Kolning
Kolningen har en lång historia och spåren
efter verksamheten syns som kolningsgropar
och kolbottnar. Kolet användes framför allt
vid järnframställning.
Kolningsgropar
Kolningsgropar är vanligen runda, 0,5–1 meter
djupa och ett par meter i diameter, men de kan
också vara fyrsidiga. Groparna omges av låga
vallar och i bottnen, under vegetationen, finns
spår av träkol. Kolningsgropar kan ligga ensamma eller i grupp.
Arbete vid kolmilan.
I groparna varvades tallved som kolades övertäckt med jord och torv. Inom två dygn var processen avslutad och kolet kunde samlas in. Det
användes sedan för att framställa järn. Ibland
finns lämningar efter lågteknisk järnframställning intill kolningsgroparna. De flesta kolningsgropar hör till järnålder och tidig medeltid.
Kolningsgropar är fasta fornlämningar.
Kolbotten efter resmila är vanligast. Den syns
som en rund upphöjning omgiven av en ränna
eller flera stybbgropar. Under vegetationsskiktet
finns ett kollager. Växtligheten på kolbottnen avviker ofta från övrig vegetation.
Kolbotten efter liggmila är ovanlig i länet. Den
syns som en fyrsidig upphöjning med en ränna på
två eller tre sidor och ligger oftast i en sluttning.
Kolbotten efter liggmila är fast fornlämning.
Intill kolbottnarna kan det finnas rester efter
kolarkojor. De består ofta av ett raserat spisröse
omgivet av en u-formad låg vall. Från kojan hade
kolaren uppsikt över milan. Kolbottnar efter resmilor samt kolarkojor är övriga kulturhistoriska
lämningar.
Kolningsgropen omges av en låg vall.
Kolbottnar
Det finns två olika typer av kolbottnar: efter
liggmila eller resmila. Namnen anger hur veden
staplades i milorna – liggande eller upprest.
Milan täcktes med ris och stybb och kolades 2–3
veckor. Liggmilan har förekommit från medeltid
och framåt. Resmilan slog igenom på 1600-talet
då kolningens storhetstid inleddes.
Spåren efter milan syns som en rund kolbotten, ofta
10–20 meter i diameter.
Allmänna råd
Markera ut fornlämningar och övriga kulturhistoriska lämningar ordentligt vid avverkning.
Kapa 1,3 meter höga kulturstubbar runtom en
lämning eller en grupp av lämningar. Det signalerar hänsyn. Se till att körskador inte uppstår
i markytan intill fornlämningarna. Avverka när
det är tjäle eller torrt i marken. Kör på risbäddar om det behövs. Lämna inte hyggesavfall på
synliga lämningar.
Vårda fornlämningen genom hela skogens omloppstid. Röj bort sly, gallra och kapa träd som
växer i fornlämningen för att undvika framtida
rotsprängning och stormfällen.
Stenålder
Äldre järnålder
Bronsålder
|
1800 f.Kr
I kolarkojan kunde kolaren äta och vila, men ändå ha
uppsikt över milan.
Yngre järnålder
Nyare tid
Medeltid
|
|
|
|
500 f.Kr
400 e.Kr
1050 e.Kr
1520 e.Kr
Lagskydd och tillstånd
Fasta fornlämningar omfattas av kulturminneslagen (KML). Det är förbjudet att utan tillstånd rubba,
ta bort, gräva ut, täcka över eller genom plantering eller på annat sätt ändra eller skada en fast fornlämning. Till lämningen hör även ett omgivande fornlämningsområde (KML 2 kapitel 2 och 6 §§).
För markberedning, plantering, stubbskörd, dikning och anläggande av skogsbilväg inom fast fornlämning krävs länsstyrelsens tillstånd. I beslutet anges villkor för skogsbruksåtgärder. Den som genomför en skogsbruksåtgärd ska ta reda på om fast fornlämning berörs (KML 2 kapitel 10 §).
Övriga kulturhistoriska lämningar omfattas – om de är belägna i skogsmark – av skogsvårdslagens
hänsynsparagraf (30 §). Skogsbruksåtgärder i anslutning till övrig kulturhistorisk lämning kräver inga
särskilda tillstånd, men hänsyn ska ändå tas.
I Fornsök på Riksantikvarieämbetets webbplats, www.raa.se, finns uppgifter om alla registrerade fasta
fornlämningar och övriga kulturhistoriska lämningar.
Länsstyrelsen i Jönköpings län
Webbplats: www.lansstyrelsen.se/jonkoping
Telefon: 036-39 50 00
Illustrationer: Róza Varju Jancsovicsné
© 2011
