Pilgrims resa.
Om Heliga Birgittas pilgrimsresor
© Göran Karle 2006
Den tyske diktaren Josph von Eichendorff (vem minns
honom idag?) skrev för ungefär tvåhundra år sedan dikten
’Der Pilger’, Pilgrimmen. Diktens tema är existentiellt,
ungefär: ’Pilgrimsresa som en metafor för livet’.
Jag har inte kunnat finna en svensk version av Der Pilger,
därför återger jag dikten i min egen översättning (dock har
jag avstått från versradernas slutrim som originalet har.)
Dikten går utmärkt bra att sjunga på koralmelodin »Den
blomstertid nu kommer …«
Man sätter oss till världen,
vi vet ej, varifrån?
Än glöder gryningsljuset,
vår längtan bort är stark,
och världens klang och bilder,
dess vårligt ljusblå lust,
oss lockar starkt, och häftigt
det bävar i vårt bröst.
Se’n runt oss blir det kvalmigt,
knappt världen andas alls.
Berg, slott och skogar kallnat,
har stumnat som i dröm,
och på vårt sinne smyger
sig fruktan tyst och lömskt:,
vi längtar hem så bittert
och vet ej alls, vartåt?
———
Brigit hette en av kelternas gudinnor.
Namnet har alltså förkristna rötter. Kelterna firade sin
Brigit i början av februari, om man uttrycker det i vår
kalender. Brigit var beskyddare av diktning och hantverk,
siarkonst och spådom. Det verkar för övrig som kelterna
hade särskilt gott om just kvinnliga gudomar i sin religion.
Egentligen vet vi inte så mycket om kelternas civilisation
och kultur. När bronsålder gick över i järnålder dominerade
de keltiska folken överallt i västra och centrala Europa. Sen
kom romarna och skapade sitt ’världsvälde’. De utplånade
grundligt de keltiska statsbildningarna som tycks ha varit
svaga. När medeltiden började från 500-talet fanns keltisk
kultur och keltiska språk bara kvar i randområden dit
romarna inte nått: Irland, Skottland, Wales, Cornwall,
Bretagne. I våra dagar finns rester av en keltisktalande
befolkning i dessa områden. Det är märkligt med alla dessa –
kanske ett par miljoner idag – som fortfarande behärskar
keltiska tungomål, vid sidan av ett modernt språk.
Namnet Brigit latiniserades med tiden och blev Brigida.
Kontakterna mellan Europas folk var livliga under
folkvandrings- och vikingatid. Mycket tidigt lånades
personnamn in till Norden. Det blev de kyrkliga namnen
som fick den största spridningen och dit hörde
Brigit/Brigida. Namnet började bli allmän egendom. Så
småningom utvecklades ett antal nordiska namnformer:
Brit(t)a, Beritta, Berit, Birgit, Birit, Brighitta – och Birgitta.
’Vår Birgitta’ – Birgitta Birgersdotter – föddes (brukar man
anse) 1303. När jag skriver det här har det gått jämnt
sjuhundra år sen dess, och år 2003 är det ’Birgittaår’.
När hennes namn skrevs in i helgonens gyllene bok, det
var den 7 oktober 1391, blev hon Sankta Birgitta och hennes
namn spreds över stora delar av världen, ofta i namnformen
Brigid(a). Den 7 eller 8 oktober är det Birgittas dag i
almanackor världen över.
Och på tal om almanackor: det förekommer än idag, till
exempel i Finland, att varianter av ’Brigit’ har namnsdag den
1 februari, alltså ett datum som går tillbaka på firandet av
kelternas gudinna. I den svenska almanackan fanns hon med
på den dagen fram till 1824.
Kristendomen fördes till Irland på 400-talet, genom en
engelsman ironiskt nog, missionsbiskopen Patrick. Mycket
snart blomstrade en rik klosterkultur på den gröna ön, den
konstnärliga och litterära aktiviteten tycks ha varit stor i
klostren.
St. Patrick får ursäkta men till Irlands mest betydande
helgon utnämner jag härmed en kvinna: St. Brigit (som även
kallas St. Bridget, eller Bride).
Hon har omnämnts som ’den gaeliska Maria’ och kallats
’den största kvinnan i Irlands historia’.
De uppgifter som vi har om henne kommer mest ur
tradition och legend. Det är sparsamt med historiska fakta
om hennes liv. Hon föddes runt år 450 och dog 523. I
legenden berättas att Brigit var ett oäkta barn, dotter till en
småkung och hans slavinna. Hon och modern såldes till en
man i det keltiska prästerskapet , en druid. Brigit omvände
honom så småningom till kristendomen. Hon blev fri och
återvände till fadern. När han ville gifta bort henne vägrade
hon trots att det var ett kungligt parti. Hennes vägran var nu
inte så komprometterande, kvinnorna på Irland var i gamla
tider socialt jämställda med männen i många avseenden.
I alla händelser hade pappa kungen tagit så starkt intryck
av Brigits fromhet att han gav upp sin fadersrätt att
bestämma över hennes liv. Hon kunde nu ’ta doket’, alltså
bli nunna, och det vid bara fjorton års ålder. En av Irlands
småkungar skänkte henne ett stycke mark i Kildare. Där
grundade hon det första klostret där även nunnor hade en
plats. Det var alltså ett dubbelkloster, med män och kvinnor
i varsin avdelning men med gemensam kyrka. Det var till
och med så att abbedissans ställning i klostret var högre än
abbotens. Klostret blev med tiden ryktbart även utanför
Irland för att vara bokligt framstående. Det sägs att Brigit
senare grundade kloster på fler platser.
Så långt helgonlegendens berättelse.
Det här med dubbelkloster verkar att ha varit mycket
vanligt innan den romerska kristendomstypen segrade.
Kvinnor och män var på jämställd fot i klostervardagen.
Kvinnorna medverkade också vid utdelningen av
sakramenten. Detta var avskyvärt ansåg man i Rom.
Dubbelklosterformen fanns kvar på några håll i Europa
ända till medeltidens slut trots att den egentligen förkastades
av den romerska kyrkan.
Sankta Brigitkulten spreds över Europa.
I Norden kan man hitta tidiga spår av Brigit/Brigidakulten
bland annat i Lunds stift, och i Skara och Linköpings stift. I
Lunds domkyrka fanns reliker av helgonet i ett skrin på
högaltaret. Hon fanns i ett antal svenska liturgiska källor.
Hennes namn kom, antagligen tidigt, in i ’linköpingsliturgin’.
På 1200-talet hade Brigida en fast plats i kalendern för Skara
domkyrka.
I den gotländska runkalendern från 1328 står Brigidas
namn på den 1 februari, hennes traditionella firningsdag.
Gotland (liksom för övrigt Öland) hörde till det medeltida
Linköpings stift.
Kanske kom Brigida in i Sverige redan med de tidigaste
engelska missionärerna? Prästen Sigfrid från York kom till
Sverige kallad av Olof Skötkonung. Enligt legenden skall
Sigfrid ha döpt kungen i Husaby, vid Kinnekulle, alltså i
Skara stift. Det hände precis i början av 1000-talet och det
var i ett mycket tidigt skede av Sveriges kristnande. Ännu i
många år skulle Frejs tempel – Nordens största och
praktfullaste avgudahus – stå kvar i (Gamla) Uppsala.
’Landet nordanskog’, det vill säga Uppland, var fortfarande
ett verkligt hednaland. Det skulle dröja ytterligare ett sekel
eller två innan kungadömet och den kristna lagen hade
Uppland som utgångspunkt.
Brigidakulten tycks ha varit särskilt stark i Husaby, som än
idag är en plats med en märklig kyrkomiljö. Därifrån kom
biskop Petrus av Skara som i början av 1300-talet instiftade
ett prebende (pastorat) till helgonets ära.
Det kom fler missionärer från England på 1000-talet som
fortsatte Sigfrids verk. En var den helige David, en annan
den helige Eskil, kristendomens kanske första martyr i
Sverige. Vårt land kristnades från söder (Ansgar från
Tyskland) och från väster (England); det var det engelska
inflytandet som vägde tyngst.
En övertygelse som har tillskrivits Sankt Eskil från
England är denna: »Ju längre jag för Guds skull drar bort
från mitt eget land, desto närmare skall jag komma himlen.«
Det var en hållning som också skulle kunna gälla för
Birgitta Birgersdotter.
♦
När Birgitta kom till världen 1303 föddes hon in i dåtidens
absoluta överklass.
Hennes far var Birger Pe(te)rsson, han var lagman och av
upplandssläkt. Hans gård var Finsta som låg strax väster om
Norrtälje. Även Birgers far var lagman, och hans far i sin tur
tillhörde likaså stormännen i den uppländska ’adeln’.
Birger Persson var nog en av de rikaste och mäktigaste
männen i Sverige vid den här tiden.
Hans första hustru Kristina Johansdotter, som avled 1295,
hade en faster som var Ingrid av Skänninge. Denna Ingrid
gjorde pilgrimsresor till Rom och det heliga landet, hon
grundade nunneklostret i Skänninge (1281) och fick
helgonstatus i Sverige.
Det är lätt att kunna tänka sig att här fanns en förebild för
Birgitta.
Birger Persson ville gärna framstå som en from man. Han
besökte påven i Avignon. Han gav stora donationer till
kyrkan. Han hade förstklassiga kontakter med ledarskapet i
ärkestiftet i Uppsala. I många generationer hade man i hans
familj pilgrimsvandrat till aposteln Jakobs grav i Compostela
och till det heliga landet.
Birgittas mor var Ingeborg Bengtsdotter.
Hon var Birgers andra hustru och – kan man gissa –
betydligt yngre än han. Hon födde honom sju barn på
ungefär lika många år: Peter, Bengt, Israel, Ingrid, Margareta,
Katarina och Birgitta. Alla namnen hade helgonanknytning
utom det gammaltestamentliga Israel.
Ingeborg växte upp under Magnus Ladulås regeringstid.
Hennes sociala bakgrund var urstark. Fadern var lagman och
av Folkungaätt. Den mäktiga Folkungaätten! Som regerade i
Sverige, Norge och Danmark under 1300-talet, i Sverige
redan från mitten av 1200-talet. Ingeborg var alltså släkt med
självaste kungen, visserligen på håll, men ändå.
Folkungarna var östgötar och Ingeborg Bengtsdotter kom
också från Östergötland. Släktens stamgods var Bjälbo gård
nära Skänninge. Det låg inom ’klostertriangeln’ Alvastra –
Skänninge – Vadstena. Klostret i Alvastra kom till på 1100talet, de båda klostren i Skänninge under 1200-talet och
Vadstenaklostret ungefär hundra år senare.
Man får försöka föreställa sig hur det såg ut i Birgittas
barndomshem där på Finsta gård i Uppland.
Ingenting finns bevarat till eftervärlden.
Gården låg intill en liten å som rinner ner till sjön
Björken. Litet längre bort låg – och ligger fortfarande –
sockenkyrkan, Skederids kyrka. En ståndsmässig gård för en
mäktig familj i Uppland under högmedeltiden var inte precis
något slott. Gården var en samling trähus kring ’kärnan’ som
var ett hus eller ett torn i sten; alltsammans var omgärdat av
en jordvall. Ett kapell och en huskaplan hörde också till.
Barndomshemmet hade en atmosfär av lagskipning och
politik, av religion och kultur. Mäktiga män kom och for.
Betydelsefulla sammanträffanden ägde rum. Viktiga beslut
fattades efter allvarliga överläggningar.
De små barnen undervisades i hemmet, det var en av
kaplanens uppgifter.
Böcker var ingen vardagsvara. Detta var ännu nästan
tvåhundra år före boktryckarkonsten. Visserligen var
familjen förmögen men handskrifter var dyrbara saker och
därför inte så vanliga.
Däremot berättades det.
Överhuvudtaget berättades det gärna och mycket i gamla
tider ute på den svenska landsbygden, inte minst på kalas när
feststämningen steg upp mot det röksvärtade taket i
storstugan. Och under långa vinterkvällar samlades gårdens
folk i arbetsstugan vid den flammande brasan som gav både
ljus och värme. Där kardades och vävdes och sömmades och
snidades i trä, man sjöng och berättade historier.
För barnen berättade man sagor. De flesta europeiska folk
har en gemensam skatt av sagor.
Och sen alla dessa helgonberättelser! Legender, mer eller
mindre utsmyckade berättelser om helgonens liv, underverk,
lidanden och död.
Den medeltida helgonkultens stora bok var ’Legenda
Aurea’. Den kom i den första handskriften 1282 och var på
latin. Omkring 1300 dök svenska översättningar upp, och
legendsamlingen kompletterades med flera svenska helgon
(’Fornsvenska legendariet’).
Ett svenskt helgon som kan ha fångat den unga Birgittas
fantasi var Helena (Elin) från Skövde som levde på 1100talet. I skiftet mellan hög- och senmedeltid fanns det inget
svenskt helgon som hade samma kyrkliga festrang i
Skarastiftet som Helena, hon var jämställd med årets största
kyrkliga högtider.
Enligt legenden var Helena född av förnäma föräldrar och
blev som barn ’undervisad i Herrens lag’. När hon senare i
livet blev änka valde hon att inte ingå ett nytt äktenskap.
Hon föredrog änkeståndet och ville förenas med Gud i ett
andligt äktenskap. På egen bekostnad lät hon bygga en stor
del av kyrkan i Skövde. Hon drog på pilgrimsfärd till det
heliga landet. När hon återvände föll hon offer för några av
sina motståndare. Efter hennes död inträffade så många
underverk att ärkebiskopen i Uppsala anhöll hos påven att
Helena skulle skrivas in i helgonens gyllene bok. Men någon
kanonisation blev det aldrig.
♦
Barndomsdrömmar. Barndomslivets föreställningar,
fantasier om utkorelse, inbillningskraften hos ett litterärt
begåvat och formskapande barn.
Redan den sjuåriga Birgitta möter himladrottningen som
frågar: »Vill du?«
Birgitta behövde sannerligen inte sakna stimulanser från
helgonlegendernas värld eller förebilder där hon kunde
spegla sin fantasi.
Jag har pekat på tre möjliga helgonideal för den blivande
klostergrundaren: irernas Brigit/Brigida, Ingrid av Skänninge
och Helena av Skövde.
För mig framstår namnhelgonet Sankta Brigida med en
särskild lyskraft och förmåga att fängsla ett barns fantasi.
Våra mest älskade berättelser ville vi ju höra om och om
igen; bara motvilligt lät vi sagoberätterskan slippa undan.
»En från barndomen ingrodd påverkan från en ofta hörd
hjältesaga«. Så skriver Emilia Fogelklou om Brigidas möjliga
inverkan på Birgitta Birgersdotter.
Det handlar om en historiskt sett kort tidsperiod på tvåtill trehundra år från Brigidakultens entré i Sverige och fram
till Birgittas barndom. Hennes mor Ingeborg hade vuxit upp
med Brigida som en del av den kyrkliga vardagen. I slutet av
högmedeltiden stod helgonet på topp i södra Sverige.
Ett inslag i Birgitta Birgersdotters klosterplaner var direkt
hämtat från Brigida: tanken på ett dubbelkloster med plats
för både nunnor och munkar. Detta var ju milslångt från
Roms horisont, ändå förde hon fram sin plan till påven.
Fogelklou kommenterar dubbelklosteridén:
»Det är närmast ofattligt att vår Birgitta alls fick sin regel
igenom, trots det att den ju i praktiken snart nog reducerades
till nunnekloster på de flesta håll.«
♦
När Birgitta ännu var ett barn – hon var tio år – dog mor
Ingeborg. Tre år senare gifte Birger Persson bort sin yngsta
dotter till den artonårige Ulf Gudmarson från Östergötland.
Hon blev nu husmor på den stora gården Ulvåsa vid sjön
Boren.
Det var naturligtvis ett ståndsmässigt parti.
Ulf var av mycket god ätt. Hans far var lagman och god
vän till Birger Persson. Själv blev Ulf senare både lagman av
Närke och riksråd.
När Birgitta var sexton föddes det första barnet, Märta.
Några år senare kom sonen Gudmar. Det skulle bli
ytterligare sex barn under de följande femton-sexton åren.
Resan till Nidaros. Resan till Nidaros (Trondheim) var
Birgittas första riktigt långa pilgrimsfärd. Om den
överhuvudtaget ägde rum. Det är mycket tunt med historiska
belägg. Vad som finns är ett vittnesmål av dottern Katarina i
kanonisationsprocessen.
Dessutom finns det fragment av typen tradition, eller
diktning, eller båda i oklar förening. Vi vet inte heller säkert
när resan gjordes, om den gjordes. Det kan ha varit i slutet
av 1330-talet. Då var hon ännu en ung kvinna.
Varför alls till Nidaros?
Ett rimligt svar på frågan är att Nidaros var Nordens
viktigaste pilgrimsmål under medeltiden. Under en period
var denna vallfartsort en av de mest besökta i Europa.
Där bakom döljer sig en helgonlegend.
År 1030 i mycket tidig kristen tid i Norden ville Olav
Haraldsson ’den helige’ återta makten över Norge från
danskarna. Detta befrielsekrig inledde han med en marsch
som gick från den svenska Östersjökusten (dit han tagit sig
från sin exil i Ryssland) genom Medelpad och Jämtland, över
Kölen mot Trondheim. Vid Stiklestad inte långt från
Trondheim stod ett slag där Olav Haraldsson stupade.
Kort efter sin död fick han helgonrykte. Med tiden blev
det en utbredd Olavskult i Norden.
Hans grav finns i Nidarosdomen.
Den väg Olav Haraldsson valde för sin marsch var den
urgamla huvudförbindelsen och handelsleden mellan
Bottenhavet och Nordatlanten. Över fjällryggen bedrevs det
sen gammalt en livlig byteshandel. Den här vägen blev det
norra huvudstråket för pilgrimer till Nidaros. ’Den heligaste
vägen’ som den kallats började i Sankt Olofs hamn vid
Selångersfjärden, det var en av Nordens viktigaste hamnar
under medeltiden. Till Nidaros var det ungefär trettiosex
svenska mil, någon har räknat ut att vandringen tog tjugotvå
dagar för en vanlig pilgrim, inräknat några dagars vila.
En aspekt på Birgittas botfärd till Nidaros (alltså: om den alls
ägde rum …) är den att hon – kanske – befann sig i en
personlig kris vid den här tiden. I mitten av 1330-talet hade
hennes och Ulfs relation försämrats. Birgitta lämnade Ulvåsa
för att börja arbeta utanför hemmet. Hon lämnade också
barnen, utom Gudmar, den förstfödde sonen, som hon tog
med sig.
En – låt vara aningen försenad – trettioårskris.
Bakgrunden var att kungen Magnus Eriksson hade gift sig
(året var 1335) med Blanche från Namur i Flandern. Nu
behövde drottning Blanka en ’magistra’ – en handledare för
att komma in i det nya landets språk och seder.
Den uppgiften blev Birgittas arbete.
Det blev ett kringflackande liv. Kungen regerade genom
att resa runt i Sverige och i Norge. Bara en mindre del av
året var hovet i Stockholm. Kalmar var viktigare ’vårt
mäktigaste hus och stad’ enligt kungen, och Bohus när han
ville vara i Norge.
Gudmar sattes i skola i Stockholm. Han dog efter ett par
år och fick sin grav i Storkyrkan. Uppgifterna varierar om
hans ålder, han kan ha varit 15 eller 16 år gammal.
Möjligen var det just vid den här tiden – 1338 eller året
efter – som botfärden till Nidaros ägde rum.
Hon kan ha rest utan att ha haft Ulf vid sin sida.
Vägarna norrut mot Nidaros omtalas så tidigt som 1075
genom Adam av Bremen. Pilgrimslederna genom de
nordiska bygderna var överraskande tätt förgrenade. Den
som i likhet med Birgitta utgick från södra Sverige hade
många olika vägar att välja bland.
Det finns en jämtländsk tradition som säger att hon skulle
ha passerat Pilgrimstad i Jämtland på vägen till Nidaros. Hon
skulle också ha övernattat i ett ’själahus’ i Hovdsjö i östra
Jämtland. Idag finns huset att beskåda på Jamtli i Östersund.
I Åre finns en källa där hon lär ha släckt sin törst.
En annan tradition är att Birgitta på sin väg tillbaka skulle
ha gått söderut på den gamla allfarvägen över Dovrefjäll och
genom Gudbrandsdalen. Det skulle ha tagit henne 35 dagar
att nå fram till Östergötland.
Vi vet inte vilken väg hon valde för Nidarosresan (som
sagt: om den alls ägde rum). Fältet är fritt för spekulationer.
Av någon anledning brukar de som skrivit om saken bortse
från sjöresor som en möjlighet. Det var annars det snabbaste
och säkraste sättet att ta sig fram Också det bekvämaste;
kanske är detta haken för Birgittas levnadstecknare: när hon
gör en botvallfärd bör den vara lång och strapatsrik och
företas till fots med pilgrimsstaven i hand och tagelskjortan
på. Jag föreställer mig att en resa som den här också hade ett
starkt inslag av reseäventyr som kunde locka förmöget folk
som behövde liva upp sig; sådana fanns det gott om i
Birgittas närhet. Alltså helt enkelt ett slag medeltida
pilgrimsturism i gruppresans form. Strapatser kunde man
lugnt räkna med under alla omständigheter, sjöresa eller inte
sjöresa.
Jag erbjuder härmed ett alternativt scenario med fru
Birgittas vallfärd till Nidaros:
I mitten av juni det året samlades man i Linköping som uppgjort
var. Det var många som ingick i Birgittas sällskap, och det var
förnämt och rikt folk dessutom med gott om tjänare i sitt följe.
Stämningen var hög inför resan, alla väntade sig ett spännande äventyr.
Över hela sommaren skulle man vara borta.
I Linköping fanns domkyrkan och biskopen. Det var viktigt att
han välsignade företaget. Han skulle också utfärda lämpliga – och
nödvändiga – färdhandlingar. Sedan några år tillbaka fanns det
kungliga regler om att pilgrimer i Norge måste medföra ’vitnebrev’. Det
var ett slags pass som biskopen bland andra hade befogenhet att ställa
ut.
Från Linköping tog sig det förnäma sällskapet ut till kusten, till
den stora hamnen i Söderköping intill Sankt Annas skärgård. I god
tid hade man gjort upp om sjötransporten och fartyget låg nu i hamnen
och väntade. Före ombordstigningen hann man med ett sista
kyrkobesök i den ganska nybyggda Sankt Laurentii kyrka. Man
besökte också franciskanklostret.
Tidigt på morgonen la fartyget äntligen ut från Söderköping. Det
var en befriande känsla när den friska sydvinden fyllde seglen och gav
skeppet fart mot norr. Nu hade man framför sig många dagar till sjöss
och man förväntade sig flera strandhugg som skulle göras utefter
kusten.
Ett par veckor senare seglade man in på Selångersfjärden och la till
i Sankt Olofs hamn.
Nu tog den långa vandringen vid. Eftersom vägen delvis gick genom
fjällterräng måste man räkna med att ta god tid på sig. Tre veckor
skulle man vara på väg. Man hade god hjälp av hästarna som
medfördes, de fick bära inte bara packningen utan också resenärer som
tröttnat på att vandra till fots. Man följde ’den heligaste vägen’ till
målet i Nidaros. Dit skulle man anlända allra senast den 28 juli, i tid
för den stora kyrkohögtiden – Olavsfesten. Den började just den dagen,
på kvällen klockan sex med en vesper i Kristkirken.
Olavsfesten var vida berömd både för sina kyrkliga delar och för de
världsliga inslagen. Dessa dagar vimlade det i Nidaros av besökande
från när och fjärran. För många i Birgittas sällskap var själva festen
resans höjdpunkt.
Ett stycke in i augusti påbörjades hemresan. Man följde allfarvägen
söderut, över Dovrefjäll och genom Gudbrandsdalen. I höjd med
Hamar vek man av mot sydöst, och tog sig genom Österdalen fram till
Klarälven som man sedan följde ner till Vänern.
Tidigt i september var man tillbaka igen i Östergötland.
Resan till Compostela. Birgittas andra långa pilgrimsresa
företogs ett par år efter Nidarosresan. Den gick till Santiago
(’Sankt Jakob’) de Compostela, i nordvästra Galicien, i
nuvarande Spanien. Den här resan vet vi att den verkligen
ägde rum och vi vet också att Ulf var med.
Vid den här tiden var förmodligen Compostela vid sidan
av självaste Rom det viktigaste målet för botvallfärder i
Europa.
Bakom detta förhållande fanns det – förstås – en legend.
Jakob var en av Jesu tolv apostlar. Han led martyrdöden i
Jerusalem år 41, något som berättas i Apostlagärningarna
12:2. I början av 800-talet hävdades det första gången att
hans grav fanns i Spanien. En katedral byggdes över det som
man menade var apostelns kvarlevor.
Resan till Compostela var riktigt lång, ganska farlig och
garanterat fylld av strapatser. Så de många barnen fick stanna
hemma, de minsta placerades ut i kloster. Ressällskapet
utgjordes av Birgitta och hennes Ulf, och en prästvigd munk
Svennung, samt tjänstefolk och kanske ytterligare ett antal
deltagare som vi idag inte känner till. Alltså var det ett
ganska stort sällskap.
Året var 1341, det har sagts att de ’antagligen gav sig iväg
sommartid’. Någon gång under senvåren är troligare menar
jag; de ville nog gärna vara säkra på att hinna fram till
apostelns martyriedag som firades i Compostela den 25 juli.
För den som kom från Norden var det en lång och
mödosam resa. I princip fanns två resmöjligheter, sjövägen
och landvägen. Sjövägen var säkrare, bekvämare och
snabbare, men den kostade stora pengar. Om man valde
landvägen måste man räkna med tredubbelt längre tid för att
ta sig genom Tyskland och Frankrike. Med start i
Östergötland handlade det då om en restid på runt två
månader i varje riktning. Det förutsatte att inga större
förseningar inträffade utefter vägen.
Förseningar eller inte, planerat eller oplanerat –
hursomhelst tog Birgitta och Ulf god tid på sig, de var
tillbaka i Sverige först till våren påföljande år. Eftersom de
var förmöget folk hade de förvisso råd att välja den
bekvämare sjövägen. Den långa restiden tyder på att de
färdades till lands. Säkert ville de också se så mycket som
möjligt utefter vägen: besöka vallfartsorter, kyrkor, kloster,
heliga källor och allt vad som nu kunde locka en passionerat
troende 1300-talsmänniska.
En vanlig väg för pilgrimer var ’Niederstrasse’ som utgick
från Köln/Aachen och som seadn drog över Paris-OrléansBordeaux till Pyrenéerna. Nordborna kunde också välja en
sydligare väg ’Oxeveien’. Den gick från Jylland via Elbe
genom Rhendalen och Oberrhein (där man passerade inte
långt från Wissheim) och sedan vidare genom Burgund och
över Cenralmassivet för att till sist ansluta till Niederstrasse i
västra Frankrike.
Vilken resväg som Birgitta och Ulf valde på utresan är
oklart. Det verkar rimligt att de passerade Köln men det är
väl också det enda som kan vara någorlunda klart.
På hemvägen vet vi att de tog vägen genom Flandern. Det
talar för att de valde Niederstrasse och passerade över Paris.
Ulf blev svårt sjuk i Arras, en ort som ligger strax söder om
den nuvarande belgiska gränsen. Det var här som Birgitta
skrev ner den första av de ’uppenbarelser’ som hon hade i
vuxen ålder.
Några år efter hemkomsten avled Ulf, i Alvastra kloster, där
han också begravdes. Det exakta året är oklart, det var
kanske 1344 eller möjligen 1346.
Ulfs död blev vändpunkten i Birgittas liv.
Emilia Fogelklou kallar det för ’en själsvändning’. Aldrig
mer ville Birgitta dela sig på två håll! Fogelklou skriver:
»Härligt rik var hon förut: hälsa, ägodelar, ära, söner,
högättade föräldrar – allt detta [ … ] Utarmad, ensam, tömd
på allt som ägt hennes hjärta vill hon stå inför sin Gud.
Hennes vilja därtill är ovillkorlig nu, nästan krampaktig av
iver. Och med radikal kraft hugger hon av det sista band,
som håller henne fast i saknad efter det förgångna. Hon bar
ju ett ’fingergull’, det som den döende Ulf tryckt på hennes
hand med bön, att hon skulle tänka på hans själ. Men efter
’få dagar drog fru Brita själv ringen av sitt finger’. Den
avgörelsehandlingen var ej lätt för någon annan att förstå.
Och den förr så oklanderliga fru Birgitta blir plötsligt
föremål för allvarligt klander. Förut synes hon ha suttit som
en medelpunkt för gillande fränder och vänner. Nu ger hon
sig ut på ensamma, för andra obegripliga vägar«.
Resan till Rom. Som änka bodde Birgitta i ett gästhus intill
Alvastra kloster. Det skulle dröja några år innan det blev
dags för nästa långa resa, den här gången till Rom. Romresan
var ingen vanlig pilgrimsfärd. Den var ett resultat av Birgittas
politiska ambitioner och av hennes planer på en
klosterorden.
Birgitta var djupt engagerad av det pågående
’hundraårskriget’ mellan Frankrike och England. Hon tog
initiativ till ett medlingsförsök, det pågick under våren till
hösten 1348. Hon skickade Alvastras prior Peter Olofsson
och Åbobiskopen Hemming till påven Klemens i Avignon,
och till den franske kungen Filip och den engelske kungen
Edvard. Det var ett ambitiöst fredspolitiskt projekt som
dessvärre blev ett fiasko (kriget tog slut först 1453).
En kyrkopolitisk tanke som vid den här tiden sprang fram
hos Birgitta ’som en oemotståndlig inre ingivelse’ var att
uppmana påven därnere i franska Avignon att reformera sin
kuria och lämna exilen för att återvända till Rom.
Året 1350 skulle vara ett kyrkligt festår, ett jubelår, det andra
i kyrkohistorien. Kurian sände ut ’bullan’ om jubelåret i
augusti 1349. Det var en av Birgittas politiska tankar att
påven och kejsaren skulle mötas i Rom under själva
jubelåret. För detta ville hon verka.
Klosterprojektet i Vadstena slutligen. Birgittas planer
stöddes av kungen Magnus Eriksson och drottning Blanka.
Stödet bestod bland annat i att de donerade egendom i
Vadstena. Vad Birgitta nu måste ha var påvens tillstånd för
sin orden. Hon gjorde det inte precis lätt för sig med sin
påvekritiska hållning och sina planer för ett gemensamt
kloster för män och kvinnor.
Nu var det sommaren 1349 och Birgitta hade bestämt sig
för att resa till Rom. Eller rättare sagt: Kristus hade befallt
henne att bege sig till Rom:
»Kristus talade till sin brud« (d v s Birgitta själv) »när hon
var i Alvastra kloster, och sade: ’Gå till Rom och stanna där,
tills du får se påven och kejsaren, och tala å mina vägnar till
dem de ord, som jag skall säga dig’«.
Inte kunde hon föreställa sig att det skulle dröja »… femton år, innan påven Urban V och kejsar Karl av Böhmen
kommo dit …« (ur Uppenbarelserna, Revelationes extravagantes 8).
Hon skulle komma att bli kvar i Rom i nästan tjugofyra år,
livet ut, hon som nog egentligen, handen på hjärtat, snart
ville hem igen för att äntligen komma igång med sitt
klosterbygge?
Birgitta förberedde sig för en avresa tidigt på hösten.
Framför resenärerna låg tre månaders strapatser. Det gällde
att vara på plats i Rom i god tid inför julen 1349 – jubelåret
skulle invigas med festligheter vid jultiden. Med i det stora
sällskapet fanns också den artonåriga dottern Katarina, hon
lämnade make, hus och hem för att följa sin mor på resan.
Det ansågs allmänt bland nordliga resenärer till Rom att
hösten var den bästa tiden för resan. Man slapp den
tryckande sommarvärmen utmed vägen och man var mindre
utsatt för sjukdomar. Malaria var en plåga i Italien särskilt
under sommarhalvåret och vintern i Rom ansågs
hälsosammare än sommaren.
Även för den här resan är själva resvägen tämligen okänd.
Det ligger nära till hands att tro att man valde en nordlig väg
som anknöt till Flandern och Paris. Sällskapet fick färdas
genom ett Frankrike som plågades inte bara av krig, också
pesten rasade – digerdöden härjade som värst de här åren…
människor dog i tiotusetal.
Från Paris kan man ha dragit genom Burgund och sedan
till Schweiz och alppasset vid Grand St. Bernard. Där fanns
ett kloster som resenärer till Rom använt som härbärge ända
från 1100-talet. Alppassagen var fruktad bland
romresenärerna. Birgittas sällskap bör ha klarat av den senast
i början av november för att slippa färdas på vägar som
förvandlats till iskanor eller utsätta sig för djup snö och svår
köld.
På andra sidan alppasset finns Aosta och vägen fortsätter
över Vercelli ner mot Milano. Till Milano kom Birgitta, det
vet vi, besöket där blev omtalat.
Det brukar anses att man tog sig från Milano till Genua
och därifrån sjövägen till Ostia, Roms hamnstad. Dit kom
man i tid för julfirande och jubelår efter att ha avverkat en
vägsträcka på uppskattningsvis 250 svenska mil under tre
månader.
Resan till det heliga landet. Bortanför Rom lockade det
största pilgrimsmålet av alla, det heliga landet. Med tanke på
traditionerna i hennes familj kan man tänka sig att det hade
föresvävat Birgitta tidigt i livet att få gå på den mark där
Jesus vandrat. Men den här resan skulle ändå komma att
dröja mer än två decennier efter hennes ankomst till Rom.
Vad fick henne att vänta och tveka? Ålder och kroppens
skröplighet? Eller väntade hon på ett tecken att det var dags
för uppbrott?
Ett tecken kom till slut: »Guds son talar till den heliga
bruden och säger: Faren nu från Rom till Jerusalem! Varför
skyller du på din ålderdom? Jag är naturens skapare, jag kan
försvaga och förstärka naturen såsom mig behagar« (ur
Uppenbarelserna, Revelationes 7:9).
I början av 1372 bröt hon upp, nu som en åldrad kvinna,
hon fyllde sextionio det året. Tre av barnen följde henne på
resan: Birger, Karl och Katarina. I sällskapet ingick minst
ytterligare sju – åtta personer. Resvägen är väl känd: Längs
Via Appia till Neapel, därefter sjövägen via Sicilien och några
av de grekiska öarna till Cypern och Jaffa (idag Tel Aviv).
Ett år senare är hon tillbaka i Rom. Då är hon sjuk i sin
kropp och känner leda och tvivel inför allt. Hennes krafter är
uttömda. Själva uppenbarelsevärlden sviker henne. Hon har
nu fyra månade kvar i livet.
Den sista långa resan – hem. När Birgitta har några få
dagar kvar att leva visar sig Jesus Kristus, och han säger till
henne:
» [ … ] nu (är) tid att det, som jag lovat dig, uppfylles,
nämligen att du klädes till nunna framför mitt altare och
inviges. Och du skall hädanefter räknas icke blott som min
brud utan även som nunna och moder i Vadstena. Dock må
du veta, att du skall nedlägga din lekamen här i Rom, tills
den kommer till den plats, som är beredd åt den, ty det
behagar mig att skona dig från mödorna och räkna din vilja
för fullbordad gärning« (ur Uppenbarelserna, Revelationes, 7:31).
Den 23 juli 1373 dör Birgitta i huset vid Piazza Farnese.
I december lämnade liktåget Rom. I hela sju månader skulle
man vara på väg med Birgittas kvarlevor. Det stora sällskapet
på kanske tjugo personer tog en östlig väg upp till
Östersjökusten, över Wien och genom Böhmen (Tjeckien)
och Polen. I juli 1374 ställdes kistan upp i det träkapell i
Vadstena som man byggt i väntan på att klosteryrkan skulle
bli färdig.
Birgitta fick aldrig se sin klosterorden i Vadstena
förverkligad. Påvens tillstånd kom så småningom, det
omfattade både ett nunnekloster och ett munkkloster. Nu
blev det istället dottern Katarina som fick leda klostret.
————
