Stockholm den 8 mars 2014
Lika Unikas kommentarer till regeringens proposition
2013/14:198 Bristande tillgänglighet som en form av
diskriminering
Lika Unika är en svensk federation som vill öka respekten för mänskliga rättigheter i
svensk politik, att alla ska få delta och bidra i samhället. Lika Unika verkar
för mänskliga rättigheter för personer med funktionsnedsättning, framförallt utifrån
funktionshinder kopplat till syn, hörsel- och rörelse. Lika Unika bildades i december
2009.
Våra medlemsförbund är:
Förbundet för Sveriges Dövblinda (FSDB),
Hörselskadades Riksförbund (HRF),
Riksförbundet för Rörelsehindrade Barn och Ungdomar (RBU),
Neuroförbundet
Sveriges Dövas Riksförbund (SDR)
Synskadades Riksförbund (SRF)
LIKA UNIKA Federationen mänskliga rättigheter för personer med funktionsnedsättning
St. Eriksgatan 44, 4 tr., Box 8117, 104 20 STOCKHOLM
Tel: 070-768 28 78 E-post: [email protected] Org nr 802452-1653
www.likaunika.org
LIKA UNIKA Federationen mänskliga rättigheter för personer med funktionsnedsättning
1
Lika Unikas bedömning av regeringens proposition om bristande
tillgänglighet som diskrimineringsgrund
Som en utgångspunkt har vi försökt bedöma lagförslaget utifrån de möjligheter som
det innebär för att personer med funktionsnedsättning ska ”komma i en situation
som är jämförbar med den för personer utan sådan funktionsnedsättning”. Det gör vi
med två perspektiv: principiellt/övergripande och med synpunkter på några konkreta
förslag i propositionen.
a) Principiella slutsatser
1. Vår analys är att förslaget i sin helhet innebär att ett första (positivt) steg tas för
att samhället ska markera allas rätt att delta i samhället och att bristande
tillgänglighet motverkar det rättighetsmålet. Genom att diskrimineringsgrunden
”bristande tillgänglighet” förs in i lagstiftningen markerar samhället, om än med
mycket kraftiga begränsningar, att otillgänglighet diskriminerar. Värderingsmässigt
och som markering av samhällets normer kan lagförslaget där fylla en funktion.
2
2. FNs konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning måste vara
utgångspunkt när man bedömer regeringens proposition. Artikel 5 i konventionen
slår fast att ”Konventionsstaterna ska förbjuda all diskriminering p.g.a.
funktionsnedsättning”. Med de undantag och med den betoning på enkla lösningar
som görs i propositionen kan denna inte sägas leva upp till kraven i den konvention
som Sverige har åtagit sig att förverkliga.
Konventionen syftar till att skapa samhällen med full delaktighet för personer med
funktionsnedsättning som därmed inte ses som ”särintresse” utan som
samhällsmedlemmar som har lika rättigheter som andra. Vår bild är att lagförslaget
sänker ambitionerna för det svenska tillgänglighetsarbetet, trots de åtaganden som
Sverige har gjort som undertecknare av FN:s konvention om rättigheter för personer
med funktionsnedsättning.
I skrivande stund vet vi inte om eller med vilka omdömen den FN-kommitté som har
granskat Sveriges arbete för att implementera konventionen kommer att ta upp den
föreslagna diskrimineringslagen. De signaler vi kunde tolka vid förhöret i Geneve i
april 2014 är ändå att kommittén kan komma att reagera på att den svenska
lagstiftningen i relation till konventionens andemening om anti-diskriminering
kommer att bli alltför svag med den föreslagna propositionens många undantag.
3. I propositionen uttrycks genomgående att bristande tillgänglighet ska åtgärdas
med enkla medel, och på något ställe formulerat som att det i grunden handlar om
artighet mellan människor! Så lågt borde inte de politiska ambitionerna få falla.
LIKA UNIKA Federationen mänskliga rättigheter för personer med funktionsnedsättning
4. I vår prövning har vi varit noggranna med att diskrimineringslagen inte är det
enda/allt i samhällets arbete för bättre tillgänglighet. Detta förslag handlar om den
enskildes möjlighet att i domstol få sin sak prövad i de fall man upplever
diskriminering. Själva arbetet med att i praktiken öka tillgängligheten i fysisk miljö,
på informations- och kommunikationsområdet, när det gäller transporter och i
samhället i övrigt måste förstås intensifieras kraftigt på många områden, alldeles
oavsett diskrimineringslagen.
5. En stor brist i hela utgångspunkten för synen på en skärpt lagstiftning är, vid
sidan av rättighetsperspektiven, också att förbättrad tillgänglighet ses enbart som
kostnader. Som funktionshinderrörelsen bland annat har visat i en rapport skriven av
Dan Andersson bygger det på helt felaktiga resonemang. Det är i stället så att
tillgänglighet lönar sig och det lönar sig att göra rätt från början.
Länk till rapporten: http://www.likaunika.org/tillganglighet-ar-inte-ett-sarintresse.html
b) Synpunkter på konkreta förslag
1. Med propositionens begränsning att undanta företag med färre än 10 anställda
inom områden som varor, tjänster och hälso- och sjukvård får vi en
diskrimineringslag som ”knappast gäller någon”. Enligt statistik från SCB kommer
92 procent av företagen inom handel inte att påverkas av förbudet, 89 procent inom
hotell och restaurang, 90 procent inom transport, 93 procent inom hälso- och
sjukvård och 99 procent inom kulturen får samma undantag.
2. I sitt yttrande har Lagrådet uttalat något som borde vara en princip som bygger
upp lagförslaget. ”Lagrådet finner att det inte är godtagbart att vid bedömningen av
om diskriminering föreligger ta hänsyn till om verksamhetsutövaren har god eller
dålig ekonomi.
Det är diskrimineringsgrunden i sig som är det centrala och den analysen torde
också vara användbar för att starkt kritisera lagförslagets begränsningar när det
gäller antal anställda. Diskriminering är diskriminering, alldeles oavsett andra
faktorer. Det är inte okey med utestängning, oavsett storlek på verksamhet eller
dess ekonomi.
3. Det argument som regeringen har använt sig av vid presentationen av
propositionen är att undantaget med 10 anställda införs i lagen därför att ”byråkratin”
för småföretagen inte ska öka. Man kan starkt ifrågasätta det resonemanget rent
värderingsmässigt. Hur långt driver vi om ”anti-byråkrati-argument” tillåts
underminera reformer?
Sen är det förstås mycket tveksamt hur stor andel som teoretiskt skulle komma att
”lastas” med den uttalade byråkratin. Här saknas helt några konkretare
LIKA UNIKA Federationen mänskliga rättigheter för personer med funktionsnedsättning
3
beskrivningar av vad det är för slags byråkrati som påverkar företagen.
4. Argumenten för det föreslagna undantaget bör jämföras med den
kostnadsgenomgång som finns i propositionen. På punkt efter punkt bedömer
regeringen att kostnaderna till följd av lagen blir ”försumbara”, begränsade” eller
”ytterst begränsade” och liknande. Regeringen utgår på samma sätt som
utredningen ”Bortom fagert tal” gjorde från att det redan i andra lagar finns krav på
tillgänglighet och att kostnader för dessa inte ska ”belasta” diskrimineringslagen”.
Om det stämmer är det knappast relevant att med hänvisning till förslagen i denna
proposition undanta stora delar av Sverige från att omfattas av diskrimineringslagen
i dessa delar.
5. Vi känner en stor oro för att framtida rättsliga prövningar med denna lag som
grund kommer att fästa en inte obetydlig vikt vid regeringens upprepningar av de
enkla, billiga lösningarna för ökad tillgänglighet. Men då faller också mycket av
kraften i lagen.
6. På liknande sätt är en reservation i propositionen att det ska finnas en viss
omfattning av förhållandet /kontakten med den enskilde för att lagen ska vara
tillämplig. De skrivningarna kan leda helt fel och ytterligare begränsa möjligheterna
att hävda sin rätt med lagen som utgångspunkt.
7. Avgörande för om bristande tillgänglighet ska ses som diskriminering kommer
med det lagda förslaget att avgöras av annan lagstiftning. Sänker man
ambitionsnivåerna om tillgänglighet i annan lagstiftning så sänker man också
diskrimineringslagens styrka.
LIKA UNIKA Federationen mänskliga rättigheter för personer med funktionsnedsättning
4
