Svensk biståndsopinion
Svensk biståndsopinion
ANN-MARIE EKENGREN och HENRIK OSCARSSON
U
nder rubriken ”Godhet är en lönsam strategi” presenterades vinnaren av det
Skytteanska priset 2013, Robert Axelrod, på Svenska Dagbladets kultursida
(2013-04-19). Li Bennich-Björkman, Skytteansk professor i vältalighet och statskunskap vid Uppsala universitet sammanfattar de mest centrala resultaten från
Axelrods forskning med orden:
”I en värld av smarta egoister lönar det sig att visa vänlighet, inte programmatisk egoism,
för den som vill främja sina egna intressen. Vi vill alla se till att åstadkomma så bra förutsättningar som möjligt för oss själva, det är en grundläggande förutsättning för tillvaron
bland djur såväl som människor. Men för att åstadkomma det på lång sikt, måste vi
drivas till att ta hänsyn till det kollektiv där vi ingår och vars väl och ve sammanfaller
med vårt eget. Framtidens skugga skapar sådan hänsyn, som kan vara avsiktlig men inte
behöver vara det” (SvD Under strecket, 2013-04-19).
Att människor hjälper okända människor, ger pengar till människor de inte känner
eller är positivt inställda till statligt givande till andra länder och organisationer
förklaras ibland lite svepande med att människor mår bättre när de kan göra
andra människor glada och att givande egentligen är en väldigt egoistisk företeelse.
Insikterna från Axelrods forskning indikerar att det kanske inte riktigt är så enkelt.
Tanken att mottagarna av olika former av frivilligt stöd är människor som ingår i ett
sammanhang där du själv är en del samt att det inte är givet att du och din familj
kommer att befinna sig i en lika priviligierad situation i framtiden, ändrar något
förutsättningarna för det som kan uppfattas som egoism.
Nationalekonomen Anna Breman (Breman 2008) sammanfattar det empiriska
forskningsläget på just givandets område med att det handlar om en mix av olika
motiv. Både själviska och altruistiska motiv ligger bakom människors givande. Somliga
skänker pengar till välgörenhet eftersom de därigenom mår bättre. Andra skänker
pengar för att de genuint bryr sig om ändamålet för givandet. Oavsett motiv har
experimentell forskning kunnat fastställa en kausal riktning på sambandet mellan
givande och lycka: det är givandet som leder till större lycka och livstillfredsställelse,
inte tvärtom. Man mår helt enkelt bättre av att ge. Givandet ger ett tillskott till hälsa
och välbefinnande under kontroll för andra faktorer som också bidrar till att göra
människor friska och lyckliga. Och så kan det naturligtvis vara. Men samtidigt kan
motiven vara mer långsiktiga, som Axelrod antar.
Ekengren, Ann-Marie & Oscarsson, Henrik (2013) Svensk biståndsopinion i Lennart Weibull, Henrik Oscarsson
& Annika Bergström (red) Vägskäl. Göteborgs universitet: SOM-institutet.
597
Ann-Marie Ekengren och Henrik Oscarsson
I detta kapitel studeras svenska folkets givande till hjälporganisationer och människors inställning till det statliga utvecklingsbiståndet. Vi vet sedan tidigare att
personer som skänker pengar frekvent till olika hjälporganisationer också är mer
positivt inställda till statligt utvecklingsbistånd (Abrahamsson och Ekengren 2010).
Dessa personer verkar se eget givande som ett komplement till ett generöst statligt
bistånd. Frågan som studeras i detta kapitel är vad som karaktäriserar olika typer av
givargrupper, både de mycket generösa och de som ger betydligt mindre frekvent?
Vilka grupper ger pengar frekvent? Vilka attityder till bistånd har personer som ger
pengar olika mycket till olika organisationer?
De svenska givarna
Axelrods forskning kan hjälpa oss att sätta in svenska folkets växande givande till
hjälporganisationer i ett sammanhang. Enligt Svensk insamlingskontroll har allmänhetens givande till de hjälporganisationer som använder 90-nummer ökat från 3,4 till
5,2 miljarder kronor mellan 2002 och 2011.1 Trenden mot ökat givande är stadig2,
och enskilda händelser som Tsunamikatastrofen 2004 och jordbävningen på Haiti
2010 sätter tydliga spår i statistiken, om än mindre efter jordbävningen på Haiti
än Tsunamikatastrofen. Möjligen hade det betydelse att betydligt fler svenskar blev
drabbade av Tsunamikatastrofen än av jordbävningen på Haiti.
SOM-institutets årliga undersökningar bekräftar den positiva trenden för svenska
folkets givande. Andelen som uppger att de skänker pengar till någon hjälporganisation minst en gång i månaden har ökat med ungefär tio procentenheter från 27
procent 1998 till 36 procent 2012 (se figur 1). Den globala finanskrisen 2008-2009
sätter sina spår i många samhällstrender men alltså inte när det gäller svenskarnas
ökande benägenhet att skänka pengar till hjälporganisationer. Allt fler blir mer
givmilda, kanske just med insikten att finanskriser slår brett och det inte är säkert
vem som klarar sig och vem som drabbas.
Givandet växer alltså. Men en motsvarande uppgång kan inte avläsas i en ökad
medlemstillströmning till hjälporganisationer. Under den senaste tioårsperioden har
andelen som uppger att de är medlemmar i en humanitär hjälporganisation istället varit stabilt mellan 13-17 procent. År 2012 uppgav var sjunde svensk att de är
medlemmar i en hjälporganisation (se figur 1). Det kan naturligtvis vara ett uttryck
för många saker. Kanske uppfattas medlemskap som en alltför stor bundenhet. Man
vill bibehålla sin valfrihet och autonomi? Saknas ett fast medlemskap är det lättare
att ändra sitt givande beroende på olika händelser och man står också mer fri om
det skulle inträffa skandaler hos organisationen i fråga eller om uppmärksamheten
riktas om till andra hjälpbehov.
598
Svensk biståndsopinion
Figur 1
Andel svenskar som uppger att de skänkt pengar till en
hjälporganisation minst en gång i månaden respektive att de är
medlemmar i en hjälporganisation 1998-2012 (procent)
50
40
30
30 29
27 29 28
34
28
30 31
37 36 36
34 33 33
20
16 17 17 16 15
16 16 15
14 13 14
13
10
0
1998
2000
2002
2004
2006
2008
2010
Skänkt pengar
till hjälporganisation
minst en gång i månaden
Medlem i humanitär
hjälporganisation
2012
Kommentar: Frågan om att skänka pengar lyder ”Hur ofta har du under de senaste 12 månaderna
gjort följande saker? – Skänkt pengar till hjälporganisation”. Svarsalternativen som används är
”Ingen gång”, ”Någon gång under de senaste 12 månaderna”, ”Någon gång i halvåret”, ”Någon
gång i kvartalet”, ”Någon gång i månaden”, ”Någon gång i veckan” och ”Flera gånger i veckan”.
Frågan om medlemskap lyder: ”Är du medlem i någon typ av förening/organisation? – humanitär
hjälporganisation”. Svarsalternativen är ”Nej”, ”Ja”, ”… och har någon typ av uppdrag”.
Källa: De nationella SOM-undersökningarna 1986-2012.
Givandet är olika stort i olika befolkningsgrupper.3 Kvinnor är flitigare givare än
män (se figur 2). Könsskillnaderna har blivit större över tid. Vanan att skänka pengar
till hjälporganisationer har ökat mer bland kvinnor än bland män under perioden
1998-2012. År 1998 uppgav 29 procent av kvinnorna och 26 procent av männen
att de skänkte pengar minst en gång i månaden. I 2012 års undersökning var differensen 12 procentenheter: 42 procent mot 30 procent.
Äldre personer är mer givmilda än yngre. Skillnaderna mellan yngres och äldres
givande är lika stora 2012 som när SOM började mäta givande till hjälporganisationer 1998. Bland 16-29 åringar skänker 22 procent till hjälporganisationer en gång
i månaden eller oftare. Motsvarande andel bland 65-85-åringar är 42 procent. Alla
åldersgrupper följer huvudtrenden mot ett allt flitigare givande. Bland 16-29-åringar
har andelen som skänker pengar till en hjälporganisation ökat från 17 procent 1998
till 22 procent 2012.
Månatligt givande är givetvis kopplat till förmåga. De som har mer kan ge oftare.
Människor med högskoleutbildning har oftast högre inkomster och skänker oftare
än människor med lägre utbildning. Resultaten visar till exempel att den tredjedel av
befolkningen som bor i höginkomsthushåll skänker oftare till hjälporganisationer (42
procent) än personer som bor i hushåll med lägre inkomster (32 procent, se figur 2).
599
Ann-Marie Ekengren och Henrik Oscarsson
Figur 2
Andel som skänkt pengar till en hjälporganisation minst en gång i
månaden efter kön, ålder, utbildning och inkomst 1998-2012 (procent)
procent
50
40
31 31 33 32
29
30
20
26 26 24 26 25
37
31
30
24
34 34
37 38 38
30 29
27
27 26
42 41 42
kvinnor
32
män
30 30
10
0
1998 2000 2002 2004 2006 2008 2010 2012
procent
50
36
40
40
41
38 39 39
37 39 37
44 45 42 43 43 42
30-49 år
30
20
10
0
17 16 17
20 19
23
18
21 20 20 20
18
23 24 22
16-29 år
1998 2000 2002 2004 2006 2008 2010 2012
procent
50
42
41
39 38
39
37 36
36
36 37 35
34
40
30
20
24 26 25 26 25
10
0
65-85 år
50-64 år
31
25
46
43 44
Hög utbildning
31 30 33 32 31
27 28 30
Låg utbildning
1998 2000 2002 2004 2006 2008 2010 2012
procent
46
50
40
32
35
32
34 35
40
40
34 33
32
30
20
10
0
25 24 27 26 26
29
26
29 27
37 38
33 34
30
35
41 42
32 32
Hög inkomst
Medelinkomst
Låg inkomst
1998 2000 2002 2004 2006 2008 2010 2012
Kommentar: Se kommentar till figur 1 för frågeformuleringar. Med hög utbildning avses personer
med en examen från högskola eller universitet. Hushållsinkomstvariabeln har trikotomiserats så att
låg inkomst motsvarar de 25 procent med lägsta hushållsinkomsterna, medelinkomst motsvarar de
femtio procent med medelinkomster och hög inkomst de 25 procent med högsta hushållsinkomsterna.
Källa: De nationella SOM-undersökningarna 1998-2012.
600
Svensk biståndsopinion
Biståndsopinionen i Sverige
Medborgarna skänker alltså allt mer pengar till hjälporganisationer. Den privata
givmildheten hos svenska folket blir allt större. Samtidigt är givandet i sig självt
inte någon nyhet. Bistånd till behövande kanaliseras sedan länge även kollektivt,
via skattsedeln, till det svenska statliga biståndet till utvecklingsländer. Medan
människors privata givande till hjälporganisationer har korta beslutsvägar är det
tvärtom med det statliga utlandsbiståndet. Biståndspolitik kräver långsiktighet och
ett brett opinionsstöd för att kunna genomföras. Frågan om bistånd har ett starkt
symbolvärde och är potentiellt föremål för politisk strid om biståndets omfattning
och inriktning.
Svenska folkets inställning till utlandsbistånd är en av svensk samhällsvetenskaps
längsta tidsserier. Biståndsopinionen har undersökts alltsedan det statliga svenska
biståndet till utvecklingsländer växte fram under 1960-talet. Vid de tidiga mätningarna under sent 1950-tal var biståndsviljan svag men blev snabbt starkare i takt med
att biståndsfrågan klättrade på den politiska dagordningen och ambitionerna med
det svenska utlandsbiståndet växte. Tidigare analyser har visat att biståndsviljan i
befolkningen till stor del har följt den uttalade politiska majoritetsviljan i relation
till nationella ekonomiska konjunkturer: i kristider har viljan varit svagare för att
sedan växa igen när de ekonomiska tiderna förbättras. 1990-talskrisen ledde till
omfattande ekonomiska sparpaket, beslutade över blockgränserna, och då gick inte
heller det statliga biståndet fritt. Nivåerna sjönk. Under den senaste finanskrisen har
Sveriges statsbudget drabbats mindre hårt och biståndsnivåerna ligger därför kvar
på en hög nivå. Såväl 1990-talskrisen som den globala finanskrisen 2008-2009 har
dock satt sina spår i svenska folkets vilja att satsa på bistånd till utvecklingsländer
(Ekengren 1997, 1998; Ekengren & Oscarsson 1999; Ekengren 2000; Abrahamsson & Ekengren 2010).
I de nationella SOM-undersökningarna har biståndsopinionen kartlagts sedan
1987. Attityder till utlandsbistånd är en av nyckelindikatorerna för att mäta skiftningar i det allmänna opinionsklimatet i Sverige. Förutom under ett par mätningar
under 1990-talskrisen, då den ekonomiska svångremmen drogs åt kring de flesta
politikområden, har det under det senaste kvartsseklet funnits ett flertal som tycker
att det är ett dåligt förslag att minska biståndet. I den senaste SOM-undersökningen
2012 svarade 40 procent att det var ett mycket eller ganska dåligt förslag att minska
det svenska biståndet till utvecklingsländerna. Var fjärde svensk (25 procent) bedömer att förslaget att minska biståndet är ett mycket bra eller ett ganska bra förslag.
Övriga 35 procent uppger att förslaget är ett ”varken bra eller dåligt förslag”.
Resultaten i figur 3 visar tydligt att biståndsviljan är knuten till de ekonomiska
konjunkturerna. Andelen svenskar som ansåg att det var ett dåligt förslag att minska
biståndet – det vill säga de biståndsvilliga – sjönk kraftigt från 54 till 31 procent under
1990-talets ekonomiska kris. Vid mätningarna 1996 och 1997 fanns till och med
en övervikt av personer som tyckte att förslaget om minskat utlandsbistånd var bra.
601
Ann-Marie Ekengren och Henrik Oscarsson
Efter 1997 blev biståndsviljan starkare igen. Under 2000-talet fanns ett stabilt
flertal som uttryckte motstånd mot att minska biståndet. I samband med den globala finanskrisen 2008-2009 fick biståndsviljan en ny knäck. De hastigt försämrade
ekonomiska utsikterna ledde till att stödet för svenskt bistånd minskade dramatiskt
mellan 2007 och 2009 (från 47 till 37 procent). Valåret 2010 gjorde svenskarna en
betydligt mer positiv värdering av ekonomin (jfr inledningskapitlet i denna volym),
vilket fick konsekvenser i form av en starkare biståndsvilja under 2010 och 2011.
Först 2012 har biståndsviljan försvagats igen. SOM-institutets senaste mätning
från hösten 2012 visar att 40 procent anser förslaget om att minska biståndet till
utvecklingsländerna är ett dåligt förslag. Det är lägre än tidigare men fortfarande
klart fler än den fjärdedel av befolkningen som tycker det är bra om biståndet
minskar (se figur 3).
Figur 3
Svenska folkets inställning till förslaget att minska det svenska
biståndet till utvecklingsländerna 1987-2012 (procent)
60
50
50
54
39 39
40
30
20
10
0
42
46 46 45
45 45
40
37
36 38 38
31
29 31
32 31
25 24
21
47 49 48 47
42
22 22
16
24
28
22
18
22
24
19
22
25
Dåligt
förslag
Bra
förslag
1986 1988 1990 1992 1994 1996 1998 2000 2002 2004 2006 2008 2010 2012
Kommentar: Under perioden 1986-2007 löd förslaget ”minska u-hjälpen”. Därefter har förslaget
varit ”minska det svenska biståndet till utvecklingsländerna”. Båda formuleringarna användes i
SOM-undersökningar 2007 och visade inte några effekter av den förändrade frågeformuleringen.
Procentandelarna anger mycket+ganska bra förslag respektive mycket+ganska dåligt förslag.
Källa: De nationella SOM-undersökningarna 1987-2012.
Kvinnor, yngre, högutbildade och höginkomsttagare visar en starkare biståndsvilja
än män, äldre, lågutbildade och låginkomsttagare (se figur 4). Åsiktsskillnaden
mellan män och kvinnor har varit mellan 6 och 12 procentenheter under perioden
men visar inga tecken på att växa som var fallet i den tidigare analysen av givande.
År 2012 ansåg 43 procent av kvinnorna att det var ett dåligt förslag att minska
biståndet. Motsvarande andel bland män var 37 procent.
602
Svensk biståndsopinion
Attityder till svenskt utlandsbistånd är olika positiva i olika generationer, men
ålderssambandet är omvänt jämfört med givandet till hjälporganisationer. Det är
de allra yngsta som är mest biståndsvänliga. Bland 16-29-åringar var 46 procent
negativa till minskat bistånd. De allra äldsta 65-85-åringarna är betydligt ljummare
i sin biståndsvilja, endast 29 procent anser att det är ett dåligt förslag att minska
biståndet. I själva verket är det så att ett flertal av de äldsta anser att det är ett bra
förslag att minska biståndet. Av figur 4 framgår att ålderssambanden är stabila över tid.
Figur 4
Svenska folkets inställning till förslaget att minska det svenska
biståndet till utvecklingsländerna efter kön, ålder, utbildning och
inkomst 1987-2012 (procent)
70
60
57 59
50
40
48
42
46
45
40
35 34
42
36
30
20
53 51 54
52 51
50 48
48
32 32
30
41 41
38 39
42
36
46
42
46
50
48
43
40
kvinnor
41 41
34
män
37
27
10
0
70
1986 1988 1990 1992 1994 1996 1998 2000 2002 2004 2006 2008 2010 2012
60
62
60
60
50
40
30
39
44
33
20
10
0
46
44
16-29 år
30-49 år
50-64 år
65-85 år
29
20
1986 1988 1990 1992 1994 1996 1998 2000 2002 2004 2006 2008 2010 2012
Forts.
603
Ann-Marie Ekengren och Henrik Oscarsson
Figur 4
forts.
70
57 59
60
50
48
40
42
46
45
40
35 34
42
36
30
20
53 51 54
52 51
50 48
48
32 32
30
41 41
38 39
42
36
46
42
46
50
48
43
40
Hög utbildning
41 41
34
37
Låg utbildning
27
10
0
1986 1988 1990 1992 1994 1996 1998 2000 2002 2004 2006 2008 2010 2012
70
61
60
57
60
48
47
50
49
40
Hög inkomst
34
30
26
20
Medelinkomst
42
39
31
32
Låg inkomst
10
0
1986 1988 1990 1992 1994 1996 1998 2000 2002 2004 2006 2008 2010 2012
Kommentar: Under perioden 1987-2007 löd förslaget ”minska u-hjälpen”. Därefter har förslaget
varit ”minska det svenska biståndet till utvecklingsländerna”. Båda formuleringarna användes i SOMundersökningar 2007 och visade inte några effekter av den förändrade frågeformuleringen. Med hög
utbildning avses personer med en examen från högskola eller universitet. Hushållsinkomstvariabeln
har trikotomiserats så att låg inkomst motsvarar de 25 procent med lägsta hushållsinkomsterna,
medelinkomst motsvarar de femtio procent med medelinkomster och hög inkomst de 25 procent
med högsta hushållsinkomsterna.
Källa: De nationella SOM-undersökningarna 1987-2012.
Vi vet från tidigare analyser av biståndsvilja att attityder till svenskt utlandsbistånd
påverkas av vilka ekonomiska förhållanden människor lever under. Högutbildade
personer och personer som bor i höginkomsthushåll är mer biståndsvänliga än
lågutbildade personer och personer som bor i låginkomsthushåll. Analyserna visar
tydligt att skillnaderna mellan människor med olika inkomst och utbildning är
mycket stabila över tid. Enda egentliga undantaget är vid 1990-talskrisens slut där
vi i 1997 års SOM-undersökning kunde notera att biståndsviljan var svagast bland
medelinkomsttagarna och inte låginkomsttagarna.
604
Svensk biståndsopinion
Eftersom faktorer som ålder, inkomst och utbildning samvarierar med varandra
är det viktigt att gå vidare från de bivariata analyserna och genomföra multivariata
test. I tabell 1 presenterar vi resultat från analyser där vi sida vid sida modellerar
sannolikheten att vara a) medlem i hjälporganisation, b) månatligt givande och c)
biståndsvilja. Data kommer från hela perioden 1987-2012. Därmed kan vi ge en
god samlad bild av vad ett stort antal förklaringsvariabler bidrar med när det gäller
att förstå variationerna.4
Resultaten visar att könsskillnaderna är lika stora oavsett vilken av de tre faktorerna vi undersöker. Allt annat lika är kvinnor mer benägna att vara medlemmar
i hjälporganisationer, mer benägna att skänka pengar och mer benägna att stödja
svenskt bistånd till utvecklingsländer. Skattningarna i tabell 1 visar att den förväntade skillnaden mellan män och kvinnor är sex, sex respektive sju procentenheter
till kvinnors favör.
Som poängterats tidigare uppvisar ålder ett speciellt mönster. Det finns ett starkt
positivt samband mellan ålder och medlemskap/skänkande: ju äldre man är desto
större benägenhet att vara medlem och skänka pengar till hjälporganisationer. Men
när det gäller attityder till bistånd är det precis tvärtom, ett starkt negativt samband:
ju äldre desto lägre biståndsvilja. Detta gäller alltså även, som här, under kontroll
för utbildningsnivå. Skillnaden mellan äldre och yngre skulle kunna tolkas som att
det bland äldre finns en mer utbredd uppfattning om att man själv måste ta ansvar
för fattiga människor, medan yngre tycker att det är en fråga för den generella
välfärdsstaten.
Enligt modellerna påverkar hushållsinkomster främst givandet (b). Inkomstfaktorn har svagare effekter för medlemskap (a) och åsikter om bistånd (c). Medborgarnas bakåtblickande och framåtblickande ekonomiska bedömningar av dels den
egna personliga ekonomin, dels Sveriges ekonomi bidrar klart mindre till att öka
modellernas förklaringskraft. Det är främst attityderna till bistånd som påverkas av
ekonomiska bedömningar. Personer som bedömer att den egna ekonomin kommer
att utvecklas till det bättre under de kommande 12 månaderna har – allt annat lika
– en sex procentenheters större sannolikhet att uttrycka en biståndsvänlig attityd.
För bakåtblickande bedömningar av landets ekonomi är effekterna ännu större – nio
procentenheter. Det bakåtblickande utvärderandet av landets ekonomi har effekter
och de framåtblickande bedömningar av den egna personliga ekonomin har effekter
på biståndsviljan. De som ser ljust på hur landets ekonomi utvecklats senaste året
och de som ser ljust på hur den egna ekonomin kommer att utvecklas under det
kommande året är mer biståndsvilliga än dysterkvistarna.
En annan indikator på ekonomisk utsatthet som vi valt att ta med i modellen
är ställning på arbetsmarknaden. Personer som är arbetslösa har en något lägre
benägenhet att vara medlemmar i hjälporganisationer, skänka pengar och hysa
biståndsvänliga attityder.
Ideologiska vänster- och högerorienteringar har effekter på alla tre beroende variabler i analysen. Men sambanden ser lite annorlunda ut. När det gäller medlemskap
605
Ann-Marie Ekengren och Henrik Oscarsson
(a) och givande (b) är sambandet med vänster-högerideologi kurvlinjärt: det finns en
större benägenhet att vara medlem i hjälporganisationer och skänka pengar ju längre
från mitten en person står ideologiskt. Bland de som säger sig stå varken till höger
eller till vänster är engagemanget lägre. Det mönstret känns igen från andra typer
av politiskt beteende. När det gäller åsikter om bistånd (c) är det dock klart starkare
effekter av ideologisk hemvist. Bland vänsterorienterade är det 19 procentenheters
större sannolikhet att uttrycka biståndsvänliga attityder än bland mittenväljare. Och
bland högerorienterade är det 3 procentenheters lägre sannolikhet att påträffa en
biståndsvänlig. Det statliga biståndet till utvecklingsländerna har ett klart starkare
stöd till vänster än till höger i politiken.
Även under kontroll för ideologisk vänster-högerorientering finns ett tydligt partiavtryck i undersökningsmaterialet. Jämförelsepunkten är i det här fallet Vänsterpartiets sympatisörer. Effektmåtten visar att biståndsviljan varit klart starkare bland
Folkpartiets, Miljöpartiets och Kristdemokraternas sympatisörer (+9, +8 respektive
+6 pe) än bland Socialdemokraternas och Moderaternas väljare (-7 respektive -13
pe) under perioden 1987-2012. Bland Sverigedemokraternas och Ny demokratis
väljare har biståndsviljan varit klart svagast, och här handlar det om stora effekter
(-25 procentenheter) givet att vi har kontrollerat effekterna för så många andra
faktorer som påverkar både partisympatier och biståndsvilja.
Det finns, slutligen, en stark religiös överton när det gäller att hjälpa andra människor. En av SOM-institutets indikatorer på religiositet är vanan att be till Gud.
Personer som ber till Gud en gång i kvartalet eller oftare är, jämfört med de som
inte gör det, klart mer benägna att vara medlemmar i hjälporganisationer (+7 pe),
skänka pengar (+25 pe) och uttrycka motstånd mot förslaget att minska bistånd till
utvecklingsländerna (+11 pe). Oavsett könstillhörighet, ålder, utbildning, inkomst,
ställning på arbetsmarknaden, ideologisk orientering och ekonomiska bedömningar
finns det tydliga skillnader mellan beende och icke-beende svenskar.5
Utvecklingsfrågor – att göra skillnad
Biståndsminister Gunilla Carlsson har under de senaste åren kämpat för att få
biståndsmyndigheten Sida att inordna sig i den struktur som kännetecknar svensk
förvaltningspolitik; regeringen formulerar policy och myndigheten implementerar
policyn. Samtidigt har hon sedan 2008 försökt att göra en omstart på den svenska
politiken för global utveckling som beslutades under stor parlamentarisk enighet
redan 2003, med syfte att bland annat säkerställa att alla politikområden samstämmigt måste bidra till global utveckling. Tanken bakom det var helt enkelt att frågan
om utveckling inte bara var förbehållet till just biståndspolitiken. Parallellt med
detta har en utbredd finanskris fått omfattande ekonomiska konsekvenser i många
länder (Abrahamsson och Ekengren 2010, 2012).
606
Svensk biståndsopinion
Tabell 1 Multivariat regressionsanalys av förklaringar till medlemskap i
hjälporganisationer, givande till hjälporganisationer och biståndsvilja
1987-2012 (förändringar av predicerade sannolikheter)
Medlem i Skänkt pengar till
hjälporganisation hjälporganisationBiståndsvilja
(a) (b)(c)
Kvinna
Ålder (16-85)
Examen från högskola/universitet
Medelinkomsthushåll
Höginkomsthushåll
Arbetslös/i åtgärder
+0.06***
+0.18***
+0.09***
+0.02***
+0.06***
-0.02**
+0.06***
+0.33***
+0.09***
+0.04***
+0.11***
-0.04***
+0.07***
-0.21***
+0.21***
+0.01
+0.06***
-0.04***
Ideologi (mitten som referenskategori)
Står till vänster i politiken
Står till höger i politiken
+0.06***
+0.02***
+0.07***
+0.02**
+0.19***
-0.03***
Partisympati (Vänsterpartiet som referenskategori)
Socialdemokraterna
Miljöpartiet
-0.04***
+0.04***
-0.04***
+0.11***
-0.07***
+0.08***
Centerpartiet
Folkpartiet
Moderaterna
Kristdemokraterna
+0.03**
+0.02**
-0.02**
+0.02
+0.08***
+0.06***
0.00
+0.12***
+0.03
+0.09***
-0.13***
+0.06***
Sverigedemokraterna eller Ny Demokrati
Övriga partier
-0.07***
-0.02**
-0.11***
-0.03**
-0.25***
-0.09***
Ber till Gud en gång i kvartalet eller oftare
+0.07***
+0.25***
+0.11***
Ekonomiska bedömningar
Egen ekonomi framåtblickande bättre-sämre
Den svenska ekonomin framåtblickande bättre-sämre
Egen ek situation bakåtblickande bättre-sämre
Egen ek situation bakåtblickande bättre-sämre
-0.00
-0.00
+0.00
-0.01**
-0.02*
-0.01
-0.02***
-0.01
-0.06***
-0.02
-0.02
-0.09***
Antal respondenter
McFadden pseudo R^2
Log likelihood
Chi^2
28 734
0.08
-11,155
1,996.27
32 843
19 949
0.09
0.10
-18,679
-12,317
3,803.272,813.61
Kommentar: Resultaten är hämtade från logistiska regressionsanalyser av a) medlemskap i hjälporganisation (1=medlem), b) skänkt pengar till hjälporganisation (1=skänkt pengar minst en gång
i månaden) och c) biståndsvilja (1=anser att det är ett ganska dåligt eller mycket dåligt förslag att
minska det svenska biståndet till utvecklingsländerna). De logistiska effekterna har räknats om så
att de uttrycker förändringar av predicerade sannolikheter när de oberoende variablerna förändras
från sitt minsta till sitt största värde och under antagandet att alla andra oberoende variabler i
modeller hålls vid sitt medelvärde. De kompletta resultaten från regressionsanalysen kan erhållas
från författaren. *=p<.10 , **=p<.05, ***=p<.01.
Källa: De nationella SOM-undersökningarna 1987-2012.
607
Ann-Marie Ekengren och Henrik Oscarsson
Man skulle kunna tänka sig att dessa mer strukturella faktorer, som just ekonomi,
men också pågående omstruktureringar av biståndets organisering sätter avtryck i
biståndsopinionen. Och åtminstone ekonomin har haft en viss effekt.
Men om Axelrod har rätt i att vi människor gärna vill hjälpa andra, eftersom det
kan få positiva effekter för oss själva i ett längre perspektiv, så kanske den stora frågan
är hur vi människor tror oss kunna bidra till det på bästa sätt. En stor grupp i Sverige
kanske menar att biståndet har betydelse och kan göra skillnad, medan en mindre
grupp, tänker att pengarna kan användas på alternativa sätt och inte självklart skall
inordnas i en särskild biståndsbudget.
Debatten om hur den svenska politiken för global politik skall ordnas lär fortsätta
givet komplexiteten i frågor som ”vad är utveckling?”, ”hur skapar vi utveckling?”,
”hur gör vi människor delaktiga i att skapa utveckling?” och ”hur skall den politik
organiseras som skapar de bästa förutsättningarna för utveckling?”. Biståndsopinionen i Sverige är delvis en återspegling av hur den politiska sfären väljer att svara
på de frågorna.
Noter
1
De tio största organisationerna när det gäller insamlade medel från allmänheten
under år 2011 är enligt Svensk insamlingskontroll (www.insamlingskontroll.se)
följande: Cancerfonden (379 Mkr), Rädda barnen (306 Mkr), UNICEF (299
Mkr), Läkare utan gränser (298 Mkr), Frälsningsarmén (241 Mkr), Röda korset
(224 Mkr), Svenska kyrkan (200 Mkr), SOS Barnbyar (180 Mkr), Hjärt- och
lungfonden (166 Mkr) och Plan Sverige (165 Mkr).
2
Sedan år 2012 är givande över 2 000 kronor avdragsgillt, vilket kan bidra till att
ytterligare öka storleken på givandet, se http://www.skatteverket.se/privat/skatter/
betalafatillbaka/skattereduktionforgavor.4.5fc8c94513259a4ba1d800064144.
html
3
I våra data kan vi bara se hur frekvent man skänker och inte storleken på skänkta
belopp. Det skulle kunna vara så att män, som generellt har högre inkomster än
kvinnor, ger mycket pengar när de väl ger, men inte lika frekvent.
4
Det är sannolikt att förklaringsfaktorernas effekter varierar över tid med ideologiska och ekonomiska konjunkturer. Det är möjligt att i framtida analyser
genomföra mer sofistikerade analyser för att pröva sådana föreställningar. I det
här sammanhanget har vi stannat vid en samlad modell för medlemskap, givande
och biståndsvilja.
5
Redan 1978 visade Lowe Hedman att det finns en åsiktsskillnad mellan troende
och icke-troende när det gäller biståndsfrågor.
608
Svensk biståndsopinion
Referenser
Abrahamsson, Hans & Ann-Marie Ekengren (2010). Förvagad biståndsvilja. I
Nordiskt ljus. Sören Holmberg & Lennart Weibull. Göteborgs universitet,
SOM-institutet.
Breman, Anna (2008). Forskning om filantropi. Varför skänker vi bort pengar? Stockholm, Ekonomiska forskningsinstitutet (EFI).
Ekengren, Ann-Marie (1997). Solidaritet med tredje världen : en fråga om ekonomi?
Ekengren, Ann-Marie (1998). Biståndsviljan fortsatt låg. i Holmberg, Sören och
Weibull, Lennart (red), Opinionssamhället. SOM-rapport nr 20.
Ekengren, Ann-Marie (2000). Det frivilliga biståndet? i Holmberg, Sören och Weibull, Lennart (red): Det nya samhället. SOM-rapport nr 24.
Ekengren, Ann-Marie & Henrik Oscarsson (1999). Solidaritet med omvärlden?
Biståndsviljan i Sverige 1956-1998. Sverige under kalla kriget, Arbetsrapport nr
8. Göteborgs universitet, Statsvetenskapliga institutionen.
Hedman, Lowe (1978) Svenskarna och u-hjälpen. En studie av den svenska allmänheten, lokala opinionsbildare och journalister. Stockholm: Almqvist & Wiksell.
609
