Till 550-årsminnet av Birgittas kanonisation 7-8 okt. 1391

Till 550-årsminnet av Birgittas kanonisation 7-8 okt. 1391 : föredrag vid
kungl. vitterhets historie och antikvitets akademiens sammanträde den 7
oktober 1941
Collijn, Isak
Fornvännen 1941(36), s. 351-364
http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1941_351
Ingår i: samla.raa.se
TILL 550-ÅRSMINNET AV BIRGITTAS KANONISATION 7—8 OKT. 13*>1
FÖREDRAG VID KUNGL. VITTERHETS HISTORIE OCH ANTIKVITETS
AKADEMIENS SAMMANTRÄDE DEX 7 OKTOItEK I M I
AV
ISAK
GOLLIJN
I dag för 550 år sedan blev Birgitta av påven Bonifacius IX förklarad för etl av kyrkans helgon och följande dag efter ponlifikalmässa av honom inskriven i helgonens gyllene bok.
Den 23 juli 1373 avled Birgitta i det hus vid Campo de' Fiori, som
hennes romerska väninna Francisca Papazurra upplåtit åt henne och
som denna den 8 jan. 1383 testamenterade till Birgittas stiftelse Vadstena kloster. Under namn av Birgittahospitalet blev detta hus en
tillflyktsort för nordiska pilgrimer och resenärer i den eviga staden,
samtidigt som det en lång lid framåt var föreningslänken mellan
Rom och det katolska Sverige. Birgittas stoft bisattes enligt en under
hennes livstid uttalad önskan i kyrkan till det lilla klarisserklostret
San Lorenzo in Panisperna. Vid Via Panisperna, en gata som leder
över en av Roms sju kullar, den fordom vidjebevuxna Viminalen,
ligger ännu denna kyrka kvar, under det att själva klosterbyggnadema ombyggts till kemiska och farmakologiska institutioner.
I kyrkan finnes ännu en antik marmorsarkofag, i vilken enligt traditionen Birgittas lik nedsattes och förvarades, tills Birger och Katharina i sällskap med hennes svenska bi kl fäder och övriga medlemmar av hennes »familia> den 2 december anträdde hemresan med
hennes kvarlevor. Birgittas namn är nära knutet till San Lorenzo in
Panisperna. Hon besökte ofta denna kyrka för att här förrätta sin
andakt. Enligt legenden plägade hon dölja sig bland de fattiga, som
kommo hit, för att här i okändhet och ödmjukhet mottaga sin andel
av de allmosor, som de fromma nunnorna utdelade. Men det finnes
•i52
ISAK
COLLIJN
ett mera reell skäl lill Birgittas förkärlek för delta kloster. Nunnorna lillhördc nämligen Roms aristokrati, främst de båda med varandra rivaliserande ätterna Colonna och Orsini. vidare familjerna
Conti, Savelli, Anibaldi, Malabranca m. fl., bland vilka Birgitta räknade inånga personliga vänner. 1 I detta kloster har även funnits
ett betydande arkiv med viktiga handlingar också rörande Birgitta.
Detta arkiv, som vid klostrets sekularisering på 1870-talet spårlöst
försvann, 2 lyckades jag i februari 1930 återfinna i helt oskadat skick.
Det hade blivit fört till franciskanerordens generalarkiv och förde
nu en okänd tillvaro i denna ordens högskola i Collegio San Antonio.
Här finnes bl. a. den äldsta bevarade uppteckningen av den levnadsbeskrivning över Birgitta, som hennes två svenska biktfader, prior
Petrus Olavi av Alvastra och magister Petrus i Skänninge redan i
slutet av år 1373, alltså endast några månader efter Birgittas död.
sammanskrevo. Denna uppteckning är gjord så tidigt som år 137S
av en klerk från stiftet Brandenburg vid namn Nicolaus Misner
kallad Vogeler, efter allt att döma kaplan vid San Lorenzo in Panisperna. Jag har låtit taga eu fotostatisk kopia av denna viktiga handskrift för Kungl. Bibliotekets räkning. :i
Så gott som omedelbart efter Birgittas död framträdde tanken på.
att,hon skulle upptagas bland kyrkans helgon. Så gjordes redan i
december år 1373 av biskop Galhardus av Spoleto en första undersökning om Birgittas liv och underverk i Montefaleo. en liten stad
i närheten av Spoleto, dit tåget med Birgittas kvarlevor då nått.
Närvarande voro bl. a. hennes son Birger och de två svenska biktfäderna, som till undersökningskommissionen överlämnade sin nyss
nämnda levnadsteckning över Birgitta.
På våren år 1375 återvände Katharina till Rom för att här arbeta
på moderns helgonförklaring och söka nlverka påvlig stadfästelse
på ordensregeln. År 1377 anställdes på påvens befallning vittnesförhör i Vadstena angående Birgittas liv och henne tillskrivna underverk. Skrivelser med anhållan om hennes kanonisation ingingo också
1
C o l l i j n , Birgittinska gestalter (Stockh. 1929), kap. IV. Birgitta och
n n n norna i San Lorenzo in Panisperna.
2
P. K e b r , Italia pontificia, Vol. L Roma (Berolini 1906), s. 59 f.
3
Jag liar utgivit denna bandskrift i min upplaga av A c t a et p r o c e s s u s c a n o n i z a c i o n i s b. B i r g i t t e (Stockh.—Upps. 1924—31), s.
614—640.
55 0 - A R S M I N N E T
AV
BIRGITTAS
KAN0NISAT10N
353
till påven från skilda hall i Sverige, där frågan om Birgittas helgonförklaring blivit till ou gemensam angelägenhet lör hela nationen.
oeh även från utlandet. De svenska supplikerna voro undertecknade
av ärkebiskopen och samtliga rikets biskopar, av konung Albrekt
och hans råd samt av andra världsliga stormän; från utlandet hado
skrivelser riktats till påven av den tyske kejsaren Karl IV och drottning Johanna av Neapel. Även i konungariket Neapel hade efterforskningar angående Birgittas underverk anställts på uppdrag av
ärkebiskop Bernhardus de Rhodes.
När Gregorius XI omsider lämnade Avignon och den 17 jan. 1377
höll sitt intåg i Rom, befann sig även Katharina här och fick tillfälle att inför den helige fadern framlägga sina önskemål om regelns
stadfästande och sin moders kanonisation. En kommission av kardinaler och rättslärde, bland vilka också Birgittas spanske biktfader
Alfonsus, fordom biskop av Jaen befann sig, tillsattes för att granska
regeln och uppenbarelserna. En annan spansk medlem av kommissionen, magister Johannes de Hispania, framställde den 21* maj 1377
i sittande konsistorium ett förslag om Birgittas kanoniserande. Ett
andra förslag gjordes av biskop Petrus av Orvieto, men innan något
vidare steg hann tagas i frågan, avled Gregorius XI hastigt den 23
mars 1378, sedan han trots Birgittas profetiska varningar återvänt
till Avignon. Till hans efterträdare valdes den 8 april 1378 ärkebiskopen av Bari Bartolomeo Prignano under namn av Urban VI.
Då hade för första gången på 75 år en konklav hållits i Rom —
påvarnas residens var ju denna tid förlagt till Avignon — och en
italienare hade åter valts till kyrkans överhuvud. Urban VI ärvde
nu frågan om Birgittas kanonisation från sin företrädare och sedan
ytterligare två förslag framkommit om hennes helgonförklaring, lät
han föranstalta om en officiell undersökning av frågan i dess helhet.
Det var således i början av den upprörda epok i den katolska
kyrkans historia, som går under namnet det stora västerländska
schisniat, som processen om Birgittas kanonisation tog sin början
och också fördes till sitt slut. Flera av kardinalerna hade ogillat
Prignanos val, som enligt deras uppfattning skett under påtryckning av romarna, pöbeln hade ju trängt in i konklaven och hotat de
väljande kardinalerna till livet under skriken »Romano lo volemo»,
vi vilja ha en romare till påve. De fronderande kardinalerna sammanträdde emellertid utanför Rom och valde den 20 september 1378
XI
Furnvänncn I9M.
354
ISAK
COLLIJN
en motpåve, kardinal Robert av Geneve, som tog namnet Clemens
VII och liksom sina närmaste föregångare förlade sitt residens till
Avignon. Under närmare fyrtio år, 1378—1417, varade det stora
schismat, varunder kristenheten religiöst och politiskt delades i två
skilda läger.
Urban VI :s pontifikat (1378—1389) blev mycket stormigt särskilt
på grund av de krigiska förvecklingar, i vilka påvestolen indrogs
med Neapel. Under fem år förde kurian också ett kringflackande liv
och ytterst få officiella akter äro bevarade från Urban VI :s regeringstid. Endast tre registerband med bullor, några få suppliker,
några enstaka urkunder ur serien obligationes et solutiones och
några kamerala handlingar ha bevarats. Det är därför så mycket
mera glädjande och betydelsefullt, att handlingarna i Birgittas kanonisationsprocess fullständigt kommit till vår tid i icke mindre än
tre handskrifter, delar av densamma finnas bevarade i ytterligare
tre codices.
Den viktigaste av dessa handskrifter är codex A14 i Kungl. Biblioteket, som ursprungligen tillhört Vadstena klosterbibliotek: på
bakre pärmens försältsblad finnes detta biblioteks bekanta signum
F I 4°. Handskriften är helt skriven på papper, att döma av vattenmärkena av italienskt ursprung. Den jämna och nitida pikturen är
en typiskt italiensk kanslistil från 1300-talets slut. Handskriften är
således skriven i Italien, den anf öres också i den handskrift av
Katharinas kanonisationsprocess, som också finnes i Kungl. Biblioteket, såsom »quoddam antiquum registrum canonizacionis beate
Brigide i n R o m a n a c u r i a s c r i p t u m » . De svenska orts- och
personnamnen äro rätt förvanskade i handskriften, men ha rättats
eller påbättrats av en senare hand, väl tillhörande någon munk i
Vadstena kloster.
En andra handskrift finnes i det Vatikanska biblioteket under
signaturen Codex Ottobonianus lat. 90. Det är en pergamentcodex.
som tillhört kardinal Pietro Ottoboni d. y. ( t 1740), men torde ursprungligen härstamma från kardinal Guiglelmo Sirleti ( t 1585).
som förmodligen förvärvat densamma från det nyss nämnda arkivet
i klostret San Lorenzo in Panisperna, vars tilulärkardinal han var.
Det egendomliga med denna handskrift är, att den är skriven av
icke mindre än tretton olika händer, vilka alla börja upptill på en
full högersida. Det är därför tydligt, att denna handskrift är ett av
.5 r , 0 - A R S M I NN E T AV B I R G I T T A S
KANONISATION
355
do sexton exemplar, som generalkonfessorn i Vadstena Magnus Petri
i augusti år 1391 i Rom lät trettio skrivare »expeditoris calami»
avskriva för kardinalkollegicts räkning.
Den tredje fullständiga handskriften, som innehåller kanonisalionsprocessen, ingår i Cod. Harleianus 612 i British Museum. Denna
handskrift, en väldig pergamentsvolym i stor folio, har ursprungligen
tillhört det engelska birgittinerklostret Syon i Isleworth och innehåller utom processhandlingarna även Birgittas uppenbarelser jämte
andra birgittinska skrifter samt levnadsteckningar över Katharina.
Petrus Olavi från Skänninge och biskop Nicolaus av Linköping. 4
Den version av kanonisationsprocessen, som ingår i denna codex,
går tillbaka på en avskrift, som den engelske Birgittinermunken
Symon Winter år 1423 eller 1424 lät taga i Rom efter ett av påven
Martin V:s register, ett band, som nu synes vara förlorat i Vatikanska arkivet. Cod. Harleianus torde vara skriven någon gång
under tiden 1433—1457 och innehåller en mycket god redaktion av
processhandlingarna.
Birgittas kanonisationsprocess är viktig ur flera synpunkter. Det
är den första process av detla slag, som ägde rum i Rom på 1300talet, övriga processer, av vilka den viktigaste är den, som rör
Thomas' ab Aqvino helgonförklaring år 1323, utspelades i Avignon.
Genom handlingarnas och vittnesmålens fullständighet intager den
också ett framstående rum bland alla kända kanonisationsprocesser.
Utom dess rent kyrkrättsliga, kanonistiska betydelse är den också
av stort värde som biografiskt källverk från en i vår kyrkas historia
på autentiska kyrkliga dokument fattig period.
Handlingarna i Birgittas kanonisationsprocess, sådana de finnas
samlade i de tre nämnda handskrifterna, fördela sig på två större
avdelningar, en första som omfattar kanonisations- och processaklema i full utsträckning, en andra till omfånget betydligt mindre,
som utgör ett för påvens och kardinalkollegiets bruk avsett sammandrag av processakterna, ett s. k. Summarium, även Summa eller
Rubricaeio kallat. Den första avdelningen består av två delar: Acta,
i vilken processens gång skildras kronologiskt ined alla till densamma inkomna dokument och skrivelser införda, samt Attestaciones, d. v. s. vittnesmålen.
4
Do båda s e n a r e ha u t g i v i t s av II. S c h u c k i Antiqvarisk tidskrift, del
5 (1895), s. 415 ff.
3r>6
1 S ÅK
COLLIJN
Processen kan sägas taga sin början den 3 mars 1379, då en
påvlig kursor överlämnade till kardinal Thomas de Frignano, patriark av Grado, cn den 15 dec. 1378 daterad påvlig skrivelse, i vilken
Urban tillsätter en kommission av fyra kardinaler med uppdrag att
verkställa en allsidig utredning av Birgittas liv och underverk. Till
att leda förhandlingarna utsågs den nämnde Thomas Gradensis.
Som prokurator eller sindicus för Katharina inställde sig den 16
mars 1379 inför kommissionen spanjoren Ludovicus Alphonsi från
Cabezon, licentiatus in jure canonico. Han företedde något senare
också prokuratorsfullmakter från abbedissan och nunnorna i San
Lorenzo in Panisperna samt från magistraten i Rom. Han utsågs
sedan av övriga prokuratorer i processen till huvudprokurator. Att
en spanjor fick denna befattning får väl tillskrivas det inflytande,
som Alfonsus av Jaen utövade vid ärendets handläggning. Inför
kardinal Thomas Gradensis' ställföreträdare, biskop Victor av Dragonara, framlade nu Ludovicus Alphonsi den 11 juli 1379 51 artiklar
om Birgittas liv och underverk, som han erbjöd sig att styrka med
vittnen. De 51 artiklarna kunna grupperas i två huvudavdelningar:
artiklarna 1—39 röra förhållanden under Birgittas livstid, alltså »in
vita>, artiklarna 40—51 ha fått till rubrik »Articuli de miraculis
pos,t mortem». De 28 första artiklarna avhandla Birgittas egentliga
levnadsomständigheter, härstamning, familj, uppfostran, giftermål,
vallfärder, dygder m. m., artiklarna 29—33 röra hennes profetiska
gåvor samt artiklarna 34—39 hennes förmåga att bota sjuka och
andra hennes underbara krafter.
Inför kommissarierna eller deras vikarier hördes nu i Rom inalles 26 vittnen, som kallats att avlägga vittnesmål. Förhören togo
sin början den 18 juli 1379 med kardinal Elziarius de Sabrano och
fortgingo till den 28 febr. 1380, då de sista vittnesmålen avgåvos.
Från den 9 mars till den 5 april anställdes förhör angående sigill
och underskrifter.
De viktigaste vittnesmålen avlades av Katharina, Alfonsus av
Jaen och priorn av Alvastra Petrus Olavi, vilken senares vittnesmål på grund av sin längd rubricerats som »depositio copiosissima».
vidare Magnus Petri, riddaren Latino de Orsini och hans maka
Golizia, Francisca Papazurra m. fl. av Birgittas personliga bekanta
och vänner i Rom. På uppdrag av kommissarierna uppsöktes och
hördes också en del vittnen »extra curiam», d. v. s. på de orter, där
5 50-ÅRSM I N N ET
AV
BIRGITTAS
KANONISATION
357
de för tillfället vistades, så i Tivoli (Petrus de Trastevere), Spoleto
(flera anakoreter och eremiter på berget Monteluco vid Spoleto),
Nettuno (Birgittas vän greve Nicola Orsini av Nola) och Todi (två
eremiter).
Den 8 mars 1380 företedde Ludovicus Alphonsi inför kardinalkommissarierna ett antal sigillerade suppliker om Birgittas kanonisation, vilka jag redan nämnt. Vidare intogos i handlingarna de
officiella berättelser om undersökningar och vittnesförhör rörande
Birgittas underverk, som verkställts på olika platser i Sverige och
Italien. Bland dessa märkas särskilt biskop Waldemars i Odense
berättelse om den av honom i Vadstena företagna undersökningen,
daterad den 30 mars 1377, biskop Galhardus' av Spoleto relation,
Montefalco den 14 dec. 1373 med biktfädernas Vita Birgittae, en
berättelse av den av biskop Nicolaus Hermanni i Linköping tillsatta kommissionen daterad den 9 dec. 1376 med tillägg 1377 och
1378, berättelse om underverk vid translationen hem av Birgittas
kvarlevor och vid hennes grav i Vadstena, vidare en berättelse om
underverk i Neapel avgiven den 20 okt. 1376 m. fl.
Den 11 juli 1380 begärde prokuratorn Ludovicus Alphonsi, att
vittnesmålen skulle offentliggöras och hållas tillgängliga, så att personer, som ansågo sig ha invändningar att göra mot vissa av dessa,
skulle få tillfälle att framlägga sina anmärkningar och protester.
Terminen för dylika anmärkningars avgivande utsattes till den 20
juli. Då inga anmärkningar tills detta datum inkommit, förklarades
den 13 aug. 1380 uteblivna vittnen in contumacia, vilken dag alltså
betecknar avslutningsdatum för processen.
Summariet av processen torde ha författats av Ludovicus Alphonsi,
kanske med hjälp av Alphonsus av Jaen. Det följer den berömde
kanonisten Johannes Andreaes framställning om proceduren vid en
helgonförklaring. De 51 artiklarna anföras här åter och för varje
artikel angives de förnämsta vittnesmålen, som avgivits vid densamma. Enligt den kanoniska rätten skulle summariet till en helgonprocess granskas av tre kardinaler och så har även skett med summariet till Birgittas process. Det har granskats av kardinalerna Johannes de Amelia av Korfu, Lucas Rodulfucii de Gentilibus av
Nocera samt Birgittas särskilde gynnare den engelske kardinalen
Adam Easton. Efter slutförd granskning anbefallde kardinalerna
Birgitta åt påven att av honom inskrivas »in catalogo sanctorum».
358
I S AK
COLLIJN
På grund av inbrytande politiska förvecklingar, särskilt kriget
med Neapel, avstannade emellertid de officiella förhandlingarna om
^Birgittas kanonisation härefter för en längre tid och utsikterna att
genomföra densamma tedde sig mycket mörka. Katharina hade redan,
innan processen avslutades, anträtt hemresan på ott för henne den
15 mars 1380 utfärdat pass. Och den 24 mars 1381 avled hon i Vadstena och hann således aldrig att få uppleva sin moders upphöjolsc
till helgon.
Visserligen lära nya sändebud ha avgått till Rom från Vadstena
— Messenius talar om cn sådan expedition år 1385 — för att återupptaga kanonisationsärendet, och Urban VI hade själv, samtidigt
som han förklarade, att året 1390 skulle firas som jubelår i Rom,
uppmanat Vadstena kloster att sända sin gencralkonfessor Magnus
Petri till kurian, emedan han hade för avsikt att skrida till Birgittas kanonisation, men hans snart härefter inträffade död den 15
okt. 1389 lade åter hinder i vägen för planens utförande. Det var
icke förrän år 1390, som arbetet på Birgittas helgonförklaring återupptogs på allvar tack vare bistånd främst från den nyss nämnde
kardinalen Adam Easton av England. Magnus Petri avsändes till
Rom, dit han anlände vid jultiden 1390 medförande suppliker från
drottning Margareta, rikets biskopar och stormän, vilka uppsatts
på en herredag i Södertälje, samt Vadstena kloster, som han överlämnade till den nye påven Bonifacius IX. Denne visade från början
storl intresse för saken och lät tillsätta on kommission av tre kardinaler för att pröva ärendet. Medlemmarna i kommissionen utgjordes av kardinalerna Filip av Alencon, patriark av Jerusalem,
vanligen kallad kardinalen av Frankrike, Landulf av Bari och Adam
Easton. Den av dem verkställda undersökningen, som ju i hög grad
underlättades av protokollen i den redan för tio år sedan slutförda
processen, pågick till den 10 aug. 1391. Vid denna tid överlämnade
Magnus Petri till påven i närvaro av samtliga kardinaler ett exemplar av Birgittas revelationer, till vilket var fogat en Liber atteetacionum om hennes liv, släkt och underverk m. m., d. v. s. handlingarna i kanonisationsprocessen. Boken beskrivas som en »Iiber ingens»,
således i stort folioformat, bunden i ett förgyllt, elegant utsmyckat
band, »ingentem librum deforis auratum eleganlerque ornatum».
Då kardinalerna visade särskilt intresse för iiber attestacionum, lät,
Magnus Petri på påvens önskan trettio snabba skrivare taga sexton
550-ARSMI N NET
AV
BIRGITTAS
KANONISATION
359
avskrifter av densamma för att i bundet skick utdelas till kardinalerna. Varje exemplar drog en kostnad av 20 dukater. Av dessa är
som jag redan nämnt ett exemplar bevarat i Codex Ottobonianus
lat. 90. Den nämnda praklhandskriften av Birgittas uppenbarelser
har däremot gått förlorad.
Även denna gång utsattes en bestämd termin för avgivande av
protester mot Birgittas förklarande för helgon och anslag härom
uppslogs bl. a. på portarna till Peterskyrkan. Några invändningar
gjordes visserligen före den utsatta terminens utgång, däribland även dominikanerpater, men lämnades efter en disputationsakt såsom
ovidkommande utan avseende. Framställning om Birgittas kanonisation gjordes därför till påven icke blott av de tre med undersökningen betrodda kardinalkommissarierna utan även av andra kyrkofurstar och romerska magnater. Bland dessa senare namnes särskilt
Gentile Orsini, en son till de som vittnen i processen nämnda Latino
och Golizia Orsini. Birgitta hade nämligen räddat Gentile från svår
sjukdom, när han var sju år gammal, och han betraktades därför
som hennes fosterson.
Den 6 okt. utfärdade Petrus Amelius, patriark av Grado och
påvlig biktfader och referendarius, å påvens vägnar kallelse till konsistorium dagen därpå samt kungjorde beslutet om den stundande
helgonförklaringen.
Om själva kanonisationen och högtidligheterna vid denna äga vi
tro bevarade samtida berättelser. Den viktigaste torde vara den, som
nedskrivts av ett svenskt ögonvittne, Laurentius Romanus eller Lars
Romare, som år 1398 kallas fräter ab extra i Vadstena kloster och
år 1406 klostrets provisor. 8 Av hans berättelse finnes också en
svensk översättning av Rasmus Ludvigsson. 0 Lars Romares berättelse kompletteras i viktiga punkter, särskilt rörande de rituella
ceremonierna vid helgonförklaringen av en berättelse av den nyss
nämnde patriarken av Grado Petrus Amelius, som själv deltog i
högtidligheterna och som nog torde vara ansvarig för ceremonielcts
utformande.7 Slutligen ha vi en skildring i Vadstenadiariet av inun5
Avtr. efter en från holländska till latin översatt version i Vatikanska
biblioteket av K. H. K a r l s s o n i Samlaren, årg. 22 (1901), s. 1—15.
6
Utg. i S a m l i n g a r utg. af S v e n s k a f o r n s k r i f t s ä l l s k n
pot, del 2:1 (1845), s. XXXIV—XXXIX.
7
Avtr. i S c r i p t o r e s r e r u m s v e c i c a i' u in m e d i I K v i, T. [11:2
(1876), s. 241—244.
360
ISAK
COLLIJN
ken Thorirus Andreae. senast nedskriven år 1402 och sannolikt
byggd på någon av de vid tillfället närvarande vadstenamunkarnas
relation om förloppet.8
Stora förberedelser hade i god tid vidtagits för det värdiga firandet
av Birgittas kanonisation. Magnus Petri lät anskaffa 100 vaxljus
om 8 pund vardera, 200 ljus att sätta i stakar om vardera fyra pund.
samt 300 små ljus om två pund vardera, vidare 5 000 — enligt en
källa 15 000 — lampor med tillbehör att hänga dem i, fyra fat med
olja samt så mycket olivkvistar som tio fullastade åsnor kunde bära.
Det påvliga palatsets kapell behängdes med gyllene och purpurfärgade förhängen och andra bonader, och välluktande rökelser anskaffades. På kvällen före kanonisationen, alltså fredagen den 6
okt., började alla de större klockorna i Roms kyrkor att ringa mellan kl. 7 och 10 och efter midnatt från kl. 2 till solens uppgång,
och härmed fortsattes under de två följande nätterna.
Det egendomliga med Birgittas kanonisation är, att högtidligheterna på grund av påvens opasslighet kommo att fördelas på två
dagar, lördagen den 7 och söndagen den 8 okt., ett så vitt jag kunnat
finna enastående fall. Vid Birgittas helgonförklaring tillämpades
också en ritual, som i många avseenden avvek från den hittills
brukliga och i vilken många nya ceremonier ingingo, som bibehållits också vid våra dagars kanonisationshögtidligheter.
Den formella helgonförklaringen ägde rum den 7 okt., då påven
iförd hela sin skrud med den tredubbla tiaran på sitt huvud åtföljd
av samtliga kardinaler, andra högt uppsatta andliga och världsliga
dignitärer, talrika doktorer, präster och munkar begav sig till det
stora kapellet i det påvliga palatset, som var rikt smyckat och upplyst mod 86 stora facklor, och här predikade över ämnet »Viduam
ejus benedicens benedicam et florebit super ipsam sanctificatio mea».
Efter predikan tog påven av sig tiaran och sjöng »Veni creator spiritus». Sedan han åter satt på sig tiaran förklarade han, att Birgitta skulle inskrivas i helgonens bok, samt utdelade avlat åt alla,
som bevistat högtidligheten och som denna och följande dag besökte
Peterskyrkan och klostret San Lorenzo in Panisperna, vilket senare
också samma dag erhöll vidsträckta indulgensprivilegier. Härefter
framträdde det nyförklarade helgonets prokuratorer och anhöllo, att
8
Avtr. i S c r i p t o r e s r e r u m s v o c i c a r n m ni ed i i B v i, T. I: 1,
s, 105—107.
550-ARSM IN S E T
AV
BIRGITTAS
KANON ISA T I O S
361
påven ville utfärda offentliga instrument om helgonförklaringen.
Påven överlämnade då till dem en samma dag daterad kanonisationsbulla. Denna ceremoni, petitio instrumentorum, är en av nyheterna
i ritualen vid Birgittas helgonförklaring liksom också den avslutande ceremonien, som följde härefter, en procession tre gånger runt
palatset, varvid alla, som deltogo i densamma, buro brinnande vaxljus i händerna. Påven hade för sin del erhållit två väldiga ljus, som
buros av två soldater. På kvällen vidtogo sedan högtidligheterna i
Peterskyrkan med en vespergudstjänst, varvid påven själv sjöng den
heliga Birgittas vesperofficium. Kyrkan var prydd med olivkvistar
och strålade både innan och utanför i skenet av de otaliga ljus och
lampor, som Magnus Petri låtit anskaffa. Hela natten brunno 5 000
lampor, för att de troendes tillbedjan ej skulle avtaga.
Följande dag, söndagen den 8 okt.. begav sig påven liksom föregående dag i full ornat åtföljd av hela sin omgivning till Peterskyrkan, där han högtidligen mottogs av samtliga kaniker vid
kyrkan och av en andaktsfylld publik. Liksom på kvällen strålade
kyrkan i tusentals ljus och lampor. Påven höll sitt intåg under en
baldakin företrädd av en vakt om 100 väpnade män ur sitt garde.
Före honom bars ett gyllene kors. Vid högaltaret sjöng påven assisterad av kardinalerna av Frankrike och England missa de sancta.
På mässan följde ett otfertorium, en i många hänseenden märklig
offerceremoni, även denna en del av den nya ritualen, som tillämpades vid Birgittas helgonförklaring. 9 Ur sakristian drog nämligen ett
tåg med de tre kardinalkommissarierna i spetsen fram till påven och
bragto honom olika offergåvor. Främst gick kardinalen av Frankrike, som offrade två brinnande guldsmyckade vaxljus, så följde kardinalen av England, som till påven överlämnade två bröd inhöljda i
dukar, på vilka den heliga Birgittas och de tre kardinalernas vapen
voro broderade; den tredje kommissarien, kardinalen av Bari, lät
tjänare, under det att han själv höll handen på det ena, bära fram
två stora gyllene fat, »scyphi deaurati», med vin, också dessa smyckade med Birgittas och kardinalernas vapen. Alla tre kysste påvens
hand och fot. Sist i processionen kommo Birgittas fem prokuratorer
och en advokat. Dessa offrade vardera ett stort vitt vaxljus, rikt
• Th. K l a u s e r , Die Liturgie der Heiligsprechung; i Heilige Uberlieferung Ildefons Herwegen zum silbernon Abtsjubiläum (Miinster 1938), s.
212—233,
362
ISAKCOLLUN
utsirat med rosor och andra blommor, samt en liten grönmålad bur,
i vilken två vita duvor och två turturduvor befunno sig. Påven tog
emot burarna och lämnade dem till en bakom stående tjänare av
hans hushåll. Det är som sagt första gången som en dylik fågeloblation förekommer i ceremonierna vid en helgonförklaring och
denna oblation har bibehållits även vid våra dagars kanonisationshögtidligheter. Hur denna oblation uppkommit är svårt att förklara.
Duvorna släpptes sedan ur burarna, en symbolisk handling, som väl
skall beteckna de genom det nyblivna helgonets mellankomst befriade
själarna. Efter offertoriet och en predikan av en lärd »monachus
albus» till det nya helgonets pris, inskrev påven egenhändigt Birgittas namn i helgonens gyllene bok och utdelade samma avlatsförmåiier som föregående dag. Högtidligheterna avslutades med en festmåltid hos kardinalen av Frankrike, som utförligt skildras av Lars
Romare. Han nämner bl. a., att för den förnämste gästen kardinalen
av England sattes en stor gyllene skål, ur vilken, då locket avtogs,
en mängd levande fåglar flögo ut och genom de öppnade fönstren
återvunno sin frihet. Kanske det är samma fåglar, som offrades till
påven? Lars Romare omtalar även, att påven dagen förut låtit underrätta Magnus Petri, att han på söndagen ville vara den heliga
Birgittas oeh hans gäst. Detta betydde, att Magnus Petri fick sända
rikligt med mat och vin till det påvliga palatset, bl. a. uppräknar
Lars Romare cn årsgammal kalv, 24 hönor, 24 par duvor, två fat
utsökt vin m. m.
Efter den lysande måltiden hos kardinalen av Frankrike meddelade denne Magnus Petri, att han själv ville bestrida de kostnader,
som voro förenade med kanonisationshögtidligheterna. Dessa lära
dock enligt en uppgift ha åsamkat Vadstena kloster en utgift på
5 000 dukater. Troligen har klostrets beskyddarinna, drottning Margareta 10 , betalat en stor del av denna summa. Det torde också vara
hennes starka ställning i Rom och hennes förbindelser med Bonifacius IX, som åstadkommo, att Birgitta äntligen efter så många
års arbete och så stora svårigheter förklarades för ott kyrkans helgon och alt hennes kanonisation firades på ett så lysande sätt.
som skedde.
Y. B r i l i o t h , Svenska kyrkans historia, Bd I (1941), s. 294 ff.
550-ARSMINNET
AV
BIRGITTAS
KANONISATION'
363
ZUSAMMENFASSUNG
Zur Erinnerung an die Kanonisation Birgittas vor 550 Jahren
[7—8 Okt. 131J1). Vorlesung gehalten am 7 OU. 1941 in der
Kungl. Vitterhels Historie och Antikvitels Akademi.
Die heilige Birgitta von Schweden starb in Rom am 23. Juli 1373. Obwohl
der Gedanke, sie in den Kreis der Heiligen der Kirche aufzunehmen, fast
unmittelbar nach ihrem Tode entstand, so bescliäftigten sich nicht weniger
als drei Päpste, Gregorius XL, Urban VI. und Bonifacius IX. mit der Angelogenheit ihrer Kanonisation, bis der letztgenannte sie am 7.—8. Okt. 1391
in den Katalog der Heiligen einschrieb. Gewisse Voruntersuchungen iiber
ihr Leben und ihr zugeschricbene Mirakeln waren schon am Ende ihres
Todesjahres 1373 vorgenonnnen und der Papst Gregorius XI. hatte eine
Kommission von Kardinalen und Juristen mit der Priifung ihrer Offenbarungen und der Regel des von ihr gestifteten Salvatorsordens beauftragt.
Der Tod des Papstes am 23. März 1378 unterbrach aber die Arbeit dieser
Kommission. Der Nachfolgcr von Gregorius XL, dor ersto Papst des grossen
Scbismas, Urban VI. iibcrnahm die Angelegenheit der Kanonisation von
seinem Vorgänger und setzte eine neue Kommission unter dem Präsidium
des Kardinals von Grado Thomas de Frignano ein, die mit einer eingehenden Untersuchung von Leben und Werken Birgittas beauftragt wurde, die dann
zu dem bekannten Kanonisationsprozess fiihrte. Die Akten dieses Prozesses,
der sich in der Zeit von 3. März 1379 bis zum 13. Aug. 1380 abspielte, sind hauptsächlich in drei Handschriften aufbowahrt, Cod. A 14 in der Kgl. Bibliotek
in Stockholm, Cod. Ottob. lat. 90 in der Vatikanisohen Bibliothek und Cod.
Harleianus 612 im Britischen Museum. Von diesen Handschriften ist der
Valikaiiischc einer der sechzehn Codices, die der Generalkonfessor von
Vadstena, Magnus Petri im J. 1391 dreissig Schreiber >expoditoris calami
fiir das Kardinalkollegium abschreiben liess. Der Hauplprokurator des
Prozesses, der Spanier Ludovicus Alphonsi reichto don Konimissaren 51
Artikel ein, Uber die er Zeugen hören wollte und die die Werke von Birgitta in vita et post mortem betrafen. Die wichtigsten Zeugnisse wurden
von Katharina, der Tochter Birgittas, dem Prior von Alvastra Petrus Olavi
(»depositio copiosissima»), Magnus Petri, dera spanischen Boichtvater Birgittas Alphonsus von Jaen und mehreren römischen Freundcn von Birgitta
wie Latino Orsini und seiner Gattin Golizia, Francisca Papazurra u. a. ra.
nbgegeben. Der Prozess fiihrte jedoch zu keinem unmittelbaren Ergebnis,
ds der päpstliche Stuhl in Kriog mit Neapel verwickelt wurde und Urban VI.
im Okt 1389 starb. Sein Nacbfolger Bonifacius IX. interessicrte sich aber
sobr fiir die Angelegenheit und als der schon genannte Generalkonfessor von
Vadstena, Magnus Petri Weibnachten 1390 nach Rom kam, wurde eine neue
Kommission von drei Kardinalen, darunter dem Kardinal von England Adam
Easton und dem Kardinal von Frankreich Philippo dAloncon oingesetzt.
Dieser Kommission legte nun Magnus Petri neue Suppliken vor, die u. a.
von der Königin Margareta und vom Kloster Vadstena ausgostollt waren.
364
ISAK
COLLIJN
Diese Kommission schlug dem Papst die Kanonisation von Birgitta vor und
endlich wurde am 6. Okt. 1391 ein Konsistorium durch den päpstlichen
Referendar und Beichtvater Petrus Amelius einberufen und die Heilig' sprechung bescblossen.
Grosse Vorbereitungen zu einer wiirdigen Feier waren schon längst getroffen, Mengen von Kerzen und Lampen, Oel und Olivenzweigen zum
Schmuck der päpstlichen Kapelle und der Peterskirche durch die Vorsorge
dos Magnus Petri angeschafft. Uber die Kanonisationsfeier sind wir durch
zwei Augeszeugen genau unterrichtet, Laurentius Roraanus, einen fräter ab
extra im Klostor Vadstena, und den eben genannten Petrus Amelius, der
sicherlich das teilweise ganz neue Zeremoniel ausgearbeitet hatte. Eigenttimlich fiir die Kanonisationsfeier von Brigitta ist, dass sie durch die Unpässlichkeit des Papstes auf zwei Tage verteilt wurde: die forraelle Heiligsprcchung fand am 7. Okt. in der Kapelle des päpstlichen Falastes statt und am
nächsten Tag, Sontag 8. Okt. sang der Papst in der Peterskirche die missa
de sancta, assisticrt von den Kardinalen von England und Frankreich, und
scbrieb nachher den Namen der neuen Heiligen in das goldene Buch der
Heiligen ein. Auch wurden grosse Ablassprivilegien verklindigt. Unter den
neuen Zeremonien bei der Iloiligsprechung von Birgitta können genannt
werden ara ersten Tage die »potitio instrumentoruno, die die Prokuratoren
von dem Papste auswirkten, die Lichterprozession und am nächsten Tage
das Offortorium der Kardinalkommissaren und der Prokuratoren. Eine
noch jetzt gehräuchlichc Vogeloblation wurde hior zum ersten Male eingefiihrt.
Die Feier schloss mit einem von dem Kardinal von Frankriech gobotencn
Fostraahl, der sich auch bereit erklärte fiir die Kosten der Feier einzustehen.
Jedoch soll nach einer Uberlieferung die Kanonisation das Kloster Vadstena
5 000 Dukaten gekostet haben. Dieser Botrag wurde wohl zum grössten Teil
von der Königin Margareta ausgeglichcn. Uberhaupt verdankt man der
starken Stellung dieser Königin in Rom und ihren Verbindungen mit Papst
Bonifacius IX, dass die Heiligsprechung von Birgitta endlich nach so langwierigen Verhandlungen zu stande gekommen war und einen so glänzenden
Verlauf genommen hatte.