Stenåldersliv: Pionjärer, säljägare och bönder
åsa l arsson
När isen dragit bort:
jägarstenåldern
D
e äldsta spåren av bosättning vid Påljungshage
är ungefär 6000 år gamla, en tidsrymd som
kan kännas svindlande. Ändå hade det då
redan bott människor i andra delar av Sörmland i
fler årtusenden, ända sedan inlandsisen smält bort
från Mellansverige och landet sakta höjt sig ur havet.
Både landdjur och havsdjur hade följt den vikande
iskanten norrut för 12 000 år sedan. Tätt i hälarna på
dem kom människorna, små grupper av jägare och
samlare som mycket väl visste hur de skulle överleva
av det som erbjöds på tundran och i de glesa björk- och
tallskogarna. Det rörde sig om ett fle tal små grupper
om vardera 8–20 personer, sammanhållna av släktband. De förde en mobil tillvaro som följde årstiderna
och djurens förflyttninga . Naturen styrde människan,
inte tvärtom.
De första människorna i Skandinavien bodde inte
i grottor, utan snarare i enklare hyddor och tält av
Figur 12. Rekonstruktion av hur en hydda kan ha sett ut under jägarstenåldern.
Vrå fornby, Södermanland. Foto: Markus Ericsson, SAU.
26
Påljungshage – forntid i Nyköpingstrakten
skinn och flätad grenar. De lagade sin mat över öppen
eld eller i gropar fyllda med uppvärmda stenar som
fungerade som en sorts ugnar. Vi vet inte vad de pratade för språk, men med största sannolikhet tillhörde
det en språkfamilj som inte längre finns kvar. Den,
liksom så många andra språk, har dött ut under år­­
tusendenas lopp. Vi vet i alla fall att de såg ut precis
som människor gör idag, om än märkta av ett fysiskt
ansträngande liv. De hade samma hjärnkapacitet som
vi, med samma förmåga till tal, sång, fantasi, glädje,
Figur 13. I Danmark har ett
skelett från en uroxe hittats
med pilspetsar i kotorna som
visar att äldre stenålderns
människor vågade sig på att
jaga dessa massiva djur.
Hunden var förmodligen en
viktig hjälp vid jakten, och
under denna period begravdes de ibland tillsammans
med människor, eller fick till
och med egna separata
begravningar. Illustration:
Måns Sjöberg
sorg, vrede och tankfullhet. Det enda som skiljer dem
från oss är den värld de levde i och de förutsättningar
de hade.
Medeltemperaturen fortsatte att stiga, och snart
syntes lövskogar av alm, ek, ask, lind och rönn. För
människorna var insamlingen av växter, bär och örter
minst lika avgörande för överlevnad som jakten på
djur. Hasseln som nu spred sig i ekblandskogarna var
extra viktig, inte bara för att dess nötter är välsmakande och innehåller stor andel protein, utan kanske
Stenåldersliv: Pionjärer, säljägare och bönder
framför allt för att de gick att lagra under vintern då
födan blev knapp. På de flest boplatser från sten­
åldern hittar arkeologerna förkolnade skal från rostade
hasselnötter.
Renen fanns inte längre kvar i södra Sverige nu när
skogarna började bre ut sig, men älg, rådjur och hjort
kom för att stanna, liksom de respektingivande vildsvinen. Från mård, utter och bäver fic människorna
dessutom varma och vattentåliga pälsar som säkerligen
uppskattades under de långa kalla vintermånaderna.
Tamhunden var troligen en följeslagare redan till de
första människorna som vandrade in i Skandinavien,
en trogen och viktig partner som skyddade, varnade
och hjälpte till vid jakten. Det är dock inte otroligt att
hundstammen då och då fick nytt blod genom parning
med de lokala vargpopulationerna.
Björnen var både bytesdjur och konkurrent om
födan, och dessutom säkerligen en viktig källa till de
myter som berättades runt elden om kvällen: än idag
har björnen en central position i religionen hos de
flest jägar- och herdefolk i länderna runt Nordpolen.
Det fanns även djur som numera är utdöda eller bara
förekommer vilt i andra länder: vildkatten, kärrsköldpaddan, bisonsläktingen visenten och framförallt den
massiva uroxen.
Figur 14. Att jaga vildsvin under stenåldern var förmod­
ligen nästan lika farligt som att ge sig på en uroxe. En
uppretad galt som försvarar kultingar är inte att leka med.
I bakgrunden syns jägarna som tar sikte. Av galtens imponerande betar gjordes både redskap och smycken.
­Illustration: Måns Sjöberg.
27
28
Påljungshage – forntid i Nyköpingstrakten
Östersjön formade deras liv
Minst lika viktigt som jakten på landdjuren, om inte
viktigare, var jakt och fisk till havs. Detta gällde speciellt i jägarstenålderns Sörmland, som till större delen
bestod av en rik skärgård där länge bara de högsta
ytorna tittade upp över havsytan. Det som nu är ett
lummigt sjösystem var under hela stenåldern en vidsträckt och örik havsvik. För stenålderns människor
var vatten dock inget hinder, utan tvärtom en förut-
Figur 15. Jakt på
säl försiggick
troligen främst
under vårvintern
då kutarna föddes
på isarna. Men vi
hittar också ben
av tumlare på
stenåldersboplatser som visar att
dåtidens jägare
även kunde jaga
på öppnare vatten. Farkosterna
var troligen enkla
kanoter, men tydligen tillräckligt bra
på öppet hav för
att Gotland kunde
upptäckas och
befolkas redan
under jägarsten­
åldern. Illustration: Måns Sjöberg.
sättning för kommunikation och resor över längre
sträckor. Detta var ett väglöst land med allt tätare skogar, berg och myrar, vilda djur och inte alltid så vänligt
sinnade grannar. I kanoter av urholkat trä och med
paddlar tog man sig fram snabbt, enkelt och med förhållandevis mycket packning. På vintern kunde de
dras över isarna.
Östersjön genomgick fler identitetsbyten under
och efter isavsmältningen. Inledningsvis framträdde
det som Baltiska Issjön vars söta vatten hölls inne av
Stenåldersliv: Pionjärer, säljägare och bönder
Figur 16. Östersjöns olika faser under och efter issmältningen. Från Baltiska issjön för 12.000 år sedan, Yoldiahavet för
11.000 år sedan, Ancylussjön för 10.000 år sen, och Litorinahavet 8.000 år respektive 6.000 år sedan. Nyköping är
markerat med röd kvadrat. © Sveriges geologiska undersökning
land och inlandsis. Det salta Yoldiahavet skapades när
smältvattnet bröt fram över Västsverige och under en
period skapade ett inflöd av saltvatten över Mellansverige medan Skåne fortfarande var landbundet med
Danmark och Tyskland. Under en period därefter, när
isen var nästan borta från Skandinavien, täpptes detta
flöd igen och det var åter sötvatten: Ancylussjön.
För 9 000 år sedan blev dock skillnaden i landhöjning mellan nord och syd så påtaglig att sjövattnet
flödad fram över Öresund och Stora Bält. Litorinahavet, som geologerna kallar det, var snarlikt dagens
Östersjön men hade en genomgående högre salthalt
eftersom de danska öarna inte täppte till inflöde lika
mycket som nu. Det var en god marin miljö och en rik
källa till föda för människorna som bodde längs dess
stränder. Vi hittar harpuner och metkrokar tillverkade
i ben och horn, ljuster av ben med små, fin stenavslag
fastsatta med lim tillverkat av kåda. De jagade andfåglar och samlade in deras ägg, de fiskad gädda, abborre, gös, strömming, torsk och lax. Allra viktigast var
sälarna, vars ben vi hittar på de flesta stenåldersboplatser i Mälardalen.
Att jaga havsdäggdjur kräver en hel del förberedelse och samarbete. Sälar jagas med fördel på vårvintern då de föder sina ungar (kutar), antingen i stora
grupper eller enskilt i grottor de skapar i packisen.
29
30
Påljungshage – forntid i Nyköpingstrakten
Olika arter har olika beteenden, och vi hittar ben från
tre olika sälarter på stenålderns boplatser: grönlandssäl, vikare och gråsäl. Grönlandssälen förekommer
inte i Östersjöns numera bräckta vatten, men den trivdes uppenbarligen i Litorinahavets saltare vatten
under neolitikum. De samlas i stora kolonier när de
föder sina kutar på vårvintern och skapar andningshål
i isen som jägare kan ligga och lurpassa på. Gråsälen
är betydligt större, men samlas i mindre grupper för
parning och födsel. Även den lilla vikaresälen är mer
utspridd över isarna vilket gör dem svårare att jaga.
Vid riktigt bra bevaringsförhållanden hittar vi även
ben från tumlare, den lilla valen som är ungefär lika
stor som en gråsäl. Dess ben har bland annat hittats på
Strålsjöboplatsen i Nacka. Till skillnad från sälens
kompakta ben är tumlarens tunna och förstörs lätt, så
det är svårt att avgöra hur vanlig den var som bytesdjur. Tumlarna föder inte sina barn på isen, och i dessa
fall lyckades man troligen driva in dem i vikar innan
de dödades med spjut. Det talar för att stenålderns
människor var skickliga marina jägare med god organisation.
vissa omständigheter bevaras även obränt organiskt
material, och då får vi en inblick i hur rik deras materiella värld ändå var, med pilar, knivar, yxor, nålar och
smycken tillverkade i ben, horn och tänder. I riktigt
exceptionella fall, i våtmarker, kan arkeologerna hitta
flätad ryssjor och redskap av trä. Vi vet att de måste
ha tillverkat åtskilligt i läder, skinn och växttextilier
som de flätad till korgar och skydd. Men för det
Mycket mer än bara sten
Resterna efter Södermanlands invånare under jägarstenåldern är få och begränsade. Endast stenredskap
och brända ben har en god chans att överleva alla dessa
årtusenden i de lätta och sandiga jordar där människorna föredrog att slå ned sina bopålar. Men under
Figur 17. Många livsnödvändiga aktiviteter lämnar få spår
efter sig för arkeologer att hitta. Vi vet från antropologiska källor att skinnhantverket är tidskrävande och
­kräver en hel del kunskap och erfarenhet. Det enda som
återstår av detta är enstaka bennålar eller skrapor som
användes vid beredningen av skinnen. Utan bra kläder
hade människorna knappast överlevt så här långt norrut.
Illustration: Måns Sjöberg
Stenåldersliv: Pionjärer, säljägare och bönder
mesta är det sten vi hittar, och stenen har därför också
fått ge namn åt denna period.
En del flint hittar vi, den skarpa och formbara
kiselrika bergart som vi ofta ser framför oss när vi tänker på stenåldersredskap. Men flint förekommer
naturligt i Sverige enbart i Skåne och på Västkusten,
så de människor som flyttad norrut och österut
behövde antingen byta till sig flint från sina grannar
eller hitta ersättningsmaterial. De gjorde både-och.
Flinta hittas i små mängder på sörmländska boplatser
från jägarstenåldern, i form av pilspetsar, små skrapor
och spån som kunde användas som skärverktyg. Människorna hushållade tydligt med det råmaterial som
man bytt till sig genom de fortfarande starka kontaktnäten söderut. De vanligaste lokala material som
användes som ersättning till flinta var kvarts och
vissa bergarter. Kvartsen är hård och skarp, men inte
lika lätt att kontrollera vid tillslagning som flinta –
det krävdes en hel del skicklighet att få ut det man
31
ville ha från kärnorna. Kvarts användes främst för
mindre redskap som pilar, skrapor och skärverktyg.
Yxor och mejslar däremot tillverkades i de ganska
mjuka, vulkaniska bergarter som ofta samlas under
benämningen grönsten: t ex porfyr, porfyrit och diabas. Av sandsten tillverkades slipstenar och malstenar.
Skiffe är en ännu mjukare bergart som med fördel
kan slipas och formas. Trots att det finn rika skiffe förekomster i delar av Mellansverige var den ovanlig
som råmaterial under jägarstenåldern. Däremot hittar
arkeologerna redskap och vapen tillverkade i röd skiffer från Norrland på sörmländska stenålderslokaler.
De kom troligen som färdiga föremål, inte som råmaterial, och visar att det fanns kontakter även med de
nordliga befolkningarna. Kanske var det säljakten
längs kusterna som först förde människorna i kontakt
med varandra, för invandringen till Skandinavien
hade även skett från öst och norr när isen smälte
undan. Det är i Mälardalen vi allra tydligast sker mötet
Figur 18. Kniv av röd skiffer som härstammar
från och troligen även tillverkats i Norrland.
Påträffad i Österhaninge, Sörmland. Kontakter
mellan Mälardalens och Norrlands befolkning
kan spåras i föremål och material under större
delen av stenåldern (SHM 429650). Foto: Sara
Kusmin, SHM.
32
Påljungshage – forntid i Nyköpingstrakten
mellan nord och syd i de råmaterial och föremål som
dyker upp, förutom de uppenbart lokalt tillverkade.
Lite längre fram kommer vi även att se hur kontakter
knöts med folken som levde på östra sidan Östersjön.
Liv och död
Ett samhälle består av så mycket mer än de materiella
lämningar det lämnar efter sig, och det är de ickemateriella värdena vi arkeologer har svårast att hitta
svaret på. Vi vet inte om de räknade släktskap främst
på mödernet eller fädernet, om en man kunde ha
många fruar eller en kvinna många makar, om det
förekom skilsmässor, adoption eller fostran av andras
barn. Inte heller vet vi vilka som fic skaff barn med
varandra och vilka som förhållanden som ansågs incestuösa. Vi vet inte hur toleranta eller kontrollerande
gruppen var gentemot individerna, vem som fic jaga,
fiska samla nötter, göra redskap, laga mat eller ta hand
om sår och sjukdomar. Under årtusendenas lopp ändrades detta förmodligen mer än en gång, och vi kan än
idag se hos många folk som lever i traditionella jägaroch samlarsamhällen att det finn många olika sätt att
organisera familj, släktskap och samhället i stort.
Ofta försöker arkeologer få en bild av denna del av
samhället genom gravarna. I Skandinavien finn en del
gravar från jägarstenåldern, men de är få och skilda åt
av århundraden. Inga säkra gravar med bevarade skelett från jägarstenåldern har hittills hittats norr om
Östergötland. Jorden är för lätt och sandig och benen
Figur 19. Hasselnötter och äpplen från den 5 000 år
­gamla samlingsplatsen vid Alvastra i Östergötland. De har
bevarats ovanligt väl tack vare att de kommer från en
pålbyggnad ute i en våtmark. Även för människorna i
Södermanland var frukt och nötter ett viktigt näringstillskott (SHM 462773, 520514). Foto: Marcus Persson, SHM.
Stenåldersliv: Pionjärer, säljägare och bönder
Figur 20. En lyckad jakt på säl involverade med sannolikhet hela gruppen, från de äldsta till de yngsta, både män och
kvinnor, som bistod till sjöss och inne på land. Sälen gav långt mer än bara kött; dess tran kan användas som både mat
och till belysning (tranolja) och benen blev till redskap och hudarna till kläder. Illustration: Måns Sjöberg
33
34
Påljungshage – forntid i Nyköpingstrakten
är borta. Om det inte var så att man begravde sina
döda till havs, stoppade in dem i träd eller lämnade
dem ute för väder och vind.
Livet följde årstiderna, naturens växlingar och djurens rörelser. Under vår, sommar och höst fiskad de
med ryssja och krok, samlade bär, växter och nötter,
jagade älg, hjort och rådjur, snärjde harar och bävrar,
lurpassade på sjöfågel och letade fågelägg i vassruggar.
Ibland delade de upp sig i mindre grupper inför dessa
uppdrag. En grupp gjorde läger på en plats där de visste att älgarna brukade hålla till, andra flyttad sina tält
och hyddor till ett ställe där hasseln växte tät och ån
hade rika bestånd av fisk Några gav sig ut i omgivningarna för att leta byggnadsmaterial och råämnen
till redskap och byggnadsmaterial. Det mesta som
behövdes fic man lov att tillverka själv. Behovet av
rörlighet innebar dessutom att allt antingen måste vara
flyttba t eller ersättningsbart på nästa plats. Ibland
sammanstrålade man med andra grupper, levde ett tag
tillsammans, bytte redskap och råämnen och hittade
en partner att flytt ihop och få barn med.
Om vintrarna gällde det att hushålla med det man
samlat ihop under de varmare månaderna. Kött och
fis kunde rökas och torkas för att hålla längre, men
inte hur länge som helst, och det gick inte att salta in
eller konservera i vanlig mening. Nya djur som fälldes
på vinterjakten kunde frysas in om kylan höll i sig.
Men när vintern började lida mot sitt slut var säljakten
i samband med djurens parning och födsel ett nödvändigt komplement för att de unga och svaga skulle
klara sig tills sommaren kom.
Ett nytt sätt att leva:
bondestenåldern
Sen förändrades livet på ett mer genomgripande sätt
än ens den smältande isen hade kunnat åstadkomma.
Denna gång var det människorna själva som stod för
förändringen. Flera tusen år tidigare hade folken i
Mellanöstern, framförallt i dagens Turkiet, Syrien och
Irak, inlett en process att domesticera vilda får, getter
och nötkreatur samt förädla vissa grässorter. Efterhand
spred sig dessa tamdjur och sädesslag västerut och
norrut, ibland med människor som flyttade ibland i
form av gåvor.
Människorna i Europa blev i allt högre utsträckning bönder, även om jakt och insamling fortsatte att
spela en stor ekonomisk roll i fler årtusenden fram­
över. Att ha tamdjur innebär att de måste skötas om
och skyddas mot rovdjur. För att odla krävs att marken
rensas, luckras upp och planteras, samt att ogräs och
hungriga vilda djur hålls på avstånd. Människorna
blev allt mer bofasta, de byggde större permanenta hus
där storfamiljer kunde bo bekvämt och tryggt året om
och lagra säden de skördat.
En sak till spred sig bland befolkningarna i Europa,
en ny teknologi: keramikhantverket. För att göra keramik krävs att man blandar leran med ett material som
inte krymper vid förbränning, som krossad sten, sand,
snäckskal mm. När kärlet är format måste det torka
ordentligt innan det bränns i en öppen eld. Resultatet
blir en behållare som är både stadig och stark och samtidigt porös och relativt lätt. Med keramikkärl kunde
Stenåldersliv: Pionjärer, säljägare och bönder
35
Figur 21. Spåren efter bondestenålderns hus visar att en rad med kraftiga stolpar bar upp takkonstruktionen.
Väggarna konstruerades av klenare virke och var förmodligen lerklinade. Byggnaderna användes som bostad
och förråd. Det finns inga spår efter stalldelar. I skärgården uppfördes mindre, enklare hyddor på mer tillfälliga
jakt- och fiskestationer. Illustration: Jonas Wikborg.
människorna tillaga mat på nya sätt, lagra spannmål
torrt eller hålla vatten svalt och rent.
För 6 000 år sedan kom jordbruket till befolkningen i Sverige. Perioden kallas neolitikum – den nya stenåldern. Inom ett par generationer hittar vi i hela södra
Sverige, från Skåne till Uppland, boplatser med ben av
tamdjur, spår av odling, keramikkärl och nya långa
stolpbyggda hus med flätad väggar täckta av lerklining. Arkeologerna har benämnt detta trattbägarkulturen utifrån de dekorerade kärl med höga, något
utsvängda halsar som hittas på boplatserna. Det är
Figur 22. Keramiken som tillverkades av de
första jordbrukarna i södra Sverige kallas
trattbägare p g a de utsvängda halsarna.
Kärl från Älby, Södermanland. Illustration:
Gunlög Graner (F. Hallgren 2008)
36
Påljungshage – forntid i Nyköpingstrakten
framförallt denna stenålderskultur vi har hittat spår av
vid Påljungshage. Den nya kulturen spred sig så snabbt
samtidigt som så mycket av den tidigare livsstilen och
hantverket från jägarstenåldern återstod, att det knappast rörde sig om en regelrätt folkomflyttning Snarare var det fråga om en begränsad invandring underlättad genom giftermål, där den inflyttand parten
förde med sig utsäde, tamdjur och framförallt tekniskt
kunnande.
De tamdjur som nu dyker upp har i de flest fall
ingen motsvarighet i den naturliga faunan. Uroxen
hade vid det här laget jagats till utrotning i större delen
av Nordeuropa, och får och get förekom inte vilt så här
Figur 23. De första tamgrisarna var mer lika vildsvinen än
de moderna framavlade raserna. Detta är s k Eketorpsgrisar som avlats för att efterlikna de förhistoriska svinen.
Även om redan domesticerade svin definitivt infördes i
Sverige under stenåldern så blandades de nog med vildsvinen för att stammen skulle utökas. Foto: Åsa M Larsson (CC-BY).
långt norrut. Tamgrisen, som förekommer i en hel del
av boplatsmaterialen, är möjligen ett resultat av en
åtminstone delvis lokal domesticering, men troligtvis
rör det sig främst om ättlingar från införda tamsvin.
Det skulle dröja till bronsåldern innan tama hästar
dök upp och till järnåldern innan gäss och höns syntes
på gårdarna.
Vi hittar inga tydliga stallbyggnader så djuren, troligtvis ganska få individer, hölls ute nästan året om.
Barn och unga kunde med fördel vaka över dem i skogarna i närheten, så att de inte sprang bort eller blev
tagna av rovdjur – eller illasinnade grannar. Boskapen
hölls främst för sitt kött. Den lilla mjölk de producerade behövdes oftast till deras egna ungar, och fårens
ull hade ännu inte förfinat tillräckligt genom avel för
att kunna användas vid framställning av garn och textilier.
Vi får en inblick i stenåldersfolkets grödor dels
genom att arkeologerna ibland hittar förkolnade
sädeskorn på boplatserna eller avtryck av dem i keramiken, men framför allt genom pollenanalyser av
borrkärnor från mossar och våtmarker. Det vanligaste
sädesslaget var olika sorters vete, men korn förekommer också med stor regelbundenhet. Människorna
vårdade och skyddade säkerligen växter och marker
vars avkastning uppskattades för föda eller nytta långt
innan jordbruket kom igång på riktigt. Hasselbestånden rensades från konkurrerande buskage, äppelträd
och hallonbuskar vårdades, kunskap om rika bestånd
av blåbär, lingon och havtorn gick i arv i generationer
såsom har skett än in i våra dagar. Nässlor som trivs i
Stenåldersliv: Pionjärer, säljägare och bönder
37
Figur 24. 5 000 år gamla förkolnade sädeskorn
som hittades i stor mängd på Alvastra pålbyggnad i Östergötland (SHM 463256). Mindre ansamlingar av förkolnade sädeskorn hittas regelbundet
på trattbägarkulturens lokaler även i Södermanland. Foto: Marcus Persson, SHM.
människors närhet är inte bara ätbara, särskilt om
våren då behovet av vegetariskt tillskott i dieten var
extra stort efter vintern, utan även en användbar textilväxt.
Skillnaden i att vårda vilda växter och att aktivt
driva upp egna odlingar innebar dock förändringar i
både arbetsrutiner och levnadssätt. Plog fanns inte, så
små ytor röjdes och brändes och jorden luckrades upp
med yxor och hackor. Det var ett tungt och slitsamt
arbete som krävde att de flest i gruppen deltog, män,
kvinnor och barn. Marken fic inte vara för tung, så
vi hittar boplatserna främst på de lätta sandiga jordarna uppe på rullstensåsarna. Efter sådden krävdes
att odlingslotten bevakades så att korn och skott inte
åts upp av vilda djur och fåglar eller kvävdes av ogräs.
När vi kallar dem ”stenåldersbönder” är det dock
viktigt att inse att jordbruket fortfarande bara utgjorde en begränsad del av ekonomin. Säden och djuren
kunde inte föda alla i gruppen året om, även om det
förmodligen bara rörde sig om 6–12 personer i en
ensamgård där några var gamla och några var små
barn. Jakt och insamling pågick fortfarande parallellt
med jordbruket, precis som hos de flest bönder långt
upp i modern tid. Även om människorna nu hade
blivit mer bofasta, så var de fortfarande ganska rörliga.
Om vintern flyttad hela eller delar av gruppen till
kusten och levde av säljakt och vinterfiske De tog med
sig sina yxor, keramikkärl och kanske även en del av
tamdjuren. Ibland verkar dessa vinterboplatser rymma
fle personer än ensamgårdarna, så det är troligt att
38
Påljungshage – forntid i Nyköpingstrakten
man tog tillfället i akt att sammanstråla med släktingar och vänner för att klara de kalla månaderna med
gemensamma krafter.
Brytningspunkt
I över 600 år levde man på detta sätt i södra Sverige,
men efter det ser vi stora förändringar i det arkeologiska materialet. Arkeologerna kallar denna period för
mellanneolitikum (ca 3400–2400 f.Kr.). I sydligaste
och västra Sverige dyker monumentala stenkammargravar upp, med delvis nya former av keramik. I östra
Mellansverige får dessa nya strömningar däremot
inget riktigt grepp. Istället ser vi hur allt fle inlandsgårdar överges och hur kusten återigen blir huvud­
fokus för bosättningar. Undan för undan försvinner
spår av jordbruk och tamdjur ur materialet på boplatserna, medan jakt, både till land och till havs, tar över
helt. Keramiken förändras även den gradvis och liknar
allt mer den som förekommer på Åland och i västra
Finland. Flintan, som under den föregående perioden
blivit allt vanligare på boplatserna försvinner mer och
mer, medan skiffe föremålen från Norrland ökar i
antal. Vad denna återgång till jägar- och samlartillvaro
innebär är omtvistat. Arkeologer har dryftat många
olika teorier. Klimatförändringar, socialt motstånd
mot en allt mer auktoritär jordbrukskultur, eller folkomflyttninga är bara några försök till förklaring. Att
redogöra för den debatten skulle ta minst en hel bok i
anspråk.
Figur 25. Dubbeleggad stridsyxa funnen i Helgona socken
(SHM 420682). Denna föremålstyp var snarare ett prestigeföremål än ett fungerande vapen. Förekommer under
tidigt mellanneolitikum (3 400–3 000 f.Kr) inom både den
gropkeramiska kulturen i Östsverige och trattbägarkulturen i Syd- och Västsverige. Kontakterna mellan regionerna fortsatte alltså, trots att jordbruket verkar upphöra i
Östsverige vid denna tid. Foto: Sara Kusmin, SHM.
Arkeologerna har valt att kalla den nya kultur som
uppträder i Mellansverige för drygt 5 300 år sedan för
gropkeramisk kultur. Detta efter de märkbara stora
gropintryck som pryder det flesta av kärlen. Den gropkeramiska kulturen blev efter hand en närmast helt
och hållet en marin jägarkultur med säl och fis som
främsta födokälla, vars boplatser nästan uteslutande
förekommer på öar i den dåtida skärgården. Föremål
och råämnen vittnar om att deras skicklighet i båtar
och kanoter förde dem runtom större delen av Östersjön. De led knappast någon nöd och såg ingen anledning till att lägga tid och energi på odling och boskapsskötsel som sina grannar i väst och syd.
Stenåldersliv: Pionjärer, säljägare och bönder
39
Figur 27. Stridsyxa av bergart tillhörande stridsyxekulturen funnen i Helgona
socken (SHM 1047666). Denna typ kallas också ofta båtyxa pga dess karaktäristiska form när den ses upp och ner, som på bilden. Liksom de tidigare dubbeleggade yxorna var de främst prestigeföremål. Foto: Julia Braungart, SHM.
Figur 26. Gropkeramiskt kärl från Korsnäs i Sörmland
(SHM 113815). Gropintrycken som förekom sporadiskt på
trattbägarkeramiken finns nu på nästan alla kärl. Det
finns många andra likheter mellan gropkeramiken och den
tidigare trattbägarkeramiken i dekor och teknik, men
också skillnader som pekar på nya influenser från Åland
och Finland under mellanneolitikum. Foto: Yliali Asp, SHM.
För 4 800 år sedan dök stridsyxekulturen upp i
Mellansveriges inland. Kulturen har fått sitt namn
efter de ceremoniella bergartsyxor vi hittar i en del av
mansgravarna. Stridsyxekulturens boplatser bestod av
ensamgårdar och hittas på lätta sandjordar, precis som
under trattbägarkulturen 600 år tidigare. Några av de
äldsta boplatserna och gravarna hittas i just Sörmland.
Troligtvis levde de åtminstone delvis av jordbruk och
fårskötsel. Precis som i fallet med trattbägarkulturen
verkar stridsyxekulturen ha etablerats dels genom att
vissa av de lokala samhällena ändrade sin kulturella
tillhörighet, dels genom invandring av nya familjer
och individer. Varianter av stridsyxekulturen återfinn
både på kontinenten söderut och österut i Finland och
Baltikum.
Stridsyxekulturens uppdykande betydde dock inte
att den gropkeramiska kulturen försvann; tvärtom
existerade de sida vid sida i Mellansverige under 500
år, med de förra i inlandet och de senare längs kusterna och i skärgården. I de flest landskap dominerade den ena eller den andra kulturen, men i Sörmland
finn ovanligt rika lämningar av båda grupperna.
Påljungshage
– forntid i Nyköpingstrakten
redaktör: jonas wikborg
omslagsbild: göte göransson
omslagets baksida: måns sjöberg
sau skrifter 22
Utgiven av Societas Archaeologica Upsaliensis (SAU) 2014
SAU Skrifter nr 22
Ansvarig utgivare: Åsa Larsson
Redaktör: Jonas Wikborg
Författare: Susanna Eklund, Marcus Eriksson, Lars Holmblad, Åsa Larsson, Ann Lindkvist,
Kristina Martinelle, Jonas Wikborg, Roger Wikell, Ann Vinberg, Sara Zhovnartshuk
Tryckår: 2014
Typsnitt: Adobe Garamond Pro 10,5/15
Papper: Arctic volume white 130 g
Tryck: Kph Trycksaksbolaget, Uppsala
Bilder: © respektive upphovsman
Där ej annat anges tillhör bilderna SAU. Vi har efter bästa förmåga sökt efter
alla rättighetsinnehavare; den som likväl anser sig förbisedd ombeds kontakta SAU.
Språkgranskning: Malin Hedlund
Omslagsbild: Göte Göransson
Omslagets baksida: Måns Sjöberg
Omslag och grafisk form: ord & form, Karlstad
Sättning: ord & form, Karlstad
Allmänt kartmaterial: ©Lantmäteriet Medgivande MS2007/04080
ISSN 1404-8493
ISBN 978-91-979889-8-8
