Manifest av och för kvinnor med
funktionshinder i Europa
antaget i Bryssel den 22 februari 1997 av Europeiskt handikappforums
arbetsgrupp för kvinnor med funktionshinder
En revidering av rekommendationer från FN:s expertseminarium om kvinnor med
funktionshinder i Wien 1990. Det utgör även en fördjupning av FN:s
standardregler för att tillförsäkra människor med funktionsnedsättning
delaktighet och jämlikhet
(c) Copyright Europeiskt handikappforum. Läsare uppmanas att kopiera och
sprida detta dokument i stor utsträckning, förutsatt att källan anges på
ett riktigt sätt.
Dokumentet finns tillgängligt på alla EU:s officiella arbetsspråk (DA, DE,
EL, EN, ES, FI, FR, IT, NL, PT, SV). Dokumentet kan efter förfrågan
erhållas på diskett och tryckt med stor stil.
Utgivet i mars 1998 ñ Första tryckning, mars 1997 ñ Översättning, Context
Language Services.
Inledning av ordföranden
för Europeiskt handikappforum
När Europeiskt handikappforums stadgar undertecknades och en oberoende
europeisk handikapporganisation föddes, gavs i vårt nya medlemskap uttryck
för stort engagemang i könsfrågor och främjande av jämställdhet mellan
könen i vår organisation och i alla delar av vårt policyarbete. Detta är en
grundläggande förutsättning i våra stadgar och genom lagar ñ inte bara en
strävan eller en avsiktsförklaring.
Även om vi ännu har en bit kvar till att uppnå detta mål vet jag att
framsteg görs. I detta avseende kan jag inte nog betona betydelsen av detta
manifest. Det markerar viktiga punkter i samband med främjandet av
jämställdhet för kvinnor och flickor med funktionshinder i hela unionen,
och kräver medvetenhet och samarbete inom handikapprörelsen, kvinnorörelsen
och samhället i stort.
Jag är övertygad om att det kommer att inspirera kvinnor och flickor med
funktionshinder i hela Europeiska unionen att hävda sina mänskliga
rättigheter. Det är ingen tillfällighet att det är ett av våra allra första
policydokument, och som ordförande för forumet är jag med rätta stolt över
detta. Jag vill gratulera alla kvinnor som bidragit till manifestet ñ det
är en utmärkt handbok för förändring ñ och avspeglar de värderingar och
principer som ska prägla vårt arbete.
Förord
Detta manifest är en sammanställning av rekommendationer för en förbättring
av livsvillkoren för funktionshindrade kvinnor och flickor inom Europeiska
unionen. Det bygger på en omarbetning av rekommendationer från FN:s
expertseminarium om kvinnor med funktionshinder i Wien 1990. Studiegruppen
för kvinnor med funktionshinder, understödd av Europeiska kommissionens
generaldirektorat V/E/3 och som inrättades inom ramen för HELIOS IIprogrammet, omarbetade dokumentet under andra halvåret av 1996. Gruppen,
som nu är Europeiskt handikappforums arbetsgrupp om kvinnor med
funktionshinder, antog dokumentet den 22 februari 1997 i Bryssel, och
kommer att sträva efter att genomföra det. Anneli Joneken (redaktör),
medlem av Handikappförbundens Samarbetsorgan (HSO) i Sverige, och Maria
Brättemark från handikappforumets kansli, har på ett värdefullt sätt
bidragit till arbetet.
Syftet med manifestet är att upplysa och göra kvinnor och flickor med
funktionshinder medvetna om sin situation, sina rättigheter och sitt
ansvar, men också att informera och göra Europeiska kommissionen,
Europaparlamentet, medlemsstaterna, den europeiska handikapprörelsen och
kvinnorörelsen uppmärksamma på bristen på könstänkande i samband med
kvinnor/flickor och män/pojkar med funktionshinder. Manifestet är ett
verktyg som kan ge kvinnor med funktionshinder större personlig makt.
Under alldeles för lång tid har samtliga aktörer inom handikapprörelsen
inriktat sig på olika aspekter på funktionsnedsättningen i sig och själva
individen har kommit i andra hand. Specifika behov och situationen för
kvinnor och flickor med funktionshinder har försummats. Mer än hälften av
människor med funktions-bedsättning i Europa är kvinnor och flickor med
funktionshinder. Kvinnor och flickor med funktionshinder har dock alltid
varit underrepresenterade.
Europeiskt handikappforums arbetsgrupp om kvinnor med funktionshinder har,
i möjligaste mån, varit komplett i sin sammansättning. Det är därför
möjligt att vissa avsnitt är svårtolkade eller inte kan accepteras av vissa
läsare. Manifestet ska ses som ett verktyg/medel för debatt, för
beslutsfattande, för tillämpning genom lagar, politik, etc och för att
upprätta handlingsplaner. Författarna är alla kvinnor och flickor med
funktionshinder med olika bakgrund, religion, ras, sexuell läggning, ålder
och typ av funktionshinder.
Det är ett instrument för organisationer för kvinnor med funktionshinder,
andra kvinnoorganisationer, handikapporganisationer i allmänhet, samt
politiker i medlemsstaterna, Europeiska unionen, på europeisk och
internationell nivå. Det kan användas för att tillföra ett könsperspektiv
till alla nivåer av beslutsfattande. Manifestet kan och bör också
fortlöpande vidareutvecklas av kvinnor med funktionshinder och deras
organisationer samt revideras med jämna mellanrum.
Det kan och bör leda till projektförslag för att genomföra stora delar av
denna frigörelseplan. Manifestet kommer att vara en resurs för Europeiskt
handikappforum att använda för att initiera positiva åtgärder för kvinnor
och flickor med funktionshinder inom Europeiska unionen
Jag tackar alla kvinnor på seminariet om kvinnor med funktionshinder i Wien
och på konferensen i Peking, vilka inspirerat till detta manifest som nu
finns tillgängligt på 11 europeiska språk. Ett manifest som visar den
styrka som kvinnor med funktionshinder har i den europeiska
beslutsprocessen.
Lydia Zijdel
Ordförande för Europeiskt handikappforums arbetsgrupp om kvinnor med
funktionshinder
28 februari 1997
Inledning
Vad menar vi med kvinnor med funktionshinder/funktionshindrade kvinnor?
Flickor och kvinnor med funktionshinder inbegriper kvinnor med alla slags
funktionshinder, kvinnor med rörelsehinder, hörsel- och synnedsättningar,
eller psykiska funktionshinder, synliga eller icke-synliga, inbegripet
kvinnor med psykiska sjukdomar och psykiska hälsoproblem, begåvningsmässiga
funktionshinder och olika kroniska tillstånd, såsom diabetes, hjärt- eller
njursjukdomar, epilepsi, HIV/AIDS, sjukdomar som främst drabbar kvinnor som
t.ex. bröstcancer, artrit, lupus, fibromyalgi och benskörhet. Begreppet
inkluderar flickor och kvinnor med funktionshinder i alla åldrar, på
landsbygden och i städer, oavsett grad av funktionshinder, sexuell läggning
och kulturell bakgrund, och oavsett om de lever ute i samhället eller på
institution.
Tanken med detta manifest är att det ska utgöra en grund för politisk
verksamhet för att förbättra funktionshindrade kvinnors situation i alla
sammanhang där Europeiska unionens politik är inblandad. En begränsning av
manifestet till det europeiska sammanhanget utesluter inte att det används
som manifest för solidaritets- eller stödaktioner för funktionshindrade
kvinnor och föräldrar till funktionshindrade döttrar i andra delar av
världen. Genom den europeiska inriktningen av detta manifest erkänner vi
kulturella skillnader i förhållande till andra länder, men också inom
Europeiska unionen. Det är också ett manifest för handling på nationell
nivå inom områden där EU-politiken inte förs p.g.a.
subsidiaritetsprincipen.
Manifestets ideologiska grund bygger på begreppen mänskliga rättigheter och
jämställdhet. Icke-diskriminering är ett viktigt begrepp. En "social"
modell för funktionshinder i motsats till en "individuell" modell bör
uppmuntras, även om medicinska skillnader inte ska förbises.
Det är viktigt att all forskning om eller med anknytning till
funktionshindrade personer tar hänsyn till könsdimensionen. Manifestet
fokuserar funktionshindrade flickors och kvinnors specifika situation
p.g.a. kön enligt biologisk definition och som ett socialt begrepp (eng.
gender). Biologiska skillnader mellan män och kvinnor såväl som socialt
påtvingade situationer och behandlingssätt är relevanta, men inte alltid
lätta att skilja mellan. Därför kommer begreppet kön att i texten främst
användas i den vidare sociala bemärkelsen (gender).
Begreppet dubbel diskriminering, på grund av kön och funktionshinder, är
sammansatt. Dubbelt förtryck är ett annat uttryck som beskriver det många
funktionshindrade kvinnor och flickor ställs inför i olika situationer. Det
kan dock upplevas som en utveckling av dubbel styrka. Funktionshindrade
kvinnor kan uppleva att de diskrimineras både i förhållande till ickefunktionshindrade kvinnor och män, och i förhållande till funktionshindrade
män. Kampen för jämställdhet måste därför föras på olika nivåer och olika
platser samtidigt. Exempel på multipel diskriminering av funktionshindrade
kvinnor är när den grundar sig på ålder, etnisk bakgrund, sexuell läggning
och socioekonomisk bakgrund.
Denna text ska läsas mot bakgrund av fördrag och internationella politiska
överenskommelser, som t.ex. FN:s standardregler för att tillförsäkra
människor med funktionsnedsättning delaktighet och jämlikhet samt
Pekingdeklarationen och handlingsplanen från den fjärde kvinnokonferensen.
På EU-nivå är lagstiftning, initiativ och de två meddelandena om
jämställdhet mellan kvinnor och män och människor med funktionshinder
viktigt.
Manifestets rekommendationer
Manifestet inbegriper rekommendationer kopplade till följande prioriterade
ämnesområden för kvinnor med funktionshinder i Europa:
1 Mänskliga rättigheter, etik
2 Nationell och europeisk lagstiftning
3 Konventioner och andra internationella instrument
4 Utbildning
5 Arbete och yrkesutbildning
6 Äktenskap, relationer, föräldraskap, familjeliv
7 Våld, sexuellt utnyttjande och säkerhet
8 Större personlig makt, ledarskapsutveckling, delaktighet i
beslutsfattande
9 Funktionshindrade kvinnor med annan kulturell bakgrund
10 Medvetandegörande, massmedia, kommunikation och information
11 Oberoende och självständigt boende, personlig assistans,
tekniska behov och stöd, rådgivning
12 Social trygghet, hälsovård och medicinsk vård, rehabilitering
13 Offentliga byggnader, bostäder, kommunikation, miljö
14 Kultur, fritid, idrott
15 Nationella samordningskontor för kvinnor med funktionshinder
16 Internationella samordningskontor
17 Regionala och sub-regionala aktiviteter, projektfinansiering
18 Statistik, forskning
Förutom manifestets specifika rekommendationer uppmanar vi alla som
vill ta nya steg i denna riktning att använda FN:s instrument för mänskliga
rättigheter "FN:s standardregler för att tillförsäkra människor med
funktionsnedsättning delaktighet och jämlikhet", som antogs av FN:s
generalförsamling 1993 och som består av 22 grundregler. När man använder
standardreglerna är det viktigt att komma ihåg att syftet med reglerna är
att säkerställa att flickor, pojkar, kvinnor och män med funktionshinder, i
egenskap av medlemmar i samhället, kan utöva samma rättigheter och
skyldigheter som andra.
1
Mänskliga rättigheter, etik
1.1
Funktionshindrade flickors och kvinnors mänskliga rättigheter och
friheter ska tillfullo erkännas och respekteras. De ska ha lika möjligheter
inom alla samhällsområden. Vikten av att samhället är tillgängligt för dem
ska erkännas och åtgärder vidtas för att se till att de får tillgång till
information, kommunikation och att den fysiska miljön görs tillgänglig, i
enlighet med standardregel nr 5.
1.2
Funktionshindrade kvinnor ska informeras om sina medborgerliga och
mänskliga rättigheter för att kunna fatta egna beslut.
1.3
Lämplig lagstiftning som garanterar fullständigt utövande av
kvinnors rätt att bestämma över sexualitet, graviditet, ny
reproduktionsteknik, adoption, moderskap och andra i detta avseende viktiga
frågor, ska antas och genomföras.
1.4
Funktionshindrade kvinnors rättigheter inkluderar deras rätt att
kontrollera och fritt och ansvarsfullt bestämma om frågor som rör deras
sexualitet, inbegripet hälsofrågor som rör sexualitet och reproduktion,
fria från tvång, diskriminering och våld. Inga medicinska beslut som rör en
funktionshindrad kvinna ñ vilken orsak hennes funktionshinder än har ñ ska
fattas utan hennes medgivande och utan att hon fått full information.
1.5
Åtgärder ska vidtas för att skydda kvinnor med psykiska
hälsoproblem eller begåvningsmässiga funktionshinder och information ska
ges på ett sätt som de lätt förstår. Vid behov ska en talesman
tillhandahållas för att underlätta deras beslutsfattande.
1.6
Öppna och allmänna diskussioner om ämnen som exempelvis sexualitet
och sexuella preferenser, som ofta anses för känsliga att ta upp, ska
uppmuntras, med tillbörlig respekt för kulturella normer. Syftet ska vara
att öka kunskapsnivån bland kvinnor med funktionshinder, deras familjer,
personal och befolkningen i allmänhet.
1.7
Situationen för flickor och kvinnor med andra sexuella preferenser
(t.ex. lesbiska) ska belysas som en fråga om mänskliga rättigheter inom
handikapprörelsen för kvinnor, kvinnorörelsen och rörelsen för lesbiska
kvinnor, och i övriga delar av vårt samhälle.
1.8
I länder där kulturella och religiösa traditioner gör att
tillgängligheten till medicinsk service, yrkesutbildning, rehabilitering,
sysselsättning och annan service är svår för funktionshindrade kvinnor, ska
åtgärder vidtas så att dessa hinder avlägsnas på ett sätt som gör att
flickor och kvinnor med funktionshinder kan få dessa förmåner.
1.9
Flickor och kvinnor med funktionshinder som är invandrare eller
kommer från tredje land ska ha samma rättigheter och tillgång till samma
allmänna stöd som andra flickor och kvinnor med funktionshinder i deras
land.
1.10
Utvecklingen och tillämpningen av nya reproduktionstekniker för att
förhindra funktionshinder ska ses ur perspektiv som tar hänsyn till etiska
dimensioner och till de mänskliga rättigheterna. Urval före födelsen
grundat på funktionshinder bör förbjudas.
1.11
Den funktionshindrade kvinnan ska inte av läkare, släktingar eller
myndigheter uppmanas eller tvingas till abort. Diskussioner där människor
utsätts för en kostnadsanalys, eller där beslut utgår från resonemang om
huruvida ett mänskligt liv är mer eller mindre värt att leva, ska inte
tillåtas. En funktionshindrad kvinnas val om att föda eller inte föda ett
barn måste respekteras.
1.12
Särskilda ansträngningar bör göras för att garantera att test på
människor inte tillåts, med hänvisning till konventionen om mänskliga
rättigheter och biomedicin. Funktionshindrade kvinnor ska också skyddas
från att utsättas för biologiskt och farmaceutiskt experimenterande.
1.13
Alla länder ska uppmuntra åtgärder för att säkerställa jämlik
delaktighet i det religiösa livet i samhället för flickor och kvinnor med
funktionshinder som väljer detta, och uppmuntra åtgärder för att utplåna
diskriminering i det religiösa livet. Religiös litteratur ska göras
tillgänglig för kvinnor med hörsel- och synnedsättningar och kvinnor med
begåvningsmässiga funktionshinder.
1.14
Funktionshindrade kvinnor ska ha rätt att, och ges möjligheter att
utöva den rätten, bli mer synliga i såväl jämställdhetspolitiken som
handikappolitiken.
2
Nationell och europeisk lagstiftning
2.1
Alla stater har ansvar för att skapa lagar för åtgärder för att
uppnå målet om full delaktighet och jämlikhet för flickor, pojkar, kvinnor
och män med funktionshinder, i enlighet med standardregel nr 15.
2.2
Lagstiftningen ska inte diskriminera människor med funktionshinder
och ska omfatta sådana aspekter som social trygghet, hinder i miljön,
transportmedel, medicinska och tekniska anordningar och ska, som en
lagstadgad rätt, ta hänsyn till de särskilda behov som funktionshindrade
kvinnor har. Lagstiftning mot diskriminering ska införas i de europeiska
staternas nationella författningar och i alla delar av Fördraget om
Europeiska unionen, genom ett förbud mot diskriminering på grund av
funktionshinder. Lagstiftningen ska leda till en förbättring av situationen
för personer med funktionshinder i familjen och i samhället.
2.3
Lagstiftning för att skydda funktionshindrade flickor och kvinnors
medborgerliga och mänskliga rättigheter ska antas av europeiska organ på
nationell eller regional nivå, i enlighet med internationella normer.
Lagstiftningen ska övervakas av lämpliga myndigheter för att säkra en
effektiv tillämpning.
2.4
Likställighet för flickor och kvinnor med funktionshinder kan
endast uppnås när diskriminerande mönster och praxis som hindrar
tillgänglighet på lika villkor har avlägsnats. Lagstiftningen måste därför
förberedas för att exempelvis behandla de sociala trygghetssystemens hänsyn
till kvinnor med funktionshinder och till funktionshindrade kvinnor med
barn, liksom kollektivtrafiken, med tanke på att kvinnor p.g.a. sociala och
kulturella normer i vissa regioner är mindre rörliga och mer bundna till
hemmet. Men även andra områden där lagstiftning är berättigad med tanke på
funktionshindrade kvinnors särskilda situation bör tas upp.
2.5
Lagstiftning ska införas för att skydda funktionshindrade kvinnors
rättigheter vad gäller sexuella övergrepp och våld, i offentliga miljöer
och i deras hemmiljö, t.ex. institutioner, rehabiliteringscenter,
äldreboenden, projekt, hem, institut, o.s.v.
2.6
En ny europeisk handikappstrategi ska tillämpas och vidareutvecklas
på ett könsspecifikt sätt, i nära samråd med handikapporganisationer för
kvinnor och män i Europa.
2.7
Med utgångspunkt från den nya inriktningen på integrering av
handikappolitiken på europeisk nivå, bör all EU-lagstiftning, EU-policy och
alla EU-initiativ som berör funktionshindrade människor eller jämställdhet
mellan könen ta hänsyn till funktionshindrade kvinnors specifika situation.
2.8
En undersökning bör genomföras om den allmänna eller speciella
handikapplagstiftningen nationellt, i en medlemsstat, och/eller på
europeisk nivå diskriminerar flickor och kvinnor med funktionshinder.
3
Konventioner och andra internationella instrument
3.1
FN:s standardregler för att tillförsäkra människor med
funktionsnedsättning delaktighet och jämlikhet ska användas som ett
nyckelinstrument för utvecklingen av de europeiska länderna.
Funktionshindrade kvinnor och deras organisationer ska fortlöpande
rådfrågas i den nationella och internationella uppföljningen.
3.2
Alla länder bör, om de inte redan gjort det, stadfästa eller
ansluta sig till de internationella konventionerna om mänskliga
rättigheter, FN:s konvention om avskaffande av alla former av
diskriminering av kvinnor och andra viktiga instrument såsom FN:s
konvention om barns rättigheter, ILO-konventionen nr 159 om
yrkesrehabilitering och sysselsättning för funktionshindrade personer och
rekommendation nr 168 om samma ämne, Florens-överenskommelsen och dess
fördrag om import av material för utbildning, vetenskap och kultur. I
uppföljningsarbetet och rapporter i samband med dessa konventioner bör ett
könsspecifikt angreppssätt användas, i syfte att identifiera
funktionshindrade flickor och kvinnors situation i förhållande till deras
rättigheter såsom de föreskrivs i konventionerna. Information om dessa
internationella rättsliga instrument bör få stor spridning.
3.3
Kommittén mot diskriminering av kvinnor (CEDAW) bör aktivt begära
av stater som ingår i konventionen, med hänvisning till kommitténs
rekommendation nr 18/1991, att de inkluderar information om
funktionshindrade kvinnors situation i sina periodiska rapporter till
kommittén om genomförandet av konventionen. Staterna bör organisera
seminarier under sammanställningen av information till sina periodiska
rapporter, och rådgöra med de frivilligorganisationer som arbetar med
funktionshindrade kvinnors rättigheter.
3.4
Information i dokument om mänskliga rättigheter, den
internationella konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella
rättigheter samt den internationella konventionen om medborgerliga och
politiska rättigheter, och uppföljningen av dessa, ska vara tillgängliga
för alla.
4
Utbildning
4.1
En viktig förutsättning för att uppnå jämlikhet i livet är god
utbildning. Funktionshindrade flickor och kvinnor ska ha full tillgång till
utbildning och yrkesutbildning under hela livet och rätt till grundskola,
gymnasieutbildning och högre utbildning. De ska uppmuntras att utnyttja den
rättigheten, i enlighet med standardregel nr 6. Utbildningen ska ske i det
allmänna skolväsendet med tillgång till särskilda undervisningsformer och
möjlighet till en långsammare studietakt samt stödservice, vid behov eller
på förfrågan från den enskilde.
4.2
Funktionshindrade flickor och kvinnor ska uppmuntras att söka sig
till utbildningar som gör att de kan utvecklas som fullvärdiga medlemmar i
samhället. Skolbyggnader ska vara fysiskt tillgängliga, skolmaterial ska
finnas tillgängligt i alternativa former (punktskrift, stor stil, o.s.v.).
Särskilda stödlärare och assistenter ska finnas tillgängliga efter
elevernas behov.
4.3
Utbildning för döva och döva/blinda flickor och kvinnor ska
tillhandahållas i speciella skolor för döva eller döva/blinda personer,
eller i särskilda klasser och enheter i vanliga skolor. Undervisning lyhörd
för den kulturella omgivningen ska tillhandahållas för att leda till
utveckling av effektiva kommunikativa färdigheter och maximalt oberoende.
Döva kvinnor bör ha rätt till utbildning med hjälp av multimediasystem och
teckenspråk, som bör erkännas som officiellt språk.
4.4
Det är också viktigt att utbilda föräldrar och familjer till
flickor och kvinnor med funktionshinder om hur de ska erhålla en positiv
attityd till funktionshinder och skapa medvetenhet om funktionshindrade
kvinnors särskilda behov och problem. Ett utbildningspaket för alla
familjemedlemmar vore användbart. Befintliga handböcker i utbildningssyfte,
som t.ex. manualen om samhällsbaserad rehabilitering, CBR, utarbetad av
Världshälsoorganisationen, bör göras tillgängliga. Vårdgivare inom
primärvården bör också göras uppmärksamma på funktionshindrade äldre
kvinnors särskilda behov. Det är viktigt att vuxna funktionshindrade
kvinnor betraktas som oberoende snarare än beroende av sina familjer.
4.5
EU-politik och EU-program för utformning av utbildning ñ från
grundskola till högre studier ñ bör ta hänsyn till funktionshindrade
kvinnors särskilda situation. Livslångt lärande bör främjas. Kvinnor och
människor med funktionshinder utgör en separat målgrupp för särskild
uppmärksamhet. Medvetandegörande om riskerna för dubbel diskriminering på
grund av kön och funktionshinder är nödvändig.
4.6
UNESCO bör i sina utbildningsprojekt, i synnerhet i samband med
läs- och skrivkunnighet, särskilt uppmärksamma flickor och kvinnor med
funktionshinder och deras problem, framåtskridande, ökade personliga makt
och utveckling.
4.7
De som arbetar med handikappfrågor bör vara utbildade i att hantera
frågor rörande homosexualitet bland kvinnor och flickor med
funktionshinder.
4.8
Utbildning av människor som ansvarar för att skildra
funktionshindrade kvinnor och flickor eller frågor som rör kvinnor/flickor
med funktionshinder, såsom journalister /massmedia, filmskapare o.s.v., är
väsentligt för att skapa positiva bilder, i stället för det medlidande som
välgörenhetstänkande eller medicinska begrepp bygger på.
4.9
I program för medvetandegörande bör olika skildringar av
funktionshindrade kvinnor och flickor användas i syfte att förmedla
tydligare bilder av funktionshindrade kvinnor till folk i allmänhet och
kvinnor med begåvningsmässiga funktionshinder i synnerhet.
5
Arbete och yrkesutbildning
5.1
Arbete är en avgörande komponent för att möjliggöra för
funktionshindrade kvinnor att försörja sig själva ekonomiskt och att uppnå
självaktning och socialt erkännande. Funktionshindrade kvinnor bör utbildas
i syfte att ges möjlighet till arbete på öppna marknaden. När särskild
utbildning krävs bör inte funktionshindrade kvinnor förfördelas i
förhållande till andra kvinnor. Funktionshindrade kvinnor ska ha samma
tillgång till alla utbildningsprogram och stöd och service bör erbjudas.
Befintliga yrkesutbildningsprogram för kvinnor bör göras särskilt
tillgängliga för funktionshindrade kvinnor och stödservice bör
tillhandahållas.
5.2
Lagar och bestämmelser inom arbetsmarknadsområdet bör inte
diskriminera funktionshindrade kvinnor och inte hindra anställning, i
enlighet med standardregel nr 7.
5.3
Funktionshindrade kvinnor bör uppmuntras att söka sig till arbeten
med skälig lön och status. Effektivt stöd bör ges till funktionshindrade
kvinnor för att behålla anställningen genom t.ex. uppföljningsservice och
kontakter med arbetsgivare samt rättsligt skydd för ogrundad förlust av
arbete på grund av funktionshinder.
5.4
När det gäller startande av små företag och andra former av egen
näringsverksamhet, bör funktionshindrade kvinnor ha samma rätt till
ekonomiskt stöd och ska betraktas som fullt kvalificerade företagare.
5.5
All EU-policy och alla EU-program för främjande av arbete och
yrkesutbildning bör ta hänsyn till funktionshindrade kvinnors specifika
situation. Kvinnor och personer med funktionshinder utgör redan en målgrupp
för särskild uppmärksamhet i flera program. Medvetandegörande om risken för
dubbel diskriminering på grund av kön och funktionshinder är nödvändig.
5.6
Särskilda bestämmelser för att säkerställa att funktionshindrade
kvinnor har samma rörlighet på den europeiska arbetsmarknaden som ickefunktionshindrade kvinnor och män, enligt principerna för fri rörlighet
såsom de föreskrivs i EU-fördragen, bör finnas.
5.7
Arbetstillfällena inom den offentliga sektorn, där den största
andelen anställda traditionellt är kvinnor, minskar i många av EU:s
medlemsstater. Den särskilda effekt detta har på sysselsättningen för
funktionshindrade kvinnor bör undersökas.
5.8
Programmen inom ILO och FAO och andra organisationer som ägnar sig
åt arbetsmarknadsfrågor, bör omfatta särskilda projekt och program i Europa
för funktionshindrade kvinnors behov. Dessa organisationer bör ha ett nära
samarbete med funktionshindrade kvinnor och deras organisationer. Kvinnor
med funktionshinder bör också, med lämpligt stöd, inkluderas i de allmänna
program och projekt som dessa organisationer har.
5.9
Många arbeten som i dagsläget utförs av icke-funktionshindrade
kvinnor och/eller män och som påverkar funktionshindrade kvinnors liv (i
synnerhet arbeten i beslutsfattande positioner) bör göras tillgängliga för
funktionshindrade kvinnor. För att möjliggöra detta bör åtgärder i den
riktningen vidtas inom vissa områden.
5.10
Invandrade flickor och kvinnor med funktionshinder bör ges lämpligt
stöd och utrymme för att utveckla sin kunskap och potential de har genom
yrkesutbildning, och ges möjlighet att få ett passande arbete.
5.11
Döva kvinnor ska ges tillgång till yrkesutbildning på sitt
respektive nationella teckenspråk.
5.12
Kvinnor med funktionshinder ska ha tillgång till arbete och
yrkesutbildning genom alla strategier som kan främja kunskap,
kvalifikationer och rätten att nå högsta nivå inom alla yrkeskarriärer,
både inom privata och offentliga organ.
5.13
Kvinnor med funktionshinder som deltar i volontärarbete bör ha rätt
till samma förmåner, möjligheter och stöd som kvinnor med avlönade arbeten.
Funktionshindrade kvinnor med ett volontärarbete bör få nödvändigt
ekonomiskt stöd för att kunna vara vårdnadshavare och anställda samtidigt.
Förutom nödvändigt ekonomiskt stöd till den funktionshindrade kvinnan
själv, bör adekvat stöd ges för att hon ska ha möjlighet att även vara
vårdnadshavare.
6
Äktenskap, relationer, föräldraskap, familjeliv
6.1
Funktionshindrade kvinnor bör garanteras rätten att bilda familj,
ha relationer och sexuella kontakter och att bli mor, i enlighet med
standardregel nr 9.
6.2
Med hänsyn tagen till att många kvinnor med funktionshinder
upplever stora svårigheter med att hitta en livspartner och bilda familj,
bör rådgivning och utbildning ges inom detta område. Massmedia bör
uppmuntras att spela en viktig roll när det gäller att undanröja negativa
attityder till relationer såsom äktenskap och föräldraskap för
funktionshindrade kvinnor. Organisationer som erbjuder tjänster till
ensamstående personer med syfte att träffa en möjlig partner, bör inte
utesluta kvinnor eller män med funktionshinder från sina tjänster och ska
erbjuda dem samma kvalitet på tjänsterna som till andra kvinnor och män.
Personal i dessa organisationer bör få utbildning för att arbeta med
funktionshindrade personer.
6.3
Funktionshindrade kvinnor bör ha tillgång till familjeplanering och
till information om hur deras kroppar fungerar sexuellt. Information bör
finnas tillgänglig på kassett, med stor stil, punktskrift, lättläst version
eller bildbaserade format och på teckenspråk, eller ges av experter inom
området som t.ex. rådgivare inom den offentliga socialtjänsten eller på
lokal nivå. Ingen kvinna ska tvingas att genomgå abort.
6.4
Funktionshindrade föräldrar ska ha rätt till personlig assistans i
den utsträckning att de kan dela ansvaret för barnet. Den roll som
personlig assistans har i vården av barnen måste definieras tydligt och
stödgrupper för funktionshindrade föräldrar och personliga assistenter till
funktionshindrade småbarnsföräldrar kan stödja detta.
6.5
Föräldrarna, inbegripet ensamstående föräldrar (män eller kvinnor)
till barn med funktionshinder ska ha rätt till personlig assistans. Den
roll som personlig assistans har i omsorgen av barn måste definieras
tydligt och stödgrupper för föräldrar (eller ensamstående föräldrar) till
barn med funktionshinder och personliga assistenter till föräldrar (med små
barn) skulle kunna stödja detta.
6.6
Rätten att ha familj, relationer, sexuella kontakter och att vara
mor bör garanteras funktionshindrade lesbiska eller bisexuella kvinnor,
enligt standardregel nr 9. Fördomar mot homosexuella i allmänhet ska inte
hindra lesbiska eller bisexuella kvinnor från att erhålla ekonomiskt stöd
och tekniska hjälpmedel som leder till ekonomiskt oberoende och ett
självständigt liv som lesbisk eller bisexuell kvinna, i antingen en
självständig och oberoende boendeform eller under mer institutionaliserade
former.
6.7
Stöd till funktionshindrade mödrar till funktionshindrade barn och
till funktionshindrade mödrar till icke-funktionshindrade barn ska
uppmuntras.
6.8
Lagstiftning som begränsar förståndshandikappade kvinnors
rättigheter till sexuella relationer ska avskaffas och särskilt skydd av
kvinnor som är speciellt sårbara för övergrepp ska bibehållas.
6.9
För de kvinnor som är oförmögna att ge sitt medgivande till
födelsekontroll bör det finnas skydd i lagstiftningen. I synnerhet ska
födelsekontroll eller abort aldrig utföras mot en funktionshindrad kvinnas
vilja och abort bör förutsätta rättsligt godkännande. Sterilisering ska
aldrig utföras mot en kvinnas vilja, och i de fall när någon är oförmögen
att ge sitt medgivande ska det ändå aldrig ske annat än när det finns klara
medicinska skäl för detta och efter rättsligt godkännande. Vidare bör
familjeplaneringsmetoder utformas speciellt för kvinnor med
begåvningsmässiga funktionshinder.
6.10
Funktionshindrade kvinnor bör, som mödrar, åtnjuta samma
rättigheter som icke-funktionshindrade kvinnor och män vad beträffar
medicinsk kontroll under och efter graviditeten. De bör också ha samma
rättigheter på arbetsmarknaden i samband med föräldraförsäkring och ledighet samt social service. Dessa rättigheter måste bevakas. Villkoren
ska i alla EU:s medlemsstater vara av högsta standard och inte diskriminera
funktionshindrade kvinnor. Rättigheter och service bör vara tillgängliga
för invandrade kvinnor i EU, både i egenskap av arbetstagare och som
medföljande partner.
6.11
Förändringar av den existerande moderskapsideologin bör genomföras,
eftersom den diskriminerar funktionshindrade kvinnor, särskilt när det
gäller rätten att bli förälder, rätten att bli vårdnadshavare efter
skilsmässa, rätten till adoption, rätten att bli fosterförälder och till
andra former av socialt föräldraskap och rätten att använda artificiella
befruktningsmetoder.
7
Våld, sexuellt utnyttjande och säkerhet
7.1
Funktionshindrade flickors och kvinnors rätt att leva i frihet och
säkerhet ska tillfullo erkännas. Våld mot flickor och kvinnor med
funktionshinder är ett stort problem och statistiken visar att
funktionshindrade flickor och kvinnor, på grund av sin sårbarhet, löper
större risk att falla offer för våld. Kontroll över den egna kroppen bör
garanteras funktionshindrade kvinnor för att skydda dem mot fysiskt,
psykiskt och sexuellt våld. Detta är särskilt viktigt för funktionshindrade
kvinnor som vistas på sjukhus, befinner sig på rehabiliterings- eller andra
institutioner, och för dem som inte kan företräda sig själva.
7.2
Särskilda program för att förebygga sådant våld måste genomföras
(som t.ex. programmen i Nederländerna, Tyskland, Storbritannien, Spanien
och Österrike) med erkännande för de speciella behov de flickor och kvinnor
har som behöver assistans för att sköta sin hygien. De bör informeras om
hur våld förebyggs, hur man känner igen att våld brukats och hur man
anmäler våldshandlingar. Funktionshindrade flickor och kvinnor med psykiska
hälsoproblem, begåvningsmässiga funktionshinder, kommunikationshandikapp
och/eller svåra funktionshinder kan förmodas vara mer utsatta.
7.3
Funktionshindrade flickor och kvinnor bör ha tillgång till
särskilda utbildningsprogram anpassade efter deras behov, och om hinder för
integreringen finns, ska stöd och service erbjudas för att underlätta
integreringen.
7.4
Funktionshindrade kvinnor, deras familjer och berörd personal ska
vara fullt informerade om hur man förebygger sexuellt utnyttjande. När det
gäller utnyttjande av funktionshindrade kvinnor, i synnerhet kvinnor med
begåvningsmässiga funktionshinder, bör lagstiftningen utvecklas och
förstärkas och involverad personal (domare, juridiska rådgivare, åklagare,
o.s.v.) bör utbildas. För kvinnor med psykiska problem bör avdelningar och
service bara för kvinnor finnas, som kan erbjuda valmöjligheter för kvinnor
med gemensam kulturell eller etnisk bakgrund. Attityder och sedvänjor som
kan vara till skada för flickor och kvinnor, t.ex. kvinnlig könsstympning,
ska motarbetas genom utbildningsprogram för kvinnor och män och
straffrättslig lagstiftning.
7.5
Skyddat boende såsom kvinnohus och alla andra allmänna
organisationer och stöd (broschyrer, telefonnummer, terapeuter, o.s.v.)
inom området för våld mot och sexuellt utnyttjande av kvinnor, bör göras
tillgängliga för kvinnor med alla typer av funktionshinder.
7.6
Situationen för flickor och kvinnor med funktionshinder bör
integreras i de undersökningar om våld mot kvinnor som den särskilde
rapportören för FN:s kommission om mänskliga rättigheter genomför.
Särskilda studier bör genomföras i de europeiska staterna.
7.7
Med tanke på att risken för att utsättas för våld är högre för
funktionshindrade kvinnor, bör särskild uppmärksamhet ägnas åt de effekter
på kvinnors psykiska hälsa som våldshandlingar, psykiskt förtryck eller
sexuellt utnyttjande eller hot om sådant har.
7.8
Den rapport från Europaparlamentet som man årligen begär ska se
över frågan om våld mot och diskriminering av funktionshindrade, bör
särskilt ta upp funktionshindrade flickors och kvinnors situation, och bör
ge förslag om förbättrad lagstiftning för att skydda funktionshindrade
kvinnor mot våld.
7.9
Åtgärder bör vidtas för att skydda flickor och kvinnor mot den
funktionshindrande seden med könsstympning, vilken är att betrakta som ett
brott enligt handlingsplanen från FN:s kvinnokonferens.
8
Större personlig makt, ledarskapsutveckling,
delaktighet i beslutsfattande
8.1
Ledarskapsutveckling har till syfte att ge funktionshindrade
flickor och kvinnor till självkänsla, uppmuntra dem att ta ledarroller för
att bli integrerade samhällsdeltagare, och i större utsträckning ta del i
beslutsfattande på olika nivåer.
8.2
Funktionshindrade kvinnor bör uppmuntras att delta i
utbildningsprogram i ledarskap och management som organiseras av nationella
organ. Programmen bör också utformas särskilt för flickor och kvinnor med
funktionshinder, och betraktas som en del av redan befintliga program för
utbildning av kvinnor.
8.3
Utbildningsseminarier, utbildningsprogram och
yrkesutbildningsprogram för att etablera kooperativ och starta
inkomstbringande aktiviteter bör organiseras på lokal nivå, även på
landsbygden, för att öka funktionshindrade kvinnors medvetenhet om sin
situation på gräsrotsnivå och för att stimulera till aktivt deltagande.
8.4
Särskilda mentorprogram bör startas och stödjas på lokal och
regional nivå i de europeiska länderna. I dessa program ska kvinnor inom
handikapprörelsen aktivt stödja varandra i olika livsfaser, för den
personliga mognadsprocessen och för ökad makt att påverka.
8.5
Regionala europeiska organisationer och FN-storgan bör stödja
funktionshindrade kvinnor i utvecklingen av färdigheter i ledarskap genom
att ILO, FAO och UNESCO utarbetar en kursplan som kan fungera som en modell
att användas på olika ledarskapsnivåer, i alla länder och genom tekniskt
samarbete. Satsningar bör göras för att uppmuntra funktionshindrade kvinnor
att själva medarbeta i utbildningar.
8.6
EU:s program, åtgärder och initiativ ska stödja funktionshindrade
kvinnors strävan efter ökad makt att påverka och delta i
samhällsutvecklingen.
8.7
För Europeiskt handikappforum bör en jämställd representation vara
en riktlinje för beslutsfattande, t.ex. när det gäller val av ordförande
för Europeiskt handikappforum och sammansättningen av arbetsgrupper,
kommittéer samt genomförandet av arbetsuppgifter. Alla
medlemsorganisationer i Europeiskt handikappforum bör i sin verksamhet
prioritera flickors och kvinnors ökad makt att påverka.
8.8
Tillgång till information bör betraktas som en demokratisk
rättighet för varje enskild individ i samhället. Funktionshindrade kvinnor
bör ha tillgång till all information de behöver och önskar för att utöva
sina lagstadgade, politiska och mänskliga rättigheter. Insyn i politiska
institutioner och processer är en förutsättning.
8.9
Funktionshindrade kvinnor i Europa bör framställa och sprida
information och material för medvetandegörande riktat till beslutsfattare
på nationell och europeisk nivå, i syfte att uppmärksamma dem på det faktum
att dubbel diskriminering av funktionshindrade kvinnor kan förekomma.
Personer som handhar handikappolitiska frågor i allmänhet och de som
sysslar med frågor som rör jämställdhet mellan män och kvinnor ska vara den
främsta målgruppen. Lika viktigt är att nå beslutsfattare i regeringar och
myndigheter.
8.10
Funktionshindrade kvinnor bör bli mer synliga i organisationer med
anknytning till handikappfrågor, sociala frågor, politik och i samhället i
övrigt. Särskilda projekt bör startas i syfte att förverkliga detta, liksom
särskilda ekonomiska märmetoder för att säkra deras deltagande.
9
Funktionshindrade kvinnor
med annan kulturell bakgrund
9.1
Funktionshindrade kvinnor med annan kulturell bakgrund som lever
utanför hemlandet bör få stöd att komma ur utsatta lägen, och ha samma rätt
som funktionshindrade kvinnor i värdlandet till uppmuntran och stöd att
utveckla sina möjligheter.
9.2
Funktionshindrade flyktingkvinnors ställning bör studeras. Stöd bör
finnas tillgängligt i flyktingläger och utbildning ska utgöra en av de
främsta prioriteringarna. De riktlinjer vad gäller funktionshindrade
flyktingar som UNHCR publicerat ska vara ett viktig verktyg i arbetet med
funktionshindrade flickor och kvinnor.
9.3
Det vedertagna europeiska mångkulturella samhälle kan av
socioekonomiska orsaker medföra nackdelar för många invandrade
funktionshindrade kvinnor. Särskild uppmärksamhet bör ägnas åt detta.
10
Medvetandegörande, massmedia,
kommunikation och information
10.1
Alla länder bör för att öka allmänhetens medvetenheten om flickor
och kvinnor med funktionshinder, med avseende på deras rättigheter, behov,
möjligheter och vad de kan bidra med i samhället, enligt standardregel nr
1.
10.2
Funktionshindrade kvinnor bör bli mer synliga på alla nivåer i
samhället. Media spelar en viktig roll för att sprida information om
funktionshindrade kvinnor och kan bidra till en positiv förändring av
allmänhetens attityder. I syfte att uppnå detta är det viktigt att positiva
bilder av funktionshindrade kvinnor förmedlas av media (TV, tidningar,
publikationer) på alla samhällsnivåer. Kvinnor med funktionshinder, helst
utsedda av handikapporganisationer för kvinnor, ska rådfrågas och aktivt
medverka i presentationer och ledning av program. Med tanke på det ofta
förekommande utbytet av radio- och TV-produktioner på regional och
internationell nivå, kan dessa program få omfattande spridning. Användning
av positivt språk i frågor som rör kvinnor och funktionshinder bör
uppmuntras och förtjänar full uppmärksamhet i media.
10.3
Television, radio och tidningar bör uppmuntras att utveckla program
med inriktning på funktionshindrade kvinnors behov, i samarbete med
handikapporganisationer. Särskilda satsningar på att via media upplysa
allmänheten om att psykiska hälsoproblem ñ trots att de är osynliga ñ också
är funktionshindrande. Alla former av osynliga funktionshinder bör ägnas
särskild uppmärksamhet.
10.4
Exempel på aktiva kvinnor med funktionshinder skulle både leda till
medvetenhet bland allmänheten och fungera som positiva förebilder för
funktionshindrade kvinnor och flickor.
10.5
Nationella nätverk av funktionshindrade kvinnor skulle vara ett
viktigt inslag i informationsspridningen, genom att väcka medvetenhet och
motivation hos kvinnor med funktionshinder att engagera sig i organiserat
arbete. Det skulle vara det nationella samordningskontorets och
funktionshindrade kvinnors ansvar att starta ett sådant nätverk.
10.6
Grundläggande dokument av betydelse för funktionshindrade kvinnor
och deras rättigheter ska göras begripliga och tillgängliga på lokala språk
och i olika format och tillgänglig form.
10.7
Jämlik tillgång till informationssamhället ska säkerställas för
funktionshindrade kvinnor. Tillämpningar som t.ex. Internetkommunikation
och webbplatser ska inte innehålla information som på något sätt gör
intrång på funktionshindrade flickors och kvinnors integritet.
Funktionshindrade kvinnor bör säkerställa detta på europeisk nivå i
samarbete med Europeiskt handikappforum och Europeiska kvinnolobbygruppen
(the European Womenís Lobby). Andra av Europeiska unionens initiativ för
informationssamhället ska inte heller diskriminera funktionshindrade
kvinnor. I utvecklingen av informations- och kommunikationsteknik ska såväl
ekonomiska aspekter som utbildningsbehov beaktas, liksom jämlikhet oavsett
ålder.
10.8
Åtgärder för att tillförsäkra kvinnor med syn- och
hörselnedsättningar tillgång till all information bör vidtas.
11
Oberoende och självständigt boende, personlig assistans, tekniska
behov och stöd, rådgivning
11.1
Möjligheter till eget boende bör finnas genom att personlig
assistans erbjuds funktionshindrade kvinnor enligt de behov som de själva
angett.
11.2
Funktionshindrade kvinnor bör ha möjlighet att få rådgivning av
andra funktionshindrade kvinnor med liknande erfarenheter. Detta ska ges av
kvinnoorganisationer, handikapporganisationer, socialtjänst och lokala
serviceinrättningar.
11.3
Eftersom kvinnor med funktionshinder har sämre tillgång till
utrustning och tekniska hjälpmedel bör det finnas lokal tillverkning av
nödvändig utrustning. Den ska till en låg kostnad eller gratis distribueras
till alla funktionshindrade kvinnor. Program för tillverkning av utrustning
och tekniska hjälpmedel på regional och nationell nivå, inbegripet
utbildning i tillverkning och användning för funktionshindrade kvinnor,
rekommenderas starkt. Tekniska hjälpmedel ska tillgodose kvinnors krav när
det gäller funktion liksom design, material och kvalitet. Skulle dessa
tekniska hjälpmedel inte finnas att tillgå lokalt ska, vid behov,
importerad utrustning tillhandahållas, på arbetet eller i hemmet.
11.4
Funktionshindrade flickor och kvinnor behöver tekniska hjälpmedel
och assistans som är anpassade efter deras speciella behov. Denna service
ska ges med hänsyn till kvinnors kulturella och religiösa bakgrund.
11.5
Medlemsstaterna ska föra en sådan ekonomisk politik, skattepolitik
och befintlig importavgiftspolitik som behövs för att säkra att
funktionshindrade kvinnor kan få hjälputrustning till minimal kostnad.
11.6
"Design för alla" ska uppmuntras, i syfte att begränsa behovet av
särskilda tekniska lösningar för människor med funktionshinder.
Funktionshindrade människor bör delta på alla stadier i utvecklingen av nya
tekniska lösningar, och i detta ska funktionshindrade kvinnor delta i lika
stor utsträckning som funktionshindrade män. Europeiska och nationella
institutioner som är inblandade i utvecklingen av tekniska hjälpmedel och
standardisering bör ta hänsyn till könsfrågor.
11.7
Döva kvinnor ska ha kostnadsfri tillgång till teckentolkar vid alla
sammankomster (som rör t.ex. samhället, religion, kultur och politik) för
att möjliggöra deras fulla deltagande och en mer aktiv integrering i det
sociala livet. För att döva kvinnor ska kunna välja mellan en manlig eller
en kvinnlig teckentolk ska utbildning av kvinnliga teckentolkar uppmuntras.
11.8
Även om stöd ges till eget boende ska kvinnor med begåvningsmässiga
funktionshinder, om de fortfarande väljer att leva på institutioner, kunna
välja inrättningar med bara kvinnor (eller med blandad sammansättning).
Valfrihet vad gäller kön på personal och personliga assistenter ska också
finnas.
12
Social trygghet, hälsovård
och medicinsk vård, rehabilitering
Social trygghet
12.1
Funktionshindrade ska få tillräckligt ekonomiskt stöd för att kunna
leva ett värdigt liv, oavsett om de är ensamstående, gifta eller lever i
någon annan typ av förhållande. Förmåner, bidrag och stöd, personlig
assistans, o.s.v., ska inte vara beroende av civilstånd. Förmåner bör inte
vara inkomstrelaterade. Om de har rätt till sociala förmåner ska dessa ges
direkt till dem och inte till deras familjer.
12.2
Det tas allmänt för givet att kvinnors roll är att ge andra
service. Att könsrollerna blir mer jämställda och funktionshindrade
kvinnors framtidsutsikter bör utvecklas i en positiv och mer mångfacetterad
riktning.
12.3
Lagstiftning avskräcker eller förhindrar kvinnor med
funktionshinder att utgöra en del av arbetskraften bör revideras, för att
avlägsna faktorer som inte stimulerar till arbete. Kvinnor bör kunna få
lämpligt grundläggande ekonomiskt stöd för kostnader för handikapprelaterad
service som t.ex. personlig assistans, teckentolkar, ledhundar,
sällskapshundar, transporter, boende, tekniska hjälpmedel och hälsovård. De
ska ha möjlighet till fri rörlighet på samma sätt som andra medborgare i
Europeiska unionen.
12.4
Kvinnor med funktionshinder ska ha rätt och möjlighet att välja sin
ledsagare. Åtgärder bör vidtas för att förbättra vårdarnas situation.
Hälsovård och medicinsk vård
12.5
Alla länder ska, i enlighet med standardregel nr 2, garantera
tillgången till effektiv medicinsk vård för flickor och kvinnor med
funktionshinder.
12.6
I alla stater ska primärvården uppfylla funktionshindrade kvinnors
behov, i hemmet, på hälsocentraler eller på sjukhus. Myndigheter i alla
länder bör tillse att läkare inom primärvården också är utbildade i att
identifiera och förebygga funktionshinder orsakade av psykiska problem, och
kan vidta lämpliga åtgärder. Åldersaspekten bör också tas med i
beräkningen, i syfte att kunna möta de krav som olika skeden i livet
ställer.
12.7
Särskilt stöd för att tillgodose olika behov bör tillhandahållas på
kostnadseffektiv basis, inbegripet hälsovård för kvinnor i hemmet och på
vårdinrättningar i det befintliga hälsovårdssystemet.
12.8
I alla vårdsituationer, i synnerhet när det gäller gynekologi, är
det viktigt att respektera funktionshindrade kvinnors integritet, med
särskild hänsyn till synskadade kvinnor och kvinnor som använder tolkar.
12.9
Världshälsoorganisationen och andra relevanta organ bör uppmuntra
regeringar att tillhandahålla adekvata utbildningsprogram för
hälsovårdspersonal när det gäller funktionshindrade flickor och kvinnors
särskilda behov.
12.10
Ingen diskriminering av funktionshindrade kvinnor, oavsett ålder,
ska förekomma vad beträffar tillgången till hälsovård och/eller tolkningen
av rätten till dessa tjänster.
12.11
I krigshärjade områden bör stöd till flickor och kvinnor med
funktionshinder tillhandahållas i form av mobila primärvårdsenheter.
12.12
Tvärvetenskapligt inriktad hälsovård och medicinsk vård och
forskning (som t.ex. i neurologi, gynekologi, geriatrik, socialvetenskap,
o.s.v.), bör uppmuntras för att skapa en mer heltäckande bild av
könsspecifika skador och sjukdomar.
12.13
Funktionshindrade kvinnor och flickor bör informeras om riskerna
med HIV och AIDS. Utbildning om preventivmedel och sexualundervisning är
viktiga ur detta perspektiv.
12.14
Kvinnor och flickor med HIV eller AIDS ska betraktas som kvinnor
och flickor med ett funktionshinder och ska därför ges samma rättigheter
och privilegier som andra kvinnor och flickor med funktionshinder. Deras
problem bör även inbegripas i handikapprörelsens intresseområden.
Rehabilitering
12.16
Alla länder bör, i enlighet med standardregel nr 3, garantera
jämlika möjligheter till rehabilitering för flickor och kvinnor med
funktionshinder. Kvinnor och flickor bör få rehabilitering som ger dem
större valmöjligheter i hemmet och i familjen och möjlighet till full
delaktighet inom utbildnings- och arbetsmarknadsområdet och i samhället i
stort. Medicinsk rehabilitering bör vara könsneutral och tillgänglig för
alla kvinnor med funktionshinder oavsett ålder.
12.17
Utbildning i samhällsbaserade rehabilitering, CBR, där kvinnor med
funktionshinder är engagerade på alla nivåer, bör finnas överallt på
landsbygden och i städerna.
12.18
Rehabilitering måste inbegripa utbildning i kvinnligt kroppsspråk
och självkänsla. Särskilda rehabiliteringsmodeller bör utvecklas för olika
grupper av funktionshindrade kvinnor i nära samarbete med deras
organisationer.
12.19
Döva kvinnor och flickor har rätt till tidig diagnos och till
särskild språkterapi, med användning av anpassningsbara metoder som ska
inbegripa både teckenspråk och talat språk.
13
Offentliga byggnader, bostäder, kommunikation, miljö
13.1
Lagstiftning bör införas som leder till anpassning och förändring
av miljön för att ge funktionshindrade kvinnor tillgång till alla byggnader
inbegripet, men inte begränsat till, sjukhus, utbildningsanstalter och
offentliga byggnader.
13.2
Alla nya bostäder bör vara tillgängliga för funktionshindrade
kvinnor, för att de ska kunna bo i alla typer av bostäder.
13.3
Funktionshindrade kvinnor utsedda av handikapporganisationer bör
väljas in - helst i egenskap av konsulter, rådgivare eller experter - för
att delta i alla stadier av planeringen av den fysiska miljön och i
beslutsprocesser. Det ska ske i syfte att garantera att kvinnor kommer att
ha tillgång till alla områden av personligt liv, familjeliv och socialt
liv.
13.4
Allmänna ommunikationer bör vara tillgängliga för alla
funktionshindrade personer oavsett grad av rörlighet. Ingen
kommunikationspolitik ska diskriminera funktionshindrade flickor och
kvinnor, oavsett funktionshinder (i rullstol, med ledarhund eller
sällskapshund). Funktionshindrade mödrar bör, efter behov, kunna
transportera sina barn.
13.5
Särskilda satsningar bör göras av personer kommunikationsansvariga
för att säkerställa att funktionshindrade kvinnors tillgång till transport,
och att de behandlas på ett sätt som är värdigt och icke-diskriminerande.
13.6
Döva eller hörselskadade kvinnor ska ha rörelsefrihet, inte bara
när det gäller allmänna transportmedel och särskilt stöd, utan framförallt
när det gäller förbättrad tillgång till kommunikation, information och
television med hjälp av teckentolkning och textning. Döva och hörselskadade
kvinnor bör också ha rätt att använda videor på muséer och offentliga
platser samt få möjlighet att uppfatta alarmsignaler vid olyckor, bränder
och andra faror.
13.7
Funktionshindrade kvinnor inser det moderna livets effekter på
miljön. Genom att rubba den ekologiska balansen, på mikro- och makronivå,
skadar människan miljön på ett sätt som kan orsaka funktionshinder. Exempel
på detta är allergier och genetiska rubbningar orsakade av industriella
utsläpp. Viss forskning tyder på att sjukdomar, som t.ex. Parkinsons
sjukdom, är relativt vanliga i områden med intensivt jordbruk och
omfattande användning av bekämpningsmedel och gödningsmedel, och att höga
doser PCB-gifter eller bly orsakar begåvningsmässiga funktionshinder hos
barn. Stadsplanering kan också förebygga psykiska påfrestningar. En
förändrad livsstil kan på lång sikt förebygga funktionshinder. Listan över
miljöförstörelse som orsakar sjukdomar och skador är lång.
Funktionshindrade kvinnor i Europa vill betona vikten av miljömedvetenhet
och stöder ytterligare forskningsarbete och medvetandehöjning om miljö och
funktionshinder.
14
Kultur, fritid, idrott
14.1
Alla länder bör säkerställa att alla kvinnor och flickor med
funktionshinder är integrerade i och kan delta i kulturella aktiviteter på
lika villkor, och utöva sina kreativa, konstnärliga och intellektuella
förmågor. Kulturprojekt i vilka kvinnor och flickor med begåvningsmässiga
funktionshinder kan utveckla sin kreativitet bör uppmuntras.
14.2
Platser för kulturella evenemang och service bör vara tillgängliga
och till förfogande för funktionshindrade kvinnor.
14.3
Kvinnor och flickor med funktionshinder bör ha samma möjligheter
till fritids- och idrottsverksamhet.
14.4
Åtgärder bör vidtas för att göra det möjligt för kvinnor med
funktionshinder att bli professionella artister inom olika konstnärliga
yrken.
15
Nationella samordningskontor
för kvinnor med funktionshinder
15.1
En nationell samordningskommitté med företrädare för nationella
organ som arbetar för kvinnors bättre villkor, berörda myndigheter,
funktionshindrade representanter från frivilligorganisationer och enskilda
med erfarenhet, bör ges i uppgift att fungera som samordnare i frågor som
rör kvinnor med funktionshinder. Kommittén bör också fungera som en stark
nationell arbetsgrupp för att genomföra rekommendationer rörande kvinnor
med funktionshinder, och bör utveckla program för jämställdhet och full
delaktighet för funktionshindrade kvinnor i samhället. De nationella
samordningskontoren ska kopplas samman i ett europeiskt nätverk.
15.2
Detta nationella samordningskontor bör också vara nära kopplat till
befintliga och planerade nationella samordningskommittér om
handikappfrågor, i enlighet med standardregel nr 17. Kommittéerna bör
stärkas och inrättas där sådana saknas. Funktionshindrade kvinnor och deras
organisationer bör vara aktiva medlemmar.
15.3
Nationella organ för kvinnors bättre villkor bör stärkas och
kvinnor med funktionshinder bör inbegripas i sådana organ.
15.4
Funktionshindrade kvinnor bör aktivt engageras i både
handikapporganisationer för självhjälp och i kvinnoorganisationer.
Handikapporganisationer på nationell och europeisk nivå bör uppmuntra
inrättandet av kommittéer av funktionshindrade kvinnor eller oberoende
grupper för kvinnor med funktionshinder. Europeiskt handikappforum bör
inrätta ett permanent utskott för frågor rörande funktionshindrade kvinnor,
och uppmuntra forumets medlemsorganisationer att utveckla egna
kvinnoutskott och -grupper.
15.5
Det nationella samordningskontoret, liksom de funktionshindrade
själva, bör starta särskilda kampanjer för att öka funktionshindrade
kvinnors medlemskap i dessa organisationer. Det bör gälla såväl
frivilligorganisationer inriktade på funktionshindrade personer som andra
frivilligorganisationer, i synnerhet kvinnogrupper och lobbygrupper för
kvinnofrågor.
15.6
Funktionshindrade kvinnor bör i högre grad vara representerade i
nationella delegationer till internationella möten, utskott och
kommissioner om kvinnofrågor eller handikappfrågor. Funktionshindrade
kvinnors delaktighet ska uppmuntras generellt, inte bara när frågor som
särskilt rör dem finns på dagordningen.
15.7
Statliga och enskilda nationella och europeiska
kvinnoorganisationer och organ bör inbegripa funktionshindrade kvinnor och
frågor som rör dem inom kvinnorörelsen generellt, genom att tillämpa
handlingsplaner enligt föreliggande rekommendationer, samt handlingsplanen
från FN:s kvinnokonferens i Peking 1995 och den regionala handlingsplanen
från FN:s ekonomiska kommission för Europas regionala konferens 1994.
15.8
Funktionshindrade kvinnor på europeisk nivå bör inom ramen för
Europeiskt handikappforum ha ett nära samarbeta med Europeiska
kvinnolobbygruppen om frågor av gemensamt intresse. Nationella
handikappförbund för funktionshindrade kvinnor bör också eftersträva
samarbete med Europeiska kvinnolobbyns nationella grupper.
16
Internationella samordningskontor
16.1
De utnämnda samordningskontoren inom FN:s system för främjande av
kvinnofrågor och samordningskontoren för funktionshindrade, bör fortlöpande
uppmärksamma frågor som rör flickor och kvinnor med funktionshinder och
arbeta i nära samarbete med varandra och med funktionshindrade kvinnor och
deras organisationer.
16.2
Organisationer för funktionshindrade kvinnor, inbegripet kommittéer
i större organisationer, bör delta aktivt i mellanstatliga uppföljningar
och revideringar av Peking-handlingsplanen för kvinnor och
Världsaktionsprogrammet för handikappade, i avsikt att främja genomförandet
av rekommendationerna i detta manifest.
16.3
För att underlätta denna delaktighet bör de nationella
samordningskontoren förse funktionshindrade kvinnor, deras organisationer
och organisationer som berörs av frågor om kvinnor med funktionshinder med
information, särskilt genom nyhetsbrev och bulletiner, och
funktionshindrade kvinnor bör regelbundet uppsökas för rådgivning.
16.4
Ett permanent råd av/för funktionshindrade kvinnor inom Europeiska
unionen med direkt rådgivande funktion för kommissionen, parlamentet och
oberoende Europeiska handikappforum bör inrättas.
17
Regionala och sub-regionala aktiviteter, projektfinansiering
17.1
Organisationer som arbetar på regional eller sub-regional nivå i
Europa, som t.ex. Europeiska unionens institutioner, FN:s regionala
ekonomiska kommission för Europa, FN:s regionala kontor med specialiserade
organ som t.ex. Världshälsoorganisationen, Europarådet, Organisationen för
säkerhet och samarbete i Europa, andra mellanstatliga organisationer, och
regional frivilligorganisationer, inbegripet regionala nätverk för
massmedia, uppmanas att ge funktionshindrade kvinnor stöd, och att
inkludera kvinnornas prioriterade frågor i sina program och projekt, och
stödja ansökningar om särskilda projektanslag från deras organisationer.
17.2
Organisationer inom FN:s system och internationella regionala
statliga organisationer bör ge ekonomiskt stöd och annat stöd åt
frivilligorganisationer som arbetar med frågor som rör funktionshindrade
kvinnor, i syfte att garantera att funktionshindrade kvinnor kan utöva sina
rättigheter.
17.3
Europeiska kommissionen, Europaparlamentet, FN och andra
specialiserade organ och flera andra internationella, nationella och lokala
bidragsgivande organ, bör i sina prioriteringar inkludera finansiering av
program för funktionshindrade kvinnor. Även övriga program bör öronmärka
anslag till projekt som rör funktionshindrade kvinnor. Om funktionshindrade
eller kvinnor i allmänhet är prioriterade, bör moment förr
funktionshindrade kvinnor finnas med.
17.4
Den regionala handlingsplan som antogs av länderna inom den
europeiska regionen vid FN:s konferens för ekonomiska kommissionen för
Europa i oktober 1994, bör följas upp och genomföras i nära samarbete med
frivilligorganisationer.
17.5
I syfte att genomföra rekommendationerna för verksamhet på
internationell nivå, bör lämpliga resurser göras tillgängliga. Utvecklingen
av projekt för och med funktionshindrade kvinnor bör få nödvändigt stöd och
nödvändig finansiering.
18
Statistik, forskning
18.1
Nationella myndigheter rekommenderas starkt att tidigt vidta
åtgärder för att omfatta könsspecifika data rörande funktionshindrade i de
befintliga statistiska serierna. Vidare bör varje stat genomföra nationella
studier om funktionshinder, i syfte att undersöka förekomsten av skador, de
vanligaste orsakerna till skadorna och vilka åtgärder som vidtas av
enskilda eller familjer för att hantera situationen. Ett frågeformulär för
detta ändamål från FN:s statistikkontor, som kan fungera som modell, är
mycket viktigt för att belysa frågan om funktionshindrade kvinnor, och för
att få uppgifter om t.ex. inkomstnivå, sysselsättning och utbildning. En
sådan studie möjliggör en analys av den nationella situationen och
regionala samt internationella jämförelser. Personal med kunskaper i
datainsamling om funktionshindrade kvinnor bör delta i studierna av hushåll
och folkbokföringar.
18.2
Europeiska unionen bör inrätta en observationsenhet om
funktionshinder med en särskild arbetsgrupp om funktionshindrade kvinnor.
Europeiska unionens statistiska kontor, EUROSTAT, som gjort det möjligt att
ta fram könsspecifik data i sin statistik över personer med
funktionshinder, bör stödjas/uppmuntras att säkra att EU:s medlemsstater
lämnar könsspecifika uppgifter för europeiska jämförelser.
18.3
Den pågående revideringen av den internationella klassificeringen
av skada, sjukdom, funktionsnedsättning/funktionshinder och handikapp
(ICIDH), som genomförs av Världshälsoorganisationen, bör i varje del ta
hänsyn till könsspecifika aspekter. Alla olika nivåer ñ skada,
funktionshinder, delaktighet, miljöfaktorer ñ innefattar uppgifter för
vilka situationen skiljer sig mellan funktionshindrade kvinnor och män.
Detta bör studeras noggrant. Handböcker och eventuella tillhörande
riktlinjer bör alla referera till könsspecifika aspekter på
funktionshinder. Europeiskt handikappforum bör, bland andra aktiviteter
kopplade till ICIDH-revideringen, aktivt främja denna fråga.
18.4
Utvecklingsprogram för funktionshindrade kvinnor bör undersöka
kvinnors faktiska levnadsvillkor både i tätorter och på landsbygden. Vidare
bör forskning bedrivas om sätt och medel för att förbättra deras status,
öka levnadsstandarden för funktionshindrade kvinnor och förse dem med de
stöd de behöver. Forskning bör främjas och bidrag ges till forskare inom
flera ämnesområden, för att undersöka den verkliga situationen för olika
grupper av flickor och kvinnor med funktionshinder.
18.5
Funktionshindrade kvinnors egna beskrivningar av sin situation bör
vara den viktigaste informationskällan. Kvinnors egna tolkning och
dokumentation av sina erfarenheter, som nu arbetas fram, kan bli
startskottet för ett världsomfattande forskningsprojekt om kvinnor med
funktionshinder. En gradvis utveckling av ett internationellt nätverk av de
nationella samordningskontoren för frågor om kvinnor med funktionshinder
föreslås.
18.6
Verksamhet bör inriktas på att styra akademiska
institutioner/forskningsorganisationer som arbetar med kvinnostudier i
riktning mot funktionshindrade kvinnors specifika situation. På samma sätt
ska sådana institutioner som arbetar med forskning om funktionshinder
uppmuntras att behandla dubbel diskriminering på grund av kön och
funktionshinder. Forskning om funktionshindrade kvinnors situation i andra
minoritetsgrupper, exempelvis invandrarkvinnor och sexuella minoriteter,
bör också stimuleras. Andra socioekonomiska och politiska studier om
funktionshindrade kvinnors sociala situation bör uppmuntras. Särskild
uppmärksamhet bör ägnas åt ett förbättrat utbyte av forskningserfarenheter.
I detta sammanhang bör särskild uppmärksamhet ägnas rekrytering av
funktionshindrade kvinnor till forskarutbildningar.
18.7
Forskning bör genomföras om situationen för kvinnliga invandrare
och flyktingar i de olika europeiska länderna. Omfattande forskning i alla
europeiska länder är också nödvändig för att studera graden och typen av
våld som kvinnor med funktionshinder utsätts för.
18.8
I all forskning som ska genomföras om eller med koppling till
personer med funktionshinder måste könsfrågan beaktas.
guide to The Amsterdam Treaty
Europeiskt handikappforum
#
42
European Disability Forum
Europeiskt handikappforum
Square Ambiorix 32, boîte 2/A ñ B-1000 Bryssel ñ Belgien
T + 32/2 282.46.00 ó F +32/2 282.46.09 ó E-post: info(edf.arc.be
Manifest av och för kvinnor med funktionshinder i Europa
#
2
Europeiskt handikappforum
Europeiskt handikappforum
#
27
