Ostinato
av Tomas Tranströmer
Under vråkens kretsande punkt av stillhet,
rullar havet dånande fram i ljuset,
tuggar blint sitt betsel av tång och frustar
skum över stranden.
Jorden höljs av mörker som flädermössen
pejlar. Vråken stannar och blir en stjärna.
Havet rullar dånande fram och frustar
skum över stranden.
Uppgifter
Använd häftet ”Fakta om dikter”
när du arbetar med frågorna!
1. Vad betyder rubriken?
2. Läs dikten långsamt, flera gånger. Slå upp alla ord som du inte vet vad de betyder
och anteckna förklaringar.
3. Strof 1:
a. Vad gör vråken?
b. Vad gör havet?
4. Strof 2:
a. Vad gör vråken?
b. Vad gör havet?
5. Det förkommer allitteration i dikten. Leta efter exempel på allitteration. Räkna
också olika slags vokaler och se vilka som är vanligast förekommande. Är det
medvetet av Tranströmer? Motivera!
6. Havet beskrivs med en metafor i strof 1. Skriv av metaforen och förklara den!
7. I dikten finns flera exempel på antiteser (motsatsförhållanden). Vilka kan du hitta?
(En metod för att hitta dem kan vara att rita teckningar av innehållet i varje strof.)
8. Ge exempel på upprepningar i dikten! Är det anaforer eller epiforer?
9. Fördjupning/överkurs: Den här dikten består av två sapfiska strofer. Vad är det?
(Undersök!) Vem var Sapfo (Sappho)?
I dikten finns inget "jag" och inget personligt tilltal, det är en rent naturbeskrivande dikt.
Dikten är komponerad av två sapfiska strofer, ett av Tranströmers favoritversmått. Den första placerar oss vid havet
under dagtid. Första raden, ett rumsadverbial, leder vår blick uppåt mot en stilla punkt i vilken kretsar en vråk. I andra
raden sänker vi blicken mot havet. I andra strofen blir det mörkt. Vi får återigen blicka uppåt mot vråken som förvandlas
till stjärna, och nedåt mot havet som inte stillnat i mörkret.
Stroferna förenas genom upprepningen av motiven vråken och havet. Tranströmer varierar inte formuleringen av
havsmotivet; första strofens "rullar havet dånande fram" motsvaras av andra strofens "Havet rullar dånande fram".
Identiska är även strofernas avslutningar, "och frustar/skum över stranden". Denna ordagranna upprepning förstärker
diktens dominerande bild av det obevekliga, oföränderliga havets rörelse. Tiden förändras från dag till natt, vråken
förändras från fågel till stjärna, flädermöss inträder på scenen med mörkret, men havet fortsätter sin aktivitet, oberörd av
omvärlden.
Stroferna ställs mot varandra antitetiskt med ljuset i första och mörkret i andra. Inom stroferna, mellan motiven händer
något intressant. Vråken är stilla i sin "kretsande punkt av stillhet". Havet däremot är i kraftig framåtrörelse. Det finns
alltså ett antitetiskt förhållande mellan motiven inom stroferna: rörelse och stillastående. I andra strofen dyker
flädermössen upp och "pejlar" mörkret; ett tredje väsen tar därmed plats i dikten. I mörkret sker något intressant med
vråken. Den "stannar och blir en stjärna". Därmed accentueras stillaståendet hos vråken, men vi får samtidigt en plötslig,
katapultliknande rörelse uppåt i dikten. Stjärnor vet vi alla är långt borta, högt upp, ljusår från vråkens utgångspunkt en
bit över havet. I och med denna förvandling infinner sig ett spatialt perspektiv som vidgas uppåt och ger dikten en känsla
av oändlig rymd.
Havsmetaforen bygger på en dubbel överensstämmelse mellan sak- och bildled, dels i den kraftfulla framåtrörelsen, dels
i skummandet. Havet liknas vid en häst framriden i sprängande galopp. Det "tuggar blint sitt betsel av tång och
frustar/skum över stranden. " Valet av uttryck för metaforen tycker jag är anmärkningsvärt; Tranströmer väljer att låta oss
se hästen via bilden av hur den tuggar sitt betsel, och han lyckas då även få med havets tång i metaforen. Betslet liknas
vi tången. Luftskummet som bildas när vågorna slår mot vattnet har Tranströmer liknat vid det skum en häst utsöndrar
vid kraftig fysisk ansträngning.
Kommen såhär långt i min analys slår jag upp titelordet i Bonniers Svenska Ordbok och får en stor aha-upplevelse.
Ostinato är en musikterm för "ett motiv som ständigt upprepas i en stämma medan övriga stämmor är fria". Därav alltså
havsmotivet som upprepas medan övriga motiv varieras, som en ostinato i ett musikstycke. Man ska nog alltid ha i
åtanke att Tranströmer inte bara är poet. Som pianist och musiker skriver han ofta in musiken i sina dikter på olika sätt.
Det finns för övrigt en musikalitet i diktens språkljudsuppbyggnad med assonans och allitteration. Diktens dominerande
vokal är u (under, punkt, rullar, tuggar, frustar, skum). Det finns ett framträdande r-ljud (vråkens, kretsande, rullar, fram,
frustar, stranden, mörker, flädermössen). Allitterationerna ger dikten stadga och rytm: "blint sitt betsel", "skum över
stranden", "fram och frustar". Jag tycker jag kan höra havet slå mot stranden om jag accentuerar f- och i synnerhet sljuden i strofernas avslutande rader.
