Stenålder i Jönköpings län (pdf, 1 MB, nytt fönster)

INNEHÅLLSFÖRTECKNING
ALLMÄNT OM MÄNNISKANS LIV UNDER JÄGARSTENÅLDERN ....... 2
Efter istidenb
Klimat
Boplatser3
Social struktur
Organisation
Kärnfamiljen
Kvinnans ställning
Kultur
JÄGARSTENÅLDER I JÖNKÖPINGS LÄN ....................................................... 5
Länets äldre historia
LÄNETS ÄLDRE STENÅLDERSBOPLATSER
Anderstorpsboplatsen
Dumme Mosse och Gisebo
ALLMÄNT OM MÄNNISKORNAS LIV UNDER BONDESTENÅLDERN8
Jordbruket introduceras i Sverige
Boplatser och gravar
Samhällsordning
BONDESTENÅLDERN I JÖNKÖPINGS LÄN ............................................... 10
EKEBERGA
NÄSTA
GISEBOBOPLATSEN
Stenåldersliv
Länets stenåldersgravar
Båtyxekultur
KYLAHOV
Hällkistor
REFERENSER ............................................................................................................ 14
Bilaga 1 Kronologisk indelning av svensk stenålder
Bilaga 2 Liten ordförklaring för svensk stenålder
Bilaga 3 Lästips för den som vill veta mer
Använd handledningen i Din undervisning, kopiera den gärna!
Jönköpings läns museum, höstterminen 2004.
Faktasammanställning: Kristina Jansson, arkeolog
Textbearbetning: Eva Swedberg, museipedagog & ämneslärare i historia och samhällskunskap
1
ALLMÄNT OM MÄNNISKANS LIV UNDER
JÄGARSTENÅLDERN
sommartemperatur på omkring +8-10º.
Växtligheten anpassade sig efter parktundrans klimat med lågväxande buskar, ris,
dvärgbjörkar tillsammans med lavar, gräs
och enstaka blommor.
Av forntidens tre huvudavsnitt är Stenåldern
den längsta och äldsta. I Norden slutade jägarstenåldern för ungefär 6 000 år sedan.
Stenåldern indelas i den äldsta delen - paleolitikum, därefter mesolitikum - densamma
som jägarstenåldern -, och neolitikum - densamma som bondestenåldern. Den följdes
av Bronsåldern och Järnåldern (se bilaga 1).
Figur 1: Inlandsisens maximala utbredning för ungefär 25 000 år sedan. Då var havets yta ungefär 100 m
lägre än idag.
Efter istiden
Figur 2: Nordeuropa omkring 6 500 f Kr.
För 13 000 – 12 000 år sedan började den
senaste inlandsisen släpa sitt järngrepp över
Norden. I Sverige blev omkring 12 500 f Kr
södra Skåne isfritt, ungefär 500 år innan
Jönköpings län blev det. Allt eftersom klimatet blev varmare smälte isen och omkring
6 500 f Kr fanns den bara kvar i fjällen.
Trots att det inte finns många spår efter den
äldsta stenåldern, har det ändå tack vare boplatser och flintredskap kunnat fastställas att
renjägare levde i Norden i ett landskap där
vildrenen blev de första människornas viktigaste jaktbyte. Allra äldst är den 12 000 år
gamla boplatsen i Segebro utanför Malmö
med fynd av flintaverktyg. Då låg isen fortfarande över Småland, iskanten hade omkring 9 200 f Kr nått Vätterns södra spets.
Först ett par tusen år senare, samtidigt som
nästa tidsperiod – jägarstenåldern – påbörjats,
kom människorna till Småland.
Där isen legat syntes mäktiga spår i den jordlösa landskapsbilden. Grus, sand och lera
täckte tillsammans med stenblock här och
där det urberg inlandsisen krossat. Men då
ljudet av krossad sten försvunnit hördes
istället vatten på olika sätt. Det porlade,
strömmade, och samlades till forsar och älvar. Med vattnet kom mull som lade sig på
den karga jorden och det kunde börja växa.
Till ungefär 8 000 f Kr rådde efter issmältningen i princip ett arkaiskt klimat med en
Klimat
Det finns betydligt mer fyndmaterial från
den tid då nuvarande Smålands, alltså ca
2
8 000 f Kr – 4 000 f Kr. Då var klimatet historiens bästa och i början var det varmt och
torrt med en medeltemperatur på omkring +
20º. Det innebar att tall, björk och hassel
började växa. Då trivdes också björn, älg,
varg, hjortar och uroxen tillsammans med
småvilt och skogsfågel och i sjöarna fanns
gott om fisk. Som föda kompletterade viltet
basfödan av nötter och bär från växtriket.
Eftersom det fanns gott om näringsriktig
mat i naturen var svält ovanligt då.
Omkring 6000 f Kr förändrades klimatet
till att vara fuktigare fast värmen fortsatte.
Det ledde till att mörk och tät ädellövskog
beväxte de skogar som förut varit ljusa och
öppna. Därmed påverkades de djur som levt
där, älgen, björnen och uroxen försvann och
istället dominerade kronhjort och vildsvin.
Under den senare delen av denna period
blev kosten från växtriket allt mer betydelsefull, eftersom människor då, som nu, som
lever i arktiska områden i större utsträckning
livnär sig på kött än de som lever i varmare
klimat. Därför tror man att kostvanorna förändrades i Norden i och med att klimatet
förändrades. Samtidigt hade skaldjur blivit
vanligare att äta hos dem som bodde nära
större vatten. Ett exempel på det är bosättningen Ertebøllekulturen kvarlämningar vid
Limfjorden. Där finns rester efter 500-600
års bosättning som lämnat så enorma mängder matrester att platsen fått ge namn åt tiden. Redskapen hade förändrats något och
tvärpilar av flinta, yxhuvuden av flinta och
harpuner för säljakt tillverkades.
fler omgångar kan man se då fler golvlager
är lagda på varandra, där kanske rester av avfall också lämnats kvar istället för att kastas
ut i sjön. Många av de sjöar som fanns då
har med tiden förvandlats till konserverande
mossar.
Redskapen berättar mycket om vardagslivet.
För att kunna fiska gjordes nät av växtfibrer,
medan krokar och ljuster tillverkades av ben
eller horn. Pil och båge, spjut och harpun
användes då större djur jagades.
För att göra en båge användes alm. En
båge var ungefär lika långa som de män som
använde dem. Pilarna av hassel utrustades
med styrfjädrar och spets eller hulling av
vass flinta, som lätt trängde in i jaktbytet. Pil
och båge användes vid uroxjakt redan för
9 000 år sedan.
Jaktrester visar att man delade sig i mindre
grupper som förmodligen bestod av kärnfamiljen. Den boplats som användes under
vinterhalvåret samlade mer människor och
var mer varaktig, där var också tillgången på
föda bättre och jämnare.
Det finns ett exempel från Varangerfjorden i Norge som visar att fjordens tillgång
på mat innebar att en permanent vinterbosättning inrättades där som sommartid splittrades i mindre grupper. Ett nittiotal hus har
hittats där som gjort det möjligt för flera
hundra människor att bo på samma plats.
Boplatser
Kunskaperna om jägarstenåldern har kommit från olika ställen i Europa, inte bara från
Danmark och Sverige, och från början var
boplatser vanligast i inlandet vid sjöar eller
igenväxande vattendrag. Man bodde vid
stranden i en låg, ofta rektangulär, hydda
gjord av grenar, som var olika stor. Golvet
täcktes av bark eller näver och elden, eller
eldarna, isolerades av sand. Om eldstäderna
varit mer än en har det tolkats som att kanske två familjer eller olika generationer bott
tillsammans, men vanligast var kärnfamiljen
och en eldhärd. Att en plats varit bebodd i
Figur 3: Trindnackig diabasyxa från tidig bondestenålder, Ralingsås, Lomaryd socken. Hålet antyder att
yxan också använts som tyngd.
Social struktur
Kärnfamiljerna höll samman i en ännu större
grupp. Medlemsantalet i den större gruppen
3
bestämdes av att det behövdes tillräckligt
många jägare som tillsammans kunde skaffa
tillräckligt jaktbyte. En så pass stor grupp
innebar ett umgänge mellan generationerna
där de äldres kunskaper fördes vidare till de
yngre. Dessutom måste gruppstorleken vara
väl avvägd till tillgången på mat. För många
människor på samma plats hade för snabbt
förbrukat den föda och den ved som fanns i
närområdet. Ju längre avstånd ju mer energi
gick åt till att införskaffa det dagligt nödvändiga.
Grupperna ingick i sin tur i en stam som
fyllde viktiga funktioner, där utbyttes erfarenheter eller nyheter och giftermål ingicks.
Det var praxis att söka sin partner utanför
jaktgruppen men inom stammen. På så vis
undveks inavel och incest, samtidigt som
släktband uppstod mellan olika jaktgrupper.
Förmodligen förenades de olika jaktgrupperna också med liknande dialekter.
grupp om fem personer. Kanske symboliserar bara ristningen det rörliga livet som gjorde det livsviktigt att hålla grupperna små för
att underlätta snabba förflyttningar.
All föda användes genast eftersom det var
omöjligt att hushålla eller lagra mat. Rörligheten innebar också att gamla och sjuka
lämnades kvar för att dö, för att de andra
skulle överleva. Samma öde gällde barnen.
En kvinna kunde bära ett barn medan mannen alltid bar sina vapen till försvar eller jakt.
För att fler barn skulle överleva krävdes att
de kunde gå själva, därför föddes förmodligen barnen med flera års mellanrum. Men
det var inte bara rörligheten som avgjorde
hur många barn en familj kunde ha. Det
gällde också att se till att antalet människor
inom territoriet inte överskred det antal som
kunde få sin föda från det. Det var oerhört
viktigt att upprätthålla balansen i naturen så
återväxten inte rubbades. I jägarsamhällen
har alltid folktätheten varit låg, eftersom antalet människor anpassats efter att överleva
sämsta möjliga omständigheter.
Organisation
Jägarfolkens rörliga levnadssätt begränsade
möjligheterna att samla på sig ägodelar. Därför kunde kulturen inte baseras på materiellt
ägande eller en maktstruktur byggd ekonomi, vilket inte behöver betyda att maktstruktur saknades. Den ledning som fanns baserades på informellt ledarskap som uppstått
under kristider och skiftade mellan olika personer beroende av vems skicklighet som behövdes.
Inom stammen kände de olika grupperna
till varandra och hur man förflyttade sig,
därför gick det att undvika varandras områden för att inte tära på resurserna där. Men
också själva stammen hade ett ”basområde”
vars storlek varierade med stamstorleken.
Troligen hade de större stamenheterna också
kontakt med varandra och den vida kontakten ledde med tiden till relativt enhetliga kulturformer.
Kvinnans ställning
Då det mer rörliga livsmönstret ersattes med
ett mer bofast avgjordes inte kvinnans behov av barnbegränsning längre, eftersom
människorna därmed blev mindre beroende
av yttre villkor.
Kvinnan var mer beroende av boplatsen
än mannen eftersom hon tog hand om barnen hemma. Av mannen krävdes fysisk styrka och rörlighet och att ibland vara borta
under längre tid. Men kvinnan kunde bidra
till försörjningen hemma genom att i närheten samla växter, insekter, smådjur och fisk,
som i varma trakter stod för stor del av
kosthållet. Eftersom hon kunde skaffa mat
var hon relativt jämställd med mannen.
Först under bondestenåldern försämrades
kvinnans ställning.
Kärnfamiljen
Storleken på kärnfamiljen har nämnts tidigare. Det finns en 8000 - 10.000 år gammal
ristning på ett uroxben från Själland med en
4
Kultur
döde har samma samhälleliga status som i livet. Därför är det betydelsefullt hur kroppen
hanteras efter döden för hur livet därefter
ska ta sig ut, och resan till dödsriket kan bli
mödosam varför gravgåvorna är viktiga.
Människorna började redan under den äldre
jägarstenåldern offra till gudar eller makter.
Moderna studier har visat att människorna
under jägarstenåldern inte alls ständigt levde
på svältgränsen, den nödvändiga tiden användes till att skaffa föda, och resten var fritid. Idag tänker vi oss fritid som tid för skapande och möjlighet att utveckla oss. Under
jägarstenåldern var det inte så, det gick inte
att planera eftersom livets nödvändigheter
inte kunde lagras. Därför upplevdes inte den
tid som eventuellt blev över som fri utan
som tid för väntan i natur. Senare utvecklades kulturformen för jägarsamhällena med
regler och tankar och föreställningar om tillvaron. Deras förställningsvärlds kan ibland
skymta på ristningar och gravskick, men myter och ursprungsberättelser eller föreställningar om liv och död har inte bevarats på
samma sätt.
Det rörliga livet bestämde livsmönstret i en
jämlik kultur. Mannen ansvarade för jakt och
försvar, medan kvinnan ansvarade för att
samla och sköta hushållet, och alla uppgifter
ansågs lika viktiga för att överleva. Rörligheten gjorde det nödvändigt med få materiella
saker, vilket i sin tur innebar att det heller
inte innebar prestige att ha många saker.
JÄGARSTENÅLDER I JÖNKÖPINGS LÄN
För ungefär 10 000 år sedan när klimatet
förbättrades påverkades floran och faunan,
den skog som för gott etablerades var öppen
och bestod av björk och tall. Där trivdes
björn, älg, varg, rådjur, kronhjort och uroxe.
Ungefär 1000 år senare var klimatet ännu
bättre och hasseln kunde växa.
Då var Storbritannien, Danmark, Skåne
och kontinenten en sammanhängande landmassa och samma kultur - Maglemosekulturen - fanns över hela området. Den var också den första kultur som fick större spridning i Sverige, vilket bland annat kunnat bestämmas i den bosättning som fanns i Anderstorp.
Filosofen Lévy-Bruhl motsade redan för 100
år sedan att naturfolkens tänkande var primitivt och underlägset vårt sätt att tänka. Antropologen Lévi-Strauss delade in tänkandet
i ”vilt” och tämjt. Skriftlösa folk förknippas
med vilt tänkande som är lika logiskt som
vårt vetenskapliga sätt att tänka. Som jämförelse är vårt tämjda tankesätt hämmat och
analytiskt. Man menar att båda sätten att
tänka finns hos den moderna människan i
konst, musik och litteratur.
Stenåldermänniskan var alltså till vissa delar som vi och till andra delar annorlunda.
De såg ut som vi, hade ett språk, intelligens,
intellekt och känslor. Skulle världsbilden
däremot jämföras räcker det för oss att gå
100 år tillbaka i tiden för att var en helt annan. Det finns exempelvis olikheter med hur
vi behandlar döda och ser på den döde. På
stenåldern lämnades kanske gravgåvorna hos
den döde för att då det var dags kunna följa
med i förandligad form. Men gravgåvor kan
tolkas på många sätt. Det finns många generella tankar kring döden oberoende av kultur
och sociala sammanhang. Man kan tro på ett
liv efter döden, en själ, att själen förenar sig
med förfäderna. Själen kan verka bland de
levande, den kan kräva respekt och uppmärksamhet. Likaså finns tron på att den
Länets äldre historia
Det saknas säkra huslämningar från jägarstenåldern i. Däremot finns omkring 300
stenåldersboplatser registrerade i Fornminnesregistret och det finns fynd i länets alla
socknar. Flest spår efter jägarstenåldern
finns i den sydvästra länsdelen.
Jägarstenåldersmänniskornas spår i länets
landskap kan avläsas olika. De flesta lösfynd,
boplatser och gravar har geografiska lägen
som visar att vattendragen spelade stor roll
både för den första och senare bebyggelsen i
bygden. Människornas bosättningar spreds i
5
första hand genom de större vattenvägarna
och deras biflöden. Den första invandringen
skedde i sydväst framför allt via Lagan och
Nissan med sina vitt förgrenade vattensystem, av vilka en del idag är mossar och
myrmarker. Men det finns också gott om
fynd kring Vidöstern och Storbolmen från
äldre och yngre stenålder. Längs dåvarande
Fornbolmens tidigare sjökant ligger boplatserna som uppträdda på ett band. De förekommer också kring Emån i öster, och i
norra länsdelen kring Huskvarnaån och vid
dåvarande Vätterns södra stränder – från i
väster Bankeryd till Gränna i öster-, och vid
Svartåns norra ände.
Nennesmo
Storbolmen som nämndes tidigare som tidigt bosättningsområde, hade sitt utlopp i
Nissan genom Lillån och Refteleån, därför
har dess omgivningar förmodligen befolkats
genom att människor tagit sig dit via Nissan.
I Nennesmo vid Refteleån fann arkeologerna
sommaren 2002 en boplats invid vattnet.
Där fanns också rester från jägarstenåldern.
De olika fynden visar olika val av råmaterial.
Flinta användes mer i de södra länsdelarna
och är en bristvara i de norra, där har istället
fler yxfynd av diabas gjorts i större utsträckning. Det enkla urval som finns visar att
människorna levde i en rörlig fångst, eller jägarkultur, som huvudsakligen livnärde sig på
genom att samla, jaga och fiska.
Vid Bolmen fanns bästa tänkbara förutsättningar för åretruntboende och långvariga
jaktexpeditioner kunde göras till områdena
omkring. De tillfälliga boplatserna som användes då har naturligtvis lämnat betydligt
färre spår än de bofasta.
Länets äldre stenåldersboplatser
I länet har fynd gjorts fram för allt i den
sydvästra länsdelen på ett hundratal platser
från den jägarstenåldern. I det fyndrika Värend finns gott om hällkistor som påvisar
kontakten söderöver. Det är exempelvis i
Forsheda och Anderstorp som bland annat visade Anderstorpsboplatsen och Draftinge i Ås
socken och betydligt senare, 2002, Nennesmo
i Reftele socken. Både Draftinge och Anderstorpsboplatsen låg vid den då två meter
högre liggande strandlinjen vid Storbolmen.
Härdar och flintavslag, av sydskandinavisk
flinta av hög kvalitet, från äldre och yngre
stenålder visade hur länge platsen använts.
Anderstorpsboplatsen
Vid ett sandtag i Anderstorp hittades 1989
några trindyxor och flintavslag, därför kontaktades arkeologer för att se på fynden och
för att undersöka platsen. Fynden var från
jägarstenåldern och påvisade att det funnits
en boplats cirka 3 kilometer sydväst om Anderstorp i byn Lövås utmarker. Den stora
mängden smältvatten hade bildat en jättestor
sjö, Storbolmen, med avrinning i Nissadalen.
I och med att isen retirerat norrut påbörjades landhöjningen och Storbolmens vatten
minskade för att bli jord. Den första växtligheten bestod av gräs och låga buskar som
med tiden ersattes av skog av tall, björk och
hassel.
Tidigare hade flintyxor hittats i området.
Det undersökta området innehöll bland annat en mängd flintavslag och redskap, enstaka brända ben, förkolnade hasselnötsskal
och skärvstenar. Då fann arkeologerna också
ett tusental flintredskap och ytterligare avslag. Två ställen dominerade som fyndplatser. Boplatserna tolkades som säsongsan-
Figur 4: Karta över Jönköpings län.
6
vända under jägarstenålderns jakttid (under
maglemosekulturen), eftersom där fanns karaktäristiska redskap gjorda med mikrospånteknik. Allt i ett inlandsläge med närhet till
olika vattendrag, men också riklig tillgång till
fisk, fågel och villebråd i skogen. Då ringlade
sig Anderstorpsån runt boplatsen och
svämmade varje år över, dessutom var mossor och torvmarker under förhistorisk tid
öppna vattendrag.
De många flitavslagen visar på att mycket
små redskap användes, sällan mer än 5 centimeter långa, är tidstypiska. De slogs från
små flintstycken och tillverkade redskap av
dem. Sylvassa spetsar limmades fast på pilskaft för att fungera som hullingar eller spetsar, eller så användes spetsar av sten.
Figur 6: Troligen offerfynd sen från bondestenålder,
av flintdolkar och flintskära från Betarp i Burseryd
socken.
Dumme Mosse och Gisebo
Det finns alltså betydligt färre fynd i länet
från jägarstenåldern än från bondestenåldern. Den äldre stenålderns fångstsamhällen
vid den forntida Vättersjön ligger förmodligen under minst 20 meter grus och avlagringar. Ett av två kända fynd är de två tandade ljusterspetsarna från Dumme Mosse invid
nuvarande Axamo flygplats i Sandseryds
socken utanför Jönköping. Spetsarna gjorda
av hjortben är 18 centimeter långa, de var
fästa vid ett träskaft och användes till ljusterfiske. De är typiska redskapsfynd från maglemoseboplatser och eftersom Dumme Mosse
tidigare var en sjö kan en sådan mycket väl
ha funnits där. Allteftersom sjön blev mosse
konserverades de föremål som fallit i den.
Andra fynd, merparten från 5 000 f Kr –
2 000 f Kr, påträffades i Gisebo strax norr om
Jönköping. Här hittades en plattformskärna,
skrapor och tvärpilar, men också grop- och
trattbägarkeramik och stenredskap.
Figur 5: Fynd från jägarstenåldern gjorda i Lövås,
Anderstorp, som visar 1 mikrospånkärna, mikrospån,
mikroliter.
Där fanns också andra verktyg, som borr,
mejsel, hyvel, sågblad, olika skrapor och knivar, dessutom universalverktyget stickel för
att bearbeta horn, ben och trä. Verktygen
hade bearbetats så att de gjorts greppvänliga
och utformade för att användas med träskaft.
Boplatsen var tydligen belägen så att olika
kulturyttringar kunde påverka människorna
där. Från söder och sydväst kom den skånska och danska maglemosekulturen och från
väster kom den västsvenska Sandarnakulturen.
Kanske gick det att upprätthålla kontakter
med hjälp av de olika vattensystemen, så det
gick att träffa andra befolkningsgrupper eller
fränder och för att bedriva byteshandel. Hur
som helst är Anderstorpsbosättningen en
expansion norrut utgången från i syd eller
sydväst. De var alltså inte isolerade utan ingick i ett större sammanhang av geografiskt
spridning.
7
ALLMÄNT OM MÄNNISKORNAS LIV UNDER BONDESTENÅLDERN
För ungefär 10 000 år sedan förbättrades
klimatet samtidigt som befolkningen ökade
då den senaste inlandsisen försvunnit. Det
innebar att en förändrad livsstil med ökat inslag av specialisering för jakt och insamling
uppstod, vilket inte skett vid de tidigare klimatförändringarna. Men vid denna tid hade
människans intellektuella utveckling gått så
långt att de omgivande kraven på en förändrad livsstil var möjlig. Förändringarna började för omkring 10 000 – 12 000 år sedan i
Främre Orientens högt belägna bergsplatåer
i dagens Iran, Irak och Palestina där förädlingen av korn och vete långsamt skedde,
samtidigt som får och getter - senare också
svin och nötboskap - blev tamdjur. Därifrån
spred sig den nya livsstilen till Balkanhalvön
omkring 6 000 f Kr, och fortsatte till Medelhavsområdet omkring 5 000 år f Kr, för att
nå och etableras i Skandinavien omkring
4 200 f Kr. Övergången till jordbruk innebar
att människorna kunde börja samla för sämre tider och de blev därmed bofasta.
Överskottet användes till konsumtion, och
teknisk- eller kulturell utveckling. Men på
samma gång som en sorts oberoende av naturen utvecklades uppstod ett annat. Även
om det gick att samla på hög för sämre tider
krävde både djurhållningen och jordbruket
tillsyn. Eftersom en större befolkning kunde
livnäras blev barnbegränsning inte längre lika
viktigt, vilket innebar att befolkningen ökade
relativt snabbt. Befolkningsökningen skapade i sin tur ett beroende av det fortfarande
ganska begränsade jordbruket. Människan
påverkades också av jordbruket ras genom
de nya födoämnen som följde med det. En
annan konsekvens av den ökade och mer
tättboende befolkningen var ökade risker för
epidemier och sjukdomar. I det samhälle
som baserades på svedjebruk och hacka levde kvinna och man förhållandevis jämställda
där kvinnan stod för en stor del av odlingsarbetet. Den jämställdheten anses ha försämrats under bondestenåldern då jordbru-
Figur 7: Ljusterspetsarna av hjortben från jägarstenåldern. De hittades under tidigt 1900-tal på Dumme
Mosse strax sydöst om Jönköping.
Föremål och andra fynd visar att jordbruk
sakta kom att bli en del av människornas liv.
Olika yxtyper visar att de användes tillsammans med eld för skapa öppen mark, som
sedan kunde användas som betesmark eller
som åker. Sädespollen kan berätta om växter
som odlats i öppen mark vilket betydde att
ädellövskogen fick stå tillbaka. Också i keramik har sädespollen från vete hittats vid
Giseboboplatsen i Skärstad socken.
Från tidig yngre stenålder blev människorna
mer bofasta då de började överge jägarlivet
för att istället ägna sig åt tamboskap och
jordbruk. Det syns också på att de anlade
stora gravar under hög eller i hällkistor.
8
Omfattningen av det första jordbruket varierar över tid och rum på grund av naturliga
förutsättningar, men också för att de ursprungliga livsstilarna skiftat. Generellt går
det ändå att säga att bondebygden började
bli en del av människors liv under denna tid.
Boplatser och gravar
Under den senare delen av jägarstenåldern
bodde människorna antingen vid kusten eller
vid vattendragen inne i landet. Eftersom de
goda jordarna inåt landet blev attraktiva förändrades bosättningsförhållandena i och
med bondestenåldern. Där levde människorna i enkla hyddor eller i rektangulära
långhus med en mittrad av kraftiga stolpar.
Under slutet av bondestenåldern blev bebyggelsen tätare och de första små byarna
uppstod i Skåne och Danmark.
Om kända gravar används som ett tecken
på bondestenålderns etablering kommer en
del intressanta fakta i dagen. Under trattbägarkulturens tid uppfördes olika typer av
stora stenkammargravar i södra Skandinavien, en välspridd sed i hela Västeuropa där de
nordligaste finns här.
Merparten av Västeuropas dösar finns på
platser med blåst och kargt landskap, främst
vid kusterna, som var mindre lämpade för
jordbruk. I Sverige finns de där jordbruket
haft minst betydelse, exempelvis längs Skånes öst- och västkust. Eftersom jordbruket
ännu inte var befäst var tillgången till vatten
med dess olika möjligheter att skaffa mat
mycket viktigt. Det betyder att ekonomin
baserats på kusten istället för på jordbruk.
Dösen gjordes aldrig i glesbygder, vilket betyder att större mängder människor bott på
samma plats där de finns.
Senare gravar utformades som gånggrifter
eller hällkistor, och de betyder att livsformen
med jordbruk kommit för att stanna. Därför
förekommer de oftare inåt landet där den
bördigare och öppnare jorden fanns.
Figur 8: Fynd från tidig bondestenålder i Uppgränna.
Det är en trindyxa av diabas, en spetsnackig yxa av
flinta, en tunnackig yxa av diabas och två tunnackiga
flintyxor.
ket krävde större fysisk styrka i och med att
årdret delvis ersatte hackan som jordbruksredskap. Under bondestenåldern dök också
stridsyxor upp tillsammans med befästningsanläggningar i Norden.
Jordbruket introduceras i Sverige
Det är sädespollen som givit oss kunskapen
om när jordbruket kommit till södra Skandinavien och Mellansverige. Därför går det att
tidsbestämma tillbakagången av den tidigare
alm och lindskogen till förmån för sädesslag
och växter som trivdes i öppna, ljusa, landskap. Bra klimat och nya verktyg – som den
tunnackiga flintyxan – gjorde det möjligt att
tillämpa de nya kunskaperna.
Omkring 4 000 år f Kr hade kunskapen
om att odla grödor etablerats i södra Skandinavien. Av de olika kulturerna var människorna i Ertebøllekulturen de första att lära
sig odla grödor, naturens gåvor användes
med stor insikt. En annan positiv faktor för
att börja odla var man flyttade inte så ofta
mellan sommar och vinterboende. Därför är
det inte heller någon slump att keramiken
dök upp tidigast hos dem.
9
Samhällsordning
avancerad social struktur i ett sammansatt
samhälle.
Sett i ett historiskt perspektiv levde människan under jägarstenådern under ganska
goda förhållanden. Antalet människor anpassades till de resurser som fanns, men
folktätheten var låg eftersom man strävade
efter att inte behöva använda sig av de närboendes revir. Det innebar också att människorna levde harmoniskt i fred med varandra, eftersom behoven av mat och annat
nödvändigt räckte till alla.
Gravarna berättar utöver hur människorna
levde och vad de levde av också något om
en social struktur i det samhälle som sakta
byggdes upp. Bara att uppföra ett döse, en
gånggrift, eller en hällkista, visar att det måste bott många människor på samma plats,
annars hade det inte varit möjligt att bygga
dem. Men det krävdes också organisation,
vilket i sin tur innebär att det fanns ett ledarskikt som kunde samla ihop tillräckligt
många människor.
Möjligheten att kunna avsätta arbetskraften för att kunna bygga graven visar också
mått på ett visst välmående. Alla behövde
inte längre arbeta oavbrutet för att skaffa
den mat som behövdes. Men det kan också
betyda att någon ville visa sin plats i samhället som ledare, eller visa sammanhållningen
hos den grupp människor som bodde där.
Dessutom hade gravplatsen betydelse för att
utföra kunna genomföra riter eller religiösa
kulthandlingar.
Förmodligen lämnades jordbrukets överflöd till hövdingen eller ledarna. Det ålåg sedan denne, eller dem, att förvalta detta överflöd, för att senare kunna använda det för
gemensamma syften vid ceremonier eller om
någon form av nödläge uppstod. Denna redistribution kan tolkas som en tidig form av
skattesystem och fungerade förmodligen
under hela den nordiska forntiden från Hedenhös till järnåldern.
Under den senare delen av bondestenåldern har bland annat importerade metallföremål uppvisat ökade kontakter med omvärlden. Samtidigt utvecklades inhemsk
gruvdrift med flinta i början till en omfattande handel med områden i norr – som
Småland - där flinta var en bristvara.
BONDESTENÅLDERN I JÖNKÖPINGS LÄN
Under trattbägarkulturen uppstod en klimatförsämring som medförde ett kallare och
fuktigare klimat som ledde till att mossarna
blev överväxta. De döda begravdes i dösar
och gånggrifter. För att anpassa sig till sämre
odlingsförhållanden blev bönderna ibland
tvungna att finna nya vägar att försörja sig
på.
Figur 9: Fynd från länets bondestenålder. Två båtformiga stridsyxor, en tjocknackig håleggad yxa av
flinta och en tjocknackig diabasyxa.
Handeln inom och utom landet föreutsatte
att allt producerat överskott omvandlades till
produkter som kunde säljas. Den krävde
också organiserad ledning och administration. Att det ledandet skiktet fanns visar
gravbyggena, men sättet att styra förstärktes
under bondestenålderns slutskede med
I Norden innebar det antingen specialisering
eller blandekonomi. Det innebar också att
större markområden användes för odling
eller bete. Skåne, Öland och kanske Gotland, alltså de zoner som än idag har de bästa klimatzonerna.
10
Korn och vete odlades, samtidigt som
människorna höll får, getter och kor. I Sverige rörde det sig om den västra delen,
Under trattbägarkulturen tvingades alltså
bönderna att antingen vandra vidare, eller att
delvis återgå till den gropkeramiska kulturen
som präglades av jakt och fångst. I de äldre
boplatserna längre in i landet finns rester av
trattbägarkulturen. Redskapsmaterial och val
av boplatslägen visar släktskap och anknytning till den äldre bondenäringen. Denna period övergav människorna i princip jordbruket och boskapsskötseln, men keramiken visar att de behöll tekniken de utvecklat.
Skånska fynd från bondestenåldern visar att
flinta bröts regelmässigt i gruva, vilket i sin
tur visar på flintans betydelse. I södra Vätterbygden finns tyvärr mycket få säkra belägg för bondestenåldersboplatser, men några nämns nedan.
ger som innehöll flinta och keramik visade
att människor bebott platsen sedan bonde
Figur 11: Länets äldsta fynd är gravgåvor från båtyxkulturen i Helmershus, Värnamo.
stenålderns övergång till bronsålder omkring
2 000 f.Kr. Boplatsen hade dolts under högar från en gravfält anlagt under vikingatiden
omkring 3 000 år senare.
Ekeberga
I Bankeryd, ungefär en mil nordväst om centrala Jönköping har tidigare en boplats legat i
ett nordvästligt lutat dalstråk. Där har fynd
av välgjorda flintskrapor och flintspån gjorts
i Ekeberga.
Gisebo
När den nya E4:an skulle byggas utmed Vätterns östra strand undersöktes en av länets
stenåldersboplatser en knapp mil sydost
om södra Vätternstranden i Gisebo. Boplatserna upptäcktes 1958 då arkeologerna fann
24 gropar, som mestadels fungerat som härdar för att underlätta matlagning och att ge
värme, i andra fanns avfallsrester från människor. Där fanns bland annat också keramikskärvor, spån och flinta som hade formats för att användas som pilar och skrapor.
Gisebofynden visar att människorna tillverkade redskap, att skinn skrapades rent med
skärvor av flinta och att korn, enkornigt vete
och emmervete förvarats i krukorna. Ett
visst materiellt överskott kan uttydas av att
krukorna dekorerats med streck och intryck,
det tyder också på att den lokala trattbägarkulturen var på väg att utvecklas till gropkeramisk kultur.
Figur 10: Flintafynd från Ekeberga i Bankeryd. En
skedformig skrapa, avslag med hög skrapegg och två
spån.
Nästa
I Nästa i Kärda socken tolkades de 9 stolphålen i rad vid utgrävningarna 1990 som
möjliga rester efter ett långhus. Ett kulturla-
11
Länets stenåldersgravar
Figur 13: Grav från sen bondestenålder i Klåfvehalla,
Åkers socken.
Figur 12: Fynd från boplatsen vid Gisebo. Här finns
två skrapor, en kärna och en tveeggad pilspets, två
spån av flinta och sex keramikskärvor.
Eftersom människan levde här i länet finns
hällkistor kvar som spår av dem. De är stenkistor eller gravmonument från den senare
delen av stenåldern. Då hade jordbruket
återhämtat sig och utgjorde tillsammans med
djurhållning grunden för människans livnäring.
Stenåldersliv
Under bondestenåldern blev alltså klimatet
bättre än det varit under den jägarstenåldern,
därför förbättrades med tiden möjligheterna
att odla. Sedan blev klimatet ytterligare bättre. Jordbruket genomfördes med svedje- eller hackbruk. Det innebar att de lättbearbetade lerblandade sandjordarna kring Gränna,
Visingsö och Skärstadalen vid södra Vättern,
och den sandiga jorden kring sjöarna Storbolmen och Vidöstern i länets sydvästra del,
var bra odlingsmarker. Svedjebruket krävde
stora jordarealer. Jorden som inte gödslades
blev snabbt näringsfattig och måste ligga i
träda för att åter hämta sig. Det innebar att
nya jordytor måste röjas och att människorna ibland kunde tvingas förflytta sig. Denna
rörlighet kom med tiden att skapa insikten
om äganderätt, eller vad som var mitt och
ditt. I praktiken innebar det att några fick
tillgång till mer attraktiva odlingsområden än
andra och därför är det ingen slump att hällkistor ofta är väl synligt och högt placerade i
god odlingsmark
Trots bofasthet och odlingar under bondestenåldern bestod ekonomin fortfarande
delvis av att samla och fånga. I bygder med
sämre odlingsförutsättningar var det kanske
alltid nödvändigt att fiska, jaga. Regionala
och lokala skillnader i livsbetingelser påverkade människornas liv då som nu.
Figur 14: Grav från sen bondestenålder i Grytås,
Åkers socken.
Under mitten av bondestenåldern förändras
gravsättningsskicket. De kollektiva gravar
som använts tidigare ersattes nu av ensamgravar under hög. Dessutom fick den döde,
från öst till väst i hela Europa, med sig nya
sorters föremål i dem, som stridsyxor eller
snörornamenterad keramik. Människorna
12
levde i det som kallas stridsyxekulturen, men
i Sverige benämns tiden efter de båtformade
stridsyxorna båtyxekulturen.
flintyxor och keramikkärl nedlagda som
gravgåvor. Det är osäkert hur graven egentligen sett ut från början, och det beror inte
bara på att det är två gravar ovanpå varandra, gravarna låg från början i en kulle –
som kan vara naturlig eller gjord.
Båtyxekultur
Den svenska båtyxekulturen utvecklades
kanske med utifrån kommande impulser under trattbägarkulturens slutskede och har
samma utbredning som den.
Sammantaget kan båtyxegravarna i Jönköpings län sägas vara minnesmärken efter
människans anpassningsförmåga i föränderliga tider.
Hällkistor
Hällkistan användes som begravningsform
under den sena delen av bondestenåldern,
men användes också under bronsåldern och
järnåldern. Stenålderns hällkistor var kollektivgravar där människor kunde begravas vid
fler än ett tillfälle. Gravkammaren byggdes
av sido- och gavelhällar med täckande takhäll. Tillsammans formade de ett slags stenkista i en sluttning, eller som vanligast var,
under en jordblandad stenpackning, ett röse
eller en jordhög.
Figur 15: Fynd från båtyxekulturen under mitten av
bondestenåldern. Båtyxa av diabas från Rosenlund,
Ljungarum socken i Jönköping.
Återigen var det ekologiska förändringar
som orsakade den kulturella utvecklingen
mot en gropkeramisk kultur. Klimatet blev
sämre igen och det blev nödvändigt att rationalisera. Det innebar att människorna i
vissa regioner fick återgå till en ekonomi
vars grund var fångst – gropkeramiker-, medan andra istället valde att röja ny mark och
utöka djurhållningen – båtyxekultur.
Det finns rikligt med gravfynd från tiden i
länet, åtminstone 130 stycken har klassats
som hällkistor. De är spridda över hela länet,
men flest finns i den södra delen som gränsar till det hällkisterika Kronobergs län. Rekordet har Göteryds socken där 100 hällkistor finns.
I Jönköpings län finns inga gravar från jägarstenåldern, de 9 båtyxgravarna från 2 8002 300 f Kr är äldst. De är oftast inte markerade ovan jord, och om de varit det, har
markeringarna med tiden ruttnat bort. I dem
fanns halvklotformade keramikkärl, flintspån
och håleggade tjocknackiga flintyxor. I andra
gravar från denna tid har lårbensformade
slipstenar, stridsyxor och smycken av bärnsten och ben påträffats.
Då utgrävningar genomförts, som exempelvis på Visingsö, har gravgåvorna varit typiska för tiden med sina enkla skafthålsyxor,
skrapor, flintpilspetsar, flintdolkar och keramik.
Naturligtvis har antalet hällkistor från början varit fler, många har förstörts av täktverksamhet och odlingsarbete.
Kylahov
Båtyxegraven från Kylahov, i Hångers socken,
har både en över och en undergrav och är
därmed unik efter Småländska mått mätt. I
dubbelgraven fanns flintspån, håleggade
13
Före Jönköping (1984) Börjesson K (red.). Småländska kulturbilder: Bohuslänningens Boktryckeri AB.
Goldman J (1999) Sagaholm. Tryckeri AB Småland:
Jönköping.
Gruvberger N (1994) Sveriges forntid – svensk folkkultur. 4e reviderade upplagan, Högskolan i Jönköping.
Gräslund (1989) Arkeologi och religion.
Gustavsson J (2000) Giseboplasten. En keramikstudie.
C-uppsats arkeologi, arkeologiska institutionen.
Göteborgs universitet. Göteborg.
Gustavsson J m. fl (2004) Arkeologerna vid Jönköpings läns museums vetenskapliga verksamhetsplan.
Under utarbetande. Jönköpings läns museum.
Jansson K (1994) Ett idéhäfte kring förhistorien – stenåldern. Lärarhandledning till stenålderslådan.
Jönköpings läns museum.
Stenberger M (1979) Det forntida Sverige. Berlings:
Lund.
Sten - och bronsålderns ABC (1991) Statens historiska
museum och författarna. Centraltryckeriet,
Borås.
Tiotusen år (1993) Börjesson K (red.). Småländska
kulturbilder.
Figur 16: En trerummig hällkista från Västergötland.
Trumpetaregården, Skrelunda, Härlunda socken.
REFERENSER
Bilder från Stenberger M (1979); Småländska kulturbilder 1984; 1992; 1993; 1997; Goldman J
(1999).
Det nära förflutna – om arkeologi i Jönköpings län
(1997) Börjesson K (red.) Småländska kulturbilder 1997.
14
Bilaga 1 Kronologisk indelning av svensk stenålder
Äldre stenålder
Paleolitikum ca 12 000 f Kr – 8 000 f Kr - Segerbroplatsen i Skåne.
Äldre stenålder
Mesolitikum - Jägarstenålder ca 8 000 f Kr – 4 000 f Kr
ca 8 300 f Kr – 4 000 f Kr
- Även kallad jägarstenålder
Maglemosekulturen störst.
- Ertebollekultur 5 200 – 4000 fKr som;
 Bøgebacken i Danmark och Skateholm i
Skåne
- Sandarnakultur
- Anderstorp, Forsheda, Ljungraum, Skrärstad, Gisebo
 Anderstorpsboplatsen
 Draftingeboplatsen, Ås sn
 Nennesmo, Reftele sn
 Gisseboboplatsen, Gisebo sn
 Dumemosse ljusterspetsar
Yngre stenålder
Neolitikum – Bondestenåldern ca 400 f Kr – ca 1800 f Kr
Tidig neolitikum
stad en
ca 4 200 f Kr – 3 300 f Kr
-Trattbägarkultur som på Ljungarum, Skär-
 Giseboboplatsen
Mellan neolitikum
ca 3 300 f Kr – 2 300 f Kr
- Trattbägarkultur
- Gropkeramikkultur
- Båtyxekultur
Ljungarum, Skärstad sn
 Giseboboplatsen. Gisebo sn
 Båtyxgravarna i Kylahov och Hånger
 skafthålsyxor, flityxor.
 Hällkistor
Sen neolitikum
ca 2 300 f Kr – 1 800 f Kr.
(Kopparstenåldern)
 Kärdaboplatsen
 Hällkistor
Bronsålder
ca 1 800 f Kr - ca 500 f Kr.
Järnåldern
ca 500 fKr.
 slagg, långhus
- Nennesmo, spridd, bebyggelse, stor rörlighet
15
Bilaga 2 Liten ordförklaring för svensk stenålder
Ambulerande jordbruk
Avslag
Bandkeramisk kultur
Ben
Bondestenålder
Båt
Bärnsten
Dumme Mosse
Dvärgbjörk
Dvärgvide
Dös
Ekblandskog
Eldslagningsflinta
Emmervete
Fibula
Gånggrift
Hackbruk
Hackor
Hällkista
Hällristningar
Jägarstenålder
Mesolitikum
Metkrok
Mjöd
Neolitikum
Postglacial tid
Pryl eller syl
Pålstav
Renjägartid
Råg
Skålgrop
Trattbägarkultur
Årder
- Odlingssätt där näringen i mullen utnyttjas helt. Därefter röjs och används ett nytt
odlingsställe, varvid det gamla odlingsstället återhämtar sig medan det återgår till
sitt vilda tillstånd. Kräver litet förarbete men stora arealer.
- I arkeologiska sammanhang det spill som uppstår då exempelvis en knivsudd
formas av flinta.
- Tillhör i norra Europa ertebøllekulturen där skafthålsyxan är typisk.
- Av (oxens mellanfots) ben gjordes bland annat harpunspetsar, knappar, knivblad,
mejsel, pryl och pärlor.
- Modern benämning av neolitikum.
- Det viktigaste transportmedlet. De äldsta kända är stockbåtar som härstammar
från den mesolitiska ertebøllekulturen.
- I stora delar av Europa och kring Östersjön ett eftertraktat material sedan tidigaste stenåldern. Användes exempelvis som gravgåva, djur- och människofigurer, eller
prydnad till klädedräkten.
- Sandseryd socken, Småland. Fyndplats för två benharpuner från mesolitisk tid.
- Vanlig i det senglaciala landskapet under jägarstenåldern.
- Som ovan.
- Oftast rektangulärt eller kvadratiskt placerade klippblock, 4-7 stycken, den äldsta
formen av megalitgrav avsedd för en individ.
- Skog dominerades av ädla lövträd – ek, alm, ask, lind, lönn - under den senare delen av den jägarstenåldern.
- Kraftigt rakt avslaget spån avnött av användning, påträffas i gravplatser och på
boplatser.
- Enradig, ålderdomlig veteform.
- Spänne eller ett slags säkerhetsnål av två delar.
- Megalitgrav som det finns 375 stycken registrerade i Sverige. En gång, ibland med
tröskelstenar, leder in till kammare. Täckt grav.
- Primitivt jordbruk där jorden bearbetades med hacka.
- Av sten, horn eller ben. Förekom redan under maglemosekulturen.
- Gravkonstruktion av stående stenblock täckta av andra hällar. Kan ha fler avdelningar och ha fler begravda i samma grav. Särskilt vanliga i inre Småland, speciellt
nära Ljungby. Är ofta nedsänkta eller täckta av hög eller röse. Vanliga fynd i dem är
flintdolkar, pilspetsar och enkla lerkärl.
- Finns över hela jorden. De äldsta i Norden är gjorda under stenåldern.
- Kallades tidigare mesolitikum.
- Kallas numer jägarstenålder, yxor av flinta började användas då.
- Det nu äldsta fortfarande använda redskapet. Det är omkring 10 000 år gammalt
från meolitikums Maglemosse- och Ertebøllekulturer.
- Sannolikt tillverkades dryck av jästa äpplen och nypon med honung redan under
stenåldern.
- Kallas numer bondestenålder
- Tiden efter den senaste istiden, den mellantid vi sannolikt lever i, började med en
kraftig klimat förändring för ungefär 10 000 år sedan vars optimum inträffade för
5-7000 år sedan.
- Förekom och kunde tillverkas i ben eller horn.
- Gammalt isländskt ord för yxa.
- Mesolitisk tid i Norden.
- kom inte till Sverige före järnåldern.
- Från slutet av stenåldern (eller järnåldern), den vanligaste hällristningsfiguren, 210 cm i diameter, gjordes enstaka eller för att bilda figurer.
- Står för jordbrukets etablering. Karaktäriseras av sin välformade keramik, odling
av vete och korn, getter, får och kor, samt dösar och gånggrifter.
- Började användas i jordbruket ca 3 000 f Kr. I och med att det börjar dras av oxar
under bronsstenåldern försämras kvinnans ställning.
16
Bilaga 3 Lästips för den som vill veta mer.
Andersson S m fl (1988) Fångstfolk för 8000 år sedan- om en grupp stenåldersboplatser i Göteborg. Göteborg.
Bergenblad H (1972) Tusenåriga gravar, stigar och kultställen i Vätterbygden. I Vår hembygd, 1972.
Browall H (1991) Om förhållandet mellan trattbägarkultur och gropkeramisk kultur. Västsvenska stenåldersstudier. Gotarc
Serie C. Arkeologiska skrifter No 8. Browall (red.) Persson & Sjögren. Institutionen för arkeologi, Göteborgs universitet. Göteborg.
Burenhult G (1982) Arkeologi i Sverige. Del I och II. Viken 1982, 1983.
Burenhult G (1986) Speglingar av det förflutna. Höganäs.
Burenhult G (1988) Länkar till vår forntid. Stockholm.
Börjesson K (1984) Förhistoria i Jönköpings kommun. I »Före Jönköping, Småländska kulturbilder«. Jönköping.
Gustavsson (2000) Giseboplatsen. En keramikstudie. C-uppsats Arkeologiska institutionen, Göteborgs Universitet.
Granlund E (1933) Vättern och landhöjningen. Mäster Gudmunds Gilles Årsbok 1933.
Gutehall A (1997) Huskvarnaviken – ett kulturlandskap under vatten. Det nära förflutna, Årsbok Jönköpings läns museum
1997.
Frängsmyr T (1976) Upptäckten av istiden. Studier i den moderna geologins framväxt. Stockholm.
Småländska kulturbilder 1977 (1977) Jönköpings läns museum. Fångster för 8000 år sedan (1988) Om en stenåldersboplats i Göteborg. Göteborgs arkeologiska museum.
Hårdh B (1989) Grunddragen i Nordens förhistoria. Lund.
Larsson M (1988) »Stenåldersbondens hus«. Populär arkeologi 6:4.
Malmer M (1975) Stridsyxekulturen i Sverige och Norge. Liber.
Rapport (2000) 1999 års fornminnesinventering. Värnamo, Sävsjö och Vetlanda kommuner. 2000:6. Riks antikvarieämbetet.
Stenberger (1979) Det forntida Sverige. Gebers.
Sten- och bronsålderns ABC (1991) Statens historiska museum och författarna. Centraltryckeriet, Borås.
Waldemarsson d (1984) Jönköpings traktens landformer. Före Jönköping. Årsbok Jönköpings läns museum 1984.
Uddevalla.
Wihlborg A (1978) Sagaholm. A Bronze Age Barrow with Rock-Carvings. I »Meddelanden från Lunds universitets historiska museum 1977-78«. Lund.
17