elsas bokhy lla
Om en sann sökare och
kreativ pionjär
På väg mot verklighet
Elisabeth Nordlander
Artos & Norma förlag 2010
Aldrig hade jag anat att svenska kyrkans
historia var så kvinnofientlig som när jag
läste Elisabeth Nordlanders sammanställning av och kommentarer till Margit
Sahlins dagboksanteckningar och som resulterat i en efterlängtad och välbehövlig
biografi över den första kvinnliga prästen
i Sverige. Vi får ta del av en kvinnas inre
kamp och sökande där inget täcks över
av politisk korrekthet eller förklaras bort
av ett historiskt överseende. Boken är en
obarmhärtig skildring av svensk kyrkohistoria under 1900-talet. Som katolik
tappade jag nästan andan över det kompakta osynliggörande av kvinnor som har
präglat svenska kyrkan och kanske delvis
fortfarande finns kvar. I början av 50-talet
hade Svenska kyrkan rykte om sig att vara
den mest klerikaliserade i världen och til�lika sämst på att erbjuda kvinnor tjänster
i kyrkan. Trots att katolska kyrkan inte
har öppnat prästämbetet för kvinnor har
kvinnor ändå erkänts för de insatser de
gjort och varit aktivt delaktiga i den kyrkliga verksamheten.
Alltifrån sin barndom nöjde sig Margit Sahlin aldrig med en tro i form av ett
försanthållande eller som en ritual för att
hålla livsångesten på avstånd. Hon sökte
meningen bakom orden, fenomenen och
skeendena. Hon värjde aldrig från att se
vilka mänskliga och sociala konsekvenser
en trosyttring eller ett kyrkligt system och
agerande fick för den vanliga människan.
Som den goda präst och teolog hon var
ville hon se den kyrkliga gemenskapen
som meningsskapande och hoppingivande för de som stod långt borta från den
kristna tron. Hon var i ordets bästa mening missionär.
Margit växte upp i en stor och trygg
familj som präglats av akademisk intellektualitet sedan flera generationer. En
akademisk examen var en självklarhet för
Margit, något som var mycket ovanligt
för en kvinna född 1914. Under sin tid i
Uppsala engagerade sig Margit intensivt
i det kyrkliga studentarbetet och blev ti-
digt en ledande gestalt. Vägen till ett doktorat i romanska språk var spikrak och
snabb även om själva disputationen blev
en besvikelse. De relativt långa vistelserna
i Frankrike gav näring till Margits religiösa liv och hon berättar hänfört om de
liturgiska upplevelserna.
Familjen var religiös i ordets bästa
betydelse utan att för den skull vara inskränkt eller alltför emotionell. Margit
var oerhört kyrkligt aktiv, beläst och from
i ordets äkta betydelse samtidigt som hon
såg på sig själv som oandlig. Som katolik
upplever jag hennes självsyn som nästan
krampaktigt negativ, som om hon aldrig
skulle duga i Guds ögon … Hon bekymrade sig för att hon inget ”kände” under de
väl förberedda nattvardsgångarna, något
vilken katolsk andlig rådgivare som helst
skulle tyckt vara helt normalt! Samtidigt
är den kyrkliga gemenskapen grunden för
hennes tro. Hon fastslår själv att ”verklig
religiositet innebär för en realistisk människa ofrånkomligen stark kyrklighet.”
Det är just denna kyrklighet, hennes
högkyrkliga anknytningar, som gör att
Margits prästkallelse inte är någon självklarhet. I backspegeln är det ibland svårt
att förstå hennes tvivel och omvägar med
en ”kvinnlig kyrkotjänst”. 1943 blev hon
teol.kand. och lämnade studentlivet i
Uppsala men några tjänster i svenska kyrkan fanns inte att få. Till sist anställdes
hon på en provisoriskt inrättad tjänst som
”själasörjare” på Stadsmissionen med en
lön som var hälften av vad en folkskollärarinna tjänade. Parat med hennes kamp för
en kvinnlig tjänst av evangelisationskaraktär fanns också drömmen om ett klosterliv. Bland annat får vi en rörande skildring om Margits besök i Jesu Små Systrars
kommunitet i Le Tubet i Sydfrankrike.
Det fanns hos Margit inte bara öppenhet
för utan också en stark dragning till katolska kyrkan och hon längtade efter den
odelade kyrkan.
Det var under ett möte på det ekumeniska centret i Bossey i Schweiz 1958
som Margit äntligen i ro kunde bejaka
sin kallelse att bli präst. Hon hade då
ingående reflekterat över de ekumeniska
konsekvenserna av kyrkomötets beslut
att öppna prästämbetet för kvinnor. Även
den store ekumeniske teologen och dominikanen Yves Congar hade svarat Margit
att relationerna med Rom inte skulle påverkas av beslutet.
Elisabeth Nordlander har lyft fram
Margit Sahlin som en djupt sökande
människa och kreativ pionjär. Hon har
inte värjt för Margits andliga kamp, de
svåra teologiska avgörandena och den
milt talat förgiftade stämningen i svenska
kyrkan och hon har givit oss nödvändiga
förklaringar för att förstå den komplexa
situationen. I de sista kapitlen får vi följa
Margits slutskede i livet. Margits egna
anteckningar avslöjar sorgen över att inte
längre vara behövd i kyrkan och att känna
sig främmande i en tid som sprungit förbi
henne. I sin sista predikan i januari 2003
ställer Margit frågan varför människor
möter så litet av Guds härlighet i kyrkan.
För att vi bär skatten i lerkärl av tarvligheter och trasigheter, säger hon. ”Vi står
själva i vägen med vår självhävdelse.” Margit hade till sist nått fram till den verklighetens kärna befriad från den mänskliga
småaktighetens lerkärl.
Sr Madeleine Fredell OP
E l sa n r 3 2010 13
