LÄNGTAN
Som hjorten längtar till bäckens vatten, så längtar jag till dig, o Gud.
Jag törstar efter Gud, efter den levande Guden.
När får jag komma, när får jag träda fram inför Gud?
Tårar har blivit min föda dag och natt.
Ständigt frågar man mig: "Var är din Gud?"
Jag överväldigas av sorg när jag minns det som var,
hur jag gick i den Mäktiges hägn upp till Guds hus,
med tacksägelse och glädjerop i skaran som drog upp till högtid.
Varför är du tyngd av sorg, min själ, och full av oro?
Sätt ditt hopp till Gud!
Jag skall åter få tacka honom, min räddare och min Gud.
Min själ är tyngd av sorg, därför går min tanke till dig
från Jordans och Hermons land, från Misars berg.
Djup ropar till djup i dånet av dina forsar.
Alla dina brottsjöar slår samman över mitt huvud.
Om dagen skall Herren skänka sin nåd,
om natten skall jag sjunga till hans ära och be till Gud som ger mig liv.
Jag säger till Gud, min klippa: Varför har du glömt mig?
Varför måste jag gå sörjande, plågad av fiender?
Det skär mig in i märgen när mina fiender hånar mig,
när de ständigt frågar: "Var är din Gud?"
Varför är du tyngd av sorg, min själ, och full av oro?
Sätt ditt hopp till Gud!
Jag skall åter få tacka honom, min räddare och min Gud.
(Ps 42)
Som hjorten längtar till bäckens vatten, så längtar min själ… känner du också som att det
vibrerar en sträng djupt inom dig? Att det finns någon slags ton, någon slags längtan därinne i
själens djup?
Det är inte så ofta vi kommer i kontakt med den, eller hur? Vi är så ofta i rörelse, vare sig vi
fysiskt stressar runt i vår vardag eller om vi håller tankarna igång, rullande i negativa hjulspår.
Men så kommer det en salig stund när vi stannar upp och verkligen ser – när vi ser
nyutspruckna löv som dansar i vinden, när vi hör fågelsång som ekar inne i själen och känner
hur sommarvinden drar fram över fälten… det kan vara olika saker för olika människor. Vad
är det som berör dig, som väcker din längtan? Är det fjällens vidder, är det havets dån och
måsarnas skri? Eller är det kraften i musiken, eller det nyfödda barnets under, eller närheten
till en annan människa som tar emot dig helt och fullt? Det vaknar något inom oss – ett
vemod, en längtan, en känsla av att här finns det något outsägligt stort som rör vid mig.
Vad är det för något? Det finns ett ord i Predikarens bok som man kan stanna upp inför gång
på gång: ”Allt har han gjort skönt för sin tid, ja, han har också lagt evigheten i
människornas hjärtan” (Pred 3:11).
Det är Bibelns och Kyrkans vittnesbörd att det finns mer inom dig än vad ögat ser. Att det
finns ett stycke evighet, en gudsavbild, en ande inom dig här nere i stoftets värld. Och den
anden längtar till sin Skapare, precis som barnet längtar till mammas bröst.
Som hjorten längtar till bäckens vatten, så längtar jag till dig, o Gud. Jag törstar efter
Gud, efter den levande Guden. När får jag komma, när får jag träda fram inför Gud eller som det står i hebreiskan och i den gamla översättningen, ”inför Guds ansikte”.
För är det inte så att det som både du och jag så innerligt längtar efter, det är att få möta ett
Ansikte som ser dig med en fullständigt reservationslös kärlek – ett Ansikte som älskar dig
hängivet och envist, som älskar fram även dina mörkaste djup, som älskar med utsträckt hand
även de stunder när du hatar dig själv och bara vill försvinna från jordens yta?
Vi kan göra oss själva så illa. Och människor kan göra oss så illa, de kan svika oss när vi litar
på dem, och de kan håna oss när vi delar vår innersta längtan. Som psalmisten fick uppleva:
”Det skär mig in i märgen när mina fiender hånar mig, när de ständigt frågar: Var är
din Gud?"
Jag undrar: Har du upplevt det? Har du blivit sviken och hånad för din längtan, så att du går
sörjande med en själ tyngd av sorg och full av oro? Då vill jag säga: Det finns en som inte
hånar, en som har sagt att han inte bryter det knäckta strået, att han inte släcker den rykande
veken, en som har sagt: ”Jag är mild och ödmjuk i hjärtat”. Gud är ljus och inget mörker finns
i honom. Jag vill utmana dig med psalmistens ord: ”Sätt ditt hopp till Gud.”
Allt blir inte perfekt för det. Vi lever i stoftets värld, och Bibeln talar om en slöja mellan oss
och Guds värld. Men det är en stor vila att ha funnit ett namn för sin längtan, och en riktning
och en väg.
För det är inte känslan i sig som är grejen, eller hur? Om vi hör en sång som berör något inom
oss, så hjälper det inte att spela den om och om igen. Känslan bleknar bort om det är den vi
försöker fånga.
Men om vi försöker följa längtans riktning, så berättar Bibeln att det finns en plats där vår
längtan blir mättad, en forsande källa för all vår törst. Ett hem för den hemlösa själen. Våra
förfäder kallade det himlen. ”Själen får ro och fäste allena i himmelen.”
Så om längtan är vår resa, och himlen är vår riktning – var går då vägen? Hur kommer vi dit?
Det är inte lätt att uttrycka i några få ord, men det finns En som sade: ”Jag är vägen och
sanningen och livet”. Och för den som vill följa hans väg har han instiftat Kyrkan – en
församling av längtande människor på väg till himlen.
Så jag tänker: låt oss bejaka vår längtan och inte trycka ner den. Låt oss dela vår längtan med
varandra. Och låt oss sätta vårt hopp till Gud, för en gång ska vi åter få tacka honom – vår
räddare och vår Gud.
