Oss håller inga bojor,
oss binder inga band!
Jan Mårtenson
tillsammans med Susanne Giraud
Mårtenson_1_final_CS5,5.indd 3
2012-12-17 12.49
Till kommande generationer
Bonnier Fakta
www.bonnierfakta.se
Copyright text: Jan Mårtenson och Susanne Giraud 2013
Copyright bild: Se bildkällor s 240
Omslag och grafisk form: Annika Lyth
Redaktör: Ingela af Geijerstam
Bildredaktör: Ingemar Perup
Repro: Bop, Göteborg
Tryck: Livonia Print, Lettland 2013
isbn: 978-91-7424-295-9
Mårtenson_1_final_CS5,5.indd 4
2012-12-17 12.49
innehåll
Mormor 7
Prolog 11
Familjen 17
Den stora kärleken 35
Thora och Nils von Dardel 41
Mot Paris 59
Alla vägar bär till Rom 81
Över Apenninerna 97
Italien och alla ryssarna 105
Österrike är annorlunda 129
Från Wien till Sassnitz 136
Hemma igen, 1929 147
På bilfärd med Eva Dickson 155
Bryssel 1930 171
Hem genom ett glåmigt Europa 195
Hans von Rosen och Lindö 219
Mårtenson_1_final_CS5,5.indd 5
2012-12-17 12.49
Mårtenson_1_final_CS5,5.indd 6
2012-12-17 12.49
Mormor.
telefonens nummerskiva 0 … 1 … 5 … 5 … 4 … 3 … 0
… 8 … 0 … Nummerskivan drogs upp för varje siffra man slog och skorrade sig sedan mödosamt tillbaka. Två signaler gick fram. »Hallå?«. Som
nästan alltid satt mormor vid sitt skrivbord som stod i vinkel mot fönstret.
»Susanna-Panna, när kommer du?« var alltid följdfrågan.
Utsikten från skrivbordet var Lindös två vackra flyglar och den gamla
stentrappan som ledde ner i parken. Längst bort låg rosenträdgården med
Castors gravsten i mitten. Ibland gick vi där tillsammans och mormor berättade sin historia – den historia som trots att den bara handlade om cirka
sex år under andra hälften av 1920-talet och första åren in på 1930-talet,
blev hennes livs historia. Huvudrollen spelades av Castor, och jag växte
upp med den villkorslösa kärlek som mormor kände för minnet av sin isabellfärgade häst som bar henne runt på Europas vägar.
Lindö var den lugna hamnen som skyddade mig och min storasyster
Sigrid från omvärldens stormiga vågor. Mormor bodde ensam i det stora
huset, och inredde en »barnkammare« till oss två. Allt var iordning. På
lådorna i garderoben var masonittejp prydligt uppklistrad på varje låda;
»Sigrid« stod det på hälften av lådorna och »Susanne« på de andra. Rummet, som tedde sig enormt, rymde två sängar utmed vardera väggen, ett
skrivbord, ett toilettbord och en fåtölj i det vänstra hörnet. I fönstret stod
en stor gammal radio runt vilken man samlades under andra världskriget
och lyssnade på krigets framfart utanför de svenska gränserna.
På ena väggen, ovanför Sigrids säng, hängde en grön gipsmask föreställande John Bauers ansikte, och ovanför min säng satt små inramade litografier med målningar av densamme. Ramarna var mödosamt handmålade
av mormor, liksom väggarnas skira klängväxtblomster. Mormors sovrum
låg vägg i vägg med vår barnkammare och mellan hennes skrivrum och oss
ledde en smal gång.
Steg i den lilla gången, och mormor uppenbarade sig i dörren med tunga
pärmar i famnen. »Vill du höra på mitt senaste manuskript?« sa hon och tit-
Små fingrar på
7
Mårtenson_1_final_CS5,5.indd 7
2012-12-17 12.49
tade på mig över läsglasögonen. Hon satte sig i fåtöljen i hörnet och rättade
till den gamla utdragbara lampan som med sin blommiga draperade skärm
satt fästad i väggen. Jag låg utsträckt på min säng. Så började hon …
Mormors trygga röst. Hon tog mig med sig, och hennes livs saga vaknade. Castor, landsvägarna, mänskliga möten … Jag fick se gulnade fotografier på henne sittandes i sadeln på Castor iklädd sin trenchcoat och hatt
– sadelväskor fram och bak. Det fanns ingen tvekan om saken. Ingen hade
en mormor som min – jag hade världens bästa!
När mormor, 98 år gammal, gick bort den 26 mars år 2000 visste min
sorg och saknad inga gränser. Det enda jag fann tröst i var att mormor själv
flera gånger under de sista åren sagt till mig att hon var alldeles nöjd med
att få tacka för sig. Hon var fast övertygad om att hon alltid hade haft en
skyddsängel med sig och uttryckte alltid tacksamhet för att hon hade fått
ett fantastiskt liv. Dessutom trodde hon fullt och fast på återseende och såg
fram emot att få träffa Castor, sin make Hans och många andra nära och
kära.
Så blev jag kvar.
En tid efter mormors bortgång räckte min moster Margaretha Reuterskiöld över en låda med fyrtiofem av mormor intalade kassettband till mig.
Det var mormors dagböcker från långritterna under åren 1926–1932. Originalen testamenterade hon till Livrustkammaren, och kassetterna talade
hon in vid 90 års ålder. Mormors trygga röst. Fyrtiofem kassettband senare
hade jag skrivit ned runt 700 sidor dagböcker. Ljuset hade åter tänts i mormors livssaga och min blyga dröm att dela innehållet med omvärlden i form
av en bok hade fötts.
Ödet ville att jag skulle få träffa Jan Mårtenson hösten 2010. Var det
förutbestämt? Säkert är emellertid att drömmen aldrig blivit verklighet utan
Jans engagemang, hans förmåga att skapa en bok av ett material som till
sist blivit runt tvåtusen sidor, hans uppmuntran och obotliga optimism.
8
Mårtenson_1_final_CS5,5.indd 8
2012-12-17 12.49
Min önskan är att vår bok om Lindes och hennes syster Thoras frimodighet
kommer att inspirera nuvarande och kommande generationer. Jag hoppas
att historien kommer att leva vidare.
Things don’t fall apart.
Things hold.
Lines connect in thin ways that last and last,
And lives become generations made out of pictures and words just kept.
Lucille Clifton
Stockholm i december 2012
Susanne Giraud
Mårtenson_1_final_CS5,5.indd 9
2012-12-17 12.49
10
Familjen
Mårtenson_1_final_CS5,5.indd 10
2012-12-17 12.49
Prolog.
en bok om Linde von Rosen? För mig började
det med en middag i Stockholm. Jag kom att sitta bredvid Susanne Giraud,
som berättade om sin mormor, grevinnan Linde von Rosen, född Klinckowström. Hon som i sin ungdom på 20-talet ensam ridit genom Europa på
hästen Castor, till Paris och till Rom.
I Paris bodde hennes syster Thora som hon kom att stå mycket nära
genom hela livet. En självständig och oberoende kvinna som under många
år var gift med den svenske konstnären Nils von Dardel, ett av de stora
namnen i svensk konsthistoria. I deras umgänge fanns personer som Rolf de
Maré, grundaren av Svenska baletten i Paris, poeten och konstnären Jean
Cocteau, den geniale målaren Amedeo Modigliani och skulptören Constantin Brancusi. Fernand Léger, Pablo Picasso. Isaac Grünewald liksom
Sigrid Hjertén var andra vänner till Thora och Nils i de cirklar där också
Ernest Hemingway, Isadora Duncan, F. Scott Fitzgerald, Virginia Woolf och
andra rörde sig. Ett sjudande, livsbejakande och intellektuellt Paris i feststämning efter världskrigets fasor. Man levde, man var ung. Man skapade
och skapade nytt. Vräkte det gamla över bord. Framtiden hade kommit.
»The Great Gatsby«-eran härskade. »Flappergenerationens« unga kvinnor
tog för sig.
Varför sk river man
Susanne berättade att Linde lämnat efter sig ett antal böcker om sina äventyr liksom också en stor samling kassetter där hon talat in sina memoarer.
Dem hade Susanne lyssnat av och skrivit ner och materialet fanns nu förvarat i stora pärmar. På Riksarkivet fanns också familjen Klinckowströms
arkiv med ett unikt fotomaterial.
Jag fascinerades av Susannes berättelse om den unga adelsfröken som
lämnade sin skyddade tillvaro på godset Stafsund på Ekerö utanför Stockholm. Ensam gav hon sig ut till häst genom ett Europa som mödosamt reste
sig ur spillrorna efter ett förödande världskrig.
Vad drev henne? Hur reagerade föräldrarna och hur lyckades hon ge11
Mårtenson_1_final_CS5,5.indd 11
2012-12-17 12.49
nomföra sitt äventyr? Det som skulle leda till sex långritter på sammantaget närmare 13 000 kilometer. Visserligen var biltrafiken gles, byar och
bondgårdar med stall fanns längs vägarna, liksom smeder som kunde sko
Castor, men det Europa som växte fram i Versaillesfredens kölvatten var
knappast en lämplig plats för en ung flickas ridturer.
Alldeles vind för våg släppte föräldrarna henne inte. Linde hade stränga
order att varje dag telegrafera till sin mamma. Av kostnadsskäl fick det
räcka med ett ord. »Linde« eller »Castor«. Det var åtminstone ett livstecken
och hemma fick man veta på ett ungefär var hon befann sig. Och man
får inte glömma att Linde naturligtvis var privilegierad. Fri, obunden och
ekonomiskt oberoende hade hon möjlighet att förverkliga sina drömmar.
Genom nya giftermålsbalken blev kvinnan också ekonomiskt och rättsligt
jämställd med mannen.
Susanne talade också om sin dröm den där kvällen, att sammanfatta det
stora material hennes mormor lämnat efter sig. Att ge ut en bok om Lindes
unika bedrift och hon frågade om jag ville hjälpa henne, om jag ville skriva
boken.
Ju mer jag gick igenom det omfångsrika materialet, ju mer jag läste,
ju fler foton ur familjearkivet jag såg, desto mer intresserad blev jag. Ett
intresse som övergick i fascination inför ett märkligt kvinnoöde. Epoken,
tjugotalet, fascinerade mig också. Krigets tvångströja var kastad. En ny
tid av sorglöshet, kvinnlig emancipation och frigörelse väntade. Kvinnor
hade blivit myndiga, kunde ta full kontroll över sina egna liv och kvinnlig
rösträtt hade införts. Äktenskapet var inte längre det hägrande målet för
många unga kvinnor. Ett eget yrke, ett självständigt liv utan att vara beroende av någon annan blev livets mening för många. Än fanns en lång väg
att gå, men patriarkatets dominans utmanades och grunden för den manliga
hierarkin hade börjat spricka.
Men den nya friheten gällde inte för alla. De sociala spänningarna i samhället växte. Den champagnegnistrande, frigjorda världen med korta kjolar,
frisyrer à la garçonne, framtidstro och jazzmusik, som Linde var en del av,
blev en parentes mellan världskrigets slut och den stora depressionen i USA
som fick återverkningar över hela världen och i förlängningen väntade andra världskriget. Ivar Kreugers självmord i Paris 1932 fick ett ekonomiskt
imperium att rasa och ruinerade många. Och manande röster saknades
inte. Ärkebiskop Nathan Söderblom utslungade en bannbulla mot de korta
kjolarna. »Det är rent av anstötligt med dessa korta kjolar. Vore det inte,
12
Mårtenson_1_final_CS5,5.indd 12
2012-12-17 12.49
både ur hygienens, anständighetens och det praktiska livets krav, bättre att
man övergick till byxor.«
Fredsslutet i Versailles med dess hårda villkor kastade en slagskugga med
lång räckvidd över efterkrigstidens Europa. I Ryssland hade tsaren störtats
och kommunismen gjort sitt blodiga intåg, Kaiser Wilhelm abdikerade i
Tyskland, Hitler och Mussolini framträdde på den internationella scenen.
Tyskland dignade under ett astronomiskt krigsskadestånd och kommunismens svallvågor spred sig utanför Sovjetunionens gränser.
Arbetslöshet och nöd drabbade människor över hela Europa, Sverige var
inte något undantag. Också här fanns starka underströmmar som hotade
det bestående samhällsskicket. Ett exempel är uppropet 1918 i tidningen
Politiken – undertecknat av Socialdemokratiska vänsterpartiet, Socialdemokratiska ungdomsförbundet och Sveriges soldat- och arbetareförbund – där
man kräver allmän rösträtt och införande av republik. Vid den finländske
riksföreståndarens statsbesök 13 februari 1919 utbröt våldsamma demonstrationer i protest mot »arbetarbödeln«, generalen Mannerheim som lett
den »vita« sidan under inbördeskriget. Tusentals stenkastande demonstranter hade samlats på Gustav Adolfs Torg och mötts av ridande polis. Men
Hjalmar Branting lugnade känslorna. Han var mot våld och terrorism och
ledde socialdemokratin bort från revolutionens väg.
Ådalskonflikten ett drygt decennium senare när militär gav eld mot demonstrerande arbetare med dödsfall till följd var ännu ett exempel på de
sociala spänningarna och det missnöje som jäste i landet.
Också Lindes familj måste ha drabbats av tidens omvälvningar. Hennes
farmor hade varit hovdam hos den ryska tsarevnan och många i den ryska
släktgrenen hade mördats eller tvingats emigrera. Men i Lindes egna böcker eller i hennes dagböcker förmärks inte mycket av tidens konvulsioner.
Men Linde skulle mogna, det framgår av hennes noteringar i dagböckerna senare i livet. Hennes medvetenhet växte. Efter hennes äventyrliga
ritter genom ett krigshärjat Europa skulle hon gifta sig med den charmige
officeren vid Hästgardet, greve Hans von Rosen, också han en lite udda
fågel i dåtidens societet.
Lindes älskade häst Castor, som kom att stå henne närmare än de flesta
mänskliga varelser, begravde hon under en minnessten framför mangårdsbyggnaden på Lindö. Själv slutade hon sina dagar år 2000 på sitt älskade
Stafsund, nära hundra år gammal.
Min berättelse grundar sig i huvudsak på Linde von Rosens och Thora
13
Mårtenson_1_final_CS5,5.indd 13
2012-12-17 12.49
von Dardels efterlämnade dagboksanteckningar, artiklar, brev och böcker.
Vem var hon då, Linde Klinckowström från Stafsund, senare i livet grevinnan von Rosen på Lindö? Vem var människan bakom namnet?
Mina samtal med Lindes släkt och vänner ger en bild av en sammansatt
människa. Hon var humoristisk, kapabel, viljestark och handlingskraftig,
tvivlade aldrig på sig själv men var samtidigt romantisk. Linde var också
slagfärdig och social. Umgicks på slott och i salonger men hade också från
stallbackar och ridhus fått med sig ett folkligt förhållningssätt till människor. Hon kunde råskälla på försumliga hästskötare och otrevliga tullfunktionärer och svära åt opålitliga värdshusvärdar. Ett häftigt humör bar hon
med sig, men inte någon högfärd eller högdragenhet. Snobberi var henne
främmande. Tvärtom, hon hade lätt för att ta folk av olika kategorier och,
som hon skriver: » jag älskar arbetarnas vänlighet mer än överklassens, för
den blir bara krystad, och deras kommer direkt från hjärtat; konvenansen
har inte fördärvat deras ärlighet. Jag tycker enormt bra om jobbarna – de
är alltid bussiga och hederliga. Vad folk ur våra klasser ofta är trångsynta
och dömer fel. Arbetarnas konversation är bra mycket mer värdefull än det
skitprat man hör i diplomatiska salonger.«
När Linde red genom Europa mottogs hon furstligt. Människomassor.
Blommor, festligheter. Castor och Linde var ett »medialt« par i ett krigstrött Europa där man tog tillvara på det som kunde lysa upp vardagen.
Hon blev en »celebrity«. Men Linde förlorade inte perspektivet. Lät inte
hyllningarna stiga sig åt huvudet.
Ett barnbarn ger en karaktäristik av Linde som sammanfattar hennes
personlighet: »Man hade respekt för henne. Stor. Manhaftig. Barsk, frispråkig och auktoritär, men snäll. Humoristisk med gott hjärta. Hon berättade alltid om familjelivet på Stafsund som var som en novell av Tjechov.
Och om hur Linde och Thora på äldre dagar satt om kvällarna på Stafsund,
drack Liebfraumilch och fnissade som skolflickor åt gamla minnen.«
Jag har låtit Linde själv berätta genom sina dagböcker och andra skrifter. Gått med varsam hand genom stora textmassor för att fånga väsentligheterna i hennes liv och hennes upplevelser. Jag har också samtalat med
släktingar och vänner till Linde, hon dog ju för inte så länge sedan. Många
finns kvar i livet som minns henne.
Jag sade alltså ja till Susannes förslag och har fått ta del av hennes rika
material om sin mormor.
Mårtenson_1_final_CS5,5.indd 14
2012-12-17 12.49
Mårtenson_1_final_CS5,5.indd 15
2012-12-17 12.49
Linde på Stafsund.
Stafsund från baksidan.
Mårtenson_1_final_CS5,5.indd 16
2012-12-17 12.50
FAMILJEN.
Hennes farfar brände Marie Antoinettes brev till Axel von Fersen,
innehållet lämpade sig inte för eftervärlden! Hennes farmors mor, Alexandrine, hade som barn kastat blommor till Napoleon när han återkom
till Paris 1815 efter fångenskapen på Elba. Vid en middag hade hon haft
Talleyrand till bordet och hon hade fött två döttrar i det rum där Charlotte
Corday stuckit kniven i hjärtat på den badande revolutionären Marat. Middag hade hon också ätit tillsammans med en åldrande Goethe och Lord
Byron hade förevisat henne Vatikanens marmorstatyer.
Lindes farmor hette Marie de Labensky och var yngsta dotter till Camille
och Alexandrine de Labinsky. Hon kom från en mycket förmögen polsk
adelsfamilj och hade varit hovdam hos de ryska kejsarinnorna Alexandra
Feodorovna och Maria Alexandrovna. Hon var också katolik och en av de
största bidragsgivarna till katolska kyrkan i Sverige. Och det var hon som
finansierade köpet av godset Stafsund.
Lindes farfar Rudolf Mauritz Klinckowström, »fattig som en kyrkråtta« och yngst av åtta syskon, friade till Marie när han var militärattaché
i Wien. Han fick ja vilket också kom att medföra godset Stafsund. Där
föddes Linde, alltså Ebba Astrid Beate-Sophie Axelsdotter, 1902 och där
skulle hon också gå bort år 2000. Namnet Linde kom från mamma Thyra,
som kallade henne sitt »lindebarn«.
Släkten Klinckowström kom från Pommern, från byn Klinckow nära
Stralsund, adlades 1684 och hade många framträdande företrädare; militärer, administratörer och politiker. Carl Bernhard Klinckowström hade
exempelvis varit Karl XII:s page och nära vän, och Lindes farfar Rudolf
Mauritz var överste, godsägare och mycket aktiv riksdagsledamot. Hans
hustru, Marie Franziska Emilia de Labensky, Lindes farmor, var dotter till
den ryske envoyén i Hessen-Darmstadt, geheimerådet Camille de Labensky.
Lindes pappa var den omtalade baronen, forskningsresanden, zoologen
och docenten Axel Alexander Camille Rudolf Emanuel Klinckowström.
17
Mårtenson_1_final_CS5,5.indd 17
2012-12-17 12.50
»Klinckan«. Han var född 1867 på ryska legationen i Darmstadt, Hessen,
och blev en framstående vetenskapsman, specialiserad på bakteriologi. Han
var också en excentrisk sällskapsbroder i dåtidens Stockholm, där han var
en av grundarna av Travellers Club och mycket aktiv i Idun liksom i herrklubben Sällskapet.
Axel Klinckowström var darwinist med en mycket vidsynt inställning till
vad hans barn sysselsatte sig med. Det var frihet under ansvar som gällde.
I familjekretsen berättas att Axel brukade säga
till sina barn: »Gör vad fan ni vill, bara jag slipper
obehag.« Det är kanske symptomatiskt för hans
relation till familj och barn att han bara lakoniskt
konstaterar i sina memoarer att »min dotter Linde
föddes 1902«. Det var en av de få referenserna till
henne.
Klinckowströms forskningsresor förde honom
bland annat till Eldslandet, Surinam, Arktis och
Antarktis. Han var också en framgångsrik och
mångsidig författare till reseskildringar, jakt- och
naturskildringar samt detektivromaner, som Den
hemlighetsfulla fotbollen och Guldsaxen med baron
Fabian Klevenhüller i huvudrollen. Fornnordiska
ämnen behandlade han också. För diktverket Olof
Trätälja mottog han Svenska Akademiens stora
guldmedalj och han skrev librettot till Waldemarsskatten. Bland hans meriter kan också berättas att
Axel.
han har fått en skalbagge uppkallad efter sig!
Klinckowström gav också ut konsthistoriska
verk som Leda med svanen och Djurbilder i konsten. Och i sina memoarer,
Klinckans minnen, redovisar han ingående sina forskningsresor. Faktauppgifter och vetenskapliga rön blandas med burleska skildringar av människor
och situationer. Några exempel från Surinam: Under en expedition in i
djungeln ansågs han stå nära djävulen eftersom han hade en drilling, ett
gevär med tre pipor. Befolkningen trodde att den som hade ett sådant vapen
måste ha hjälp av djävulen för att avfyra den tredje pipan. Och vid ett besök hos en lokal potentat i ett avlägset område talades det om kannibalism.
»Där fanns nämligen inte långt från ›palatset‹ en stor, fyrkantig spjälbur
innehållande inte mindre än sju damer, alla, som det försäkrades mig från
trovärdigt håll, ursprungligen medlemmar ur den kungliga seraljen och av
©
18
Familjen
Mårtenson_1_final_CS5,5.indd 18
2012-12-17 12.50
högst densamme ertappade vid olika tillfällen in flagranti för att tala juristspråk. De sju otrogna gemålerna hade helt enkelt satts på gödkur, för att
i behörig tid förvandlas till vad man på Söderhavsöarna ännu för ett par
mansåldrar sedan kallade ›lång-gris‹.«
Axel Klinckowström var en mycket bildad man. En samtida, skämtsam
artikel i Bonniers Veckotidning 1927 karaktäriserar honom: »Det finns alldeles säkert inte i hela Sverige eller på något annat ställe en sådan mängd
brokigt vetande inrymt på ett så litet område som inom
baron Axel Klinckowströms kranium, en jämförelse med
Nordisk Familjebok ligger nära till hands, men den haltar
ändå rätt betänkligt. /…/ Ett allomfattande vetande; allt
från anledningen till att befolkningen på S:t Gilda får
snuva varje gång postångaren varit där, som alla data
rörande svensk taxavel, de aztekiska gudarnas genealogi,
fiskemetoder i Amazonfloden, Dalai Lamas ställning
till Tashi Lama eller det årtal då tillverkningen av äkta
chartreuse förflyttades från Frankrike till Spanien.
/…/ På Sällskapet i Stockholm har han tillgång till två
ting som är nödvändiga för hans trivsel i tillvaron: böcker och åhörare. Då man är tillsammans med honom har
man betydligt mer användning för öronen än för munnen. /…/ Till det yttre liknar Axel Klinckowström en vikingahövding som på äldre dagar mer odelat börjat ägna
sig åt mjöd och berättelser om forna bragder.«
Lindes mamma Thyra hette Gyldén som flicka. PapThyra.
pan, Hugo, var astronom och hade tjänstgjort på det
© Nils von Dardel/BUS 2013
ryska centralobservatoriet i Pulkowa innan han blev föreståndare för Stockholms observatorium. En krater på
månen är faktiskt uppkallad efter honom liksom en mindre planet, 806
Gyldenia. Hugo Gyldéns hustru, Lindes mormor Therese, föddes i Jena där
hennes farfar Karl Ludwig von Knebel var en framstående författare, poet
och översättare, och nära vän till Goethe. En gata i Jena är uppkallad efter
honom. Knebelstrasse.
I Thyras föräldrahem umgicks tidens ledande intellektuella, som Viktor
Rydberg, Adolf Nordenskiöld, professorerna Svante Arrhenius och Gösta
Mittag-Leffler liksom också den ryska matematikern Sofia Kovalevsky, världens första kvinnliga professor i matematik. När Chrustjov kom på Sverigebesök var Kovalevskys grav det enda hans hustru Nina ville besöka,
19
Mårtenson_1_final_CS5,5.indd 19
2012-12-17 12.50
Thyra blev den fasta punkten på Stafsund. Axel Klinckowström ägnade
skötseln av det stora godset liksom de dagliga rutinerna ett mycket begränsat intresse. Hemmet, barnen och affärerna fick Thyra ta hand om. En stor
del av tiden spenderade han på herrklubben Sällskapet på Arsenalsgatan.
Enligt familjen lär han ha haft en uppgörelse med sin hustru: »Ge mig
400 kronor i månaden, så lägger jag mig inte i vad du gör hemma.« Det
gick så långt att Thyra någon gång skickade skräddaren Lindvall, en av
Stockholms ledande, till Sällskapet för att ta mått på Axels kostymer när de
gamla hade changerat.
Thyra var beslutsför och handlingskraftig. Hennes mor, Therese Gyldén, hade varit en drivande styrelseledamot i Fredrika Bremerförbundet
och hennes credo var »Kvinnor kan«. Ett uttryck som tagits upp av senare
generationer. Och Thyra visade verkligen att hon också kunde.
Uppväxten
Detta var något om Linde Klinckowströms bakgrund mot vilken hennes
senare livsöde skulle avteckna sig. Hon fostrades i frihet, liksom systern
Thora och brodern Harald, blev stark och självständig, inte minst genom sin
uppfostran och pappans föredöme. Genom sin ställning och sitt ekonomiska
oberoende tyckte hon sig stå över samtidens konventioner i en period där
unga flickors givna målsättning var att bli »bra« gifta, få barn och sköta hem
och representation. Linde hade också stor integritet och ett starkt självhävdelsebehov. Det berättas i familjekretsen att hennes pappa en gång skämtade
med henne: »Liten är du, ful är du, och dum är du. Vad ska det bli av dig?«
Den lilla Linde svarade kaxigt: »Jag ska nog klara mig, ska pappa se.«
Kanske formades också hennes livsöde av att hon som barn kände sig lite
utanför. Hon fick aldrig vara med när de äldre syskonen lekte, hon stod vid
sidan om, ville ha uppmärksamhet. Bidrog det till hennes originella beslut
att senare rida ensam till både Paris och Rom på sin älskade häst Castor?
Men de båda systrarna Linde och Thora kom att stå varandra mycket
nära när de blev äldre och periodvis brevväxlade de varje dag. Jämfört med
Linde var Thora stor och stark som barn, äppelkindad och robust. Det
berättas att hon en gång som tolvåring tog en av pappans jaktkamrater, »en
liten jägmästare«, i famn och bar honom runt middagsbordet under allmänt
jubel. På dagarna red systrarna omkring på sina ponnyhästar och sjöng för
full hals: »Vi är ett kringresande zigenarband, oss håller inga bojor, oss bin20
Familjen
Mårtenson_1_final_CS5,5.indd 20
2012-12-17 12.50
der inga band« med omkvädet »uti skogen«. De var de enda ryttarna på ön
och kallades »Ekerös skräck«.
Liksom syskonen undervisades Linde som traditionen krävde i hemmet på
Stafsund av en guvernant. Skämtsamt sas det att Linde inte lärde sig någonting, men att guvernanten lärde sig rida. På sin 15-årsdag började hon i en
flickskola, men slutade ganska snart med underkänt i alla ämnen enligt hennes själv. Linde hade konstnärlig talang och studerade konst i Stockholm
liksom i Dresden och München. Men hennes stora intresse i livet var hästar
och ridning. Hennes skämtsamma pappa var stolt över sin dotter: »Hon är
den enda av mina barn som har en akademisk examen, hovslagarexamen.«
Linde fick en gedigen utbildning, bland annat hos den legendariske »Bolten«, överste Gustaf Adolf Boltenstern, som hade varit chef för Strömsholm
och sekundchef för Livdragonerna. Han var också olympisk silvermedaljör
i dressyr. På långt håll var han släkt med Linde, vilket kanske bidrog till
hans intresse för hennes ridning. Och arbetet gav resultat. Linde och Castor deltog i många tävlingar och placerade sig stegvis närmare och närmare
toppskiktet i resultatlistorna som dominerades av det militära inslaget.
Då, på 1920-talet, hade Sverige åtta kavalleriregementen och ridning
hade ännu inte blivit en folksport. Dessutom var kvinnliga ryttare i minori-
21
Syskonskaran Thora, Linde och Harald.
Mårtenson_1_final_CS5,5.indd 21
2012-12-17 12.51
»Jag ska nog klara mig, ska pappa se!«
Mårtenson_1_final_CS5,5.indd 22
2012-12-17 12.51
tet. Men överste Boltenstern hade även andra kvinnor på sina kurser, bland
annat två som skulle bli nära vänner till Linde. Marja Flodquist och Barbro
Lagerfelt, mera känd som «Nuppe« Mörner sen hon gift sig med akademistallmästaren vid Uppsala universitet, Helmer Mörner. Marja var dotter till
»ryttardoktorn« Lars Flodquist, en av förgrundsfigurerna inom svensk ridsport och »fadern« till Civila Ryttarförbundet som grundades på 1920-talet.
I Förbundets första tävling 1925 ställde Linde och hennes Castor upp
och kom tvåa bland 17 deltagare. I Stockholms Dagblad skrev man att »Den
allmänna uppfattningen var att damerna var herrarna betydligt överlägsna.
Särskilt frapperade fröken Klinckowströms eleganta ridning som verkligen
bragte publiken till hänförelse«. Och flera framgångar skulle följa. Linde
Klinckowström var alltså mycket väl förberedd för sina senare ridföretag
ute i Europa.
Lindes syster Thora reste till Paris, gifte sig med den framstående konstnären Nils von Dardel och levde ett bohemiskt konstnärsliv bland dåtida
storheter i teaterns, konstens, musikens och litteraturens värld. Thoras vän,
den snillrike Amedeo Modigliani, målade hennes porträtt som nu hänger
på The Metropolitan Museum of Art i New York.
Lindes och Thoras bror Harald blev också konstnär. Hans verk förekommer fortfarande ibland på auktioner. Harald var pappa Axels favorit.
Han skulle »kostas på, bli någonting«. Ta sin rättmätiga Klinckowströmska plats i samhället och societeten. Men kraven kanske blev övermäktiga.
Harald var vek och lättledd, hamnade i »fel« sällskap och framgångarna
uteblev, också de konstnärliga.
23
»Oss håller inga bojor,
oss binder inga band!«
Mårtenson_1_final_CS5,5.indd 23
2012-12-17 12.51
Stafsund
Stafsunds herrgård på Ekerö är av sten i två våningar och sannolikt ritad av
Nicodemus Tessin den äldre. Den uppfördes på 1660-talet av det kungliga
rådet greve Erik Lindsköld, och den unge kronprinsen, senare Karl XII,
besökte ofta Stafsund. Namnet lär komma från det färjeläge som låg i närheten där man stakade sig över till andra sidan sundet med en stav.
Dit förde Rudolf Mauritz Klinckowström sin konstsamling liksom sitt
stora arkiv som bland annat innehöll släktingen Axel von Fersens efterlämnade brev, vilka senare gavs ut i åtta band, Historiska skrifter liksom Le
comte de Fersen et la cœur de France, av Alma Söderhjelm, framstående litteraturvetare och docent vid Åbo universitet.
Axel von Fersen hade ju gjort ett försök att rädda den franska kunga-
familjen från giljotinen och hade nästan lyckats. Louis XVI:s högfärd förhindrade dock ett lyckligt slut. I ekipaget som förde familjen ut ur Paris hade
kungen vägrat att ta av sig sin kungliga utstyrsel och kändes därför igen av
revolutionärernas vakter. Enligt många källor sades Axel von Fersen ha varit
drottningens älskare. [Som nämnts brände Rudolf Mauritz i ovist nit brev
från Marie Antoinette, vilket jag uppfattar som en bekräftelse på att Axel
von Fersen och Frankrikes drottning hade en seriös relation. Det hade ju annars inte funnits någon anledning till att breven förstördes, förf. anm.]
Stöd för min teori tycker jag mig finna i en notering den 5 juni 1923 i
Lindes dagbok. »Satt efter frukost i biblioteket och läste Sophie Fersens
brev samman med Alma (Söderhjelm). I ett fann vi att Sophie varnade sin
bror Axel för att flirta med engelskan Madame Crafford Sullivan eller vad
hon hette, för skulle det komma till drottning Marie-Antoinettes öron,
som då befann sig fängslad, skulle hennes sorg och smärta ytterligare ökas.
Därpå borde han tänka.«
I arkivet på Stafsund fanns också teckningar av Sergel och Ehrensvärd.
Linde berättar att hennes farmor låtit barnen rita på baksidorna eller måla
på »de förfärliga ritningarna«, som farmor inte tyckte om. Motiven var
mycket erotiska.
Brevsamlingen och en del värdefulla inventarier hade kommit från familjen von Fersen. Men den stora förmögenhet familjen samlat på sig försvann
till stora delar genom högt spel. Huvudarvingarna hade bokstavligen spelat
bort gods och guld på hasardspel. Högt spel var mycket utbrett och populärt i 1700-talets societet, inte enbart inom den ryska adeln där egendomar
och livegna kunde försvinna efter en natt vid spelbordet. Via Louise von
24
Familjen
Mårtenson_1_final_CS5,5.indd 24
2012-12-17 12.51
Alma Söderhjelm.
Fersen, dotter till Fabian von Fersen den yngre, och hennes man August
Gyldenstolpe försvann till exempel Fersenska palatset i Stockholm, Mälsåker, Ljung och Steninge liksom Finnåkers bruk. På den stora auktionen
efter det såta paret lyckades dock Rudolf Mauritz Klinckowström köpa in
det Fersenska arkivet liksom en stor del av konsten, möblerna och boksamlingen. I det stora biblioteket på Stafsund fanns över 30 000 volymer.
Den färgstarka Alma Söderhjelm kom att ägna en stor del av sin forskargärning åt det Fersenska arkivet som var inrymt i greve Lindskölds »stekarhus«, vilket innehöll en väldig öppen spis där man kunde steka en hel
oxe. Det låg i norra flygeln på Stafsund. I äldre byggnader fanns ju tidigare
ofta köksavdelningarna avskilda från mangårdsbyggnaderna på grund av
brandrisken.
Alma Söderhjelm gav också ut Axel von Fersens mycket omfattande dagbok på svenska. Han hade fört dagbok sedan han var 15 år och den innehöll
över 20 000 sidor. Alma begränsade sig till tiden från 1789, året för den
franska revolutionen.
Med tiden blev hon nästan som en av familjen Klinckowström och kom
att betyda mycket också för Linde. Hennes stora vänkrets i Stockholms
kulturkretsar togs ofta emot på Stafsund. Det var den tidens konstnärer,
författare, musiker. Prins Wilhelm fanns bland Almas vänner liksom skalderna Karl Asplund och Gunnar Mascoll Silfverstolpe, operaregissören
Ragnar Hyltén-Cavallius och den vittre baronen och historikern Carl-Fredrik Palmstierna som skulle bli Gustav VI Adolfs handsekreterare.
I den Klinckowströmska kretsen fanns också ingenjören Salomon August
Andrée, initiativtagaren till den olycksaliga ballongexpeditionen till Arktis
med »Örnen«, vilken slutade i tragedi och död. Typiskt för Axel Klinckowström var att han hade anmält sig som deltagare, men Andrée valde istället
den unge Nils Strindberg, brorson till August.
25
Mårtenson_1_final_CS5,5.indd 25
2012-12-17 12.51
