2
• nationalnyckeln till sveriges flora och fauna
överkäken. Tänder saknas på käkarna, men tung-,
gom- och plogbenen är tandförsedda. Första gälbågen har 13–14 gälräfständer, varav 7–10 sitter på den
nedre delen. Ryggfenan är smal men relativt lång,
och de främre strålarna är betydligt längre än de
bakre. Långt bak på ryggen ovanför analfenan sitter
en liten smal, bakåtböjd fettfena. Analfenan är kort
och smal, och den sitter långt bak på kroppen. Bröstfenorna är korta och lågt placerade. Bukfenorna är
smala men förhållandevis långa. Stjärtfenan är djupt
inskuren och har spetsiga lober. Kroppen är klädd
med stora, nästan släta fjäll som lätt faller av. Jämfört
med guldlaxens sträva taggfjäll har silverfisk taggarna svagare utvecklade, och fjällen upplevs därför
som släta. Sido­linjen löper i en närmast rak linje från
gällocket till stjärtfenbasen.
Levande och färska fiskar är nästan genomskinliga
med grönskimrande rygg samt mässingsglänsande
och grönblå längsband. Döda och konserverade fiskar
är gråaktiga på ryggen och vita på buken, och längs
vardera kroppssidan löper ett brett silverband. Samtliga fenor är i det närmaste genomskinliga. Några
andra könsskillnader än att romstinna honor har mer
uppsvälld buk är inte kända. Färska exemplar har en
tydlig doft av färsk gurka.
ordning
Chordata
Craniata
infrastam
Vertebrata
ranglös Gnathostomata
ranglös Teleostomi
överklass Osteichthyes
klass Actinopterygii
underklass Neopterygii
avdelning
Teleostei
underavdelning Euteleostei
överordning Protacanthopterygii
Fenstrålar och fjäll: D i–iii.8–9, A ii–iii.9–10, P
i.12–13, V i.9. Fjäll längs sidan 50–54.
levnadssätt Silverfisk är en marin stimfisk som
uppehåller sig på djupt vatten nära bottnen, vanligen
över mjukbottnar på 50–500 meters djup. Födan utgörs av bottenlevande, ryggradslösa djur, planktiska
kräftdjur och mindre fiskar. Leken sker på djupt vatten under perioden mars–juli. Ägg och larver är pelagiska. Tillväxten är långsam, och könsmognad nås vid
en ålder av 3–4 år samt en längd av 12–13 cm. Livslängden kan uppgå till ca 16 år.
utbredning I Sverige finns silverfisk bara i de djupare delarna av Skagerrak och mer sällsynt i norra
Kattegatt. I övrigt förekommer arten vid Färöarna,
Shetlandsöarna och Island samt längs den europeiska
kontinentalsockeln från norra Norge och söderut, i
Medelhavet och längs den nordafrikanska kusten.
n a m n g i v n i n g Argentina sphyraena Linnaeus, 1758. Systema Naturae, 10:e upplagan, 1: 315. Svensk synonym:
strömsill (från norska strømsild).
Etymologi: sphyraina (gr.) = antikens namn för barracuda.
Uttal: [Argentína sfyréna]
Osmeriformes – norsartade fiskar
stam
understam
ordning
familj
Det finns olika uppfattningar både om den inbördes
släktskapen mellan norsartade, laxartade och gäddartade fiskar och om hur deras släktskap med andra
egentliga benfiskar (Teleostei) ska uppfattas. Norsartade fiskar och laxartade fiskar räknas ibland till en och
samma ordning och ibland som två separata ordningar. Här har vi valt det senare synsättet, vilket innebär
att det finns två ordningar, norsartade fiskar (Osmeri­
formes) och laxartade fiskar (Salmoniformes), som
är systergrupper. De två ordningarna är också nära
besläktade med ordningen gäddartade fiskar (Esociformes) och utgör tillsammans systergrupp till denna
ordning.
Ordningen norsartade fiskar omfattar totalt ca 90
arter fördelade på två överfamiljer; Osmeroidea som
endast innefattar familjen norsfiskar (Osmeridae) och
Galaxioidea som är uppdelad i familjerna sydnorsfiskar (Retropinnidae) och galaxider (Galaxiidae).
En art i familjen Galaxiidae och några nudelfiskar
(bl.a. släktet Salanx) i familjen norsfiskar når tropikerna, men i övrigt är ordningen norsartade fiskar karakteristisk för tempererade områden på norra halvklotet (överfamiljen Osmeroidea) respektive södra
halvklotet (överfamiljen Galaxioidea). Utseendet och
levnadssättet varierar starkt inom gruppen, men som
regel är norsartade fiskar långsträckta med relativt
stor mun och ryggfenan placerad långt bak på ryggen.
De har liksom laxartade fiskar en fettfena, och de övriga fenorna har enbart mjuka fenstrålar. Många arter
har en stark doft av färsk gurka. Det är exakt samma
ämne (2,6-nonadienal) som får både norsen och gurkan att dofta. De minsta arterna är 6–7 cm långa, de
största 40–60 cm. Galaxiderna med 52 arter är den
mest artrika gruppen, och de är också den mest artrika fiskfamiljen i Australiens sötvatten. Andra galaxider finns i Sydamerika och Afrika, och eftersom alla
arter är sötvattenslevande brukar man välja galaxider som ett stöd för att de sydliga kontinenterna en
gång hängde samman i superkontinenten Gondwana
(Gondwanaland). Hos flera arter driver dock larverna
ut i havet, och ynglen lever en tid där innan de vandrar tillbaka till sötvatten.
Arten Lepidogalaxias salamandroides i små temporära vattendrag i sydvästra Australien har inre befruktning och överlever torrtiden i djupa gångar i bottnen.
Den kan också vrida huvudet i sidled och nedåt, vilket
släkte
nyckel till osmeridae •
är unikt bland fiskar. Andra norsartade fiskar är antingen rent sötvattenslevande eller vandrar mellan
sötvatten (där de leker) och havet (där de växer upp).
När det gäller utseende och levnadssätt liknar arterna
inom Galaxioidea i hög grad laxfiskarna (familjen Salmonidae) på norra halvklotet.
familj
3
Det är främst skelettkaraktärer som utgör gemensamma drag för de båda överfamiljerna. Andra likheter är att fjällen saknar radii, att lekvårtor finns och
att anadromi (vandring mellan salt och sött vatten)
förekommer.
Osmeridae – norsfiskar
Familjen norsfiskar finns i sött och salt vatten inom
tempererade delar av norra halvklotet. I familjen ingår ca 30 arter, bl.a. nors Osmerus eperlanus, lodda Mallotus villotus, den östasiatiska arten ayu Plecoglossus altivelus och nudelfiskar i släktena Salanx, Salangichthys,
Neosalanx och Protosalanx. Familjen indelas i de tre
underfamiljerna Hypomesinae, Plecoglossinae och
Osmerinae, vilka ibland betraktas som egna familjer.
I Europa finns tre arter; lodda och nors i Nordatlanten och regnbågsnors Osmerus mordax från Vita havet och österut. Alla tre tillhör underfamiljen Osmerinae. Arten Hypomesus olidus finns från gränstrakterna
mellan Europa och Sibirien österut till Nordamerika.
ordning
familj
Osmeriformes
släkte
Bestämningsnyckel till svenska arter av
norsfiskar – Osmeridae
Key to Swedish species of
freshwater smelts – Osmeridae
1. Fjäll ytterst små, 170–220 längs
sidan. Sidolinje fullständig. Alla
tänder korta...............................Mallotus villosus
.
lodda s. 162
– Fjäll måttligt stora, 56–68 längs
­sidan. Sidolinje förkortad (4–16
fjäll). Plogben med stora hugg­
tänder.....................................Osmerus eperlanus
.
nors s. 163
1. Scales minute, mid-lateral row
comprising 170–220 scales.
­Lateral line complete. All teeth
short......................................Mallotus villosus
.
Capelin p. 162
– Scales normal-sized; mid-lateral
row comprising 56–68 scales.
Lateral line short, comprising only
4–16 scales. Vomer with long,
caniniform teeth................ Osmerus eperlanus
.
Smelt p. 163
släkte
Mallotus
ordning
Lodda Mallotus villosus är den enda arten i sitt släkte.
Den utmärker sig främst genom sina ytterst små fjäll.
Lekande hanar har dessutom ett band med hårlika
fjäll längs kroppssidorna. Sidolinjen är fullständig och
tänderna genomgående små, vilket skiljer arten från
nors Osmerus eperlanus.
n a m n g i v n i n g Mallotus Cuvier, 1829. Le Règne Animal, 2:a
upplagan, 2: 305.
Etymologi: mallotos = luddig; mallos (gr.) ull; suffixet -otos
(gr.). Syftar på de fransiga fjällen hos lekande hanar. Troligen härlett från det nordiska namnet lodda/lodde, härlett
ur ludd = tjockt hår.
familj
släkte
Osmeriformes
Osmeridae
