av asiarkerna, kunde ämbetet endast innehas av förmögna
män. Bland asiarkerna hade Paulus några vänner som kom honom till hjälp under tumultet mot
honom och hans predikan (Apg 19:31).
ASIEL
hebr. Gud har gjort det.
1. Levit och sångare som skulle spela på psaltare till Alamöt (1 Krön 15:20). Se Jaasiel 1.
2. En ättling till Simeon (1 Krön 4:35).
ASIEN
I NT brukas namnet alltid om den romerska provinsen med detta namn. Den upprättades år 133
f.Kr. och bestod av följande områden i Mindre Asien: Mysien, Lydien, Frygien, och Karien.
Provinsen styrdes av prokonsul. Huvudstad var Efesus. I Apg 2:9-10, Apg 16:6-7, användes
Asien i en mer inskränkt betydelse, eftersom Lukas där nämner Frygien och Mysien jämsides
med Asien (Apg 6:9, Apg 19:10,22,26,27, Apg 20:4, 16,18, Apg 21:27, Apg 24:19, Apg 27:2,
Rom 16:5, 1 Kor 16:19, 2 Kor 1:8, 2 Tim 1:15, 1 Petr 1:1, Upp 1:4).
ASIMA
Gudinna, som tillbads i Hamat. När dess invånare fördes till Samarien efter det att Assyrien erövrat denna landsdel (år 732 f.Kr.) tillbads hon även i Samarien (2 Kung 17:30).
ASKELON
En av de fem filisteiska stadsstaterna, belägen vid Medelhavet mellan Gaza och Asdod. Staden
nämns i en egyptisk papyrus redan ca år 2000 f.Kr. likaså i Amarnabreven (1400 f.Kr.), när staden
var under en egyptisk lydkung. Juda stam intog staden under domartiden (Dom 1:18). Omkring
1290 f.Kr. intogs den av farao Ramses ll, men 100 år senare kom den i filisteernas händer.
Assyriens kung Tiglat-Pileser lll, och Sanherib ålade Askelon skatt.
Sanherib intogs staden år 701 f.Kr. och förde bort dess kung Sidkia. Enligt Herodotos hade
Askelon ett gammalt tempel för fruktbarhetsgudinnan Asera, se d.o. Vidare hade det även tempel för den fiskliknande Derketo och för Dagon. Enligt Josefus var Herodes den store född i Askelon. Han utsmyckade staden med fina byggnader. Flera gånger är staden nämnd hos profe
terna, vilka uttalade domsord över den. Den är i dag återuppbyggd, och bebodd särskilt av ryska
judar (jfr Sef 2:4,7), (Jos 13:3, Dom 1:18, Dom 14:19, 1 Sam 6:17, 2 Sam 1:20, Jer 25:20,
Jer 47:5,7, Amos 1:8, Sak 9:5).
ASKENAS
Gomers son, Jafets sonson (1 Mos 10:3, 1 Krön 1:6). Askenas, hebr. aschkenasim det första
sammanhållna judiska bosättningsområdet i Nordeuropa, ursprungligen längs Rhen.
Askenas, som i Bibeln avser ett folk och land vid Armenien och övre Eufrat (Jer 51:27), blev
under medeltiden en judisk beteckning för tyskland. De tyska och nordfranska judarna, som efter hand spreds till Polen, Litauen och de slaviska länderna, kallas aschkeniska i motsats till de
sefardiska, som har sitt ursprung i Spanien. Se Sefarad.
ASMAVET
En by i närheten av Jerusalem, nära Geba. Efter exilen befolkades den av tempelsångare. Den är
sannolikt id. med el-Hizma, en by något norr om Anatot (Esra 2:24, Neh 12:29). Se BetAsmavet.
ASMAVET
hebr. dödens styrka el. stark som döden.
1. En av Davids hjältar (2 Sam 23:31, 1 Krön 11:33).
2. Sauls ättling (1 Krön 8:36, 1 Krön 9:42).
3. Far till Jesuel och Pelet, vilka anslöt sig till David i Siklag (1 Krön 12:3). 4. Adiels son,
som hade uppsikten över Davids skatter (1 Krön 27:25).
ASMON
hebr. stark, fästning . En gränsstad i sydvästra Israel, väster om Kadesh-Barnea och Egyptens
bäck (4 Mos 34:4-5, Jos 15:4).
ASNA
1. Stad i Juda lågland. Ruinen Aslin mellan Estaol och Sorga minner om dess namn (Jos 15:33).
2. En by i södra i Juda lågland (Jos 15:43).
ASNA
En släkt av tempeltjänare (Esra 2:50).
ASNOT-TABOR
En gränsort i Naftalis område, sannolikt öster om Tabor (Jos 19:34).
ASPATA
En av Hamans tio söner som dödades av judarna, när de skulle utrotas i Persien (Est 9:7). Se
Ester.
ASPENAS
hebr. av pers. hästmule. Nebukadnessars förste hovmarskalk, som skulle uppfostra judiska ynglingar, av förnäm börd. De skulle senare tjänstgöra hos kungen. Bland dessa var bl.a. Daniel,
Sadrak, Mesak, Abed-Nego (Dan 1:3).
ASRIEL
hebr. Guds hjälp.
1. Gileads släkting, stamfader till asrieliterna (4 Mos 26:31, Jos 17:2).
2. Huvudmannen för en familj i östra hälften av Manasse (1 Krön 5:24).
3. Trol. id. med nr 1 (1 Krön 7:14).
4. Stamfurste i Naftalis stam (1 Krön 27:19).
5. Serajas far, kung Jojakims tjänare (Jer 36:26).
ASRIKAM
hebr. min hjälp har rest sig.
1. Ättling till kung Jekonja (1 Krön 3:23).
2. Ättling till Saul (1 Krön 8:38, 1 Krön 9:44).
3. Hasabjas son, levit (1 Krön 9:14, Neh 11:15).
4. En slottsfurste hos kung Ahas. Han dödades under Israels krig mot Juda (2 Krön 28:7).
ASSAN
hebr. stark. Fursten Paltiels far i Isaskars stam (4 Mos 34:26).
ASSIR
hebr. fånge.
1. Leviten Koras son (2 Mos 6:24, 1 Krön 6:22).
2. Fyra led senare än den förre (1 Krön 6:23,37).
3. Son till kung Jekonja (1 Krön 3:17).
ASSOS
En gammal hamnstad i Mysien. Den tillhörde den romerska provinsen Asien och låg söder om
Troas på en 2000 m hög klippa, vilken utgör en del av bergskedjan Ida. Sidorna var täckta av
vackra terasser. Staden var omgiven av en dubbelmur. Hamnen är nu igenfylld. Här har senare
anlagts trädgårdar.
Ruinerna av staden hör till de mest betydande när det gäller gamla grekiska städer. Den nuv.
staden heter Beram. På återvägen från sin tredje missionsresa (åren 53-57) gick Paulus till fots
den 35 km långa vägen från Troas till Assos. Här mötte han sitt ressällskap, som hade kommit
sjövägen, och seglade vidare tillsammans med dem (Apg 20:13-16).
ASSUR
Assyriens äldsta huvudstad, belägen på västra stranden av Tigris, ca 100 km söder om Mosul.
Från ca 2300-2000 f.Kr. lydde Assur delvis under de ackadiska och sumeriska rikena i södra
Mesopotamien. Under gammal- och medelassyrisk tid (2000-1000 f.Kr) var Assur vanligtvis
Assyriens huvudstad.
Assurnasirpal ll (885-860 f.Kr.) flyttade dock huvudstaden till Kalah (Bibelns Kela), men Assur
fortsatte att vara en av de viktigaste städerna med riksgudens tempel. Assur, Assyriens riksgud
var ursprungligen Assurs stadsgud. Såsom riksgud id. Assur med sumerernas högste gud
Enlil. I konsten framställdes Assur i en bevingad solskiva. Assur, som förstördes 614 f.Kr. i
samband med Assyriens fall, var delvis bebott under parthisk tid fram till 100-talet e.Kr.
Staden var omgiven av ringmurar. I norra delen var de offentliga byggnaderna koncentrerade.
Assur utgrävdes av tyska arkeologer 1903-14, och fynden finns nu i Berlin och Istanbul. Förutom Assurtemplet och Ishtartemplet har två större tempel och tre palats grävts ut. I södra och
västra delarna har stora områden med bostadshus undersökts. Ca 10 000 kilskriftstexter från
både offentliga och privata byggnader möjliggör en detaljerad rekonstruktion av Assurs
historia och samhällsliv.
Efterhand som Assurs makt tilltog, blev Assur namnet på ett ständigt växande område. Assur
blev därför ett namn på landet Assyrien (1 Mos 2:14, 4 Mos 24:22,24, Ps 83:9, Jes 10:5,12,24, Jes
14:25, Jes 30:31, Jes 31:8, Jes 52:4, Hes 23:7,9,12,23, Hes 27:23, Hes 32:22, Hos 5:13, Hos
7:11, Hos 8:9, Hos 11:5,11, Hos 12:1, Hos 14:4, Mika 5:5-6, Mika 7:12, Nah 3:18-19 obs. Sef
2:13, Sak 10:10-11). Se Assyrien.
ASSUR
1. Sems son, assyriernas stamfader (1 Mos 10:22, 1 Krön 1:17).
2. En huvudman, som undertecknade Nehemjas förbundsskrift (Neh 10:17).
3. Den falske profeten Hananjas far (Jer 28:1).
4. Folkledaren Jaasanjas far (Hes 11:1).
5. En man i Jesu släkttavla (Matt 1:13-14).
ASSUREER
En arabisk stam, avkomlingar till Dedan, som var son till Abrahams och Keturas son Joksan (1
Mos 25:3, 2 Sam 2:9).
ASSYRIEN
Assyrien har fått sitt namn efter dess huvudstad Assur (se d.o.) eftersom det var från denna
stad, som hela det senare riket växte fram. Assur låg på en klippa vid Tigris västra strand (1
Mos 2:14) ca 100 km söder om Nineve. Efter hand som Assurs makt växte, lade det alltmer
av omkringliggande länder under sig.
Och Assurs namn blev benämningen på hela området mellan Armenien i norr, Medien i öster,
floden Nedre Zab i söder och Mesopotamien i väster. Omsider kom Assur eller Assyrien att
omfatta hela Främre Orienten från Medelhavet i väster till Indien i öster. Till och med Egypten
var tidvis under dess välde.
Folk, kultur och religion
Assyrierna framstod, i likhet med babylonierna, genom en sammanblandning av semiter och sumerer. Och deras tidigaste historia sammanfaller i stora drag med babyloniernas. De första
assyrierna, som slog sig ned i den övre Tigris-dalen och grundade staden Assur, var småbönder,
som försökte livnära sig på den karga jorden. De gjorde försök att skaffa mera land, men drevs
tillbaka till sitt lilla område av hetiter, babylonier och arameer.
De krig, som de på detta sätt ständigt måste föra för att hålla sina fiender borta, bidrog dock till
att fostra fram en rad skickliga härskare, vilka kom att föra en hård expansionspolitik. De hade
både infanteri och kavalleri, och deras ingenjörer utvecklade en sinnrik belägringsteknik. Allt
eftersom nya områden erövrades, etablerade man en egen administration. Assyrierna utvecklade
sig till ett utpräglat militärfolk. De blev grannfolkens fruktansvärda piska.
Det var ett grymt och krigiskt folk. De brände sina fiender levande eller spetsade dem på pålar.
Vid senare tiders utgrävningar har man lärt känna assyriernas kultur och religion, som visat sig
vara starkt besläktad med babyloniernas. Det assyriska språket tillhörde den semitiska språkgruppen. Liksom babylonierna hade de inte bokstäver utan skrivtecken för stavelser. Dessa hade
kilform, därav beteckningen kilskrift. Assyriens noteringar, som till stor del var av historiskt innehåll, gjordes mestadels på lertavlor. Assyriens rättsväsen var högt utvecklat, och de hade kommit långt i byggnadskonsten.
Ett flertal praktfulla byggnader, såsom tempel och palatser uppfördes. Folket var även starkt intresserat av astronomi. Landets huvudgud var Assur. För övrigt tillbads olika naturfenomen såsom
himlen, personifierad i guden Anu, solen (Shamash), månen (Sin), stormen (Ramman),
vattnet (Ea) och jorden (Bel), förutom en mängd andra gudar av högre och lägre rang.
Assyriernas gudsdyrkan bestod av en rikt utvecklad tempelkult med offer, dryckeslag,
bilddyrkan, sång och musik. En utförlig ritual hade utarbetats med böner och psalmer.
Kulten var ordnad i en festcykel omkring årstiderna, och sköttes av talrik personal. Förhistoria o
äldsta tid 6000-2000 f.Kr. Utgrävningar visar att Assyrien var befolkat i förhistorisk tid.
Landet nämns som en del av Nimrods rike, det första världsväldet (1 Mos 2:14, 1 Mos 10:812). Mänsklighetens äldsta jordbrukssamhällen fanns vid höglandssluttningarna runt Assyrien, i
öster i bergen i Iran, i norr i Anatolien och i väster utmed Medelhavet.
Redan 6000 f.Kr. fanns även i det som senare blev egentliga Assyrien bosättningar, som alltmer
fick stadsliknande karaktär, t.ex. Nineve. De äldsta texterna från det assyriska området kommer
framför allt från staden Assur. Från gammalackadisk och nysumerisk tid (ca 2300-2000 f.Kr.)
finns historiska texter som visar att Assur med omgivningar i varje fall tidvis styrdes av de
mäktiga kungarna i södra Mesopotamien. Gammalassyrisk tid 2000-1750 f.Kr. Trol. ca år 2000
f.Kr. (efter Urs fall) hade det bildats ett självständigt rike med Assur som huvudstad. Under större
delen av den gammalassyriska tiden härskade inhemska furstar över staden Assur med
omkringliggande land. Mot slutet av den gammalsyriska tiden övertog den amoritiske kungen
Shamshi-Adad l (ca 1814-1782 f.Kr. makten i Assur och i stora närliggande områden, bl.a. i
Mari.
Under en kort storhetstid skapade han ett omfattande rike i norra Mesopotamien med huvudstad i
Shubat-Enlil vid Habur-flodens övre lopp. Under hans söner uppdelades riket i flera delar, innan
Hammurabi införlivade det assyriska området med Babylonien.
Medelassyrisk tid 1750-1114 f.Kr.
Under de första århundradena efter 1750 f.Kr. rådde jämvikt mellan stormakterna: Nya riket i
Egypten, Hetiterriket i Anatolien, Kassiteriket i Babylonien och Mitanniriket vid Haburflodens
övre lopp. Assyrien tycks ha bevarat ett inhemskt styre, delvis under överhöghet av Mitanni
och Babylonien.
Under Assyriens kung Assurballit l (13801341 f.Kr.) förändrades förhållandena. Denne gifte
dessutom bort sin dotter till Babyloniens kung, och därmed hade han en förevändning att blanda
sig i detta lands angelägenheter. När hans svärson blev mördad, fick han sin dotterson placerad
på Babyloniens tron. Några år efter Assurballits död lades hela Mesopotamien under Assyrien.
Salmanassar l (1280-1260 f.Kr.) ägnade sig helt åt att kriga mot hetiterna och lyckades avskära deras kontakt med Babylonien. Frukterna av hans upprepade fälttåg västerut kunde hans
son och efterträdare Tukulti-Ninurta skörda. Hetiterna var hårt trängda av barbarerna i norr, och
Assyrien kunde inta Babylonien med lätthet och ta styret över hela detta rike.
Tukulti-Ninurta härskade endast i sju år över Babylonien, eftersom babylonierna gjorde uppror
och drev honom tillbaka till hans eget land, där han kort tid därefter mördades av sin son
Assurnadinapli. Få år senare förlorade Assyrien herraväldet över Babylonien. De stora omvälvningarna strax efter 1200 f.Kr. med bl.a. Hetiterrikets fall ledde till delvis ny situation, där även
Assyrien visade en svaghetsperiod. Nu hotade arameiska stammar Assyrien västerifrån. Det
första assyriska storriket
Under Tiglat-Pileser l (ca 1114-1102 f.Kr.) stabiliserades läget på nytt för Assyrien. Han höll arameerna i schack och återupprättade det assyriska herraväldet i provinserna. Tiglat-Pileser var
skapare av det första assyriska storriket. Genom sina segerrika härtåg utvidgade han riket
västerut ända till Kappadocien. Efter hans död behärskades dock både Assyrien och Babylonien
av arameerna i Syrien.
Först ca 200 år senare lyckades en ny dynasti återupprätta Assyriens militära position. Den förste i denna dynasti var Tukulti-Ninurta ll (890885 f.Kr.). Hans efterträdare Assurnasirpal ll
(885-860 f.Kr.) företog flera lyckade fälttåg. Han återuppbyggde Kalah (Kela, 1 Mos 10:11)
som gjordes till huvudstad. Senare flyttade han sitt säte till Nineve. Efter att ha underkuvat de
arameiska stadsstaterna, trängde han fram ända till Fenicien och gjorde bl.a. Tyrus och Sidon
skattepliktiga.
Assurnasirpals regering markerade början till en senare ständigt växande press västerut, vilken
även skulle leda till att Assyrien kom i konflikt med Israel och Juda. Assurnasirpals son, Salmanassar lll (860-824 f.Kr.) var en energisk härförare, som följde sin fars erövringspolitik. Han
vidgade Assyriens gränser ytterligare och kom att härska från Persiska viken i öster till
den syriska kusten i väster. Karkemis erövrade han år 857 och angrep sedan Hamat (854). Vid
Karkar slog han en mäktig allierad arme (853) och tog ett stort byte. År 842 besegrade han
Damaskus och tog skatt av Israels (Nordrikets kung Jehu.
Detta är återgivet på den svarta obelisk (2 m hög), som är funnen vid Nimrod och finns på
British Museum i London). På sin ålderdom fick Salmanassar ge vika för en upprorisk son,
Assurdaninpal. Denne slogs dock ned av en annan av Salmanassars söner, Samsi-Adad V, vilken
efter sin fars död övertog tronen (824-812 f.Kr.). Hans fälttåg sträckte sig huvudsakligen mot öster
och söder.
Efter Samsi-Adads död tog hans hustru, drottnig Sammuramat, hand om regeringen, tills sonen
Adad-Nirari lll kunde överta tronen (812-785 f.Kr.). Denne hävdar själv, att han underlagt sig
hela Syrien med Fanicien, Edom, Filisteen och tillfångatagit kungen av Damaskus. I så all var
hans bedrifter de sista under denna assyriska storhetstid, eftersom det senare gick nedåt med
landets makt och inflytande. Det andra assyriska storriket Tiglat-Pileser lll (Pul, 745-727 f.Kr.)
grundade det andra assyriska storriket. En militärkupp förde honom till makten. Han
genomförde en administrativ reform, som innebar att en stor del av lydstaterna lades direkt under
assyriskt styre som provinser. Vidare minskade han stormännens makt genom att minska
provinserna. Under honom blev Assyrien efter 30-40 år av förfall åter västra Asiens mäktigaste
rike.
Tiglat-Pileser omorganiserade hären och gjorde den oemotståndlig. Hans mål var att först och
främst förena hela det västliga Asien med sin huvudstad Nineve som maktcentrum, därnäst säkra
handeln för Nineves köpmän. År 738 f.Kr. gjorde han Israels (Nordrikets) kung Menahem skattepliktig (2 Kung 15:19-20). Fem år senare påbörjade han det fälttåg, som ledde till Damaskus
fall (732) och till att Juda rike blev en assyrisk vasallstat (2 Kung 16:7-8).
Tiglat-Pileser var den erövrare som började med deportationer av hela folkgrupper från besegrade riken, till vilka han flyttade invånare från andra delar av sitt imperium (2 Kung 16:9).
Allt i syfte att skapa en så enhetlig befolkning som möjligt och förebygga uppror genom att
bryta ner nationalkänslan. Han gjorde arameiska till nationalspråk. Året efter att Tiglat-Pileser
högtidligen hade blivit krönt till Babylons kung och under namnet Pul, dog han och efterföljdes
av usurpatorn Ulula, som besteg tronen under namnet Salmanassar V (727-722 f.Kr.). Även
han var en stor härförare, bl.a. lade han Israels kung Hosea under sig (2 Kung 17:1-3).
När Hosea en tid härefter allierade sig med Egyptens kung So och slutade betala skatt till
Assyrien, drog Salmanassar upp och belägrade Samaria (2 Kung 17:4-5). Emellertid dog han
under belägringen, makten övertogs av Sargon ll (722-705 f.Kr.). Han lät anlägga en helt ny huvudstad, Dur-Sarrukin (Khorsabad) dvs Sargons borg. Den nye assyriske härskaren blev en stor
kung och en mäktig krigare, som gjorde det assyriska riket större än någonsin.
Sargon härskade Assyrien från Medelhavet i väster till öster om Tigris, från Arabiens öknar i
söder till Armeniens bergsbygd i norr, och hans fälttåg sträckte sig ända till Egypten. Han fortsatte
belägringen av Samaria och intog staden (722) och bortförde Israels (Tiostamsrikets) folk (2
Kung 17:6). I en skrift om hans seger heter det
bl.a.: Jag har belägrat, och erövrat och intagit Samarias stad och bortfört 27280 invånare
i fångenskap, jag har förändrat landets tidigare författning och lagt det under mina
hövdingar.
År 717 besegrade han hetiterna, vars huvudstad Karkemis han intog, och sju år senare intog han
Babylon, där den kaldeiske Merodak-Baladan hade inrättat sig. Sargon ll föll dock för mördarhand
och efterföljdes av sin son Sanherib (705-681 f.Kr). Han flyttade huvudstaden till det gamla
Nineve, som han gjorde till ett värdigt centrum för imperiet. Denne hade varken sin fars
militära egenskaper eller hans administrativa förmåga, men hans storverk är kända, eftersom han
efterlämnade en skrift om sina fälttåg.
Här skriver Sanherib, att han underkastade sig alla, som bar huvudet högt och vann över kaldeen
Merodak-Baladan och över Elams härar. Hårdast måste han dock kämpa mot upproriska element i
Babylonien, vilket ledde till att Babylon blev raserat ända till grunden, år 689 f.Kr. Sanherib
angrep och intog alla befästa städer i Juda (701) under Juda kung Hiskias tid. En stor här sändes
mot Jerusalem (2 Kung 18:13-16).
Fälttåget misslyckade dock. Under Jerusalems belägring gick Herrens ängel ut och slog
185000 i assyriernas läger (2 Kung 19:35). Efter detta återvände Sanherib till Nineve (2 Kung
19:36), som han gjorde lika praktfullt som Babylon. Han skriver själv: Jag har gjort om alla
byggnader i Nineve, min kungliga stad, och lagt om dess gator, utvidgat de smalaste och gjort
hela staden strålande som solen.
Assyriens sista storhetstid
Profeten Jesajas förutsägelse om Sanheribs död gick i uppfyllelse år 681.
Sanherib mördades av två av sina söner, Sareser och Adrammelek i sitt nya palats i Khorsabad. De
flydde sedan utomlands (2 Kung 19:57,36-37, Jes 37:37-38). En tredje son besteg tronen,
Esarhaddon (681-669 f.Kr.). I likhet med Sargon ll var han en stor fältherre och administrator. Under honom nådde det andra assyriska riket höjd-punkten av makt och inflytande.
Babylon återuppbyggdes, Juda rike underkuvades och Egypten besegrades.
På väg att slå ned ett uppror i Egypten dog emellertid Esarhaddon och efterföljdes av sin son
Assurbanipal (669-626 f.Kr.) den siste i raden av de stora assyriska härskarna. När Egypten
återigen gjorde uppror var Assyriens straff utan barmhärtighet och Assurbanipal återintog
landet. Han vann sedan en slutlig seger över elamiterna och jämnade Susan med marken. När hans
bror, som var satt till vicekung i Babylon, gjorde uppror, måste Assurbanipal vända sig österut
och lyckades på nytt erövra Babylonien.
Därefter vände Assurbanipal sin uppmärksamhet mot de arabiska shejkerna. De många och långa
krigen hade dock helt utmattat Assyrien. Dess skattkammare var tomma och soldaterna få.
Redan ca år 650 hade Egypten befriat sig från Assyrien. Landet orkade inte mer och efter Assurbanipals död (626) avtog Assyriens makt allt mer. Redan år 625 frigjorde sig Babel. År 614
föll Assur, och år 612 jämnades Nineve med marken. Sitt slutliga sammanbrott upplevde Assyrien först år 605 f.Kr. då det nybabyloniska riket fick fullständig makt över det tidigare
assyriska riket.
Från denna tid sammanfaller Assyriens historia med Babyloniens. Assyrierna förmådde aldrig att
senare återvinna sitt rike (1 Mos 10:11, 1 Mos 25:18, 2 Kung 15:19,20,29, 2 Kung 16:710,18, 2 Kung 17:3-27, 2 Kung 18:7-33, 2 Kung 19:436, 2 Kung 20:6, 2 Kung 23:29, 1 Krön
5:6,26, 2 Krön 28:16,20,21, 2 Krön 30:6, 2 Krön 32:1-22, 2 Krön 33:11, Esra 4:2, Esra 6:22,
Neh 9:32, Jes 7:17-20, Jes 8:4,7, Jes 11:11, Jes 19:23-25, Jes 20:1,4,6, Jes 23:13, Jes 27:13,
Jes 36:1-18, Jes 37:4-37, Jes 38:6, Jer 2:18,36, Jer 50:17-18, Klag 5:6, Hes 16:28, Hes
23:5, Hos 9:3, Hos 10:6). Se Babylonien.
ASTAROT(ASHTAROT)
En av kung Ogs huvudstäder i Basan. Staden var kultcentrum för gudinnan Astarte. Den tillhörde
de områden, som tillföll Manasses son Makris släkt. Senare fick gersoniterna den som
levitstad.
En av Davids hjältar, Ussia, kom härifrån. Vanligen id. Astarot med nuv. Tell-Ashtara, ruin ca 35
km öster om Gennesarets sjö (5 Mos 1:4, Jos 9:10, Jos 12:4, Jos 13:12,31, 1 Krön 6:71, 1 Krön
11:44). Se Asterot-Karnajim, Beestera.
ASTARTE
En bland västsemitiska folk dyrkad form av Främre Orientens himmels- och modergudinna,
delvis även dyrkad som krigsgudinna. Astarte var hennes fenicisk-kananeiska namn. I Kanaan
var hon även känd under namnet Baalat, som var guden Baals kvinnliga motsvarighet. I Fenicien
dyrkades hon främst som mån- och stjärngudinna, var nymånen var hennes symbol. Filisteerna
byggde ett tempel åt henne i Bet-Shan, här avbildad med ormar i händerna.
I Egypten blev hon solguden Res dotter och himlens drottning. Längre fram sammansmälte hon
med gudinnan Isis. I denna kult har den katolska Mariadyrkan en av sina rötter. De båda
mödrarna, modergudinnan och gudsmodern, passade väl tillsamman. Även Maria kallas himlens
drottning. Som modergudinna har Astarte stundom avbildats med en lång klädnad och med ett
barn på armen och påminner då inte så lite om madonnabilder.
Men oftast är hon framställd naken med armarna på bröstet. Över Fenicien kom Astarte till grekerna och romarna, och där id. hon med folkets egna gudar Artemis-Diana och Afrodite-Venus.
Hennes östliga motsvarighet är den babyloniska Ishtar. Astartekulten förknippades ofta med sakral
otukt. Talrika arkeologiska fynd visar, hur utbredd denna kult var även bland Israels folk. I GT
nämns Astarte bl.a. som Sidons gudinna. Salomo dyrkade henne, förledd därtill av sina gemåler
från Sidon (1 Kung 11:4,5,33).
Trots ihärdig kamp, särskilt från profeternas sida, var denna kult mycket svår att utrota. Enligt
en orientalisk sed lades rustningar från besegrade och plundrade fiender i någon guds tempel, antingen till minne av segern eller som en hyllning till guden, som menades ha gett segern.
Kung Sauls vapen fördes sålunda till Astartes tempel. Medan den fallne kungens kropp
upphängdes på Bet-Shans mur (1 Sam 31:10). Hans huvudskål hängdes i guden Dagons hus (1
Krön 10:10), (Dom 2:13, Dom 10:6, 1 Sam 7:3-4, 1 Sam 12:10, 2 Kung 23:13). Se Baal,
Aseran.
ASTEROT-KARNAJIM
hebr. trol. den tvåhornade Astartes stad. En ort bebodd av jättefolket rafaeerna, vilka besegrades
av Kedorlaomer och hans allierade. Orten har förmodligen sitt namn av en tvåhornad Astartebild (1 Mos 14:5). Se Astarot, Beestera.
ASUBA
hebr. övergiven, övergivenhet.
1. Josafats mor (1 Kung 22:42, 2 Krön 20:31).
2. Kalebs hustru, som födde honom tre söner (1 Krön 2:18-19).
ASUREER
En stam, vars område låg i norra Israel och ingick i Sauls son Is-Bosets kortvariga (två år)
kungadöme. I nya övers. står Aser, vilkens område på ett naturligt sätt skulle kunna tänkas ingå i
Is-Bosets rike (2 Sam 2:8-10. Se Is-Boset.
ASVAT
En av avkomling till Aser (1 Krön 7:33).
ASYNKRITUS
grek. oförliknelig. En kristen i Rom, som fick en hälsning av Paulus (Rom 16:14).
ATAJA
Son till Ussia av Juda stam. Efter exilen bodde han i Jerusalem (Neh 11:4).
ATAK
hebr. härbärge. Stad i södra Juda, har id. med Eter i Jos 15:42 (1 Sam 30:30). Se Eter.
ATALJA
1. Kung Ahabs och drottning Isebels dotter, judakungen Jorams hustru, mor till kung Ahasja.
Efter den sistnämndes död dödade hon alla medlemmarna av kungahuset med undantag av den
ett år gamle Joas, som man lyckades gömma i templet. Hon blev sedan regent (841-835 f.Kr.).
Översteprästen Jojada utropade sedan Joas till kung och Atalja dödades (2 Kung 8:26, 2 Kung
11:1-21, 2 Krön 22:2,10,11,12, 2 Krön 23:12-21, 2 Krön 24:7).
2. En ättling till Benjamin (1 Krön 8:26).
3. Han återvände till Juda från exilen (Esra 8:7).
ATARA
hebr. krans. Jerameels bihustru (1 Krön 2:26).
ATARIMVÄGEN
En väg mellan Kadesh och Negev. Atarim är dock okänd ort (4 Mos 21:1).
ATAROT
hebr. kronor, kransar.
1. Stad i Moab, öster om Döda havet. På den s.k. Mesastenen (ca 850 f.Kr.) berättar kung Mesa
av Moab, att han bekämpade och intog Atarot och dödade befolkningen. Trol. nuv. Chirbet
Attarus, norr om Dibon (4 Mos 32:3, 34). Se Mesa.
2. Stad, som låg mellan Jerusalem och Betel. Nuv. Chirbet Attara (Jos 16:2). Se Atrot-Addar.
3. Gränsstad mellan Efraim och Manasses område, nära Jordan (Jos 16:7).
ATHEN
Visdomsgudinnan Athenas stad. Attikas berömda huvudstad i äldre tid, nu Greklands huvudstad.
Athens äldsta historia är lite känd, men från 700-talet f.Kr. finns skriftliga källor, och från
denna tid är stadens historia mer känd. Under romartiden tillhörde Athen provinsen Akaja. Staden
låg 6 km från kusten. Den hade två hamnar, Pireus och Faleron. Athen var byggd omkring den
sköna Akropolishöjden. Väster om den låg Areopagen och i sydväst Krukmakartorget.
Athen var forntidens mest berömda universitetsstad. Romare som Cicero, Brutus, Antonius,
Horatius etc. hade studerat där. Sin kommersiella och politiska betydelse hade Athen dock
förlorat. Det fanns mer än 3000 statyer i staden förutom alla bilder som fanns i varje hem,
något som kom Petronius att utropa, att det i Athen var lättare att möta en gud än en människa.
När Paulus på sin andra resa (ca 49-52 e.Kr.) kom hit, besökte han synagogan, där han
samtalade med judarna (Apg 17:17).
Vidare talade han med folk, som han mötte på torget. Hos dessa var det inte svårt att få gehör,
eftersom athenarna var intresserade av allt nytt (Apg 17:21). Med stadens epikureiska och stoiska
filosofer hade han ett meningsutbyte (Apg 17:18). På Areopagen förkunnade han sitt budskap
med utgångspunkt från ett altare, som han funnit med inskriften: Åt en okänd gud. Några få
blev kristna, men någon församling bildades ej (Apg 17:22-34). Athen förblev under lång tid hedendomens högborg.
Först på 500-talet fick kristendomen fäste i Athen och kyrkor byggdes (Apg 18:1, 1 Tess 3:1).
ATER
hebr. stängd, bunden.
1. Far till en familj, representerad vid undertecknadet av Nehemjas förbundsskrift (Esra 2:16,
Neh 7:21, Neh 10:17).
2. Släkt av dörrvaktare (Esra 2:42, Neh 7:45).
ATLAJ
En man, gift med hednisk kvinna (Esra 10:28).
ATROT-ADDAR
hebr. härlighetens kronor. En stad vid Efraims sydgräns (Jos 16:5, Jos 18:13). Se Atarot 2.
ATROT-BET-JOAB
hebr. Joabs hus kronor. En ort nära Betlehem (1 Krön 2:54).
ATROT-SOFAN
hebr. Sofans kronor. Stad öster om Jordan, tillhörig Gads stam (4 Mos 32-35).
ATTAJ
1. Son till Sesans dotter och den egyptiske tjänaren Jarha (1 Krön 2:35-36).
2. Han slöt sig till David i Siklag (1 Krön 12:11). 3. Son till kung Rehabeam (2 Krön 11:20).
ATTALIA
Sjöstad i Pamfylien, uppkallad efter grundaren kung Attalos ll Filadelfos (159-138 f.Kr.), heter i
dag Adalia, med minnesmärken, bl.a. en stadsmur från romersk tid. Paulus och Barnabas besökte
staden på sin första resa (46-48 e.Kr.) därifrån seglade de vidare till Antiokia (Apg 14:25).
AUGUSTUS
lat. den vördnadsvärde. Romersk kejsare, född år 63 f.Kr. död 14 e.Kr.). Han adopterades av Julius Caesar och kallade sig Gajus Julius Caesar Octavianus. År 27 gav senaten honom
hedersnamnet Augustus. Efter slaget vid Actium år 31 blev Augustus det romerska imperiets
envåldshärskare. Under Augustus herravälde stod även Israel. Han visade judarnas kung Herodes
den store, stor välvilja och bekostade två dagliga offer i Jerusalems tempel. Under Augustus
regeringstid föddes Jesus (Luk 2:1). Se Kejsare.
AVA
Provins i Assyrien. Kung Sanherib förflyttade folk bl.a. härifrån till Samariens städer, medan
Israels folk fördes till Assyrien (2 Kung 17:24). Se Aviter, Iva, Sanherib.
AVEER
Ett folkslag, som i förisraelitisk tid bodde i sydvästra delen av Israel, mot Gaza. Aveerna blev
dock utrotade av kaftoreerna (5 Mos 2:23, Jos 13:3). Se Kaftor.
AVEN
hebr. tomhet, fåfänglighet.
1. Det hebreiska namnet på On, en berömd stad i Egypten, 9 km nordöst om Kairo. Grekerna
kallade den Heliopolis, solstaden, eftersom den var kultplatsen för solguden Re. Den hebr.
namnformen är ett uttryck av förakt för den tomma, fåfänga gudsdyrkan i staden. Nu är staden
öde, endast en enda obelisk från soltemplet står kvar. Fyra andra har förts till Rom,
Konstantinopel, London och New York (Hes 30:17). Se BetSemes 4, On.
2. Ett kränkande namn på Betel som säte för avgudadyrkan (Hos 10:8). Se Bet-Aven 2, Betel 1.
AVIM
Stad i Benjamins område nära Betel (Jos 18:23).
AVIT
Edoms kung Hadads huvudstad (1 Mos 36:35, 1 Krön 1:46).
AVITER
Assyriens kung lät flytta dessa från Ava till Samarien (2 Kung 17:31). Se Ava.
AZIZA
hebr. kraftfull. Han gifte sig med en hednisk kvinna (Esra 10:27).