Utrikesdepartementet
Denna rapport är en sammanställning grundad
på Utrikesdepartementets bedömningar.
Rapporten kan inte ge en fullständig bild
av läget för de mänskliga rättigheterna i
landet. Information bör också sökas från
andra källor.
Mänskliga rättigheter i Nicaragua 2012
ALLMÄNT
1. Sammanfattning av läget för de mänskliga rättigheterna och
trendanalys
Utvecklingen vad gäller demokrati och respekt för de medborgerliga och
politiska rättigheterna i Nicaragua har under de senaste åren i flera avseenden
varit negativ. Statsförvaltningen kännetecknas av en allt högre grad av
politisering, ökad maktcentralisering samt auktoritära tendenser. Gränserna
mellan staten, regeringspartiet och presidentfamiljen är inte alltid tydliga.
Vardagssäkerheten för medborgarna är högre i Nicaragua än för invånarna i
flertalet andra länder i den centralamerikanska regionen. Landet är alltjämt
mindre utsatt för organiserad gränsöverskridande brottslighet än
grannländerna. Antalet mord uppgick 2012 till 13 per 100 000 invånare.
En nationell civilsamhällesorganisation (CENIDH) tog år 2011 emot 31
anmälningar om kränkningar av rätten till liv – i samtliga fall var polis och/eller
militär inblandade. Organisationer för mänskliga rättigheter har även
rapporterat om en ökning av kortvariga politiskt motiverade godtyckliga
frihetsberövanden under de senaste två åren.
Viktiga delar av rättsapparaten är i hög grad politiserade med inslag av
korruption, vilket undergräver förtroendet för rättsstaten. Den nationella
polisen och militärmakten har traditionellt haft ett relativt högt anseende på
grund av deras institutionella självständighet, men även dessa institutioners
oberoende har på senare tid ifrågasatts.
Landets fängelser kännetecknas av överbeläggning, svåra sanitära förhållanden
samt bristande tillgång till mat och adekvat hälso- och sjukvård.
Yttrande- och tryckfrihet är föreskrivet i författningen, men hot mot
regeringskritiska medier har förekommit. Rätten att organisera sig fackligt
2
föreskrivs i författningen. Hot mot representanter för organisationer som
arbetar för mänskliga rättigheter förekommer, särskilt när det gäller
organisationer som arbetar för kvinnors sexuella och reproduktiva rättigheter,
samt organisationer av partipolitisk karaktär.
Nicaragua är ett av de fattigaste länderna i Latinamerika och fördelningen av
landets resurser är ojämn. Vissa framsteg har gjorts när det gäller
livsmedelssäkerhet, tillgång till kostnadsfri utbildning samt hälso- och sjukvård.
Förbättringar kan också noteras vad gäller kampen mot undernäringen och
analfabetism. Vissa framsteg har även gjorts när det gäller att minska andelen
personer som lever i extrem fattigdom.
Våld och övergrepp mot kvinnor och barn förekommer. Abort är förbjudet,
även vid fara för moderns liv. Kvinnors sexuella och reproduktiva rättigheter
är starkt eftersatta, och regeringen har inte visat någon öppenhet att prioritera
detta område. Andelen tonårsgraviditeter är den högsta i Latinamerika.
Prostitution är vanligt förekommande och människohandel av framför allt
unga kvinnor och barn är ett växande problem. Anmälningsbenägenheten för
våldsbrott mot kvinnor har ökat de senaste åren, vilket delvis kan tillskrivas
informationskampanjer utförda av regeringen och kvinnorättsorganisationer.
Regeringens ambition att främja kvinnors ökade politiska deltagande och
representation har gett resultat. Andelen kvinnor i parlamentet uppgår till 40
procent och sju av totalt 16 statsråd i regeringen är kvinnor.
Landets urfolk är särskilt utsatta. De flesta av landets urfolksgrupper lever i två
autonoma atlantkustregioner där de statliga investeringarna i offentlig
grundläggande service traditionellt har varit eftersatta. Diskriminerande
attityder förekommer mot urfolken och afro-honduraner.
Specifik lagstiftning mot diskriminering på grund av sexuell läggning eller
könsidentitet saknas, och hbt-personer drabbas ofta av diskriminerande
attityder i samhället. De offentliga åtgärderna för att öka tillgången till
utbildning, arbete samt hälso- och sjukvård för personer med
funktionsnedsättning har hittills varit otillräckliga. Nicaragua tar endast emot
ett fåtal flyktingar.
2. Ratifikationsläget beträffande de mest centrala konventionerna om
mänskliga rättigheter samt rapportering till FN:s konventionskommittéer
Följande konventioner har ratificerats under nedan angivna år:
-
Konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter,
International Covenant on Civil and Political Rights (ICCPR), 1980, samt
det fakultativa protokollet om enskild klagorätt, 1980.
3
-
-
-
-
-
-
-
Konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter,
International Covenant on Economic, Social and Cultural Rights (ICESCR),
1980.
Konventionen om avskaffandet av alla former av rasdiskriminering,
Convention on the Elimination of all forms of Racial Discrimination
(CERD), 1978.
Konventionen om avskaffandet av all slags diskriminering av
kvinnor, Convention on the Elimination of all forms of Discrimination
Against Women (CEDAW), 1981.
Konventionen mot tortyr och annan grym, omänsklig eller
förnedrande behandling eller bestraffning, Convention against Torture
and Other Cruel, Inhuman or Degrading Treatment or Punishment (CAT),
2005, samt det fakultativa protokollet om förebyggande av tortyr,
2009.
Konventionen om barnets rättigheter, Convention on the Rights of the
Child (CRC), 1990, samt de två tillhörande protokollen om barn i
väpnade konflikter, 2005, respektive om handel med barn,
barnprostitution och barnpornografi, 2004.
Konventionen om rättigheter för personer med
funktionsnedsättning, Convention on the Rights of Persons with
Disabilities, 2007, samt tilläggsprotokoll, 2010.
Flyktingkonventionen, Convention Relating to the Status of Refugees,
1980, samt det tillhörande protokollet från 1966, 1980.
Den interamerikanska konventionen om mänskliga rättigheter med
tilläggsprotokoll, 1979.
Följande konventioner och tilläggsprotokoll har inte ratificerats:
- Det fakultativa protokollet om avskaffandet av dödsstraff
tillhörande konventionen om medborgerliga och politiska
rättigheter.
- Det fakultativa protokollet om enskild klagorätt tillhörande
konventionen om avskaffandet av all slags diskriminering av
kvinnor.
- Det fakultativa protokollet om enskild klagorätt tillhörande
konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter.
-
Romstadgan för internationella brottmålsdomstolen, International
Criminal Court (ICC)
Konventionen mot påtvingade försvinnanden, Convention for the
Protection of All Persons from Enforced Disappearances (CED)
Landet har lång eftersläpning i rapporteringen till FN:s konventionskommittéer, för närvarande fem stycken som gäller CCPR, CEDAW, CERD,
CPD och CMW. Rapporten som gäller CMW (Konventionen om
migrantarbetares rättigheter) är försenad åtta år.
4
Nicaragua har sedan 2006 en stående inbjudan till alla FN:s specialrapportörer
att besöka landet. Senaste gången man mottog ett besök var 2009, av
specialrapportören för rätten till mat.
Nicaragua genomgick under 2010 FN:s råd för mänskliga rättigheters
universella granskning av respekten för mänskliga rättigheter, Universal Periodic
Review, UPR. Landet erhöll 110 rekommendationer, av vilka man accepterade
drygt hälften men inte godtog42. Rekommendationerna rörde bland annat
stärkande av nationella institutioner för mänskliga rättigheter, bekämpning av
våld mot kvinnor, upprätthållande av yttrande- mötes- och föreningsfriheterna,
skydd av försvarare av mänskliga rättigheter samt stärkande av sårbara
gruppers ekonomiska- och sociala rättigheter, särskilt urfolk.
MEDBORGERLIGA OCH POLITISKA RÄTTIGHETER
3. Respekt för rätten till liv, kroppslig integritet och förbud mot tortyr
Vardagssäkerheten för medborgarna är högre i Nicaragua än för invånarna i
flertalet andra länder i den centralamerikanska regionen. Även om landet inte
är helt förskonat, har det inte drabbats lika mycket som grannländerna av
organiserad gränsöverskridande brottslighet. Detta hänger samman med det
faktum att polisen och militären i Nicaragua i högre grad än i till exempel
Guatemala, El Salvador och Honduras kunde utvecklas till professionella, och
relativt sett mindre korrumperade institutioner. Antalet mord uppgick år 2012
till 13 per 100 000 invånare.
Militären används i ökad utsträckning i brottsbekämpning och det har
förekommit rapporter om övervåld både från militärer och poliser i samband
med anhållanden och frihetsberövanden. En nationell civilsamhällesorganisation (CENIDH) tog 2011 emot 31 anmälningar om kränkningar av
rätten till liv, i samtliga fall var polis eller militär inblandade.
Enligt det nationella fängelsesystemets officiella statistik fanns det i augusti
2012 nästan 9 000 fångar i landets åtta fängelser, samt 1 200 personer i häkten.
Enligt uppgifter i media överstiger överbeläggningen 100 procent i vissa
fängelser. Förhållandena är undermåliga med allvarliga brister när det gäller
sanitet, kost och hälsovård. Många celler saknar adekvat belysning och
ventilation, och tillgången till rent vatten är i många fall begränsad. Landets två
kvinnofängelser har knappt 200 interner, varav de allra flesta har dömts för
narkotikarelaterade brott. Lokala och internationella organisationer för
mänskliga rättigheter samt media rapporterade under 2011 att de vid flera
tillfällen förvägrats tillträde till fängelser.
Straffmyndighetsåldern är 15 år och det förekommer att vuxna och
minderåriga interner blandas på landets fängelser.
5
4. Dödsstraff
Dödstraffet avskaffades år 1979.
5. Rätten till frihet och personlig säkerhet
Förbud mot godtyckliga frihetsberövanden är stadgat i lag. Ett anhållande
måste föregås av ett beslut av domare, och generellt respekteras de i lag
stipulerade tidsfristerna. Organisationer för mänskliga rättigheter har
rapporterat om en ökning av kortvariga politiskt motiverade godtyckliga
frihetsberövanden. Det finns inga formella inrikes eller utrikes reserestriktioner
för nicaraguanska medborgare.
För att få ett pass utfärdat krävs giltig identitetshandling. Handläggningstiden
för att få identitetshandlingar kan ibland vara lång (upp till ett år). I samband
med valen 2011 uttryckte civilsamhällesorganisationer oro över höga kostnader
och ett selektivt, politiserat utfärdande av identitetshandlingar, då innehav av
identitetshandling är en förutsättning för att få rösta.
6. Rättssäkerhet och rättsstatsprincipen
Nicaraguas domstolar är formellt självständiga i förhållande till den
verkställande makten. Högsta domstolens 16 domare utses enligt författningen
av nationalförsamlingen för en femårig mandatperiod på förslag av regeringen.
Högsta domstolen utser i sin tur samtliga domare i landets
appellationsdomstolar och underrätter.
Domstolarna, liksom övriga institutioner inom rättssektorn, är dock i praktiken
starkt politiserade, och partipolitisk tillhörighet präglar utnämningen av
domare. Den höga graden av politisering samt förekomsten av korruption gör
att domstolarnas oberoende, liksom kvalitén på domstolarnas beslut, många
gånger kan ifrågasättas.
Den lagstadgade rätten till offentlig försvarare kan inte garanteras på grund av
brist på offentliga försvarare.
Polisen är, tillsammans med försvarsmakten, den institution som har störst
förtroende hos medborgarna. Polismyndigheten har uppfattats som
professionell och i hög utsträckning politiskt oberoende. Kopplingar mellan
polisens lokala brottsförebyggande råd och Råden för medborgarmakt (Consejos
de Poder Ciudadano, CPC), som står regeringspartiet FSLN nära, har dock
inneburit att polisens oberoende på lokal nivå reducerats.
CPC:s tillkom officiellt med föresatsen att fördjupa det folkliga deltagandet i
beslutsprocesser, men de uppfattas av många som en återgång till de tidigare
sandinistkommittéerna med uppgift att övervaka medborgarna och ge fördelar
6
till partimedlemmar. Den avdelning inom polisen som ansvarar för att utreda
och i förekommande fall avskeda poliser som har begått brott, registrerade
1 826 anmälningar, utredde 1 740 misstänkta fall samt avskedade 173 poliser
som begått brott, inklusive mot mänskliga rättigheter under år 2011. I
polisutbildningen ingår obligatoriska kurser i mänskliga rättigheter.
Anmälningar om brott mot mänskliga rättigheter kan lämnas såväl till polisen
som till ombudsmannen för mänskliga rättigheter samt till ett antal
organisationer för mänskliga rättigheter. Ombudsmannen för mänskliga
rättigheter har kritiserats för en ökande grad av politisering och en allt större
oförmåga att garantera ett oberoende arbete. Ett antal organisationer för
mänskliga rättigheter har rapporterat om brister i ombudsmannens
samarbetsvilja.
Den narkotikarelaterade organiserade brottslighetens etablering och framväxt i
landet utgör, i kombination med korruptionen, ett potentiellt hot mot
rättssäkerheten. Det har förekommit flera fall där dömda narkotikabrottslingar
har lyckats rymma genom att muta poliser och fängelsevakter.
Under den nuvarande regeringens två mandatperioder har transparensen
successivt minskat, och gränserna mellan staten, regeringspartiet och
presidentfamiljen har i flera fall suddats ut. Det omfattande biståndet från
Venezuela, som uppgår till cirka 500 miljoner USD årligen, hålls avskilt från
statsbudgeten och används utan insyn. Transparency Internationals (TI)
korruptionsindex placerade år 2012 Nicaragua på plats 130 av 187 länder.
Sedan år 2007 finns en lag som fastställer att samtliga statliga institutioner ska
tillgängliggöra offentlig information. Tillämpningen av lagen har hittills varit
bristande.
7. Straffrihet
Endast en liten del av alla brott som begås leder till fällande domar. Enligt
organisationer för mänskliga rättigheter förekommer det att politiker försöker
använda sitt inflytande för att påverka domstolar. Domstolsväsendets ökade
politisering samt förekomsten av korruption undergräver möjligheterna till en
effektiv, oberoende och rättssäker domstolsprövning. Bidragande faktorer till
den höga nivån av straffrihet är också ineffektiviteten och resursbristen i de
rättsvårdande institutionerna.
Ett tydligt exempel på politiseringen av domstolsväsendet är att
konstitutionsdomstolen tillät omval av president Ortega, och att den före detta
presidenten Arnoldo Alemán, vars fängelsestraff (som verkställdes genom
husarrest) för allvarliga korruptionsbrott upphävdes i januari 2009 genom ett
beslut av Högsta domstolen, utan övertygande juridisk argumentation.
7
8. Yttrande- , press- och informationsfrihet, inklusive på internet
Rätten till yttrande- och tryckfrihet föreskrivs i författningen. Radio är det
medium som når störst nationell publik. Under den nuvarande regeringen har
kontakterna med pressen förändrats. Kommunikations- och medborgarrådet,
som övervakar regeringens kontakter med pressen, har anklagats för att
begränsa tillgången till information och censurera oppositionella medier.
Pressklimatet har karakteriserats av större brist på tolerans gentemot
regeringskritiska media, vilket inkluderar flera fall av verbala attacker och
trakasserier.
Det har förekommit fall av hot och trakasserier mot journalister i samband
med undersökande journalistik där högt uppsatta personer i regeringspartiet
har varit inblandade i misstänkta fall av korruption. Viss självcensur
förekommer bland journalister för att undvika repressalier. Det har även hänt
att företrädare för vissa åsikter har förhindrats tillgång till medialt utrymme i
den offentliga debatten när det gäller kvinnors sexuella och reproduktiva
rättigheter samt rätten till medicinskt motiverad abort.
Reportrar utan gränsers pressfrihetsindex rankade år 2011/2012 Nicaragua på
plats 72 av 183 länder. Freedom house placerade år 2012 landet i kategorin ”delvis
fria medier”.
Det fanns inga rapporter under året om restriktioner vad gäller internetanvändning, men ett flertal civilsamhällesorganisationer rapporterade under
2011 att deras epost övervakades av regeringen. År 2011 hade omkring 40
procent av befolkningen tillgång till internet i städerna och sju procent på
landsbygden.
9. Mötes- och föreningsfrihet
Mötesfrihet föreskrivs i landets författning, men garanteras inte alltid i
praktiken. Polismyndigheten utfärdar demonstrationstillstånd. Det har
förekommit att regeringskritiska demonstrationer attackerats med våld av
anhängare till regeringspartiet utan att polisen på plats har ingripit. Detta var
särskilt vanligt under de många demonstrationer som följde efter de omstridda
lokalvalen i november 2008 samt även president- och lokalval 2011 respektive
2012.
Föreningsfrihet föreskrivs i författningen. Inrikesministeriet ges dock rätt till
viss insyn i enskilda organisationers verksamhet och ekonomi. Regeringspartiet
FSLN styr många av landets fackföreningar och de juridiska rättigheterna för
fackföreningar som inte är anhängare av FSLN garanteras inte till fullo.
Valövervakningsorganisationer och politiska partier måste godkännas av
valmyndigheten El Consejo Supremo Electoral (CSE). Vid valet 2011 godkändes
8
inte två inhemska valövervakningsorganisationer. Båda hade vid tidigare val
uttalat kritik mot regeringen och FSLN.
Det finns ett stort antal organisationer inom det civila samhället, och det finns
inga formella hinder för dessa att uttrycka sin åsikt. Organisationerna är i hög
grad beroende av utländskt bistånd. Under den nuvarande regeringen har högt
uppsatta statstjänstemän vid upprepade tillfällen angripit ett antal
organisationer som uttryckt kritik mot regeringen eller regeringspartiet, och
ifrågasatt dessa organisationers inflytande i politiska beslutsprocesser samt
deras rätt att ta emot utländska biståndsmedel. Ett antal organisationer har
blivit utsatta för hot och trakasserier. Det förekommer att arbetstagare blir
uppsagda på grund av facklig verksamhet.
10. Religions- och övertygelsefrihet
Religionsfriheten föreskrivs i författningen, som även anger att den
nicaraguanska staten inte ska bekänna sig till någon viss religion. Majoriteten av
befolkningen tillhör den katolska kyrkan, som har en stark ställning och
därmed påverkar regeringens inställning i olika samhällsfrågor, t.ex.
abortfrågan.
11. De politiska rättigheterna och de politiska institutionerna
Nicaraguas författning stadgar ett demokratiskt statsskick där presidenten är
stats- och regeringschef, överbefälhavare samt högste polischef. Presidentens
mandatperiod är fem år och författningen förbjuder omval. Den lagstiftande
nationalförsamlingen, Asamblea Nacional, har en kammare där de 90
ledamöterna väljs direkt genom allmänna val enligt ett proportionellt valsystem
med en mandatperiod på fem år. Ett mandat är reserverat för den föregående
mandatperiodens president och ett mandat är reserverat för den
presidentkandidat som kom på andra plats i det senaste presidentvalet, vilket
gör att det totala antalet ledamöter är 92. Rösträttsåldern är 16 år.
Sedan tillträdet i januari 2007 har president Daniel Ortega alltmer centraliserat
makten till regeringspartiet Frente Sandinista de Liberación Nacional (FSLN) samt
till sin egen person. Regeringen har uppvisat ökande auktoritära tendenser och
utrymmet för oppositionella aktörer och civilsamhällets organisationer har
minskat. Den politiska oppositionen är därtill mycket splittrad och har haft
svårt att utarbeta trovärdiga och attraktiva alternativ till regeringspartiet.
Trots författningens explicita förbud mot omval av presidenten beslutade
Högsta domstolen i oktober 2009 att förbudet inskränkte Daniel Ortegas rätt
till likhet inför lagen. Detta beslut banade väg för Ortega att söka omval, och i
november 2011 vann han presidentvalet med 63 procent av rösterna.
Oppositionen anklagade regeringen för valfusk och både inhemska och
utländska observatörer noterade oegentligheter.
9
Kommunalvalen i november 2012 bojkottades av stora delar av oppositionen
och utföll till FSLN:s fördel med cirka 75 procent av rösterna och en ökning
från 109 i valet 2008 till 134 borgmästarposter i valet 2011. Det förekom
uppgifter om omfattande valfusk.
Regeringens ambition att främja kvinnors ökade politiska deltagande och
representation har gett resultat. Andelen kvinnor i parlamentet uppgår till 40
procent och sju av totalt 16 statsråd (44 procent) i regeringen är kvinnor.
EKONOMISKA, SOCIALA OCH KULTURELLA RÄTTIGHETER
12. Rätten till arbete och relaterade frågor
Nicaragua har ratificerat samtliga av ILO:s (International Labour Organization) åtta
centrala konventioner om mänskliga rättigheter.
Arbetslöshet, undersysselsättning och fattigdom är några av de största
problemen för flertalet nicaraguaner. Enligt officiell statistik uppgår
arbetslösheten till omkring sex procent. Den stora informella sektorn, vilken
sysselsätter två tredjedelar av den arbetsföra befolkningen, gör att officiell
arbetslöshetsstatistik är missvisande. Över hälften av den arbetsföra
befolkningen påverkas av undersysselsättning.
Den genomsnittliga minimilönen per månad uppgår till motsvarande mellan 90
och 200 USD beroende på utbildningsgrad och arbetssektor. Den lägre
minimilönen gäller bl.a. arbete inom jordbrukssektorn samt inom maquilaindustrin (fabriker för legosömnad av bland annat märkeskläder). Det
förekommer emellertid ofta att lagstadgad minimilön inte respekteras.
Minimilönen höjdes med tolv procent under 2012 till 280 USD, vilket dock
inte räcker för att täcka kostnaden för en basvarukorg.
Arbetstiden är reglerad till åtta timmar per dag och högst 48 timmar per vecka
med rätt till en ledig dag i veckan. Arbetstidsbestämmelser överträds dock
frekvent.
Författningen föreskriver rätten att bilda fackföreningar och rätten att strejka
för alla yrkesgrupper utom poliser och militärer, samt förbjuder antifacklig
diskriminering. Strejkerna måste emellertid i förväg godkännas av en särskild
strejkdomstol utsedd av Ministeriet för arbetsfrågor, och beslut kan dröja upp
till sex månader. Ministeriet har också rätt att efter 30 dagar avbryta strejken.
Det förekommer att fackföreningar som inte är knutna till FSLN nekas rätten
att strejka. Arbetare som deltar i en olaglig strejk riskerar att förlora sina
anställningar. Omkring fem procent av den arbetsföra befolkningen mellan 15
och 60 år är fackligt anslutna. Kollektivavtal förekommer.
10
Regeringspartiet har stärkt greppet om de statliga institutionerna under de
senaste åren, och det har förekommit flera fall där offentliganställda har
avskedats efter att ha vägrat delta i manifestationer organiserade av FSLN. Vid
ett flertal tillfällen har det förekommit att regeringspartiet har betalat
människor för att ställa upp i demonstrationer och manifestationer till stöd för
sandinistregeringen. Det har även förekommit att fackföreningar inom den
offentliga förvaltningen som har uttryckt kritik mot FSLN har tvångsupplösts.
Enligt uppgifter från fackföreningar och media har fler än 21 000
offentliganställda avskedats på politiska grunder, inklusive 3 000 lärare, sedan
2006.
Maquila-industrin sysselsätter omkring 80 000 personer, till största delen
kvinnor, och står för knappt hälften av landets samlade export. Trots att
fabrikerna är skyldiga att följa nationella arbetsrättsliga lagar är
arbetsförhållandena i många fall svåra. Det finns uppgifter om att arbetstiden i
vissa maquilas uppgår till 14 timmar om dagen, sju dagar i veckan, liksom att
fackförbund motarbetas eller förbjuds samt att minimilöner inte respekteras.
Ministeriet för arbetsfrågor arbetar aktivt för att arbetsrättslig lagstiftning
respekteras, genom företagsinspektioner. Maquilas står för omkring 30 procent
av de företag som årligen bötfälls för att bryta mot arbetsrätten. Omkring 20
procent av den arbetande befolkningen inom den formella sektorn är inskriven
i det nationella socialförsäkringssystemet.
13. Rätten till bästa uppnåeliga hälsa
En av regeringen Ortegas första åtgärder efter tillträdet i januari 2007 var att
införa kostnadsfri hälso- och sjukvård. Detta har skapat en ökad efterfrågan
som har besvarats genom vissa satsningar på personal, mediciner och
infrastruktur. Emellertid har satsningarna hittills varit otillräckliga, och kvalitén
på hälso- och sjukvården har inte alltid kunnat garanteras.
Omkring 70 procent av befolkningen har tillgång till hälso- och sjukvård i
närheten av hemmet, men tillgången varierar kraftigt inom landet. I de mest
otillgängliga områdena vid atlantkusten är tillgången till offentlig hälso- och
sjukvård begränsad. På landsbygden får endast drygt hälften av kvinnorna hjälp
av sjukvårdspersonal vid förlossningar.
Mödradödligheten har sjunkit under de senaste åren med hjälp av utökade
satsningar inom hälso- och sjukvårdssektorn. UNICEF uppskattade att
mödradödligheten år 2010 uppgick till 95 per 100 000 levande födda (jämfört
med 110 per 100 000 år 2005). Enligt hälsoministeriet uppgick mödradödligheten 2012 till 63 per 100 000 levande födda. Drygt tio procent av
mödradödligheten beräknas enligt kvinnorättsorganisationer härröra från
illegala aborter, men mörkertalet antas vara stort.
11
Andelen hiv-smittade personer uppskattas till 0,2 procent. Det finns en
nationell strategi mot hiv/aids som bl.a. inkluderar jämställdhetsaspekter och
som tar hänsyn till olika befolkningsgruppers speciella situation.
14. Rätten till utbildning
Rätten till grundläggande utbildning stadgas i författningen och innebär att
skolgång till och med sjätte klass är kostnadsfri och obligatorisk. Den
nuvarande regeringen har genomfört ett antal åtgärder för att öka andelen barn
som går i skolan samt för att minska analfabetism, vilka har fått positiva
effekter. Exempelvis har alla skolavgifter avskaffats liksom kravet på
skoluniform, vilket tidigare utgjorde ett hinder för många resurssvaga
personers tillgång till utbildning. Elever erbjuds kostnadsfria måltider.
Åtgärderna har ökat antalet inskrivna elever under de senaste åren. De statliga
utgifterna för offentlig utbildning har successivt ökat och uppgick 2012 till 5,4
procent av BNP. Enligt officiella siffror fullgjorde 90 procent av alla barn
grundskoleutbildning 2011.
Tillgången till utbildning varierar kraftigt, och landets regioner uppvisar stora
skillnader i antal registrerade elever. Vuxna har i genomsnitt gått sex år i
skolan. Omkring hälften av landets skolor saknar alltjämt elektricitet samt
vatten och avlopp. Situationen är mest akut i de autonoma regionerna på
atlantkusten.
Mellan 2007-2011 genomförde den nuvarande regeringen ett projekt för att
öka läskunnigheten hos den vuxna befolkningen (Yo Puedo). Enligt officiella
siffror har analfabetismen bland vuxna reducerats från omkring 20 procent till
under fem procent. I december 2012 uppgav dock FN:s ekonomiska
kommission för Latinamerika och Karibien (CEPAL) att analfabetismen
uppgår till 30 procent. Mot bakgrund av denna skillnad i siffrorna har
utbildningsministeriet och det nationella institutet för utveckling beslutat att
genomföra en nationell folkräkning för att bestämma det faktiska antalet
analfabeter i landet.
15. Rätten till en tillfredsställande levnadsstandard
Utrotning av fattigdomen stadgas i författningen som en konstitutionell
rättighet. Trots att landet har haft en god ekonomisk tillväxt de senaste åren är
Nicaragua fortfarande ett av Latinamerikas fattigaste länder och
inkomstfördelningen är ojämlik. Landet har genom åren utsatts för flera stora
naturkatastrofer som också bidragit till den utsatta situationen för stora delar
av befolkningen. Enligt officiella siffor uppgick andelen av befolkningen som
levde i fattigdom till 44 procent 2011, av dessa var åtta procent extremt fattiga.
Landet befann sig år 2012 på plats 129 av 187 länder på UNDP:s index över
mänsklig utveckling, näst längst ned bland de centralamerikanska länderna.
12
Den förväntade livslängden ärr 74 år för kvinnor och 70 år för män. Tillgången
till rent vatten och sanitet har förbättrats något. 85 procent beräknas ha tillgång
till rent vatten och 52 procent har tillgång till sanitära anläggningar. Det finns
emellertid stora skillnader mellan stad och landsbygd; endast 68 procent av den
rurala befolkningen har tillgång till rent dricksvatten och 37 procent till sanitet.
I landets centrala och östra områden lever mer än hälften av befolkningen i
extrem fattigdom. På den geografiskt isolerade atlantkusten är
levnadsförhållandena generellt sett svårare än genomsnittet och tillgången till
hälsovård, utbildning, vatten, avlopp och elektricitet är betydligt lägre i dessa
områden.
President Ortega gick till val med löftet att minska fattigdomen och den
extrema fattigdomen i Nicaragua, och satte omgående igång ett antal projekt
efter tillträdet Regeringen har genomfört två interinstitutionella program för att
minska undernäring och fattigdom riktade till landets mest resurssvaga
människor (Hambre Cero och Alimentos para el Pueblo). Programmen har bidragit
till att öka livsmedelssäkerheten i landet under de senaste åren, vilket FAO har
uppmärksammat, liksom lett till vissa framsteg när det gäller att reducera den
extrema fattigdomen. De senaste två decennierna minskade den extrema
fattigdomen och undernäringen med 35 procent, vilket enligt FAO är en av de
mest märkbara förbättringarna på området bland länderna i regionen.
SÄRSKILDA KOMMENTARER AVSEENDE GRUPPER SOM OFTA
RISKERAR DISKRIMINERING RÖRANDE DE MÄNSKLIGA
RÄTTIGHETERNA
16. Kvinnors åtnjutande av mänskliga rättigheter
Våld mot kvinnor inom och utanför familjen är straffsanktionerat i lag men
vanligt förekommande. Enligt officiell statistik har drygt 20 procent av
kvinnorna utsatts för fysiska eller sexuella övergrepp. 83 kvinnor mördades
under 2012, vilket är en ökning med åtta procent jämfört med 2011.
Kvinnors sexuella och reproduktiva rättigheter är starkt eftersatta i både
lagstiftning och rådande samhällskultur. Nicaragua har den högsta andelen
tonårsgraviditeter i Latinamerika, med 109 mödrar per 1 000 flickor mellan 1519 år. Flickor mellan 10-14 år står för tre procent av alla graviditeter.
Sedan oktober 2006 är alla former av abort förbjudet i landet, även om det
föreligger fara för moderns liv, eller vid graviditet efter våldtäkt. Enligt
strafflagen från 2007 bestraffas kvinnor som genomgår abort med ett till fyra
års fängelse. Läkare som medverkar vid en abort riskerar upp till tio års
fängelse samt indragen legitimation. Antalet illegala aborter är stort, och
komplikationer efter illegala aborter uppskattas vara en av de vanligaste
13
dödsorsakerna bland kvinnor i fertil ålder. De flesta fallen av mödradödlighet
rapporteras från landsbygden. FN:s särskilde rapportör om rätten till hälsa
uppmanade under år 2011 landet att avskaffa legala hinder mot sexuella och
reproduktiva rättigheter, inklusive kriminaliseringen av abort. FN:s kommitté
för barnets rättigheter liksom dess tortyrkommitté har uttryckt oro över
abortlagstiftningen och hur den drabbar unga flickor som blir gravida
ofrivilligt.
Särskilda kvinnoenheter på landets polisstationer, Comisaría de la mujer y la niñez,
finns sedan mitten av 1990-talet, där kvinnor och barn erbjuds rättshjälp,
kontakt med socialarbetare och psykologiskt stöd. Andelen kvinnor som
uppsöker dessa enheter har ökat mycket de senaste åren, vilket bland annat kan
tillskrivas informationskampanjer som utförts av polisen och kvinnorättsorganisationer. År 2011 tog enheterna emot 160 000 kvinnor, vilket var tre
gånger så många som år 2004. Bara drygt 20 procent av kvinnor som utsatts
för våld och övergrepp gick vidare och anmälde brotten, och av dessa ledde
omkring 20 procent till rättsligt efterspel. Civilsamhällesorganisationer har
rapporterat om att personer med politiska kontakter ofta undgår straff.
Under 2012 trädde en ny, övergripande lag om våld mot kvinnor i kraft. Lagen
inför nya typer av brott såsom femicidio (kvinnomord), egendomsbrott mot
kvinnor, våld på arbetsplatsen, bortförande av barn och våld i utövandet av
offentliga uppdrag. Lagen föreskriver också inrättandet av särskilda domstolar
specialiserade på våld mot kvinnor. Civilsamhällesorganisationer har emellertid
varnat för att staten inte har de ekonomiska resurser som krävs för lagens
genomförande. De två statliga institutionerna som ansvarar för skydd av
kvinnors rättigheter – den särskilda åklagaren vid Ombudsmannen för
mänskliga rättigheter samt kvinnoinstitutet Instituto Nicaragüense de la Mujer – har
begränsad effektivitet.
Diskriminering av kvinnor i arbetslivet förekommer, särskilt när det gäller
skillnader i lön mellan män och kvinnor. Kvinnor arbetar i större utsträckning
än män i traditionella låglöneyrken samt inom maquila-industrin. Enligt World
Economic Forums uppgifter avseende 2011 tjänade kvinnor i genomsnitt knappt
hälften i jämförelse med män för lika arbete.
Prostitution är inte olagligt för personer över 14 år, medan koppleri är
förbjudet. Nicaragua är ett ursprungs-, transit- och slutdestinationsland för
människohandel. Inrikesministeriet ansvarar för att bekämpa människohandel
och samordnar gränspolisen, immigrationsmyndigheten och den särskilda
avdelningen mot människohandel inom polisen. En lag från 2008
straffbelägger människohandel, sexuellt utnyttjande och andra relaterade brott.
Under 2010 antogs en lag som anger att människohandel är en form av
organiserad brottslighet. En arbetsgrupp mot människohandel med företrädare
14
från de mest relevanta statliga institutionerna och det civila samhället har
bildats, och en nationell handlingsplan för åren 2010-2014 med syfte att utrota
människohandel är under implementering. Människohandel för sexuella syften
är straffbelagt med fängelse mellan sju till tio år och andelen fall med rättsligt
efterspel har ökat något under senare år, även om straffriheten fortfarande är
utbredd.
17. Barnets rättigheter
40 procent av Nicaraguas 5,9 miljoner invånare är under 18 år. Barn är legalt
skyddade av en särskild barn- och ungdomsrättslagstiftning från 1998 som
fokuserar på barns och ungdomars hälsa och sociala situation. Vidare antogs en
ny familjelag år 2012 som bland annat stadgar att föräldrar har försörjningsplikt
för sina barn tills de fyller 24 år, förbjuder äktenskap för barn under 16 år och
inrättar särskilda familjedomstolar samt en familjeenhet vid åklagarämbetet.
Den utbredda fattigdomen i landet drabbar barn och ungdomar hårt. 16
procent av alla barn under fem år beräknas vara undernärda. Spädbarnsdödligheten uppgår enligt Unicef till 22 per 1 000 levande födda och
barnadödligheten för barn under fem år uppgår till 26 per 1 000 levande födda,
vilket i båda fall är en minskning med 25 procent sedan 2010. Många av landets
minderåriga saknar födelsebevis och är därför inte inskrivna i folkbokföringen.
Det innebär att möjligheten för dem att omfattas av offentlig hälso- och
sjukvård samt offentlig utbildning reduceras. Vissa ansträngningar av den
nuvarande regeringen har gjorts för att öka registreringen av nyfödda genom
närvaro på statliga sjukhus och genom insatser i rurala områden.
Enligt lag får barn arbeta från 14 års ålder med föräldrarnas tillstånd.
Arbetstiden är dock begränsad till sex timmar per dag, och barn får inte arbeta
i gruvor eller nattetid. Omkring åtta procent av barnen i åldersgruppen fem till
14 år arbetar regelbundet. Sjuttio procent av dessa arbetar inom
jordbrukssektorn, vid exempelvis kaffe-, tobak- och sockerplantager. Många av
de arbetande barnen under 14 år arbetar som hembiträden utan ekonomisk
ersättning. Det finns en handlingsplan som involverar samtliga relevanta
statliga institutioner och organisationer inom det civila samhället med målet att
utrota alla former av barnarbete till år 2016.
Alkohol- och drogmissbruk bland unga är ett växande problem liksom den
ökande förekomsten av kriminella ungdomsgäng, maras, i landets städer.
Civilsamhällesorganisationer uppskattar att det finns omkring 15 000 gatubarn i
landet.
Våld och sexuella övergrepp riktade mot barn är vanligt förekommande.
Sexuell kommersiell exploatering av barn är ett växande problem. Enligt den
nationella polisens statistik var 42 procent av offren av anmälda våldtäkter år
15
2011 minderåriga och i de flesta fall var de misstänkta förövarna en
familjemedlem.
Kommersiellt sexuellt utnyttjande av barn under 14 år och bedrivande av
sexturism som drabbar minderåriga är straffbart. Människohandel – främst
med sexuella syften men även som syftar till tvångsarbete – drabbar
minderåriga, främst unga flickor i åldern 13-17 år.
18. Rättigheter för personer som tillhör nationella, etniska, språkliga och
religiösa minoriteter samt urfolk
Omkring fem procent av landets befolkning tillhör urfolken, varav den största
gruppen är miskiter, följd av sumo, garífunas, mayanga och rama. Urfolken är
till stor del koncentrerade till atlantkustregionerna, och särskilt till de båda
autonoma atlantkustregionerna. Författningen förbjuder diskriminering på
grund av etnisk tillhörighet, vilket även är straffbelagt i den nationella
strafflagen från 2007. Diskriminering av urfolk samt afro-nicaraguaner som
utgör omkring nio procent av befolkningen, förekommer dock i praktiken.
Den parlamentariska representationen för de atlantkustregionerna understiger
kraftigt det antal mandat som tilldelats andra regioner med liknande
befolkningsmängd.
Landets sociala och ekonomiska ojämlikheter är särskilt framträdande i de
fattigaste regionerna som domineras av afro-nicaraguaner och urfolk. De
statliga investeringar har hittills varit mycket begränsade i atlantkustregionerna,
vilket har lett till bristfällig hälsovård, låg utbildningsstandard, knapp tillgång till
rent vatten och dålig eller obefintlig infrastruktur. Fattigdomen är betydligt
högre än det nationella genomsnittet, endast 20 procent av befolkningen i
dessa regioner har tillgång till rent vatten och uppvisar generellt klart sämre
hälsoindikatorer än övriga befolkningen.
Utbildningsdepartementet erbjuder tvåspråkig grundutbildning vilket utnyttjas
av ungefär 20 procent av de inskrivna skolbarnen. Vid domstolsförfaranden
finns lagstadgad rätt till offentlig försvarare som talar den anklagades
modersmål. I praktiken är dock tillämpningen av lagen otillräcklig, främst på
grund av resursbrist.
Rätten till mark är en fortsatt viktig fråga för urfolken. Trots att centralregeringen har vidtagit vissa åtgärder för att tillförsäkra urfolken rätten till land
har det förekommit att lokala makthavare har tillåtit exempelvis skogsavverkning samt utnyttjande av naturresurser i områden som bebos av urfolk,
utan att först konsultera dessa, vilket har lett till lokala konflikter.
16
19. Diskriminering på grund av sexuell läggning eller könsidentitet
Författningen föreskriver allas likhet inför lagen utan att specifikt nämna
förbud mot diskriminering på grund av sexuell läggning. Sedan år 2007 är
sexuella förbindelser mellan personer av samma kön inte längre straffsanktionerat i den nationella strafflagstiftningen. Det finns inga rapporter om
organiserad förföljelse eller våld gentemot hbt-personer. Diskriminerande
attityder mot hbt-personer förekommer dock i det nicaraguanska samhället.
Flera fall av diskriminering i skolor och på arbetsplatser har rapporterats under
året, liksom fall då hbt-personer har hotats med avstängning och avsked.
Diskriminerande uttalanden av politiker har förekommit. Organisationer för
hbt-personers rättigheter har kritiserat den nya familjelagens definition av
familj, där homosexuella par inte inräknas. Under 2009 skapades en särskild
avdelning inom ombudsmannen för mänskliga rättigheter mot diskriminering
av hbt-personer. Samma år gav hälsoministeriet ut en instruktion till landets
hälso- och sjukvårdskliniker som syftade till att motverka diskriminering av
hbt-personer inom dessa institutioner.
20. Flyktingars rättigheter
Nicaragua har ratificerat FN:s konvention om flyktingars status från 1951 samt
det tillhörande tilläggsprotokollet från 1967. Sedan 2008 existerar en nationell
lag till skydd för flyktingar, och en nationell kommission för flyktingar har
skapats med uppgift att besluta i flyktingärenden. Kommissionen består av
representanter för sex institutioner, varav tre statliga och tre kyrkliga. Endast
ett fåtal personer beviljas flyktingstatus årligen.
Enligt UNHCR var sex ansökningar om flyktingstatus under handläggning i
januari 2012 och 86 flyktingar levde i landet.
21. Rättigheter för personer med funktionsnedsättning
Personer med någon form av funktionsnedsättning uppgår till omkring tio
procent av landets befolkning, dvs. drygt en halv miljon människor.
Nicaraguansk lag förbjuder diskriminering på grund av funktionsnedsättning.
Regeringen har genomfört ett antal kampanjer riktade till allmänheten för att
öka integreringen av personer med funktionsnedsättning i samhället, men en
heltäckande integrerad nationell politik på området saknas fortfarande En
särskild ombudsman utnämndes år 2010 för att främja rättigheter för personer
med funktionsnedsättning, och utbildningsministeriet har genomfört särskilda
satsningar för att öka tillgången på utbildning för barn med funktionsnedsättning, inklusive särskilda utbildningsinsatser för lärare.
I praktiken är personer med funktionsnedsättning ofta diskriminerade när det
gäller tillgång till utbildning, arbete, hälso- och sjukvård samt övriga statliga
17
tjänster. Enligt lag ska en procent av alla statliga tjänster öronmärkas för
personer med funktionsnedsättning, vilket inte uppfylls i praktiken. Under
2011 uppskattade Världshälsoorganisationen (WHO) att under en procent av
alla personer med funktionsnedsättning fullföljde grundskoleutbildning. Endast
ett fåtal offentliga byggnader är anpassade för personer med funktionsnedsättning.
ÖVRIGT
22. Frivilligorganisationers arbete för mänskliga rättigheter
Det finns ett aktivt civilt samhälle med ett stort antal organisationer varav
knappt hälften arbetar med mänskliga rättigheter. Vissa organisationer tar emot
enskilda anmälningar och utreder brott mot mänskliga rättigheter. Endast en
minoritet av organisationerna kan betraktas som helt partipolitiskt obundna.
De två viktigaste organisationerna för mänskliga rättigheter är Comisión
Permanente de Derechos Humanos (CPDH) och Centro Nicaragüense de Derechos
Humanos (CENIDH). Det finns ett avancerat rättsligt ramverk vad gäller
medborgares deltagande och medbestämmande i utförandet av politiken,
särskilt på lokal nivå. I praktiken tillgodoses inte denna rättighet, regeringen
godkänner endast samråd med Råden för medborgarmakt och
civilsamhällesorganisationer som står det styrande partiet nära.
Hot och trakasserier riktade mot vissa regeringskritiska organisationer för
mänskliga rättigheter har förekommit där personer med koppling till
regeringspartiet misstänks vara inblandade.
23. Internationella och svenska insatser på området mänskliga
rättigheter
Det finns en stor närvaro av biståndsgivare i Nicaragua, både länder och
organisationer. Såväl OAS som UNDP, UNICEF, UN Women, WHO, PAHO
(Pan American Health Organization) och UNFPA stöder insatser för att främja
mänskliga rättigheter i Nicaragua.
Sverige gav omfattande bistånd till Nicaragua från 1979, främst inom
sektorerna hälsa, demokratisk samhällsstyrning, mänskliga rättigheter samt
landsbygdsproduktion. Efter regeringens beslut år 2007 om landfokusering av
det svenska biståndet har Sverige avslutat det bilaterala utvecklingssamarbetet
med Nicaragua, och Sidas sektionskansli i Managua stängdes den 31 augusti
2010.
