20
AURORA 1/2010
Nr. 1 februari 2010
Årgång 34
Bilden är tagen
under
fem
kvällar mellan
20/8-9/9 2009.
Teleskopet är
en WO FLT98
triplet,
med
kameran Atik
314LC.
Guidning med
SW ED80 och
Qcam5.
Det
blev till slut,
efter
diverse
störande moln
och månsken,
36 st. 10minframes vilket
jag nöjde mig
med. Det är ju
bra
att
ha
mycket tid att
arbeta med när
man inte har så
stor öppning…
Bilden
är
stackad i Deep sky stacker och vidare behandlad i Photoshop. Jag har försökt
att använda den myckna datan till att få en mjuk bild i stället för att pressa ut
så mycket information som möjligt. Sedan är ju smaken olika, men jag vill
gärna ha en mörk bakgrund även om det kan kosta lite av datan. Resultatet,
tja, jag är väl hyfsat nöjd med tanke på min 98mm öppning. Tycker nog att det
är ett svårfångat objekt.
Mats Olsson
NGC7635 fotograferad hösten 2009.
Foto: Ivar Hamberg
2
AURORA 1/2010
STYRELSEN:
Christian Vestergaard
Claes-Göran Carlsson
Jan Persson
Jan-Gunnar Tingsell
Sven-Göran Lätt
Olof Karmedal
Ingemar Ewaldz
Gunnar Sporrong
Göran Kajler
Magnus Lindhe
Erik Andersson
Hans Almgren
Saied Amini
Anders Winnberg
(ordf.)
(vice ordf.)
(kassör)
(sekr.)
(observatorieförv.)
(ledamot)
(ledamot)
(ledamot)
(suppleant)
(suppleant)
(suppleant)
(suppleant)
(suppleant)
(medlemsadm.)
Medlem i Göteborgs Astronomiska Klubb blir du enklast genom att betala
200 kronor (till och med 17 år: 100 kronor, familj: 300 kronor, skola/
bibliotek/institution: 500 kronor*), till plusgirokonto: 4 77 03 - 4. Glöm ej
att meddela namn, adress, telefon, e-post samt födelseår!
Som medlem får du:
- tillgång till klubbens bibliotek
- gå på 3 - 4 populärvetenskapliga föredrag per termin
- gå på visningar vid klubbens observatorium i Mölnlycke
- komma med på “star parties” på olika ställen i landet.
Är du inte medlem så passa på att betala redan idag. Medlemskapet
gäller ett år från den datum du betalar!
* Institutioner har fler förmåner. Kontakta ordföranden för mer information!
AURORA 1/2010
19
som supernovor och efterlämande svarta hål som idag har växt till de
sannskyldiga, kosmiska monster vi finner. Exempelvis har Messier 87 ett
supermassivt svart hål i centrum som har 3 miljarder solmassor. Runt de här
ursprungliga galaxerna verkar det som om det funnits mindre diffusa moln
bestående av väte och helium som drog sig samman och bildade de
klotformiga stjärnhoparna som då kom att gå i de stora ellipser runt
galaxkärnorna som vi ser. Exempelvis finns det hopar runt Vintergatan som
kan avlägsna sig ända upp till 200 000 ljusår från Vintergatans banplan. Det
finns till och med extragalaktiska ”luffare”som NGC 2158, ca 300 000 ljusår
bort i riktning mot vinterstjärnbilden Lodjuret (Lynx).
Märkligt nog så finns det i en del klotformiga stjärnhopar stjärnor som
förefaller yngre och mer blåaktiga än de gula och orangeröda population IIstjärnorna. Det är s.k. ”Blue Stragglers”. De tros bildas när faktiskt två stjärnor
i täta dubbelstjärnepar smälter samman och blir tyngre och hetare och går till
en annan spektralklass. Hur vore det då att bo i centrum av en klotformig
stjärnhop som Messier 13, innehållandes mer än en miljon stjärnor? Jo, vi
skulle uppleva det som att vi hade tusentals stjärnor på natthimlen som lyste
starkare än Sirius och för den del planeten Venus. Aldrig fullständig natt utan
alltid en slags alviskt djupblå skymning. Troligen hade vi fått en helt annan
världsbild, då vi kanske inte ens hade känt till att det fanns ett universum
bortom den klotformiga stjärnhopens otaliga, gnistrande ädelstenar. Messier
13 kan en mörk, månlös natt långt ute på landet ses som e mycket diffus
dimfläck med blotta ögat. Redan en fältkikare gör de ljusare, lite större och
mera nebulös. Sedan blir den precis som de flesta andra klotformiga
stjärnhopar bara vackrare och vackrare ju större öppning som teleskopet har.
Själv har jag åtskilliga tillfällen haft den nästan svindlande lyckokänslan av att
observera Messier 13 i ett teleskop med 40.6 cm öppning och i en förstorning
på 170 gånger. Hela synfältet exploderar i tusentals små, dansande eldflugor,
in mot ett en centrum där stjärna skymmer stjärna och man bara ser ett
intensivt vitt skimmer från hopens kärna, stjärnor som vår sol, fast äldre,
25 000 ljusår bort.
Jan Sandström
Bildtext. Här ses Messier 13 i all sin prydnad. Notera de två galaxerna nordost
om stjärnhopen. NGC 6207 har jag själv observerat många gånger. Den ligger
ca 70 miljoner ljusår bort.
18
AURORA 1/2010
AURORA 1/2010
3
SÖKES: Redaktör för Aurora
Klotformiga stjärnhopar.
En mörk kväll år 1714 hittade den engelske ”Astronomer Royal”, Edmund
Halley, världsberömd för Halleys komet, vars återkomst han förutsade skulle
ske 1759/60 (den hittades på själva julafton 1759 av en tysk amatörastronom),
en liten diffus fläck i stjärnbilden Herkules västra sida. Denna ”lilla fläcken”
visade sig senare med bättre teleskop vara en mäktig, klotformig stjärnhop,
som när den franske kometjägaren Charles Messier observerade hopen den 1
juni 1764 fick nummer 13 i hans berömda katalog över 110 nebulösa objekt på
himlen. Messier 13 är antagligen den bästa av de klotformiga stjärnhoparna
som vi på norra halvklotet kan observera i små instrument. Ödet hade velat att
Halley faktiskt även under sin expedition till ön S:t Helena för att mäta
jordmagnetismen hade funnit även södra stjärnhimlens finaste klotformiga
stjärnhop, och den största och rikaste av den ca 150 klotformiga stjärnhopar
som kretsar i väldiga ellipser runt Vintergatans centrum, Omega Centauri.
Klotformiga stjärnhopar är några av de allra äldsta objekten i universum och
de allra flesta har en ålder på mellan 10-12.5 miljarder år. Bara 1 till 2
miljarder år yngre än själva universum. Det som skiljer dom från den andra
sortens stjärnhopar, de öppna är att de senare återfinns bara i spiral och
oregelbundna galaxer där de ingår i galaxernas spiralarmar. De är mycket
yngre än de klotformiga och består av alltifrån ett tiotal stjärnor till mer än
6000. Vår sol föddes i en sådan för 4.6 miljarder år sedan. Allt eftersom det
öppna stjärnhoparna kretsar kring galaxernas centrum tenderar de att lösas
upp. Stjärnorna försvinner en efter en, tack vare gravitationella störningar på
sina egna vägar i galaxen. De klotformiga är mycket täta. I regel innehåller de
mellan 100 000 och 1000 000 stjärnor och har en diameter på mellan 50 till
200 ljusår. Stjärnorna i de klotformiga stjärnhoparna är oftast gamla s.k.
population II-stjärnor. De är fattiga på metaller ( astronomer räknar alla
grundämnen tyngre än väte och helium, de två lättaste och mest
förekommande grundämnena i universum som metaller). Det gör att det inte är
speciellt troligt att det bildas planeter kring de här stjärnorna, och därmed
knappast liv. Ändå så valde amerikanarna att på 1970-talet sända ett
radiomeddelande via radioteleskopet Arecibo till Messier 13, belägen ca
25 000 ljusår bort. Men jag antar att det mest ska ses som en symbolhandling.
Det lär hur som helst dröja drygt 50 000 år innan vi får något svar på inviten
till en kaffekopp. Det är nu så att de flesta galaxer med lite självrespekt håller
sig med ett antal klotformiga stjärnhopar. Alltifrån några få som
satellitgalaxen till Vintergatan Sculptor I till hela 16 000 som kretsar kring den
jättelika elliptiska galaxen Messier 87, belägen drygt 50 miljoner ljusår bort i
Virgohopen. Det verkar som att när galaxerna bildades i universum barndom
runt de primordala svarta hål som kom till endera omedelbart efter Big Bang
eller när den första populationen jättestjärnor, s.k. population III exploderade
Vår redaktör för Aurora, Christofer Döss, önskar bli befriad från sitt uppdrag
i klubben med omedelbar verkan.
Vi vill rikta ett varmt tack till Christofer för det stora arbete han lagt ner på
klubbens tidskrift under många år. Aurora har under denna tid utvecklats till
en modern klubbtidning sammanställd med ett stort mått av redaktionellt
kunnande och goda insikter i astronomiska frågor. TACK!
Vi hoppas att snart kunna hitta en ny redaktör, som kan åta sig uppdraget. Är
Du intresserad av en intressant och lärorik uppgift är Du välkommen att höra
av Dig till vår ordförande Christian Vestergaard, [email protected]
eller telefon 0522 – 761 51.
Under tiden kommer jag, som klubbens sekreterare, att sammanställa en
”light-version” av tidskriften. Innehållet hoppas jag ska hålla samma höga
kvalitet som tidigare även om det blir svårt att behålla den tekniska
utformningen.
/Jan-Gunnar Tingsell
Presentation av klubbens ordförande
Jag som skriver detta vill presentera mig själv lite kortfattat i.o.m att jag blev
ordförande på årsmötet (den 22 mars 2009).
Jag är en fyrtioåttaåring som bor i Uddevalla och arbetar i Lysekil med
bemanning. Jag blev medlem i GAK 1982. Runt 1994 bjöds jag in som
”adjungerad” till ett styrelsemöte av den då nytillsatte ordföranden (samt
observatorieföreståndare) Claes Göran Carlsson. Därpå blev jag invald som
suppleant och ersatte sedan Magnus Lindhe som sekreterare 2004 (detta
samtidigt som visningsledaren Gunnar Sporrong blev ordförande). Förra året
fick jag en förfrågan av Gunnar att axla ordförandeposten efter honom. Detta
eftersom Gunnar fick ett större ansvar för visningarna i Slottsskogen samt att
denne övertog ansvaret som föreståndare efter
Claes
Göran.
Jag
tackade
ja
till
ordförandeskapet och därmed blev jag
ordförande nr.10 sedan starten i december
1955. Min tid som suppleant i klubben på
nittiotalet hjälpte jag till med att kontakta
professionella astronomer som kunde hålla
föredrag i klubbens regi. Jag övertog denna
uppgift av professor Winnberg som någon
gång vid millennieskiftet flyttade till Småland.
Jag sitter numera också i styrelsen för Svenska
Astronomiska Sällskapet och åker ibland upp
till Stockholm för att delta på styrelsemöten på
AlbaNova vid Roslagstull.
Mvh Christian Vestergaard
4
AURORA 1/2010
AURORA 1/2010
17
BOKRECENSIONER
Meteors and How to Observe Them, Robert Lunsford, Springer-Verlag,
Heidelberg, 2009, ISBN 978-0-387-09460-1, häftad, 192 sidor, pris: 27.99
pund.
Den här boken är en av de mest ändamålsenliga som jag sett, på senare år när
det kommer till att vara en handbok för observatörer. Det handlar om att
observera de årliga meteorsvärmarna som jorden möter vid skilda tidpunkter
varje år. Robert Lunsford är en amerikansk observatör som har mer eller
mindre vigt sitt astronomiska liv åt att observera och sammanställa data om
meteorsvärmarna. I den här boken finner vi information om hur man
observerar dessa celesta fenomen. Både visuellt, med foto och med
videokameror etc. men framför allt ger boken data och kartor för årets nio
stora svärmar, 17 stycken som uppvisar en ZHR ( det antal man kan se i zenit
rent teoretiskt en mörk natt per timme) för svärmar mellan 1-10 samt variabla
svärmar, dagtidsvärmar (att observera med radio) samt nya svärmar. Här finns
även fotografier, tabeller och annat matnyttigt. Däremot hittar man ingen om
geologisk sammansättning, mytologi, instrument o dylikt. Eftersom skådande
av meteorsvärmar kan utföras på i stort sett vilken ambitionsnivå som helst så
krävs det inga instrument o dylikt. Därför är det en syssla som är mycket
lämplig för att involvera familj, vänner, grannar mm. Då är den här boken
mycket lämplig att ha i hyllan. Även om jag måste medge att stå ute flera
timmar en kall vinternatt för att iaktta en svärm som kanske har en ZHR på två
meteorer i timmen, inte är något för mig personligen.
Jan Sandström
Shrouds of the Night, David L Block, Kenneth C. Freeman, Springer-Verlag,
Heidelberg, 2008, ISBN 978-0-387-78974-3, inbunden, 456 sidor (22 x 30 cm,
liggande, pris: 19.99 pund.
I översättning blir den här synnerligen vackra bokens titel ”Nattens skrud”.
Kort och gott så är författarnas målsättning att avslöja universums olika
masker och förklädnader. Låt mig direkt säga att det inte är några noviser som
har skrivit boken. Bägge är erfarna professorer som under en mängd år har
deltagit i galaxforskningens frontlinjer. Här berättar de den spännande
historien alltifrån William Herschels ”hål i himlen (mörk nebulositet) fram till
dagens avancerade rymdteleskop som avslöjar mängder av fascinerade fakta i
olika våglängder om galaxer och spår av den mörka materian. Eftersom mer
än 200 sidor är historiska fakta så utgör egentligen bokens tyngdpunkt
berättelserna om John Herschels fyra år vid Kapkolonin i Sydafrika 1834-38
när han kartlade södra stjärnhimlen, berättelsen om en av alla tiders främsta
observatörer E. E. Barnard, den spännande redogörelsen för utvecklingen av
Stiftelsen Egna Vingar
3:e Astronomiläger för ungdomar (högstadieelever)
Stiftelsen Egna Vingar arbetar (utan vinstsyfte) för att främja intresse för
naturvetenskap, flyg, teknik och rymden bland ungdomar.
Under internationella astronomiåret 2009 anordnade stiftelsen två nationella
astronomiläger (april och oktober) som blev en stor succé. Totalt över 100
ungdomar från olika delar av landet deltog. Malin Larsson från Järfälla vann
kunskapstävling under våren medan Sara Abbas från Rinkebyskolan blev
vinnare på höstens läger. Flera ungdomar som deltog i våras även var med på
hösten. Med tanke på det stora intresset har vi beslutat att anordna två
astronomiläger varje år för ungdomar.
Du som är nyfiken på rymden och går på högstadiet (årskurs 7-9) är
välkommen att delta. Inga förkunskaper krävs. Lägret och boendet är gratis
(maten betalar man själv). Totalt 40 platser och först till kvarn gäller. Vi
strävar efter en jämn könsfördelning mellan flickor och pojkar.
Tid: 26 – 28 mars 2010 (fredag – söndag)
Plats: Barnens Ö (nära Norrtälje)
Kostnad: Fritt deltagande och boendet på Barnens Ö.
Deltagarna måste dock betala totalt 500 kr/ person för alla måltider.
På programmet:
• Stjärnornas födelse och dödskamp
• Hur fungerar ett teleskop?
• Hur bildar galaxer
• Tävlingar och tipspromenad
• Hur ser Månen och Saturnus ut genom ett teleskop?
• Observation av galaxer, planeter, nebulosor mm
För mer information och anmälan: www.egnavingar.se
Stiftelsens samarbetspartner:
Förbundet Unga Forskare
Rymdgymnasiet i Kiruna
AstroSweden AB
Svenska Astronomiska sällskapet
Grufman Bil AB
16
AURORA 1/2010
MERA KLUBBARBETE VID LAHALLSOBSERVATORIET
del 6, nov-09
Kupolvridningens problem berodde på en brusten stoppring på motoraxeln.
Denna har lagats av Per Forsberg. Alla bärande hjul har plockats ut och
avsynats. De var OK, putsades upp, rostskyddades och har nu monterats
tillbaka. Vid provkörningen knakade det betänkligt. En bula i underkant på
kupolens träring noterades och kommer att undersökas. Ingemar har i stort sett
avslutat modifieringen av luckornas övre infästning och dessa lär gå något
lättare nu. Per Forsberg och Bengt Andrén tittar på hur en linjärmotorstyrning
av luckorna ska se ut. Samtidigt funderas det på vad som ska inköpas för de
5000:- som vi fått i bidrag från Planetariefonden. En Lahallsträff med
korvgrillning planeras till senvintern ( feb - mars ?).
”Nästan allt är möjligt”
Göran Kajler, Lahallssektionen
SÄLJES:
Jag har ett hemmabyggt
Newtonteleskop som jag vill
göra mig av med.
Data: Spegeldiameter 20 cm.
Brännvidd 1750 mm. Tubens
längd 150 cm.
Tre okular f. 25, 16 och 8
mm
Ej ekvatoriell montering. Till
instrumentet hör ett stabilt
järnstativ.
Bengt Lindberg
tel.: 070 5984200.
AURORA 1/2010
5
Hubbles ”stämgaffel” för galaxklassificering (det visade sig att han hade tagit
en hel del från den framstående engelske amatörastronomen John Reynolds
och vår egen Knut Lundmark utan att ge dom ”credit”. Så kan man hålla på att
hitta godbitar i det oändliga och ösa ur de veteranernas outtömliga källor. Inte
gör det saken sämre att boken innehåller mer än 200 illustrationer, de flesta i
helsidesformat och många i färg. Även när vi kommer fram till dagens
forskningsläge så lär man sig mycket av att läsa om hur observationer i olika
våglängder har trängt igenom många av ”nattens masker”. De här båda
gentlemännen har heller ingen prestige att försvara. Vad de redan uppnått
under sina karriärer är mer än vad de flesta yngre astronomer bara kan
drömma om. Därför skriver de avspänt och ledigt, stundtals nästan i
dialogform. De har också en mycket humanistisk inriktning på berättelserna
och tar ofta hjälp av musik, poesi, etnologi, antropologi mm. för att göra sina
ståndpunkter klara. Jag är högeligen förvånad att den här boken inte kostar
mer än 20 pund. En spottstyver i sammanhanget. Jag delar inte ut 5 stjärnor
ofta, men här kommer det en klockren en.
Jan Sandström
The Georgian Star, Michael D. Lemonick, W.W. Norton & Company Ltd.
London, 2009, ISBN 978 0 393 06574 9, inbunden, 199 sidor, pris: 17.99
pund.
Att saga något annat än att William Herschel, tillsammans med sin syster
Caroline och så småningom sin son, John Herschel under de sista decennierna
av 1700-talet och första hälften av 1800-talet lade grunden till den moderna
astronomin, är närmast ett understatement. Förutom att upptäcka den första
planeten sedan urtiden genom att hitta Uranus en marskväll 1781 i
Tvillingarnas stjärnbild så fann och upptäckte William och Caroline mer än
2500 deep-sky objekt. Senare utökades listan med drygt 1500 som John fann
under sina svep över södra stjärnhimlen under åren 1834-1838. Förutom detta
så upptäckte också William infraröd strålning, utförde den första
kartläggningen av Vintergatan grundad på observationer och inte enbart på
spekulationer. Han var dock inte ofelbar. En teori som han lanserade var att
solen var bebodd. Detta eftersom det skulle ha varit slöseri av Gud att skapa
en stor och lysande himlakropp utan något vettigt ändamål. Herschels kom
från en familj av vad man idag skulle kunna kalla lägre medelklass. Fadern
Isaac var begåvad och envis och kan väl närmast beskrivas som ”self-made”,
något han i allra högsta grad förde vidare till William och Caroline. Han blev
så småningom musiker och överförde den talangen till William. För att
undkomma Hannovers krig med Frankrike sändes den unge William till
England där han så småningom nådde en framgångsrik (relativt) position som
musiker och kompositör i den berömda kurorten Bath. Efterhand blev han allt
mera uppslukad av astronomi och matematik och började tillverka sina egna
reflektorer. Han lyckades också locka över Caroline till England undan från
deras dominanta moder. Hon visade sig snabbt vara lika begåvad som trogen
6
AURORA 1/2010
sin bror. Efter upptäckten av Uranus erhöll William ett årligt kungligt apanage
på 200 pund för att kunna bedriva astronomi på heltid och för att kunna visa
den kungliga familjen stjärnhimlen från Windsor. Williams och Carolines
öden och levnad beskrivs både livligt och underhållande, därtill lärorikt i den
här lilla biografin över Herschels författad av den amerikanske
vetenskapsskribenten Michael Lemonick. Utan några stora åthävor beskriver
han både syskonens vetenskapliga gärningar och deras privata liv och känslor
så långt det är möjligt. Även om boken ibland ger lite extra hjältegloria åt
deras gärningar så blundar heller inte Lemonick för deras fel och brister. Det
här är en bok som jag gärna skulle vilja se översatt till svenska. Tilläggas kan
att flera av William Herschels kompositioner nu finns utgivna på CD. Jag har
själv införskaffat ett par stycken och kan försäkra läsarna att de är högst
njutbara. Sök på Amazon på nätet för att finna ett rejält urval.
Jan Sandström
AURORA 1/2010
15
slutligen med en guidad visning av Tyco Brahes liv och gärning. Skam vore
det väl annars.
The Georgian Star, Michael D. Lemonick, W.W. Norton & Company Ltd.
London, 2009, ISBN 978 0 393 06574 9, inbunden, 199 sidor, pris: 17.99
pund.
Att säga något annat än att
William Herschel, tillsammans
med sin syster Caroline och så
småningom sin son, John Herschel
under de sista decennierna av
1700-talet och första hälften av
1800-talet lade grunden till den
moderna astronomin, är närmast
ett understatement. Förutom att
upptäcka den första planeten sedan
urtiden genom att hitta Uranus en
marskväll 1781 i Tvillingarnas
stjärnbild så fann och upptäckte
William och Caroline mer än 2500
deep-sky objekt. Senare utökades
listan med drygt 1500 som John
fann under sina svep över södra
stjärnhimlen under åren 18341838. Förutom detta så upptäckte
också William infraröd strålning,
utförde den första kartläggningen av Vintergatan grundad på observationer
och inte enbart på spekulationer. Han var dock inte ofelbar. En teori som han
lanserade var att solen var bebodd. Detta eftersom det skulle ha varit slöseri av
Gud att skapa en stor och lysande himlakropp utan något vettigt ändamål.
Herschels kom från en familj av vad man idag skulle kunna kalla lägre
medelklass. Fadern Isaac var begåvad och envis och kan väl närmast beskrivas
Så vad kommer man att minnas mest av dessa dagars späckade program?
Jo, blåsten, Gunnars hemmagjorda soppa på Trangiaköket och att vi själva fick
bära bänkarna fram och tillbaka mellan kyrkan och tälten ett flertal gånger.
Mersmak gav det i alla fall!
Göran Kajler
14
AURORA 1/2010
Efter supén blev det tillfälle till lite ”obs:ande”. Christer Kjellnert körde en
liten 6” Meade (tror jag det var) som ställde in sig själv helt och hållet. Bara
att ställa ut på gräsmattan och trycka på knappen. Ombord fanns en liten
kamera som identifierade stjärnhimlen. Dessutom fick man även i tal
(engelska) en liten förklaring av det man tittade på. Fick titta på Jupiter, M13
och M57 (ringnebulosan). Såg bra ut alltihop.
Senare på natten fick
vi höra att rymdstationen
respektive
rymdfärjan skulle susa
förbi. Så vid kl ett på
natten gick jag och
lade mig och kl tre
gick jag upp igen för
att fotografera.
Först passerade rymdstationen som ett
väldigt starkt objekt
(ungefär som Jupiter).
En halvtimme senare kom rymdfärjan med Christer Fuglesang ombord.
Söndagen bjöd på intressanta proffsföredrag om Exo-planeter (professor Arne
Ardeberg, Lund) och om mörk energi och massa (Jesper Sollerman från
DARK Cosmology Center, Niels Bohr Inst.). Däremellan kunde man också
höra Per Forsberg (GAK) berätta om sin egentillverkade Dobson. Hann
AURORA 1/2010
7
som ”self-made”, något han i allra högsta grad förde vidare till William och
Caroline. Han blev så småningom musiker och överförde den talangen till
William. För att undkomma Hannovers krig med Frankrike sändes den unge
William till England där han så småningom nådde en framgångsrik (relativt)
position som musiker och kompositör i den berömda kurorten Bath. Efterhand
blev han allt mera uppslukad av astronomi och matematik och började
tillverka sina egna reflektorer. Han lyckades också locka över Caroline till
England undan från deras dominanta moder. Hon visade sig snabbt vara lika
begåvad som trogen sin bror. Efter upptäckten av Uranus erhöll William ett
årligt kungligt apanage på 200 pund för att kunna bedriva astronomi på heltid
och för att kunna visa den kungliga familjen stjärnhimlen från Windsor.
Williams och Carolines öden och levnad beskrivs
både livligt och
underhållande, därtill lärorikt i den här lilla biografin över Herschels författad
av den amerikanske vetenskapsskribenten Michael Lemonick. Utan några
stora åthävor beskriver han både syskonens vetenskapliga gärningar och deras
privata liv och känslor så långt det är möjligt. Även om boken ibland ger lite
extra hjältegloria åt deras gärningar så blundar heller inte Lemonick för deras
fel och brister. Det här är en bok som jag gärna skulle vilja se översatt till
svenska. Tilläggas kan att flera av William Herschels kompositioner nu finns
utgivna på CD. Jag har själv införskaffat ett par stycken och kan försäkra
läsarna att de är högst njutbara. Sök på Amazon på nätet för att finna ett rejält
urval.
Jan Sandström
Deep-sky Video Astronomy, Steve Massey & Steve Quirk, Springer-Verlag,
Heidelberg, 2009, ISBN 978-0-387-87611-5, häftad, 201 sidor, pris: 22.99
pund.
Idag är det verkligen amatörernas afton när det gäller högteknologi till
överkomligt pris för att framställa astronomiska bilder av hög kvalitet. Till och
med en gammal konservativ tecknare vid okularet som undertecknad harr så
smått börjat fuska med digitalkameror inom astronomin. Den här teknologiskt
inriktade boken är till för dom som vill använda video tillsammans med sina
teleskop. Den första halvan berättar om lämpliga kameror, hur man använder
dom vid teleskopen etc. Precis som bokens andra hälft är den första rikligt och
adekvat illustrerad. Del två handlar om hur man när man väl tagit bilderna
sedan behandlar dom i datorn. Jag är kanske inte rätt ”gubbe” för att
sakkunnigt i detalj bedöma kvaliteten på tekniken, men på författarnas
pedagogiska kunskap är det åtminstone inte något fel. Klart och pö om pö
illustrerar de hur man bygger upp och behandlar sina bilder. Det hela avslutas
med några rejält vackra foton. Författarna är båda två erfarna
amatörastronomer från ”down under”, alltså Australien. Bra i boken är också
en ordlista för den tekniskt fåkunnige samt nyttiga webadresser.
Rekommenderas för den som vill utveckla sin teniska potential inom
astronomisk fotografering och bildbehandling. Jan Sandström
8
AURORA 1/2010
Jupiter and How to Observe It, John W. McAnally, Springer-Verlag,
Heidelberg, 2008, ISBN 978-1-85233-750-6, häftad, 228 sidor, pris: 19.50
pund.
Den här boken utgör en förnämlig introduktion till observationer av
jätteplaneten Jupiter och dess satelliter. Den är författad av den framstående
amerikanske medlemmen av The Association of Lunar and Planetary
Observers med högsäte i Arizona. Boken kan grovt indelas i två huvuddelar.
Den första, på nästan 150 sidor behandlar utseendet och de fysikaliska
egenskaperna hos Jupitersystemet. Rikligt illustrerat och välskrivet. Den här
delen kan lika gärna läsas av fåtöljastronomen som den aktive observatören.
Del två innehåller tre kapitel. I det första lär sig läsaren vilka teleskop, okular,
filter som är lämpligast, samt lite överraskande, monteringar. Kapitel två som
bara är på några få sidor tar upp väder, transparens och seeing. Den
sistnämndas kvalitet är ju A och O när man ska göra planetobservationer i hög
förstorning. Det tredje kapitlet gör mig som gammal räv när det gäller att
teckna av objekt vid okularet glad. McAnally ägnar faktiskt 14 sidor åt olika
aspekter av denna fina konstart som tyvärr verkar vara i utdöende med CCD
och webkameror. Just CCD och vanlig fotografering får faktiskt inte mer än 3
sidor på sig. Men å andra sidan sett så finns det redan en uppsjö av mer
specialiserad litteratur i ämnet. Däremot så tar författaren upp betydligt mer
om vad man kan åstadkomma med moderna digitalkameror av olika slag. Men
även här rör det sig om sådant som är mest basic. McAnally pekar också
boken igenom på hur viktigt det är att man dels dokumenterar sina
observationer, dels gör det på ett korrekt sätt, i synnerhet om man ska bidra till
att föra vetenskapen framåt och sända in sina observationer till lämpliga
organisationer. Flera nya dimensioner har öppnats för mig när det gäller
observationer av planeternas ”hövding” och jag ser fram mot hösten, i
synnerhet nu när Jupiter efter några ”magra år” börjar få lite höjd på vår
himmel igen. Den här boken har mycket att tillföra både nybörjaren när det
gäller planetobservationer och den mer avancerade. Däremot gör nog den som
inte är i första hand en visuell observatör klokt i att hitta annan litteratur.
Jan Sandström
Star Vistas, Greg Parker & Noel Carboni, Springer-Verlag, Heidelberg,
2009, ISBN 978-0-387-88435-6, inbunden, 168 sidor, drygt A 4-format, pris:
31.99 pund.
Den här boken är en vacker fotobok (obs. foto, ej CCD) där fotona är tagna av
den brittiske amatören Greg parker och sedan sända till Noel Carboni i USA
som behandlar dom. Faktum är att de båda gentlemännen aldrig träffats och
inte ens talat i telefon med varandra. Resultatet av deras samarbete har hur
som helst blivit den här vackra boken. Den innehåller 95 foton, alltifrån ett
antal av månen och komet Holmes ända ut till kvasaren APM08279+5255 som
ligger på ett avstånd av ca 13 miljarder ljusår. För att vara ärlig så tycker jag
AURORA 1/2010
13
campingplatsen och laga mat. Hann därför tyvärr inte att närvara vid detta.
Synd!
Gunnar besökte ”Spektroskopi för amatörastronomer” av Jörgen Albertsen.
Denne visade ett välgjort hemmabygge av en spektrograf. I princip behöver
man endast ett gitter och en CCD-kamera för att komma igång. Mycket
informativt och inspirerande.
Därefter var det dags för ”Visuella variabelobservationer” med Christopher
Allen. Föredraget hölls på engelska. Inom detta område finns det mycket som
amatörerna kan bidra med. Entusiastisk och bra föredragshållare som
inspirerade Gunnar. Han skulle gärna köra igång med detta om han bara hade
mera tid. Men som bekant, så har denne man redan väldigt många järn i elden.
Ytterligare ett bra föredrag om E-ELT projektet under ESO:s försorg kunde
avnjutas under eftermiddagen (Claus Madsen, seniorrådgivare i ESO).
Det bjöds tom. på lite underhållning i form av ett körspel ”Blinka lilla stjärna”
av Halmstads Kammarkör. Trevligt.
Ja, föredrag fanns det gott om som ni märker. På lördagskvällen samlades vi
så till en supé på Café Tycho Brahe. (Bild matkön) Det bjöds på örtmarinerad
kycklingfilé, paj, två sallader, smör, bröd, öl och vin. Därefter en dessert med
kaffe. Gott-i-gott-gott!
När man sedan slår sig ned vid bordet kan vad som helst hända. Här bjuds
ännu ett fint tillfälle att stifta ny kontakter och höra andra berätta om sina
upplevelser och erfarenheter. Jag råkade hamna bredvid Peter Linde,
proffsastronom och initiativtagare till hela träffen. Ja, jag hade väl inte så
mycket att komma med till honom men han hade desto mer. Han berättade
hur mötet föddes ur en tanke att man ville hålla ett möte i sydsverige och hur
det sedan växte till ett samarbete med danskarna och till slut hamnade på Ven.
Han berättade även om E-ELT projektet, ett 42 m teleskopet som var under
planering genom ESO:s försorg. En grupp från Lunds universitet med bl. a.
honom själv och professor Arne Ardeberg deltar i detta. Huvudspegeln i detta
teleskop består av drygt 900 sammansatta speglar som skall jobba som en enda
enhet. Kupolen blir 90m hög, dvs. något högre än Globen i Stockholm och
hela härligheten lär gå på åtskilliga miljarder kr. Googla gärna på E-ELT
(European – Extremely Large Telescope). Fick slutligen även veta att
Sällskapet Tyco Brahe hade cirka 200 medlemmar och 9 möten om året för
medlemmarna. Där ligger vi bra mycket i lä i GAK. Tack Peter för ett
intressant samtal!
12
AURORA 1/2010
fixat en 10 cm tjock skumgummimadrass. Nu skulle jag ligga som en prins
menade hon på. Och det gjorde man ju.
Lördagen började med en invigning där Peter Linde & Co. hälsade alla
välkomna såväl svenskar som danskar. Nästa workshop hoppade vi över och
tog istället tillfället i akt att se oss omkring. Gunnar lämnade över lite
målarböcker till Christer Kjellnert på Astro Sweden som lovat hjälpa till att
sälja dessa.
Vi lyssnade sedan på ett föredrag av meteorolog Anders Wettergren från
SMHI i Norrköping, ”Blir det stjärnklart ikväll”? Anders tipsade om alltifrån
molntyper till Jetströmmar och vad som bidrar till dålig seeing och
transparens. Han uppmanade oss också att googla på dessa begrepp för
ytterligare information. Helt plötsligt kom en lågtgående jetström in i tältet
och välte omkull projektorduken. Anders och tillskyndande assistent hann
dock fånga upp denna innan den for i backen. Det var som sagt en väldigt
blåsig helg.
Strax efter detta var det dags för nästa föredrag ”Fjerneobservation” via
Internet. Det demonstrerades hur man kan söka upp en website som heter
”Global rent a scope” och logga in sig på olika teleskop. Kostnad, någon
dollar/min. Kan tyckas verka högt vid en första anblick men med tanke på att
det ersätter ett teleskopinköp så tål det att tänkas på.
Sedan var det avsatt en timme till lunch innan det var dags för nästa föredrag ,
CCD-observationer med stora teleskop av Lars Hermansson, Uppsala. För mig
var detta för snävt tilltaget eftersom jag var tvungen att ta mig till
AURORA 1/2010
9
att bilderna genomgående är vackra, men att de skulle vara så enastående att
de motiverar utgivningen av den här boken har jag en aning svårt att förstå.
Bilderna håller genomgående hög kvalitet a la Photo Gallery i Sky &
Telescope och några är mycket sevärda. Speciellt de där galaxerna är lite
mindre och synfältet större. Ett par exponeringar av månen samt några av de
klotformiga stjärnhoparna M 13 och M 92 i Hercules är superba. Texterna som
ackompanjerar bilderna är mycket elementära, men ändå skrivna i en lite
personlig stil. Ett par ”idiotfel” förekommer. Skribenten borde veta t.ex. att
Polaris ligger i Ursa minor och inte Ursa major. Ett par av fotografierna är
också mycket användbara som referensmaterial till de egna observationerna.
Jag tänker på bilderna av M 67 i Cancer samt den lilla öppna stjärnhopen NGC
2252 i Monoceros, granne med den imponerande stjärnhopen NGC 2244 som i
sin tur joniserar hela Rosettenebulosakomplexet. På en betygskala från 1 till 5
ger jag den tre stjärnor plus en planetarisk nebulosa.
Jan Sandström
Stellar Spectral Classification, Richard O. Gray, Christopher J. Corbally,
Princeton University Press, 2009, ISBN 978-0-691-12510-7, häftad, halvstort
format, 592 sidor.
Låt mig direkt säga att den här boken är en guldgruva för alla som är
intresserade på ett seriöst vis för stjärnornas spektralklasser m.a.o. stjärnornas
utveckling alltifrån deras ingång på huvudserien av HR-diagrammet till deras
olika slutresultat. Efter en fin liten introduktion som berättar om hur
spektralklassificering har utvecklats och hur den går till så följer tio kapitel
som börjar med de heta O och B-stjärnorna och som avslutas med kapitlet
”Endpoints of Stellar Evolution” som på 35 sidor visar fram protoplanetariska
nebulosor, planetariska dito samt deras små, heta centralstjärnor, vita dvärgar,
novor och supernovor. Boken avrundas med andra tekniker för att ta spektra
än MK-systemet (uppkallat efter astronomerna Morgan och George Keenan
som skapade det) och som i huvudsak är det system som behandlas här i
boken. Ordlista, kalibreringar, index mm. utgör flera appendix. Varje
spektralklass i huvudkapitlen utgår från följande schema i tur och ordning.
Introduktion till klassen, optisk spektralklassifikation, klassifikation andra
våglängder där det är aktuellt, olika underklasser och deras beteende samt lite
annat smått och gott. De tio huvudkapitlen är i snitt 40 sidor långa. Varje
avslutas med en referenslista för den verkligt specialintresserade. Man behöver
inte kunna någon matematik då boken är så gott som kemiskt ren från formler.
Däremot är det viktigt att man är åtminstone hyggligt bekant med
terminologin inom stellärastronomi och spektralklassifikation. Att förstå
diagram är synnerligen viktigt, även om de flesta diagram i boken faktiskt ger
sig själva. Boken är inget för den rena nybörjaren, men för både den teoretiskt
inriktade amatörastronomen som för observatören innehåller boken hur
mycket som helst. Även om man knappast läser den från pärm till pärm så är
dess värde som referensverk oskattbart. Tänk er själva. Innan ni går ut för att
10
AURORA 1/2010
kolla beteendet hos den kataklysmiska variabeln eller den öppna stjärnhopen
NGC 457 (Ugglehopen) så slår ni upp och läser om vad det är ni går ut med
sextummaren och observerar. Är inte det häftigt så säg!
Jan Sandström
Astronomidagarna på Ven 28-30 augusti, 2009
AURORA 1/2010
11
Han tipsade om optikprogram som ”OSLO” och ”Winlens”. Vi kunde
konstatera att en utgångspupill mindre än 1 mm inte var användbart i ett
okular. Ett annat kul experiment var att man fick hålla upp en stor plåt framför
örat varefter han avfyrade en fotoblixt på andra sidan. Då kunde man höra en
lätt duns i plåten, vilket kunde förklaras med att ljus bl. a. består av partiklar.
När Nils-Olof Carlin utsattes för detta fällde han kommentaren: ”Ja, åskan har
man ju hört, men blixten hade jag aldrig hört”☺.
Så var det då äntligen dags för Ven-träffen 2009. Det var jag och Gunnar
Sporrong som bilade ner och tältade tillsammans. Övriga GAK:are som deltog
var Ingemar Ewaldz, Christian Vestergaard och Sven-Göran Lätt. Totalt var
det 160 stycken deltagare anmälda. Vädret skulle bli växlande och det skulle
kunna bli möjlighet till observerande av stjärnhimlen. Efter färden över med
den lilla färjan så väntade en dryg halvtimmes promenad, vilket var ganska
svettigt eftersom vi kånkade på stora ryggsäckar. Entreprenör Gunnar
Sporrong hade dessutom med sig ett gäng egenhändigt skapade målarböcker
som han tänkte kränga. Dessa var försedda med bilder och små texter med
astronomisk anknytning.
Efter incheckning och lite återhämtning var det snart dags att bege sig till
dagens första aktivitet i tälten. Det var två workshops som startade samtidigt.
Den ena gällde ”Astrofotografering” och den andra ”Teleskopteknik”. Vi
delade på oss och jag hade valt ”Teleskopteknik”. Här inledde Mauritz
Andersson, Uppsala (forskar på ljus på KTH), med lite teori om ljus och vad
det är. Vi fick oss till livs diverse pedagogiska experiment. Bland annat tittade
vi i olika små hål mot en ljuskälla och studerade interferens och diffraktion.
I den andra halvan av workshopen berättade N-O Carlin sedan om ögats
anatomi, tips om hur man utnyttjar ögat på bästa sätt vid mörkeradaptering
samt hur en kollimering av en Dobson går till. Dessa fem timmar gick väldigt
fort och det var en mycket intressant workshop.
”Astrofotografering” redde ut många begrepp. Huvuddelen av tiden ägnades
åt bildbehandling. Eftersom frågorna var många drog det ut på tiden och man
fick köra en extra session på lördagskvällen. Det delades ut en CD med bilder
på som man senare kunde öva på.
Efter workshoparna knallade vi iväg till campingen, 15 minuters promenad.
Hela Ven är ett naturreservat så man får endast tälta på campingplatsen. Där
satte vi upp tältet och kokade lite god soppa. Senare kunde jag konstatera att
jag hade glömt sovsäcken och inte hade de några att hyra ut heller. Den rara
campingvärdinnan lovade dock att jobba på detta.
Vi avslutade med ett nytt besök vid Uranienborg för att se om någon
observerade. Det var några som gjorde det, men det var väldigt blåsigt med
byiga vindar så vi bestämde oss snart för att gå och lägga oss. Vi var väldigt
trötta båda två. Tro det eller ej, men när vi kom fram hade campingvärdinnan
