Utrikesdepartementet
Denna rapport är en sammanställning
grundad på Utrikesdepartementets
bedömningar. Rapporten gör inte anspråk
på att ge en fullständig bild av läget för de
mänskliga rättigheterna, demokrati och
rättsstatens principer i landet.
Information bör också sökas från andra
källor.
Mänskliga rättigheter, demokrati och rättsstatens principer i
Nicaragua 2015–2016
I. SAMMANFATTNING
Statsförvaltningen kännetecknas av en allt högre grad av politisering, ökad
maktcentralisering samt auktoritära tendenser. Gränserna mellan staten,
regeringspartiet och presidentfamiljen blir gradvis otydligare. Presidentvalet
2016 vanns av Daniel Ortega som därmed inleder sin fjärde mandatperiod.
Valet präglades av brist på transparens och oppositionen underminerades.
Ortegas fru Rosario Murillo intog vicepresidentposten, vilket ytterligare
koncentrerar makten till familjen Ortega.
Civilsamhällesorganisationer och media som är kritiska mot regeringen eller
regeringspartiet motarbetas och människorättsförsvarare utsätts för
trakasserier av myndigheterna, främst de som arbetar med urfolks, afronicaraguaners och kvinnors rättigheter.
Urfolk lever i större utsträckning i fattigdom och diskriminering än andra
grupper. På Atlantkusten är situationen särskilt allvarlig, en markkonflikt på
norra Atlantkusten mellan urfolk och bosättare har hittills kostat 28
människor livet.
Nicaragua präglas av patriarkala strukturer vilket bland annat visar sig i den
höga förekomsten av våld mot kvinnor och den höga straffriheten för
sådana brott. Nicaragua har ett totalförbud mot abort. En illegal abort kan ge
mellan ett och fyra års fängelse och läkare som medverkar vid en abort
riskerar upp till tio års fängelse. Abortförbudet är resultatet av en
överenskommelse mellan president Ortega och företrädare för den katolska
kyrkan. Nicaragua har också Latinamerikas högsta frekvens av
tonårsgraviditeter med cirka 90 graviditer per 1 000 flickor mellan 15 och 19
år.
Många av landets barn, som utgör 40 procent av Nicaraguas befolkning,
saknar födelsebevis och omfattas därmed inte av offentlig sjukvård eller
utbildning. Förekomsten av kriminella ungdomsgäng, alkohol- och
drogmissbruk ökar.
II. RÄTTSSTATENS PRINCIPER
En princip för god samhällsstyrning
Enligt Nicaraguas författning ska rättsväsendet vara fristående från den
verkställande makten. I praktiken är dock viktiga delar av rättssystemet starkt
politiserade.
Nationalförsamlingen utser de 16 domarna i Högsta domstolen för
mandatperioder på fem år. Dessa utnämner i sin tur domare till lägre
instanser. Ofta har domarna direkta kopplingar till de politiska partierna,
framför allt regeringspartiet Frente Sandinista para la Liberación Nacional
(FSLN). Under den nuvarande regeringen har transparensen kring offentligt
beslutsfattande och rättsväsendets oberoende successivt minskat. Gränserna
mellan staten, regeringspartiet och presidentfamiljen har i flera fall suddats
ut. Det tidigare omfattande biståndet från Venezuela, som uppgått till cirka
500 miljoner USD årligen, har hållits avskilt från statsbudgeten och utan
insyn i ett bolag administrerat av president Ortegas son. Det förekommer
uppgifter om att kommuner där en majoritet av befolkningen inte röstade på
regeringspartiet förfördelas vid investeringar i samhällstjänster och sociala
program. Sedan år 2007 finns en lag som fastställer att samtliga statliga
institutioner ska tillgängliggöra offentlig information men tillämpningen av
lagen har hittills varit bristande. Transparency International rapporterar att
insynen i Nicaraguas budget är mycket begränsad och placerar landet på
plats 130 av 168 länder i sitt index för upplevd korruption år 2015.
Enligt den nicaraguanska författningen är alla medborgare likställda inför
lagen, utan åtskillnad på grund av etnicitet, nationalitet, ursprung, politiska
eller andra åsikter, kön, språk, religion, ekonomiska förutsättningar eller
social ställning. Under år 2015 tog Centro Nicagaüense de Derechos Humanos
(CENIDH) emot 64 anmälningar om kränkningar av rätten till likhet inför
lagen. Straffriheten har enligt CENIDH ökat under de senaste åren, i
2 (18)
synnerhet för korruption och kränkningar av de mänskliga rättigheterna.
Företrädare för civilsamhället har föreslagit inrättandet av en kommission
mot straffrihet och korruption men det finns ett stort motstånd inom staten.
Den narkotikarelaterade organiserade brottslighetens etablering och
framväxt i landet utgör, i kombination med korruptionen, ett hot mot
rättsstatens principer. Det har förekommit flera fall där dömda
narkotikabrottslingar har lyckats rymma genom att muta poliser och
fängelsevakter.
De delvis autonoma regionerna på Atlantkusten med hög andel urfolk och
afroamerikaner är särskilt utsatta för brister i rätten till hälsa och utbildning.
Våldsamma konflikter har uppstått, särskilt i de norra delarna, efter att
utomstående otillbörligen tagit över mark för jord- och skogsbruk. Den
polisiära närvaron för att lösa marktvisterna samt hantera våldsutbrott har
varit otillräcklig. Civilsamhällesorganisationen Centro por la Justicia y Derechos
Humanos de Nicaragua (CEJUDHCAN) rapporterade i april 2016 att 28 mord
och 18 kidnappningar rapporterats relaterade till markkonflikten mellan
urfolk och bosättare.
III. DEMOKRATI
De politiska rättigheterna och de politiska institutionerna
Nicaragua har haft en negativ demokratisk utveckling under de senaste åren.
Enligt författningen är Nicaragua en demokrati där presidenten är stats- och
regeringschef, överbefälhavare samt högsta polischef. Presidentval hålls vart
femte år och presidenten kan ställa upp för omval. Daniel Ortega från partiet
Frente Sandinista de Liberación Nacional (FSLN) vann presidentvalet i november
2016 och kan därför inleda sin fjärde mandatperiod, den tredje i rad. Fram
till 2014 fick presidenten endast sitta en mandatperiod enligt den
nicaraguanska konstitutionen. År 2009 beslutade dock den av regeringen
kontrollerade Högsta domstolen att Ortega trots det konstitutionella
förbudet kunde ställa upp för omval och år 2014 ändrades författningen som
numera möjliggör obegränsat antal omval. Nationalförsamlingen har en
kammare med 92 ledamöter. Allmänna val hålls vart femte år, samtidigt som
presidentval och 70 mandat fördelas proportionellt på regional nivå, 20 på
nationell nivå och två platser går till den avgående presidenten samt tvåan i
senaste presidentvalet. Enligt författningen har urfolk rätt till sina egna
språk, sin kultur och sina naturresurser samt visst självstyre vilket inte alltid
respekteras. De två Atlantregionerna RAAN och RAAS är relativt
3 (18)
självstyrda. Regionerna väljer sin egen församling i val som hålls vart fjärde
år. Den parlamentariska representationen för Atlantkustregionerna
understiger kraftigt det antal mandat som tilldelats andra regioner med
liknande befolkningsmängd. Urfolkspartiet Yatama fick 1,2 procent av
rösterna 2016.
Nicaraguaner över 16 år har rätt att rösta. För att kunna rösta krävs giltig
identitetshandling. Väntetiden för att få en identitetshandling utfärdad är ofta
lång, ibland upp till ett år. Nicaraguaner har inte möjlighet att rösta från
utlandet, trots att denna rättighet föreskrivs i författningen.
Det senaste president- och parlamentsvalet hölls i november 2016.
Regeringen avvisade internationella valobservatörer. Även nationella
valobservatörer har nekats tillträde till vallokalerna. Under föregående val,
2011, rapporterades flera brister kopplade till valmyndighetens neutralitet
och transparens och EU rapporterade att valen innebar en tillbakagång för
den demokratiska kvaliteten i det nicaraguanska valsystemet. Ett fåtal
incidenter rapporterades under valet 2016, men valet gick överlag lugnt till.
FSLN fick 72 procent av rösterna i presidentvalet enligt den första
rösträkningen och 67 procent av platserna i nationalförsamlingen.
Valmyndigheten rapporterar att valdeltagandet låg på 66 procent medan det
enligt oppositionen endast låg på 30 procent. Oberoende organisationer för
mänskliga rättigheter som Centro Nicaragüence de Derechos Humanos rapporterar
att vallokalerna stod tomma under flera tidpunkter på dagen. Valprocessen
fram till valdagen har kantats av åtgärder för att underminera oppositionen.
Inför valet bildades en oppositionskoalition kallad Coalición Nacional para la
Democracia. Koalitionen föll dock samman när valmyndigheten
ogiltigförklarade det största partiet Partido Liberal Independientes kandidat
Eduardo Montealegres rätt att företräda partiet och istället utsåg Pedro
Reyes till partiledare. En annan betydande oppositionsrörelse, Movimiento
Renovador Sandinista, förlorade sin juridiska status och därmed sin möjlighet
att ställa upp i val inför valet 2011. Partido Liberal Conservador fick som
största oppositionsparti 15 procent av rösterna i valet 2016.
Ortega kandiderade med sin fru Rosario Murillo som vicepresidentkandidat,
vilket medför att makten koncentreras allt mer kring familjen Ortega. Murillo
har sedan länge varit regeringens talesperson. Flera av Ortegas barn innehar
viktiga poster i det nicaraguanska samhället. Sonen Laureano Ortega är chef
för det investeringsfrämjande statliga organet ProNica och även lokal motpart
4 (18)
i bygget av den interoceaniska kanalen genom Nicaragua. Sonen Rafael
Ortega är ansvarig för kanaliseringen av det venezolanska oljestödet, vilket
under de senaste åren har varit Nicaraguas största källa till utländskt bistånd.
Fyra andra söner till president Ortega äger tillsammans fem nationella tvkanaler och tre radiostationer, vilket säkrar kontrollen över de lokala
medierna. Familjen Ortega innehar således politiska, ekonomiska och
mediala nyckelposter inom det nicaraguanska samhället.
Opinionsundersökningar visar att en majoritet av den nicaraguanska
allmänheten är nöjda med FSLN:s styre tack vare ekonomisk tillväxt och
sociala program för personer som lever i fattigdom. Den allmänna
uppfattningen är att det endast finns ett regeringsalternativ i Nicaragua.
Enligt kvoteringslagen ska kandidaterna på partiernas listor till
nationalförsamlingen utgöras av 50 procent kvinnor och 50 procent män.
Dock finns inga påföljder för partier som inte uppfyller kvoten. Idag är 40
procent av ledamöterna i nationalförsamlingen kvinnor och 6 av 15 ministrar
i regeringen är kvinnor.
Det civila samhällets utrymme
Det finns ett aktivt civilt samhälle med ett stort antal organisationer, varav
ungefär hälften arbetar med mänskliga rättigheter, och det finns inga
formella hinder för dessa att uttrycka sin åsikt. Endast en minoritet av
organisationerna kan dock betraktas som helt partipolitiskt obundna. Det
finns ett avancerat rättsligt ramverk vad gäller medborgares deltagande och
medbestämmande i utförandet av politiken, särskilt på lokal nivå. I praktiken
tillgodoses inte denna rättighet, regeringen godkänner endast samråd med
civilsamhällesorganisationer som står det styrande partiet nära.
Civilsamhällesorganisationer och media som är kritiska till regeringen och
regeringspartiet FSLN motarbetas. Under den nuvarande regeringen har
högt uppsatta statstjänstemän vid upprepade tillfällen kritiserat
organisationer som uttryckt kritik mot regeringen eller regeringspartiet och
ifrågasatt dessa organisationers inflytande i politiska beslutsprocesser samt
deras rätt att ta emot utländska biståndsmedel. Ett antal organisationer har
blivit utsatta för hot och trakasserier. Människorättsförsvarare utsätts för
trakasserier av myndigheterna, främst de som arbetar med urfolks, afronicaraguaners och kvinnors rättigheter. Organisationerna är i hög grad
beroende av utländskt bistånd. År 2015 beslutade regeringen att allt
5 (18)
internationellt bistånd ska kanaliseras via regeringens utvecklingsprogram.
Till följd av detta avslutades flera av UNDP:s program och även nationella
enskilda organisationers tillgång till ekonomiskt stöd från utlandet
inskränktes.
CENIDH rapporterar att myndigheterna under 2015 vid flera tillfällen
begränsade rätten till fredliga manifestationer och demonstrationer.
Myndigheterna och den nationella polisen gynnar organisationer som står
nära FSLN, de skyddas av polisen medan regeringskritiska demonstranter
motarbetas. Rapporter finns om att poliser och motdemonstranter som
betalats av FSLN fysiskt har ställt sig i vägen för demonstranter för att
hindra dem. Främst motarbetas demonstrationer för reformer av
valsystemet, mot den interoceaniska kanalen samt för land- och
markrättigheter.
IV. MEDBORGERLIGA OCH POLITISKA RÄTTIGHETER
Respekt för rätten till liv, kroppslig integritet och förbud mot tortyr
Nicaragua är mindre utsatt för våldsbrott och organiserad brottslighet än
länderna i Centralamerikas norra triangel (Guatemala, El Salvador och
Honduras). Politiskt våld och våldsamma protester förekommer dock.
Antalet mord uppgick år 2015 till åtta per 100 000 invånare, enligt InSight
Crime. Våld mot kvinnor och mord av kvinnor på grund av kön, så kallade
femicidios, förekommer i relativt hög omfattning. År 2015 mördades 53
kvinnor, vilket är en minskning med 22 jämfört med året innan.
Militären används i ökad utsträckning i brottsbekämpning och det har
förekommit rapporter om övervåld och tortyr både från militärer och poliser
i samband med anhållanden och frihetsberövanden, rapporterar
Internationella institutet för demokrati och fria val (IDEA). Polisen och
militären har en relativt hög professionalism och högt förtroende bland
folket.
Fängelseförhållanden är undermåliga. Enligt FN:s organ mot brott och
narkotika (UNODC) sitter över 10 000 personer i fängelse år 2014. I vissa
fängelser är överbeläggningen över 100 procent. Gällande sanitet, kost och
hälsovård förekommer allvarliga brister. Många celler saknar tillräcklig
belysning och tillgången till rent vatten är begränsad. Våld mellan interner
samt från vakter är vanligt förekommande. Straffmyndighetsåldern är 15 år
6 (18)
och det förekommer att vuxna och minderåriga interner blandas på landets
fängelser.
Prostitution är inte olagligt för personer över 14 år, medan koppleri är
förbjudet. Nicaragua är ett ursprungs-, transit- och slutdestinationsland för
människohandel inklusive barnsexhandel. Inrikesministeriet ansvarar för att
bekämpa människohandel och samordnar gränspolisen,
immigrationsmyndigheten och den särskilda avdelningen mot
människohandel inom polisen. Människohandel, sexuellt utnyttjande och
andra relaterade brott är straffbelagda i lag och definieras som en form av
organiserad brottslighet.
Dödsstraff
Dödstraff avskaffades år 1979.
Rätten till frihet och personlig säkerhet
Godtyckliga frihetsberövanden är förbjudet enligt lag. Ett anhållande måste
föregås av ett beslut av domare och generellt respekteras de i lag stipulerade
tidsfristerna. IDEA rapporterar att de lagreglerade häktningstiderna inte
alltid följs och att häktade ofta sitter tillsammans med redan dömda. Enligt
statistik från UNODC är tolv procent av de frihetsberövade inte dömda.
Organisationer för mänskliga rättigheter har vidare rapporterat om en ökning
av kortvariga politiskt motiverade godtyckliga frihetsberövanden.
Det finns inga formella inrikes eller utrikes reserestriktioner för
nicaraguanska medborgare. För att få ett pass utfärdat krävs giltig
identitetshandling. Handläggningstiden för att få identitetshandlingar kan
ibland vara så lång som upp till ett år.
Rättssäkerhet
Rättsväsendet är formellt oberoende i förhållande till den verkställande
makten men många delar är i praktiken starkt politiserade. Rättsväsendets de
facto bristande oberoende i samband med den utbredda korruptionen gör att
kvaliteten på domstolarnas beslut går att ifrågasätta.
Åtalade som kan visa att de inte själva har råd att bekosta sitt försvar har rätt
till offentlig försvarare enligt lag. I praktiken innebär dock brist på offentliga
försvarare och omfattande undantag att rätten till offentlig försvarare är
inskränkt.
7 (18)
Straffrihet
Straffriheten har enligt CENIDH ökat under de senaste åren, särskilt för
korruption och kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Attacker mot
HBTQ-personer är vanligt förekommande och straffriheten är hög även för
dessa brott, enligt den Interamerikanska kommissionen för mänskliga
rättigheter (CIDH). Människorättsorganisationer har vidare uttryckt oro över
den bristande tillgången till rättslig prövning och utbredda straffrihet som
präglar våld och ofredande av kvinnor och flickor i ett mål mot Nicaragua i
Interamerikanska kommissionen för mänskliga rättigheter i oktober 2016.
Yttrande-, press- och informationsfrihet, inklusive på internet
Yttrande- och pressfrihet föreskrivs i författningen och följs generellt. I viss
utsträckning begränsas rättigheterna av politiska och ekonomiska
påtryckningar och genom begränsad tillgång till offentliga handlingar. Radio
är det medium som når störst nationell publik.
Många av medieaktörerna har direkta kopplingar till regeringspartiet FSLN
och president Ortegas familj. Bland annat ägs eller styrs åtta av tio tv-kanaler
i basutbudet av FSLN eller personer med nära koppling till regeringen.
Media med kopplingar till familjen Ortega får i princip alla statliga
annonskampanjer, vilket innebär stora inkomster. President Ortega har vid
flera tillfällen använt lagen som tillåter regeringen att i nödsituationer sända
ut viktiga meddelanden i tv och radio för att tvinga nationella radiostationer
att sända ut presidentens tal. År 2015 stängdes radiokanalen Radio Voz de
Mujer ned av regeringen som också beslagtog deras utrustning. Radiokanalen
drevs av en lokal organisation som arbetar för kvinnors rättigheter och som
vid flera tillfällen kritiserat regeringen. Enligt regeringen var anledningen till
att stänga ned kanalen att de sände på en icke-auktoriserad frekvens.
Reportrar utan gränser placerar Nicaragua på plats 75 av 183 länder på sitt
pressfrihetsindex. Inga journalister har mördats sedan Ortegas tillträde men
journalisters utrymme att verka begränsas. Exempelvis behandlas reportrar
som rapporterar från demonstrationer som demonstranter och bemöts ofta
våldsamt.
Runt 18 procent av nicaraguanerna hade tillgång till internet år 2014. Inga
rapporter om restriktioner av internetanvändning finns. Flera
civilsamhällesorganisationer har rapporterat att deras e-post övervakats och
det förekommer rapporter om att regeringen har betalat personer för att
8 (18)
trakassera regeringskritiska civilsamhällesföreträdare, journalister och
människorättsförsvarare på sociala medier.
Mötes- och föreningsfrihet
Mötesfrihet föreskrivs i landets författning, men garanteras inte alltid i
praktiken. Polismyndigheten utfärdar demonstrationstillstånd. Det har
förekommit att regeringskritiska demonstrationer attackerats med våld av
anhängare till regeringspartiet utan att polisen på plats har ingripit.
Föreningsfrihet föreskrivs i författningen. Inrikesministeriet ges dock rätt till
viss insyn i enskilda organisationers verksamhet och ekonomi och
organisationer ur civila samhället rapporterar att interna mötesanteckningar
begärs in för granskning. Regeringspartiet FSLN styr många av landets
fackföreningar och de juridiska rättigheterna för fackföreningar som inte är
anhängare av FSLN garanteras inte till fullo. Valövervakningsorganisationer
och politiska partier måste godkännas av valmyndigheten El Consejo Supremo
Electoral (CSE).
Religions- och övertygelsefrihet
Religionsfriheten föreskrivs i författningen, som även anger att den
nicaraguanska staten inte ska bekänna sig till någon viss religion. Daniel
Ortega har dock deklarerat att han leder en kristen regering, vilket kritiker
anser strida mot kravet på separation mellan kyrka och stat. Majoriteten av
befolkningen tillhör den katolska kyrkan, som har en stark ställning och
därmed påverkar regeringens inställning i olika samhällsfrågor, till exempel
abortfrågan. Det förekommer rapporter om att trosutövare som inte är
kristna har motarbetats av myndigheterna som bland annat har försvårat
import och donationer från utlandet för dessa samfund.
V. EKONOMISKA, SOCIALA OCH KULTURELLA RÄTTIGHETER
Rätten till arbete, rättvisa arbetsvillkor och relaterade frågor
Nicaragua har ratificerat samtliga av Internationella arbetsorganisationen,
ILO:s åtta centrala konventioner. Dock är rapporteringen eftersatt.
Monteringsfabriker, så kallade maquilas, i ekonomiska frizoner sysselsätter
över 100 000 personer, till största delen kvinnor, och står för cirka hälften av
landets samlade export. Trots att fabrikerna är skyldiga att följa vissa
nationella arbetsrättsliga lagar är arbetsförhållandena i många fall svåra. Det
9 (18)
finns uppgifter om att arbetstiden i vissa maquilas uppgår till 14 timmar om
dagen, sju dagar i veckan, liksom att fackförbund motarbetas eller förbjuds.
Företag registrerade i frihandelszonerna undantas från lagkrav som
minimilön. ILO rapporterar att företag i frihandelszonerna generellt har
dåliga arbetsvillkor och att facklig organisering motarbetas.
Särskilt allvarliga arbetsförhållanden har hummerfiskare som tillhör
miskitofolket på Atlantkusten. Enligt Interamerikanska kommissionen för
mänskliga rättigheter tvingas de dyka djupare än vad som är tillåtet och utan
tillräckligt säker utrustning. Även på tobaks-, socker- och bananplantage är
arbetsförhållanden generellt dåliga. Barnarbete är vanligt och arbetare utsätts
för giftiga bekämpningsmedel vilket i flera fall lett till allvarliga
hälsoproblem.
IDEA rapporterar att det förekommer att kvinnliga hushållsarbetare jobbar
under slavliknande förhållanden.
Det är lagligt för barn över 14 år att arbeta med föräldrarnas tillstånd. Sedan
år 2010 finns en nationell handlingsplan för att avskaffa allt barnarbete till år
2020. Dock har resurser inte avsatts för att implementera handlingsplanen.
Idag arbetar 15 procent av alla nicaraguanska barn under 14 år, enligt Unicef.
70 procent av barnen arbetar inom jordbruk. Det är också vanligt att barn
arbetar utan att få betalt, främst i hushåll.
Enligt officiell statistik ligger arbetslösheten på fem procent. Dock är
statistiken missvisande eftersom två tredjedelar av den arbetsföra
befolkningen jobbar inom den informella sektorn. Kvinnor deltar på
arbetsmarknaden i hälften så stor utsträckning som män.
Arbetstiden är reglerad till åtta timmar per dag och högst 48 timmar per
vecka med rätt till en ledig dag i veckan. Arbetstidsbestämmelser överträds
dock frekvent. Den lagstadgade minimilönen beror på sektor och varierar
mellan motsvarande 1 086 SEK och 2 430 SEK i månaden och täcker
därmed inte en basvarukorg med livsmedel för en familj. En sådan kostade
enligt officiella siffror motsvarande 2 605 SEK i februari 2016. Det
förekommer också att minimilönen inte respekteras.
Författningen föreskriver rätten att bilda fackföreningar och rätten att strejka
för alla yrkesgrupper utom poliser och militärer, samt förbjuder
diskriminering på grund av fackligt engagemang. Strejkerna måste emellertid
10 (18)
i förväg godkännas av en särskild strejkdomstol utsedd av Ministeriet för
arbetsfrågor, och beslut kan dröja upp till sex månader. Ministeriet har också
rätt att efter 30 dagar avbryta strejken. Det förekommer att fackföreningar
som inte är knutna till FSLN nekas rätten att strejka. Arbetare som deltar i
en olaglig strejk riskerar att förlora sina anställningar. Det förekommer att
arbetstagare blir uppsagda på grund av facklig verksamhet. Omkring fem
procent av den arbetsföra befolkningen mellan 15 och 60 år är fackligt
anslutna. Kollektivavtal förekommer.
Rätten till bästa uppnåeliga hälsa
En av regeringen Ortegas första åtgärder efter tillträdet i januari 2007 var att
införa kostnadsfri hälso- och sjukvård och vissa satsningar på personal,
mediciner och infrastruktur. Emellertid har satsningarna hittills varit
otillräckliga, och kvalitén på hälso- och sjukvården har inte alltid kunnat
garanteras. De statliga utgifterna för hälsosektorn motsvarar åtta procent av
BNP. De senaste 20 åren har undernäringen minskat med 35 procent tack
vare statliga satsningar. Runt 17 procent av befolkningen beräknas vara
undernärd. Cirka 9 900 personer (0,3 procent av den vuxna befolkningen)
lever med hiv och 1 023 nya fall rapporterades 2015. Medellivslängden i
Nicaragua är 74,9 år.
I de mest otillgängliga områdena vid Atlantkusten är tillgången till offentlig
hälso- och sjukvård begränsad. På landsbygden får endast drygt hälften av
kvinnorna hjälp av sjukvårdspersonal vid förlossningar.
Nicaragua har ett totalförbud mot abort, även vid fara för kvinnans liv eller
ifall graviditeten uppstått till följd av våldtäkt eller incest. En illegal abort kan
ge kvinnan som genomgår den mellan ett och fyra års fängelse. Läkare som
medverkar vid en abort riskerar upp till tio års fängelse. Abortförbudet är
resultatet av en överenskommelse mellan president Ortega och företrädare
för den katolska kyrkan. Många kvinnor är rädda för att söka vård på
offentliga sjukhus i de fall då komplikationer uppstår vid illegala aborter och
kräver professionell vård. Det totala abortförbudet bidrar till den höga
mödradödligheten som enligt Världshälsoorganisationen (WHO) uppgår till
100 per 100 000 levande födda barn. Mödradödligheten är högre på
landsbygden och bland urfolk som generellt har sämre tillgång till sexuell och
reproduktiv hälsa och utbildning. Spädbarnsdödligheten uppgår till 20 per 1
000 levande födda. Omfattande sexualundervisning ingår inte i den allmänna
11 (18)
läroplanen. Tillgång till preventivmedel och kunskap om sexualitet begränsas
av samhälleliga tabun, särskilt för unga kvinnor.
Rätten till utbildning
Enligt författningen är utbildningen gratis och obligatoriskt för barn upp till
tolv års ålder. Vissa åtgärder från regeringens sida, exempelvis kostnadsfria
måltider och skolmaterial, har minskat andelen barn som inte går ut
grundskolan. År 2014 slutförde fyra av tio barn inte sin skolgång. Satsningen
har också ökat andelen läs- och skrivkunniga som nu uppgår till 78 procent
av alla vuxna. Nicaraguaner äldre än 25 år har i genomsnitt gått 6 år i skolan.
Satsningar har gjorts på tvåspråkig utbildning, vilket ökar urfolks tillgång till
utbildning. Dock finns fortfarande stora brister.
Rätten till en tillfredsställande levnadsstandard
Nicaragua är ett av de fattigaste länderna i Latinamerika och fördelningen av
landets resurser är ojämn och den ekonomiska ojämlikheten är hög. Landet
räknas som ett lägre medelinkomstland men enligt det multidimensionella
fattigdomsmåttet lever 46 procent av nicaraguanerna i fattigdom och
ytterligare 15 procent nära fattigdomsgränsen. Högst andel fattiga finns i de
delvis autonoma Atlantregionerna RAAN och RAAS som också har en hög
andel urfolk. Nicaragua placeras på plats 125 på UNDP:s index över
mänsklig utveckling. Vissa framsteg har gjorts när det gäller
livsmedelssäkerhet, tillgång till kostnadsfri utbildning och hälso- och
sjukvård samt att minska andelen personer som lever i extrem fattigdom.
VI. RÄTTEN ATT INTE UTSÄTTAS FÖR DISKRIMINERING
Kvinnors åtnjutande av mänskliga rättigheter
Kvinnors sexuella och reproduktiva rättigheter är starkt eftersatta i både
lagstiftning och rådande samhällskultur. Det totala abortförbudet hotar
kvinnors rätt till hälsa och har lett till Latinamerikas högsta andel
tonårsgraviditeter. Kvinnor deltar i lägre grad på arbetsmarknaden än män
och arbetar då i högre utsträckning inom lågbetalda yrken med dåliga
arbetsvillkor och inom maquila-industrin samt som hushållsanställda.
Våld mot kvinnor inom och utanför familjen är straffsanktionerat i lag men
vanligt förekommande. Under 2012 trädde en lag om våld mot kvinnor i
kraft som bland annat innebar en klassificering av nya typer av brott, såsom
12 (18)
mord på kvinnor, femicidios, och egendomsbrott mot kvinnor. Lagen
föreskriver också inrättandet av särskilda domstolar specialiserade på våld
mot kvinnor. Under år 2014 utfärdades ett dekret som begränsar lagen,
bland annat genom att sätta familjen som centralt fokus istället för kvinnor
och minskat möjligheterna till skydd för kvinnor som utsätts för våld.
Kvinnor som utsätts för våld i nära relationer måste enligt dekretet söka
familjerådgivning innan hon har rätt att anmäla sin partner.
Särskilda kvinnoenheter på landets polisstationer, Comisaría de la mujer y la
niñez, inrättades under mitten av 1990-talet för att erbjuda kvinnor och barn
rättshjälp, kontakt med socialarbetare och psykologiskt stöd. Under år 2016
har dessa enheter stängts ned. Bara drygt 20 procent av kvinnor som utsatts
för våld och övergrepp anmäler brotten idag och av dessa leder omkring 20
procent till rättslig påföljd. Organisationer som arbetar för kvinnors
rättigheter uttrycker oro för att detta ytterligare ska minska
anmälningsbenägenheten hos kvinnor. De två statliga institutionerna som
ansvarar för skydd av kvinnors rättigheter – den särskilda åklagaren vid
Ombudsmannen för mänskliga rättigheter samt kvinnoinstitutet Instituto
Nicaragüense de la Mujer – har begränsad effektivitet.
Barnets rättigheter
Av Nicaraguas befolkning är 40 procent under 18 år. Barn skyddas av en
särskild barn- och ungdomsrättslagstiftning som fokuserar på barns och
ungdomars hälsa och sociala situation. Föräldrar har försörjningsplikt för
sina barn tills de fyller 24 år, det finns särskilda familjedomstolar och en
familjeenhet vid åklagarämbetet. Äktenskap för barn under 16 år är förbjudet
och för barn mellan 16 och 18 år krävs föräldrars tillstånd.
Nicaragua har den högsta andelen tonårsgraviditeter i Latinamerika; vart
fjärde barn föds av en flicka mellan 15 och 19 år. Flickor mellan 10 och 14 år
står för tre procent av alla graviditeter. I de autonoma Atlantregionerna är
denna siffra högre, där föds vart tredje barn av en kvinna mellan 15 och 19
år. Detta beror till stor del på bristen på tillgång till sexualundervisning och
kunskap och tillgång till preventivmedel.
Många av landets barn, framförallt på landsbygden, saknar födelsebevis och
är därför inte inskrivna i folkbokföringen. Detta begränsar möjligheten för
dem att omfattas av offentlig hälso- och sjukvård samt offentlig utbildning.
Det gör också att de senare har svårt att få identitetshandlingar och därför
13 (18)
inte kan rösta, använda banktjänster eller äga mark. Vissa ansträngningar av
den nuvarande regeringen har gjorts för att öka registreringen av nyfödda
genom närvaro på statliga sjukhus och genom insatser i rurala områden.
Alkohol- och drogmissbruk bland unga är ett växande problem liksom den
ökande förekomsten av kriminella ungdomsgäng, så kallade maras, i landets
städer. Civilsamhällesorganisationer uppskattar att det finns omkring 15 000
gatubarn i landet.
I 83 procent av anmälda sexuella övergrepp är offret under 16 år.
Barnsexhandel av barn under 14 år och bedrivande av sexturism som
drabbar minderåriga är straffbart. Människohandel – främst med sexuella
syften men även som syftar till tvångsarbete – drabbar minderåriga, främst
unga flickor i åldern 13 till 17 år. Barnarbete är olagligt men förekommer.
Rättigheter för personer som tillhör nationella, etniska, språkliga och
religiösa minoriteter samt urfolk
Cirka fem procent av nicaraguanerna tillhör något urfolk. Urfolken är till stor
del koncentrerade till Atlantkustregionerna och särskilt till de autonoma
områdena. Enligt författningen har urfolk rätt till sina egna språk, sin kultur
och sina naturresurser samt visst självstyre. Detta följs dock inte alltid. Den
parlamentariska representationen för Atlantkustregionerna understiger
kraftigt det antal mandat som tilldelats andra regioner med liknande
befolkningsmängd.
Interamerikanska kommissionen för mänskliga rättigheter kritiserar
Nicaraguas hantering av den påverkan bygget av kanalen från Atlanten till
Stilla havet har på urfolks och afro-nicaraguaners markrättigheter. Staten har
underlåtit att konsultera berörda grupper innan bygget påbörjades, trots att
lagen kräver det.
I samhället Waspam på Atlantkusten, med en hög andel urfolksinvånare, har
markkonflikter uppstått då så kallade colonos, vita bosättare från inlandet,
flyttat dit och med illegala metoder tagit över landområden. Mellan åren
2011 och 2015 har 28 personer mördats i samband med konflikten.
Åtgärderna från regeringen för att hantera dessa konflikter är mycket
begränsade.
Författningen förbjuder diskriminering på grund av etnisk tillhörighet, vilket
även är straffbelagt i annan lagstiftning. Diskriminering av urfolk samt afro14 (18)
nicaraguaner förekommer dock i praktiken. Landets sociala och ekonomiska
ojämlikheter är särskilt framträdande i de fattigaste regionerna som
domineras av afro-nicaraguaner och urfolk. Statliga investeringar har hittills
varit mycket begränsade i Atlantkustregionerna, vilket har lett till bristfällig
hälsovård, låg utbildningsstandard, knapp tillgång till rent vatten och dålig
eller obefintlig infrastruktur. Fattigdomen är betydligt högre än det nationella
genomsnittet, endast 20 procent av befolkningen i dessa regioner har tillgång
till rent vatten och uppvisar generellt klart sämre hälsoindikatorer än övriga
befolkningen.
Diskriminering på grund av sexuell läggning eller könsidentitet
Den nicaraguanska författningen föreskriver allas likhet inför lagen men
sexuell läggning eller könsidentitet räknas inte som diskrimineringsgrunder.
Interamerikanska kommissionen för mänskliga rättigheter rapporterar att
HBTQ-personer trakasseras av myndigheter och polis. Exempelvis har
lesbiska kvinnor gripits utan grunder och blivit utfrågade av polisen om sin
sexuella läggning. HBTQ-personer diskrimineras bland annat inom
utbildning, hälsa och familjepolitik.
På grund av hot, trakasserier och diskriminering väljer många HBTQpersoner att lämna landet och migrera till USA eller Costa Rica. Migranter är
redan en mycket utsatt grupp och HBTQ-migranter löper än större risk att
utsättas för våld, sexuellt våld och utpressning av kriminella gäng. Attacker
mot HBTQ-personer är vanligt förekommande och straffriheten för dessa
brott är hög, enligt CIDH.
Flyktingars och migranters rättigheter
Det finns nationell lag till skydd för flyktingar, och en nationell kommission
för flyktingar har skapats med uppgift att besluta i flyktingärenden. På grund
av våldsamheterna i grannländerna El Salvador, Honduras och Guatemala
har antalet asylansökningar i Nicaragua ökat under de senaste åren, enligt
Interamerikanska kommissionen för mänskliga rättigheter.
Många nicaraguaner migrerar utomlands. Den främsta destinationen är USA,
men många kvinnor migrerar också till Costa Rica för att arbeta som
hushållsanställda. Den främsta anledningen är bristen på arbete och
ekonomiska möjligheter. En stor del av migranterna reser utan giltiga visum
eller identitetshandlingar. 20 procent av nicaraguanerna beräknas bo utanför
15 (18)
Nicaraguas gränser. Remitteringar som utlandsnicaraguaner skickar hem
beräknas motsvara nio procent av landets BNP år 2015.
Situationen för migranter är svår och de utsätts för våld, brott, utnyttjande,
försvinnanden, sexuella övergrepp, separation från familjer eller samhällen.
Det finns ett samband mellan könsbaserat våld och migration då många
kvinnor emigrerar för att undkomma våld. Kvinnor som migrerar landvägen
till USA rekommenderas ta p-piller på grund av den höga risken för våldtäkt.
På senaste tiden har Centralamerika, inklusive Nicaragua, även blivit en
vanlig transitdestination för migranter från Afrika och Asien som försöker ta
sig till USA. I mars 2015 stoppades cirka 300 kubaner på väg till USA vid
gränsen mellan Nicaragua och Costa Rica. Den nicaraguanska staten vägrade
låta kubanerna passera och placerade ett infanteriförband vid gränsen med
uppgift att hålla tillbaka kubanerna med hjälp av tårgas och vägspärrar.
Nicaragua har kritiserats av Interamerikanska kommissionen för mänskliga
rättigheter för detta.
Rättigheter för personer med funktionsnedsättning
Cirka tio procent av befolkningen beräknas ha någon typ av
funktionsnedsättning. Enligt lagen är diskriminering av personer med
funktionsnedsättning förbjuden. Trots det är diskriminering vanligt
förekommande och begränsar tillgången till utbildning, hälso- och sjukvård,
transport, övriga statliga tjänster och arbete. Straff utmäts inte mot företag
som inte följer lagarna om tillgänglighet.
Deltagande i demokratiska processer försvåras till exempel i och med att
flera vallokaler inte anpassats till personer med funktionsnedsättning. Inom
Ombudsmannaämbetet för mänskliga rättigheter finns en särskild åklagare
för rättigheter för personer med funktionsnedsättning.
16 (18)
Ratifikationsläget avseende centrala konventioner om mänskliga
rättigheter
Konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter, International Covenant
on Civil and Political Rights (ICCPR) ratificerades år 1980. Det fakultativa
protokollet om enskild klagorätt och det fakultativa protokollet om
avskaffandet av dödsstraffet ratificerades år 1980 respektive år 2009.
Konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, International
Covenant on Economic, Social and Cultural Rights (ICESCR) ratificerades år 1980.
Det fakultativa protokollet om enskild klagorätt har inte undertecknats.
Konventionen om avskaffandet av alla former av rasdiskriminering, International
Convention on the Elimination of all forms of Racial Discrimination (ICERD)
ratificerades år 1978.
Konventionen om avskaffandet av alla former av diskriminering mot kvinnor,
Convention on the Elimination of All Forms of Discrimination Against Women
(CEDAW) ratificerades år 1981. Det fakultativa protokollet om enskild
klagorätt har inte undertecknats.
Konventionen mot tortyr, Convention Against Torture and Other Cruel, Inhuman or
Degrading Treatment or Punishment (CAT) ratificerades år 2005. Det fakultativa
protokollet om förebyggande av tortyr ratificerades år 2009.
Konventionen om barnets rättigheter, Convention on the Rights of the Child (CRC)
ratificerades år 1990. Det tillhörande protokollet om barns indragning i
väpnade konflikter ratificerades år 2005. Det tillhörande protokollet om
handel med barn, barnprostitution och barnpornografi ratificerades år 2004.
Konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, Convention
on the Rights of Persons with Disabilities (CRPD) ratificerades år 2007.
Konventionen mot påtvingade försvinnanden, International Convention for the
Protection of All Persons from Enforced Disappearances (ICED) har inte undertecknats.
Flyktingkonventionen, Convention Relating to the Status of Refugees (Refugee
Convention) och det tillhörande protokollet ratificerades år 1980.
Romstadgan för internationella brottmålsdomstolen, Rome Statute of the
International Criminal Court (ICC) har inte undertecknats.
Regionala instrument
Amerikanska konventionen om mänskliga rättigheter, American Convention on
Human Rights (ACHR), ratificerades år 1979. Tilläggsprotokollet om
17 (18)
ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter ratificerades år 2009.
Tilläggsprotokollet om avskaffandet av dödsstraffet ratificerades år 1999.
Erkännande av Interamerikanska domstolens(IACHR) jurisdiktion,
accepterades år 1991.
Interamerikanska konventionen för förebyggande och bestraffning av tortyr,
Inter-American Convention to Prevent and Punish Torture, ratificerades år 2009.
Exempel på svenskt och internationellt arbete rörande mänskliga
rättigheter, demokrati och rättsstatens principer
Sverige gav omfattande bistånd till Nicaragua från 1979, främst inom
sektorerna hälsa, demokratisk samhällsstyrning, mänskliga rättigheter samt
landsbygdsutveckling. Det svenska bilaterala biståndet till Nicaragua
avslutades 2011. Ett antal svenska enskilda organisationer bedriver projekt
finansierade av Sida i landet, bland andra Diakonia, My Right, We Effect och
Union to Union.
Det finns en stor närvaro av biståndsgivare i Nicaragua, både länder och
organisationer, även om flera givare dragit sig tillbaka under senare år. Såväl
OAS som UNDP, Unicef, UN Women, WHO, PAHO (Pan American Health
Organization) och UNFPA stöder insatser för att främja mänskliga rättigheter
i Nicaragua.
I den universella granskningsmekanismen (UPR) vid FN:s råd för mänskliga
rättigheter gav Sverige rekommendationer till Nicaragua som bland annat
berörde reformarbete för att säkerställa full opartiskhet i rättsväsendet och
ändringar av lagstiftningen om abort för att försäkra kvinnor om deras
rättigheter till säker medicinsk och reproduktiv hälsovård.
18 (18)
