berlinmuren - Linus Willner

Berlinmuren
Linus Willner och Algot Silvennoinen 15-B
Lovisa Gymnasium
1
Berlinmuren
Ett projektarbete inom kurs gHI7 (Nutidshistoria)
Copyright © 2016 Linus Willner och Algot Silvennoinen.
Alla rättigheter reserverade.
2
Innehållsförteckning
1. Inledning, s. 4
• Bakgrund, s. 4
• Konflikter mellan öst och väst, s. 4
• Behovet av en mur, s. 5
2. Avhandling, s. 7
• Murens byggande och tekniska detaljer, s. 7
Dödszonen, s. 8
Klipska flyktförsök, s. 8
• Livet med muren 1961-1989, s. 10
• Murens fall, s. 11
3. Avslutning, s. 13
• Följder av Berlinmurens fall, s. 13
• Muren idag, s. 13
4. Slutnotiser och källförteckning, s. 15
De som läser detta digitalt kan klicka på rubrikerna ovan för att hoppa till den sektionen.
3
Inledning
Bakgrund
Efter andra världskriget slut 1945 var de segrande makterna, USA, Storbritannien, Frankrike och Sovjetunionen rädda för att Tyskland skulle resa sig sig efter andra världskriget och än en gång starta ett krig. På ett
toppmöte i Jalta på Krimhalvön mellan Sovjetunionen, USA och Storbritannien 1945 bestämde Stalin, Roosevelt och Churchill att Tyskland skulle delas i fyra ockupationszoner: En fransk, en sovjetisk, en amerikansk
och en engelsk zon.
Därtill bestämdes att Tyskland måste betala
krigsskadestånd och lämna tillbaka landområden till bl.a. Polen och Frankrike. De fyra ockupationszonerna innebar att världskrigets segrarmakter kunde hålla landet militärt ockuperat
samt hålla Tyskland under noggrann uppsikt. De
praktiska detaljerna om hur Tyskland skulle administreras lades fram vid Potsdamkonferensen
senare år 1945. Med tiden blev dock de övervakande ländernas roll mindre, med undantag
för den sovjetiska zonen där Sovjetunionen höll
stenhård kontroll i flera decennier.
Tyskland efter andra världskriget
Konflikter mellan öst och väst
Medan västländerna Frankrike, Storbritannien och USA började förhålla sig allt liberalare till sina respektive
ockupationszoner fortsatte Sovjetunionen med att hålla tyskarna i öst som ett folk som kunde kontrolleras
från Moskva. Sovjetunionen ansåg att hela Berlin borde höra till Sovjet eftersom staden låg långt inne i
den sovjetiska zonen. Västberlins existens gjorde det också svårare för öst att skapa trovärdig propaganda
om planekonomins överlägsenhet, eftersom Västberlin var ett ständigt skyltfönster för den västerländska
kapitalismen. Västberlin var dessutom större med 2,5 miljoner invånare och på grund av att Berlin låg djupt
inne i sovjetiskt territorium fick stormakten gråa hår av denna stora population västliga anor inne i sig.
Med tiden blev det allt svårare för de fyra ockupationsmakterna att komma överens om hur man skulle
sköta Tysklands administration. Från början var det meningen att Sovjet, Storbritannien, Frankrike och USA
skulle styra över Tyskland tillsammans med hjälp av en gemensam kommission men den planen förverkligades aldrig. I praktiken skötte varje land sin egen zon skilt för sig, men ganska snabbt gick de tre västerländerna ihop för en gemensam, liberalare linje. Man införde t.ex. en gemensam valuta (Deutsche Mark) i de
västliga zonerna. Sovjetunionen var helt emot de andras syn om att ge Tyskland mera friheter, Sovjet tyckte
att Tyskland borde bli ett kommunistiskt, östvänligt land.
Sovjetunionen tolkade införandet av en ny valuta som ett försök att skapa ett enhetligt land och till detta
svarades med en blockad mot Västberlin sommaren 1948. Sovjet stängde alla landvägar till staden. Planen
med Berlins blockad gick inte som förväntat då den ”västliga alliansen” svarade med att upprätta den Berlinska luftbron och under staden hölls vid liv under 11 månaders tid via luftinsättningar av mat, mediciner
och andra förnödenheter tills Sovjet till sist gav upp.
4
Allt detta resulterade i att det till sist uppstod två nya stater, Västtyskland (fr.o.m. 23 maj 1949) bestående
av Storbritanniens, Frankrikes och USA:s ockupationszoner samt Östtyskland (fr.o.m. 7 oktober 1949) som
var den före detta sovjetiska ockupationszonen. Västtyskland hette officiellt Förbundsrepubliken Tyskland
(BRD = Bundesrepublik Deutschland) och Östtyskland hette den Tyska Demokratiska Republiken (DDR =
Deutsche Demokratische Republik).
Det delade Tyskland 1949
Behovet av en mur
Då den kommunistiska livsstilen i öst började visa tecken av minskad folklig bekvämlighet började den
västliga kutymen attrahera den östtyska befolkningen. Den största orsaken var den enorma kontrollen och
övervakningen från regeringens sida. Stasi hade informationsgivare och agenter överallt, deras arkiv hade
enorma lager av information på de flesta människorna. Barn som gick på dagis kunde förhöras av Stasi på
hurdan sorts barnprogram de såg på om kvällarna: Väst- eller östtyskt? Och så den Sovjet-typiska östvänliga
utbildningen: I skolorna propagerades det om att ”alla som levde i väst är onda och farliga” och skolbarn
lärdes hur man kastar handgranater. Barn kunde hamna i den situation där de berättades att familjemedlemmar på andra sidan gränsen var deras fiender.
När tiden gick började det uppstå tydliga ekonomiska skillnader mellan Väst- och Östtyskland. Det kapitalistiska systemet var mer effektivt än den kommunistiska planekonomin, och detta framgick på många sätt.
Det var vanligt att folk studerade i Östberlin då det dåtida Berlins gamla universitet, och sedan när de var
färdiga skaffade de arbeten i Västberlin där det fanns mera arbetsmöjligheter och det fanns chanser att
göra karriär. Det var dessutom inte bara studenter utan helt vanliga arbetare som sökte sig till väst, utan
också helt vanliga arbetare för att det kapitalistiska systemet helt enkelt gav bättre resultat. Den västliga
livsstilen och bättre levnadsstandarden var mycket attraktiv, och det stundade bistra tider för Östtysklands
befolkningsmängd.
På 1950-talet emigrerade miljontals östtyskar från väst till öst. Det enklaste sättet att ta sig dit var förstås att
åka in till Berlin, gå över till väst1 och ta flyget över till västtyskt territorium. Många såg en möjlighet till bättre liv i denna utväg, och tog den. Detta började så småningom leda till hjärnflykt eller ”brain drain”, alltså
att största delen av välutbildade unga människor sökte sig till väst i hopp av arbete som bättre avlönade
deras kunskaper.
1
Fotgång över till väst var ännu möjligt vid denna tid
5
Vid detta skede började den sovjetiska ledningen i Kreml skruva på sig i sina stolar och bestämde att något
måste göras. Och det gjorde de. Morgonen den 13 augusti 1961 vaknade Berlinborna upp till en splittrad
stad.
6
Avhandling
Murens byggande och tekniska detaljer
Murens byggande påbörjades i augusti 1961, då den första versionen av muren byggdes. I detta arbete
deltog ca 14500 östtyska poliser, soldater och annan personal. Den egentliga muren som genomskar Berlin
var just under 44 km lång, men dessutom omringades hela Västberlin med en ”mur”. Det kunde egentligen
inte kallas för en mur eftersom det bara var taggtrådsstängsel för att hindra gående runt muren. Denna
del mätte lite under 113 km i längd vilket betyder att i sin helhet var muren ungefär 156 km lång. Muren
byggdes också in ett par meter på den östtyska sidan så att vägarna till väst var helt stängda. För att senare
hindra flyktförsök genom hus och andra byggnader som genomskars av gränsen murades fönster som vette
mot väst igen och byggnader revs då flyktförsöken tilltog. Till och med en kyrka sprängdes då den blev mitt
på gränsen. Murens höjd varierade från tre och en halv meter till lite över fyra meter som högst.
Egentligen hade muren tre olika faser i sin livstid. Över de nästan 30 år som muren stod där utvecklades
den kontinuerligt.
Den första versionen var bara enkel
taggtråd, men relativt snabbt ersattes
den taggtråd som genomskar Berlin av
enkla cementblock. 1962 byggdes den
andra versionen och en ny mur tillsattes
lite längre in på den östtyska sidan. Då
uppkom dödszonen mellan murarna.
Den tredje versionen byggdes 1965, då
det tillsattes stålbalkar som delade upp
muren i sektioner. Totalt hade muren
45000 sektioner. Dessutom sattes ett rör
på toppen av muren för att ytterligare
försvåra klättring.
Karta över Berlinmuren
Dödszonen mellan de två murarna mätte från 30 m
till 500 m i bredd. Den bevakades av upptill 10500
soldater och 500 civila tjänstemän, utspridda i hela
302 vakttorn runt hela Västberlin. Av dessa vakttorn
fanns 186 vid dödszonen.
Muren byggdes enligt officiellt utlåtande som en
”antifascistisk skyddsvall” mot västs ”imperialism,
dess spioncentraler och Nato” fastän den i verkligheten endast utgjorde som ett hinder för att all
hjärn- och arbetskraft skulle fly till väst.
Effektivt var det ju i och för sig: Före murens byggnad for ca 2,7 miljoner människor över till väst. Efter
murens byggnad kom värdet ner till endast 300 000
varav 5000 var lyckade illegala flyktförsök.
7
Dödszonen
Området mellan murarna, kallat dödszonen eller ”death strip”, var där för att försvåra flyktförsök och ge
vakter reaktionstid om någon försökte fly. Dessa beskrivningar är ur murens mest avancerade skeden på
1980-talet.
Den inleddes redan utanför det
egentliga mellanrummet med
ett dike för att försvåra klättring.
Sedan fanns det ett larmat stängsel som gav larm åt prickskyttar i
vakttornen om det vidrördes. På
andra sidan av det här stängslet
fanns en spikmatta av stål som i
talspråk nämndes ”Stalins gräsmatta” av västberlinare. Till näst fanns
pansarvagnshinder för att hindra
rymning med bil. Längre in fanns
det också taggtråd vid dessa
hinder för att orsaka problem åt
fotgängare.
Skiss över gränsbefästningen vid Berlinmuren
Det fanns också hundar därinne och vakttorn med 250 meters mellanrum. Kraftig belysning för att lysa fram
rymlingar samt bilvägar för patruller fanns också. Senare målades muren vit för att det skulle vara enklare
att urskilja siluetter mot belysningen.
På vissa ställen fanns det dessutom vattendrag mittemellan Berlinmuren. Dessa bevakades av patrullbåtar
dygnet runt för att förhindra simmande över till Västberlin.
Klipska flyktförsök
Fastän muren stod där och hindrade människoflödet till väst, var den definitivt inte ett hinder för östberlinarnas kreativitet. Även om många flyktförsök misslyckades (Ibland med dödlig utgång eller långa fängelsestraff), fanns det ett par filurer i Östberlin som hittade på väldigt kreativa sätt att slippa till andra sidan
muren. Här är nu uppräknade ett par kända eller annars klipska försök som lyckades.
Under byggandet av muren, då det bara
fanns taggtrådsstängsel runt Västberlin,
togs en numera ikonisk bild av Conrad Schumann. Schumann var en östtysk soldat som
hoppade över taggtråden medan han var i
tjänst som gränsvakt. Det var i augusti 1961
då murbygget nyligen påbörjats när någon
från den västra sidan ropade på Schumann
och uppmanade honom att komma över
gränsen. Han tänkte inte på saken desto vidare utan tog sats och hoppade över. Denna
flykt såg väldigt spontan ut och blev en av
de kändaste lyckade flykterna från öst till
väst. Dessutom filmades den av en västtysk
reporter vars axel syns i vänstra hörnet av
bilden bredvid.
Conrad Schumann tar “frihetssprånget”
Fyra månader efter murens resning märkte den
unge järnvägsingenjören Harry Deterling ett
kryphål i barrikaden: En järnväg som inte längre
användes men som gick direkt från östra sidan
till den västra. Han ställde upp för att köra ett tåg
som gick nära denna rutt och lade ut planen för
”det sista tåget till frihet”. Den 6 december 1961
tog Deterling sin familj samt sina vänner ombord
och ångade med full fräs rakt genom gränsen
till häpnad av gränspatruller som inte förmådde
stoppa ett tåg.
Efter att de anlände till Västtyskland ringde en av
passagerarna till västtysk polis och sa “Wir waren
mit einem Zug geflohen!” (Vi har rymt med ett
tåg)
Östtysk polis monterar ner järnvägen efter att Deterling dragit
dem duktigt vid näsan
Järnvägen monterades ner nästa dag.
Österrikaren Heinz Meizner blev å andra sidan
förälskad i Margarete Thurau medan han arbetade i Östberlin. Men de fick inte gifta sig
där, och Meizner bestämde sig för att korrigera
problemet i Västberlin. Han hyrde en bil, tog
av vindrutan och släppte lite luft ur däcken för
att komma närmare marken. Femte maj 1963
åkte han med Thurau och hennes mamma till
Checkpoint Charlie, men när han kom till gränsbommen trampade han på gasen och körde till
Västberlin under gränsbommen.
Heinz Meizner rymmer under gränsbommen
Efter att ha tittat på ett TV-program om luftballongernas historia tändes det en lampa i huvudet på flygplansmekanikern
Hans Peter Strelczyk. Tillsammans med sin vän Gunter Wetzel
byggde de en luftballong för att rymma. Strelczyk och Wetzel
konstruerade en brännare som drevs med propan och deras
fruar sydde ihop ballongtyget av lakan. De tog båda sina familjer ombord och seglade över till väst den 16 september 1979,
efter ett misslyckat första försök. Efter en halvtimmes flygning
landade de i en björnbärsbuske i Västberlin.
Strelczyks och Wetzels luftballong
9
Tunnlar var också vanliga som flyktmetoder. Riskerna med dessa var dock stora då de oftast var livsfarliga
att både bygga och färdas i, inte bara på grund av polisen men också på grund av att de kunde rasa ihop.
Men en stack ut över de andra, benämnd Tunnel 57. Ingången placerades i ett gammalt bageri som Wolfgang Fuchs påstod sig ha som en fotoateljé. Tunneln var endast 30 meter lång, men hela huset syntes väl
från ett av vakttornen. Under flera månader arbetade Fuchs och andra arbetare med tunneln, hela tiden
på tårna för att inte avslöja vad som pågick i huset. Den andra oktober 1964 kröp den första avhopparen
genom tunneln. 57 människor rymde genom den på 2 dagar, ända fram till 4 oktober då den östtyska gränspolisen upptäckte tunneln. Där av namnet ”Tunnel 57”.
Ritning över Tunnel 57. Till vänster bageriet där ingången var, och till
höger utgången i väst. Ordet “Grenze” betyder gräns = Berlinmuren.
En person sänks ner i Tunnel 57
Livet med muren 1961-1989
Berlinmuren stod som en symbol för det kalla kriget i nära 30 år. För Berlinborna blev muren småningom
en del av vardagen och man tänkte inte så mycket på vilken slags konkret frihetsberövning muren var mot
östtyskarna. Det var inte många som tyckte att det var det minsta underligt att ha denna bevakade zon med
en omedelbar död för varje människa som av en eller annan orsak hamnade där. Under hela sin existens
krävde Berlinmuren 136 dödsoffer, varav 97 sköts ihjäl. Detta tal kan inte helt bekräftas eftersom det troligen finns ett mörkertal av personer som dog vid flyktförsök.
För att göra det attraktivare för västberlinarna att leva i en stad omringad av en mur beslöt den västtyska
regeringen att man skulle befria västberlinska pojkar från värnplikt. Detta resulterade i att allt fler ungdomar flyttade in i den västra halvan av Berlin och att staden fick ett rykte om sig att vara väldigt ungdomligt
inriktad. Det var goda nyheter för västtyska myndigheter som tidigare haft problem med att allt fler människor valde att flytta till det enhetliga Västtyskland där man inte var omringad av den östtyska armén.
Två amerikanska presidenter höll tal vid Brandenburger Tor, intill muren
i centrala Berlin. Dessa var Ronald Reagan och John F. Kennedy. Kennedy besökte muren 26 juni 1963, där han i ett väldigt känt tal yttrade sitt
stöd för östberlinarna som nu satt inhägnade bakom Berlinmuren.
I sitt tal pratade han om frihetsberövningen som pågick i Östtyskland
och hur frihetens dag ännu skulle komma.
I det stora handlade det om moraliskt stöd, och slutorden i talet som lät
”Ich bin ein Berliner” blev världskända. Detta tal hör till de mest kända
presidenttalen i historien.
John F. Kennedy talar vid muren i juni
1963
10
Reagan besökte muren den 12 juni
1987, 24 år efter Kennedy då muren
fortfarande kvarstod. I sitt tal vidtalade
han Sovjet att göra slut på muren och
att släppa invånarna från järngreppet de
hölls i. Den mest kända delen av hans tal
ljöd så här.
” General Secretary Gorbachev, if you
seek peace, if you seek prosperity for the
Soviet Union and Eastern Europe, if you
seek liberalization: Come here to this
gate! Mr. Gorbachev, open this gate! Mr.
Gorbachev, tear down this wall!”
Ronald Reagan håller sitt tal i juni 1987
Murens fall
Två år efter Reagans tal vid muren började situationen bli dyster för ledningen i DDR. Murens mening började mer eller mindre likna ett rostigt ämbar: Folk hade kommit i vana med att kringgå muren och flydde i
stället till Ungern, Prag och Warszawa varifrån det var mycket enklare att ta sig över till väst. Folk som stannade kvar samlade ihop sig till större demonstrationer runt hela Östtyskland och krävde större friheter.
För att ge lite bakgrund till detta måste vi ta en tillbakablick på lite över 20 år tidigare. Redan vid CSCE-konferensen i Helsingfors 1975 hade den östtyska ledningen indirekt erkänt folkets rätt att fritt förflytta sig utan
restriktioner, trots att de inte egentligen ville det.
Sovjetunionens generalsekreterare Michail Gorbatjov utfärdade den s.k. Brezjnevdoktrinen 1988 där en
politisk princip om begränsat självstyre till Warszawapaktsländerna krävdes. Detta tillät länderna att forma
sitt egna nationella styre. Ungern var det första landet att börja luta sig mot väst och rev ner sitt gränsstängsel i maj 1989 som demonstration mot ”järnridåns” existens. Detta var det första tecknet på att Sovjetunionen inte klarade av att hålla ihop alla sina satellitstater längre.
Medan Gorbatjov utfärdade order om sociala och ekonomiska reformer ville DDR:s ledning inte acceptera
den linjen. Men efter dessa hårda demonstrationer runtom Östtyskland var de tvungna att ge folket något
för att lugna ner dem. De tillät kortvariga (endags) resor till väst som man kunde ansöka lov om som en
första åtgärd.
När man ville ytterligare lugna ner folket bestämde man att emigrationslagen skulle förnyas. Men då
uppstod ett fenomen av trasig telefon som till slut medförde Berlinmurens undergång. Det skulle sändas ut
notiser i massmedia om att gränserna skulle öppnas om ett par månader. ”Om ett par månader” var verkligen de operativa orden här, då partifunktionären för kommunistpartiet Günter Schabowski inte fick någon
exakt tid för när lagen skulle träda i kraft. Han bestämde sig för att improvisera och sa att lagen skulle träda
i kraft på momangen.
11
Den 9 november 1989 basunerade östtysk TV ut denna nyhet, och folk strömmade ut på gatorna. Gränsvakterna hamnade i ett kaos då de inte hade getts order om saken än och de kunde inte göra annat än att
släppa folkmassorna igenom. Redan samma natt tog folket till släggorna och börja riva ner muren bit för bit.
Under påföljande år revs muren ner mestadels, men vissa delar lämnades kvar som minnesmärken.
Den 9 november 1989 markerade
början på slutet för kommunismen
i Europa. Dessutom inledde detta
fallet av järnridån som funnits där i
flera decennier.
Berlinmuren några dagar efter 9.11 1989
12
Avslutning
Följder av Berlinmurens fall
Den ultimata konsekvensen av Berlinmurens fall var att de två tyska staterna gick ihop igen. Västtysklands
förbundskansler Helmut Kohl var den största förespråkaren för ett enat tyskt rike. Kohl banade vägen till
återförening och den 3 oktober 1990 gick Östtyskland med i Västtyskland och antog dess samhällssystem
med västerländsk marknadsekonomi. I praktiken fortsatte Västtyskland (BRD) att existera som den gör än i
dag.
Efter Berlinmurens fall uppstod det stora sociala skillnader mellan invånarna i det forna öst och väst. En liten del av befolkningen som var småföretagare blev snabbt rika då det kapitalistiska systemet gynnade dem,
medan andra gamla DDR-bor led av arbetslöshet och fattigdom. Lönerna hade aldrig varit speciellt höga i
öst och nu hade de svårt att klara sig i kapitalismens värld. Också på nationsnivå blev det problematiskt då
Västtyskland var tvunget att ge större ekonomiska bidrag åt öst för att den delen skulle klara sig i sin nya
situation.
Sedan 1990 har väst bidragit med 1600 miljarder euro till det forna östtyska området för att bygga upp
infrastruktur, förbättra miljön, renovera innerstäder och ge pensionärer social trygghet. Skillnaden i befolkningsantalet mellan de två tyska staterna var också enorm, Västtyskland hade 66 miljoner invånare
medan Östtyskland hade 16. Arbetslöshetsprocenten i öst var 11 och i väst 6,2.
Muren idag
Idag är muren nästan helt borta ur Berlins gatubild. Berlinarna ville så snabbt som möjligt bli av med minnet av det slutna östtyska samhället. En del av muren finns ändå kvar, främst vid Bernauer Straße där det
finns en stor minnesplats med muséer, minnesmärken samt järnstänger för att markera var muren gick. För
övrigt finns det markeringar i marken längs med den forna Berlinmurens linje. Här är ett par foton av hur
Berlinmuren ser ut idag.
Del av dödszonen som har kvarlämnats som minnesmärke
Bit av den forna Berlinmuren
Fler bilder på nästa sida.
13
Ett museum ligger nu på den plats där kyrkan som fanns mitt i
Berlinmuren fanns förrän den sprängdes
Järnstängerna vid Bernauer Straße som markerar
var muren gick
Det har nu gått snart 30 år sedan Berlinmuren revs ner. Fastän Öst- och Västtyskland är bara historia just nu,
kommer dessa tecken i Berlin alltid att påminna oss om den stora ideologiska konflikten mellan kapitalism
och kommunism.
14
Slutnotiser och källförteckning
I detta arbete har vi använt ett stort utbud av källor på flera olika språk. Här är huvudlistan av källor.
Textmaterial:
http://berlinermauer.se
https://sv.wikipedia.org/wiki/Berlinmuren
http://www.aftonbladet.se/nyheter/20areftermuren/article12099553.ab
http://popularhistoria.se/artiklar/berlinmurens-historia/
http://www.berliner-mauer-gedenkstaette.de/
http://www.slideshare.net/angels6889/the-berlin-wall-1732805
http://www.huffingtonpost.com/2014/11/07/berlin-wall-escape-stories_n_6090602.html
https://sv.wikipedia.org/wiki/Tunnel_57
http://www.americanrhetoric.com/speeches/jfkberliner.html
http://www.historyplace.com/speeches/reagan-tear-down.htm
http://www.dn.se/nyheter/varlden/sa-aterforenades-tyskland/
Dessutom har vi använt Labyrint 2 (Gullberg & Lindholm, 2014) och diverse handskrivna anteckningar från
historialektionerna.
Källorna som använts i detta projekt har varit på svenska, engelska samt tyska. Alla översättningar är gjorda
av författarna och texten kan innehålla vissa översättningar som inte är till 100 procent representativa av
det svenska språket.
Bilder:
https://en.wikipedia.org/wiki/Berlin_Wall#/media/File:Berlin-wall-map_en.svg
https://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/6/6f/Map-Germany-1945.svg
http://i.dailymail.co.uk/i/pix/2011/08/15/article-0-0D713D9900000578-669_634x405.jpg
https://cdn-360-content.s3.amazonaws.com/uploads/2014/11/wall_marks.jpg
http://brucemctague.com/wp-content/uploads/2014/08/berlin-wall-watchtower-no-mans-land.jpg
https://allymalinenko.files.wordpress.com/2015/05/wall001.jpg
http://i.huffpost.com/gen/2246640/thumbs/o-HARRY-DETERLING-570.jpg?5
http://i.huffpost.com/gen/2247264/thumbs/o-HEINZ-MEIXNER-570.jpg?2
http://1vzs2y1lx6fm2qdaaj2t2iq2uh.wpengine.netdna-cdn.com/wp-content/uploads/2014/12/Hot-Air-Balloon-Escape.png
http://www.igs-deiwa.de/uploads/images/Thementag%20Mauer09/Tunnel%2057%20(11).jpg
http://www.jugendopposition.de/fileadmin/Redaktion/Bilder/Folgeseite/f_1878382_01.jpg
http://4umi.com/image/face/JFK_West-Berlin_26_June_1963.jpg
https://i.ytimg.com/vi/-W1QBin4hHM/maxresdefault.jpg
http://archive.defense.gov/DODCMSShare/NewsStoryPhoto/2009-11/hrs_DF-ST-91-01380.jpg
http://lordsofuniverse.com/wp-content/uploads/2014/11/Fall-of-the-Berlin-Wall.jpg
Bilderna av Berlinmuren idag på sidorna 13-14 är tagna av Algot Silvennoinen sommaren 2016.
Bildmaterialet har använts med tillstånd från upphovsman.
Allt annat bildmaterial har licenserats i enlighet med U.S Fair Use Doctrine i utbildningssyfte.
15
Tack för att du läste!
Berlinmuren
Ett projektarbete inom kurs gHI7 (Nutidshistoria)
Copyright © 2016 Linus Willner och Algot Silvennoinen.
Alla rättigheter reserverade.