Riktlinjer för handläggning av skivepitelcancer och

 FÖRORD Dessa riktlinjer för handläggning av skivepitelcancer och basalcellscancer är framtagna av Sektionen för Dermatologisk Kirurgi och Onkologi (SDKO) inom Svenska Sällskapet för Dermatologi och Venereologi (SSDV). Riktlinjerna bygger till stor del på det material som togs fram i samband med utvecklingen av ett vårdprogram för Stockholm och Gotlandsregionen år 2005.1 De aktuella riktlinjerna publicerades för första gången på SSDVs hemsida (www.ssdv.se) den 16 maj 2008 och har sedan dess uppdaterats årligen (mars 2009 samt denna version). Avsikten är att detta dokument återkommande skall revideras av SDKO. Med denna utgåva hoppas vi att nå ut med våra handläggningsrekommendationer till alla läkare som arbetar med patienter som drabbas av skivepitelcancer och basalcellscancer. Målet med riktlinjerna är att närma oss en mer evidensbaserad, jämlik och kostnadseffektiv handläggning av det ständigt ökande antalet patienter som drabbas av dessa cancerformer. Riktlinjerna baseras på de kända data som fanns tillgängliga då dessa sammanställdes. Framtida studier kan självklart innebära att dessa riktlinjer ändras. Riktlinjerna är generella rekommendationer och skall betraktas som ett stöd för handläggning av patienter med skivepitelcancer & basalcellscancer. Avsteg från riktlinjerna kan och skall göras utifrån speciella omständigheter hos enskilda patienter. John Paoli Ordförande i SDKO Göteborg, den 1 september, 2010 FÖRFATTARE John Paoli Med dr, specialistläkare, Hudkliniken, Sahlgrenska Universitetssjukhuset (sammankallande) Mats Bjellerup Docent, överläkare, Hudkliniken, Helsingborgs Lasarett Bertil Persson Överläkare, Hudkliniken, Skånes universitetssjukhus Mikael Tarstedt Överläkare, Hudkliniken, Karlskoga Lasarett Susanne Uddströmer Överläkare, Hudkliniken, Gävle Sjukhus Ann‐Marie Wennberg Professor, överläkare, Hudkliniken, Sahlgrenska Universitetssjukhuset Riktlinjerna är granskade av SDKOs övriga styrelsemedlemmar: Ingela Ahnlide Överläkare, Hudkliniken, Helsingborgs Lasarett Torbjörn Boman ST‐läkare, Hudkliniken, Universitetssjukhuset Örebro Carin Sandberg Med dr, specialistläkare, Hudkliniken, Sahlgrenska Universitetssjukhuset Karin Terstappen Med dr, överläkare, Hudkliniken, Kärnsjukhuset i Skövde Agneta Troilius Med dr, överläkare, Hudkliniken, Skånes universitetssjukhus Mårten Walhammar Specialistläkare, Göteborgs Hudläkarmottagning 2
Följande arbetsgrupper har medverkat i olika skeden av framtagandet av dessa riktlinjer: 1. Beställare: Spesak för Dermatologi och Venerologi i Stockholm, Peter Lidbrink, Överläkare, Hudkliniken, Huddinge sjukhus. Lokala riktlinjer (konsensusarbetsgrupp) i Stockholmsregionen för skivepitelcancer och basalcellscancer i huden 2002‐2003: Mari‐Anne Hedblad, Överläkare, Hudkliniken, Karolinska Sjukhuset Anders Johanneson, Överläkare,Vällingby Läkarhus Hudklinik/Hudkliniken, Karolinska Sjukhuset Ingvar Lengstam, Överläkare, Hudkliniken, Karolinska Sjukhuset Tavi Kaaman, Överläkare, Hudkliniken, Södersjukhuset (Sammankallande) Toomas Talme, Överläkare, Hudkliniken, Huddinge Sjukhus Mats Törngren, Överläkare, Danderyds Sjukhus Peter Wallberg, Överläkare, Hudkliniken, Södersjukhuset 2. Beställare: Stockholms Läns Landsting. Vårdprogramgrupp för Stockholm och Gotland 2003‐2005: Lennart Blomqvist, Överläkare, Plastikirurgiska kliniken, Karolinska Universitetssjukhuset Huddinge Johan Hansson, Överläkare, Onkologiska kliniken, Karolinska Universitetssjukhuset Mari‐Anne Hedblad, Överläkare, Hudkliniken, Karolinska Universitetssjukhuset Solna Lena Kanter Lewensohn, Överläkare, Klinisk Patologi och Cytologi Solna Jan Lapins, Hudkliniken, Karolinska Universitetssjukhuset Huddinge Mats Lidegran, biträdande Överläkare, ÖNH‐Kliniken, Karolinska Universitetssjukhuset Solna Anders Ljung, Plastikirurgiska kliniken, Karolinska Universitetssjukhuset Solna Barbro Lundh‐Rozell, Överläkare, Klinisk Patologi och Cytologi, Karolinska Universitetssjukhuset Huddinge Filippa Nyberg, Överläkare, Hudkliniken, Danderyds Sjukhus Helena Sjödin, Överläkare, Onkologiska kliniken, Karolinska Universitetssjukhuset (sammankallande) 3. Beställare: SSDV & Sektionen för Dermatologisk Kirurgi och Onkologi (SDKO). SSDVs arbetsgrupp för riktlinjer för handläggning av skivepitelcancer och basalcellscancer i huden 2003‐2006: Mats Bjellerup, Överläkare, Hudkliniken, Helsingborgs Lasarett Anders Johanneson, Överläkare,Vällingby Läkarhus Hudklinik & Hudkliniken, Karolinska Universitetssjukhuset Jan Lapins, Hudkliniken, Karolinska Universitetssjukhuset Huddinge (sammankallande) Bertil Persson, Överläkare, Hudkliniken, Universitetssjukhuset i Lund Mikael Tarstedt, Överläkare, Hudkliniken, Karlskoga Lasarett Susanne Uddströmer, Överläkare, Hudkliniken, Gävle Ann‐Marie Wennberg, Överläkare, Hudkliniken, Sahlgrenska Universitetssjukhuset 4. Beställare: SSDV & SDKO. Arbetsgrupp för en reviderad version och slutgiltig publikation av riktlinjer för handläggning av skivepitelcancer och basalcellscancer 2007‐2008: Mats Bjellerup, Överläkare, Hudkliniken, Helsingborgs Lasarett John Paoli, Specialistläkare, Hudkliniken, Sahlgrenska Universitetssjukhuset (sammankallande) Bertil Persson, Överläkare, Hudkliniken, Universitetssjukhuset i Lund Mikael Tarstedt, Överläkare, Hudkliniken, Karlskoga Lasarett Susanne Uddströmer, Överläkare, Hudkliniken, Gävle Ann‐Marie Wennberg, Överläkare, Hudkliniken, Sahlgrenska Universitetssjukhuset 3
SKIVEPITELCANCER I HUDEN I detta avsnitt beskrivs huvudsakligen skivepitelcancer (SCC = squamous cell carcinoma) som uppstår i solbelyst hud. Fakta och riktlinjer som presenteras bör inte appliceras till liknande tumörer lokaliserade anogenitalt, i slemhinnor eller till SCC som uppstår i kroniska sår, inflammerad hud, brännskador, o s v. EPIDEMIOLOGI SCC i solbelyst hud är en av de snabbast ökande cancerformerna i Sverige och utgör 10,0 % av alla infiltrativa cancerformer (basalcellscancer exkluderat) hos män och 7,5 % av all cancer hos kvinnor. Den årliga incidensökningen de senaste 10 åren är 3,9 % för män och 5,9 % för kvinnor. SCC är efter basalcellscancer (BCC) den vanligaste maligna hudtumören. År 2008 diagnostiserades 4529 nya fall av invasiv SCC och 6351 fall av skivepitelcancer in situ (SCCIS) i Sverige. Incidensen är 67,8/100 000 personår för män och 33,2/100 000 personår för kvinnor. Den högsta incidensen ses hos personer över 60 år i kroniskt solexponerad hud i huvud‐halsområdet. SCC på skalp och öron är mycket vanligare hos män medan kvinnor har något fler tumörer än män på underben2. ETIOLOGI Hög kumulativ dos av kronisk exponering för solljus är sannolikt den viktigaste riskfaktorn för SCC. Detta visar sig i att 75–85 % är lokaliserade till solexponerade ytor såsom huvud‐halsregionen och handryggar. Ljushyade individer med solkänslig hud löper störst risk att utveckla SCC3‐5. En klart förhöjd risk har också immunosupprimerade patienter6‐11, till exempel anses njurtransplanterade individer ha 100 gånger ökad risk12. Andra orsaker till SCC i huden är strålbehandling, kroniskt inflammerad hud, kroniska sår eller fistelmynningar, brännskador samt arsenik13‐21. Genetiska sjukdomen Xeroderma pigmentosum ökar tydligt risken att utveckla SCC22. Genital SCC har en stark koppling till infektioner med humant papillomvirus (HPV) och vissa fall är associerade med lichen sclerosus23‐30. DEFINITION Primär SCC i huden är en malign tumör som uppstår från de keratiniserande cellerna i epidermis eller hudadnexa. Den växer lokalt invasivt och har potential att sprida sig till regionala lymfkörtlar samt till 4
andra organ i kroppen. Kliniskt uppträder SCC ofta som en oregelbunden exofytisk tumör, med en central ulceration och/eller krusta samt med palpationsfynd i form av en infiltrerad lesion (Bild 1). Diagnosen och differentieringsgraden (högt, medelhögt eller lågt differentierad) ställs histopatologiskt3. Keratoacanthom är en mer benign variant av SCC som kan jämföras histopatologiskt med en högt differentierad SCC. Keratoacanthom har kliniskt en mycket snabbare tillväxt31 och kan beskrivas som en exofytisk, vulkanlik tumör med central hornplugg. Keratoacanthom går ofta i spontan regression efter flera månader men fall med fortsatt växt och metastasering finns beskrivna32,33. FÖRSTADIER TILL SCC Aktinisk keratos (AK) Aktiniska keratoser är mycket tidiga förstadier till SCC. Kliniskt är aktiniska keratoser (AK) enstaka eller multipla, rodnade, fjällande, ibland kliande maculae som uppstår på solexponerad hud (Bild 2). Histopatologiskt ses intraepidermala proliferationer av atypiska keratinocyter med dysplasi av varierande grad. Det finns olika histopatologiska typer av AK (hypertrofisk, lichenoid, pigmenterad och akantolytisk typ). Aktiniska keratoser har låg risk att progrediera till invasiv SCC och kan även gå i spontan regression34,35. För patienter med utbredda AK är risken att utveckla SCC större36. SCC in situ SCC in situ (SCCIS) eller Morbus Bowen är en intraepidermal SCC. Kliniskt uppstår det en eller flera långsamt växande, röda, fjällande, mer eller mindre infiltrerade maculae eller plaque med oregelbunden men väldefinierad kant (Bild 3). Histopatologiskt motsvarar SCCIS en skivepiteldysplasi som sträcker sig genom hela epidermis. Anogenital SCCIS (e.g., Erythroplasia Queyrat, bowenoid papulos, ’Vulvar Intraepithelial Neoplasia’ eller VIN) är ofta associerat med högrisk HPV. Dessa förändringar har sämre prognos än SCCIS som uppstår i solbelyst hud och skiljer sig även kliniskt och terapeutiskt37,38. Field cancerization Begreppet ’field cancerization’ användes första gången 1953 för att beskriva atypisk histologi i vävnaden kring oral SCC39. Inom dermatologi används det för att beskriva utbredda hudpartier med solskadad hud, förekomst av spridda förstadier till SCC och/eller invasiv SCC40‐43 (Bild 4). Denna kliniska bild ses ofta hos kraftigt solskadade äldre patienter och hos kroniskt immunosupprimerade, oftast organtransplanterade patienter. Vanliga lokaler är skalp (hos tunnhåriga män), ansikte, bröst, övre ryggtavla, underarmar, handryggar och underben. 5
PROGNOS Risken för metastasering av SCC i solbelyst hud (exklusive tumörer på öra eller läpp) uppskattas till 2‐5 %, och sker vanligen till regionala lymfkörtlar44‐46. SCC på öron, tinningar och skalp kan även metastasera till parotiskörteln46. Metastaseringsfrekvensen är beroende av tumörens lokal, storlek, tillväxthastighet, histologisk differentiering, etiologi och grad av immunosuppression. Tumörer större än 2 cm i diameter, lågt differentierade tumörer samt tumörer med växt ned i fettväv och underliggande strukturer har större metastaseringspotential. Snabbväxande (exkl. keratoacanthom) samt lokalt recidiverande tumörer har ökad metastasrisk. SCC på läpp och öra leder till metastaser oftare än tumörer i solbelyst hud. Mukokutana tumörer har ännu större risk, liksom tumörer utgående från kroniskt inflammerad, kroniskt ulcererad eller tidigare strålbehandlad hud. Även SCC hos immunosupprimerade patienter recidiverar och metastaserar oftare. Risken för lokala recidiv påverkas av behandlingsmetoden3,45,47‐52. HÖGRISKFAKTORER FÖR INVASIV SCC Nedanstående faktorer hos individ respektive tumör innebär ökad risk för att en invasiv SCC i huden skall recidivera, metastasera och/eller att nya tumörer skall uppstå47,52‐55: Klinisk information Histopatologisk information •
•
•
•
•
•
•
•
•
•
•
•
•
Tumörstorlek (diameter) > 2 cm (= T2) Tumörtjocklek > 4 mm Immunosupprimerad patient Tumörlokalisation läpp / öra / genitalt Tumör inom tidigare strålbehandlat område Tumör i anslutning till kroniskt sår eller fistel Tumör i ärr, framför allt efter brännskada Tumörrecidiv Bristande radikalitet Låg differentieringsgrad Tumörväxt perineuralt Tumörväxt intravasalt Tumörväxt i subkutan fettväv och / eller andra underliggande strukturer REMITTERINGSVÄGAR Många patienter kommer primärt att få sin SCC‐diagnos i primärvården där excision/biopsi kan utföras. Om patient eller tumör har en eller flera faktorer som återfinns i rutan om "högriskfaktorer för invasiv SCC" (se ovan) bör remittering ske till hudklinik. 6
För att patienten vid remissbedömning ska tas om hand på bästa sätt, bör remissen innehålla uppgifter om: • Tumörens diameter • Tumörens exakta lokalisation (om möjligt bifogas fotodokumentation) • Eventuell misstanke om regional metastasering • Eventuell immunosuppression • Kopia på eventuella PAD‐svar • Duration och tillväxthastighet • Eventuell blodförtunnande medicinering Hudläkaren utför, om indikation föreligger, en utvidgad excision. Vid behov av större kirurgi för detta ingrepp, tar hudläkaren eventuellt kontakt med plastikkirurg eller ÖNH‐läkare. Palpation av regionala lymfkörtlar skall alltid utföras54. Det rekommenderas att även palpera övriga lymfkörtelstationer. Helst bör även övriga hudkostymen inspekteras då det är vanligt att dessa patienter har andra förstadier till SCC eller annan icke‐melanom hudcancer på andra lokaler som patienten själv inte har uppmärksammat eller lagt vikt vid. Det finns idag inga kontrollerade studier som visar att sentinel node biopsi kan förbättra bestämning av prognos eller förlänga överlevnaden vid SCC men kan eventuellt komma till användning vid vissa högrisktumörer i framtiden56,57. Man kan dock remittera patienter med högrisktumör eller med misstänkt metastas för ultraljudsundersökning av regional lymfkörtelstation med eventuell finnålspunk‐
tion. Vid tecken till regional metastasering, residualtumör eller lokalt recidiv inom huvud‐halsregionen remitterar hudspecialisten till ÖNH‐läkare för diskussion vid multidisciplinär ÖNH/onkolog‐konferens för ställningstagande till vidare handläggning. Vid tecken till regional metastasering utanför ÖNH‐området tar hudläkare kontakt med allmänkirurg för vidare handläggning. Vid anogenitala tumörer kan patienten remitteras till gynekolog, urolog eller hudspecialist för bedömning och behandling, lämpligen efter provtagning för PAD. 7
BEHANDLING AV PRIMÄR SJUKDOM Vid lesioner med oklar klinisk diagnos rekommenderas stansbiopsi för histopatologisk bedömning för att kunna välja korrekt behandlingsmetod. FÖRSTADIER TILL SCC Förstadier till SCC bör i möjligaste mån behandlas för att förhindra övergång i invasiv SCC35,58. Behandlingsalternativen vid AK och SCCIS är många. Valet av metod beror på läkarens erfarenhet, antalet lesioner, deras lokal, utbredning och tjocklek, patientens ålder samt metodens tillgänglighet och kostnad. Exempelvis bör man ta hänsyn till kosmetiken när lesionen sitter i ansiktet eller dekolletaget och till läkningsförmågan om lesionen är belägen på ett underben. För enstaka aktiniska keratoser lämpar sig kryoterapi med flytande kväve34,35,59 efter curettage av hyperkeratos60,61. Vid multipla aktiniska keratoser eller field cancerization är fotodynamisk terapi (Metvix® PDT)61‐64, imiquimod kräm 5% (Aldara®)65‐67 och 5‐fluorouracil (5‐FU) kräm 5 % (Efudix®, licenspreparat f n i Sverige)34,60,68,69 välbeprövade terapier. Diklofenak kräm (Solaraze®) är måttligt effektiv och behandlingstiden på 3 månader innebär stor risk för bristfällig ordinationsföljsamhet70,71. Ett andrahandsval vid AK är curettage och elektrodesiccation (C&E), en ytlig destruktiv behandling som dock kan ge mer ärrbildning35,60,72. Andra andrahandsalternativ är ablativ laserbehandling (med CO2‐ eller Erbium‐YAG laser), kemisk peeling och dermabrasio men det saknas evidens för att kunna rekommendera dessa metoder som förstahandsval34,35. Olika behandlingsmetoder kan kombineras. Excision av AK är onödigt och radikaliteten mot sidorna blir dessutom ofta ofullständig34,35. Strålbehandling av AK är kontraindicerat35. Läkare inom primärvården som med hög säkerhet kan ställa diagnosen aktinisk keratos, antingen med hjälp av tillräcklig klinisk erfarenhet eller biopsi för PAD, kan behandla dessa med imiquimod. Finns diagnostisk osäkerhet, eller om otillräcklig effekt konstateras vid behandlingskontroll, rekommenderas remiss till hudläkare för närmare bedömning och behandling. 8
Morbus Bowen/SCCIS i ansiktet kan med fördel excideras kirurgiskt för att uppnå radikalitet. Andra förstahandsval för SCCIS i ansiktet är PDT (x2), kryoterapi och C&E37,38,73. För SCCIS lokaliserade till bål & extremiteter (exkl. underben) finns flera bra behandlingsalternativ: excision, kryoterapi, C&E, PDT (x2)37,38. I andra hand kan 5‐FU användas37,38,74. Ablativ laserbehandling kan inte rekommenderas då det endast finns fallrapporter75 och tveksamma resultat publicerade76. Strålbehandling av SCCIS är effektivt men är överdrivet aggressivt för ett ytligt förstadium till SCC samt kräver många patientbesök och betraktas därför som ett sistahandsalternativ37,38. SCCIS på underben kan behandlas med excision, PDT (x2), C&E eller 5‐FU37,38,77. Kryoterapi är också effektivt på denna lokal men kan ge upphov till svårläkta sår i större grad jämfört med C&E77. CO2‐laser kan vara effektivt mot SCCIS på underbenen men i en studie noterades progress till invasiv SCC i 3 av 25 fall inom 1 år varför denna metod inte kan rekommenderas78. Vid anogenital Morbus Bowen rekommenderas excision, Mohs kirurgi eller ablativ laserbehandling i första hand37,38,79,80. Alternativa behandlingsformer är kryoterapi, diatermi, 5‐FU, imiquimod (observera att SCCIS inte är godkänt som indikation för imiquimod) eller PDT (antalet behandlingar är inte fastställt men minst 2 behandlingar rekommenderas)79. Det finns stor risk för behandlingsresistens, recidiv och övergång till invasiv SCC med samtliga behandlingsmetoder79,81. Generellt vid SCCIS beror effekten av destruktiva metoder (kryoterapi, C&E och ablativ laser) på behandlande läkares metodik och erfarenhet medan topikala behandlingar (imiquimod, 5‐fluorouracil och diklofenak) kan ha sämre effekt om patienten har dålig ordinationsföljsamhet34,35,60. Om vald behandlingsmetod (oavsett vilket förstadium till SCC) inte har varit effektiv eller vid recidiv bör radikal kirurgisk excision utföras alternativt ny(a) biopsi(er) tas för att säkerställa diagnos, utesluta invasiv SCC och planera nästa behandlingsalternativ. INVASIV SCC Syftet med behandling av invasiv SCC är att eliminera tumören samt förhindra recidiv och metastasering. En enkel excison med tillräcklig marginal är i de flesta fall tillräckligt. Komplett och histopatologiskt konfirmerad radikalitet skall eftersträvas3,82. För väldifferentierade lågrisktumörer (inklusive keratoacanthom) < 2 cm i diameter rekommenderas en kirurgisk marginal på minst 4 mm med frikostigt 9
medtagande av subkutan vävnad som åstadkommer en radikal excision i 95 % av fallen3,81‐85. För "högrisktumörer" (se ovan) skall excision göras med minst 6 mm klinisk marginal3,81,82,85,86. Mohs kirurgi (Mohs micrographic surgery – MMS) har visat sig vara den metod som är bäst på att uppnå radikalitet vid högrisktumörer och rekommenderas där det finns tillgängligt3,51,81,82,84,87. Patienter som har större tumörer lokaliserade inom huvud‐halsregionen där man kan förutse behov av komplicerad rekonstruktiv kirurgi kan bli aktuella för plastikkirurgisk åtgärd. Defekter efter excision av SCC där man inte har histopatologisk bekräftelse på radikalitet bör man i första hand låta sekundärläka, sluta primärt eller med hudtransplantat. I dessa fall bör man undvika lambåer (s k ”plastiker” eller ”flaps”) som förvränger huden vilket kraftigt försvårar möjligheten att reexcidera eventuella tumörrester som kan kvarstå vid icke‐
radikal excision86. Andrahandsalternativ för behandling av lågrisktumörer är curettage + kryoterapi eller C&E. Dessa metoder är endast effektiva i vana händer och rekommenderas enbart i noggrant utvalda fall: små, välavgränsade, högt differentierade (histopatologiskt verifierat) SCC på bål eller extremiteter (solbelyst hud) hos äldre individer som har avböjt kirurgi3,5,53. C&E och kryoterapi är generellt kontraindicerade vid lokala recidiv av SCC5. Strålbehandling av SCC är endast aktuellt om patienten bedöms vara inoperabel3,5,83,84. Det kan dock i vissa fall krävas adjuvant strålbehandling postoperativt (se kapitel om ”Radioterapi vid SCC respektive BCC”). BEHANDLING AV SPRIDD SJUKDOM Utredning om eventuell regional metastasering bör i första hand innefatta klinisk palpation av ytliga lymfkörtelstationer. Vid misstanke om metastasering bör finnålspunktion, eventuellt med hjälp av ultraljud (FNAC = fine needle aspiration cytology), utföras3. Hos patienter med påvisad regional lymfkörtelmetastasering bör multidisciplinär diskussion med specialister inom ÖNH, Onkologi, Allmänkirurgi och/eller Plastikkirurgi tas5. Terapeutisk lymfkörtelutrymning kan göras och därefter tas ställning till postoperativ radioterapi mot den regionala lymfkörtelstationen samt mot primärtumörområdet. Fjärrmetastasering är ovanligt51 men när sådan föreligger finns enbart palliativ behandling att erbjuda. Kemoterapi kan eventuellt komma ifråga för symtomlindring. Palliativ strålbehandling kan ge lindring av symtomgivande metastaser lokalt3. 10
UPPFÖLJNING UPPFÖLJNING AV FÖRSTADIER TILL SCC Alla patienter som har behandlats för förstadier till SCC bör erhålla information om sjukdomen samt instrueras i egenkontroller och prevention (se kapitel om ”Egenkontroller och prevention”). Regelbunden uppföljning hos hudspecialist anses inte vara nödvändig i de flesta fallen. UPPFÖLJNING AV INVASIV SCC Enligt litteraturen diagnostiseras 95 % av recidiven inom 5 år efter primäroperationen (75% inom 2 år) och man upptäcker 96 % av metastaserna inom 5 år (84 % inom 2 år)51. •
Alla patienter som har behandlats för SCC bör erhålla information om sjukdomen samt instrueras i egenkontroller och prevention (se kapitel om ”Egenkontroller och prevention”). •
Vi rekommenderar att patienter som har en eller flera "högriskfaktorer för invasiv SCC" (se ovan) erbjuds uppföljning av hudspecialist i åtminstone 2 år. •
Individuella uppföljningsrutiner med kontroller 1‐4 gånger per år bör skapas för utvalda immunosupprimerade patienter som löper större risk att utveckla aggressiva former av SCC och ständigt utvecklar nya tumörer87. •
Regelbunden uppföljning av ”lågriskpatienter" opererade för SCC (patienter/tumörer utan högriskfaktorer enligt ovan) anses inte vara nödvändig. Kontroller bör innebära inspektion och palpation av tidigare tumörområde samt palpation av ytliga lymfkörtelstationer. Vid minsta misstanke om recidiv bör biopsi för histopatologisk bedömning säkras. Övriga hudkostymen bör inspekteras för att identifiera eventuella förstadier till SCC och nya tumörer. Avsteg från ovanstående rekommendationer kan givetvis vara nödvändigt att göra då hänsyn i varje fall måste tas till typ av given behandling, patientens övriga hälsotillstånd samt eventuella önskemål från patientens sida. 11
Bild 1. Skivepitelcancer. Bild 2. Aktiniska keratoser. Bild 3. Skivepitelcancer in situ. Bild 4. Field cancerization.
12
Bild 5a. Basalcellscancer av nodulär och noduloulcerativ typ. Bild 5b. Basalcellscancer av superficiell typ. Bild 5c. Basalcellscancer av infiltrativ typ. Bild 5d. Basalcellscancer av sklerotisk typ. 13
BASALCELLSCANCER EPIDEMIOLOGI Basalcellscancer (BCC) är den vanligaste maligna hudtumören. I Sverige rapporterades 36 560 nya fall hos 30 289 individer år 2008. I jämförelse upptäcktes 31 770 BCC år 200488. Huvuddelen av dessa tumörer ses hos individer äldre än 50 år. Merparten av tumörerna är lokaliserade till huvud‐halsregionen, företrädesvis på och omkring näsan89. I en epidemiologisk studie av incidensen av BCC i södra Stockholm påvisades en årlig incidensökning på 12 % under en 10‐årsperiod, 1971–198090. Om man jämför incidenssiffror från den studien med statistik från 2008 har incidensen möjligen 10‐faldigats de senaste 30 åren. Man har beräknat att 15 % av den svenska befolkningen har utvecklat åtminstone en BCC vid 74 års ålder88. I enlighet med nya föreskrifter från Socialstyrelsen under 2003 är BCC rapporteringspliktig till Cancerregistret91. Till skillnad från övriga rapporteringspliktiga tumörer skall BCC endast rapporteras från diagnostiserande patologlaboratorium. Behandlande kliniker behöver inte rapportera. De senare skall dock till diagnostiserande patolog uppge tumörläge samt om tumören är ny eller utgör ett lokalrecidiv. ETIOLOGI Intermittent intensivt solande men även hög kumulativ dos av kronisk exponering för solljus är sannolikt de viktigaste riskfaktorerna för BCC. Ljushyade individer med solkänslig hud löper störst risk att utveckla BCC3,92,93. Immunosupprimerade patienter har en 6‐10 gånger högre risk att utveckla BCC8,94. Även genetiska sjukdomar såsom Xeroderma pigmentosum22 och basalcellsnaevussyndrom (Gorlins syndrom)95,96 ökar kraftigt risken att utveckla BCC. Tidigare strålbehandling av benigna förändringar i huden (exempelvis tinea capitis eller hemangiom) kan ge upphov till BCC93,97. Patienter med Gorlins syndrom är speciellt känsliga för strålbehandling och kan utveckla stora, svårbehandlade BCC efter exempelvis strålning av medulloblastom i barndomen93,97,98. Arsenik är också en känd riskfaktor21. BCC kan i sällsynta fall även uppstå i kroniska sår99. DEFINITION Basalcellscancer är en långsamt men destruktivt växande, lokalt invasiv, malign epitelial hudtumör93,100‐
102
. Den utvecklas från pluripotenta primordialceller huvudsakligen i basalcellslagret, oftast i epidermis 14
men även i hårfolliklar eller svettkörtelutförsgångar93,103. Till skillnad från SCC, uppstår BCC de novo utan några kända prekursorlesioner93. Tumören är beroende av sitt specialiserade stroma för sin tillväxt vilket begränsar dess förmåga till metastasering93,104. BCC uppträder generellt kliniskt som nodulära, superficiella eller morfeiforma (skleroserande) tumörer100 (Bild 5). De kan dessutom presenteras som ulcererade, pigmenterade, hyperkeratotiska, eller cystiska lesioner101. Har man väl fått en BCC är risken att utveckla en eller flera nya BCC i framtiden relativt stor105,106. I en studie med 1000 patienter hade 33 % fått en ny BCC inom 2 år efter den första lesionen106. Nodulära och särskilt morfeiforma BCC förekommer oftare i huvud‐halsregionen medan superficiella BCC är vanligare på bålen100. Om man studerar samtliga 32883 fall med angiven lokal rapporterade i Sverige år 2006 var 57 % av dessa BCC belägna i huvud‐halsregionen, 31 % på bålen, 7,7 % på nedre extremiteterna och 4,3 % på övre extremiteterna107. Basalcellscancer kan histopatologiskt klassificeras enligt olika principer, dels traditionellt deskriptivt, dels efter förväntad aggressivitet. Vid rapporteringen till Cancerregistret skall varje tumör registreras med avseende på lokal och växtsätt enligt nedanstående klassifikation (Glas)108. Nodulär eller noduloulcerativ, lågaggressiv (Glas typ IA): Nodulära BCC är välavgränsade tumörer med distinkt gränszon gentemot underliggande vävnad som inte invaderar subkutan vävnad, brosk, muskulatur eller ben108. Kliniskt börjar det som en glansig knottra som växer till en nodulus med vallartad kant och vidgade slingriga kärl på ytan. Det uppstår ofta ulceration centralt3. Den här typen svarar för 50–55 % av alla BCC92,108 och är oftast lokaliserad till ansiktet men även till bålen100,109. Superficiell eller ytlig, lågaggressiv, (Glas typ IB): Superficiella BCC är ytligt växande, cellfattiga tumörer som avgränsas tydligt från underliggande strukturer med perifer palissadering108. Kliniskt uppstår relativt välavgränsade, brunröda, lätt fjällande och ytligt infiltrerade eksemliknande fläckar3. Cirka 20–25 % av alla BCC är av den superficiella typen92,108. De är framför allt lokaliserade till bålen men förekommer även i ansiktet100. Infiltrativ, medelaggressiv, (Glas typ II): Infiltrativa BCC är intermediära former mellan typ I och III108 och svarar för 10–20 % av alla BCC92,108. De förekommer ofta i ansiktet och palperas fastare än de lågaggressiva typerna. 15
Morfealik eller finkolvigt infiltrativ, högaggressiv, (Glas typ III): Högaggressiva BCC kan invadera subkutan vävnad, brosk, muskulatur och ben. Tumörcellsförbanden kan vara 1‐2 celler tjocka och uppvisar spetsiga, oregelbundna utlöpare utan perifer palissadering som ger en diffus och otydlig avgränsning mot frisk hud108. Kliniskt ses oftast en vitaktig, blek och indragen hud som kan likna ärr eller skleros3. Den här typen svarar för 4‐9 %92,108. Högaggressiva BCC är absolut vanligast i ansiktet100,109. Det finns andra typer av BCC som inte beskrivs i denna klassifikation men som också kräver ett omnämnande: Mikronodulära BCC kan betraktas som högagressiva BCC på grund av dess tunna tumörcellsförband med djup och utbredd växt. Dessa tumörer är därför mycket svåra att avgränsa kliniskt vilket ofta ger upphov till recidiv efter kirurgi110,111. Metatypisk cancer eller basoskvamös cancer är en relativt ovanlig men aggressiv form av BCC med differentiering mot skivepitelcancer och potential att metastasera. Den här typen är absolut vanligast i huvud‐halsregionen och bör också behandlas som en högaggressiv variant av BCC112‐114. PROGNOS Med kirurgi eller någon av de många icke‐kirurgiska behandlingsmetoderna (se avsnitt om behandling nedan) botas idag de allra flesta patienterna. Recidivrisken för primära BCC är 1‐10 % medan risken för att behandlingen misslyckas för recidivtumörer är 15‐30 %3. Störst risk att recidivera har BCC som är lokaliserade till näsa, nasolabialfåror, öron och ögonlock, tumörer med diameter > 2 cm, medel‐ och högaggressiva former (se ovan) samt BCC med perineural växt3,92,101,115. Det är väsentligt att i största möjliga mån behandla BCC radikalt då tumören annars har en tendens att växa mycket destruktivt och ge upphov till utbredda sår eller defekter i vävnaden116. Spridning av BCC till regionala lymfkörtlar är mycket ovanligt och fjärrmetastasering är extremt sällsynt3,92. Mortaliteten är därför mycket låg men den höga prevalensen innebär stora kostnader och betydande morbiditet92. 16
HÖGRISKFAKTORER FÖR BCC Nedanstående faktorer innebär en ökad risk att utveckla lokala recidiv alternativt multipla BCC3,92,102,108,117‐120. Klinisk information Histopatologisk information •
•
•
•
•
Tumörstorlek (diameter) > 2 cm Tumörrecidiv Tumörer som har opererats med snävare marginal än rekommenderat av kosmetiska skäl (t ex kring ögon, näsa, mun och öron). • Patient med immundefekt • Patient som har haft multipla BCC inklusive Gorlins syndrom Bristande radikalitet Högaggressivt växtsätt, mikronodulära BCC eller metatypisk cancer (se ovan) • Infiltration i subkutan fettväv och/eller andra underliggande strukturer • Tumörväxt perineuralt REMITTERINGSVÄGAR Majoriteten av patienter med basalcellscancer kommer primärt till allmänläkare. Patient/tumör som återfinns bland "högriskfaktorer för basalcellscancer" (se ovan) eller med BCC på kosmetiskt känsliga lokaler kan dock behöva remiss till hudklinik för ställningstagande till vidare behandling eller uppföljning. För att patienten vid remissbedömning ska tas om hand på bästa sätt, bör remissen innehålla uppgifter om: •
Tumörens diameter •
Tumörens exakta lokalisation (om möjligt bifogas fotodokumentation) •
Eventuell immunosuppression eller övriga "högriskfaktorer" (se ovan) •
Kopia på eventuella PAD‐svar •
Duration och tillväxthastighet •
Eventuell blodförtunnande medicinering Hudläkaren bedömer eventuellt behov av konsultation av plastikkirurg, ÖNH‐läkare, ögonläkare eller onkolog. Ibland är diskussion vid multidisciplinär konferens vid specialistklinik lämplig för ställningstagande till bästa handläggning. 17
BEHANDLING Vid lesioner med oklar klinisk diagnos rekommenderas stansbiopsi för histopatologisk bedömning för att kunna välja korrekt behandlingsmetod. Syftet med behandling är att bota patienten och förhindra recidiv vilket kan åstadkommas med såväl kirurgiska som icke‐kirurgiska metoder. Nedan följer behandlingsrekommendationer i relation till tumörtyp och lokal. Dessa kan behöva modifieras i det enskilda fallet med hänsyn tagen till patientens ålder och övriga hälsotillstånd samt tumörens storlek, växtsätt och invasionsdjup i relation till lokalisationen, påverkan av ansiktsfunktion, o s v. Internationell ”gold standard” (=rekommenderat förstahandsval) för behandling av BCC är kirurgisk excision med histopatologisk bekräftelse på radikalitet3,92,102,116. Generellt bör den kliniska excisionsmarginalen vara minst 3‐4 mm för små (< 2 cm) lågaggressiva BCC (IA och IB)3,85,92,120‐122. Något internationellt konsensus angående excisionsmarginalerna för alla BCC har inte uppnåtts men, ju större och mer aggressiv tumören är, desto större marginaler krävs för radikalitet92,101,115,122,123. Excisionen bör frikostigt inkludera subkutan vävnad för att uppnå radikalitet mot djupet3,101,115. Övriga nedan nämnda behandlingsmetoder bör utföras av läkare med god erfarenhet av vald metod3,101,115. BEHANDLINGSREKOMMENDATIONER Nodulär eller noduloulcerativ, lågaggressiv (typ IA): Vid BCC av denna typ i ansiktet rekommenderas i första hand excision101,115,124. Curettage + kryoterapi (x2) är också förstahandsval om tumören är belägen på näsa125, öron126 eller ögonlock127. På övriga kroppsdelar är excision101,115, curettage + kryoterapi (x2)101,115,128‐130 eller C&E101,115,131 rekommenderade alternativ. Generellt är curettage + kryoterapi olämpligt på underben p g a risken för utveckling av svårläkta sår92. PDT (x2) efter curettage för nodulära BCC har visat sig vara relativt effektivt oavsett lokal men kan inte rekommenderas i första hand. En studie med 5‐års uppföljning visade 76 % recidivfria tumörer efter PDT 18
som dock var signifikant sämre än excision (96 % effektivitet under samma period)132. Andra studier har visat klinisk läkning i 73‐94 % av fallen men saknar långtidsuppföljning40,133. Superficiell eller ytlig, lågaggressiv, (typ IB): Vid lokalisation i ansiktet finns, såsom vid andra basaliomtyper, högre krav på säkerställande av radikalitet och recidivfrihet vid val av terapi. Därför anses excision vara ett av förstahandsvalen3,101,115,124. Kryoterapi med eller utan curettage är ett alternativ men bör undvikas vid superficiella BCC (sBCC) lokaliserade till ögonbryn och nasolabialfåror92,101,115,132. Oavsett lokal har PDT (x2) visat sig vara effektivt vid sBCC (80‐97 % läkta efter 3 månader) med goda kosmetiska resultat3,40,92,101,115. En studie har visat 78 % recidivfrihet efter PDT (x2) av sBCC efter 5 år jämfört med 80 % efter behandling med kryoterapi134. Topikal behandling med imiquimod kräm 5 % har visat sig vara effektivt i 73‐90 % av fallen vid behandling av små sBCC135‐137 och, i en studie, var 79 % av de patienter som svarade recidivfria efter 2 år136. Topikal behandling med 5‐FU kräm 5 % är godkänd för behandling av sBCC och har i en liten studie visat histologiskt bekräftad effektivitet i 28 av 31 patienter (90 %)138. Ablativ CO2‐laserbehandling av sBCC har också visat sig vara effektivt i vana händer men metoden saknar studier med långtidsuppföljning varför den inte kan rekommenderas i första hand92,101,115,139,140. Vid lokalisation utanför huvud‐halsregionen kan således flera behandlingsmetoder användas: excision, destruktiva metoder (kryoterapi med eller utan curettage och C&E), PDT (x2) och topikala behandlingar (imiquimod, 5‐fluorouracil)3,92,101,115,131. Infiltrativ, medelaggressiv, (typ II): Vid BCC av denna typ är excision ett förstahandsval oavsett lokal3,92,101,115. Med noggrann teknik av erfaren läkare kan curettage + kryoterapi vara ett andrahandsalternativ på bål och extremiteter3,92,101,115. Excision med Mohs kirurgi (Mohs Micrographic Surgery = MMS) kan dock övervägas vid BCC av denna typ i ansiktet i utvalda fall (oklara gränser, stora tumörer >2 cm och lokaler där det är viktigt att bevara så mycket frisk hud som möjligt)3,92,101,115. 19
Morfealik eller finkolvigt infiltrativ, högaggressiv, (typ III) samt mikronodulära BCC, metatypisk cancer och recidiv av BCC: Vid högaggressiva BCC (se ovan) samt recidiv av BCC i ansiktet (särskilt i den s k ”H‐zonen”, i närhet av eller på öron, ögonlock, ögonbryn, näsa, nasolabialfåror och läppar) anses MMS vara ”gold standard” internationellt3,92,102,141‐143. MMS är också indicerat vid perineural växt3,92,101,115. Eftersom metodens tillgänglighet är mycket begränsad i Sverige och flera andra länder är det generellt accepterat att utföra enkel excision med minst 5 mm marginal. Excision av primära högaggressiva BCC med 5 mm marginal resulterar i radikal excision i 82 % av fallen123. Omedelbar/primär lambårekonstruktion bör därför undvikas såvida radikalitet inte kan bekräftas peroperativt. På övriga kroppsdelar rekommenderas minst 5 mm excisionsmarginal vid högaggressiva BCC och recidiv101,115,144. Mindre, lågaggressiva BCC som recidiverar på övriga kroppsdelar kan i andra hand behandlas med destruktiva eller medicinska behandlingsmetoder101,115. Destruktiva (curettage + kryobehandling, C&E och ablativ laser) samt medicinska (imiquimod, 5‐FU och PDT) behandlingsmetoder bör betraktas som generellt kontraindicerade vid högaggressiva BCC och recidiv3. Icke‐radikal excision: Vid icke‐radikal excision rekommenderas reexcision3,92,101,115,120,145‐147. Risken för recidiv efter icke‐radikal excision inom 5 år är 38‐42 % och kan vara över 50 % inom 10 år146. Vid reexcision av icke‐radikalt exciderade BCC upptäcks tumörrester i 41‐54 % av de histopatologiska preparaten146. Avancerad rekonstruktion efter kirurgisk excision: Defekter efter excision av BCC där man inte har histopatologisk bekräftelse på radikalitet bör man i första hand sluta primärt, vid behov rekonstruera med hudtransplantat eller låta sekundärläka. I dessa fall bör man undvika lambåer (s k ”plastiker” eller ”flaps”) som förvränger huden vilket kraftigt försvårar möjligheten att reexcidera eventuella tumörrester som kan kvarstå vid icke‐radikal excision86,92. 20
UPPFÖLJNING En tredjedel av alla patienter som har haft BCC får en ny tumör inom 2 år och 36 % har fått en till BCC inom 5 år106. När man ser till recidiv av BCC så upptäcks 33 % inom 1 år, 50 % inom 2 år och 66 % inom 3 år142. •
Alla patienter som har behandlats för BCC bör erhålla information om sjukdomen samt instrueras i egenkontroller och prevention (se kapitel om ”Egenkontroller och prevention”). •
Vi rekommenderar att utvalda patienter som har en eller flera "högriskfaktorer för BCC" (se ovan) erbjuds uppföljning av hudspecialist i åtminstone 2 år. •
Individuella uppföljningsrutiner med kontroller 1‐4 gånger per år bör skapas för utvalda immunosupprimerade patienter respektive de med Gorlins syndrom (basalcellsnaevussyndrom) så länge nya tumörer uppstår. •
Regelbunden uppföljning av ”lågriskpatienter" opererade för BCC (patienter/tumörer utan högriskfaktorer enligt ovan) anses inte vara nödvändig. Kontrollerna bör innebära inspektion och palpation av tidigare tumörområde. Vid minsta misstanke om recidiv bör biopsi för histopatologisk bedömning säkras. Övriga hudkostymen bör inspekteras för att identifiera eventuella nya tumörer. Avsteg från ovanstående rekommendationer kan givetvis vara nödvändigt att göra då hänsyn i varje fall måste tas till typ av given behandling, patientens övriga hälsotillstånd samt eventuella önskemål från patientens sida. 21
RADIOTERAPI VID SCC RESPEKTIVE BCC
Radioterapi är en effektiv behandling av såväl SCC som BCC men bör betraktas som ett sistahandsalternativ vid primära tumörer. Radioterapi reserveras för icke‐operabla tumörer samt när reexcision av icke‐radikalt exciderad tumör inte bedöms vara möjlig. Det kan även vara aktuellt vid perineural växt av SCC eller BCC. Vid metastaserande SCC kan radioterapi också vara aktuellt (se avsnitt ovan om ”Behandling av spridd sjukdom”)3,5,83,84,92. Det finns en stor recidivbenägenhet inom 5 år efter strålbehandling (7,5‐16 % för BCC; 7 % för SCC i stadium T1, 15‐35 % i stadium T2 och upp till 50 % i stadium T3‐T4)3,148‐150. Radioterapi kan leda till akuta stråldermatiter samt sena biverkningar i form av hudatrofi, alopeci, anhidros, hypo‐ eller hyperpigmentering, kraftig ärrfibros och, i värsta fall nekroser i hud, brosk eller ben3. Recidiv efter radioterapi är oftast mycket svåravgränsade vilket försvårar eventuell kirurgi92. Strålbehandling ges fraktionerat vilket innebär ett stort antal besök för patienten som ofta är åldrad och kan ha svårt att anordna transport till och från sjukhuset 5‐30 gånger (plus eventuella kontrollbesök som kan tillkomma)3,150. En annan uppenbar nackdel med strålbehandling jämfört med kirurgi är att man inte kan utföra en histopatologisk radikalitetsbedömning. Radioterapi är kontraindicerat för behandling av BCC hos patienter med Gorlins syndrom3,93,97,98. Radioterapi kan ges som extern strålbehandling eller som brachyterapi varvid en strålkälla förs in i tumörområdet och verkar lokalt. 22
EGENKONTROLLER OCH PREVENTION Följande information kan patienter som har haft icke‐melanom hudcancer ta del av för att minska risken och takten för att nya hudtumörer eller förstadier till dem skall uppstå. SOLFAKTA • Solljus innehåller ultraviolett strålning som är huvudsakliga orsaken till hudcancer. • Det är särskilt viktigt att skydda barn från solen. • Solen har starkare effekt på höga berg och i länder närmare ekvatorn. • Snö, vatten och sand reflekterar solljusets ultravioletta strålar och ökar risken för solskador. • Ultraviolett ljus tränger igenom moln och vatten och kan därför orsaka solskador såväl på en mulen dag som när man badar. • Solande i solarium är också skadligt för huden och påskyndar hudens åldrande. Solariebrunhet skyddar inte mot solens skadliga effekter. • Solen är som starkast mellan klockan 11 och 14. • Solen hjälper kroppen att producera D‐vitamin. SOLSKYDD • Undvik att sola mitt på dagen mellan klockan 11 och 14 när solen är som starkast. • Vistas gärna i skuggan. • Använd också hatt och kläder. Tätt vävda kläder skyddar bäst. • Kroppsdelar som inte täcks av kläder får man komplettera med solkräm med solskyddsfaktor på minst 30. • Solkrämen skall gärna innehålla titandioxid. • Stryk på riklig mängd och upprepa under dagen samt efter bad. • Du bör skydda dig extra noggrant i öppna landskap så som på havet, golfbanan, stranden eller fjället. EGENKONTROLL Det är viktigt att du regelbundet ser över och känner på din hud. Upptäcker du något som växer i ett tidigare behandlat område eller nya hudförändringar (exempelvis ett sår som inte vill läka) bör du kontakta läkare. 23
REFERENSER 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 Sjödin H, Blomqvist L, Hansson J et al. Vårdprogram anslutande till vårdprogrammet för huvud‐hals‐cancer. Onkologiskt centrum Stockholm‐Gotland 2005. . In. 2005. Socialstyrelsen. The Swedish Cancer Registry. National Board of Health and Welfare. Cancer incidence in Sweden 2008. . In. 2009. National Health & Medical Research Council. Non‐Melanoma Skin Cancer: Guidelines for treatment and management in Australia. . In. 2002. Lindelof B, Dal H, Wolk K et al. Cutaneous squamous cell carcinoma in organ transplant recipients: a study of the Swedish cohort with regard to tumor site. Arch Dermatol 2005; 141: 447‐51. Motley R, Kersey P, Lawrence C. Multiprofessional guidelines for the management of the patient with primary cutaneous squamous cell carcinoma. Br J Dermatol 2002; 146: 18‐25. Blohme I, Larko O. Skin lesions in renal transplant patients after 10‐23 years of immunosuppressive therapy. Acta Derm Venereol 1990; 70: 491‐4. Bordea C, Wojnarowska F, Millard PR et al. Skin cancers in renal‐transplant recipients occur more frequently than previously recognized in a temperate climate. Transplantation 2004; 77: 574‐9. Espana A, Redondo P, Fernandez AL et al. Skin cancer in heart transplant recipients. J Am Acad Dermatol 1995; 32: 458‐65. Euvrard S, Kanitakis J, Claudy A. Skin cancers after organ transplantation. N Engl J Med 2003; 348: 1681‐91. Jensen P, Hansen S, Moller B et al. Skin cancer in kidney and heart transplant recipients and different long‐term immunosuppressive therapy regimens. J Am Acad Dermatol 1999; 40: 177‐86. Naldi L, Fortina AB, Lovati S et al. Risk of nonmelanoma skin cancer in Italian organ transplant recipients. A registry‐based study. Transplantation 2000; 70: 1479‐84. Lindelof B, Sigurgeirsson B, Gabel H et al. Incidence of skin cancer in 5356 patients following organ transplantation. Br J Dermatol 2000; 143: 513‐9. Baldursson B, Sigurgeirsson B, Lindelof B. Leg ulcers and squamous cell carcinoma. An epidemiological study and a review of the literature. Acta Derm Venereol 1993; 73: 171‐4. Baldursson BT, Hedblad MA, Beitner H et al. Squamous cell carcinoma complicating chronic venous leg ulceration: a study of the histopathology, course and survival in 25 patients. Br J Dermatol 1999; 140: 1148‐52. Bosch RJ, Gallardo MA, Ruiz del Portal G et al. Squamous cell carcinoma secondary to recessive dystrophic epidermolysis bullosa: report of eight tumours in four patients. J Eur Acad Dermatol Venereol 1999; 13: 198‐204. Chowdri NA, Darzi MA. Postburn scar carcinomas in Kashmiris. Burns 1996; 22: 477‐82. Dabski K, Stoll HL, Jr., Milgrom H. Squamous cell carcinoma complicating late chronic discoid lupus erythematosus. J Surg Oncol 1986; 32: 233‐7. Fasching MC, Meland NB, Woods JE et al. Recurrent squamous‐cell carcinoma arising in pilonidal sinus tract‐‐multiple flap reconstructions. Report of a case. Dis Colon Rectum 1989; 32: 153‐8. Karagas MR, Greenberg ER, Spencer SK et al. Increase in incidence rates of basal cell and squamous cell skin cancer in New Hampshire, USA. New Hampshire Skin Cancer Study Group. Int J Cancer 1999; 81: 555‐9. Lister RK, Black MM, Calonje E et al. Squamous cell carcinoma arising in chronic lymphoedema. Br J Dermatol 1997; 136: 384‐7. Maloney ME. Arsenic in Dermatology. Dermatol Surg 1996; 22: 301‐4. Kraemer KH, Lee MM, Scotto J. Xeroderma pigmentosum. Cutaneous, ocular, and neurologic abnormalities in 830 published cases. Arch Dermatol 1987; 123: 241‐50. Barbagli G, Palminteri E, Mirri F et al. Penile carcinoma in patients with genital lichen sclerosus: a multicenter survey. J Urol 2006; 175: 1359‐63. Madsen BS, Jensen HL, van den Brule AJ et al. Risk factors for invasive squamous cell carcinoma of the vulva and vagina‐‐population‐based case‐control study in Denmark. Int J Cancer 2008; 122: 2827‐34. Nasca MR, Innocenzi D, Micali G. Penile cancer among patients with genital lichen sclerosus. J Am Acad Dermatol 1999; 41: 911‐4. Perceau G, Derancourt C, Clavel C et al. Lichen sclerosus is frequently present in penile squamous cell carcinomas but is not always associated with oncogenic human papillomavirus. Br J Dermatol 2003; 148: 934‐8. Powell J, Robson A, Cranston D et al. High incidence of lichen sclerosus in patients with squamous cell carcinoma of the penis. Br J Dermatol 2001; 145: 85‐9. Tornesello ML, Duraturo ML, Losito S et al. Human papillomavirus genotypes and HPV16 variants in penile carcinoma. Int J Cancer 2008; 122: 132‐7. Velazquez EF, Cubilla AL. Lichen sclerosus in 68 patients with squamous cell carcinoma of the penis: frequent atypias and correlation with special carcinoma variants suggests a precancerous role. Am J Surg Pathol 2003; 27: 1448‐53. Velazquez EF, Cubilla AL. Penile squamous cell carcinoma: anatomic, pathologic and viral studies in Paraguay (1993‐2007). Anal Quant Cytol Histol 2007; 29: 185‐98. Rinker MH, Fenske NA, Scalf LA et al. Histologic variants of squamous cell carcinoma of the skin. Cancer Control 2001; 8: 354‐63. Hodak E, Jones RE, Ackerman AB. Solitary keratoacanthoma is a squamous‐cell carcinoma: three examples with metastases. Am J Dermatopathol 1993; 15: 332‐42; discussion 43‐52. Requena L, Romero E, Sanchez M et al. Aggressive keratoacanthoma of the eyelid: "malignant" keratoacanthoma or squamous cell carcinoma? J Dermatol Surg Oncol 1990; 16: 564‐8. de Berker D, McGregor JM, Hughes BR. Guidelines for the management of actinic keratoses. Br J Dermatol 2007; 156: 222‐30. Stockfleth E, Kerl H. Guidelines for the management of actinic keratoses. Eur J Dermatol 2006; 16: 599‐606. Dodson JM, DeSpain J, Hewett JE et al. Malignant potential of actinic keratoses and the controversy over treatment. A patient‐oriented perspective. Arch Dermatol 1991; 127: 1029‐31. 24
37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 51 52 53 54 55 56 57 58 59 60 61 62 63 64 65 66 67 68 69 70 71 72 73 74 Cox NH, Eedy DJ, Morton CA. Guidelines for management of Bowen's disease: 2006 update. Br J Dermatol 2007; 156: 11‐21. Moreno G, Chia AL, Lim A et al. Therapeutic options for Bowen's disease. Australas J Dermatol 2007; 48: 1‐8; quiz 9‐10. Slaughter DP, Southwick HW, Smejkal W. Field cancerization in oral stratified squamous epithelium; clinical implications of multicentric origin. Cancer 1953; 6: 963‐8. Braathen LR, Szeimies RM, Basset‐Seguin N et al. Guidelines on the use of photodynamic therapy for nonmelanoma skin cancer: an international consensus. International Society for Photodynamic Therapy in Dermatology, 2005. J Am Acad Dermatol 2007; 56: 125‐43. Paoli J, Halldin C, Ericson MB et al. Nerve blocks provide effective pain relief during topical photodynamic therapy for extensive facial actinic keratoses. Clin Exp Dermatol 2008; 33: 559‐64. Ulrich M, Maltusch A, Rowert‐Huber J et al. Actinic keratoses: non‐invasive diagnosis for field cancerisation. Br J Dermatol 2007; 156 Suppl 3: 13‐7. Vatve M, Ortonne JP, Birch‐Machin MA et al. Management of field change in actinic keratosis. Br J Dermatol 2007; 157 Suppl 2: 21‐4. Czarnecki D, Staples M, Mar A et al. Metastases from squamous cell carcinoma of the skin in southern Australia. Dermatology 1994; 189: 52‐4. Joseph MG, Zulueta WP, Kennedy PJ. Squamous cell carcinoma of the skin of the trunk and limbs: the incidence of metastases and their outcome. Aust N Z J Surg 1992; 62: 697‐701. Veness MJ, Porceddu S, Palme CE et al. Cutaneous head and neck squamous cell carcinoma metastatic to parotid and cervical lymph nodes. Head Neck 2007; 29: 621‐31. Cherpelis BS, Marcusen C, Lang PG. Prognostic factors for metastasis in squamous cell carcinoma of the skin. Dermatol Surg 2002; 28: 268‐73. Dinehart SM, Pollack SV. Metastases from squamous cell carcinoma of the skin and lip. An analysis of twenty‐seven cases. J Am Acad Dermatol 1989; 21: 241‐8. Dzubow LM, Rigel DS, Robins P. Risk factors for local recurrence of primary cutaneous squamous cell carcinomas. Treatment by microscopically controlled excision. Arch Dermatol 1982; 118: 900‐2. Friedman NR. Prognostic factors for local recurrence, metastases, and survival rates in squamous cell carcinoma of the skin, ear, and lip. J Am Acad Dermatol 1993; 28: 281‐2. Rowe DE, Carroll RJ, Day CL, Jr. Prognostic factors for local recurrence, metastasis, and survival rates in squamous cell carcinoma of the skin, ear, and lip. Implications for treatment modality selection. J Am Acad Dermatol 1992; 26: 976‐90. Veness MJ. High‐risk cutaneous squamous cell carcinoma of the head and neck. J Biomed Biotechnol 2007; 2007: 80572. Drake LA, Dinehart SM, Goltz RW et al. Guidelines of care for Mohs micrographic surgery. American Academy of Dermatology. J Am Acad Dermatol 1995; 33: 271‐8. Lifeso RM, Bull CA. Squamous cell carcinoma of the extremities. Cancer 1985; 55: 2862‐7. Misra S, Chaturvedi A, Misra NC. Penile carcinoma: a challenge for the developing world. Lancet Oncol 2004; 5: 240‐7. Ross AS, Schmults CD. Sentinel lymph node biopsy in cutaneous squamous cell carcinoma: a systematic review of the English literature. Dermatol Surg 2006; 32: 1309‐21. Wagner JD, Evdokimow DZ, Weisberger E et al. Sentinel node biopsy for high‐risk nonmelanoma cutaneous malignancy. Arch Dermatol 2004; 140: 75‐9. Anwar J, Wrone DA, Kimyai‐Asadi A et al. The development of actinic keratosis into invasive squamous cell carcinoma: evidence and evolving classification schemes. Clin Dermatol 2004; 22: 189‐96. Thai KE, Fergin P, Freeman M et al. A prospective study of the use of cryosurgery for the treatment of actinic keratoses. Int J Dermatol 2004; 43: 687‐92. McIntyre WJ, Downs MR, Bedwell SA. Treatment options for actinic keratoses. Am Fam Physician 2007; 76: 667‐71. Szeimies RM, Karrer S, Radakovic‐Fijan S et al. Photodynamic therapy using topical methyl 5‐aminolevulinate compared with cryotherapy for actinic keratosis: A prospective, randomized study. J Am Acad Dermatol 2002; 47: 258‐62. Freeman M, Vinciullo C, Francis D et al. A comparison of photodynamic therapy using topical methyl aminolevulinate (Metvix) with single cycle cryotherapy in patients with actinic keratosis: a prospective, randomized study. J Dermatolog Treat 2003; 14: 99‐106. Morton CA, Brown SB, Collins S et al. Guidelines for topical photodynamic therapy: report of a workshop of the British Photodermatology Group. Br J Dermatol 2002; 146: 552‐67. Pariser DM, Lowe NJ, Stewart DM et al. Photodynamic therapy with topical methyl aminolevulinate for actinic keratosis: results of a prospective randomized multicenter trial. J Am Acad Dermatol 2003; 48: 227‐32. Korman N, Moy R, Ling M et al. Dosing with 5% imiquimod cream 3 times per week for the treatment of actinic keratosis: results of two phase 3, randomized, double‐blind, parallel‐group, vehicle‐controlled trials. Arch Dermatol 2005; 141: 467‐73. Stockfleth E, Sterry W, Carey‐Yard M et al. Multicentre, open‐label study using imiquimod 5% cream in one or two 4‐week courses of treatment for multiple actinic keratoses on the head. Br J Dermatol 2007; 157 Suppl 2: 41‐6. Szeimies RM, Gerritsen MJ, Gupta G et al. Imiquimod 5% cream for the treatment of actinic keratosis: results from a phase III, randomized, double‐blind, vehicle‐controlled, clinical trial with histology. J Am Acad Dermatol 2004; 51: 547‐55. Jury CS, Ramraka‐Jones VS, Gudi V et al. A randomized trial of topical 5% 5‐fluorouracil (Efudix cream) in the treatment of actinic keratoses comparing daily with weekly treatment. Br J Dermatol 2005; 153: 808‐10. Kurwa HA, Yong‐Gee SA, Seed PT et al. A randomized paired comparison of photodynamic therapy and topical 5‐fluorouracil in the treatment of actinic keratoses. J Am Acad Dermatol 1999; 41: 414‐8. Tarstedt M, Larko O, Molin L et al. [Increasing number of skin cancer cases‐‐also among the younger]. Lakartidningen 2005; 102: 1972‐5. Wolf JE, Jr., Taylor JR, Tschen E et al. Topical 3.0% diclofenac in 2.5% hyaluronan gel in the treatment of actinic keratoses. Int J Dermatol 2001; 40: 709‐13. Dinehart SM. The treatment of actinic keratoses. J Am Acad Dermatol 2000; 42: 25‐8. Cox NH, Eedy DJ, Morton CA. Guidelines for management of Bowen's disease.British Association of Dermatologists. Br J Dermatol 1999; 141: 633‐41. Salim A, Leman JA, McColl JH et al. Randomized comparison of photodynamic therapy with topical 5‐fluorouracil in Bowen's disease. Br J Dermatol 2003; 148: 539‐43. 25
75 76 77 78 79 80 81 82 83 84 85 86 87 88 89 90 91 92 93 94 95 96 97 98 99 100 101 102 103 104 105 106 107 108 109 110 111 112 113 114 115 116 117 118 Fader DJ, Lowe L. Concomitant use of a high‐energy pulsed CO2 laser and a long‐pulsed (810 nm) diode laser for squamous cell carcinoma in situ. Dermatol Surg 2002; 28: 97‐9; discussion 100. Humphreys TR, Malhotra R, Scharf MJ et al. Treatment of superficial basal cell carcinoma and squamous cell carcinoma in situ with a high‐
energy pulsed carbon dioxide laser. Arch Dermatol 1998; 134: 1247‐52. Ahmed I, Berth‐Jones J, Charles‐Holmes S et al. Comparison of cryotherapy with curettage in the treatment of Bowen's disease: a prospective study. Br J Dermatol 2000; 143: 759‐66. Dave R, Monk B, Mahaffey P. Treatment of Bowen's disease with carbon dioxide laser. Lasers Surg Med 2003; 32: 335. Paoli J, Ternesten Bratel A, Lowhagen GB et al. Penile intraepithelial neoplasia: results of photodynamic therapy. Acta Derm Venereol 2006; 86: 418‐21. von Krogh G, Horenblas S. The management and prevention of premalignant penile lesions. Scand J Urol Nephrol Suppl 2000; 205: 220‐9. Brodland DG, Zitelli JA. Surgical margins for excision of primary cutaneous squamous cell carcinoma. J Am Acad Dermatol 1992; 27: 241‐8. An KP, Ratner D. Surgical management of cutaneous malignancies. Clin Dermatol 2001; 19: 305‐20. Albright SD, 3rd. Treatment of skin cancer using multiple modalities. J Am Acad Dermatol 1982; 7: 143‐71. Goldman GD. Squamous cell cancer: a practical approach. Semin Cutan Med Surg 1998; 17: 80‐95. Thomas DJ, King AR, Peat BG. Excision margins for nonmelanotic skin cancer. Plast Reconstr Surg 2003; 112: 57‐63. Cook J, Goldman G. Random Pattern Cutaneous Flaps. In: Surgery of the Skin ‐ Procedural Dermatology. In. 2005: 311‐344. Stasko T, Brown MD, Carucci JA et al. Guidelines for the management of squamous cell carcinoma in organ transplant recipients. Dermatol Surg 2004; 30: 642‐50. Socialstyrelsen. The Swedish Cancer Registry. National Board of Health and Welfare. Basal Cell Carcinoma in Sweden 2004‐2008. . In. 2009. Socialstyrelsen. The Swedish Cancer Registry. National Board of Health and Welfare. [Basal Cell Carcinoma ‐ Statistics for 2004‐2005]. . In. 2006. Wallberg P, Skog E. The incidence of basal cell carcinoma in an area of Stockholm County during the period 1971‐1980. Acta Derm Venereol 1991; 71: 134‐7. Socialstyrelsen. Uppgiftsskyldighet till cancerregistret vid Socialstyrelsen. SOSFS 2003:13 Föreskrifter och allmänna råd 2003. . In. 2003. Kuijpers DI, Thissen MR, Neumann MH. Basal cell carcinoma: treatment options and prognosis, a scientific approach to a common malignancy. Am J Clin Dermatol 2002; 3: 247‐59. Miller SJ. Etiology and pathogenesis of basal cell carcinoma. Clin Dermatol 1995; 13: 527‐36. Hartevelt MM, Bavinck JN, Kootte AM et al. Incidence of skin cancer after renal transplantation in The Netherlands. Transplantation 1990; 49: 506‐9. Diaz‐Fernandez JM, Infante‐Cossio P, Belmonte‐Caro R et al. Basal cell nevus syndrome. Presentation of six cases and literature review. Med Oral Patol Oral Cir Bucal 2005; 10 Suppl 1: E57‐66. Gorlin RJ, Goltz RW. Multiple nevoid basal‐cell epithelioma, jaw cysts and bifid rib. A syndrome. N Engl J Med 1960; 262: 908‐12. Evans DG, Birch JM, Ramsden RT et al. Malignant transformation and new primary tumours after therapeutic radiation for benign disease: substantial risks in certain tumour prone syndromes. J Med Genet 2006; 43: 289‐94. Howell JB. Nevoid basal cell carcinoma syndrome. Profile of genetic and environmental factors in oncogenesis. J Am Acad Dermatol 1984; 11: 98‐104. Combemale P, Bousquet M, Kanitakis J et al. Malignant transformation of leg ulcers: a retrospective study of 85 cases. J Eur Acad Dermatol Venereol 2007; 21: 935‐41. Scrivener Y, Grosshans E, Cribier B. Variations of basal cell carcinomas according to gender, age, location and histopathological subtype. Br J Dermatol 2002; 147: 41‐7. Telfer NR, Colver GB, Bowers PW. Guidelines for the management of basal cell carcinoma. British Association of Dermatologists. Br J Dermatol 1999; 141: 415‐23. Thissen MR, Neumann MH, Schouten LJ. A systematic review of treatment modalities for primary basal cell carcinomas. Arch Dermatol 1999; 135: 1177‐83. Zackheim HS. Origin of the human basal cell epithelioma. J Invest Dermatol 1963; 40: 283‐97. Pinkus H. Epithelial and Fibroepithelial Tumors. Arch Dermatol 1965; 91: 24‐37. Marghoob A, Kopf AW, Bart RS et al. Risk of another basal cell carcinoma developing after treatment of a basal cell carcinoma. J Am Acad Dermatol 1993; 28: 22‐8. Robinson JK. Risk of developing another basal cell carcinoma. A 5‐year prospective study. Cancer 1987; 60: 118‐20. Socialstyrelsen. The Swedish Cancer Registry. National Board of Health and Welfare. [Basal Cell Carcinoma ‐ Statistics for 2006]. . In. 2008. Jernbeck J, Glaumann B, Glas JE. [Basal cell carcinoma. Clinical evaluation of the histological grading of aggressive types of cancer]. Lakartidningen 1988; 85: 3467‐70. Heckmann M, Zogelmeier F, Konz B. Frequency of facial basal cell carcinoma does not correlate with site‐specific UV exposure. Arch Dermatol 2002; 138: 1494‐7. Hendrix JD, Jr., Parlette HL. Micronodular basal cell carcinoma. A deceptive histologic subtype with frequent clinically undetected tumor extension. Arch Dermatol 1996; 132: 295‐8. Rippey JJ. Why classify basal cell carcinomas? Histopathology 1998; 32: 393‐8. Costantino D, Lowe L, Brown DL. Basosquamous carcinoma‐an under‐recognized, high‐risk cutaneous neoplasm: case study and review of the literature. J Plast Reconstr Aesthet Surg 2006; 59: 424‐8. Leibovitch I, Huilgol SC, Selva D et al. Basosquamous carcinoma: treatment with Mohs micrographic surgery. Cancer 2005; 104: 170‐5. Martin RC, 2nd, Edwards MJ, Cawte TG et al. Basosquamous carcinoma: analysis of prognostic factors influencing recurrence. Cancer 2000; 88: 1365‐9. Telfer NR, Colver GB, Morton CA. Guidelines for the management of basal cell carcinoma. Br J Dermatol 2008; 159: 35‐48. Bath‐Hextall FJ, Perkins W, Bong J et al. Interventions for basal cell carcinoma of the skin. Cochrane Database Syst Rev 2007: CD003412. Bogelund FS, Philipsen PA, Gniadecki R. Factors affecting the recurrence rate of basal cell carcinoma. Acta Derm Venereol 2007; 87: 330‐4. Bumpous JM, Padhya TA, Barnett SN. Basal cell carcinoma of the head and neck: identification of predictors of recurrence. Ear Nose Throat J 2000; 79: 200‐2, 4. 26
119 Leibovitch I, Huilgol SC, Selva D et al. Basal cell carcinoma treated with Mohs surgery in Australia III. Perineural invasion. J Am Acad Dermatol 2005; 53: 458‐63. 120 Su SY, Giorlando F, Ek EW et al. Incomplete excision of basal cell carcinoma: a prospective trial. Plast Reconstr Surg 2007; 120: 1240‐8. 121 Bisson MA, Dunkin CS, Suvarna SK et al. Do plastic surgeons resect basal cell carcinomas too widely? A prospective study comparing surgical and histological margins. Br J Plast Surg 2002; 55: 293‐7. 122 Kumar P, Watson S, Brain AN et al. Incomplete excision of basal cell carcinoma: a prospective multicentre audit. Br J Plast Surg 2002; 55: 616‐22. 123 Breuninger H, Dietz K. Prediction of subclinical tumor infiltration in basal cell carcinoma. J Dermatol Surg Oncol 1991; 17: 574‐8. 124 Kuijpers DI, Thissen MR, Berretty PJ et al. Surgical excision versus curettage plus cryosurgery in the treatment of basal cell carcinoma. Dermatol Surg 2007; 33: 579‐87. 125 Nordin P, Larko O, Stenquist B. Five‐year results of curettage‐cryosurgery of selected large primary basal cell carcinomas on the nose: an alternative treatment in a geographical area underserved by Mohs' surgery. Br J Dermatol 1997; 136: 180‐3. 126 Nordin P, Stenquist B. Five‐year results of curettage‐cryosurgery for 100 consecutive auricular non‐melanoma skin cancers. J Laryngol Otol 2002; 116: 893‐8. 127 Lindgren G, Larko O. Long‐term follow‐up of cryosurgery of basal cell carcinoma of the eyelid. J Am Acad Dermatol 1997; 36: 742‐6. 128 Kokoszka A, Scheinfeld N. Evidence‐based review of the use of cryosurgery in treatment of basal cell carcinoma. Dermatol Surg 2003; 29: 566‐71. 129 Kuflik EG. Cryosurgery for skin cancer: 30‐year experience and cure rates. Dermatol Surg 2004; 30: 297‐300. 130 Kuflik EG, Gage AA. The five‐year cure rate achieved by cryosurgery for skin cancer. J Am Acad Dermatol 1991; 24: 1002‐4. 131 Sheridan AT, Dawber RP. Curettage, electrosurgery and skin cancer. Australas J Dermatol 2000; 41: 19‐30. 132 Zacarian SA. Cryosurgery of cutaneous carcinomas. An 18‐year study of 3,022 patients with 4,228 carcinomas. J Am Acad Dermatol 1983; 9: 947‐56. 133 Foley P, Freeman M, Menter A et al. Photodynamic therapy with methyl aminolevulinate for primary nodular basal cell carcinoma: results of two randomized studies. Int J Dermatol 2009; 48: 1236‐45. 134 Basset‐Seguin N, Ibbotson SH, Emtestam L et al. Topical methyl aminolaevulinate photodynamic therapy versus cryotherapy for superficial basal cell carcinoma: a 5 year randomized trial. Eur J Dermatol 2008; 18: 547‐53. 135 Geisse J, Caro I, Lindholm J et al. Imiquimod 5% cream for the treatment of superficial basal cell carcinoma: results from two phase III, randomized, vehicle‐controlled studies. J Am Acad Dermatol 2004; 50: 722‐33. 136 Gollnick H, Barona CG, Frank RG et al. Recurrence rate of superficial basal cell carcinoma following successful treatment with imiquimod 5% cream: interim 2‐year results from an ongoing 5‐year follow‐up study in Europe. Eur J Dermatol 2005; 15: 374‐81. 137 Schulze HJ, Cribier B, Requena L et al. Imiquimod 5% cream for the treatment of superficial basal cell carcinoma: results from a randomized vehicle‐controlled phase III study in Europe. Br J Dermatol 2005; 152: 939‐47. 138 Gross K, Kircik L, Kricorian G. 5% 5‐Fluorouracil cream for the treatment of small superficial Basal cell carcinoma: efficacy, tolerability, cosmetic outcome, and patient satisfaction. Dermatol Surg 2007; 33: 433‐9; discussion 40. 139 Campolmi P, Brazzini B, Urso C et al. Superpulsed CO2 laser treatment of basal cell carcinoma with intraoperatory histopathologic and cytologic examination. Dermatol Surg 2002; 28: 909‐11; discussion 12. 140 Horlock N, Grobbelaar AO, Gault DT. Can the carbon dioxide laser completely ablate basal cell carcinomas? A histological study. Br J Plast Surg 2000; 53: 286‐93. 141 Rowe DE, Carroll RJ, Day CL, Jr. Mohs surgery is the treatment of choice for recurrent (previously treated) basal cell carcinoma. J Dermatol Surg Oncol 1989; 15: 424‐31. 142 Rowe DE, Carroll RJ, Day CL, Jr. Long‐term recurrence rates in previously untreated (primary) basal cell carcinoma: implications for patient follow‐up. J Dermatol Surg Oncol 1989; 15: 315‐28. 143 Wennberg AM, Larko O, Stenquist B. Five‐year results of Mohs' micrographic surgery for aggressive facial basal cell carcinoma in Sweden. Acta Derm Venereol 1999; 79: 370‐2. 144 Burg G, Hirsch RD, Konz B et al. Histographic surgery: accuracy of visual assessment of the margins of basal‐cell epithelioma. J Dermatol Surg 1975; 1: 21‐4. 145 Berlin J, Katz KH, Helm KF et al. The significance of tumor persistence after incomplete excision of basal cell carcinoma. J Am Acad Dermatol 2002; 46: 549‐53. 146 Griffiths RW. Audit of histologically incompletely excised basal cell carcinomas: recommendations for management by re‐excision. Br J Plast Surg 1999; 52: 24‐8. 147 Nagore E, Grau C, Molinero J et al. Positive margins in basal cell carcinoma: relationship to clinical features and recurrence risk. A retrospective study of 248 patients. J Eur Acad Dermatol Venereol 2003; 17: 167‐70. 148 Locke J, Karimpour S, Young G et al. Radiotherapy for epithelial skin cancer. Int J Radiat Oncol Biol Phys 2001; 51: 748‐55. 149 Silverman MK, Kopf AW, Gladstein AH et al. Recurrence rates of treated basal cell carcinomas. Part 4: X‐ray therapy. J Dermatol Surg Oncol 1992; 18: 549‐54. 150 Zagrodnik B, Kempf W, Seifert B et al. Superficial radiotherapy for patients with basal cell carcinoma: recurrence rates, histologic subtypes, and expression of p53 and Bcl‐2. Cancer 2003; 98: 2708‐14. 27