Nr. 4 Årgång 34 December 2010 Medlemstidning för Göteborgs Astronomiska Klubb www.goteborgsastronomiskaklubb.se INNEHÅLL: !" ( #$" ) * " . / & + . !+ % &%& , '& & ' - 2 AURORA 4/2010 01/2! 23: Christian Vestergaard Claes-Göran Carlsson Jan Persson Jan-Gunnar Tingsell Göran Kajler Olof Karmedal Ingemar Ewaldz Gunnar Sporrong Sven-Göran Lätt Christer Brattås Hans Almgren Saied Amini Anders Winnberg (ordf.) (vice ordf.) (kassör) (sekr.) (observatorieförv.) (ledamot) (ledamot) (ledamot) (suppleant) (suppleant) (suppleant) (suppleant) (medlemsadm.) Medlem i Göteborgs Astronomiska Klubb blir du enklast genom att betala in • 200 kronor till plusgirokonto: 4 77 03 - 4. • ungdom till och med 17 år: 100 kronor • familj: 300 kronor • skola/bibliotek/institution: 500 kronor* Glöm inte att meddela namn, adress, telefon, e-post och födelseår (om du är under 18)! Som medlem får du: - tillgång till klubbens bibliotek - gå på 3 - 4 populärvetenskapliga föredrag per termin - gå på visningar vid klubbens observatorium i Mölnlycke - komma med på “star parties” på olika ställen i landet. Är du inte medlem så passa på att betala redan idag. Medlemskapet gäller ett år från det datum du betalar! * Institutioner har fler förmåner. Kontakta ordföranden för mer information! E-postadresser: [email protected] Bidrag till denna tidskrift kan sändas till [email protected] Nästa nummer beräknas utkomma i mitten av februari 2011. MANUSSTOPP: 1 februari 2011 Omslagsbilden: Tycho Brahe-statyn på Ven blickar upp mot ISS och rymdfärjan under Stjärnträffen 2009. Rymdfärjan ligger under till höger om spåret efter ISS, men syns dåligt på den tryckta bilden. Foto: Göran Kajler©. AURORA 4/2010 3 4 5 dec. 2010 kl. 14:00 Föredrag: Vintergatans stjärnor. Vad kan vi lära oss av Vintergatans ursprung genom dessa stjärnor. Fil. dr. Anna S Árnadóttir, Lunds Universitet ”I vår egen spiralgalax, Vintergatan, hittar vi stjärnor i bland annat både en tunn och en lite tjockare skiva. Solssystemet tillhör den tunna skivan och befinner sig ungefär 26 000 ljusår från galaxens centrum. I den tjocka skivan hittar vi äldre stjärnor som inte är lika metallrika som solen. Genom att använda ett s.k. strömgrenfilter vid våra observationer av Vintergatans stjärnor kan vi identifiera dvärgstjärnor från jättestjärnor, bestämma deras metallhalt och lära oss mer om Vintergatan och dess ursprung.” 16 jan. 2011 kl.14:00 Dvärgsfäroidgalaxer. Nyckeln till de stora galaxerna. Doktorand Daniel Adén Lunds Universitet. Vad är dvärgsfäroidgalaxer och varför är det viktigt att observera dem? En av de stora frågorna i modern astronomi är hur stora galaxer eventuellt kan avslöja svaret på den frågan. Föredragshållaren forskar om dvärgsfäroidgalaxer och kommer att berätta om hur de kan studeras i detalj. Fokus kommer att ligga på hur man identifierar stjärnor som tillhör dvärgsfäroidgalaxerna. Detta kan tyckas vara en simpel uppgift men eftersom dessa galaxer har väldigt få stjärnor över en stor volym är det ett mycket viktigt steg i analysen. Vidare kommer ämnet mörk materia att behandlas eftersom dvärgsfäroidgalaxerna är de mest mörk materia-dominerade objekten som existerar i universum. 20 februari 2011 Fil.dr Björn Davidsson Uppsala universitet 20 mars 2011 Doc. Malcolm Fridlund ESA 10 april 2011 Prof. Claes Uggla Karlstad universitet Titlar på de senare föredragen kommer att anslås på GAK:s hemsida. .!!2! 2 " % Härmed kallas alla medlemmar i GAK resp. SV till årsmöte, söndagen den 20 mars 2011. SV:s årsmöte börjar kl. 12:00 GAK:s årsmöte börjar kl. 13:00 Kl. 14:00 börjar det annonserade föredraget (se ovan). 4 AURORA 4/2010 DAGS ATT ANMÄLA SIG TILL VÄRMLAND STAR PARTY 2011 Då börjar det bli dax för populära Värmland Starparty, årgång 21 som går av stapeln 4-6 mars 2011. Som vanligt så hålls evenemanget på Berga Gård i Lysvik med fantastisk vy över både sjön Fryken och den mörka stjärnhimlen. Programpunkterna är till stor del fastställda och du kan se dessa här nedan (med reservation för ändringar). Huvudföredragshållare är astronom Carina Persson, Onsala Rymdobservatorium som pratar om vilka nya upptäckter som har gjorts med Herschelteleskopet. Bland andra föredragshållare kan nämnas Johan Kärnfeldt, Anders Wettergren och Mikael Skafar. Vidare så är firma Astro Sweden på plats och som vanligt har vi den astronomiska tipspromenaden, den uppskattade lunchen, kommers, levande musik, försäljning av kaffe, korv och filippinska grillspett, observationer med teleskop och inte minst tid för vanligt umgänge. Ta gärna med ditt eget teleskop! En guidad visning vid Sveriges största privata observatorium (3 km från Berga Gård) kommer att ske någon gång under lördagen. Teleskopet är inte helt färdigt men stora delar av det står på plats i det nya observatoriet. För anmälan till VSP ring Conny Pettersson, tel. 0554123 00 (kvällstid) eller sätt in 130:- på plusgiro 621 29 127 (hela helgen) eller 80:- (1 dag) och ange "Mats Yderstig" som betalningsmottagare. Obs! Vill du äta den utsökta lunchen på lördag anmäler du också detta till Conny, senast 2 mars (betalas på plats). Platserna är begränsade så först till kvarn.... AURORA 4/2010 5 För bokning av rum för övernattning kontakta snarast Berga Gård på 0565-804 00 (vardagar)! Vill du hålla ett föredrag, kontakta Mats Yderstig på 0702-12 29 88. Möjlighet till detta finns endast under lördag kväll och av kortare karaktär. Varmt välkomna önskar Värmlandsgänget! Preliminärt program VSP 2011 Fred. 4 mars 15:00 Anmälningar och incheckning. 18:00 Kaffeservering, umgänge, försäljning, observationer. Vi bjuds även på musikunderhållning av Ingela och Gert. Lörd. 5 mars 10:00 2011 års VSP invigs. 10:15 Docent Johan Kärnfeldt, Göteborgs Universitet håller föredrag om "amatörastronomins historia" eller om "teckning av objekt vid okularet" (vilket av alternvativen det blir är ej fastställt ännu). 11:00 SAAF´s årsmöte. 11:45 Astronomisk tipspromenad. 12:30-15:00 Lunch. 15:00 Astronom Carina Persson, Onsala Rymdobservatorium håller föredrag om nya upptäckter med Herschelteleskopet. 16:30 Kaffepaus. 18:00 Mikael Skafar håller föredrag om astrofotografering. 19:30 Observationer, småföredrag, kaffeförsäljning, astronomiskt samkväm. Sönd. 6 mars 10:00 Meteorolog Anders Wettergren håller fördrag om en intressant stjärnbild (vilken det blir är inte fastställt ännu). 11:30 2011 års VSP avslutas. 6 ( AURORA 4/2010 ) * " + , - Här följer fortsättningen på Timo Karhulas referat från Australien. Del 1 publicerades i förra numret av Aurora. Giftspindlar Vi försökte sova lite på förmiddagen men den ökande hettan gjorde det svårt att få en blund. En flock papegojor hade parkerat vid en stor vattencistern utanför dörren och deras kacklande lät som om ljudet kom inifrån huset. Vi fick även en del besök från presumtiva köpare av gården. En del varnade oss för ormar som hur lätt som helst kunde komma in genom dörrspringorna. Vi såg faktiskt ringlande spår av orm utanför huset. Kvällen före hade jag plockat fram en stol från hörnet och råkade stöta till ett spindelnät under bordsskivan. Idag såg vi vems nät det var. Ägaren var en Redback spider som är en släkting till den amerikanska svarta änkan. Den är ungefär lika giftig som en svensk huggorm och den biter oftast när den blir provocerad, som när jag stötte till dess nät! Där hängde en mycket större spindels uttorkade kvarlevor. Min pappa blev för ett antal år sedan biten på sin gård av en Redback och hans fot svällde upp så han hamnade på sjukhus ett par veckor. På eftermiddagen flög en stor, irriterande spyfluga i vårt rum och vi observerade när den till slut fastnade i en annan spindels nät, en Daddy-longleg spider. Vi studerade på nära håll hur spindeln snabbt som attan snurrade in flugan i en kokong och bet den några gånger. Flugan försökte ta sig loss, surrade i kanske en minut innan den tystnade. Det var fascinerande att se naturen in action på mycket nära håll. Nästa natt såg ännu mer lovande ut ty solen var bländande ljus innan dess nedgång. Redan före solnedgången fann jag Jupiter med blotta ögat. Strax innan den borgerliga skymningens slut var himlen mot WSW ovanför solen purpurfärgad (den s.k. Purple light) och det hade jag nog inte noterat tidigare. Sedan hittade vi den 23 timmar 34 minuter unga månskäran och Merkurius. Skärans längd kan ha varit så kort som 90°. AURORA 4/2010 7 Månskäran var ovanligt svår att se för den hade varit i apogeum några dygn tidigare och hade inte hunnit avlägsna sig så värst långt från solen. Månskärans topocentriska elongation var 10°.2, fas 0.795% och skärans bredd endast 14”.2. Crickets, dvs nattliga gräshoppor, började ljuda högt och stämningen var som i vilda västern, och det var det ju, vilda Västra Australien! En fladdermus hade förirrat sig in i huset men vi lyckades sjasa ut den. Trots att det ännu var över +30° varmt var det säkrast att ta på sig långbyxor på grund av risken att bli ormbiten utomhus. Vi bar ut våra instrument bakom samma buskar där vi observerade förra natten. De små irriterande horderna av flugor som plågade oss dagtid utomhus var som bortblåsta i mörkret. De har tydligen en dålig syn eller också är de kvällströtta / mörkrädda! Grottmannen och airglow Esko hade med sin 10x50 Bresser-kikare (inköpt från Lidl) funnit en rolig asterism (stjärngruppering, dock ej nödvändigtvis en fysisk stjärnhop) någonstans i Vintergatan i Akterskeppets (Puppis) eller Seglets (Vela) stjärnbild. Det intressanta med den var att stjärnorna bildade figuren av en tydlig grottman med en klubba i högsta hugg i ena handen. En orange stjärna bildade troglodytens navel. Under dess fötter fanns en nebulosa eller en stjärnhop med mycket ljussvaga medlemmar. Tyvärr kollade jag inte upp objektens exakta position men förmodligen var det den öppna stjärnhopen NGC2467 och nebulosan Sharpless 311 i Akterskeppet. Det var fortfarande +28° varmt när den astronomiska natten hade börjat. Det kändes härligt att observera i bara T-tröja hela natten. Man blev faktiskt törstig på grund av den torra luften så jag fick regelbundet fukta strupen med vatten. Den torra halvökenluften är ju också en bidragande faktor till den exceptionellt goda transparensen. Denna natt var till och med aningen mörkare än den förra (SQM = 22.09!). John Bortle har lanserat en skala (Bortle-skalan) där han graderar himlens mörker med siffrorna 1 till 9, där 9 är en storstadshimmel och 1 är en plats som helt saknar ljusföroreningar och inget spår av stadsljus syns någonstans vid horisonten. Nangerwalla hade naturligtvis en klar Bortle 1 himmel. Han beskriver bl.a. att under dessa himlar är det så mörkt att man kan knappt se omgivningen, teleskopet mm. Det är rent nonsens! När ögonen väl har blivit mörkeradapterade så syns alla personer, instrument, kartor, okular mm på grund av himmelsljuset. Trots att vi gick omkring på platsen så stötte vi aldrig till varandras instrument för vi kunde ju se dem. Våra ögon utsattes inte för vitt ljus under hela natten så vi var mörkeradapterade under ca 10 timmars tid. Airglow ("luftglöd") var ett fenomen som jag tidigare inte hade lagt märke till. Det upptäcktes faktiskt av den svenske fysikern Anders Ångström 1868. Det ger sig till känna som ett ljusare band 10°-20° över horisonten. Det har ingenting med skymnings-, gryningsljus eller ljusföroreningar att göra utan är en egenskap hos atmosfären. Luftmolekyler i övre atmosfären som fotojoniserades av solen på dagtid rekombineras på natten. Denna process emitterar synligt ljus. Även luminescens från kosmisk strålning ger upphov till airglow. Det är det som gör att himlen aldrig blir kolsvart någonstans. Den finns överallt men blir synligt för ögat endast under perfekta 8 AURORA 4/2010 himlar. Fenomenet är dynamiskt och varierar under nattens lopp och med solaktiviteten. Vi märkte att airglow var som ljusast mot norr och möjligen ändrades dess ljusstyrka under natten. Airglow släcker inte stjärnljuset nämnvärt för vi kunde se den mörka nebulosan Kolsäcken gå upp över den södra horisonten, mitt i luftglödet. Kolsäcken utgör den australiska strutsfågelns, emuns, mörka huvud. Enligt den aboriginska mytologin bildar emun en jättelik mörk fågelgestalt i Vintergatan vars bål börjar i Ormbäraren / Skorpionen, dess långa hals består av otaliga mörka nebulosor längs Vintergatan och avslutas med Kolsäcken. Det finns en 5.4 magnitud stjärna i Kolsäcken som man kan tycka är emuns öga. Man ser denna enorma svarta fågel pryda himlen bäst på vintern i juniaugusti då den syns i sin helhet. Zodiakalbandet och Vintergatan bildade ett kryss på himlen. Det såg ut som om Vintergatan delade sig i två band vid Oxen, där Gegenschein lyste. Att Vintergatan kastar skugga är få förunnat att ha sett. Jag brukar från dessa mörka platser höja handen ovanför stjärnkartorna och AURORA 4/2010 9 följa handens skugga på pappret. Egentligen behöver det inte vara själva Vintergatan som kastar skuggan ty hela himlens samlade ljus överskrider faktiskt hela vår galax ljus. Det Stora Magellanska molnets ljusbrygga Resans mest spännande och oväntade himmelsfenomen som vi observerade var det Stora Magellanska molnets (Large Magellanic Cloud, LMC) materiebrygga. Det är ännu inte vetenskapligt studerat och hade bara rapporterats av fyra-fem personer tidigare i litteraturen! Jag hade läst om astronomen Brian Skiffs observation av ljuset som han såg från Las Campanas observatoriet i Chile. Även Michal Augustin från Slovakien och David Riddle hade noterat ljusbryggan visuellt från Chile respektive Namibia. Den förste som noterade ljusbandet i den astronomiska litteraturen var förmodligen den ryskfödde astronomen Sirgay Gaposchkin i sin artikel The Visual Milky Way i verket Vistas in Astronomy, vol. 3. Han hade tecknat av objektet från observatoriet i Mt. Stromlo när han mönstrade den södra Vintergatan under åren 1956-7. Visst är det egendomligt att endast observatörer från norr om ekvatorn har rapporterat ljusbryggan när de rest söderut? Med blotta ögat noterade vi hur ljusbandet sträckte sig från LMC och gick rakt söderut, passerade den södra himmelspolen, fortsatte sedan i en storcirkel mot Vinkelhakens (Norma) stjärnmoln i Vintergatan. Ljusbryggan var nästan lika bred som galaxen LMC och drygt 40° lång. I ytljusstyrka var den ungefär som zodiakalbandets ljussvagaste del och kanske hälften av gegenscheins. I början av natten påminde den om ett vattenfall som försvann i airglow nära horisonten. Senare på natten hade fenomenet roterat medurs runt den södra himmelspolen vilket var ett tecken på att fenomenet var astronomiskt och följde jordens rotation. Ljusbryggan försvann i Södra Triangelns stjärnbild, nära alfa-stjärnan Atria. Det märkliga är att 10 AURORA 4/2010 ingen (mig veterligen) lyckats ta fotografier av ljusbryggan. Den syns inte heller på Axel Mellingers panoramabilder av Vintergatan som har ytljuskänsligheten 24 magnituder per kvadratbågsekund. Detta fenomen skall inte förväxlas med den Magellanska strömmen som endast är synligt i radiovåglängder och går åt ett annat håll. Min teori är att vårt observerade fenomen orsakas av det sammanlagda ljuset från miljoner ljussvaga stjärnor eller gas som Vintergatan har slitit loss från vår satellitgalax på grund av tidvatteneffekter vid en tidigare passage. Ljuset kan också komma från intergalaktiskt cirrus, alltså sådant som syns vid M81 vid superdjupa exponeringar. Spektroskopiska analyser av ljuset borde avgöra saken. Det är märkligt att den södra himmelspolen är involverad i ett ljussvagt band medan vår norra himmelspol är utgångspunkten för en mörk ränna i Vintergatan (har ni sett den någon gång?). Ett urval av DSobjekt mot gryningen NGC2442 i Flygfisken (Volans) är en vacker S-formad spiralgalax på foton. Den kallas ibland för Köttkroksgalaxen på grund av sitt utseende. Med 25x100 kunde jag tyvärr inte urskilja dess spiralarmar. NGC625 är den ljusaste galaxen i konstellationen Fenix (Phoenix). Därmed hade jag sett åtminstone ett djuprymdsobjekt i varje stjärnbild utom i Mikroskopet (Microscopium) och Målaren (Pictor). AURORA 4/2010 11 Eta Carinae nebulosan i Kölen är jämte Orionnebulosan himlens ljusaste och mäktigaste. Jag kikade med Iiros 110mm Dobson och O-III nebulosafilter och synen var obeskrivlig. Nebulosan var så ljus och detaljerad och hade så skarpa gränser att den såg ut som en målning. Eftersom den är två grader i diameter så fick man svepa med teleskopet så att hela nebulosan kunde ses. Centralstjärnan Eta Carinae är en supernovakandidat och kommer inom några tusen år att lysa upp den södra stjärnhimlen. Sydost om Kolsäcken finns emissionsnebulosan Cederblad 122. Den är så stor, 2°.5 i diameter, att den sträcker sig över två stjärnbilder, Kentauren (Centaurus) och Flugan (Musca). Jag trodde först inte att det var ett visuellt objekt men med 25x100 kikaren kunde jag faktiskt följa nebulosans gränser över de stjärnprydda regionerna. Den var inte rund utan hade flera utbuktningar i sidorna. Nebulosan är nästan okänd och finns inte med i de flesta astronomiguiderna och nämns sällan i litteraturen att den skulle kunna ses visuellt. Den planetariska nebulosan NGC5315 i Cirkelpassaren kunde jag identifiera på ett roligt sätt. Det fanns en stjärna av 11:e magnituden på dess position enligt Uranometria. När jag placerade ett Baader O-III filter framför 25x100-kikarens ena okular lyste nebulosan plötsligt lika starkt som en stjärna av 7:e magnituden i samma synfält enligt Uranometria. När jag förde nebulosafiltret fram och tillbaka över okularet blinkade alla stjärnor utom planetären, dvs den stjärnlika nebulosan behöll sin ljusstyrka medan stjärnorna försvagades med fyra magnituder. De Södra Plejaderna, dvs IC2602 i Kölen är en konkurrent till vårt nordliga original. Med blotta ögat kunde jag nämligen här räkna sju stjärnor inom 1°.2. Den ljusaste 12 AURORA 4/2010 stjärnan, Theta Carinae, är även lika ljus som Plejadernas ljusaste stjärna Alcyone. I total ljusstyrka vinner dock våra Sju-stjärnor med en knapp marginal. I gryningen noterade jag att klothopen Omega Centauri omgärdades av en perfekt halvcirkel av åtta stjärnor som påminde om konstellationen Norra Kronan. Denna asterism hade jag inte noterat tidigare. Radiogalaxen Centaurus A i närheten påminde om en hamburgare där köttbiten utgjorde dess centrala mörka stoftband. Gryningens sista observation fick bli av Mars. Med Iiros 110mm Dobson-teleskop och 165x förstoring såg jag enkelt Mars norra polarkalott och några mörka schatteringar på ytan trots planetens oansenliga diameter på 11 bågsekunder. Efter två nätters, över 19 timmars effektiv observationstid och 51 timmar utan sömn var man ganska mör. Esko hade sovit ett par timmar i hyrbilen efter midnatt så det var säkrast att han fick köra oss hem till Geraldton vid soluppgången. Redan efter ett par kilometer fick vi äntligen se kängurur och det var en hel flock röda jättekängurur som studsade framför bilen. Dessa är svåra att få syn på dagtid då de brukar slumra under något träd och är istället nattaktiva. Beställning av ett 10-tums teleskop Jag beställde ett 10-tums (25cm) SkyWatcher Dobson-teleskop via Internet från Sydney som anlände till dörren några dagar innan jul, den 21 december. Det var en tidig julklapp och redan första natten testade vi dess prestanda från Paulis bakgård. Med min Baader Hyperion 8-24mm zoom okularets högsta förstoring, 150x, kunde vi urskilja sex stjärnor i Trapetset, multipelstjärnan i hjärtat av Orionnebulosan. Det var ett gott tecken. AURORA 4/2010 13 Neptunus hade en trippelkonjunktion med Jupiter 2009 och nu vid jultid var det sista gången på drygt 12 år som de låg nära varandra på himlen. Planeterna syntes i samma synfält och Neptunus låg 32' ifrån Jupiter. Observationen påminner om Galileo Galileis som råkade anteckna Neptunus intill Jupiter redan den 28 december 1612. Neptunus lilla planetskiva kunde jag urskilja med 150x förstoring. Nästa kväll ville jag använda teleskopet under mörka förhållanden. Tyvärr var det växlande molnighet och vi hoppades att molnen skulle skingras inåt landet. Vi körde i flera timmars tid och drygt 20 mil på oländiga tvättbrädevägar men molnigheten avtog inte, utan tvärtom. Här sprang hundratals små vildkaniner över vägen och jag vet inte hur många vi körde över under natten. Natten mot julafton var dock helt klar så vi packade våra grejer i hyrbilen. Det var imponerande att två teleskop, flera kikare och tre astronomer fick plats i den kompakta Hyundaien. Vi körde 5 mil österut till en plats, Wicherina, där Iiro och Esko hade observerat några gånger tidigare under sin vistelse. Platsen låg strax utanför huvudvägen men ändå bakom buskar så att strålkastarljusen från de uppemot 56 meter långa road-trains inte störde. Här var det nästan lika mörkt som i Nangerwalla. Jag kunde ganska snabbt se en stjärna av magnitud 7.4 i Harens fyrkant och SQM-mätaren visade 21.93 magnituder per kvadratbågsekund. Även härifrån kunde vi skymta det Stora Magellanska molnets mystiska materiebrygga efter halvmånens nedgång. Stjärnhopshoppande i LMC Jag ville studera deep-sky objekt i LMC så jag använde endast ett okular hela natten, Baader Hyperion 8-24 mm zoom-okularet. Det ger förstoringar mellan 50-150x. Tarantula-nebulosan (NGC2070) är enligt många den vackraste nebulosan på himlen och liknar verkligen en fågelspindel med sina krökta bågar till ben. Hela området är fullt av ljusa och mörka nebulosafläckar och ovanligt detaljerad trots dess avstånd av 170 000 ljusår. 14 AURORA 4/2010 Från Tarantula-nebulosan stjärnHOPShoppade jag (alltså ej stjärnhoppade) till samtliga djuprymdsobjekt i det Stora Magellanska molnet som återfinns på Uranometrias detaljerade sida A25. På 6 timmar såg jag ca 130 DS-objekt inom ca 2° från Tarantula varav 20 av dem inte ens är uppmärkta på kartan och de var anonyma objekt, dvs saknar NGC/IC-nummer. Väl hemma i Sverige blev det ett detektivarbete att identifiera mina anonyma 'nattsudd'. Dessa obskyra DS-objekt har jag funnit i väldigt speciella kataloger eller vad sägs om Shapley-Lindsay (beteckningen SL), Henize (Hen), Lucke-Hodge (LH), Hodge-Sexton (HS), Kontizas-Morgan-EvangelosKontizas (KMKH), Bica-Schmitt-Dutra-L. Oliveira (BSDL), OGLE (stjärnhopar katalogiserade vid projektet Optical Gravitational Lensing Experiment), Bica-ClariaDottori (BCD) och Bhatia-Read-Hatzidimitriou-Tritton (BRHT)?! Inte ens den andra upplagan av Uranometria-atlasen (södra delen) var felfri och jag fann flera stjärnhopar som var mer eller mindre felplottade. Jag hade med mig den nya tredje volymen i serien The Night Sky Observer's Guide och verket beskriver visuella observationer av de flesta NGC-objekten i de Magellanska molnen. I LMC fanns det några klothopar som jag ännu inte sett. Jag avslutade mitt projekt med att leta upp den V=13.5 magnitud NGC2257 och därmed hade jag observerat samtliga klotformiga stjärnhopar i NGC-katalogen! Just detta extragalaktiska objekt är den ljussvagaste klothopen i hela NGC. Jag uppskattade att jag nådde ned till magnitud 16 visuellt med 25cmteleskopet. Himlens ljusaste klothop, Omega Centauri, var sagolikt vacker i gryningsljuset. Det såg ut som om någon hade strött ut salt i hela synfältet. Nära centrum fanns det några mörkare områden och speciellt ett 'fotavtryck' var iögonfallande. Hopens närmaste rival, 47 Tucanae, var något mindre i storlek men hade ett betydligt kompaktare centrum. Den var så ljus mot mitten att centrum var gulfärgat. AURORA 4/2010 15 Ovanlig julstämning Det var första gången som jag firade jul i Australien. På juldagsmorgonen badade jag i den turkosfärgade Indiska Oceanen. Julkänslan ville inte infinna sig för det var +39° på juldagen (julafton är en vanlig arbetsdag) och vi åt julbord utomhus. Ingen skinka här inte utan det var räkor, potatisgratäng, lamm mm. Av Paulis familj fick jag en akubra i julklapp. Det är en filthatt som används av australiska cowboys. Månen växte sig allt starkare efter jul och man var tvungen att vänta till efter midnatt för att få mörker. Observerade en sista gång på annandag jul med 10-tummaren i Geraldton. Jag fortsatte att studera stjärnhopar och nebulosor i den norra delen av LMC. Mitt saldo hittills i de Magellanska molnen blev 271 stjärnhopar och nebulosor och det finns nog tusen objekt till att studera under flera års tid.Nattens mest exotiska objekt blev den nyligen upptäckta stjärnhopen ESO 92-18. Den ligger i södra delen av Kölen (Carina), 3° väster om de Södra Plejaderna och är plottad endast på de nyaste detaljerade stjärnkartorna, som på min medhavda södra delen av Uranometria (andra upplagan). Såg här en stor dimmig fläck med några ljussvaga stjärnor framför diset. Jag blev förvånad när jag fick veta att de ljusaste av de 1100 stjärnorna är bara av magnitud 15.7. Avståndet till hopen är hela 31000 ljusår. Enligt bilden i Digitized Sky Survey ser det ut som om de ljusaste stjärnorna bara är förgrundsstjärnor men att diset var det oupplösta ljuset från hopens stjärnor och objektet liknar en klotformig stjärnhop. Jag har inte kunnat hitta någon annan visuell observation av ESO 92-18 trots förfrågningar 16 AURORA 4/2010 på internationella astronomigrupper, så min observation kan mycket väl ha varit den första, en så kallad "First visual sighting". Jag flög hem till Sverige den 29 december. Mina finska vänner stannade ytterligare i drygt två veckor i min lägenhet. Det var tur att jag hann installera luftkonditionering för efter min avfärd kom det några rejäla värmeböljor. Jag hade upplevt fyra dagar med +40° i december men efter nyåret blev den officiella temperaturen en dag +46° C i skuggan! Sommaren i Western Australia blev den varmaste uppmätta och Perth fick inte en millimeter regn. Det blev en smärre chock för mig att anlända i bara tunna sommarkläder till Arlanda där det var -15° kallt dagen före nyårsafton. Iiro och Esko fick bruka mitt 10-tums teleskop och Iiro berättade att han under hela resans lopp observerade i 100 timmar, dubbelt så mycket som jag hann med. Han blev mer än nöjd över resan och rekommenderar det varmt till alla DS-observatörer och astrofotografer. Den som själv vill uppleva den avslappnade livsstilen Down-Under (speciellt den i W.A.) och världens mörkaste stjärnhimmel får gärna hyra min lägenhet. Radhuset syns i Google Earth på koordinaterna: latitud -28°45’40”.8, longitud +114°37’08”.1. Kontakta mig för mer detaljer. Kanske du blir den förste som fotograferar det Stora Magellanska molnets mystiska och nästan okända ljusbrygga? Clear Skies! Timo Karhula [email protected] . 5 Om du tänker handla något, speciell om du handlar över nätet, kontrollera gärna med vår samarbetspartner, Sponsornet. Det är ingen rabatt för dig personligen men för varje vara du köper, så hamnar några kronor i GAK:s kassa. Tillsammans kan det ge en hel del för vår klubb. Oavsett om du blir medlem eller ej, kan du stödja klubben genom att handla via Sponsornet. Gå till www.sponsornet.se och välj Göteborgs Astronomiska Klubb eller klicka på länken på föreningens hemsida. Det kostar inte dig något extra! AURORA 4/2010 17 6 /2$23 7632/ 400 Years of Astronomical Telescopes, Bernhard Brandl, Remko Stuik, Jeannette Katgert-Merkelijn (red), Springer-Verlag, Heidelberg, 2010, ISBN 978-90-481-22325, inbunden, 533 sidor, pris: 117.65 euro. På kvällen den 7 januari i år var det exakt 400 sedan Galieo Galilei riktade sitt enkla teleskop för första gången mot Jupiter. Det teleskopet hade en öppning på 1 centimeter och förstorade 20X. Då förstår ni själva vilken utveckling som skett under de här 400 åren. Idag observeras det regelmässigt med teleskop i 10-meterskalssen och planer finns för giganter med upp till 100 meters diameter. Vill man följa hela den här utvecklingen, både historiskt, tekniskt och i viss mån astronomiskt så är den här digra antologin en teleskopälskares våta dröm. Här har det samlats ihop 37 olika forskare och tekniker som i 7 huvudavdelningar redogör för praktiskt taget hela spektrat av tillgänglig information kring teleskop, och då är det viktigt att komma ihåg att mer än 100 sidor ägnas åt utvecklandet av icke optiska teleskop. Sektionerna bär följande rubriker i tur och ordning. 1. Historik kring optiska teleskop, 2. Historik kring icke optiska teleskop, 3. Olika aspekter och projekt. Här redogörs bl.a. för amatörastronomiska teleskop, astrometri och utvecklandet av rymdteleskopet Hubble. 4. Grundläggande teleskopteknologier. Här behandlas allt ifrån monteringar, framtagande och utvecklande av olika linser och speglar, samt de frågor inom astronomin som de här olika lösningarna var tänkta att svara på. 5. Här möter vi alla de frågor om politik och sociologiska aspekter som naturligtvis är oundvikliga i sådana här sammanhang. Det handlar om stora pengar och på ett annat plan kanske om grundläggande paradigmförändringar för hela samhället. Avsnitt 6 och 7 slutligen handlar om framtiden och presentationer av lite udda papers som det om det stora teleskopet i Melbourne eller varför astronomiska målningar av J. Brueghel d.ä. hela boken är rikligt illustrerad med foton, mestadels i svartvitt, men även i färg, skisser, diagram, tabeller etc. En del formler förekommer, men de är inte många. Språket är för det mesta tekniskt, men för den relativt avancerade amatörastronomen är det inte avskräckande svårt. Men det är definitivt ingen bok för nybörjaren, utan man bör ha ett genuint intresse för allt som har med teleskophistoria och de olika tekniska och astronomiska aspekterna att göra. Vart och ett av de ca 40 bidragen har också sin egen referenslista. Priset gör väl att boken bara kommer att attrahera den verklige entusiasten, men om inte är den ett synnerligen gott inköp för föreningar och institutioner. Jan Sandström 18 AURORA 4/2010 Stars Above, Earth Below, Tyler Nordgren, Springer-Verlag, Heidelberg, 2010, ISBN 978-1-4419-1648-8, häftad, 444 sidor, pris: 26.99 pund. Den här boken författad av den amerikanske yrkesastronomen med det svenskklingande namnet Tyler Nordgren blev jag omedelbart mycket förtjust i. Vacker, pedagogisk, väl genomtänkta kåserier, därtill på en skön prosa som stämmer läsaren till eftertanke. Nordgren tar helt enkelt som utgångspunkt att bedriva astronomi från 14 olika amerikanska nationalparker. Där knyter han an företeelser, det må vara glaciärer eller vulkaner som i fallet Yellowstone eller andra saker. Ta som exempel det andra kapitlet av 11 . Här diskuterar han sol och månförmörkelser och utgår därvidlag från en månförmörkelse som han observerade från Grand Teton (Klippiga Bergen). I det här kapitlet liksom i flera andra kommer han också in på olika indianstammar mytologi i samband med de astronomiska händelserna. Därför blir boken inte bara en redogörelse för god vetenskap utan också vacker etnologi. Han ägnar mycket utrymme åt planeten Mars och det vid det här laget oundvikliga vattnet. Hans jämförelser mellan Jorden, Mars och Venus och respektive planets utvecklingar är också mycket givande. Han kommer också in på arkeoastronomi, kosmologi och planeter utom solsystemet. Eftersom han är en ansvarskännande person så resonerar han även om hur vi människor de senaste 200 åren har jobbat hårt för att ”venusfiera”vår jord. Kapitel elva ägnar han åt ljusföroreningar och vilket arv när det gäller bevarande av stjärnhimlen som vi lämnar vidare. Det här med amerikanska nationalparker behöver man inte ta så allvarligt på då Nordgrens resonemang kan utgå från många platser på jord, inte minst de svenska nationalparkerna. Boken är mycket rikligt illustrerad med en uppsjö bedövande vackra färgfotografier där Tyler Nordgren visar sig vara en synnerligen kompetent astrofotgraf. Man lär sig mycket astronomi i boken och den lämpar sig utmärkt för såväl nybörjaren som den erfarne. Genom sitt kunniga och eftertänksamma kåserande får Nordgren läsaren verkligen att begrunda vilken unik och vacker planet som vi bebor. Boken är helt enkelt en höjdare. Jan Sandström Titan from Cassini-Huygens, Robert H. Brown, Jean-Pierre Lebreton, J. Hunter Waite (red), Springer-Verlag, 2010, ISBN 978-1-4020-9214-5, inbunden, 533 sidor, pris:106.95 euro. Alla vi som håller på med astronomi minns väl med vilken spänning som vi följde sonden Huygens (lösgjord från modersonden Cassini som för övrigt ännu levererar hur mycket spännande data som helst från Saturnussystemet) nedfärd mot Saturnus största måne Titan 2005. Det här skulle bli en mjuklnadning och Huygens skulle leverera data från Titans atmosfär (kväve och en del metan) samt mest intressant av allt från ytan. Resultaten har överträffat alla förväntningar och nu har resultaten kommit i den första av två volymer som är tänkta att presentera vetenskapliga sammanfattningar av det hela. Att döma av den första så kan man bara bli imponerad. Här har redaktörerna samlat papers från drygt 200 framstående forskare som presenterar olika aspekter av det hela i 19 väl illustrerade kapitel. Märk väl att boken är i A 4-format. Språket är som man kan förvänta sig tekniskt, men bortsett från en del formler så är det ingen AURORA 4/2010 19 avskräckande matematik. Egentligen är det nog när det gäller den här boken viktigast att begripa sig på kemi. Som man kan förvänta sig så handlar mycket om atmosfäranalyser så därför finns här även ämnet meteorologi väl representerat. Men återigen när det gäller atmosfärens komposition så är ju kemin viktig. När väl Huygens tagit mark som blir det en del geologi, t.ex när det gäller att förstå Titans utveckling. Överhuvudtaget är det här en synnerligen interdisciplinär, vetenskaplig bok och ämnena är så pass komplexa så konstigt vore det väl annars. Här förekommer naturligtvis diagram en massé så kunskap om det är viktigt. Varje kapitel innehåller en separat referenslista för den profesionelle. Som var och en förstår så är det här inge bok som man läser på en kafferast, utan jag har tagit mig igenom ett kapitel då och då. Den ende svenske amatörastronom jag kan föreställa mig läsa den rakt igenom är SAAF:s eminente ordförande Johan Warell. Absolut inge bok för nybörjaren eller ens den halvavancerade amatörastronomen. Men för den seriöst intresserade solsystemsentusiasten är ordet guldgruva ett understatement. Jan Sandström ) ' !+ % Söndag kväll den 7/11 samlades några stycken medlemmar för att kolla in Jupiter med den nya binoviewern. Luften var otroligt bra och vi fick en väldigt fin bild trots de ringa 86 ggr som denna ger. Vissa hade dock problem med dubbelbild, andra inte. Tydligen så är det väldigt individuellt hur lätt eller svårt man har för att titta i en ”bino”. Luckorna till kupolen kördes upp och igen ”Per” motor vilket kändes lyxigt. Vissa modifieringar och tester kommer att behövas men det lovar gott. Vid en test med ett 5 mm okular (450 ggr) kunde konstateras att den mekaniska lod-drivningen är mycket kompetent och den höll Jupiter fint centrerad i synfältet. Till våren kommer visningsverksamheten att återupptas, så håll utkik efter detta i Aurora och på hemsidan. Göran Kajler, föreståndare 20 AURORA 4/2010 Bild 1. En tillsynes välbekant bild av månens landskap är i själva verket mycket lurig. Solljus reflekteras och ögat ser solbelysta berg som ljusa och skuggiga områden som mörka. Men solljuset värmer också upp marken, och i infrarött ljus är det månbergens egen värmestrålning kameran fångat. Varma områden är ljusa, kalla är mörka. Bilden är en mosaik sammanställd av Magnus Gålfalk från observationer av månen i infrarött ljus med Nordiska teleskopet på La Palma. AURORA 4/2010 21 Kanske var det utställningarna som nådde den största publiken under astronomiåret. Jag har räknat till minst 15 sådana. Det fanns flera tämligen stora utställningar, t ex den vid Nobelmuseet i Stockholm där man till och med exponerade Galileis kikare i original. Flera utställningar byggdes som vandringsutställningar och i Göteborg inleddes astronomiåret på Naturhistoriska museet med en sådan flyttbar utställning om Galileo Galilei och hur idéer och instrument har utvecklats sen dess. Utställningen vandrade sedan norrut i Sverige och nådde sin slutstation i Kiruna under denna vår. Bild 2. Utställningen stod först i Kungsträdgården i Stockholm och var då försedd med ”terroristsäkra” fötter En seglivad vandringsutställning har varit ”Utblick - tillbakablick”, som invigdes i augusti 2009 i Kungsträdgården i Stockholm, och eftersom den landar på Naturhistoriska museet i Göteborg under hösten kan det vara lämpligt att presentera den närmare för Auroras läsare. Den röda tråden är att följa upp Galileis favoritobjekt med moderna bilder och sen färdas ända ut till de mest avlägsna delar av kosmos som någonsin observerats. Fem dubbelsidiga skärmar visar hisnande och vackra bilder i mycket hög upplösning, Texterna är korta och underfundiga och avsikten är att injicera en nyfikenhet hos den förbipasserande. Ett stänk av undran, kanske en konstupplevelse och en slags aha/ojdå-känsla. Några kanske stannar upp och vill veta mer. Det får de på sista bilden, som ger mer information. 22 AURORA 4/2010 Bild 3. I Örebro kombinerades utställningen med modeller av planeter, som gjorts av studenter vid universitetet (Foto Stefan B Larsson). Bild 4. Författaren och informationsansvariga Lena Staffansson i färd med installationen i check-in-hallen på Malmö Airport, Sturup (Foto: Peter Linde). 23 AURORA 4/2010 Hela serien i lägre upplösning finns att hämta på www.astro.su.se/~gahm/Utblick.pdf. Här kan man dock inte se de finaste detaljerna som på bilden av Carinanebulosan där små svarta fläckar kan tas för felaktigt tryck. I själva verket är de små kalla bollar av gas och rök, som seglar i nebulosans töcken, s.k. globuletter (se Populär Astronomi 3/2010). Svenska astronomiska sällskapet ansvarar för utställningen och har bidragit ekonomiskt liksom Stiftelsen för strategisk forskning, Stockholms universitet, Rymdstyrelsen och Kungl. Konsthögskolan. Lay-out: Margareta Malmort. Synopsis, texter och bildval: undertecknad. Utställningen finns på plan 2 i Naturhistoriska museet från början av oktober och en bit in i november. Närmare upplysningar kommer på museets hemsida. Gösta Gahm Stockholms universitet Kungsträdgården, Stockholm Berwaldhallen, Stockholm Huvudbiblioteket, Stockholms universitet Örebro universitet Huvudbiblioteket, Jönköpings högskola Vetenskapscentret Kreativum, Karlshamn Linnéuniversitetet, Kalmar Check-in-hallen på Malmö Airport, Sturup Kulturhuset i Broby/Kristianstad Atriumgården i Lunds stadsbibliotek Malmö stadshus : Den här artikeln om utställningen var ämnad för förra numret av Aurora men hann tyvärr inte fram i tid. Vi ber om urskäkt för förseningen vilket gör att vissa angivna tider redan har passerat. (Red.) 24 8 AURORA 4/2010 !" +/ $" & ' Vid höstens första föreläsning 2010-09-19 talade Henrik Lundstedt över ämnet ”Solstormar och cykler”. Det var en medryckande föreläsning över de seismiska vågor i solen som kan hjälpa oss förstå solstormar och förutsäga dem. Tack vare satelliten Solar Dynamics Observatory kan vi följa hela solen, hela tiden. Han lät oss också förstå att Sverige har en mycket framskjuten position i modern solforskning. För första gången kommer vi att med Solar Dynamics Observatory kunna observera hela tiden, hela solen. Var tionde sekund kommer bilder i olika våglängder upptas av solen. Satelliten sändes upp 11 februari 2010. NASA presenterade de första observationerna den 21 april. Solgruppen på Stanford University i Carlifornia, mina forskarkollegor har ett instrument ombord på SDO, Helioseismic and Magnetic Imager (HMI). Med det kan man få reda på vad som sker under solens yta där solcykeldynamon verkar. Instrumentet mäter också solens magnetfält i fotosfären så vi kan beräkna det i koronan. Dvs där solstormarna uppträder. Matematiska, topologiska metoder används sedan för att kunna förstå solstormarna och förutsäga dom. I det andra föredraget talade Robert Cumming om galaxernas uppbyggnad och vilka förutsättningar som måste finnas för deras bildande. Även detta ett intressant och medryckande föredrag med en rolig infallsvinkel ifall vi skulle ”bygga en egen galax”. 25 AURORA 4/2010 . . " 9 + 9 " Den tjugosjätte juni var det dags. Jag hade längtat till den här dagen och äntligen var den här! Det var en ganska grå dag vilket var vanligt i centrala Turkiet i år. Många ansåg att det var vulkanen Eyjafjallajökull som hade påverkat vädret. Kanske var det sant? Jag hade tidigare kontakt med en av Ankaras universitets studenter via Facebook som jag skulle träffa denna dagen. Han, Tahsin Ozun, skulle ge mig en rundvandring runt Ankaras universitet och vi skulle kanske se solen med ett av deras teleskop. Jag var däremot skeptisk för vädret var inte det bästa. Efter ca två timmars bussresa från byn Kulu var jag äntligen framme i Ankaras busstation. Tahsin stod utanför och tog emot mig och min familj. Vi skulle nu ta en buss till universitetet. Väl där märkte vi att det inte alls var väder för observationer. Det började till och med att regna. Så i stället fick vi en rundvandring. Redan vid ingången kunde man skymta kupoler och jag blev exalterad! Jag fick se alla deras teleskop. Det intressantaste var att dessa studenter använder teleskopen till uträkningar och annat. Det fick mig att tänka på LTU (Luleå Tekniska Universitet) och varför vi inte har några. Teleskopen var också utrustade med ccd-kameror, så det gick att astrofotografera. Tahsin och jag diskuterade allt möjligt. Jag kunde inte låta bli att fråga varför de valde att studera astronomi när det inte finns några jobb i Turkiet. Studierna är inte heller på engelska så det går inte att flytta utomlands och studera. Och han gav mig ett ärligt svar: ”jag är intresserad och därför studerar jag det”. 26 AURORA 4/2010 Även om jag inte kan få ett astronomirelaterat jobb här i Turkiet så kan jag bli något annat, t.ex. datalärare. ”Jag kan en hel del om datorer. Detta fick mig att hoppas på att astronomi blir större i Turkiet och att dessa studenter en dag kan jobba med det de gillar.” Assi Süer . & & ) 5 Det är nu ett år sedan det populärvetenskapliga radioprogrammet Slottspod började sändas från Slottsskogsobservatoriet i Göteborg. I samband med programmets ettårsdag passar Slottsskogsobservatoriet, som ligger bakom produktionen, på att lansera programmet för en större publik. ”Det började som ett hobbyprojekt med en diktafon i observatoriets kök, har på ett år vuxit till ett populärvetenskapligt astronomimagasin med ständigt ökande antal lyssnare” säger Emanuel Blume, producent för programmet. Programmet sänds digitalt som podradiosändning och kommer ut i början av varje månad. Förutom aktuella nyheter om astronomi och rymdfart får lyssnarna även ta del av astronomiska diskussioner på en populärvetenskaplig nivå, svar på lyssnarfrågor och inte minst en detaljerad beskrivning av vad som händer på stjärnhimlen varje månad. Oktoberavsnittet tar bland annat upp svenska satelliter med miljövänligt bränsle, mystiska kolstjärnor och asteroider som passerar mellan Jorden och Månen. AURORA 4/2010 27 ”Programmet började som ett komplement till vår visningsverksamhet eftersom intresset för nyheter visat sig stort bland våra besökare på Slottsskogsobservatoriet. Det sker ju trots allt en hel del saker därute som inte går att se i våra teleskop.” säger Gunnar Sporrong, initiativtagare till Slottspod. Du kan lyssna på programmet på http://slottsskogsobservatoriet.se, där du även finner bilder och stjärnkartor. Gunnar Sporrong / & !+ '& & Lördagen den 2 oktober hölls en informationsträff vid Lahallsobservatoriet och 14 personer var närvarande. Vädret var mulet och lite blåsigt så den planerade solvisningen och stjärnskådandet fick utebli. De närvarande bjöds på kaffe med bulle samt diverse information om läget i GAK-klubben, Slottskogsobservatoriet samt på Lahall. Efteråt samlades vi i observatoriet för demonstration av bl.a. nyinköpt sökare, binoviewer samt provkörning av motordriven lucka. Arbetet med montering och provkörning av luckorna var inte färdigt men den ena av luckorna var klar för provkörning vilket också kunde demonstreras. Förhoppningsvis väckte denna en rysning av välbehag inför kommande stjärnkvällar. Eftersom vi inte kunde titta på stjärnorna denna kväll så fick vi nöja oss med att ställa in teleskopet mot en av radiomasterna för demonstration av den nya sökaren och binoviewern. Sökaren är en 9x60 mm med belyst hårkors, rättvänd bild och bra ”eye relief”. Binoviewern är från William Optics och försedd med två 26 mm okular vilket skulle ge 86 ggr. förstoring. Fattningen till denna är specialtillverkad av Per Forsberg och kan i nuvarande tappning bara användas för låga observationshöjder då den inte kan vinklas till upp. Problemet är att fokusutsticket inte räcker till för en uppvinklad infattning. Eventuellt kan detta åtgärdas senare. Medföljer gör också en extralins, typ Barlow, som ökar förstoringen med 1,6 ggr. Vi har även inhandlat ett tvåtums polaroidfilter för månobservationer. Detta kan ställas in steglöst mellan transparent och svart. Teleskopet kommer så småningom att förses med en tvåtumsfattning så att tvåtumsokular ska kunna användas. Även detta blir en specialkonstruktion. Binoviewern kommer naturligtvis också att kunna användas ihop med Dobsonteleskopet vilket också kommer att förses med en tvåtum Crayfordfokuserare. Dessa tillbehör kunde inköpas för de 5000:- som vi fick i bidrag från Stiftelsen Svenska Astronomiska Sällskapets Planetariefond för år 2009. Även i år har vi erhållit ett bidrag. Det är på 3000:- och kommer förmodligen att satsas på upprustningen av Dobsonteleskopet. Vi hade även ansökt om pengar till ett manuellt positioneringssytem, typ digitala cirklar. Tyvärr räckte inte bidragspengarna till detta projekt denna gång men vi kommer att göra ett nytt försök nästa år. Det tilltänkta systemet är av märket Argo Navis. Organisationen runt Lahallsobservatoriet har utökats med en vaktmästare då Lars Brive har lovat att ställa upp som sådan, vilket ska innefatta några regelbundna besök på Lahall för översyn och en del servicearbete. Vi kommer tillsammans att lägga upp 28 AURORA 4/2010 någon slags checklista med punkter över vad som behöver ses över och en logg över vad som utförts. En annan förändring som är på gång är att en visningsgrupp under ledning av Bengt Andrén kommer att bildas. Denna kommer att vara lite större än förut för att även kunna innefatta reserver och kanske också lite fler visningskvällar. Det är meningen att gruppen ska lägga upp sitt arbete själva för att på så sätt lyfta bort denna uppgift från föreståndaren. Gruppen kommer att starta visningar under våren 2011 och detta kommer att annonseras i Aurora och på hemsidan. En ny medlem kunde också inräknas efter mötet. Under nästa år så kommer vi förhoppningsvis att kunna organisera ett par arbetsdagar där vi hoppas på att medlemmarna kommer att ställa upp och hjälpa till. Det finns mycket att göra och vi kommer till att börja med att förbereda plats för en ställning så att man kan jobba med kupolen. Ytskikten på servicehuset behöver ses över och inredningen både här och i observatoriet måste ses över för att bli mer ändamålsenlig. Nya sökaren resp. binoviewern. Berne Staffas visar gamla Lahallsbilder. Foto: Göran Kajler Linjärmotordrivning av lucka. Fikapaus. Nästan allt är möjligt! Göran Kajler Observatorieföreståndare