Kungligt

PETER CONR ADI
Kungligt
Europas kungahus – släktbanden,
makten och hemligheterna
Översättning Margareta Eklöf
Conradi-3-med register.indd 3
2011-07-21 16.41
Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm
www.forum.se
Engelska originalets titel European Royalty
Copyright © Peter Conradi 2011
Omslagsdesign Helena H
Tryckt hos GGP Media GmbH, Pössneck, Tyskland 2011
ISBN 978-91-37-13687-5
Conradi-3-med register.indd 4
2011-07-21 16.41
Innehåll
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
Inledning 7
Vem är vem? 15
Upp på tronen och ner igen 31
Det förflutnas skuggor 53
Praktfulla ceremonier och politisk makt 72
En vanlig arbetsdag 91
Pompa, ståt och kostnader 110
Kungar som bär sig illa åt 138
Älskarinnor, bastarder och äkta män som blundar 166
Jakten på den nya prinsessan Grace 193
Att gifta in sig i familjen 207
Från tunneln under Pont d’Alma till kungliga domstols­
processer 229
Kungaskola 250
Grodan som förvandlades till prins
och andra sagor 276
Vänta, vänta, vänta 305
Reserver och bihang 319
William och Kate 347
Ljus, mera ljus! 365
Leve republiken! 398
Tar det aldrig slut? 414
Författarens tack 424
Noter 425
Litteratur 433
Bildrättigheter 435
Personregister 437
Conradi-3-med register.indd 5
2011-07-21 16.41
Översättarens anmärkning
Stavningen av avlidna kungars och drottningars namn har normaliserats: Victoria – Viktoria, Gustaf – Gustav, Haakon – Håkon, Frederik – Fredrik och så
vidare. Ett par undantag görs. Eftersom det finns många kungar med namnet
Vilhelm får de nederländska för tydlighetens skull behålla sin variant Willem,
och av samma anledning skiljs de spanska och portugisiska kungarna ut och
behåller skrivningen Carlos. Nu levande personers namn återges så som de
själva stavar dem: Victoria, Frederik, Haakon och så vidare.
Conradi-3-med register.indd 6
2011-07-21 16.41
Inledning
K
lockan hade just slagit nio en kall och regnig januaridag 1793
då de kom och hämtade kungen. På egen begäran hade Ludvig August,
kung av Frankrike och Navarra, väckts klockan fem av sin betjänt JeanBaptiste Cléry och för sista gången firat mässan i ett rum i Tempeltornet, den medeltida fästning i vad som nu är Paris 3:e arrondissement där
han hade suttit fängslad sedan augusti 1792. Nattvardskärlen var lånade
från en kyrka i närheten och en byrå tjänstgjorde som altare. Efter att
ha bett sina böner gav kungen Cléry några föremål som skulle gå vidare
till drottningen och barnen.
”Cléry, säg till drottningen, mina kära barn och min syster att jag hade
lovat att träffa dem i dag men ville bespara dem smärtan i en så grym
skilsmässa”, sade han till betjänten. ”Det är en svår prövning att gå utan
att ha fått omfamna dem en sista gång.”
Därpå fördes Ludvig XVI ut på gården där en beriden vaktstyrka på
1 200 man stod redo att eskortera honom på färden till avrättningsplatsen. I vagnen satt också Henry Essex Edgeworth, en irländskfödd präst
som hade uppfostrats hos jesuiterna i Toulouse och blivit själasörjare
först åt kungens syster Elisabet och sedan åt kungen själv. Det var Edgeworth som hade förrättat mässan i fästningen.
Ludvig var trettionio år gammal. Han hade varit kronprins sedan
sin fars död då han var elva och uppstigit på tronen 1774 vid tjugo års
ålder. Han var svag och obeslutsam och hade inte förmått hantera den
tilltagande politiska och ekonomiska kris som han hade blivit indragen i. Frankrike utropades till republik den 21 september 1792 och i
december året därpå ställdes Ludvig inför rätta i nationalkonventet,
anklagad för landsförräderi och flera brott mot staten. Att han skulle
dömas skyldig var avgjort på förhand men inte vad straffet skulle bli.
En betydande minoritet av konventets medlemmar förordade fängelse
7
Conradi-3-med register.indd 7
2011-07-21 16.41
kungligt
eller landsförvisning, men majoriteten genomdrev sin vilja: kungen
måste dö.
När vagnen stannade på Place de la Révolution (nu Place de la
Concorde) visste Ludvig att slutet var nära. ”Vi är framme om jag inte
misstar mig”, viskade han. Orden bekräftades av Edgeworths tystnad.
Omgiven av gendarmer fördes han till schavotten där man försökte
bakbinda honom, men han stötte undan alla händer.
Vägen var gropig och kungen gick sakta och stödde sig på Edgeworth.
När han stod på det översta trappsteget släppte han prästens arm, tog
några snabba steg och tystade med en enda blick raderna av trumslagare som stod mitt emot honom. Med hög och klar röst yttrade han:
”Frankrikes folk, jag dör oskyldig. Det är på gravens rand och redo att
träda inför Gud som jag bedyrar min oskuld. Jag förlåter dem som bär
ansvaret för min död och jag ber till Gud att mitt blod aldrig skall falla på
Frankrike.” Trummorna började ljuda igen och dränkte fortsättningen.
Ludvigs huvud skildes från kroppen i giljotinens första fall. Den
yngste vakten, som var arton år, gick runt schavotten och visade upp det
för folket med vad Edgeworth beskrev som ”de mest chockerande och
otillständiga gester”. Först var folkmassan förstummad men så började
man ropa: ”Vive la République!”. ”Rösterna mångfaldigades gradvis och
på mindre än tio minuter upprepades detta rop tusen gånger och blev
massans enstämmiga, och alla kastade upp sina hattar i luften”, skriver
prästen.
Nio månader senare gick också Ludvigs drottning Marie-Antoinette,
född österrikisk ärkehertiginna, till giljotinen efter en skenrättegång där
hon anklagades bland annat för att ha begått sexuella övergrepp på sin
son. Hennes sista ord var mer prosaiska än hennes makes: ”Ursäkta mig,
min herre, det var aldrig min mening”, sade hon till bödeln, som hon
råkade trampa på foten innan hon avrättades.
Revolutionen 1789 som ledde till Ludvigs och Marie-Antoinettes död
blev inledningen till en ny tidsålder. Medan Napoleons arméer spred
revolutionära idéer över hela Europa drogs gränser om, nya länder
uppstod och kungar tvingades i landsflykt. Men långt ifrån att bli
slutet på monarkin blomstrade institutionen under decennierna efter
franska revolutionen, delvis som en reaktion på de blodiga excesser som
8
Conradi-3-med register.indd 8
2011-07-21 16.41
inledning
hade följt på Ludvigs fall. Så var det till och med i själva Frankrike där
dynastin Bourbon återkom 1814 i form av Ludvigs yngre bror LouisStanislas-Xavier, som härskade i tio år som Ludvig XVIII innan han
efterträddes av deras yngre bror Karl X.
När nya nationalstater upprättades åren efter Wienkongressen var
det självklart att de skulle ledas av kungar. År 1815 blev Nederländerna
en monarki efter att i århundraden ha varit en republik styrd av en rad
ståthållare, stadholder. Belgien och Grekland blev självständiga stater på
1830-talet med var sin kung i spetsen. Då Italien enades 1861 förvandlades Vittorio Emanuele II av Piemonte, Savojen och Sardinien till kung
av Italien. I efterdyningarna av segern över fransmännen tio år senare
utropades kung Vilhelm av Preussen till tysk kejsare i en storslagen
ceremoni i Versailles. (Originellt nog var Tyskland en federal stat och
Bayern, Württemberg och Sachsen hade kvar sina egna kungar medan
andra tyska stater behöll sina hertigar och storhertigar fram till 1918.)
När Bulgarien upprättades som stat 1878 var det som en monarki, och
detsamma gällde Norge, som efter en folkomröstning etablerade en egen
dynasti när det bröt personalunionen med Sverige 1905.
Att nya troner inrättades gav unga prinsar som ville ta sig upp i världen ett gyllene tillfälle. De flesta var tyskar. Främst i ledet stod Leopold
av Sachsen-Coburg-Gotha, född 1790 som näst yngst av nio barn till
den blivande hertig Frans. Hertigdömet var litet och bestod av utspridda
områden på sammanlagt lite drygt tusen kvadratkilometer i det nuvarande Bayern och Thüringen, och undersåtarna uppgick till blygsamma
50 000. Hertigarna av Sachsen-Coburg-Gotha var politisk småfisk och
dessutom praktiskt taget utfattiga, och de insåg att räddningen för dynastin låg i fördelaktiga giften för barnen.
Leopold var en äventyrslysten ung man som blev generallöjtnant i
den kejserliga ryska armén. Han hedrade familjen då han tog hem den
förnämsta trofén på den europeiska äktenskapsmarknaden, nämligen
prinsessan Charlotte, dotter till den blivande kung Georg IV av Storbritannien. Charlotte hade allt: ungdom, skönhet och framför allt utsikten
att bli härskarinna över en av Europas mest lysande monarkier. När
de gifte sig i maj 1816 såg de unga tu rentav ut att vara förälskade, en
sällsynthet bland 1800-talets kungliga brudpar.
Leopolds förhoppningar om att bli prinsgemål stäcktes emellertid
9
Conradi-3-med register.indd 9
2011-07-21 16.41
kungligt
bara ett och ett halvt år senare då Charlotte dog i barnsäng, en tragedi
som utlöste en störtflod av sorg bland allmänheten av samma slag som
hysterin efter prinsessan Dianas död nästan tvåhundra år senare. ”Det
var verkligen som om alla familjer i hela Storbritannien hade mist ett
älsklingsbarn”, skrev lordkanslern lord Brougham i sina memoarer.
Leopold var förutbestämd att bli mer än en fotnot i historien – och
han hade tiden på sin sida. Han var redan änkling men hade ännu inte
fyllt trettio och åtnjöt en frikostig pension på 50 000 pund beviljad av
parlamentet. Efter att ha erbjudits och avböjt den grekiska tronen blev
han Belgiens förste kung 1831, sedan Nederländernas södra del hade
brutit sig loss och bildat en självständig om än bräcklig stat. Till mångas
överraskning, även Leopolds egen, förblev hans adoptivland intakt, och
han härskade över det till sin död trettiofyra år senare. Efter närmare
tvåhundra år sitter den dynasti han grundade ännu kvar på tronen.
Leopold var också en ivrig äktenskapsmäklare. Det var med hans
uppmuntran som hans brorson, den unge Albert av Sachsen-CoburgGotha, friade till hans döda hustrus kusin prinsessan Viktoria och på
så sätt banade väg för en av alla tiders största kungliga kärlekshistorier.
Leopold lyckades också placera andra släktingar i andra kungliga hus.
Den som tar sig fram genom de tilltrasslade grenarna i de flesta europeiska kungliga familjers släktträd, både deras som alltjämt sitter kvar
på tronen och de avsattas, kommer förr eller senare till huset SachsenCoburg-Gotha, som den tyske kanslern Otto von Bismarck längre fram
på 1800-talet gav den passande beteckningen ”Europas avelsfarm”.
Europas andra stora monarkier överlevde också napoleonkrigens
omvälvningar och revolutionerna 1830 och 1848, men de reagerade
på olika sätt på de allt starkare ropen på demokrati. I Ryssland hade
Katarina den storas trettioåriga regeringstid som började 1762 etablerat
Ryssland som en av Europas stormakter, men trots att hon var öppen för
upplysningens idéer vägrade hon att omsätta dem i praktiken, särskilt
efter franska revolutionen. Hennes efterträdare följde olika linjer: Nikolaj I, tsar från 1825 till 1855, var en av de mest reaktionära av de ryska härskarna, styrde sitt land efter principerna självhärskardöme, ortodoxi och
nationalitet (i enlighet med den ryska traditionen att beteckna inhemska
folkgrupper efter språklig och/eller religiös tilhörighet som ”nationer”:
judar, vitryssar, polacker osv) och fick öknamnet ”Europas gendarm” för
10
Conradi-3-med register.indd 10
2011-07-21 16.41
inledning
sina hårda tag mot revolter inom och utanför sitt lands gränser. Hans
son Alexander II införde däremot reformer, upphävde livegenskapen,
moderniserade armén och flottan och upprättade ett begränsat lokalt
självstyre. Han skulle ha gått längre om han inte hade mördats 1881.
Den österrikiske kejsaren Frans Josef I, vars sextioåtta år långa regeringstid med början 1848 var den tredje längsta i någon europeisk monarki
(tätt efter Ludvig XIV av Frankrike med sjuttiotvå år och Johan II av
Liechtenstein med sjuttio), började med att bevilja sina undersåtar en
författning, men efter att ha kväst det ungerska upproret med Nikolaj
I:s hjälp rörde han sig i riktning mot enväldig centralism. Spaniens
härskare svängde också mellan reform och autokrati. Ferdinand VIII
härskade till att börja med i enlighet med 1812 års liberala författning
men upphävde den längre fram. Hans dotter Isabella II blandade sig
också i politiken på ett nyckfullt och skrupelfritt sätt som gjorde henne
mycket illa omtyckt, och hon tvingades i landsflykt 1858.
Och så var det Viktoria, som ärvde den brittiska kronan 1837 några
veckor efter sin artonårsdag och blev kvar i sextiotre år och sju månader,
längre än någon brittisk monark dessförinnan och därefter och den
längsta regeringstid som någon kvinnlig monark har avverkat. Viktorias
tid präglades av starkt industriellt, kulturellt, politiskt, vetenskapligt och
militärt framåtskridande och under den fördubblades också det brittiska
imperiet, som då hon dog 1901 täckte en femtedel av jordens yta och
inrymde närmare en fjärdedel av jordens befolkning.
Viktorias betydelse för de europeiska monarkiernas historia härrör
också från hennes stora barnskara på nio och den energi hon ägnade
åt deras giften, ett intresse som hon hade ärvt efter deras fars farbror
Leopold. Utöver den äldste sonen, som blev kung Edvard VII, fanns
där hans äldre syster Viktoria, som i några månader var tysk kejsarinna
och blev mor till kejsar Vilhelm II. Hennes tredje barn, Alice, blev
storhertiginna av Hessen-Darmstadt, det fjärde, Alfred, blev hertig av
Sachsen-Coburg-Gotha och det femte, Helena, giftes bort med prins
Kristian av Schleswig-Holstein.
De flesta av Europas regerande och före detta monarker har anor
tillbaka till Viktoria och Albert, inte bara drottning Elizabeth II och
hennes make prins Philip utan också kungahusen i Norge, Sverige och
11
Conradi-3-med register.indd 11
2011-07-21 16.41
kungligt
Danmark, det spanska kungaparet, Greklands och Rumäniens avsatta
monarker och pretendenterna på Serbiens, Rysslands, Preussens och
Tysklands troner, liksom på Sachsen-Coburg-Gothas, Hannovers, Hessens och Badens.
Av Europas övriga etablerade monarkier var det endast Kristian IX av
Danmark som kunde tävla med Viktoria på äktenskapsmarknaden. Det
land där han härskade under 1800-talets andra hälft hade bara en bråkdel
av Storbritanniens ekonomiska och politiska inflytande, men Kristian
och hans tyska gemål Louise av Hessen-Kassel överträffade Viktoria och
Albert i att hitta kungliga partner åt sina sex barn.
Utöver att Kristian förenade den danska och den brittiska kungliga
familjen genom att gifta bort sin äldsta dotter Alexandra med Viktorias
arvtagare, sedermera Edvard VII, organiserade han ett gifte för sin son
och arvtagare, den blivande Fredrik VIII, med den svenske kungen Karl
XV:s dotter Lovisa. Av hans övriga barn blev Dagmar kejsarinna av
Ryssland, Vilhelm kung av Grekland under namnet Georg I och Tyra
kronprinsessa av Hannover. Hans sonson prins Carl skulle med tiden
bli kung av Norge som Håkon VII. Belgiens och Luxemburgs kungliga
familjer kan också spåra sina anor tillbaka till den kung som blev känd
som ”Europas svärfar”.
Under 1900-talets första år nådde monarkin sin höjdpunkt i Europa.
Med undantag av Frankrike – återigen en republik efter Napoleon III:s
nederlag mot preussarna 1870 – Schweiz och San Marino var alla länder
kungadömen. Vid kung Edvard VII:s begravning i maj 1910 följdes
kistan av nio monarker och mer än trettio prinsar.
Sedan började monarkierna falla, den ena efter den andra, med början
i oktober samma år i Portugal. Den unge Manuel II, som hade blivit
kung två år tidigare sedan hans far och äldre bror mördats, avsattes i en
kupp. Revolutionen krävde den ryske tsaren Nikolaj II:s tron och sedan
liv, skjuten 1918 med sin familj och tjänare i en källare i Jekaterinburg.
Det militära nederlaget i första världskriget ledde till att Tysklands kejsare Vilhelm II och Österrikes Karl I avsattes. Båda undkom dock med
livet i behåll.
Andra världskriget tunnade ut monarkernas led ytterligare. Viktor
Emanuel III, som dragit skam över sig med sina nära förbindelser med
12
Conradi-3-med register.indd 12
2011-07-21 16.41
inledning
Mussolini, märkte snabbt vart vinden blåste och abdikerade till förmån
för sin son Umberto, som blev kung den 10 maj 1946. Det var för sent.
En folkomröstning tre veckor senare gav utslaget 54–46 procent för
republik, och Umbertos regeringstid på en månad och några dagar blev
en av de kortaste i Europas kungliga historia.
Umbertos motsvarigheter i Mellan- och Östeuropa klarade sig inte
bättre. Stalin, vars Röda armé nu behärskade regionen, och andra diktatorer hade ingen användning för kungar, och de lämnade scenen en
efter en. Förste man ut var Albaniens kung Zog som gick i landsflykt
1939 sedan hans land hade invaderats av Mussolinis styrkor, och kommunisterna under Enver Hoxha tog makten 1944 och satte stopp för
hans återkomst. Miklós Horthy, som hade härskat som regent i Ungern,
Peter II av Jugoslavien och kung Mikael av Rumänien bröt upp kort
därpå efter folkomröstningar som kommunisterna hade dirigerat.
I Grekland, där monarkin hade vacklat hit och dit ända sedan Otto
av Bayern blev kung 1832, bekräftade en folkomröstning i september
1946 att landet skulle vara ett kungadöme, och Georg II återvände från
sin landsflykt. Hans brorson Konstantin II tvingades emellertid fly 1967
efter ett misslyckat försök att störta juntan. Efter en folkomröstning i
december 1974 blev Grekland slutligen republik, troligen för all framtid.
Spanien bröt den republikanska trenden. Den 22 november 1975, två
dagar efter Francisco Francos död, utropades Juan Carlos, som sedan
1969 var prins av Spanien, till kung i enlighet med den successionsordning som den döde diktatorn hade infört.
Så har Europas kungliga karta också förblivit under de drygt trettio år
som gått sedan Juan Carlos avlade sin kungaed. Utöver Spanien har sex
andra länder i Europa kungar och drottningar: Storbritannien, Belgien, Nederländerna, Danmark, Sverige och Norge. Storhertigdömet
Luxemburg, furstendömet Liechtenstein och furstendömet Monaco
har också kungliga härskare. Vatikanen, som kan betecknas som ett
valkungarike, ska eventuellt föras till samma kategori, liksom Andorra.
Det styrs av biskopen av Urgell och Frankrikes president, som i sin
egenskap av furste av Andorra är den ende monark som väljs med regelbundna mellanrum av medborgare i ett annat land.
Alla dessa tio stater har tillsammans mer än 150 miljoner invånare
13
Conradi-3-med register.indd 13
2011-07-21 16.41
kungligt
– om man lägger till de övriga femton samväldesländerna, utöver Storbritannien, där den brittiska monarken är statschef, överstiger antalet
220 miljoner – och behåller ett politiskt system där statschefen innehar
sin ställning enbart på grund av sin börd. Vederbörandes och den närmaste familjens levnadsvanor finansieras av staten på en nivå som ligger
högre än de flesta av invånarna kunnat drömma om. Dessutom kan
dessa familjer glädja sig åt en aktning och ett intresse från allmänhetens
sida som inte har det minsta med deras personliga begåvning eller prestationer att göra. Och allt detta under en epok då tanken att börden
garanterar någon ett lukrativt arbete för livet – särskilt ett som alltjämt
bär vissa spår av politisk makt – skulle anses skrattretande i alla andra
samhällslager. Vem skulle vilja bli behandlad av en ärftlig hjärnkirurg
eller företrädas i en domstol av en ärftlig advokat?
Syftet med denna bok är att ge en bild av hur denna historiska anakronism har överlevt in på 2000-talet och förklara varför dessa tio familjer
inte för länge sedan har sopats bort och ersatts av valda statsöverhuvuden. Det är ingalunda fråga om Europas fattigaste eller mer efterblivna
länder. I synnerhet de skandinaviska länderna hör till de mest egalitära
inte bara i Europa utan i hela världen. Inte heller är de politiskt konservativa. Deras demokratiska vitsord är oklanderliga.
Ingen som tar på sig uppgiften att skapa ett konstitutionellt system i
dag skulle på allvar föreslå en monarki. Sådana gammalmodiga arrangemang tolereras dock inte bara, utan de får också regelbundet stöd av en
tydlig majoritet i ländernas respektive parlament och av befolkningen
som helhet. Ifall en folkomröstning om monarkin utlystes i något av
dessa tio länder i dag kan man vara säker på att majoriteten skulle rösta
för att den blir kvar.
För att förklara denna paradox måste man studera familjerna, deras
historia och deras nuvarande position, den successiva minskningen av
deras politiska roll och det som finns kvar av den, deras utbildning och
hur de förbereds för sin uppgift, deras ekonomiska förhållanden och
relationer med medierna. Och framför allt måste man granska Europas
kungligheter som vanliga människor som har privilegiet – och ibland
den betungande bördan, förefaller det – att spela en så märklig roll.
14
Conradi-3-med register.indd 14
2011-07-21 16.41
1
Vem är vem?
D
rottning Elizabeth II är utgångspunkten för alla diskussioner om den europeiska monarkin, och inte enbart för att hon har suttit
på tronen längre än någon annan av Europas monarker och i juni 2012
kommer att fira sitt sextioårsjubileum som regent. Då har hon fyllt
åttiosex år. Hon står också i spetsen för ett kungligt hus som tack vare
kombinationen av stil, historia, inflytande och ren och skär glamor
söker sin like på hela jorden. Hennes välde sträcker sig över det största
geografiska området. Till skillnad från Viktoria kan hon inte kalla
sig kejsarinna av Indien, men förutom Storbritannien (Det förenade
kungariket, om man ska vara noga) är hon också drottning av femton
nationer, inklusive Kanada, Australien och Nya Zeeland, och statschef
i de femtiofyra medlemmarna av samväldet, vår tids efterträdare till det
brittiska imperiet.
Sedan Elizabeth ärvde kronan 1952 har hon, precis som Viktoria
på sin tid, förvandlats till nationens matriark. Under samma period
har Storbritannien självt förändrats till oigenkännlighet. Då Elizabeth
blev drottning var landet alltjämt utmattat efter kriget och befann sig
i avkoloniseringens smärtsamma process. Dagens Storbritannien är ett
internationellt finanscentrum och ett postindustriellt samhälle som är
stadigt, om än ibland motvilligt, förankrat i Europa.
Innan kronan nådde Elizabeth hade den gått genom flera dynastier.
Plantagenet, som härskade över England från mitten av 1100-talet till
slutet av 1400-talet, efterträddes av dynastin Tudor, som i sin tur följdes
av dynastierna Stuart, Hannover och nu senast Windsor. Många av
hennes företrädare har varit enorma personligheter vilkas rykte har spritt
15
Conradi-3-med register.indd 15
2011-07-21 16.41
kungligt
sig långt utanför de brittiska öarna. Tack vare Shakespeares skådespel är
Rickard II:s och Rickard III:s, Henrik IV:s, Henrik V:s och Henrik VI:s
liv och öden fortfarande kända. Detsamma gäller Henrik VIII med sina
sex hustrur och dottern Elisabet I, under vars beskydd England blev en
stor sjöfararnation.
Inbördeskriget och Karl I:s avrättning 1649 förvandlade Storbritannien till en republik med Oliver Cromwell i ledningen, vid en tidpunkt
då så gott som alla andra europeiska länder var monarkier. Detta nymodiga statsskick överlevde nätt och jämnt Cromwell själv, och 1660 återinfördes monarkin under den döde kungens son, Karl II. Hans bror Jakob
II, som efterträdde honom, tvingades fly i den ärorika revolutionen 1688
och följdes av sin dotter Maria och hennes nederländske make Vilhelm
av Oranien. De härskade gemensamt. Sjuttonhundratalet dominerades
av en serie kungar som alla bar namnet Georg, 1800-talet av Viktoria.
År 1917, när första världskriget rasade som häftigast, övergick man
till ett nytt namn. Sachsen-Coburg-Gotha byttes ut mot Windsor,
och Georg V:s kusin kejsar Vilhelm II av Tyskland fällde en dräpande
kommentar: nu fick Shakespeares pjäs döpas om till Muntra fruarna i
Sachsen-Coburg-Gotha. Dessutom medförde det nya århundradet den
traumatiska abdikationskrisen 1936, då Georg V:s äldste son Edvard VIII
avstod från tronen efter bara elva månader för att kunna gifta sig med
Wallis Simpson, en två gånger frånskild amerikanska, och efterträddes
av sin närmaste yngre bror Albert som tog namnet Georg VI.
Elizabeths egen regeringstid har inte saknat dramatik, mestadels
av privat karaktär. Hennes eget äktenskap med prins Philip, hertig av
Edinburgh, som hon blev förälskad i då hon var tonåring, har varit
solitt och han har visat sig vara en lojal och effektiv gemål, även om hans
bryska rättframhet ofta har blivit stoff för den sensationshungriga brittiska pressen. Hennes yngre syster Margarets kärleksliv gav rikligt med
material för rubriker i tjugo år från 1950-talet och framåt, på 1990-talet
havererade äktenskapet för tre av drottningens fyra barn, och så slog
den allra största tragedin till när prinsessan Diana omkom 1997. Då
hamnade den brittiska monarkin i sin allvarligaste kris sedan 1936.
Den har ändå överlevt, och med sin åttiofemårsdag bakom sig ser
Elizabeth ut att ämna sitta kvar på tronen till sin död. Brittiska monarker
abdikerar inte, i varje fall inte frivilligt – hennes farbrors tronavsägelse
16
Conradi-3-med register.indd 16
2011-07-21 16.41
vem är vem?
är och förblir en avvikelse som i årtionden kastade en skugga över den
kungliga familjen och monarkin som institution.
Elizabeths äldsta barn, Charles, har redan passerat sextioårsstrecket
och är förmodligen en gammal man då han efterträder henne. Hans
lärlingstid som kronprins – i Storbritannien bär den närmaste manlige
tronarvingen titeln prins av Wales – har varit lång men inte alltid lätt.
Han är en driftkucku för somliga på grund av sina okonventionella
åsikter, och hans popularitet föll brant efter avslöjandena som följde på
den konfliktfyllda och högst offentliga skilsmässan från Diana. På senare
år har han dock kommit tillbaka från avgrundens rand sedan han gift
sig med sitt livs stora kärlek Camilla Parker Bowles och haft glädjen att
se en del av sina åsikter – särskilt om miljön – bli allmänt accepterade i
en värld som nu oroas av hotet om global uppvärmning.
I den äldre av sina båda söner, prins William, har Charles en arvtagare
som har fått Dianas karismatiska och lättillgängliga natur och är kolossalt populär. Det påstås ibland att Charles frivilligt kommer att avstå
från sin plats i tronföljden för att låta William efterträda Elizabeth när
hon dör och på så vis bespara sin son den långa lärlingstid han själv har
fått genomlida. Profetior av det slaget kom i svang på nytt inför Williams
bröllop i april 2011 med Kate Middleton, som han haft ett långvarigt
förhållande med. Det är högst osannolikt att de besannas. Liksom drottningen har Charles en stark pliktkänsla. Efter att ha väntat så länge på
det stora uppdraget kommer han säkerligen inte att låta det gå förbi.
Storbritanniens monarki är Europas mest inflytelserika men den är inte
äldst. Den äran går till Danmark. Margrethe II, som blev drottning
då hennes far Fredrik IX avled i januari 1972, kan spåra sina anor mer
än tusen år tillbaka till vikingakungarna Gorm den gamle och Harald
Blåtand. Under sina hjältekonungar på 1000- och 1100-talen, Knut
den store och Valdemar I, II, III och IV, erövrade danskarna inte bara
England utan också stora delar av vad som nu är de baltiska staterna.
Margareta I, som giftes bort med kung Håkon VI av Norge då hon var
tio år, härskade till sist över Danmark och Norge och även över Sverige
och upprättade Kalmarunionen mellan de tre skandinaviska kungadömena som skulle bestå från 1300-talets slut till 1500-talets början.
Från mitten av 1400-talet styrdes Danmark av dynastins oldenburgska
17
Conradi-3-med register.indd 17
2011-07-21 16.41
kungligt
gren och från 1863 av den yngre Glücksburggrenen med Kristian IX som
förste företrädare. Med de europeiska stormakternas välsignelse hade
han utsetts till kronprins 1847, då han var tjugonio år. Hans anspråk
på tronen hade förstärkts då han gifte sig med prinsessan Louise av
Hessen-Kassel, som var systerdotter till den näst föregående monarken
Kristian VIII. Han hade friat till drottning Viktoria men fått nej, och
då tog han Louise i stället. Med kungliga mått mätt var den danska
familjen varken rik eller förnäm, men jämfört med en del av sina mer
eller mindre galna motsvarigheter nere på kontinenten påminde den
starkt om en normal familj.
Kristian IX, som regerade i fyrtiotvå år, stortrivdes med sin roll som
”Europas svärfar”, och på somrarna brukade han bjuda in sina barn
och deras familjer från deras nya hemländer till Fredensborgs slott norr
om Köpenhamn. Där kunde de lägga sina regeringsbekymmer åt sidan
och äta, dricka och koppla av, inte minst med att spela varandra spratt.
Gästerna ristade in sina namn och andra meddelanden i glasrutorna och
inledde därmed en tradition av kungligt klotter som lever kvar än i dag.
Exkung Konstantin II av Grekland berättar historien – kanske apokryfisk – om att Kristian IX, som var hans farfars farfar, en dag var ute
och spatserade med familjen i en park nära slottet och mötte en gammal
man som hade gått vilse och undrade vilken väg han skulle ta för att
komma hem. Det kungliga sällskapet skulle åt samma håll och Kristian
bad mannen följa med. ”Han såg denna lyckliga familj som skämtade
och skrattade och när de kom ut ur parken tackade han och frågade
vem han hade haft nöjet att tala med.” Kristian presenterade sig som
kung av Danmark och räknade upp sina följeslagare, som utöver danska
kungligheter också omfattade brittiska, grekiska och ryska. ”Mannen
log glatt, tog av sig hatten och sade: ’Och jag heter Jesus Kristus’ och
gick sin väg”, fortsätter Konstantin i en dokumentärfilm från 2004.
Margrethe II, Kristians sonsons sondotter, föddes den 16 april 1940,
en vecka efter den tyska ockupationen av Danmark. Hennes födelse blev
en kraftig stimulans för motståndsviljan, för den kungliga familjen, som
hade valt att stanna i Köpenhamn och rida ut ockupationen, och för
landet som helhet. Hon är äldst av tre döttrar och har sin ställning tack
vare en ändring i successionsordningen som infördes innan hon blev
myndig och undanröjde hindret för kvinnor att bli regenter.
18
Conradi-3-med register.indd 18
2011-07-21 16.41