Forskningsseminarium 28.1.2014
Mustialagatan 3, 00790 Helsingfors
Föreläsningssal C111
Jere Lindén
Dioxiner som miljögifter och som verktyg för att förstå toxicitetsmekanismer
Dioxinerna och furanerna är miljögifter som spritt sig överallt på jordklotet, som anrikas i
näringskedjan och som bryts ned mycket långsamt i naturen. Gifterna bildas av
klorsubstituerade bensenringar som kopplas samman med syrebroar. Dioxiner, furaner och
några PCB-föreningar med samma verkan kallas ofta för dioxiner. Ibland används samma
benämning om gruppens giftigaste modellämne TCDD, dvs. 2,3,7,8-tetraklordibenso-pdioxin Dioxiner har inte tillverkats industriellt men de uppkommer som orenheter i vissa
kemiska synteser, smältning och förädling av metaller samt i olika förbränningsprocesser,
särskilt i omoderna avfallsförbränningsanläggningar. Dioxiner kan alltid bildas när organiskt
material hettas upp tillräckligt och klor finns med. En betydande källa är även PCB-oljor: i
dessa uppstår dioxiner och furaner vid bränning och upphettning, de kan innehålla dioxiner i
form av orenheter och vissa PCB-föreningar verkar på samma sätt som dioxiner. PCB-oljor
har tillverkats i stora mängder eftersom de tidigare användes för otaliga ändamål, till
exempel för värmeöverföring och isolering i kondensatorer, som hydraulikoljor samt som
komponenter i färger och byggnadsfyllningsmassor.
Dioxinerna kallas ibland även för “supergifter” eftersom de orsakar fosterskador och är
dödligt giftiga för försöksdjur redan i ytterst små doser. Hos människor har dioxinerna
orsakat giftverkan (den mest kända är klorakne) till följd av arbetsbetingad exponering och
olyckor. Särskilt skrämmande är de på grund av sin utvecklingstoxicitet och cancerrisk.
Fosterstadiet och barndomen är särskilt utsatta för de toxiska verkningarna som dioxinerna
har, men hos vuxna torde risken som de medför med de nuvarande exponeringsnivåerna
vara rätt liten. I Europa bedömer man att 14 pg/kg per vecka (Scientific committee on Food,
2001) är ett ofarligt intag av dioxiner. I USA anser man att mängden är under 1 pg/kg per
dag (U.S. EPA 2012). Finländarna exponeras för dioxiner närmast genom att äta fet
östersjöfisk; i synnerhet stor strömming och vild östersjölax innehåller mycket dioxiner.
Enligt Eviras rekommendation ska man äta dessa fiskar endast begränsat.
I kroppen binder sig dioxinerna vid cellens arylkolväte (AH)-reseptor, som hör till bHLH/PASreceptorfamiljen. När AH-reseptorn aktiveras omvandlas hundratals geners uttryck. Särskilt
intressant är att AH-receptorns fysiologiska funktion och betydelse är oklara och dess
endogena ligand osäker. De skadliga effekter i kroppen som följer av aktivering av AHreceptorn verkar även bero på djurarten, djurstammen, åldern och vävnaden, i vilken
aktiveringen sker. Ett exempel på varierande toxicitet är skillnaden i känslighet för TCDD
hos två råttstammar: Råttorna i H/W-stammen tål över 1 000 gånger större giftdoser än L–
E-stammen. En av de få hos många försöksdjur likadana, men till känslighetssymtomen lika
stora verkningarna är den starka aptit- och viktförlust som redan en enda giftig dos medför,
det så kallade förtviningssyndromet.
I min undersökning behandlar jag dioxiner ur två perspektiv. Jag går igenom dioxinernas
kemi och nuvarande betydelse som miljögifter och å andra sidan dryftar jag användningen
av TCDD i utredningen av AH-receptorns toxikologiska och fysiologiska roll och som
modellämne när det gäller att förstå mångfasetterad toxicitet.
