UNIVERSITY OF GOTHENBURG Department of Earth Sciences Geovetarcentrum/Earth Science Centre Fe- Cu- Mo sulfidförekomsten och associerade hydrotermala omvandlingar runt Killingberget Niklas Häggendal ISSN 1400-3821 Mailing address Geovetarcentrum S 405 30 Göteborg B835 Master of Science (60 credits) thesis Göteborg 2014 Address Geovetarcentrum Guldhedsgatan 5A Telephone 031-786 19 56 Telefax 031-786 19 86 Geovetarcentrum Göteborg University S-405 30 Göteborg SWEDEN Abstract The area around Killingberget in the Central Swedish Ore district Bergslagen hosts a magnetite-hematite mineral occurrence accompanied by epigenetic pyrrhotite- pyritechalcopyrite and molybdenite. This occurrence have been investigated through field mapping, microscopic studies of thin sections and polished opaque pucks and complimented with literature studies. The host rock consist of originally felsic metavolcanite, marble and metabasite. These rock-types have been hydrothermally altered into quartz- muscovite- schist, skarn, and tremolite- talc- schist, respectively. An unaltered diabase cuts through the entire sequence. Studies of thin sections indicate that additional stages of alkali metasomatism, magnesium metasomatism and calcium-silicate alterations have affected the felsic metavolcanite, probably in association with the sulphide mineralisation, as everywhere else in Bergslagen. Molybdenite mineralisation is restricted to the tremolite- talc- schist, accompanied by magnetite skarn, and is only observed in the mining waste dumps. Hence the molybdenite mineralisation is very local and no continuation could be found during detailed mapping. It is concluded that the molybdenite is probably of sub-economic value. Keywords: Molybdenite, hydrothermal alterations, Bergslagen, Hjulsö granitegranophyre complex. 2 Sammanfattning I området kring Killingbeget, centrala Sveriges malmdistrikt Bergslagen, finns en magnetit-hematit mineralisering återföljd av epigenetisk magnetkis- svavelkiskopparkis samt epigenetisk molybdenglans. Denna fyndighet har undersökts genom fältkarterade, mikroskåpstudier av tunnslip samt polerade opakpuckar samt komplimenterat med litteraturstudier. Omgivande berg består ursprungligen av felsisk metavulkanit, marmor och metabasit. Dessa bergarter har blivit hydrotermalt omvandlade till respektive kvarts-muskovitskiffer, skarn och tremolit-talk-skiffer. En ej omvandlad diabas skär igenom hela sekvensen. Studier av tunnslip indikerar att flera steg av alkalimetasomatos, magnesiummetasomatos och kalksilikatomvandling har omvandlat den felsiska metavulkaniten, troligtvis i samband med sulfid mineraliseringen, lik som skett i övriga Bergslagen. Mineraliseringen av molybdenglans är begränsad till tremolit-talk-skiffer, följd av magnetitskarn och är enbart återfunnen i varp. Då ingen förläning hittas under detaljkarterandet och mineraliseringen är väldigt lokal antags den troligtvis bara hålla ett subekonomiskt värde. Nyckelord: Molybdenglans, hydrothermala omvandlingar, Bergslagen, Hjulsjögranit-granofyrkomplex. 3 Innehållsförteckning Abstract..........................................................................................................................2 Sammanfattning..............................................................................................................3 Introduktion....................................................................................................................5 Metod.............................................................................................................................5 Bergslagens regional geologi.........................................................................................5 Bergslagens vulkanisk-sedimentära bergarter...........................................................5 Järn och sulfidmineraliseringar i Bergslagen............................................................8 Bergslagens graniter och W-Mo mineraliseringar.....................................................9 Vulkano- sedimentära och plutoniska bergarter i Hjulsjökomplexet......................12 Killingbergets lokala geologi.......................................................................................14 Felsisk metavulkanit................................................................................................16 Metabasit.................................................................................................................16 Diabas......................................................................................................................17 Skarn........................................................................................................................17 Skiffer......................................................................................................................19 Killingbergets mineraliseringar och hydrotermala omvandling...................................20 Stratabundna magnetit-hematit stråk i metavulkanitformationer............................20 Epigenetisk magnetkis-svavelkis-kopparkis i skarn................................................21 Killingbergets molybdenitförekomst ......................................................................21 Hydrotermala omvandlingar....................................................................................22 Alkalimetasomatos..................................................................................................23 Magnesiummetasomatos.........................................................................................23 Kalksilikatomvandling i metavulkanit med kontakt till metabasit..........................24 Diskussion....................................................................................................................25 Slutsats.........................................................................................................................26 Tack..............................................................................................................................26 Referenser.....................................................................................................................26 4 Introduktion Detta arbetes syfte är att undersöka molybdenmineralisering vid Killingberget ur ett prospekteringsrelaterat perspektiv. Framförallt har de molybdenitbildande processerna och de relaterade hydrotermala omvandlingarna granskats. Detta har skett genom en malmgeologisk kartering och i anslutning till detta en mikroskopisk undersökning av tunnslip och opakpuckar. Arbetet är på 30 HP, motsvarande en termins studier höstterminen 2006. Området uppmärksammades av Inge Samuelsson (Hällefors), och International Gold Exploration AB (IGE) erhöll undersökningstillståndet. IGE har även stått för ekonomisk sponsring av detta arbete. Handledare är Rob Hellingwerf, dåvarande professor i Malmgeologi vid Luleå Tekniska Universitet. Under fältperioden har Inge Samuelsson fungerat som extrahandledare. Metod Fältarbetet utfördes genom en kartering av området sommaren 2006. 142 hällar samt varphögar undersöktes och stuffer samlades in för klassificering. Bergartsidentifieringen i fält utfördes med hjälp av lupp, saltsyra och magnet, observationerna jämfördes även med SGU: s beskrivning över området (Lundström, 1995). Dessa data användes sedan för att konstruera kartor i ArcGIS för en överskådligare presentation. Utöver Killingberget har några dagbrott och gruvor ungefär tre kilometer norrut undersökts. För att kunna identifiera bergarternas sammansättning och bildningsmiljö har sammanlagt 27 tunnslip och fyra polerbitar undersökts. Tunnslipen har även använts för att kunna bestämma den metamorfa graden och de hydrotermala omvandlingarna. För bestämningar av den metamorfa graden har typmineral för olika facies använts hämtade från Nesse (2000) och Blatt H. et al (1996). Denna information har plottats i ArcGis för en mer visuell presentation. Bergslagens regional geologi Killingberget ligger i Bergsslagen vilket är ett malmrikt distrikt i den sydvästra delen av Svecofenniska delprovinsen, tillhörande den Svekokarelska provinsen på den baltiska skölden. Den Svekokarelska provinsen delas in i två delprovinser där den karelsk lapponiska sträcker sig från västra Karelin till Finska Lappland och nordligaste Sverige medan den svecofenniska delprovinsen sträcks ut sydväst från föregående. Ifrån Norrbottens län i norr ner till norra småland, i väst begränsas delprovinsen av det Transskandinaviska magmatiska bältet. Figur 1 visar den svecofenniska provinsens utbredning (Lundström 1995). Bergslagens vulkanisk-sedimentära bergarter. Metavulkaniter dominerar två större regioner av den svecofenniska delprovinsen, Skelleftefältet-Kirunaområdet i norr och Bergslagen i söder. I dessa två områden återfinns sedimentära bergarter som kalkstenar och argilliter underordnade vulkaniterna. Mellan dessa finns området den bottniska bassängen, vilken har en 5 tydlig fortsättning in i Finland. Figur 1: Karta över fennoskandia med den svecofenniska delprovinsen, röd cirkel visar innom vilken del studieområdet befinner sig. (www.nrm.se) Genom den bottniska bassängen återfinns mäktiga lagerföljder av gråvackor och argilliter med underordnade basiska vulkaniter (Lindström et al, 2000). Metavulkaniterna i Bergslagen går ofta under namnet leptiter och har genom radiometrisk åldersbestämning (U/Pb) daterats till mellan 1.90 och 1.86 miljarder år (Welin et al 1980, Åberg et al 1983). Vulkaniterna har bildats genom riftbaserad vulkanism av kalderatyp. Dessa har varit uppdelade i vulkaniska öbågar med mellanliggande sedimentationsbassänger. Då vulkanismen var riftbaserad orsakade detta bildningen av graben i vilka det avsattes material under senare vulkanisk aktivitet (Oen et al.1982). Malmfyndigheterna i Bergslagens suprakrustala serie har bildats genom magmatiska, 6 hydrotermala och sedimentär-exhalativa system. Detta har ägt rum genom fyra stadier vilka avsatt tre leptitgrupper, Understa leptitgruppen, Mellersta leptitgruppen och slutligen Översta leptit-hälleflinta-och skiffergruppen (Oen et al.1982). Initialt skedde det tidiga vulkaniska stadiet där deposition av Understa leptitgruppen avsattes genom vulkanism. Då vulkanismen skett periodvis med lugna mellanperioder har tunna linser av kalkstenen bildats i vulkaniterna vilket medför att Understa leptitgruppen består av felsiska pyroklaster och tunna kalkstensbäddar (Oen et al.1982). Det andra stadiet är det initierande riftstadiet med en nordnordvästlig riktning vilken bidrog till bildandet av blockförkastningar i denna riktning. Här bildades stora riftbassänger och avsättningen av den Mellersta leptitgruppen, vilken består av felsiska pyroklaster, kalkstenar och bandningar av pelit, karbonat, kisel och järnformationer. Mellersta leptitgruppen avsattes främst i de bildade riftbassängerna och i mindre bassänger nära vulkancentra. Ytnära intrusioner av felsisk magma i havsbottnen har gett upphov till sedimentär-exhalativa bildade lager av bandade kisel, kalk och manganjärnformationer. Intrusionerna har även resulterat i den förhöjda sulfidhalten som återfinns i den övre delen av Mellersta leptitgruppen. Till följd av förkastningarna sker en deformation i form av vertikal skjuvning följande den nordnordvästlig riktningen (Oen et al.1982; Lindström, et al.1991). Tredje stadiet är själva riftstadiet med fortsatt uppsprickning längs den nordnordvästliga riktningen och mer blockförkastningar samt skjuvningar längs denna. I detta stadium bildas Översta leptit-hälleflinta- och skiffergruppen. Felsisk magma tränger upp genom riftstrukturerna och avsätter vulkaniterna. I riftbassängerna avsätts sedimentära bergarter som skiffer och siltstenar. Vidare sker flertalet intrusioner av mafisk magma i form av gångar och flöden. Ytnära felsiska intrusioner i havsbottnen gav upphov till sedimentär-exhalativa system tillsammans med skarnbildning i Övre leptit-hälleflintaformationen. Slutet av stadiet är markerat av avslutande vulkanism av mafisk och felsisk sammansättning jämte avsättningar av skifferformationer. Serorogena granitoidintrusioner fortsatte driva på lokala hydrotermala omvandlingar vilka bidrog till bildning av skarn och sulfidmineraliseringar (Oen et al.1982; Lindström, et al.1991) Slutligen kommer postriftstadiet med konglomeratavsättningar i bassängerna, kompressionsledd deformation och metamorfos. Här intruderar lokala graniter och bidrar till lokal höggradig metamorfos. I samband med intrusioner av både felsisk och mafisk sammansättning bildas mer skarnmineraliseringar (Oen et al.1982). Bergslagens intrusiva bergarter kan grovt delas in i tre huvudgrupper. Den äldsta gruppen är de så kallade Urgraniterna, dessa är primorogena, d.v.s. de har intruderat under början av orogenesen. Detta har medfört att Urgraniterna följer samma metamorfa och strukturella mönster som sina sidobergarter och genomsätts av samma metabasiter. Vidare är de mer eller mindre klorit- albitomvandlade. Generellt minskar omvandling med djupet på intrusionen. Genom radiometrisk åldersbestämning av likartade intrusioner i Mellansverige kan åldern antags vara mellan 1,89 till 1,85 miljarder år (Lundström 1995). 7 Andra grupperingen är metabasiter, vilka är hornbländeförande amfibolitiska bergarter som är massformiga i lågmetamorfa områden och stängliga i mer omvandlade. Skarpa kontaker mellan olika metabasiter förekommer vilket kan tyda på flera intrusionsstadier. Dock har någon entydig systematisk petrologisk skillnad ej kunnat beläggas. Fältrelationer kan tyda på att metabasiterna är jämnåldriga med urgraniterna (Lundström 1995). Tredje gruppen är de ser- och postorogena graniterna vilka daterats till ungefär 1,78 miljarder år med hjälp radiometrisk åldersbestämning med U-Pb metoden på zirkon ur likartade bergarter i Bergslagen. Tidigare ansågs de utgöra två grupper men börjar nu mer ses som en grupp allt eftersom mer dateringar börjat sudda ut gränsen mellan dem (Oen & Verschure 1985). De serorogena graniterna är mestadels jämnkorniga eller kalifältspatsporfyriska och förekommer ibland med aplit eller pegmatit. Även de postorogena graniterna är jämnkorniga eller kalifältspatsporfyriska men saknar aplit och pegmatit associationer. Dessa är dock inte enbart graniter utan innefattar även granitoider, kvartsmonzodioriter och dioriter (Lundström 1995). Järn och sulfidmineraliseringar i Bergslagen. Bergslagens mineraliseringar anses ha uppkommit genom att malmbildande komponenter genom cirkulerande havsvatten lakats ur vissa bergarter, i gynnsamma fall har sedan dessa komponenter koncentrerats och avsatts som submarina mineraliseringar. Drivkraften för denna cirkulation antas ha varit svalnande magmakroppar. Allt eftersom yngre lager avsätts och trycker ner tidigare avsättningar mot större djup utsätts dessa för successivt förändrade laknings- och omvandlingsförhållanden. Detta medför att stratigrafiskt lågt avsatta bergarter bör ha en mer komplicerad omvandlingshistoria än sådana som avsatts sent och stratigrafiskt högt (Oen et, al, 1982, Oen 1987). De mellansvenska järnmalmerna delas in i fyra huvudgrupper, apatitmalmer, kvartsmalmer skarnmalmer och kalkmalmer. Skarnmalmerna är en omfattande grupp och inkluderar alla järnmalmsfyndigheter i Bergslagen (Magnusson, 1925). Mer eller mindre kvarts- eller kalkrika manganfattiga skarnjärnmalmer uppträder i de lägre stratigrafiska formationerna. Manganrika eller manganoxidrika järnmalmer förekommer enbart i vissa av de lokala formationerna tillhörande de lägre stratigrafiska formationerna. Även kvartsbandade järnmalmer uppträder i de lägre stratigrafiska formationerna. Högre upp i stratigrafin förekommer magnetitrika skarnjärnsmalmer tillsammans med aktenolitskarn nära intrusioner av metabasit. Många av järnmineraliseringarna innehåller svavelkis, magnetkis och kopparkis (Lundström, 1995). 8 Magnusson (1925) delar vidare in skarnmalmerna i följande grupper: I. Manganfattiga skarnjärnmalmer. 1. metasilikatiska malmer. A) kalkrika och relativt kalkrika malmer a) granat-pyroxenmalmer b) strålsten-pyroxenmalmer c) strålstensmalmer B) kalkfattiga malmer a) antofyllit-cummingtonitmalmer b) talkmalmer 2. basiska malmer 3. kvartsiga malmer (kvartsamfibolmalmer) II. Manganrika skarnjärnmalmer. III. Manganoxidjärnmalmer. Killingbergets järnmalmsfyndighet, vilken kommer beskrivas mer i detalj senare i arbetet, tillhör här gruppen I. 3. Kvartsiga malmer (kvartsamfibolmalmer). Denna grupp återfinns i övre delen av undre leptitgruppen samt undre delen av övre leptitgruppen. Även om det finns förekomster utan närliggande kalk eller dolomit har karbonatbergarter spelat en stor roll vid kvartsamfibolernas uppkomst, då även i områden utan närliggande kalk eller dolomit påträffas brottstycken av kvartsfria kalkrika skarnmalmer. Karakteristiskt för malmgruppen är hög kiselsyrehalt resulterande i mer eller mindre fri kvarts ingår i skarnet. Sidobergarterna kring malmer av denna typ är omvandlade, främst leptit omvandlat till corderit-gedrit-kvartsit men enstaka områden omvandlade till granatförande glimmerrika kvartsiter vid sidan av cordierit-gedrit-kvartsiter (Magnusson 1925). Epigenetiska sulfidmineraliseringar i form av svavelkis, magnetkis och kopparkis bildas även i anslutning till metabasitkroppar och omvandlingszoner genom hela stratigrafin. Andra karaktäriska sulfidmineraliseringar är kalkstensbundna och bandade zinkblände-blyglans förekomster associerade med sedex aktivitet i den Mellersta leptitgruppen. Dessa zink- bly mineraliseringar är ofta silverförande. Mineraliseringarna uppträder oftast i samma fyndighet men då separerade, i vissa fall är dock ena mineraliseringen helt dominant (Magnusson, 1925). Bergslagens graniter och W-Mo mineraliseringar. Enligt Hellingwerf och Baker (1985) delas W-Mo mineraliseringarna i området Hällefors- Hörken- Nora in i följande fyra grupper: 1. (a) Intergranitisk wolframit och molybdenit eller (b) Pegmatitisk scheelit och molybdenit 2. HT Skarn med scheelit och molybdenit 3. Biotite-magnetite skiffer med molybdenit +- scheelit 4. Stratabunden järn malm med molybdenit impregnering. Killingbergets mineralisering, vilken kommer beskrivas mer i detalj senare i arbetet, tillhör här den tredje gruppen. Denna grupp beskrivs som magnetitförande biotit9 skiffer (”skölar”) och biotit- amfibol- magnetitskarn. Molybdeniten återfinns här som disseminerade sammanväxt av magnetit och biotit, längs foliationsplan samt i hålrum (vugs). Deformerade områden håller böjda och kinkade molybdenit och biotit flagor. Sporadiskt uppträder små korn (+-6 mm) av scheelit mellan amfibolkristaller i amfibol-magnetit skarnen. Wolfram- och molybdeninnehållet är generellt lägre i denna grupp än i HT skarn med scheelit och molybdenit gruppen (2) ovan. Omvandlingen av magnetitförande biotit-skiffer till amfibol- magnetitskarn och pyroxen- amfibol-magnetitskarn ökar med den metamorfa graden (Hellingwerf & Baker, 1985) Sköl är en äldre beteckning på metasomatiska bildningar i kontakten mellan felsiska vulkaniter och skarn. Dessa skölar består främst av biotit och klorit med underordnade amfiboler (Magnusson 1925). Figur 2 visar en sammanställning över wolfram- och molybdenmineraliseringar samt graniter inom Hällefors-Hörken-Nora området, vilket Killingberget ingår i efter Hellingwerf och Baker (1985). I området öster om Hällefors finns tre grupper äldre graniter. Första gruppen består av finkorniga intrusiva graniter vilka ofta återfinns i samband med granofyrer och porfyrer. Dessa graniter uppträder i en uppskattad 50km lång linje med riktning från Hjulsjö i nord- nordväst till Grecksåsar i syd- sydost. I Figur 2 är dessa representerade med grå fält, med eller utan korsstreck. Andra gruppen utgörs av Yxsjöberg-Ställdalen graniterna och återfinns i de nordliga delarna av området, representerade av gråa fält med kors i Figur 2. Dessa är generellt grovkornigare än föregående grupp och har troligen kristalliserats på ett större djup. Den tredje gruppen består av en serie mikrograniter tillsammans med grovkorning pegmatit, representerade av gråa fält med prickar i Figur 2. Dessa uppträder även ofta som vener, från några centimeterbreda till meterbreda, i närliggande metavulkaniter och består av subhedral albit och mikroklin, underordnad biotit samt accessorisk fluorit. Generellt sett är detta en lämplig bergartstyp för intergranitiska W-Mo mineralisering (Hellingwerf och Baker, 1985). Många av dessa äldre graniter har blivit albitiserade genom hydrotermala omvandlingar. Nära dessa områden förekommer ofta mikrosprickor samt band av albit och kvarts som tolkats som kanaler för hydrotermala lösningar. Oftast är även biotit omvandlad till klorit med en urlakning av Fe, Th, U och andra spårämnen från de hydrotermalt omvandlade zonerna. Dessa zoner får alltså lägre magnetisk susceptibilitet och lägre totalt gammaflöde jämfört med de icke omvandlade zonerna (Hellingwerf och Baker, 1985). I området förekommer även yngre s.k. post-orogena grovkorniga graniter, ofta av rapakivityp, representerade av vita fält med kors i Figur 2. Dessa graniter karaktäriseras av högre halter Ca, K, Fe och Zn, förmodligen p.g.a. partiell smältning av metavulkaniter och delvis assimilering av basiska bergarter och tidigare järn och andra mineraliseringar. Detta har lett till att dessa så kallade ”S-typ”-graniter lätt kan urskiljas med hjälp av högre gammastrålning och magnetiska intensiteten. Partiell 10 smältning och assimilering har lett till att de yngre graniterna är kemiskt inhomogena. De yngre graniterna saknar även de hydrotermala omvandlingar som förekommer i de äldre, vilket är en viktig slutsats för de malmbildande processerna i Bergslagen (Hellingwerf och Baker, 1985). Figur 2:Karta över molybden och wolframsmineraliseringar samt graniter i området kring Killingberget (Hellingwerf och Baker, 1985 ). 11 Vulkano- sedimentära och plutoniska bergarter i Hjulsjökomplexet. De pyroklastiska bergarterna som återfinns kring Hjulsjö-granit-granofyrkomplexet, vilket Killingberget är beläget i, utgör delar av Understa- och Mellersta leptitgruppen, vilken bland annat visas i figur 3 (Oen et al., 1982). Figur 3: Geologisk karta över Filipstad-Grythyttan-Hjulsjö området. Sammanställd av Oen et al. 1982. SE-NW sektionen väster om Hjulsjö där Understa leptitgruppen återfinns domineras främst av felsiska vulkaniter. Diskontinuerliga kalksten-skarnformationer återfinns sporadiskt och tillhörande järnfyndigheter enbart lokalt utvecklade. Vulkaniterna består främst av kvarts-fältspat grundmassa med fenokrister av delomvandlad HT kvarts, albit och kalifältspat i varierade mängder. Generellt är vulkaniterna felsiska, ända primära mafiska mineralet är biotit, associerat med detta återfinns sekundär biotit, klorit och metamorf hornblände. Mafiska mineral utgör aldrig mer än tre volymprocent förutom i få enstaka fall där basiska tuffiter återfinns. Muskovit förekommer ofta rikligt i grundmassan och övriga accessoriska mineral inkluderar zirkon, apatit, ortit, turmalin och opaka mineral. (Van der Velden et al, 1982). Den äldsta bergarten funnen i Hjulsjökomplexet är en finkornig ignimbrit som överlagras av en 900 m tjock enhet bestående av homogen gråaktig eller rosaaktig kristalltuff. Kristalltuffen övergår till finkornigare asktuff vilken överlagras av tunna segment av kalksten och mafiska tuffiter. Över detta följer en två kilometer tjock enhet av pyroklastiska flöden med varierande mängd fenokrister, från att nästan saknas helt till att utgöra uppemot hälften av stuffen (Van der Velden et al, 1982). 12 Dessa pyroklastiska flöden är delvis övertäckta av oregelbundet återfunna tunna kalkstens-skarnhorisonter. Där kalkstenen är överlagrad med mafiska lager återfinns lokala skarn-järnmalmer. Killingberget är ett av dessa områden. Över kalkstenen ligger en 900 m mäktig enhet av mörkröd finkornig, massiv tuff vilken abrupt bryts och följs av 250 m grå hyaloklastit. En tunn horisont av rödaktig asktuff skiljer hyaloklasiten från överliggande 800 m mäktiga oveckade och veckade pyroklastiska flöde. Det lägre partiet av denna enhet är askflöden med ökande mängd fenokrist mot toppen (Van der Velden et al, 1982). Norr om Hjulsjö täcks den Understa leptitgruppen bitvis av sekvenser från en kalkstens- järn malm- vulkanoklastiska tektoniskt- sedimentär horisont tillhörande Mellersta leptitgruppen. Denna horisont täcks av rödaktig, finkornig tuff vilken övergår till grovkornigare pyroklastiska flöden. Dessa täcks i sin tur av ett tjockt kalkstenslager (Van der Velden et al, 1982). Hjulsjökomplexets kärna utgörs av en fyrdelad, högnivå, intrusiv sekvens bestående av granit, granofyr, aplit och kvarstfältspats porfyrgångar. Den vitaktiga granofyr, makroskopiskt svårskild från omgivande pyroklastiska bergarten, skärs av en röd, mediumkornig, jämnkornig granit. De intrusiva bergarterna med komplex kristallisationshistoria kan utgöra kärnan för ett vulkancenter (Van der Velden et al, 1982). 13 Killingbergets lokala geologi I det undersökta området återfinns felsisk metavulkanit med omvandlingsprodukten kvarts-muskovit-skiffer, metabasit med omvandlingsprodukten tremolit-talk-skiffer, skarn samt diabas. I varphögar är även kalksten funnen även om denna ej iakttagits i fält, dock finns denna utmålad på SGU:s berggrundskarta. Äldst och mest dominant är den felsiska metavulkaniten vilken påträffats genom hela området. Nästan lika förekommande är metabasiten. Skarn och de två skiffren har påträffats på själva Killingberget. Området skärs av en nord- sydlig diabas. De hällar vilka undersökts kring Killingberget presenteras i figur 4 med karterad bergart mot SGU: s berggrundskarta och i figur 5 med magnetkartan som bakgrund. Denna information har sedan sammanställts till en ny berggrundskarta som presenteras i figur 6. De metamorfa indexmineral som iaktigits i tunnslipen visar att hela området befinner sig i grönskifferfacies (Blatt, Harvey and Robert, 1996). Figur 4: SGU´s berggrundskarta samt besökta hällar kring Killingberget 14 Figur 5: SGU: s flygmagnetiska karta med besökta hällar Figur 6: Ny berggrundskarta, baserad på arbetes karteringsinsatser. 15 Felsisk metavulkanit Områdets äldsta bergart består av afyrisk och porfyrisk metavulkanit med en grundmassa av finkornig kvarts, fältspat (dvs albit samt mikroklin), mindre mängder muskovit samt biotit. Lokalt uppträder kvarts- och fältspatfenokrister, då i sub till euhedral form. Kvartsfenokristerna är ofta rundade. Mikroklin har delvis omvandlats till albit och uppvisar schackbrädesstruktur, se figur 7. Majoriteten av fenokristen är sericitiserade. Figur 7: Tunnslip NH06003 med albitiserad mikroklin i schackbrädesstruktur. Långsidan är 2,5mm. Biotit har delvis omvandlats till klorit. Muskovit uppträder tillsammans med biotit/klorit i några enstaka prover. Lokalt har muskovit observerats som granoblastiska kristaller och omvandlar både klorit och biotit. Muskovit har kristalliserats efter kloritiseringen av biotit. Vulkaniskt glas har observerats i områdets södra del som accessorisk komponent (tunnslip NH06013, NH0612, se figur 8 och 9). Figur 8: Tunnslip NH06013 med vulkaniskt glas utan analysator. Långsidan är 2.5mm Figur 9: Tunnslip NH06013 med vulkaniskt glas med analysator. Långsidan är 2.5mm Den metamorfa facies som metavulkanit befinner sig i är grönskifferfacies, lokalt med epidotutveckling, kloritisering av biotit och sericitisering av fältspat. Metabasit Metabasiten visar upp en massiv till svagt folierad textur och består främst av fin till medelkornig amfibol i from av hornblände och plagioklas samt lokalt lite kvarts. Plagioklas är ofta kraftigt sericitiserad. Klorit uppträder mer eller mindre accessoriskt och ersätter där plagioklas. 16 Epidot har observerats som accessoriskt mineral ibland upp till någon procent som omvandlingsprodukt av amfibol och plagioklas. Lokalt uppträder ortit tillsammans med epidot i rikliga mängder, upp till 20 vol% (se t.ex. tunnslip NH06041B, figur 10 och 11). Andra accessoriska mineral är titanit, opaka mineral, apatit, zirkon, talk, kalcit, muskovit, pyroxen och biotit i varierande mängder. Den metamorfa paragenesen tyder på att metabasit har påverkats av grönskiffer facies metamorfos. Figur 10: Ortit (mörka rundade fältet nästan i mitten) i metabasit från tunnslip NH06041B, utan analysator. Långsidan är 2,5mm. Figur 11: Ortit (mörka rundade fältet nästan i mitten) i metabasit från tunnslip NH06041B, med analysator. Långsidan är 2,5mm. Diabas Diabasen är en ungefär 15 m bred gångbergart som klipper av alla äldre bergarter och strukturer i en nord-sydlig riktning. Den består främst av medel- till grovkornig subhedral plagioklas, helt eller delvis inneslutna av eu- till subhedral pyroxen och amfibol i en ofitisk struktur. Vidare uppträder mikroklin som stora grovkorniga mandlar. Plagioklas är ofta kraftigt sericitiserad. Diabas innehåller runt tio procent amfibol i from av tremolit- aktinolit och runt tio procent pyroxen i from av hedenbergit. Vidare består den av ungefär tio procent opaka mineral, främst ilmenit vilket gör diabs vagt magnetisk. Enstaka olivinkorn förekommer accessoriskt, dessa är delvis serpentiniserade. Andra accessoriska mineral är apatit, kvarts, talk, zirkon, epidot, biotit, klorit, kalcit och titanit. Skarn Skarn, bergart rik på kalciumsillikatmineral bildad genom hydrotermal omvandling eller reaktion mellan kalksten/marmor samt annan bergart, har iakttagits på tre lokaler från själva Killingberget. Då i form av granat-aktinolit-epidotskarn och tremolitepidot-skarn. Granat- amfibol-epidotskarn har retrograderat till grönskifferfacies och består av granat (Ugrandit), aktinolit, epidot, opaka mineral, plagioklas och kalcit. Granat har här börjat omvandlas till kalcit och epidot, se figur 12 och 13. 17 Även tremolit-epidot-skarnet tillhör grönskifferfacies, även om den metamorfa graden närmar sig almandin-amfibolit facies. Skarnmineralerna består främst av två sorters amfiboler, hornblände och tremolit men även granat, sericitiserad plagioklas, kvarts, biotit och epidot förekommer. Skarn på Killingberget är sulfidförande, främst i form av magnetkis, men även svavelkis och kopparkis förekommer. Järnoxider i form av magnetit samt limonit återfinns. Figur 14 och 15 visar mineralisering i polerbit NH08001 taget från varpen på Killingberget. Vänstra figuren visar magnetkis tillsammans med kopparkis och amfiboler, medan den högra visar svavelkis, kopparkis och amfibol. Figur 12: Granat från skarn i tunnslip NH0604B utan analysator. Mörkbruna fältet i mitten är granat. Långsidan är 2,5mm Figur 13: Granat från skarn i tunnslip NH06040B med analysator. Svarta partiet i mitten är granat. Ljusare partier epidotbildning och färgladare partier i kanterna kalcitbildning. Långsidan är 2,5mm Figur 14: Sulfidmineraliseringar tagna från varpen på Killingberet, polerbit NH08001. Bilden innehåller magnetkis (kultinggrisrosa/ ljusgrå), kopparkis(smörgul) och amfiboler(mörkgrå). Långsidan är 2,5mm Figur 15: Sulfidmineraliseringar tagna från varpen på Killingberet, polerbit NH08001. Bilden visar svavelkis (vita, skarpa kanter) , magnetkis (kultinggrisrosa/ ljusgrå) och amfiboler (mörkgrå). Långsidan är 1,2mm. 18 Figur 16 visar polerbit NH08002, här med magnetkis, limonit samt amfiboler. Pyrrhotit är deformerad vilket syns om man betraktar polerbiten med analysator. I figur 17 och 18 visas magnetkis, vänstra bilden utan analysator, högra med. Figur 16: Polerbit NH08002, tagit från varpen på Killingberget. Amfibolskarn här med magnetkis (kultinggrisrosa/ ljusa vita partier), limonit (blågrå) och amfibol (mörkgrå). Bildens långsida är 1,2mm. Figur 17: Polerbit NH08002. Deformationsmönster i magnetkis utan analysator. Långsidan är 1,2mm. Figur 18: Polerbit NH08002. Deformationsmönster i magnetkis, med analysator. Långsidan är 1,2mm. Skiffer I anslutning till skarnförekomsten har två olika sorters skiffer påträffats. Kvarts-muskovit-skiffer består främst av kvarts och muskovit, grundmassan är mycket tydligt folierad och muskoviten ligger välorienterad. Vidare innehåller den även spår av klorit vilken bildats på bekostnad av muskoviten. Accessoriska mineral är zirkon, klorit, opaka mineral, apatit, titanit och turmalin. En avvikande typ av skiffer består av tremolit-serpentin-talk-klorit och uppträder i en 19 skärpning på var sin sida om aktinolit-epidot-skarnet. Talkkristallerna har en tydlig plan-parallel orientering, medan amfibol blasterna har helt andra, icke parallella orienteringar. En preliminär slutsats här är att amfibol är en senare metamorf produkt efter talkbildningen (mer om detta i Diskussionen). Figur 19 och 20 visar detta från tunnslip NH06040C. Figur 19: Tunnslip NH06040C, tremolit som ersätter talk. Utan analysator. Notera amfibolblasterns riktning gentemot foliation som präglas av talkkristallernas orientering. Långsidan är 1,2mm. Figur 20: tunnslip NH06040C, tremolit som ersätter talk. Med analysator. Notera amfibolblasterns riktning gentemot foliation som präglas av talkkristallernas orientering. Långsidan är 1,2mm. Killingbergets mineraliseringar och hydrotermala omvandling Tre typer av mineraliseringar har under fältarbetet observerats runt Killingberget, främst då i varp. 1. Stratabundna magnetit-hematit stråk i metavulkanitformationer 2. Epigenetisk pyrrothit-svavelkis-kopparkis i skarn 3. Epigenetisk molybdenit i tremolit-serpentin-talk-klorit-skiffer Figur 21 visar de sulfidmineraliseringar som observerats i fält. Även varphögarna är utsatta men mineraliseringar är inte markerade. De mineraliseringar som iakttagits i varphögarna är magnetit, svavelkis, magnetkis, kopparkis och molybdenglans. De tre västliga varphögarna saknar dock molybdenglans. Stratabundna magnetit-hematit stråk i metavulkanitformationer Magnetiten återföljs av amfiboler (strålsten, hornblände, antolfyllit- cummingtonite), kvarts i varierande mängder och i enstala områden grantat, pyroxen samt epidot. Närliggandes magnetit-hematit stråket på Killingberget återfinns en marmor rapporterad, dock ej funnen i häll under fältarbetet utan bara i varpen. Geijer och Magnusson (1944) beskriver killingbergets järnmalmsförekomst som en kvartsig, skarnig svartmalm med underordnad blodsten delvis impregnerad av molybdenglans, främst förekommande i och intill en kloritsköl. 20 Figur 21: Mineralisering lokaliserade i fält samt var varphögarna är belägna. De mineraliseringar som iakttagits i varphögarna är magnetit, svavelkis, magnetkis, kopparkis och molybdenglans. De tre västligast varphögarna saknar dock molybdenglans. Ingen molybdenglans funnen i häll. Epigenetisk magnetkis-svavelkis-kopparkis i skarn I varphögarna vid Killingberget har järn-koppar sulfidbärande skarn funnits. Sulfiderna utgörs främst av magnetkis med underordnad svavel och kopparkis. Även järnoxider förekommer då som limonit vilken fyller sprickor som skär övriga mineral. Övriga mineral i samband med sulfiderna är granat, amfiboler (aktinolit, tremolit, hornblände), epidot, fältspat, kvarts, biotit och kalcit. Sulfider förekommer även som accessoriska mineral i metabasiten då främst svavelkis men även magnetkis och kopparkis förekommer. På en plats har svavelkis iakttagits i metavulkanit med. Killingbergets molybdenitförekomst Mellan 1917 och 1918 bröts det på Killingberget totalt 915 ton, varav 50 ton var järnmalm och 1 ton molybdenmalm med en molybdenglanskoncentration på 16%. Vidare bröts det 120 ton molybdenmalm vilken ej kunde processers av dåvarande anrikningsverk på grund av höga halter talk och klorit. Det drevs ett 24m djupt schakt och en 40m lång ort igenom den mineraliserade talk-klorit-skiffret. Skiffrets tjocklek är uppmätt till 7m och orten skär skiffret över 19m. Mineraliseringen av molybdenglans verkar vara koncentrerad mot liggväggen. Medelhalten från 21 handplockade prover visar en molybdenglanskoncentration på 0.64% över 30 ton (Hübner, 1971). I de undersökta varpstufferna från Killingberget uppträder molybdenglans i vugs och längs sprick och eller foliationsplan i en tremolit-serpentin-talk-klorit-skiffer (biotitsköl). Molybdenglans visar en böjd och kinkad struktur. Biotiten är till stor del ersatts av klorit medan tremoliten är ersatt av serpentin. Figur 22 visar stuff funnen i varphög (foto Rob Hellingwerf, 2005). Figur 22: Foto av molbydenglans i stuff funnen bland varpen på Killingberget (foto Rob Hellingwerf, 2005). Under arbetets fältdel påträffades ej någon mineralisering av molybdenglans i häll, däremot återfanns flera stuffer med molybdenglans i gamla varphögar. Figur 23 och 24 visar varsin polerad bit molybdenit i tremolit-serpentin-talk-klorit skiffer taget från varphögar på Killingberget set i mikroskop. Båda bildernas långsida är 2,4mm långa. Hydrotermala omvandlingar Under studien av tunnslip från området kring Killingberget har tre av hydrotermala omvandlingar observerats. 1. Alkalimetasomatos i metavulkaniter 2. Magnesiummetasomatos 3. Kalksilikatomvandling i metavulkanit med kontakt till metabasit. Figur 25 visar var de olika omvandlingszonerna har observerats. 22 Figur 23: Polerbit NH08003. Molybdenit i tremolit-serpentin-talkklorit skiffer taget från varphögar på Killingberget. Långsidan är 2,4mm. Figur 24: Polerbit NH08004. Molybdenit i tremolit-serpentin-talkklorit skiffer taget från varphögar på Killingberget. Långsidan är 2,4mm. Alkalimetasomatos Alkalimetasomatos är karakteriserad av att de påverkade bergarterna fått mer eller mindre alkaliextrema sammansättningar och således skiljer sig från vad som är typiskt för opåverkade bergarter. Generellt sett är natriumrika omvandlingarna belägna på stratigrafiskt djupare nivåer än de kaliumrika även om det finns undantag. Makroskopiskt är alkalimetasomatosen svår att iaktta eftersom den består av ett växelspel mellan snarlik kalium- och natrium-fältspat. Mikroskopiskt är det tydligt att kalifältspat ersätter plagioklas eller hur albit förtränger kalifältspat utan att förstöra den granofyriska texturen. Dessa nybildade albitaggregat visar då tydlig schackbrädesstruktur (Baker, 1985). Denna omvandling har observerats i fem av tunnslipen (NH06003, NH06007, NH06037A, NH06052C och NH06056). Magnesiummetasomatos Svag magnesiummetasomatos är svårt att urskilja makroskopiskt men kan anas genom förhöjt biotit eller kloritinnehåll. Ibland sammanfaller dock omvandlingen till kraftigt omvandlande områden där fältspat är helt ersatt av fyllosilikater, dessa omges ofta av Na- anrikade zoner. Magnesiummetasomatos beskrivs av Baker & de Groot (1983) som en under havsbotten interaktion mellan felsiksa bergarter och havsvatten. Omvandlingen har troligen skett i två steg där först fältspat blivit omvandlade till kaolin- lera vilken i sin tur ersatts av Mg-klorit (sheridanite). Andra Mg mineral vilka återfinns inom omvandlingen är kordierit, gedrit, cummingtonit och antofyllit skarn. I området kring Killingberget återfinns denna omvandling främst i skiffer men även bildning av fyllosilikater i både metabasit som felsisk vulkanit. Denna omvandling har observerats i fem tunnslip (NH06012, NH06025, NH06041A, NH06052D samt NH06057A) samt en vagare omvandling anats ytterligare fem 23 tunnslip (NH06003, NH06007, NH06037A, NH06041B och NH06056) Kalksilikatomvandling i metavulkanit med kontakt till metabasit Där en kalisilikatomvandling skett uppträder aktinolit eller tremolit som spridda, kvastformade pyroblast, ådror och fläckar. Detta kan ge den omvandlade bergarten en svagt gröngrå färgton men är annars svår att upptäcka makroskopiskt. Vid kraftigare omvandlingar vid större metabasitkroppar blir omvandlingen tydligare i och med att aktinoliten ansamlas till centimeter till decimeterstora fläckar eller ådror. Både sulfidsom skarnjärnmalmer finns relaterade till denna omvandling Denna omvandling saknar större regional utbredning och förekommer enbart lokalt i anslutning till metabasitintrusioner. I dessa lokala områden återfinns ofta en zonering med de andra två omvandlingarna. Alkalimetasomatosen längst ut, magnesiummetasomatosen i mitten och kalksilikatomvandlingen innerst (Magnusson, 1925). Figur 25: Karta över de hydrotermala omvandlingarna iaktagna under fältarbetet kring Killingberget. 24 Diskussion Troligen har ytterdelarna av metavulkaniterna först blivit alkaliomvandlade och därefter har Mg-metasomatosen skett. Deformationen och metamorfosen av de nybildade omvandlingsfältspaterna tillsammans med att Mg-rika mineral utvecklats på bekostnad av kvarts-fältspat i grundmassan är tecken på detta skede. Detta har iaktiagits i tunnslipen nämnda i kapitlet Alkalimetasomatos i metavulkaniter samt kapitlet Magnesiummetasomatos. Därigenom har malmbildande komponenter kunnat lakas ut och sedan anrikats i samband med den kalksilikatomvandling som skett i metavulkanit angränsade till metabasit samt tillsammans med skölbildningen. Detta har skapat en fördelaktig miljö där molybdenit kunnat mineraliseras under ett senare skede. Därefter har diabasen intruderat i området och slutligen har en generell sericitisering av området skett. Sulfidmineraliseringen kan ha bildats genom omvandling av den närliggande kalkstenen (marmor) funnen i varphögarna vilket går i lag med Magnussons (1925) beskrivning av sulfidmineraliseringarna som uppkommen genom förträning av kalksten. I de fall Magnusson (1925) beskriver där karbonatbergarter saknas följs skarnmineral av rika mängder kvarts. De uppträdande skarnmineralen i dessa bildningar är amfibol tillhörande strålsten eller cummingtoniteserierna, biotit (klorit), granat och pyroxen. Geofysiska mätningar över Killingberget och magnetanomalin väster ut kanske kan avslöja mer. Vidare kan en noggrannare strukturgeologisk kartering över själva Killingberget kunna visa hur mineraliseringen ligger. Även om ingen häll påträffats med mineralisering och denna enbart återfunnits i några av varphögarna hindrar detta inte mineraliseringen att öka på djupet. Dock då ingen förlängning av mineraliseringen påträffas bör man kunna anta ganska säkert att fyndigheten bara håller subekonomiskt värde och skulle kunna fungera som en sattelitfyndighet till en närliggande gruva men ej lönsam att öppna och bryta för sig själv, dock krävs provborrning för att kunna konfirmera eller motbevisa detta. Tidigare beskrevs W-Mo-mineraliseringarna i Killingberget som relaterade till de yngre graniterna (Ohlsson, 1979) men Hellingwerf och Baker (1985) visar att mineraliseringarna snarare är relaterade till en äldre granit, som har fungerat som en drivmotor i det hydrotermala systemet. Killingbergets molybdenförekomst är lokaliserad mindre än en kilometer från en äldre granit och en granofyr tillhörande Hjulsjös intrusiva komplex, se Figur 3 (Hellingwerf och Baker, 1985). Mineraliseringen av molybdenglans uppvisar tecken på omvandling i form av böjd struktur, vilka i sin tur skär amfibolblasterna. Dessa har en tydlig planparallel orientering vilken skiljer sig från den plan parallella orienteringen hos talkkristallerna. Både bildandet av talk samt amfiboler i skiffret går att härleda till de hydrothermala omvandlingar som skett i området. Även om molybdenglans har blivit bildat senare går det ej att utesluta att de varit en produkt av de hydrothermala omvandlingarna utan kan tillhöra ett senare skede utav systemet. Särskilt då molybdenglans visar tecken på senare regional omvandling i form av böjda och veckade strukturer. 25 Slutsats Molybdenmineraliseringen är väldigt lokal och har troligen bara subekonomiskt värde eftersom ingen närliggande förlängning kunnat lokaliseras. Mineraliseringen återfinns i samband med ett serpentin-talk-klorit skiffer vilket återfinns tillsammans med magnetitskarn och är bara återfunnen i varp. Mineraliseringens hydrotermala system är drivet från den närliggande graniten och har troligen utvecklats i det strukturella system som senare blivit intruderat av diabasen. Då molybdenit återfunnits i en sköl med närliggande magnetitmineralisering kan magnetanomalin väster om Killingberget vara intressant att undersöka för vidare mineralisering. Dock återfanns inga hällar i detta område. Den västra magnetanomalin till skillnad från Killingberget saknar även diabas, vilken kan ha avsatts i den eventuella sprick eller svaghetszon som get möjlighet till molybdenmineraliseringen. Tack Jag vill tacka Inge Samuelsson för lokal guidning i området samt pusha mig när jag gett upp. Maria Ilves för korrekturläsning, min fru Sofia Rosenqvist för stöd och slutligen min handledare Rob Hellingwerf som haft ett ofantligt tålamod med mig och lyckats guida mig till att göra klart arbetet när en själv gett upp det. Utan dig hade det aldrig blivit klart, tack. Referenser Åberg, G., Levi, B. & Fredriksson, G. 1983 Zircon ages of metavolcanic and synorogenic granitic rocks from the Svärdsjö and Yxsjöberg area, south central Sweden – Geol. För. Förh. 105: 199-203 Baker, J.H, 1985, The petrology and geochemistry of 1.8-1.9Ga granitic magmatism and related sub-seafloor hydrothermal alteration and ore-forming processes, W.bergslagen, Sweden, GUA Papers of geology, Series 1, No. 21 - 1985 Baker, J.H; Hellingwerf, R.H; Oen, I.s., 1988, Structure, stratigraphy and ore-forming processes in Bergslagen: implications for the development of the Svecofennina of the Baltic shield, Geologie en Mijnbouw 67: 121-138 Blatt, Harvey and Robert J. Tracy, Petrology, Freeman, 1996, 2nd ed., p. 375 ISBN 07167-2438-3 Geijer, P., Magnusson, N., H., 1944, De mellansvenska järnmalmernas geologi, Kungliga boktryckeriet, Stockholm. Harvey, B., Robert, J. T., 1996: Petrology: Igneous, sedimentary, and metamorphic, second edition, W. H. Freeman and Company. 26 Hellingwerf, R. H; Baker, J. H., 1985, Wall-rock alteration and tungsten and molybdenum mineralizations associated with older granites in western Bergslagen, Sweden, Economic Geology Vol. 80: pp. 479-487. Hübner, H., 1971, Molybdenum and Tungsten occurrences in Sweden., Sveriges geologiska undersökning, Stockholm. Lindström, L., Lundqvist, J., Lundqvist, T. 1991, 2000 andra upplagan. Sveriges geologi från urtid till nutid. Studentlitteratur, Lund Lundström, I. 1995, Beskrivning till berggrundskartorna Filipstad SO och NO. Sveriges Geologiska Undersökning, Uppsala Oen, I. S., Helmers, H., Verschure, R. H., and Wiklander, U., 1982 Ore deposition in a Proterozoic incipient rift zone: a tentative model for the Filipstad-GrythyttanHjulsjö region, Bergslagen, Sweden. Geol Rundsch 71:182-194 Oen, I. S. & Verschure, R. H., 1985: Isotropic age determination in Bergslagen, Sweden: VII. The Felingbro-type granite east of Kopparberg. Geologie en Mijnbouw 64, 385-388 Oen. I. S.. 1987 Rift-related Igneous Activity and Metallogenesis in SW Bergslagen, Sweden – Prec. Res. 35, 367-382 Ohlsson, L, G,. 1979 Tungsten occurrence in Central Sweden. Econ, Geol. 74: 10121034. Van der Velden, W., Baker, J., De Maesschalck, S. & van Meerten, Th., 1982 Bimodal early Proterozoic volcanism in the Grythytte field and associated volcanoplutonic complexes, Bergslagen, Central Sweden. Geol. Rundschau 71, 171-181 Welin, E., Wiklander, U. & Kahr, A.M. 1980 Radiometric dating of a quartzporphiritic potassium ryholite at Hällefors, South Central Sweden – Geol. För. Förh. 102: 269-272 Nesse, W. D., 2000: Introduction to Mineralogy, Oxford university press. http://www.nrm.se/sv/meny/forskningochsamlingar/enheter/laboratorietforisotopgeolo gi/fennoskandiasberggrund.291.html - 2009-07-23 27