Bemötande av våldsutsatta kvinnor som tillhör de nationella

advertisement
SLUTREDOVISNING AV REGERINGSUPPDRAG VERK
2008/332
Bemötande av våldsutsatta
kvinnor som tillhör de
nationella minoriteterna
www.fhi.se
© STATENS FOLKHÄLSOINSTITUT
BEMÖTANDE AV VÅLDSUTSATTA KVINNOR SOM TILLHÖR DE NATIONELLA MINORITETERNA
3
Innehåll
SAMMANFATTNING ............................................................................................ 6
INLEDNING ...................................................................................................... 9
Om regeringsuppdraget ..................................................................................... 9
Syfte ............................................................................................................10
Disposition ....................................................................................................10
Projektorganisation.........................................................................................10
Resurser och resultat .......................................................................................11
Ekonomiskt utfall......................................................................................... 11
Intern resursredovisning för Folkhälsoinstitutet.................................................... 12
Om nationella minoriteter i Sverige.....................................................................12
Koppling till andra regeringsuppdrag...................................................................13
OM REGERINGSUPPDRAGETS FÖRSTA FAS – ENKÄT- OCH INTERVJUSTUDIER ....................15
Bakgrund.......................................................................................................15
Syfte ........................................................................................................ 15
Förankringsprocess bland minoriteterna och myndigheter........................................ 15
Studiedesign............................................................................................... 15
Definitioner ............................................................................................... 15
Enkätstudie till myndigheter och hälso- och sjukvården ...........................................16
Undersökningens omfattning ........................................................................... 16
Urval och svarsfrekvens ................................................................................. 16
Vilka besvarade enkäten? ............................................................................... 17
Sammanfattande slutsatser av enkätstudien ........................................................ 17
Intervjustudie med våldsutsatta kvinnor ..............................................................18
Urval av informanter .................................................................................... 18
Datainsamling ............................................................................................. 18
Analysmetod............................................................................................... 19
Sammanfattande slutsatser av intervjustudien ..................................................... 19
OM ANDRA FASEN – AKTIVITETSPLANEN OCH UTVÄRDERING AV INSATSERNA ...................21
Bakgrund.......................................................................................................21
Syfte och mål för andra fasen.......................................................................... 21
Begreppsdefinitioner .................................................................................... 21
Metod....................................................................................................... 21
De tre delarna i aktivitetsplanen ...................................................................... 22
Del 1 – informationsinsatser ..............................................................................22
Bakgrund ................................................................................................... 22
Syfte ........................................................................................................ 23
STATENS FOLKHÄLSOINSTITUT
4
BEMÖTANDE AV VÅLDSUTSATTA KVINNOR SOM TILLHÖR DE NATIONELLA MINORITETERNA
Målgrupp ................................................................................................... 23
Tre versioner .............................................................................................. 23
Innehåll .................................................................................................... 23
Samråd med myndigheter och nationella minoriteter ............................................. 24
Spridning................................................................................................... 24
Utvärdering av informationsfoldrarna ................................................................ 24
Del 2 – utbildningssatsning ................................................................................26
Syfte ........................................................................................................ 26
Målgrupp ................................................................................................... 26
Bakgrund och ändrade planer .......................................................................... 26
Utbildningens form....................................................................................... 27
Geografisk spridning ..................................................................................... 27
Inbjudan och kursdeltagare............................................................................. 27
Utbildningens innehåll................................................................................... 27
Samverkan ................................................................................................. 29
Utvärdering av pilotutbildningarna ................................................................... 29
Utvärdering av det nationella seminariet............................................................ 32
Utvärdering i den externa referensgruppen ......................................................... 32
Del 3 – ekonomiskt stöd ....................................................................................33
Syfte ........................................................................................................ 33
Målgrupp ................................................................................................... 33
Modell för utlysning av ekonomiskt stöd ............................................................. 34
Bedömningskriterier ..................................................................................... 34
Utlysning och informationsspridning .................................................................. 34
Sökande organisationer och projekt................................................................... 35
Riktat stöd enligt aktivitetsplan....................................................................... 37
Workshop för organisationer som beviljats medel.................................................. 38
Planerad uppföljning och utvärdering av insatser som beviljats stöd ........................... 38
Utvärdering av arbetet med ekonomiskt stöd ....................................................... 38
DISKUSSION ....................................................................................................41
Omfattande och samtidigt smalt uppdrag .............................................................41
Låga svarsfrekvenser… .....................................................................................41
…men liknande tendenser i andra uppdrag ............................................................42
Aktivitetsplanens tre delar ...............................................................................42
Om informationsfoldrarna .............................................................................. 42
Om pilotutbildningarna och seminariet .............................................................. 42
Om ekonomiskt stöd ..................................................................................... 43
Om samråd och samverkan ................................................................................44
Förutsättningar för samverkan med ideella organisationer....................................... 44
Samverkan med myndigheter........................................................................... 45
Om tidsaspekten .............................................................................................45
Behov av långsiktighet .....................................................................................45
STATENS FOLKHÄLSOINSTITUT
BEMÖTANDE AV VÅLDSUTSATTA KVINNOR SOM TILLHÖR DE NATIONELLA MINORITETERNA
5
SLUTSATSER OCH FÖRSLAG ................................................................................47
Fortsatt spridning av informationsfoldrar ............................................................47
Förslag 1 – nytryck och spridning av informationsfoldrar ......................................... 47
Mer kunskap om nationella minoriteter behövs ......................................................48
Förslag 2 – generella utbildningssatsningar om och med nationella minoriteter.............. 48
Förslag 3 – kunskap om nationella minoriteter involveras i andra utbildningar om
bemötande och kvinnofrid .............................................................................. 48
Organisationers insatser för jämställdhet, kvinnofrid och samverkan .........................48
Samverkan ....................................................................................................49
Folkhälsa och nationella minoriteter ...................................................................50
Förslag 4 – hälsokommunikatörers utbildning utökas med kunskap om våldets mekanismer 51
REFERENSER...................................................................................................52
TACK TILL......................................................................................................54
BILAGOR........................................................................................................55
Bilaga 1 – Bemötande av våldsutsatta kvinnor som tillhör de nationella minoriteterna –
Delredovisning. Rapport A 2010:06 .....................................................................55
Bilaga 2 – Intryck, avtryck – framtidstro. Bemötande av våldsutsatta kvinnor från de
nationella minoriteterna. Till Socialtjänsten.........................................................55
Bilaga 3 - Intryck, avtryck – framtidstro. Bemötande av våldsutsatta kvinnor från de
nationella minoriteterna. Till Polisen ..................................................................55
Bilaga 4 – Intryck, avtryck – framtidstro. Bemötande av våldsutsatta kvinnor från de
nationella minoriteterna. Till Hälso- och sjukvården ...............................................55
Bilaga 5 – Dokumentation från workshop med organisationer som har beviljats ekonomiskt
stöd .............................................................................................................55
STATENS FOLKHÄLSOINSTITUT
6
BEMÖTANDE AV VÅLDSUTSATTA KVINNOR SOM TILLHÖR DE NATIONELLA MINORITETERNA
Sammanfattning
Regeringsuppdraget VERK 2008/332 (IJ2008/1822/DISK) har undersökt hur
våldsutsatta kvinnor som tillhör de nationella minoriteterna bemöts och stöds av
offentliga myndigheter och hur man kan förbättra bemötandet. Uppdraget omfattade
åren 2008-2010 och har bestått av två delar – fas ett och fas två. Syftet med fas ett har
varit att kartlägga hur våldutsatta kvinnor som tillhör de nationella minoriteterna bemöts
och stöds av offentliga myndigheter och syftet med fas två har varit att ta fram,
genomföra och utvärdera en aktivitetsplan. Målsättningen i andra fasen har varit att öka
kunskapen hos myndigheter, att förbättra situationen för de våldsutsatta kvinnorna samt
att stimulera till samverkan utifrån resultaten som framkom i undersökningen i fas ett.
De nationella minoriteterna består av judar, sverigefinnar, tornedalingar, romer och
samer. Grupperna varierar i antal medlemmar, regional spridning, historia och
modersmål. Det som är gemensamt är dock att deras nationella minoritetsstatus är
relativt okänd i Sverige. Samtliga grupper har rötter i Sverige sedan många hundra år
tillbaka men trots detta finns fortfarande fördomsfulla bilder och negativa attityder kring
flera av grupperna.
För att kunna besvara regeringsuppdraget om bemötande och stöd, har Statens
folkhälsoinstitut genomfört två studier under 2009, dels en enkätstudie till myndigheter
som kommer i kontakt med våldsutsatta kvinnor i allmänhet, dels en intervjustudie av 24
våldsutsatta kvinnor som tillhör de nationella minoriteterna. Resultaten som framkom
visade att det finns behov av ökad kunskap bland myndighetspersoner om nationella
minoriteter och andra etniska minoriteters historia och kultur, om bemötande och om
våldets mekanismer generellt. Ökad samverkan mellan myndigheter och mellan
myndigheter och ideella organisationer ses också som nödvändigt för att förbättra
bemötande, öka tillit och minska fördomar. En mer utförlig genomgång av
undersökningarna och resultaten i fas 1 kan läsas i delrapporten ”A 2010:06 Bemötande
av våldsutsatta kvinnor som tillhör de nationella minoriteterna – Delredovisning” som
utgör bilaga 1.
Under år 2010 genomfördes en handlingsplan som byggde på resultaten från de två
studierna. Åtgärderna i handlingsplanen har genomförts i samråd med en intern
referensgrupp på Folkhälsoinstitutet och en extern referensgrupp bestående av personer
från de nationella minoriteterna och berörda myndigheter. Aktivitetsplanen har bestått
av följande tre delar:
-
Tre informationsfoldrar om bemötande, kvinnofrid och nationella minoriteter
som riktar sig till myndighetspersoner inom polis, hälso- och sjukvård och
socialtjänst har tagits fram.
STATENS FOLKHÄLSOINSTITUT
BEMÖTANDE AV VÅLDSUTSATTA KVINNOR SOM TILLHÖR DE NATIONELLA MINORITETERNA
-
-
7
Utbildningar för myndighetspersoner har genomförts. Utbildningarna hade ett
liknande tema som informationsfoldrarna och bestod av två pilotutbildningar
om två dagar vardera för kvinnofridsnätverk i två olika regioner – Sörmlands
och Jämtlands län – och ett nationellt endagsseminarium i Stockholm.
Ekonomiskt stöd har fördelats till olika organisationer för att arbeta med insatser
som syftar till att stödja de nationella minoriteternas eget arbete för jämställdhet,
kvinnofrid och samverkan.
Aktivitetsplanen har utvärderats av moderatorn för utbildningarna, deltagarna på
pilotutbildningarna och det nationella seminariet och av den interna och externa
referensgruppen.
Slutsatserna Folkhälsoinstitutet drar av utvärderingar av insatserna är att det
informationsmaterial som har tagits fram har tagits väl emot av målgrupperna. Foldrarna
har skickats till målgrupperna inom alla förvaltningsområden och också delats ut på
utbildningar och konferenser. Informationsfoldrarna har fungerat som intresseväckare
och ögonöppnare när de har deltas ut i samband med utbildningar och konferenser som
har en koppling till innehållet. Nytryck efterfrågas av foldern riktad till Socialtjänsten
som redan är slut på lager. Alla foldrar finns fortsatt tillgängliga elektroniskt.
Utvärderingarna efter pilotutbildningarna och det nationella seminariet visar på att
förkunskaperna om nationella minoriteter innan utbildningarna var mycket låga och att
förkunskaper om kvinnofrid, bemötande och dubbel utsatthet varierade. Inslaget om
nationella minoriteter är den del av utbildningen som upplevts som kunskapshöjande
bland alla deltagare och som genomgående rekommenderats för bredare spridning.
Inslagen om kvinnofrid, bemötande och dubbel utsatthet har också ansetts vara bra
grundutbildningar, men deltagarna hade varierande förkunskaper. Därmed varierade
också uppfattningen om hur relevanta de inslagen var. En fördjupad målgruppsanalys
rekommenderas inför liknande gemensamma utbildningssatsningar för olika
myndigheter.
Majoriteten av deltagarna ansåg att själva utbildningssituationen i sig hade ett mervärde.
Möjligheten att träffa representanter för de nationella minoriteterna och att få utrymme
till samtal och erfarenhetsutbyten värdesattes. Att få möjlighet att knyta kontakter både
med minoritetsrepresentanter och över myndighetsgränserna skapade också
förutsättningar för ökad förståelse och framtida samverkan, vilket också varit ett uttalat
mål med utbildningsformen. Majoriteten uttryckte också att myndigheter behöver
samverka på ett strukturerat sätt på alla nivåer och arbeta över myndighetsgränser och
tillsammans med lokala och regionala organisationer för att säkerställa gott bemötande
av våldsutsatta kvinnor, såväl från de nationella minoriteterna som från andra grupper av
våldsutsatta.
Fördelningen av ekonomiskt stöd för att stärka de nationella minoriteternas eget arbete
för jämställdhet, kvinnofrid och samverkan har visat på att förutsättningar för olika typer
av organisationer att kunna söka stöd från statliga myndigheter varierar. Föreningsvana
och kunskap om betydelsen av administrativa processer är inte självklara bland
målgrupperna för utlysningen av medel. En slutsats Folkhälsoinstitutet drar av detta är
att myndigheten kan behöva se över rutiner för utlysning av ekonomiskt stöd. Mindre
etablerade föreningar och organisationer kan också behöva utbildning i var och hur
ekonomiskt stöd kan sökas från svenska myndigheter, stiftelser med mera.
STATENS FOLKHÄLSOINSTITUT
8
BEMÖTANDE AV VÅLDSUTSATTA KVINNOR SOM TILLHÖR DE NATIONELLA MINORITETERNA
Erfarenheterna från arbetet med regeringsuppdraget leder bland annat till följande
slutsatser och förslag till fortsatt arbete:
-
-
-
-
Utbildningar i kvinnofrid anordnas bland annat av Nationellt centrum för
kvinnofrid, Rikspolisstyrelsen och Åklagarmyndigheten. Ett förslag är att inslag
om nationella minoriteter inkluderas i dessa utbildningar. Där kan både de
foldrar som Statens folkhälsoinstitut tagit fram användas och de erfarenheter
och kontaktnät som pilotutbildningarna resulterat i tas tillvara.
Att återkommande generella utbildningar för myndighetspersonal om nationella
minoriteters historia i Sverige, aktuell situation och kultur anordnas. I ett första
skede föreslås en sådan utbildningssatsning i förvaltningsområden, men på sikt
över hela landet.
Nytryck av informationsfoldrarna och en mer långsiktig kommunikationsplan
för kontinuerlig spridning till fler inom målgrupperna föreslås.
Erfarenheter bör samlas in från de nyligen påbörjade insatserna för jämställdhet,
kvinnofrid och samverkan som genomförs av de organisationer som har
beviljats ekonomiskt stöd. Goda exempel bör tillgängliggöras och spridas
vidare.
Organiserad samverkan mellan myndigheter och mellan myndigheter samt
mellan organisationer och företrädare för nationella minoriteter behöver
utvecklas för att förbättra bemötande och öka förtroende och tillit.
STATENS FOLKHÄLSOINSTITUT
BEMÖTANDE AV VÅLDSUTSATTA KVINNOR SOM TILLHÖR DE NATIONELLA MINORITETERNA
9
Inledning
Mäns våld mot kvinnor är ett betydande folkhälsoproblem och ett hot mot ett
demokratiskt och jämställt samhälle. Enligt FN:s deklaration om avskaffande av våld
mot kvinnor (United Nations, 1993) är ”våld mot kvinnor ett uttryck för ojämlika
maktförhållanden mellan kvinnor och män där män är överordnade och kvinnor
underordnande”. Mäns våld mot kvinnor är alltså ett globalt jämställdhetsproblem.
I Statens folkhälsoinstituts årliga undersökning ”Hälsa på lika villkor 2009” framgår att
omkring tre procent av Sveriges kvinnor har utsatts för fysiskt våld och fem procent har
utsatts för hot om våld (data från 2005–2009) (Statens folkhälsoinstitut, 2009). Det är
framför allt yngre kvinnor som utsatts för våld och hot. Av dem som utsatts för fysiskt
våld uppger 25 procent att de utsatts i hemmet, knappt var tredje på arbetsplatsen och 8
procent att de utsatts i annan bostad/bostadsområde och 16 procent på allmän plats.
Enligt Brottsförebyggande rådet (Brå) har drygt en procent kvinnor uppgett att de under
det senaste året blivit utsatta för misshandel, sexuellt våld, trakasserier eller hot om våld
av en nuvarande eller tidigare partner. De grupper som oftast rapporterar om våldet är
unga kvinnor och ensamstående föräldrar (Brottsförebyggande rådet, 2009). Ungefär 17
kvinnor dör varje år till följd av mäns våld i en nära relation. Mörkertalen är stora.
Om regeringsuppdraget
Statens folkhälsoinstitut fick uppdraget att undersöka hur våldsutsatta kvinnor som
tillhör nationella minoriteter bemöts och stöds av offentliga myndigheter i september
2008 av Integrations- och jämställdhetsdepartementet. Från 2011 sorterar frågan istället
under Arbetsmarknadsdepartementet. Uppdraget är en del av regeringens satsning för att
bekämpa mäns våld mot kvinnor, hedersrelaterat våld och förtryck samt våld i
samkönade relationer. De grupper som berörs av det här uppdraget är judar,
sverigefinnar, romer, samer och tornedalingar.
I mars 2009 presenterade regeringen en ny minoritetspolitisk strategi i propositionen
”Från erkännande till egenmakt – regeringens strategi för de nationella
minoriteterna”.(Regeringens proposition 2008/2009:158). Strategin innehåller åtgärder
för att säkerställa en bättre efterlevnad av Europarådets minoritetspolitik, följa upp
minoritetspolitiken mer effektivt, motverka diskriminering och utsatthet av nationella
minoriteter, främja egenmakt och inflytande samt främja och bevara de nationella
minoritetsspråken. Under 2009 har det även beslutats att Länsstyrelsen i Stockholms län
samt Sametinget kommer att få ett särskilt uppföljningsansvar för minoritetspolitiken.
Uppdraget är också en del av denna minoritetspolitiska strategi.
Diskriminering och särbehandling på grund av etnisk tillhörighet bryter mot svensk
lagstiftning. Trots det är benägenheten att anmäla diskriminering liten och mörkertalen
stora, enligt en rapport från DO (Ombudsmannen mot etnisk diskriminering (DO),
2008). I rapporten beskrivs att de nationella minoriteterna har lågt förtroende för
svenska myndigheter och är rädda att bli mer utsatta om de anmäler diskriminering.
Romer är den grupp bland minoriteterna som har skickat in flest anmälningar till DO.
STATENS FOLKHÄLSOINSTITUT
10
BEMÖTANDE AV VÅLDSUTSATTA KVINNOR SOM TILLHÖR DE NATIONELLA MINORITETERNA
Syfte
Syftet med uppdraget är att i första fasen undersöka hur myndigheterna bemöter kvinnor
som söker stöd och hjälp och se vilken beredskap som finns hos hälso- och sjukvården,
polisen, skolan, rättsväsendet och socialtjänsten. Uppdraget syftar också till att granska
hur detta stöd och bemötande mottas av de våldsutsatta kvinnorna. Upplever
myndigheterna att de bemöter alla efter behov och på ett likvärdigt sätt, och upplever
våldsutsatta kvinnor som tillhör de nationella minoriteterna i Sverige att de blir lyssnade
på och får den hjälp de behöver?
Uppdragets andra fas syftar till att identifiera utvecklingsområden för fortsatt arbete
under 2010 utifrån de kunskaper som samlats in och att genomföra olika insatser inom
dessa områden.
Målet är alltså att få kunskap om hur myndigheterna arbetar med dessa grupper av
våldsutsatta kvinnor, synliggöra eventuella brister i myndighetsutövandet, att komma
med förslag på åtgärder, att genomföra åtgärderna och avslutningsvis att summera och
redovisa resultaten i föreliggande slutrapport till Arbetsmarknadsdepartementet.
Disposition
Slutrapporten består först av en inledande del med bakgrund och beskrivning av
projektorganisation och ekonomiska ramar och en kortare presentation av de nationella
minoriteterna. Därefter följer en kort sammanfattning av första fasen av
regeringsuppdraget som bakgrund till aktivitetsplanen. En mer utförlig presentation av
första fasen kan läsas i rapporten ”Bemötande av våldsutsatta kvinnor som tillhör de
nationella minoriteterna – Delredovisning A 2010:06” som utgör bilaga 1. Nästa del
omfattar en redovisning av hur genomförandet av aktivitetsplanen i andra fasen av
uppdraget har gått till och vad utvärderingarna har visat. Slutrapporten avslutas med en
diskussion kring förutsättningar och resultat, slutsatser och förslag till fortsatt arbete.
Projektorganisation
Rosi Hoffer har ansvarat för planering och genomförande av regeringsuppdraget. Sara
Rondahl har arbetat tillsammans med Rosi Hoffer sedan sommaren 2010 och övertog
under hösten ansvaret för att slutföra aktivitetsplanen och att skriva slutrapporten. Karin
Melinder som varit arbetsledare och Isis Nyampame har också lämnat värdefulla bidrag
till uppdraget. Dessa fyra personer har utgjort arbetsgruppen.
Folkhälsoinstitutet har knutit en intern och extern referensgrupp till uppdraget som på
olika sätt har bidragit till arbetet. Andra medarbetare på Folkhälsoinstitutet har också
stöttat arbetet under olika delar av uppdraget. Den interna referensgruppen har utöver
arbetsgruppen bestått av avdelningscheferna på avdelningen för analys och uppföljning
som är tidigare avdelningschefer Jan Cedervärn och Nina Fållbäck-Svensson respektive
nuvarande avdelningschef Saman Rashid. Vidare har Ewa Jonsson, Aila Määttä, Marlen
Ljusberg, Lisen Sylwan och Agneta Brolund utgjort den interna referensgruppen. Flera
STATENS FOLKHÄLSOINSTITUT
BEMÖTANDE AV VÅLDSUTSATTA KVINNOR SOM TILLHÖR DE NATIONELLA MINORITETERNA
11
andra har också bidragit med specialistkompetens inom olika områden – juridik,
kommunikation med mera.
Resurser och resultat
Med regeringsuppdraget följde fyra miljoner kronor för att kunna genomföra uppdraget.
Utöver det har ett antal personer finansierade av grundanslaget på Statens
folkhälsoinstitut arbetat med regeringsuppdraget. Resursförbrukningen och det
ekonomiska utfallet av regeringsuppdraget redovisas nedan under två rubriker –
ekonomiskt utfall och intern resursredovisning för Folkhälsoinstitutet.
Ekonomiskt utfall
Regeringen avsatte fyra miljoner kronor för arbetet med uppdraget. Nedanstående tabell
redovisar hur medlen har använts.
Tabell 1. Ekonomisk redovisning: regeringsuppdraget Bemötande av våldsutsatta kvinnor som tillhör de
nationella minoriteterna, 2008-2010.
Intäkter 2008-2010
Anvisat från regeringen
Kostnader 2008-2009
Kostnader förknippade med inledande
referensgruppsmöten, enkät- och intervjustudie
Kostnader 2010
Löner, interna kostnader1
Externa konsulttjänster2
Informationsmöten, konferenser, resor och samordning
Grafisk formgivning och layout av foldrar och program
Tryckkostnader, foldrar och program
Utbildningskostnader – konferenslokaler och förtäring
Översättningskostnader och språkgranskning
Utbetalning av ekonomiskt stöd till organisationer
Förbrukat totalt
Arbetstid Statens folkhälsoinstitut3
4 000 000,00
569 057,00
183 407,40
148 028,07
143 648,98
53 069,00
52 787,28
64 220,21
25 250,30
1 628 000,00
2 867 468,24
Ca 3 000 000,00
En aktivitetsplan med beräknade kostnader för respektive aktivitet togs fram i början på
2010 och förankrades på Integrations- och jämställdhetsdepartementet och i
referensgrupperna. Under arbetets gång ändrades förutsättningarna jämfört med
1
De interna lönekostnaderna omfattar en mindre projektanställning av handläggare för
regeringsuppdragets andra fas.
2
De externa konsulttjänsterna rör moderator för utbildningar och seminarium inklusive
kompletterande utvärdering av detta samt arvodering av föreläsare under utbildningar och
seminariet.
3
Utförligare redovisning av Folkhälsoinstitutets nedlagda tid finns i nästa stycke – Intern
redovisning för Folkhälsoinstitutet.
STATENS FOLKHÄLSOINSTITUT
12
BEMÖTANDE AV VÅLDSUTSATTA KVINNOR SOM TILLHÖR DE NATIONELLA MINORITETERNA
aktivitetsplanen och några aktiviteter ändrade därför inriktning och omfattning. Den
informationsfilm och den fördjupade analys av de två studierna under första fasen som
nämns i aktivitetsplanen genomfördes av olika skäl inte. Utbildningssatsningen fick
också en annan, mindre omfattande form än planerat. Se resonemang och skäl till detta i
anslutning till beskrivning av respektive aktivitet. Drygt en miljon kronor av de anvisade
medlen förbrukades därför inte. Dessa medel återgår till regeringen enligt
överenskommelse med Integrations- och jämställdhetsdepartementet i och med utgången
av 2010.
Intern resursredovisning för Folkhälsoinstitutet
Det totala antalet timmar som har tidredovisats i organisationen per 1 mars 2009 till och
med 16 mars 2011 är cirka 3150 timmar. Timmarna fördelar sig på 13 personer/tjänster
och det totala antalet nedlagda timmar som har redovisats internt i uppdraget fördelar sig
på följande kompetensområden:
-
65 % projektledning, utredarkompetens
25 % handläggarkompetens
5 % administrativt stöd
5 % övrigt (t.ex. arbetsledning)
De cirka 3150 timmar som tidredovisats på uppdraget internt under de tre år som
tidredovisning skett, motsvarar uppskattningsvis drygt tre miljoner kronor i kostnader
som belastat myndighetens förvaltningsanslag.
Om nationella minoriteter i Sverige
År 2000 erkändes samer, tornedalingar, romer, judar och sverigefinnar som nationella
minoriteter. Detta skedde genom att den svenska regeringen ratificerade Europarådets
konvention för skydd av nationella minoriteter och minoritetsspråkskonventionen
(Regeringens proposition 1998/99:143; Regeringens proposition 2008/2009:158; SOU
1997:192; SOU 1997:193). I samband med detta infördes år 2000 en minoritetspolitik i
Sverige med följande tre mål:
-
att ge skydd för de nationella minoriteterna
att stärka de nationella minoriteternas möjligheter till inflytande
att stödja de historiska minoritetsspråken så att de hålls levande
I ramkonventionen finns ingen bestämmelse som tydligt definierar begreppet ”nationell
minoritet”. I artikel 5 framgår endast att nationella minoriteter har en identitet som
baseras på religion, språk, traditioner och kulturarv. Sverige har dock utarbetat fyra
kriterier som ska uppfyllas för att en grupp ska betraktas som en nationell minoritet
(Regeringens proposition 1998/99:143):
-
Grupp med uttalad samhörighet som till antalet i förhållande till resten av
befolkningen har en icke dominerande ställning i samhället.
Gruppbestämningen kan inte enbart göras efter gruppens numerära antal utan
här måste också vägas in och belysas gruppens struktur och sammanhållning.
STATENS FOLKHÄLSOINSTITUT
BEMÖTANDE AV VÅLDSUTSATTA KVINNOR SOM TILLHÖR DE NATIONELLA MINORITETERNA
-
-
13
Religiös, språklig, traditionell och/eller kulturell tillhörighet. Endast ett av dem
uppräknade särdragen måste föreligga men de särdrag som gruppen uppvisar
måste i något väsentligt avseende skilja den från majoriteten.
Självidentifikation. Den enskilde såväl som gruppen ska ha en vilja och strävan
att behålla sin identitet.
Historiska eller långvariga band med Sverige. Regeringen anser inte att det är
möjligt att dra någon absolut gräns i år mätt. Regeringens bedömning är att
endast minoritetsgrupper vars minoritetskultur har funnits i Sverige före
sekelskiftet uppfyller kravet på historiska eller långvariga band.
Nationella minoriteter har bott i Sverige i många år och deras kultur är en del av det
svenska kulturarvet. De nationella minoriteterna har även aktivt värnat om den egna
gruppens kultur och språk (Regeringens proposition 1998/99:143; Regeringens
proposition 2008/2009:158). I samband med ratificeringen av ramkonventionerna
erkändes också samiska, meänkieli, finska, romani chib och jiddisch som nationella
minoritetsspråk.
Ratificeringen av de ovan nämnda konventionerna innebär rättsliga förbindelser för
regeringen som innebär ett åtagande att värna om de nationella minoriteternas
rättigheter. Således är Sverige skyldig att avrapportera till Europarådet om vilka åtgärder
som har vidtagits för att fullfölja ramkonventionernas bestämmelser.
Ramkonventionerna är en del av de mänskliga rättigheterna.
Uppskattningsvis identifierar sig cirka en halv miljon personer som att de tillhör en
nationell minoritet (Regeringens proposition 2007/08:110; Regeringens proposition
2008/2009:158). Det finns olika uppfattningar om hur många samer som bor i Sverige i
dag. Enligt Södra Lapplands forskningsenhet finns det cirka 36 000 samer i Sverige,
varav ca 2 000 är ekonomiskt beroende av rennäringen (Hassler, 2005; Sjölander, 2010;
Södra Lapplands Forskningsenhet, 2009).
Officiella siffror från regeringen säger att det finns ca 20 000 samer i Sverige. Antalet
tornedalingar uppskattas vara cirka 50 000. Romerna uppskattas vara ungefär 50 000,
och de delas i Sverige in i följande grupper (ungefärliga siffror): 2 500 svenska romer, 3
200 finska romer, 10 000 utomnordiska romer och 20 000 resande romer. Därutöver
finns också ett okänt antal nyligen anlända romer, som kom till Sverige från Polen och
andra länder i Östeuropa på 1960-talet och början av 1970-talet.
I dag lever uppskattningsvis cirka 25 000 judar i Sverige, om man inkluderar både de
som har två föräldrar med judisk börd och de som har en mor eller en far av judisk börd.
Cirka 450 000 första och andra generationens sverigefinnar finns i Sverige (Regeringens
proposition 1998/99:143).
Koppling till andra regeringsuppdrag
Som nämndes tidigare i inledningen har regeringsuppdraget en nära koppling till
regeringens två stora handlingsplaner om kvinnofrid respektive nationella minoriteter.
Statens folkhälsoinstitut fick 2008 också uppdraget att undersöka hälsosituationen bland
Sveriges nationella minoriteter. Regeringen gav då Folkhälsoinstitutet i uppdrag att
STATENS FOLKHÄLSOINSTITUT
14
BEMÖTANDE AV VÅLDSUTSATTA KVINNOR SOM TILLHÖR DE NATIONELLA MINORITETERNA
kartlägga deras hälsa och lämna förslag på vilka åtgärder som bör vidtas för att främja
hälsa och förebygga ohälsa hos nationella minoriteter (Statens folkhälsoinstitut, 2010).
De framlagda förslagen om hälsofrämjande och förebyggande åtgärder bland nationella
minoriteter presenterade Folkhälsoinstitutet i sin rapport till regeringen ”Hur mår
Sveriges nationella minoriteter?”. Förslagen tillstyrktes senare av Delegationen för
romska frågor i dess betänkande ”Romers rätt – En strategi för romer i Sverige” (SOU
2010:55). De omfattar insatser som nu delvis har genomförts inom ramen för detta
regeringsuppdrag om myndigheters bemötande av våldsutsatta kvinnor som tillhör de
nationella minoriteterna.
Statens folkhälsoinstitut rekommenderade kunskapshöjning genom utbildningsinsatser
för myndighetspersonal om de nationella minoriteternas hälsa, levnadsvanor, livsvillkor
och kultur, vilket har genomförts under detta regeringsuppdrags andra fas. Förslaget
bygger på de resultat från kartläggningen som visade att nationella minoriteter upplever
att det råder stor kunskapsbrist hos myndighetspersonal om deras historia, kultur,
levnadsvanor och livsvillkor, vilket medför bristande bemötande inom särskilt hälsooch sjukvården, rättväsendet, socialtjänsten, polisen (Statens folkhälsoinstitut, 2010).
Framtagandet av informationsfoldrar om bemötande av våldutsatta kvinnor som tillhör
de nationella minoriteterna fyller också en viktig roll för att öka kunskapen bland
myndighetspersonal.
STATENS FOLKHÄLSOINSTITUT
BEMÖTANDE AV VÅLDSUTSATTA KVINNOR SOM TILLHÖR DE NATIONELLA MINORITETERNA
15
Om regeringsuppdragets första fas –
enkät- och intervjustudier
Bakgrund
Regeringsuppdragets första fas har redovisats i delrapporten ”Bemötande av våldsutsatta
kvinnor som tillhör de nationella minoriteterna – Delredovisning A 2010:06” som utgör
bilaga 1. I det här kapitlet följer en kort sammanfattning av arbetet med första fasen,
undersökningarna som gjordes där och resultatet för att få en bakgrund till
aktivitetsplanen och de insatser som genomförts under uppdragets andra fas.
Syfte
Det specifika syftet med den första fasen är att undersöka hur myndigheterna bemöter
kvinnor som söker stöd och hjälp och se vilken beredskap som finns hos hälso- och
sjukvården, polisen, skolan, rättsväsendet och socialtjänsten. Den syftar också till att
granska hur detta stöd och bemötande mottas av de våldsutsatta kvinnorna. Upplever
myndigheterna att de bemöter alla efter behov och på ett likvärdigt sätt, och upplever
våldsutsatta kvinnor som tillhör de nationella minoriteterna i Sverige att de blir lyssnade
på och får den hjälp de behöver? Fas ett syftar även till att identifiera
utvecklingsområden för fortsatt arbete under 2010, utifrån de kunskaper som samlats in.
Målet är alltså att få kunskap om hur myndigheterna arbetar med dessa grupper av
våldsutsatta kvinnor, synliggöra brister i myndighetsutövandet och slutligen komma
med förslag på åtgärder.
Förankringsprocess bland minoriteterna och myndigheter
I regeringsuppdraget anges att Statens folkhälsoinstitut ska samråda med
Socialstyrelsen, Rikspolisstyrelsen, Ungdomsstyrelsen, Uppsala universitet, Sametinget,
Delegationen för romska frågor, de ideella kvinnojourerna samt företrädare för de
nationella minoriteterna. Ansvarig utredare för uppdraget har därför vid flera tillfällen
skickat e-post samt vanlig post till företrädarna. Det har även genomförts möten med
Sametinget samt Delegationen för romska frågor för att diskutera informationsspridning
och upplägg av intervjustudien. Det har kommit in synpunkter på enkätfrågor och
upplägg från vissa företrädare och dessa har tillgodosetts i studierna. Organisationerna
för de nationella minoriteterna har även ombetts att ta upp frågan om åtgärdsförslag och
rapportera in dessa under hösten 2009.
Studiedesign
Uppdraget har inneburit genomförande av en enkätstudie riktad till hälso- och
sjukvården och andra berörda myndigheter som polisen, rättsväsendet, socialtjänsten
och skolan samt en kvalitativ intervjustudie med våldsutsatta kvinnor ur de nationella
minoriteterna. Båda studierna pågick sedan parallellt under sommaren 2009.
Definitioner
STATENS FOLKHÄLSOINSTITUT
16
BEMÖTANDE AV VÅLDSUTSATTA KVINNOR SOM TILLHÖR DE NATIONELLA MINORITETERNA
Enkätens frågor handlar om kvinnor som är utsatta för våld i nära relationer och
specifikt om kvinnor inom de nationella minoriteterna. Definitionen ”kvinnor som är
utsatta för våld i nära relationer” har en vid innebörd där mäns våld mot kvinnor i nära
relationer, hedersrelaterat våld, våld i samkönade relationer och barn som har blivit
utsatta och/eller vittne till våld ingår. I intervjustudien har endast kvinnor över 18 år
intervjuats och förövaren har i alla fall varit en man. Begreppet som använts i
intervjustudien är därför ”mäns våld mot kvinnor i nära relationer”. Även begreppet
”kvinnofrid” förekommer som ett samlingsnamn för mäns våld mot kvinnor inom och
utom nära relationer. Med begreppet våld menas psykiskt, fysiskt och sexuellt våld samt
hot om våld.
Enkätstudie till myndigheter och hälso- och sjukvården
Enkätstudien genomfördes i samarbete med SCB, som sedan fick uppdraget att leda och
genomföra en webbaserad enkätstudie.
Undersökningens omfattning
Den ursprungliga populationen var offentliga verksamheter som förväntas arbeta med
nationella minoritetsgrupper i Sverige. Statens folkhälsoinstitut ansvarade för att göra ett
urval ur populationen och levererade urvalet till SCB. Under projektets genomförande
begränsades dock populationen till organisationer där kontaktpersoners kontaktuppgifter
kunde hittas via internet eller genom telefonsamtal. Detta berodde på att det saknas
register över de personer som arbetar med våldsutsatta kvinnor, något som krävs för att
kunna göra ett slumpmässigt urval. Med kontaktpersoner menas de myndighetspersoner
som blivit tilldelade enkäten på grund av att de på något sätt kommer i kontakt med
våldsutsatta kvinnor. Urvalet till enkätstudien baserades på de förvaltningsområden som
finns för de nationella minoriteterna. Folkhälsoinstitutet sökte också efter kommuner
som har organiserad verksamhet för nationella minoriteter. För att finna lämpliga
kommuner tillfrågades även företrädare för de nationella minoriteterna och på så sätt
kunde många kommuner framför allt i norra Sverige väljas ut. Enkäten besvarades av
personer från arbetsgrupper som anses ha bäst kännedom om organisationens arbete
med våldsutsatta kvinnor.
Urval och svarsfrekvens
Enkäten gick ut till ett urval av myndigheter och hälso- och sjukvården under
sensommaren 2009. Totalt gick den ut till 789 instanser inom socialtjänsten, polisen,
skolan, hälso- och sjukvården och rättsväsendet Svarsfrekvensen blev relativt låg, 39
procent. Här resonerar vi kring möjliga orsaker och kring hur resultaten kan tolkas.
Trots att enkäten genomgått ett kvalitativt test i SCB:s regi är det flera frågor som går att
tolka på olika sätt. Det är svårt att tolka varför vissa svarspersoner valt att dels inte
besvara enkäten i sin helhet och dels hoppa över vissa frågor. Under tidsperioden för
enkätinsamlandet ringde ett femtontal myndighetspersoner till Statens folkhälsoinstitut
och förklarade varför de inte besvarar enkäten. I flera av de öppna svarsalternativen i
själva enkäten framgår det också anledningar till varför många hoppat över frågor eller
helt valt att avstå. Vid andra samtal och diskussioner med myndighetspersoner utifrån
regeringsuppdraget har det också framkommit vissa synpunkter som vi försökt tolka.
STATENS FOLKHÄLSOINSTITUT
BEMÖTANDE AV VÅLDSUTSATTA KVINNOR SOM TILLHÖR DE NATIONELLA MINORITETERNA
17
Det primära bortfallet (61 procent) samt variationerna i svarsfrekvens mellan varje fråga
(1–20 svar) kan i huvudsak antas ha att göra med följande aspekter:
1. De svarande känner inte till om nationella minoriteter söker stöd hos
myndigheterna, eftersom personer ur grupperna inte själva berättar att de tillhör
en nationell minoritet.
2. De svarande gör inte skillnad på nationella minoriteter och andra etniska
minoriteter och majoritetsbefolkningen. Det kan finnas kunskapsbrister kring
lagstiftningen om nationella minoriteters särställning kopplat till språk och
bevarande av kultur i det svenska samhället.
3. De svarande har bristande kunskaper i eller inga direkta rutiner för
kvinnofridsarbete generellt och väljer då att avstå från att svara.
4. Urvalet av myndighetspersoner har visat brister och enkäten har i vissa fall
hamnat hos ”fel” personer.
Viktigt att ha med sig genom läsningen är dock att dessa resultat endast talar för den här
undersökningen och inte är generaliserbara för samtliga myndigheters arbete eller
rutiner på grund av den låga svarsfrekvensen. I undersökningen kan man se tendenser
för eller emot vissa aspekter, vilket även förstärks av enskilda svarandes egna ord i de
öppna svarsalternativen.
Vilka besvarade enkäten?
Den högsta svarsfrekvensen har hälso- och sjukvården, och tillfrågade instanser där är
gynekologer, tandläkare, akutläkare, psykologer, sjuksköterskor och även läkare på
kvinnokliniker samt vårdcentraler. Andelen i procent som har besvarat enkäten inom
respektive verksamhet fördelar sig som följer: Hälso- och sjukvården – ca 45 %,
Rättsväsendet – ca 16 %, Socialtjänst – ca 21 %, Skola – ca 11 % och Annan ca 8 %. En
mer utförlig beskrivning av antalet svarande och svarsanalys kan läsas i delrapporten
som utgör bilaga 1.
Sammanfattande slutsatser av enkätstudien
Mäns våld mot kvinnor är ett globalt jämställdhetsproblem. Samverkan mellan
myndigheter samt samverkan mellan myndigheter, kvinnojourer och andra frivilliga
organisationer beskrivs i enkätresultaten som bra sätt att verka förebyggande mot mäns
våld mot kvinnor. Ett resultat som går att utläsa från enkäten är att myndigheterna i dag
inte har speciella handlingsplaner eller riktlinjer för kvinnor som är utsatta för våld i
nära relationer och tillhör de nationella minoriteterna. En tredjedel av de tillfrågade är
positiva till att skapa handlingsplaner/riktlinjer och anser att det finns ett behov i deras
verksamhet. De grupper som upplevts söka stöd oftare än de andra grupperna var
sverigefinnarna och romerna. Detta resultat kan tolkas som att de antingen sökt stöd
oftare, är fler till antal i regionen eller att de har utmärkt sig på så sätt att deras etniska
tillhörighet noterats.
För att se om det finns några skillnader i hur myndighetspersonerna uppfattar kvinnor
från nationella minoriteter och andra kvinnor som söker stöd frågade Folkhälsoinstitutet
om det fanns någon aspekt i arbetet som skiljde sig åt mellan dem. Det alternativ som
fick flest röster var behovet av tolk, och på andra plats kom alternativet nej, ingen
skillnad i arbetet. Gällande bemötande på modersmålen, uppgav hälften av
myndighetspersonerna att kvinnorna i stort sett aldrig blev bemötta på sitt eget språk vid
STATENS FOLKHÄLSOINSTITUT
18
BEMÖTANDE AV VÅLDSUTSATTA KVINNOR SOM TILLHÖR DE NATIONELLA MINORITETERNA
det första mötet. Nästan hälften av myndighetspersonerna svarade i enkäten att de inte
har tillgång till några specifika kompetenser för just de nationella minoriteterna. Endast
åtta procent menar att det finns personal som har kompetens om dessa grupper av
kvinnor till hög grad. Bemötandefrågor och betydelsen av professionell tolk kom högst
upp på listan av vad som är viktigt för att mötena med kvinnorna ska bli bra. Dåliga
tolkar och brist på tolkar samt fördomar och bristande kunskaper om kvinnans kulturella
livsvillkor kom fram som exempel på mindre bra erfarenheter i arbetet.
Avslutningsvis kan det sägas att enkätsvaren visar att det finns en stor osäkerhet kring
huruvida det är myndighetens uppdrag att arbeta med frågorna om nationella minoriteter
och utsatthet för våld specifikt. På frågan om de behöver stöd i det fortsatta arbetet
svarade nästan lika många vet ej som nej. Något fler, 41 procent, svarade ja. En
majoritet av de svarande ansåg att de aldrig eller sällan kommit i kontakt med kvinnor
från de nationella minoriteterna och att de därför hade haft svårt att fylla i enkäten.
Intervjustudie med våldsutsatta kvinnor
Den kvalitativa delen av uppdraget bestod i att intervjua personer som direkt varit
utsatta för våld och sedan sökt stöd hos svenska myndigheter. Målet var att intervjua
kvinnor ur samtliga nationella minoritetsgrupper för att få maximal variation i
upplevelser och bemötande samt för att kunna jämföra erfarenheter mellan grupperna.
Urval av informanter
Informanterna valdes ut med en ”snöbollsteknik” (Dalhgren, Emmelin, & Winqvist,
2007). I denna studie innebar det att representanter för olika minoritetsföreningar
kontaktades för att nå den första informanten inom denna grupp. Sedan fortsatte urvalet
genom att dessa informanter föreslog personer som hade liknande eller motsatta
erfarenheter av till exempel möten med vården. Detta var en tidsödande process där
mycket arbete lades ner på att informera om studien och att bygga upp ett förtroende hos
de våldsutsatta kvinnorna. Den judiska gruppen var svårast att nå med denna metod och
den finns endast representerad med en intervju i urvalet. Sammanlagt genomfördes 24
intervjuer med mellan tre till sju kvinnor från de övriga nationella minoritetsgrupperna.
Datainsamling
Datainsamlingen genomfördes av sjuksköterskan Anneli Thylin som kontrakterades för
att ansvara för planering och genomförande av samtliga intervjuer. Anneli Thylin
utformade en preliminär intervjuguide som testades genom pilotintervjuer med
representanter från de nationella minoriteterna. Dessa erfarenheter medförde viss
revidering av intervjuguiden som kom att fokusera på informanternas erfarenheter av
mötet med hälso- och sjukvården och andra myndigheter. Intervjuerna genomfördes på
en plats där informanterna kände sig trygga att tala om sina erfarenheter. För vissa var
detta i deras hem medan andra valde någon mer neutral offentlig plats för intervjun.
Efter samtycke från informanterna spelades intervjuerna in på band. Den preliminära
analysen påbörjades redan under datainsamlingen och intervjuarens fältanteckningar var
en viktig del av dataunderlaget. Samtliga intervjuer transkriberades ordagrant, och även
icke-verbala reaktioner som skratt och gråt angavs.
STATENS FOLKHÄLSOINSTITUT
BEMÖTANDE AV VÅLDSUTSATTA KVINNOR SOM TILLHÖR DE NATIONELLA MINORITETERNA
19
Analysmetod
Den analys som genomförts inom ramen för denna rapport baseras på kvalitativ
innehållsanalys inspirerad av Granheim & Lundman (Graneheim & Lundman, 2004) var
att beskriva kvinnornas erfarenheter av och bemötande från polisen, rättsväsende,
sjukvården, socialtjänsten, skola och kvinnojourer utifrån tillit och kultur. Metoden
gjorde det möjligt att fokusera på kvinnornas subjektiva upplevelser ur ett
inifrånperspektiv. Denna manifesta form av innehållsanalys gav en översiktlig
beskrivning av intervjumaterialet som med fördel kan utgöra underlag för en mer
fördjupad tolkning och analys. Analysarbetet genomfördes av Rosi Hoffer och Maria
Baltzer. Informanternas erfarenheter av bemötande från polisen, rättsväsende,
sjukvården, socialtjänsten, skola och kvinnojourer utgjorde de så kallade domänerna. De
meningsenheter som berörde domänerna reducerades och förkortades till mindre enheter
som i sin tur låg till grund för en kodning av materialet som fokuserade på skillnader
och likheter mellan grupperna. Under processens gång var det viktigt att ständigt
återvända till ursprungstexten för att undvika feltolkningar och tveksamma
generaliseringar.
Sammanfattande slutsatser av intervjustudien
Det genomfördes 24 stycken djupinterjuver med våldutsatta kvinnor som tillhör de
nationella minoriteterna. Den judiska gruppen är inte representativ i urvalet och finns
inte direkt representerad i tolkningar och analys. De skilda nationella
minoritetsgrupperna har också olika tillgång till makt och inflytande i samhället.
Minoriteterna är underordnade majoritetssamhället vilket är viktigt att komma ihåg när
man tolkar kvinnornas berättelser. Intervjustudiens viktigaste resultat är att de problem
som kvinnor tillhörande de nationella minoriteterna upplever i form av bemötande från
myndighetspersoner
i
stort
verkar
stämma
med
kvinnor
tillhörande
majoritetsbefolkningen. Det finns dock aspekter där möten mellan myndighetspersoner
och kvinnorna tillhörande de nationella minoriteterna har påverkats av kvinnans etniska
tillhörighet.
Ett bemötande har alltid en avsändare och en mottagare. Våldsutsatta kvinnor som söker
stöd hos olika myndigheter går in i mötet med vissa förväntningar på utfallet. En
majoritet av de intervjuade kvinnorna talade om en någorlunda stor tilltro till
myndighetssverige innan de själva var tvungna att söka stöd och hjälp. Upplevelsen av
bemötandet har varierat stort och även inom de områden som kritiserats stort i
undersökningen har informanterna även talat om enskilda handläggare som gjort ett
mycket kvalificerat jobb med gott bemötande. Det är viktigt att ha med sig.
Den instans som samtliga kvinnor från de nationella minoritetsgrupperna har kritiserat
mest genomgående är socialtjänsten. När det gäller polisen, rättsväsendet, skolan och
hälso- och sjukvården går meningarna isär och det finns stora variationer av upplevelser.
Det som visade sig vara gemensamt mellan grupperna är kritiken mot socialtjänstens
kunskaper om mäns våld mot kvinnor och brister i bemötande. Informanternas tillit till
socialtjänsten kan sägas ha minskat i samband med handläggningen. Flera kvinnor
beskrev en rädsla för att berätta om vad som hade hänt och en oro för att informationen
skulle sprida sig till obehöriga eller inom den egna minoritetsgruppen. Vissa kvinnor
beskrev hur de var rädda att bli ”stämplade” av personalen på grund av olika
STATENS FOLKHÄLSOINSTITUT
20
BEMÖTANDE AV VÅLDSUTSATTA KVINNOR SOM TILLHÖR DE NATIONELLA MINORITETERNA
funktionsnedsättningar, arbetslöshet och sjukdom. En majoritet av kvinnorna beskrev en
oro över att förlora sina barn som ett resultat av ett misslyckat möte med socialtjänsten.
När det kommer till möten med polisen har det visat sig att de flesta brotten kvinnorna
varit utsatta för inte har blivit anmälda. Ungefär hälften av kvinnorna har anmält ett eller
flera brott till polisen. De som valt att inte göra det berättade om en rädsla för vad
anmälningen kunde leda till i form av konsekvenser för familj och barn, men också om
en rädsla för själva myndighetsutövaren.
När det kommer till erfarenheterna av det övriga rättsväsendet (advokater, länsrätten
och tingsrätten) fanns både positiva och negativa erfarenheter dokumenterade.
Bemötandet verkade variera.
Upplevelserna av sjukvården varierar i hög grad och ibland var det dålig samverkan
mellan de inblandade myndigheterna som gjorde att intrycket blev negativt. Det framgår
också att vissa kvinnor undvek att söka hjälp hos sjukvården på grund av sin
självupplevelse av skam. Ett problem som återkom var att personalen inte alltid
upplevdes se kvinnans utsatthet för återkommande våld eller vågade fråga om
familjesituationen och relationen till partnern.
Kvinnornas erfarenheter av skolan omtalades inte direkt i termer av negativt eller
positivt bemötande utan uttalanden gentemot skolan och skolväsendet var av en mer
emotionell karaktär. Det kommer exempel där samer särbehandlats inom den så kallade
Nomadskolan och även andra exempel som belyser vissa romers frånvaro från skolgång.
I intervjuerna framkom många positiva synpunkter om kvinnojourernas arbete. Det
beskrevs som en positiv upplevelse att få en fristad med tillgång till både praktisk hjälp
och psykiskt stöd. Drygt hälften av de intervjuade kvinnorna uppgav att de besökt en
kvinnojour. Det finns en romsk och en sverigefinsk kvinnojour. Just betydelsen av att
få tala sitt eget språk var en viktig aspekt som återkom i merparten av intervjuerna. Det
är främst samiska och finska som nämns. Andra likheter mellan de romska kvinnornas
utsagor jämfört med de samiska är att de båda hade historiska erfarenheter av dåliga
relationer med den svenska staten där diskriminering och assimilering var ett faktum.
Detta historiska arv har gjort att tilliten hos vissa av kvinnorna var relativt liten.
STATENS FOLKHÄLSOINSTITUT
BEMÖTANDE AV VÅLDSUTSATTA KVINNOR SOM TILLHÖR DE NATIONELLA MINORITETERNA
21
Om andra fasen – aktivitetsplanen och
utvärdering av insatserna
Bakgrund
Syfte och mål för andra fasen
Det specifika syftet med andra fasen i regeringsuppdraget är att ta fram, genomföra och
utvärdera en aktivitetsplan baserad på analysen av studieresultaten av de två studierna
som genomfördes i regeringsuppdragets första fas.
De konkreta förslagen som presenterades i delredovisningen var att genomföra
utbildningar för myndighetspersoner om våldets mekanismer, bemötande och etnisk
mångfald med fokus på de nationella minoriteterna, att informera myndighetspersoner
om de nationella minoriteternas status och rättigheter i Sverige, ge stöd till de nationella
minoriteternas eget arbete för jämställdhet och kvinnofrid och att utveckla och främja
samverkan mellan de organ som berörs när kvinnor utsätts för mäns våld i nära
relationer – såväl myndigheter som det civila samhället.
Begreppsdefinitioner
Så här definieras följande begrepp när de nämns som mål med de olika insatserna i
aktivitetsplanen:
-
-
Samverkan mellan myndigheter och organisationer – med det menar vi att
organisationer och myndigheter aktivt samarbetar under hela processer och
gemensamt tar fram förslag och fattar beslut.
Kvinnofrid – med det menar vi arbete mot mäns våld mot kvinnor och barn i
nära relationer. Våld kan vara fysiskt, psykiskt, sexuellt och hot om våld.
Jämställdhet – med det menar vi att kvinnor och män har samma rättigheter,
skyldigheter och möjligheter inom alla väsentliga områden i livet. Jämställdhet
är närbesläktat med jämlikhet. Medan jämlikhet rör alla människors lika värde
är jämställdhet emellertid förbehållet förhållandet mellan könen.
Metod
Förankringsprocess bland minoriteterna och myndigheter
I regeringsuppdraget anges att Statens folkhälsoinstitut ska samråda med flera
myndigheter, organisationer och företrädare för de nationella minoriteterna.
Folkhälsoinstitutet har inställningen att en god förankring och diskussion med
företrädarna för de nationella minoriteterna och berörda myndigheter är avgörande för
att kunna inventera och genomföra utvecklingsåtgärder.
Under arbetets gång har Folkhälsoinstitutet därför sammankallat en extern referensgrupp
bestående av myndighetspersoner och företrädare för de nationella minoriteterna för att
öka kvaliteten och förankringen. Gruppen har kallats till arbetsmöten för att samråda vid
STATENS FOLKHÄLSOINSTITUT
22
BEMÖTANDE AV VÅLDSUTSATTA KVINNOR SOM TILLHÖR DE NATIONELLA MINORITETERNA
två tillfällen i Stockholm och har delvis bestått av samma medlemmar som under första
fasen. Sammansättningen har dock delvis ändrats för att passa inriktningen på uppdraget
under fas två. Referensgruppen har även haft kontinuerlig kontakt om uppdragets
utveckling via e-post och telefon. Flera representanter har granskat texter, kommit med
synpunkter och faktakorrigeringar och deltagit på olika sätt i aktivitetsplanen.
Samråd och möten har också hållits med yrkesverksamma myndighetspersoner på lokal
och regional nivå. Det har kommit in värdefulla synpunkter på aktivitetsplanen,
informationsfoldrarnas och utbildningarnas upplägg från vissa företrädare och dessa har
tillgodosetts i möjligaste mån.
Statens folkhälsoinstitut har som sagt haft en ambition att samråda. De många
grupperingar som finns inom de nationella minoriteterna har dock inneburit svårigheter
att nå ut med information till samtliga företrädare och i vissa fall har Statens
folkhälsoinstituts kontaktförsök inte besvarats. Samråd och samverkan med företrädare
för de nationella minoriteterna har ändå överlag fungerat bra, vilket också har uttryckts
av flera företrädare för de nationella minoriteterna. Samråd och samverkan med
myndighetsrepresentanter på central nivå har varierat över tid. Vissa myndigheter har
deltagit aktivt, andra har mer sällan svarat på Folkhälsoinstitutets förfrågningar.
De tre delarna i aktivitetsplanen
Den första delen av aktivitetsplanen bestod av att ta fram informationsmaterial till polis,
hälso- och sjukvård och socialtjänst som skickats ut till alla förvaltningsområden i
Sverige. Den andra delen har haft målsättingen att öka kunskapen hos
myndighetspersoner om våldets mekanismer, bemötande och om de nationella
minoriteternas kulturella och språkliga särställning jämfört med andra minoriteter och
etniska grupper i samhället. Hur skapas förutsättningar för ett gott bemötande av
våldsutsatta kvinnor som tillhör de nationella minoriteterna? Hur undviks diskriminering
och hur motverkas fördomar i myndighetsutövandet? Denna del genomfördes genom att
göra pilotutbildningar och ett nationellt seminarium. Den tredje delen av
aktivitetsplanen innebar att ekonomiskt stödja insatser som syftar till att öka
jämställdhet, kvinnofrid och samverkan mellan organisationer som företräder de
nationella minoriteterna och olika myndigheter som kommer i kontakt med våldsutsatta
kvinnor. Aktivitetsplanen kan sammanfattas i följande tre delar:
1. Framtagande och spridning av informationsmaterial till myndighetspersonal
2. Utbildningsinsatser för myndighetspersonal
3. Fördelning av ekonomiskt stöd till organisationer för att stärka de nationella
minoriteternas eget arbete för jämställdhet, kvinnofrid och samverkan.
Resterande del av detta kapitel innehåller beskrivningar av arbetet med de tre delarna i
aktivitetsplanen följt av resultaten från utvärderingarna.
Del 1 – informationsinsatser
Bakgrund
STATENS FOLKHÄLSOINSTITUT
BEMÖTANDE AV VÅLDSUTSATTA KVINNOR SOM TILLHÖR DE NATIONELLA MINORITETERNA
23
I aktivitetsplanen bestod delen med informationsinsatser av en tänkt utbildningsfilm och
informationsmaterial i form av foldrar. Målet var att göra kunskaper om nationella
minoriteter tillgängliga för alla myndighetsutövare och att bidra till att minska fördomar.
Innan arbetet påbörjades, fördes diskussioner i referensgrupper om risker med att göra
en utbildningsfilm, att den skulle kunna uppfattas som stereotypiserande. Beslut togs
därför om att avstå från att göra en film och istället fokusera tid och resurser på att ta
fram informationsfoldrarna.
Syfte
Syftet med informationsfoldrarna är att uppmärksamma myndighetspersoner på de
nationella minoriteternas historia, situation och rättigheter i kontakt med myndigheter.
Materialet ska också ha en tydlig inriktning på kvinnofrids- och bemötandefrågor.
Foldrarna innehåller många frågeställningar som syftar till att sätta igång tankar, skapa
dialog, inspirera till att lära sig mer och förmedla tips på var mer information och
kontakt kan sökas med företrädare för de nationella minoriteterna. Syftet är att hjälpa
myndighetspersonen att veta vad den ska fråga om och vart den kan vända sig med sina
frågor.
Med foldrarna vill Folkhälsoinstitutet nå ut brett till alla myndighetspersoner med
kortfattad information om nationella minoriteter, bemötande och våldsutsatta kvinnor.
Målgrupp
Målgruppen för foldrarna är de myndighetsutövare som har mest att lära enligt enkätoch intervjustudien i regeringsuppdragets första fas – tjänstemän inom polis, hälso- och
sjukvård och socialtjänst som i sitt yrkesutövande kommer i kontakt med våldsutsatta
kvinnor.
Tre versioner
Folkhälsoinstitutet beslutade sig för att ta fram tre olika versioner av foldern – en som
riktar sig till polisen, en till hälso- och sjukvården och en till socialtjänsten. Foldrarna
har något olika innehåll beroende på yrkesroll. Det som framförallt skiljer foldrarna åt är
de exempel som används eftersom myndighetspersoner möter våldsutsatta kvinnor i
olika situationer och delvis också har olika skyldigheter beroende på yrkesroll.
Innehåll
Foldrarna har en gemensam struktur och inleds med en bakgrund om regeringsuppdraget
och undersökningen som ligger till grund för framtagandet av foldrarna. För att fånga
läsarens uppmärksamhet kommer på första uppslaget ett citat från intervjustudien – en
röst från verkligheten och en koppling till just de yrkesgrupper inom myndigheten som
kommer i kontakt med våldsutsatta kvinnor. Löpande genom foldern finns också frågor
och påstående insprängda för att inspirera till reflektion och dialog på arbetsplatsen.
Efter det följer korta fakta om de nationella minoriteterna och deras särskilda rättigheter
enligt lagen om nationella minoriteter och minoritetsspråk (SFS 2009:724). Några av
resultaten från enkätstudien med myndighetspersoner och intervjuundersökningen med
våldsutsatta kvinnor redovisas för att illustrera vad som kan skilja sig åt i bemötandet
och hur minoriteternas förutsättningar i mötet med myndigheter kan se ut i jämförelse
med majoritetsbefolkningens.
STATENS FOLKHÄLSOINSTITUT
24
BEMÖTANDE AV VÅLDSUTSATTA KVINNOR SOM TILLHÖR DE NATIONELLA MINORITETERNA
Foldern avrundas med några konkreta råd i mötet med en våldsutsatt kvinna, goda
exempel på regional och lokal samverkan mellan myndigheter och organisationer som
har förbättrat bemötandet. Avslutningsvis hittar läsaren tips på var man kan läsa mer och
komma i kontakt med myndigheter och representanter för de nationella minoriteterna för
att lära sig mer. Foldrarna i sin helhet utgör bilaga 2-4 sist i rapporten.
Samråd med myndigheter och nationella minoriteter
Folkhälsoinstitutet höll tidigt under 2010 möten med Socialstyrelsen och
Rikspolisstyrelsen för att diskutera innehåll och foldrarnas omfattning utifrån resultaten
i delrapporten. Ett utkast till foldrarna presenterades sedan på en workshop med den
externa referensgruppen. Många värdefulla synpunkter och förslag på förbättringar
framkom och arbetades sedan in. Utkasten till foldrarna har sedan bearbetats i flera steg
och skickats via e-post till referensgruppen internt och externt flera gånger under våren
och sommaren för att få in synpunkter på texterna, fakta, layout och bildval.
Referensgruppens respons har varierat över tid – vissa har varit mycket aktiva och de
flesta har i alla fall i något skede svarat på e-postutskicken. Layout och formgivning har
skett i samarbete med kommunikationsavdelningen på Folkhälsoinstitutet och externa
formgivare.
Spridning
Foldrarna publicerades på www.fhi.se som pdf-fil i slutet av september 2010. De har
tryckts i 7000 exemplar, en tredjedel av upplagan till vardera målgruppen, och finns för
målgrupperna att beställa avgiftsfritt från Folkhälsoinstitutet. Foldrarna skickades ut för
vidare spridning i flera exemplar till alla kommuner och landsting i
förvaltningsområdena tillsammans med ett missivbrev om tänkta målgrupper inom de
olika myndigheterna. Foldrarna har också spridits via referensgruppen internt och
externt och delats ut på pilotutbildningarna och det nationella seminariet. Foldern till
Socialtjänsten har beställts av många och är redan slut på lager, övriga finns fortfarande
att beställa. Alla foldrar finns fortsatt att ladda ner som pdf-fil.
Utvärdering av informationsfoldrarna
Utvärdering från utbildningarna och det nationella seminariet
I enkäten som lämnades ut under pilotutbildningarna tycker de flesta att det är positivt
med foldrarna – majoriteten av de som svarade på enkäten har markerat 4-5 i
utvärderingen på en femgradig skala där 1 står för mycket dåligt och 5 för mycket bra.
Under fria kommentarer och eventuella förbättringsförslag har några önskat utförligare
bakgrundsinformation om de nationella minoriteterna och några har önskat fler konkreta
tips och råd om bemötande kopplat till just de nationella minoriteterna. Liknande
synpunkter kom också fram i den muntliga slutsummeringen av pilotutbildningarna,
men efter samtal ansåg majoriteten av de medverkande att risken för snedvridning eller
ökade fördomar riskerade att överskugga det positiva med en utförligare presentation.
Det bästa ansågs vara att ta del av flera olika berättelser och informationsmaterial och
det överlägset bästa ansågs vara att få träffa flera representanter för de nationella
minoriteterna och tillfälle till dialog. Under sådana omständigheter anses foldern vara
bra som den är.
STATENS FOLKHÄLSOINSTITUT
BEMÖTANDE AV VÅLDSUTSATTA KVINNOR SOM TILLHÖR DE NATIONELLA MINORITETERNA
25
Någon svarade i enkäten att det viktigaste av allt är en öppenhet i mötet mellan
människor. Liknande synpunkter framkom i flera samtal under utbildningarna och
seminariet. Att medvetandegöra sina fördomar och inte döma någon efter dem, att ha ett
öppet sinne och att vara nyfiken på sina medmänniskor nämndes som avgörande för ett
gott bemötande.
Det är svårt att ta fram en manual för bemötande av just nationella minoriteter och
frågan är om det ens är eftersträvansvärt? Den frågan diskuterades. Det centrala som
framkommit under arbetets gång anses vara att kunskapen om de nationella
minoriteterna och om relevant lagstiftning ökar. Att ha den kunskapen med sig i mötet
för att vara medveten om vad som kan vara, men inte behöver vara, särskilda behov i
just mötet med en kvinna från en nationell minoritet har sannolikt större effekt än en
manual för bemötande.
Utvärdering från workshop med extern referensgrupp
Under den avslutande workshopen med den externa referensgruppen bestående av både
representanter från de nationella minoriteterna och olika myndigheter presenterades hur
arbetet med foldrarna har gått till och följande frågor ställdes:
-
Har vi nått ut till relevanta målgrupper för foldrarna?
Hur har samverkan, form och innehåll uppfattats?
Har foldrarna varit till nytta och gjort skillnad?
Kunde något ha gjorts på ett annat sätt?
När det gäller foldrarnas innehåll, rekommenderas att vid en uppdatering lägga till fler
hänvisningar till lagtext, särskilt i foldrarna som riktar sig till Socialtjänsten och hälsooch sjukvården. Som Gunno Gunnmo som arbetat med Delegationen för romska frågor
uttryckte det – ”mjuka frågor måste stödjas av hårda kärnor”. I linje med detta, vore det
också positivt att hänvisa till internationella åtaganden och lagstiftning.
Den mer översiktliga beskrivningen av de olika minoriteterna anser referensgruppen
vara bra. En mer utförlig beskrivning av de olika grupperna i form av en kortfattad
folder riskerar att bli för onyanserad och inte visa på alla viktiga aspekter och därför
kanske missvisande. Att som nu hänvisa till andra kunskapskällor för att lära sig mer
ansåg referensgruppen vara positivt.
Referensgruppen rekommenderar också att avsnitt om nationella minoriteter infogas i
andra dokument som skrivs till tjänstemän – exempelvis Socialstyrelsens handbok till
allmänna råd om socialtjänstens arbete med våldsutsatta kvinnor. Folkhälsoinstitut har
fört denna synpunkt vidare till våra referenspersoner på Socialstyrelsen som inte kunde
medverka på workshopen.
Hur sprider vi foldrarna vidare?
Referensgruppen föreslår att en komplettering sker med utskick till nytillkomna
förvaltningskommuner, till polishögskolans utbildningar, ungdomsmottagningarna,
kvinnojourerna och brottsofferjourerna i hela landet. En utmaning är att se till att
foldrarna läses och att kunskapen används. Ett förslag är att fortsätta jobba med att dela
ut foldern i samband med utbildningar eller föreläsningar med fördjupad kunskap i
ämnesområdet, i linje med hur Folkhälsoinstitutet har gjort på pilotutbildningarna och
STATENS FOLKHÄLSOINSTITUT
26
BEMÖTANDE AV VÅLDSUTSATTA KVINNOR SOM TILLHÖR DE NATIONELLA MINORITETERNA
det nationella seminariet. Att personligen dela ut foldern vid möten med professionen
och berätta kort om vad den innehåller är också ett sätt att jobba vidare. Foldern behöver
också spridas till minoriteterna själva. Den kan exempelvis synliggöras på olika
webbplatser som www.minoritet.se och landstingens hemsidor.
Gruppen upplyste om att några adressuppgifter saknas i listan med kontaktuppgifter som
kan kompletteras med lösbladsinlaga inför utskick, uppdatering av pdf-filerna och
justeras vid eventuellt nytryck.
Del 2 – utbildningssatsning
Syfte
Syftet med utbildningssatsningen var att öka kunskapen om de nationella minoriteterna
bland myndighetspersoner som i sin tjänst möter våldsutsatta kvinnor. Syftet var också
att skapa möjlighet till möten och dialog mellan personer från de nationella
minoriteterna och myndighetspersoner för att bidra till att motverka diskriminering och
fördomar i myndighetsutövandet. Syftet var också att öka kunskaperna om bemötande,
mäns våld mot kvinnor generellt och vad det kan innebära att vara “dubbelt utsatt”. Att
främja samverkan och dialog mellan myndighetsrepresentanter och ideella
organisationer genom att erbjuda utbildningen och seminariet för olika myndigheter,
kvinnojourer och ideella organisationer samtidigt var också ett uttalat syfte.
Målgrupp
Utbildningsdagarna var primärt avsedda för myndighetspersoner verksamma inom ett
förvaltningsområde, t.ex. barnmorskor, poliser, socialtjänst och kontaktpersoner för
minoritetsfrågorna på kommun, landsting eller länsstyrelse. Kvinnojourer och andra
ideella organisationer som deltar i kvinnofridsnätverk på lokal och regional nivå bjöds
också in. Satsningen har särskilt fokuserats på polis, hälso- och sjukvård och socialtjänst
eftersom det var de myndighetspersoner som i intervjustudien fick mest kritik.
Bakgrund och ändrade planer
Breda utbildningsinsatser för personal som kommer i kontakt med våldsutsatta kvinnor
inom de tre myndigheterna i hela landet diskuterades och förankrades i
referensgrupperna och var enligt aktivitetsplanen Folkhälsoinstitutets ambition i början
på 2010.
I aktivitetsplanen nämns att en gemensam satsning med Socialstyrelsen på en
utbildningsserie med tio regionala konferenser till personal inom socialtjänsten på tema
våld i nära relationer har diskuterats. I Socialstyrelsens planering av de nationella
konferenserna har datum för dessa kommit att skjutas fram. Det beror delvis på att den
handbok till socialtjänsten om våld i nära relationer som Socialstyrelsen håller på att ta
fram är försenad. Huvudsyftet med konferenserna är att lansera handboken inklusive de
allmänna råden och ge fördjupning i de frågor som handboken rör. Tanken är nu att
konferenserna ska genomföras under hösten 2011. Eftersom Folkhälsoinstitutets
regeringsuppdrag och särskilda medel för detta bara sträcker sig till och med 2010,
genomfördes därför en annan utbildningssatsning.
STATENS FOLKHÄLSOINSTITUT
BEMÖTANDE AV VÅLDSUTSATTA KVINNOR SOM TILLHÖR DE NATIONELLA MINORITETERNA
27
På förslag i aktivitetsplanen fanns också att Folkhälsoinstitutet tillsammans med
Rikspolisstyrelsen skulle genomföra en utbildningsserie på några olika platser i landet.
Rikspolisstyrelsen har varit intresserad av samarbete inom ramen för mångfald och att
synliggöra nationella minoriteter med nytt material. Av olika skäl genomfördes inte
heller den planerade utbildningssatsningen inom Polisen och även här fick
Folkhälsoinstitutet hitta nya vägar till utbildningssatsningar.
Med anledning av ändrade planer på de myndigheter som Folkhälsoinstitutet hade
ambitionen att genomföra utbildningar tillsammans med och tidsramen för
regeringsuppdraget, konstaterades att det var bättre att koncentrera resurserna till ett par
utbildningsinsatser i mindre skala, göra utvärderingar och ha dem som grund för
framtida förslag med ett annat tidsperspektiv.
Utbildningens form
Arbetsgruppen beslutade i samråd med den interna referensgruppen att genomföra
pilotutbildningar i ett par förvaltningsområden. Avsikten var att försöka hitta ett par
platser där det redan finns befintliga strukturer för samverkan mellan olika
myndighetspersoner inom området kvinnofrid. Tanken var att prova formen med
gemensamma utbildningar för att säkerställa en gemensam kunskapsbas hos alla
involverade, stärka samverkan över myndighetsgränserna kring kvinnofrid och
bemötande och att bygga på med det för de flesta nya perspektivet nationella
minoriteter.
Geografisk spridning
Utbildningarna föreslogs äga rum exempelvis i Norrbotten och Mälardalen där det finns
många förvaltningsområden, men intresseanmälan från regionerna fick styra exakta
orter. En geografisk spridning eftersträvades samt en spridning mellan tätbebyggda
områden och glesbygd så att alla minoritetsgruppers förvaltningsområden skulle bli
representerade. Som komplement till de fördjupade utbildningarna, och för att sprida
informationsfoldrarna och utbildningens idé och innehåll till fler, anordnades ett
endagsseminarium dit alla intresserade i målgrupperna bjöds in.
Inbjudan och kursdeltagare
Inbjudan spreds via Folkhälsoinstitutets webbplats, via SKL:s kvinnofridsnätverk och
via myndighetsrepresentanter i referensgrupperna. Intresseanmälan lämnades från tre
regioner som hade möjlighet att gå utbildningen hösten 2010 och tre regioner som är
intresserade vid ett senare tillfälle om möjligt. Pilotutbildningarna genomfördes i
Sörmlands län (Oxelösund – 11 anmälda) och Jämtlands län (Östersund – 18 anmälda). I
Oxelösund deltog framförallt kvinnofridssamordnare inom socialtjänsten. Andra hade
också bjudits in, men uppslutningen var begränsad. I Östersund deltog olika
myndighetsrepresentanter
från
polis,
hälsooch
sjukvård,
socialtjänst,
brottsoffermyndighet, länsstyrelse och kvinnojourer. På det nationella seminariet var det
en liknande spridning av myndighetsrepresentanter och medverkande från ideella
organisationer.
Utbildningens innehåll
STATENS FOLKHÄLSOINSTITUT
28
BEMÖTANDE AV VÅLDSUTSATTA KVINNOR SOM TILLHÖR DE NATIONELLA MINORITETERNA
Syfte
Syftet med utbildningarna var att täcka in de fyra delar som huvudsakligen framkom i
undersökningen i första fasen av regeringsuppdraget som förbättringsområden och där
det idag verkar finnas bristande kunskaper och/eller rutiner bland myndighetspersoner
inom framförallt hälso- och sjukvård, socialtjänst och polis.
De fyra delarna är kunskap om de nationella minoriteterna, generella kunskaper om
våldets mekanismer och våld mot kvinnor, bemötande och samverkan mellan
myndigheter sinsemellan och mellan myndigheter och organisationer.
Innehåll och avgränsningar
Pilotutbildningarna inleddes med en presentation av regeringsuppdraget och bakgrunden
till regeringens handlingsplan och information om den nya lagen (SFS 2009:724) om
nationella minoriteters rättigheter.
Förmiddagen ägnades sedan åt paneldebatten med de nationella minoriteterna som
bestod av en av följande personer per grupp och utbildningstillfälle: Kati DimiterTaikon/Tanya Hagert (romska minoriteten), Mona Mörtlund/Christina Hedström
(tornedalska minoriteten), Victoria Harnesk (samiska minoriteten), Anneli Ylijärvi
(sverigefinska minoriteten) och Yael Fried (judiska minoriteten). Det momentet i
utbildningen var upplagt så att paneldeltagarna först presenterade sin minoritet och
sedan följde tid för frågor och samtal mellan panelen och kursdeltagarna under ledning
av en moderator.
Blocken om Kvinnofrid som hölls av Lina Ploug från Nationellt Centrum för
Kvinnofrid, bemötande i form av exemplet Motiverande samtal som hölls av Astri
Brandell Eklund eller Sara Paulsson från Riskbruksprojektet samt dubbel utsatthet som
hölls av Denise Cresso och Evy Skager från Bräcke Diakoni hade ett allmänt upplägg på
en grundläggande nivå. I de fall det var möjligt behandlades kopplingen till nationella
minoriteter. Anledningen till att de blocken hölls på en mer allmän nivå, är dels att det
inte finns någon forskning eller beprövad erfarenhet som visar hur man framgångsrikt
bemöter våldsutsatta kvinnor från just de nationella minoriteterna, dels att det i
underökningen framkom behov av grundläggande utbildning i de frågorna för många
myndighetspersoner oavsett bakgrund hos de våldsutsatta kvinnor som man möter.
Avsikten var också att skapa en gemensam lägsta kunskapsnivå bland alla inblandade
myndigheter för att starta/fördjupa/underlätta diskussioner över myndighetsgränserna.
För att sprida kunskap till fler och för att stimulera till fortsatta reflektioner och
fördjupning på den egna arbetsplatsen, delades en hemuppgift ut vid första
utbildningstillfället. Hemuppgiften bestod av att läsa och diskutera frågorna i
informationsfoldrarna. Utbildningen delades också upp i två delar med några veckor
emellan för att möjliggöra en fortsatt diskussion i kursgruppen efter att ha spridit
kunskap på den egna arbetsplatsen. Avsikten var att fånga upp och dela med sig av
respektive myndighets diskussioner och idéer om hur det fortsatta arbetet och
samverkansformer skulle kunna fortsätta eller fördjupas. Hemuppgiften bestod av
följande moment:
- Läsa informationsfoldern “Intryck, avtryck – framtidstro” och reflektera över
frågeställningarna i foldern.
STATENS FOLKHÄLSOINSTITUT
BEMÖTANDE AV VÅLDSUTSATTA KVINNOR SOM TILLHÖR DE NATIONELLA MINORITETERNA
-
-
29
Dela ut ett ex av foldern till övriga på sin arbetsplats och be dem läsa och
reflektera. Samla de som läst foldern på sin arbetsplats, berätta om utbildningen
och samtala kring frågorna i foldern – hur jobbar vi eller vill vi börja jobba?
Förbereda en kort redovisning av vad man kommit fram till på sin arbetsplats
för erfarenhetsutbyte med övriga i kursgruppen vid nästa kurstillfälle.
Samverkan
Utkastet till kursplan för pilotutbildningarna skickades till den externa referensgruppen
för synpunkter. Folkhälsoinstitutet sammankallade också en mindre referensgrupp
bestående av praktiker från hälso- och sjukvård, socialtjänst och polis för att få
synpunkter på innehåll, upplägg av dagarna och lämpligt sätt att sprida information om
och förankra utbildningarna. De har vid flera tillfällen lämnat värdefulla synpunkter.
Representanter från Rikspolisstyrelsen och lokalt från polismyndigheten i Jämtlands län
har också bidragit med erfarenheter och bakgrundsmaterial från sin nationella
utbildningssatsning om Brott i nära relationer som avslutades strax innan
Folkhälsoinstitutets
aktivitetsplan
skrevs.
De
medverkade
också
vid
referensgruppsmöten kring både informationsfoldrarna som användes i utbildningen och
kring pilotutbildningarna. De har också hjälpt till att sprida information om
Folkhälsoinstitutets satsningar inom polismyndigheten.
Kontakter togs med minoritetsrepresentanterna i den externa referensgruppen för att få
förslag på personer från de fem nationella minoriteterna som de ser som lämpliga
personer att medverka vid pilotutbildningarna och det nationella seminariet. Förslag
efterfrågades på personer som framförallt kan berätta om sin minoritets kultur och
historia. Om möjligt såg Folkhälsoinstitutet också gärna att de kunde berätta något om
kopplingen till myndigheters bemötande av nationella minoriteter och om det finns en
särskild utsatthet för våldsutsatta kvinnor som kan skilja sig från majoritetsbefolkningen
i Sverige. Många förslag mottogs och en panel med representanter från alla fem
nationella minoriteter kunde sättas samman.
Utvärdering av pilotutbildningarna
Deltagare
På pilotutbildningarna deltog till sist 3 personer i Oxelösund och 16 i Östersund dag ett
och 5 personer i Oxelösund respektive 10 i Östersund dag två. I Oxelösund lämnade 4
personer återbud till hela utbildningen med kort varsel.
Svarsfrekvens
Utvärderingen av pilotutbildningarna bestod av en skriftlig utvärdering på plats i slutet
på dag ett och två, en slutdiskussion i slutet på dag två på utbildningen och en
webbenkät som omfattade hela utbildningen. Svarsfrekvensen på den skriftliga
utvärderingen var hög dag ett – 15 av 19 deltagare fyllde i utvärderingen. Antalet
deltagare var något färre under dag två och där har 7 av totalt 15 deltagare fyllt i
utvärderingen. Många intressanta synpunkter kom också fram under slutdiskussionen
och även löpande under utbildningens gång. Webbenkäten för pilotutbildningarna
besvarades endast av 3 personer, svarsfrekvensen är alltså så låg att den inte kan
användas i utvärderingen. En möjlig förklaring till det kan vara att deltagarna upplevde
att de hade lämnat sina synpunkter i de dagsutvärderingar som gjordes och i
STATENS FOLKHÄLSOINSTITUT
30
BEMÖTANDE AV VÅLDSUTSATTA KVINNOR SOM TILLHÖR DE NATIONELLA MINORITETERNA
slutdiskussionen under utbildningen. Här följer en sammanställning av resultatet av
utvärderingarna.
Nöjda kursdeltagare
Generellt var alla deltagare nöjda eller mycket nöjda med hela första dagen som innehöll
ett pass med introduktion och bakgrund, ett längre pass med paneldebatten med
nationella minoriteter och ett längre pass på tema kvinnofrid. På en 5-gradig skala där 5
står för mycket bra och 1 för mycket dåligt, har de allra flesta markerat 4-5 för alla delar
av dagen och dagen som helhet, ungefär lika många har svarat 4 som 5. Generellt var det
en något större spridning på uppfattningen om dag två, men fortfarande är man
övervägande positiv. Dag två innehöll ett pass med återrapport och diskussion kring
hemuppgiften, ett pass om motiverande samtal och ett pass om dubbel utsatthet. De
flesta har dag två markerat 3, 4 eller 5 på alla delar av dagen och dagen som helhet,
också här en relativt jämn fördelning mellan svarsalternativen.
Uppskattad medverkan från nationella minoriteter
I de skriftliga och muntliga utvärderingarna framkommer att det som kursdeltagarna har
varit mest nöjda med är möjligheten att få lyssna till de fem nationella minoriteternas
egna berättelser, utrymme att ställa frågor och knyta kontakter med företrädare och
frilansare från minoriteterna både under själva paneldebatten och i pauserna. Att
minoritetsrepresentanterna fanns med hela eller delar av dagen var också uppskattat
bland kursdeltagarna. Flera uttryckte att paneldebatten och utrymme för både egna
presentationer och frågor som nu omfattade drygt två timmar med fördel hade kunnat
utökas. Många fria kommentarer skrevs om vikten av att utbildning om nationella
minoriteters historia, nutidssituation, språk och särskilda rättigheter ingår i grundskolan
och i grundutbildningarna för de yrkesgrupper som medverkade och även för lärare. Att
ha kunskap om de nationella minoriteternas historia och situation är enligt flera
kursdeltagare den viktigaste framgångsfaktorn till ett bra bemötande.
Varierande förväntningar på innehållet i paneldebatten
Kursdeltagarna uppskattade att få lyssna till de nationella minoriteterna, men hade
skiftande åsikter om innehållet i minoriteternas presentationer. En del har uttryckt att de
saknar en mer faktabetonad och historisk beskrivning av minoriteten, en del har uttryckt
att de uppskattade blandningen av mer personliga och faktabetonade berättelser.
Ytterligare andra efterfrågar en mer framåtsyftande presentation – hur ser nutiden och
framtiden ut för de nationella minoriteterna? Många hade önskat konkreta råd om hur
man bemöter våldsutsatta kvinnor från just den minoritetsgruppen. Mer information om
de olika grupperna och en komplettering med skriftliga presentationer efterfrågades
också av flera kursdeltagare.
Det framkom vidare synpunkter på sammansättningen av panelen. Första dagen på
pilotutbildningarna saknades samisk representation, vilket flera beklagade. Det var
ingen medveten uteslutning, utan berodde på att Folkhälsoinstitutet inte hade lyckats få
kontakt med en representant som hade möjlighet att medverka under just de två dagarna.
På det nationella seminariet fanns även samisk representation och under andra dagen i
Östersund kunde avsaknaden av samisk representation under första dagen kompenseras
och en uppskattad presentation av den samiska minoriteten hölls då istället. Några
STATENS FOLKHÄLSOINSTITUT
BEMÖTANDE AV VÅLDSUTSATTA KVINNOR SOM TILLHÖR DE NATIONELLA MINORITETERNA
31
kursdeltagare efterfrågade också fler representanter från den romska minoriteten
eftersom den upplevs som mer heterogen än de övriga.
Varierande förkunskaper om kvinnofrid och motiverande samtal
Passen om kvinnofrid och motiverande samtal var de som fick mest skiftande betyg i
utvärderingarna beroende på vilka förkunskaper kursdeltagarna hade. Överlag ansåg
kursdeltagarna att innehållet var bra eller mycket bra för en grundläggande utbildning.
Vissa, särskilt personal inom socialtjänsten, uttryckte att såväl ämnesområdena
kvinnofrid som bemötande ingår i deras utbildningar och skulle behöva ligga på en
fördjupad nivå för att vara angelägen för dem. Andra uttryckte att det var en bra
grundutbildning som passade deras förkunskaper. Beroende på yrkesgrupp och
arbetslivserfarenhet varierade alltså svaren på frågan om praktisk användbarhet och
relevans för arbetet. Synpunkter framfördes på en tydligare målgruppsanalys inför
eventuella fortsatta satsningar på utbildningen i kvinnofridsnätverk med blandade
yrkesgrupper.
Intressant om dubbel utsatthet
Passet om dubbel utsatthet handlade om ett exempel på när en kvinna kan vara extra
utsatt genom att vara utsatt på fler sätt än genom att vara våldsutsatt. Exempel hämtades
från hur det kan vara att vara både våldsutsatt och ha en funktionsnedsättning i Bräcke
Diakonis föreläsning. Flera kursdeltagare har i den muntliga och någon i den skriftliga
utvärderingen uttryckt att det var en intressant och givande föreläsning i sig, men att
man saknade kopplingen till de nationella minoriteterna. Någon uttryckte också att några
delar innehållsligt liknade innehållet från passet om kvinnofrid under dag ett och därför
delvis var något överflödigt.
Utbildningens längd och form
Vi ställde frågan om kursens omfattning i tid och flera har svarat att man önskade mer
utrymme för diskussioner under första dagen, men att det kompenserades med gott om
tid för diskussion under dag två vilket uppskattades. Diskussion i smågrupper under
första dagen efterfrågades i Östersund för att hålla diskussionen mer levande och låta
alla få komma till tals. Några uttryckte att andra dagen hade kunnat kortas ner något och
att innehållet i utbildningen kanske hade varit mer lagom för en och en halv dag. Tid
mellan tillfällena för att kunna göra en hemuppgift och att få med sig nya infallsvinklar
till diskussion inför andra dagen värdesattes. Kurserna leddes av en upphandlad
moderator. Frågan ställdes därför också om moderatorns förmåga att engagera och leda,
vilken hon framförallt gjorde under diskussioner, paneldebatt och slutsummering av
dagarna. Majoriteten av de svarande har gett moderatorn 4 eller 5 i betyg på en skala där
5 är högst och står för mycket bra.
Nätverk startats och stärkts
Många kursdeltagare har uttryckt det som positivt med mötet mellan olika yrkesgrupper
under utbildningarna och att många värdefulla kontakter har knutits för det fortsatta
arbetet. Nätverk har startats eller stärkts både mellan myndigheter och mellan
myndigheter och ideella organisationer.
Framtida rekommendationer
Många skulle rekommendera utbildningen till sina kollegor om den hålls igen och
deltagarna trycker då särskilt på delen om nationella minoriteter som med fördel kan
utökas i tid och bearbetas i form för att göra ett bra inslag ännu bättre.
STATENS FOLKHÄLSOINSTITUT
32
BEMÖTANDE AV VÅLDSUTSATTA KVINNOR SOM TILLHÖR DE NATIONELLA MINORITETERNA
Utvärdering av det nationella seminariet
Deltagare och svarsfrekvens
På det nationella seminariet deltog 38 personer och de bestod av en blandning av
målgrupperna polis, socialtjänst och hälso- och sjukvårdspersonal samt representanter
från de nationella minoriteterna och ideella organisationer. Seminariet utvärderades
genom en webbenkät som besvarades av 49 % av seminariedeltagarna.
Nöjda kursdeltagare
Generellt var alla deltagare som svarade på enkäten nöjda med seminariet som innehöll
en förkortad version av de flesta pass från pilotutbildningarna - ett pass med
introduktion och bakgrund samt om den nya minoritetslagen, ett pass på tema
kvinnofrid, ett pass om motiverande samtal och avslutningsvis ett pass med paneldebatt
med nationella minoriteter. På en 4-gradig skala där 4 står för mycket nöjd, 3 för nöjd, 2
för mindre nöjd och 1 för inte alls nöjd, har de allra flesta markerat 3 och några 4 för
dagen som helhet. Generellt var det alltså ett något lägre betyg för det nationella
seminariet än för pilotutbildningarna, men ändå åt det positiva hållet. 62,5% skulle
rekommendera andra att ta del av seminariet om det genomfördes på ett liknande sätt
igen. Liknande synpunkter framkom som under pilotutbildningarna och därför
särredovisas inte utvärderingsresultaten i övrigt.
Utvärdering i den externa referensgruppen
Under den avslutande workshopen med den externa referensgruppen bestående av både
representanter från de nationella minoriteterna och olika myndigheter presenterades hur
arbetet med pilotutbildningarna och det nationella seminariet har gått till och följande
frågor ställdes:
-
Har vi nått ut till relevanta målgrupper för utbildningarna?’
Hur har samverkan, form och innehåll uppfattats?
Har utbildningarna och seminariet varit till nytta och gjort skillnad?
Kunde något ha gjorts på ett annat sätt?
Utbildningsuppdraget är lika komplext som regeringsuppdraget i sin helhet, vilket gör
att det har varit svårt att lägga sig på en lagom nivå i respektive del av utbildningen och
att uppfylla de vitt skilda förväntningarna och kunskapsbehoven från kurs- och
semineriedeltagarna.
En sak som de flesta kommenterat är att det var mycket bra att företrädare och frilansare
från de nationella minoriteterna själva presenterade sin grupp under utbildningarna. Det
är viktigt att involvera minoriteterna och ändra synsättet som råder att
majoritetssamhället ofta representerar minoriteterna istället för minoriteterna själva.
Båda grupperna har ett ansvar här – myndigheterna behöver bjuda in mer och
minoriteterna behöver också komma in. Delaktighet och inflytande är en hörnsten i
minoritetslagstiftningen.
Mer tid hade kunnat ges till blocket om de nationella minoriteterna. Representanter från
fler grupper inom framförallt den romska minoriteten hade varit ett välkommet inslag
med tanke på att de skiljer sig mycket åt i levnadssätt, seder och historia. Gruppen
konstaterade att det finns ett stort behov av kunskap om nationella minoriteter och att
STATENS FOLKHÄLSOINSTITUT
BEMÖTANDE AV VÅLDSUTSATTA KVINNOR SOM TILLHÖR DE NATIONELLA MINORITETERNA
33
det behöver ges fler och återkommande tillfällen till utbildning till all personal på
myndigheterna i målgruppen. Ett förslag är att göra en utbildningsturné, ett annat att
skapa en lista på personer som kan tänka sig att föreläsa för att myndigheter själva ska
kunna boka in utbildningstillfällen med nationella minoriteter. Socialstyrelsen planerar
en konferensserie och kvinnofridsnätverket via SKL har återkommande träffar där en
programpunkt om nationella minoriteter kan diskuteras vidare.
Hur når man myndighetspersoner som inte anser sig beröras av informationen eftersom
de uppger sig ”bemöta alla lika”? De nationella minoriteterna har särskilda rättigheter
som få myndighetspersoner känner till och behöver få kunskap om för ett bra och
korrekt bemötande. Det är också viktigt att tala klarspråk, att det upplevda eller faktiska
sämre bemötandet i grund och botten handlar om fördomar som alla människor bär på i
en eller annan form. Utrymme för en kontinuerlig dialog kring fördomar och hur man
kan hantera dem är ett viktigt inslag i alla arbetsplatsers vardagliga rutiner. Det mest
effektiva sättet att motverka fördomar mot just nationella minoriteter är att
myndighetspersoner får möta människor från de nationella minoriteterna, skapa
relationer och få ta del av varandras historier och ställa frågor. Fördomar finns från båda
håll – de nationella minoriteterna har fördomar om myndighetspersoner och omvänt.
Flera deltagare under utbildningarna efterfrågade mer specifik kunskap om bemötande
av våldsutsatta kvinnor från just de nationella minoriteterna. Det är dock ett svårt och
outforskat ämne och fortfarande till viss del tabubelagt inom de nationella minoriteterna.
Utbildningsbehovet är fortsatt stort bland myndighetspersoner om lagstiftning,
nationella minoriteter, kvinnofrid, bemötande och värdet och behovet av samverkan. I
många fall finns också behov av mer central samordning och riktlinjer för samverkan
över myndighetsgränser.
Del 3 – ekonomiskt stöd
Syfte
Syftet i delprojektet att ekonomiskt stödja insatser som drivs av organisationer som
arbetar för de nationella minoriteterna har varit att fördela ca 1,5 miljon kronor för att
stärka de nationella minoriteternas egen organisering för jämställdhet och kvinnofrid.
Det kan exempelvis ske genom arbete med kvinnojourer och stödlinjer på de fem
minoritetsspråken, förebyggande jämställdhetsarbete och utbildningsinsatser som
kommer de nationella minoriteterna till gagn. Syftet är också att stärka samverkan
mellan myndigheter och organisationer som företräder de nationella minoriteterna för att
öka förståelse och tillit.
Inom delen ekonomiskt stöd har ca 1 miljon kronor efter utlysning betalats ut. Dessutom
har drygt en halv miljon kronor i riktat stöd enligt aktivitetsplanen betalats ut.
Målgrupp
De fem nationella minoriteterna. Organisationer och föreningar som antingen företräder
en/flera nationella minoriteter eller arbetar med en/flera nationella minoriteter som
målgrupp kunde söka ekonomiskt stöd.
STATENS FOLKHÄLSOINSTITUT
34
BEMÖTANDE AV VÅLDSUTSATTA KVINNOR SOM TILLHÖR DE NATIONELLA MINORITETERNA
Modell för utlysning av ekonomiskt stöd
Arbetet med utlysningen inleddes med att analysera till vilka målgrupper och till vilken
typ av insatser medel skulle fördelas till. Det arbetet utgick från slutsatserna i
delrapporten. Efter det togs grunddokument fram baserade på tidigare utlysningar på
Statens folkhälsoinstitut och inspiration hämtades också från Ungdomsstyrelsens
dokument för utlysning av medel inom liknande ämnesområden.
Alla dokument togs fram för att finnas tillgängliga redan vid utannonsering av medel.
Ett utförligare dokument om ”hur man söker stöd” där alla steg och viktiga datum finns
beskrivna togs också fram. Syftet var att tydliggöra och på så sätt spara tid och minska
risken för oklarheter och missförstånd. Framtagningen av dokument gjordes i samråd
med erfarna utredare som arbetat med bidragshantering tidigare på institutet.
Bedömningskriterier
De särskilda bedömningskriterierna baserades på resultaten i delrapporten. Gemensamt
för alla insatser som kunde beviljas stöd var att de skulle syfta till att öka jämställdhet
och bidra till en varaktig utveckling över tid. Positivt var om insatsen utöver det också
syftade till att öka kvinnofrid och/eller samverkan. Extra poäng kunde delas ut om
insatserna dessutom hade ett barn- och/eller HBT-perspektiv. Stöd kunde beviljas både
till primär- och sekundärprevention baserat på resultatet i intervjuerna och enkäten i
regeringsuppdragets första fas. Stöd beviljades inte till informationskampanjer och andra
liknande kortsiktiga punktinsatser samt till mer renodlad vård- och
behandlingsverksamhet eftersom bedömningen gjordes att Statens folkhälsoinstituts
primära uppdrag är förebyggande åtgärder.
Utifrån resultatet i delrapporten var det insatser i linje med följande exempel som i
första hand skulle beviljas medel:
-
Stöd till kvinnojourer och stödlinjer
Stöd till insatser för jämställdhet eller insatser för våldsprevention för män inom
de nationella minoriteterna
Stöd till insatser som startar upp eller stärker en långsiktigt hållbar samverkan
och nätverk mellan organisationer och myndigheter
De allmänna bedömningskriterier som använts för att bedöma kvalitet och om
organisationer bedöms kapabla att genomföra insatser, ligger i linje med tidigare
stödutlysningar på Folkhälsoinstitutet och har tagits fram internt i samråd med utredare
som arbetat länge med bidragshantering.
Målsättningen var att bevilja medel till flera olika organisationer så att alla fem
nationella minoriteter fick ta del av någon form av insats förutsatt att fullständiga och
relevanta ansökningar kom in. Ansökningarna grupperades efter vilken nationell
minoritet som var målgrupp och jämfördes målgruppsvis enligt bedömningskriterierna.
Ju fler av de allmänna och särskilda kriterier som uppfylldes, desto större möjlighet att
beviljas medel inom sin grupp. Vi strävade också efter en geografisk spridning av
insatserna.
Utlysning och informationsspridning
STATENS FOLKHÄLSOINSTITUT
BEMÖTANDE AV VÅLDSUTSATTA KVINNOR SOM TILLHÖR DE NATIONELLA MINORITETERNA
35
Med hänsyn till den relativt korta handläggningstiden, förhandsinformerade
Folkhälsoinstitutet om den kommande utlysningen den 16 juli 2010 via referensgruppen
och webbplatsen www.fhi.se för att ge sökande organisationer en större möjlighet att
hinna förbereda arbetet med att ta fram idéer för insatser och förankra i sina
organisationer. Utlysningen annonserades sedan 27 augusti 2010 med alla färdiga
ansökningsdokument via webbplatsen och via den externa referensgruppen samt
referensgruppen kopplad till Folkhälsoinstitutets andra regeringsuppdrag som rör
nationella minoriteter med uppmaning om att sprida vidare. Sista ansökningsdag var 30
september 2010.
Folkhälsoinstitutet övervägde att översätta alla utlysningstexter till de nationella
minoritetsspråken för att öka tillgängligheten. På grund av den korta tidsramen
bedömdes dock att tiden inte skulle räcka till och därför översattes bara rubriken för
utlysningen. Möjligheten undersöktes huruvida det fanns möjlighet att vid behov ta emot
och översätta relevanta handlingar från och till minoritetsspråken. Det konstaterades att
det endast finns ett fåtal översättare till vissa språkvarianter och att de tidvis är hårt
belastade med översättningsjobb, så att tidsramarna inte skulle ha kunnat hållas om den
möjligheten hade velat nyttjas av de sökande. Hur eventuella översättningar skulle ha
finansierats är också oklart och något som skulle behöva tas med i beräkningen vid
eventuella framtida satsningar.
Sökande organisationer och projekt
Folkhälsoinstitutet fick in åtta ansökningar om sammanlagt ca tre miljoner kronor. Alla
fem minoriteterna omfattades i ansökningarna. Organisationer som representerar den
judiska och sverigefinska gruppen hade ingen egen ansökan, men insatser i några av de
andra ansökningarna omfattade även de judiska och sverigefinska nationella
minoriteterna. Följande fem organisationer beviljades ekonomiskt stöd:
Riksförbundet för hjälp åt narkotika- och läkemedelsberoende RFHL, 150 000 kr
-
Målgrupp: resande romer
Organisationen kommer att arbeta med insatser som syftar till att förebygga narkotikaoch läkemedelsmissbruk bland resande romer samt att minska våld mot kvinnor.
Missbruket av narkotika och läkemedel är ett vanligt förekommande företeelse bland
den romska gruppen. Missbruket orsakar samhälleliga problem med bland annat
kriminalitet, hemlöshet, våld och utanförskap och därför behövs samlade insatser. Mest
drabbade är kvinnor och flickor bland de resande romerna och därför ses arbetet med att
bryta missbruk och utanförskap som ett viktigt led i ett jämställdhetsarbete. RFHL tagit
fram en handlingsplan om hur insatser att förebygga missbruk hos romer skulle kunna
genomföras. Handlingsplanen bygger på en modell om att utbilda utbildare i en så kallad
LifeRing-metod.
Man har också konstaterat att arbeta med dessa problem hos denna målgrupp är
utmanande och krävande ur ett kulturellt perspektiv. Organisationen kommer att
samarbeta med företrädare för romska organisationer och andra organisationer och
institutioner som arbetar med liknande frågor för att kunna förankra frågan hos
målgruppen.
Riksorganisationen Män för Jämställdhet, 430 000 kr
STATENS FOLKHÄLSOINSTITUT
36
BEMÖTANDE AV VÅLDSUTSATTA KVINNOR SOM TILLHÖR DE NATIONELLA MINORITETERNA
-
Målgrupp: alla fem nationella minoriteterna
Det projekt som beviljades medel till jämställdhetsarbete bland nationella minoriteter
syftar till att initiera och understödja ett uthålligt och självständigt drivet påverkans- och
opinionsbildningsarbete inom de nationella minoriteterna för att främja jämställdhet och
kvinnofrid, samt motverka homo, bi- och transfobi.
Projektets särskilda inriktning är insatser som syftar till att främja jämställda och
våldsfria praktiker bland män. Det betyder att man ska initiera nya nätverk inom de
nationella minoriteterna för att starta samtal om män, maskulinitet och jämställdhet.
Dessa samtal grundar sig i kvinnofridsfrågor, men omfattar även andra områden så som
jämställdhetsfrågor, föräldraskap och föräldraledighet. Varje minoritetsgrupp ska ges
stöd till att inom respektive nationella minoritet själva utforma och bedriva ett uthålligt
påverkansarbete och opinionsbildande aktiviteter som att främja jämställda och valfria
praktiker bland män.
Sveriges Romska Ungdoms Delegation SRUD, 40 000 kr
-
Målgrupp: romer
Det projekt som beviljats medel syftar till att förbättra romernas situation med fokus på
unga romska kvinnor och deras barn genom att anordna föräldrautbildningar för romska
unga kvinnor. SRUD har konstaterat att romska barn och ungdomar har svårigheter i
skolan och att majoriteten av de romska barnen går ur grundskolan med ofullständiga
betyg. Man har också noterat att romska barns svårigheter hänger ihop med föräldrarnas
livssituation och att romska unga kvinnors kan behöva redskap för att stärkas i
föräldrarollen, stärka självförtroendet och främja jämställdhet .
Utbildningarna planeras tillsammans med dels Svenska kyrkan som stödjer SRUD med
lokaler och administrativt stöd, dels berörda myndigheter, dels en erfaren socionom som
ska anlitas för utbildningen. I utbildningen planeras även inslag av de ämnen som inom
de romska familjer anses som problematiska och tabubelagda, till exempel frågor kring
kriminalitet, användningen av narkotika, tablettmissbruk och andra droger. Tidiga
äktenskap hos romska flickor kommer också att behandlas.
Svenska Tornedalingars Riksförbund-Tornionlaaksolaiset STR-T, 78 000 kr
-
Målgrupp: fyra av de nationella minoriteterna (ej den judiska gruppen)
Det projekt som beviljats ekonomiskt stöd bland tornedalska kvinnor syftar till att
bedriva satsningar som främjar jämställdhet i samarbete med andra nationella
minoriteternas organisationer. Insatserna är en del i ett projekt som heter ”TohtiaDuostta-Våga” och ingår i en planerad längre satsning. I första fasen etablerade STR-T
ett nätverk och har bedrivit olika aktiviteter för att främja jämställdhetsarbetet och
samverkan med andra organisationer. Bland de planerade aktiviteterna i andra fasen av
projektet finns inrättandet av ett elektroniskt forum för nätverkande mellan minoritetsoch urfolkskvinnor. Där ska olika teman såsom makt, inflytande, hälsa och
entreprenörskap kunna debatteras och erfarenhetsutbyte främjas. STR-T kommer också
att anordna en hälso- och jämställdhetsmässa i samverkan mellan Svenska Samernas
Riksförbund (SSR) och Sverige finska folkhögskola och målet är att engagera minst 100
deltagare.
STATENS FOLKHÄLSOINSTITUT
BEMÖTANDE AV VÅLDSUTSATTA KVINNOR SOM TILLHÖR DE NATIONELLA MINORITETERNA
37
STR-T:s mål med detta projekt är att kunna genomföra långsiktiga aktiviteter som
främjar jämställdhet och samverkan mellan de olika minoritetsorganisationerna. I slutet
av projektet kommer en utvärdering av genomförda aktiviteter att göras. Där kommer
STR-T att se vilka lärdomar som kan dras och vilka effekter projektet har haft för
jämställdhetsarbete bland de nationella minoriteterna, särskilt bland tornedalskvinnor.
Svenska Samernas Riksförbund SSR, 300 000 kr
-
Målgrupp: samer
SSR kommer aktivt att arbeta med insatser som främjar och stärker samiska kvinnors
ställning i samhället, särskilt de renskötande samiska kvinnorna. Insatsen kommer också
att belysa den problematik som rennäringslagen medför och vilka åtgärder som kan
vidtas för att främja jämställdhetsarbete bland renskötande samiska kvinnor. SSR
kommer att anordna kurser, seminarier, konferenser och studiebesök på temat
jämställdhet. Seminarierna och konferenserna kommer att vända sig till beslutfattare och
andra aktörer samt riksdagen och myndigheter som arbetar med dessa frågor på olika
nivåer.
Riktat stöd enligt aktivitetsplan
I delrapporten kom behovet fram av särskilt stöd till utveckling av kvinnojours- och
stödlinjeverksamheter på sitt eget språk för de romska, samiska och sverigefinska
nationella minoriteterna. Riktade medel efter inlämnad ansökan och godkänd
projektplan har därför delats ut till:
Länsstyrelsen i Stockholms län, 295 000 kr
-
Målgrupp: romer
Länsstyrelsen i Stockholms län har fått medel för att stödja en nationell resurs i frågor
som rör romska kvinnor som är utsatta för våld i en nära relation. Länsstyrelsen kommer
att stödja jämställdhetsarbetet bland romska kvinnor genom den romska kvinnojouren.
Dessa insatser omfattar:
o öka kunskap hos romska kvinnor om sina rättigheter och skyldigheter
o stärka romska kvinnor självtroende
o ge skydd till romska kvinnor som är utsatta för våld i nära relation
o hjälpa kvinnor att etablera sig i samhället
Sametinget, 295 000 kr
-
Målgrupp: samer
Sametinget har erhållit riktat medel till att stärka samiska kvinnors delaktighet i
samhällslivet och ställningen i det politiska beslutfattandet. Man har konstaterat att det
finns brist på stöd och hjälp för eventuellt våldutsatta samiska kvinnor och brist på
kunskap om det finns behov av sådan hjälp. Beviljat ekonomiskt stöd kommer att
finansiera en pilotstudie kring möjligheter och förutsättningar för inrättandet av en
telefonjour för kvinnor i Sapmi (Sameland). Samarbete med andra aktörer med
erfarenheter inom detta område planeras. Projektet förväntas bidra med ökad kunskap
och metodutveckling till jämställdhetsarbete bland samer.
Sverigefinska kvinnojouren Piilopirtti, 40 000 kr
STATENS FOLKHÄLSOINSTITUT
38
BEMÖTANDE AV VÅLDSUTSATTA KVINNOR SOM TILLHÖR DE NATIONELLA MINORITETERNA
-
Målgrupp: sverigefinnar
Kvinnojouren har beviljats pengar för att genomföra en kartläggning om hur många
kvinnojourer finns som kan erbjuda hjälp till finska eller meänkieli-talande våldutsatta
kvinnor bland landets kvinnojourer. Syftet med denna studie är att kunna bygga en
kunskapsbank som kommer att vara till hjälp för andra aktörer som arbetar med finska
eller meänkieli-talande våldutsatta kvinnor. Detta skulle underlätta och möjliggöra för
våldutsatta kvinnor som talar finska eller meänkieli att få den hjälp de behöver på sitt
eget språk .
Workshop för organisationer som beviljats medel
Syfte och målgrupp
Statens folkhälsoinstitut anordnade enligt aktivitetsplanen en workshop i januari 2011 på
temat ”vad det innebär att erhålla statligt ekonomiskt stöd”. Workshopen vände sig till
de organisationer som beviljats ekonomiskt stöd till jämställdhetsarbete bland nationella
minoriteter. Workshopen hade två syften. Dels ville institutet få möjlighet att informera
mottagare av ekonomiskt stöd om vad det innebär att erhålla statligt ekonomiskt stöd,
delge praktiska verktyg för löpande uppföljning och återrapportering av insatserna. Dels
ville vi skapa utrymme för och främja erfarenhetsutbyte och nätverkande mellan
deltagarna. Kontaktpersonerna hos de åtta organisationer som beviljades ekonomiskt
stöd fick en inbjudan till workshopen. Alla organisationer deltog med minst en
representant och totalt deltog 18 personer i workshopen. Dokumentation från
workshopen i sin helhet utgör bilaga 5.
Planerad uppföljning och utvärdering av insatser som beviljats stöd
Insatserna pågår 2011-2012 och ska återrapporteras vid två tillfällen – 15 augusti 2011
och 15 augusti 2012. Folkhälsoinstitutet ska i sin följa upp insatser för att nå de
minoritetspolitiska målen och rapportera till regeringen 15 oktober 2011 och 15 oktober
2012. Rapporterna till regeringen publiceras på www.fhi.se. En workshop eller liknande
avslutning planeras efter 15 augusti 2012 med en presentation av resultaten av insatserna
där relevanta målgrupper bjuds in.
Utvärdering av arbetet med ekonomiskt stöd
Utvärdering från workshop med mottagare av ekonomiskt stöd
Workshopen och hur organisationerna uppfattat utlysningen av ekonomiskt stöd
utvärderades dels genom en slutdiskussionsdel på workshopen där flera synpunkter
fångades upp och dokumenterades, dels genom en webbenkät som skickades ut dagarna
efter workshopen.
Deltagarna var generellt mycket nöjda med dagen. Medverkande på workshopen hittade
flera beröringspunkter och nätverk för att främja samverkan och erfarenhetsutbyte
etablerades. Det finns också ett stort intresse för fortsatt samverkan och tillfällen till
dialog med myndighetsrepresentanter. Medverkan från Socialdepartementet och berörda
myndigheter efterfrågas vid en återträff efter genomförda projekt.
Deltagarnas synpunkter på regeringsuppdraget kan sammanfattas i följande punkter:
STATENS FOLKHÄLSOINSTITUT
BEMÖTANDE AV VÅLDSUTSATTA KVINNOR SOM TILLHÖR DE NATIONELLA MINORITETERNA
•
39
Brist på kunskap om nationella minoriteter hos myndighetspersonal
Representanter för de nationella minoriteterna och organisationer som arbetar med
nationella minoriteter upplever att det finns stor brist på kunskap om nationella
minoriteter hos myndighetspersonal som bidrar till missförstånd och försvarar samarbete
med de nationella minoriteterna.
•
Behov av internutbildningar om nationella minoriteters kultur, historia för
myndighetspersonal
För att komma till rätta med okunskapen om nationella minoriteter hos
myndighetspersonal behövs utbildningsinsatser om nationella minoriteters historia och
kultur. Minoritetsorganisationerna bedömer att de kan ta en aktiv och betydande roll i
anordnandet av denna typ av kurser. Detta förstärker samverkan mellan nationella
minoriteter och organisationer. Man hänvisar till Norrbottens läns landstings
Kulturdivision som har erfarenhet att samarbeta med minoritetsorganisationer när det
gäller internutbildning av sin personal kring detta ämne.
•
Kunskap om nationella minoriteter bör uppdateras och en kunskapsbank
upprättas
Representanter för de nationella minoriteterna betonar behovet av att skapa en databas
kring kunskap om nationella minoriteter inom olika områden som finns tillgänglig från
många platser. Syftet med att samla allt i en databas är att lättare kunna tillgängliggöra
kunskapen för allmänheten och kunna hålla den uppdaterad.
•
Den kunskap som nationella minoriteter har i frågor som rör dem bör tas tillvara
och ersättning bör utgå
Företrädare för de nationella minoriteterna konstaterar att det stöd som erbjuds
myndigheter och samhället i frågor som rör nationella minoriteter ofta mottas på frivillig
basis. De anser det viktigt att ersättning för dessa insatser utgår och att minoriteternas
kunskap värdesätts.
Utvärdering från workshop med extern referensgrupp
Under den avslutande workshopen med den externa referensgruppen bestående av både
representanter från de nationella minoriteterna och olika myndigheter presenterades hur
arbetet med ekonomiskt stöd har gått till och följande frågor ställdes:
-
Har vi nått ut till relevanta målgrupper för det ekonomiska stödet?
Hur har form och innehåll uppfattats?
Kommer det ekonomiska stödet fylla någon funktion och göra skillnad?
Kunde något ha gjorts på ett annat sätt?
Referensgruppen tycker att medel har gått till intressanta och angelägna insatser och att
det är positivt med den stora spridningen i typ av insatser. Man underströk vad som
också kommit fram i workshopen med mottagare av ekonomiskt stöd – att det är viktigt
att tillvarata intresset för fortsatt samverkan och att skapa fortsatta tillfällen till dialog
med myndighetsrepresentanter.
STATENS FOLKHÄLSOINSTITUT
40
BEMÖTANDE AV VÅLDSUTSATTA KVINNOR SOM TILLHÖR DE NATIONELLA MINORITETERNA
Referensgruppen konstaterade att det varit mycket kort tid för handläggning av
utlysningen och att det sannolikt påverkade antalet sökande negativt. Myndigheter kan
också behöva se över hur och var information om utlysning sprids och administreras.
Exempelvis finns många läs- och skrivsvårigheter i den romska gruppen och för att nå
dem behövs andra sätt för informationsspridning än skriftlig information. Hela
ansökningsförfarandet och krav som ställd på återrapportering för att få statligt stöd är
dessutom komplicerat och tidskrävande när målgruppen delvis är mindre ideella
organisationer.
Administrativt stöd behövs för att skapa möjligheter för vissa organisationer att söka och
förvalta medel, något som Statens folkhälsoinstitut försökt uppfylla genom tydligare
riktlinjer än vid tidigare utlysningar, möjlighet att ringa och få hjälp med definitioner
och vad som förväntas i olika dokument samt workshopen för de som tagit emot
ekonomiskt stöd. Sannolikt har det ändå inte varit tillräckligt för att nå alla potentiella
sökande.
Rutiner och återrapporteringskrav och vilka som kan vara huvudsökande bör ses över.
Kanske hade det underlättat om en kommun, myndighet eller liknande hade kunnat vara
huvudsökande? Eller hade syftet med att det är de ideella organisationernas eget arbete
som i första hand ska stödjas då riskerat att komma i skymundan? Detta var frågor som
diskuterades. Ett förslag på framtida insatser är att lämplig instans som har i uppdrag att
arbeta med det minoritetspolitiska målet, får i uppdrag att utbilda organisationer i
föreningsarbetsprocesser och i administrativa processer för att exempelvis söka
ekonomiskt stöd av olika slag.
STATENS FOLKHÄLSOINSTITUT
BEMÖTANDE AV VÅLDSUTSATTA KVINNOR SOM TILLHÖR DE NATIONELLA MINORITETERNA
41
Diskussion
Omfattande och samtidigt smalt uppdrag
Regeringsuppdraget ligger i gränslandet mellan två stora satsningar från regeringen
under förra mandatperioden – dels regeringens handlingsplan med 56 olika uppdrag för
att bekämpa mäns våld mot kvinnor, hedersrelaterat våld och förtryck samt våld i
samkönade relationer, dels regeringens strävan att synliggöra och stärka de nationella
minoriteternas rättigheter och nå de minoritetspolitiska målen. Detta uppdrag skulle
kunna sägas höra hemma i båda handlingsplanerna, men finns vid sidan av båda, något
som också återspeglar sig i Brås utvärdering av handlingsplanen för kvinnofrid. Statens
folkhälsoinstituts regeringsuppdrag finns inte med i handlingsplanen, men Brå ombeds
nämna det i utvärderingen som ett av två extra uppdrag – X och Y (Brottsförebyggande
rådet, 2010)
Uppdraget har varit komplext, omfattande och sammansatt av flera olika delar. Det
riktar sig till en mycket bred målgrupp av myndighetspersoner med budskap som kan
uppfattas som delvis omfattande, delvis smala. Alla delar har i sig ansetts som
angelägna, men varför har de nationella minoriteterna särskilt belysts kopplat till frågor
om bemötande och kvinnofrid när liknande utmaningar i bemötande av våldsutsatta kan
finnas även gentemot andra grupper? Den och liknande frågor har lyfts.
Myndighetspersoner och nationella minoriteter som har deltagit i arbetet har i olika
skeden av regeringsuppdragets utförande tagit fasta på olika delar av uppdraget – vissa
har fokuserat mest på myndighetspersonernas myndighetsroll och ansvar, vissa mest på
det personliga mötet mellan myndighetsperson och våldsutsatt kvinna, vissa mest på
kvinnofrid och vissa mest på de nationella minoriteternas särskilda villkor. Det är
förståeligt och inte oväntat med ett så komplext uppdrag. Det har också medfört att
förväntningar på aktivitetsplanens olika delar har varit lika skiftande som uppdraget i
sig. Det är en utmaning att nå ut till alla i målgrupper och att nå ut på ett adekvat sätt
under sådana omständigheter. Det kan konstateras att Folkhälsoinstitutet har nått en bit
på väg och att under arbetet med uppdraget har värdefulla synpunkter och förslag
samlats in från myndighetspersoner centralt, praktiker och representanter för de
nationella minoriteterna om hur fortsatta satsningar kan se ut. Med den korta
tidsmarginal som förfogades över kan det också konstateras att det inte fullt ut varit
möjligt att nå alla målgrupper på det sätt som ursprungligen avsågs.
Låga svarsfrekvenser…
Underlagen för att kunna dra generella slutsatser av de undersökningar som gjordes
under första fasen av regeringsuppdraget har problematiserats i delredovisningen av
regeringsuppdraget. Endast 39 % svarade på enkätundersökningen till
myndighetspersoner. Den låga svarsfrekvensen kan dock i sig ses som ett uttryck för låg
kunskap om nationella minoriteter. Likaså är underlaget för utvärdering av
pilotutbildningarna och det nationella seminariet i andra fasen litet med tanke på relativt
STATENS FOLKHÄLSOINSTITUT
42
BEMÖTANDE AV VÅLDSUTSATTA KVINNOR SOM TILLHÖR DE NATIONELLA MINORITETERNA
små utbildningsgrupper. Svarsfrekvensen var dock något högre för utvärderingsenkäten
efter seminariet – 49 % och ännu något högre för enkäterna efter pilotutbildningarnas
första och andra dag. Det är viktigt att ha med sig när man läser och tolkar resultaten av
undersökningarna och utvärderingarna.
…men liknande tendenser i andra uppdrag
Det Folkhälsoinstitutet kan konstatera, är att liknande tendenser som återfinns i
regeringsuppdraget också framkommit i det andra regeringsuppdrag om nationella
minoriteters hälsosituation som Statens folkhälsoinstitut har genomfört under samma
tidsperiod. Det finns behov av ökad samordning och samverkan och myndigheter brister
i kunskap om nationella minoriteter (Statens folkhälsoinstitut, 2010). Att finna bättre
strukturer för samordning och samverkan och att skapa förutsättningar för långsiktighet
och kontinuerliga utbildningsinsatser anser Brå är framtida utmaningar i sin uppföljning
av regeringens handlingsplan om mäns våld mot kvinnor, hedersrelaterat våld och
förtryck samt våld i samkönade relationer (Brottsförebyggande rådet, 2010). Det liknar
de slutsatser som kan dras utifrån undersökningarna och utvärderingarna av föreliggande
regeringsuppdrag. Sammantaget anser Folkhälsoinstitutet att det finns samlade
tendenser som inte får förminskas.
Aktivitetsplanens tre delar
Om informationsfoldrarna
Informationsfoldrarna har som kan konstateras i de utvärderingar som har gjorts inom
regeringsuppdraget tagits väl emot och anses uppfylla syftet. De upplevs som
målgruppsanpassade, användbara och har ett lagom format för att snabbt kunna ta till sig
information om nationella minoriteter, kvinnofrid och bemötande. De fungerar väl som
intresseväckare, men behöver som de flesta informationsmaterial introduceras på ett bra
sätt för att locka till läsning. Exempel som inom uppdraget visat sig fruktbara är att
foldrarna delats ut i samband med utbildningar och föreläsningar eller delgivits via
personliga rekommendationer. Foldrarna kan också med fördel kompletteras med
fördjupande material. Några smärre justeringar skulle göra materialet ännu mer
informativt, se sista kapitlet med slutsatser och förslag.
Om pilotutbildningarna och seminariet
Utvärderingarna visar att innehållet i och formen för utbildningarna i sig har varit
värdefulla. Innehållet håller en lagom grundläggande nivå för en målgrupp som behöver
få baskunskap i ämnesområdet. De flesta kursdeltagare var också nöjda eller mycket
nöjda med både de fördjupade utbildningarna och seminariet.
Vissa kursdeltagare upplevde dock att de redan hade grundläggande kunskaper inom ett
eller flera områden som utbildningen innefattade. Behov av utbildning kan följaktligen
se olika ut mellan myndigheter och mellan regioner. Vissa regioner har väl fungerande
kvinnofridsnätverk och andra inte, vissa myndighetspersoner har en hög kunskapsnivå
om kvinnofrid tack vare nationella satsningar inom myndigheten, andra inte och så
vidare. Liknande slutsatser drar Sveriges Kommuner och Landsting i sin kartläggning av
STATENS FOLKHÄLSOINSTITUT
BEMÖTANDE AV VÅLDSUTSATTA KVINNOR SOM TILLHÖR DE NATIONELLA MINORITETERNA
43
kvinnofridsarbete i kommuner, landsting och regioner (Sveriges Kommuner och
Landsting, 2009). En lärdom som kan dras är att bättre målgruppsanpassa utbildningarna
vid en bredare liknande satsning och att finna minsta gemensamma nämnare mellan
kursdeltagarna för att utbildningen ska bli så relevant som möjligt.
En fråga som aktualiserades är hur förutsättningar kan skapas på central nivå för att
kvinnofridsnätverk och samverkan mellan myndigheter ska fungera väl. En central
faktor för att förbättra bemötandet av våldsutsatta kvinnor är fungerande samverkan
mellan myndigheter och mellan myndigheter och organisationer.
Ett sätt att gå vidare för att underlätta och stärka samverkan mellan myndigheter och
organisationer kan vara genom skräddarsydda gemensamma utbildningar och tillfällen
till möten för att ta fram gemensamma handlingsplaner. Att skapa gemensamma
plattformar och mötesplatser kring specifika frågor på både strategisk nivå och bland
praktiker är ett förslag utifrån erfarenheterna med utbildningarna. Den möjlighet som
skapades för samverkan och nätverkande över myndighets- och organisationsgränser
utgjorde enligt flera ett mervärde.
Paneldebatten med de nationella minoriteterna gjorde det bestående intrycket. Det är den
del av utbildningen där det enligt utvärderingarna är mest angeläget att säkerställa en
nationell spridning. Formen av en paneldebatt med representanter för de nationella
minoriteterna gjorde starka intryck på kursdeltagarna. Den historiska redogörelse för hur
myndigheter och majoritetsbefolkning behandlat och bemött nationella minoriteter och
personliga berättelser från närtid och nutid stimulerade till diskussioner och reflektioner.
Folkhälsoinstitutet är övertygad om att det genererade ett mervärde att representanter för
de nationella minoriteterna involverades i planeringen av utbildningssatsningarna och
aktivt medverkade under utbildningstillfällena. Att själva få berätta sin historia är av
vikt dels med tanke på just historiska och samtida erfarenheter, dels för att möjliggöra
delaktighet, möten och samverkan mellan myndighetspersoner och personer från de
nationella minoriteterna. Det skapar också utrymme för att minska fördomar och öka
den ömsesidiga tilliten både från myndighetspersoner och från personer som tillhör de
nationella minoriteterna.
I en framtida satsning kan speciellt fokus med fördel riktas mot de minoriteter som
befinner sig inom det geografiska området och fler myndigheter involveras i
utbildningssatsningen.
Exempel
på
myndigheter
är
Försäkringskassan,
Arbetsförmedlingen och Skatteverket. Utbildningsdelen om och med nationella
minoriteter på pilotutbildningarna kan vid en framtida satsning med fördel även utökas
med en del om den nya lagen om nationella minoriteter, SFS 2009:724.
Skillnaden mellan de fördjupade pilotutbildningarna och det nationella seminariet
upplevdes i utvärderingarna framförallt vara tiden och möjligheten till fördjupade
diskussioner och erfarenhetsutbyte. Utbildning i små grupper gav mer utrymme för
dialog i mindre grupper och fungerade i högre utsträckning som startpunkt för fortsatt
samverkan än i den större seminariegruppen. Utbildningens innehåll kunde också
fördjupas under pilotutbildningarna, vilket behövdes för att ge en tillräcklig grund att stå
på för de som inte hade grundläggande kunskaper sedan tidigare.
Om ekonomiskt stöd
STATENS FOLKHÄLSOINSTITUT
44
BEMÖTANDE AV VÅLDSUTSATTA KVINNOR SOM TILLHÖR DE NATIONELLA MINORITETERNA
Ekonomiskt stöd har fördelats till åtta olika insatser för att stärka de nationella
minoriteternas egen organisering för jämställdhet, kvinnofrid och samverkan. Insatserna
bedrivs av organisationer som representerar eller arbetar för nationella minoriteter.
Antalet sökande var få och olika tänkbara orsaker till det finns. Tidsaspekten är en trolig
faktor – hanläggningstiden för att kunna söka stöd var mycket kort. En annan trolig
orsak är att flera organisationer är ovana eller helt saknar kunskap om eller erfarenhet av
hur statligt finansierade projekt administrativt förväntas skötas. Att skriva ansökningar
och ekonomiskt redovisa på ett sätt som uppfyller kraven för att kunna söka medel från
statliga myndigheter kan vara ett hinder. Goda idéer finns, men det kan vara svårt att
foga in dessa i givna mallar. Att utbilda i hur man söker medel och skriver ansökningar
kan vara ett sätt att arbeta vidare med att stärka de nationella minoriteternas egen
organisering för att jobba vidare med frågorna.
Insatserna påbörjas under 2011 och ska delredovisas i augusti 2011 och slutrapporteras
senast i augusti 2012 och beskrivs mer utförligt i en bilaga till slutrapporten. Eftersom
insatserna precis har påbörjats, behöver insatserna följas upp och goda exempel spridas
vidare efter projekttiden slut. Resultaten bör delges relevanta aktörer för att på ett
långsiktigt sätt kunna arbeta vidare med frågorna.
Om samråd och samverkan
Förutsättningar för samverkan med ideella organisationer
Statens folkhälsoinstitut har som nämnts tidigare haft en ambition att samråda och
förankra aktivitetsplanens förslag löpande med representanter för de nationella
minoriteterna. I de fall Folkhälsoinstitutet har uppnått en dialog, har värdefulla
synpunkter förmedlats och erfarenhetsutbytet har fungerat väl. Folkhälsoinstitutet har
dock inte alltid fått svar på sina förfrågningar. Det kan ha olika orsaker. De många olika
grupperingar som finns och svårigheten att nå alla har nämnts. Representanter från den
romska minoriteten har bland annat informerat om att det bland romerna också finns
många med läs- och skrivsvårigheter och det kan ha försvårat möjlighet till exempelvis
e-postkontakt. Eftersom vi periodvis har fått svar via e-post har det dock i
referensgruppen till regeringsuppdraget sannolikt mer att göra med andra faktorer.
Oavsett anledningen till periodvis bristande kontakt i vårt fall, är det också en viktig
lärdom att ta med sig att mer vanliga kontaktvägar som e-post eller brev inte alltid
fungerar på grund av språkliga och/eller andra skäl. Erfarenheten är också att nyare
kontaktvägar som sociala medier ibland kan vara ett säkrare sätt att få kontakt än via epost.
På den workshop som hölls i februari i år med den externa referensgruppen, betonades
den obalans i resurser som är ett faktum när myndigheter sammankallar externa
referensgrupper. Myndighetsrepresentanter deltar på betald arbetstid, medan
organisationsrepresentanter i bästa fall får reseersättning och/eller ett arvode för sin
medverkan under möten. Det är en ojämlik fördelning som gör det svårt att samråda i
den utsträckning som organisationsrepresentanter och myndigheter med uppdrag att
samråda skulle behöva för att uppnå ett bra och förväntat resultat.
STATENS FOLKHÄLSOINSTITUT
BEMÖTANDE AV VÅLDSUTSATTA KVINNOR SOM TILLHÖR DE NATIONELLA MINORITETERNA
45
Samråd i samband med framtagning och genomförande av aktivitetsplanen och
samverkan med företrädare för de nationella minoriteterna i anslutning till
utbildningarna upplever Folkhälsoinstitutet ändå sammanfattningsvis överlag har
fungerat bra. Flera företrädare och frilansare som har representerat de nationella
minoriteterna har också uttryckt att man har upplevt kontakten med och bemötandet från
Statens folkhälsoinstitut på ett positivt sätt.
Samverkan med myndigheter
Samråd och samverkan med myndighetsrepresentanter på central nivå har varierat över
tid. Folkhälsoinstitutet har haft i uppdrag att samråda med många olika myndigheter
under uppdragets gång och beroende på vilken fas uppdraget har befunnit sig i, har olika
myndigheter varit mer eller mindre delaktiga i arbetet. Alla myndigheter som har
involverats i arbetet har samverkat i varierande grad under regeringsuppdragets
genomförande, men inte alltid i den utsträckning som efterfrågats för att kunna
genomföra aktivitetsplanen som tänkt. Det kan ha haft olika orsaker som har beskrivits
tidigare, exempelvis ändrade planer och förutsättningar på den egna myndigheten.
En lärdom att dra av utfallet är också att det behöver finnas tydliga riktlinjer om hur
mycket, på vilket sätt och med vilka personella och ekonomiska resurser samverkan
eller samråd ska ske inom olika uppdrag. Om omfattande handlingsplaner sjösätts utan
tydlig samordning över myndighetsgränserna, blir det svårt för respektive myndighet att
veta hur den ska prioritera medverkan i olika uppdrag. Särskilt tydligt blir det när många
uppdrag som tangerar varandra ämnesmässigt pågår samtidigt. Liknande slutsatser drar
Brå i sin slutredovisning av handlingsplanen med 56 regeringsuppdrag för att bekämpa
mäns våld mot kvinnor, hedersrelaterat våld och förtryck samt våld i samkönade
relationer. Brå konstaterar där att det behövs en bättre struktur för samordning av
nationella uppdrag (Brottsförebyggande rådet, 2010).
Om tidsaspekten
Tre år för ett uppdrag av denna art och drygt ett år för att genomföra den omfattande
aktivitetsplanen är kort tid. Det återkommer i alla utvärderingar från deltagare i
utbildningarna, referensgrupperna och Folkhälsoinstitutets egen analys av uppdraget. Att
arbeta med myndighetspersoners bemötande, kunskap om mäns våld mot kvinnor,
nationella minoriteter och den nya lagen som rör nationella minoriteter bör i
fortsättningen ligga inom ramen för löpande verksamhet och vara föremål för en mer
långsiktig utbildningsplan med regelbundet återkommande utbildningar.
Behov av långsiktighet
Behov av långsiktighet och en varaktig finansiering för att kunna fortsätta arbetet med
att implementera goda arbetssätt som har provats under tiden för uppdraget är också
något som Brå konstaterar gäller för hela handlingsplanen med 56 olika uppdrag för att
bekämpa mäns våld mot kvinnor, hedersrelaterat våld och förtryck samt våld i
samkönade relationer i sin slutredovisning (Brottsförebyggande rådet, 2010).
Utbildningsdelen i Statens folkhälsoinstituts aktivitetsplan föreslås ingå i basverksamhet
för berörda myndigheter, se förslag på utbildningsinsatser i nästa kapitel.
STATENS FOLKHÄLSOINSTITUT
46
BEMÖTANDE AV VÅLDSUTSATTA KVINNOR SOM TILLHÖR DE NATIONELLA MINORITETERNA
Folkhälsoinstitutet kan konstatera att arbetsgruppen för regeringsuppdraget under de tre
år som uppdraget har omfattat, har etablerat goda relationer och användbara kontaktnät
bland såväl myndigheter som nationella minoriteter som med fördel kan byggas vidare
på för framtida satsningar.
STATENS FOLKHÄLSOINSTITUT
BEMÖTANDE AV VÅLDSUTSATTA KVINNOR SOM TILLHÖR DE NATIONELLA MINORITETERNA
47
Slutsatser och förslag
Analysen av studierna i första fasen av regeringsuppdraget visade bland annat på behov
av mer kunskaper om nationella minoriteter, våldets mekanismer och bemötande. Att på
olika sätt stödja och öka samverkan mellan myndigheter och mellan myndigheter och
ideella organisationer som berörs när kvinnor utsätts för våld i nära relationer är också
något som enligt studierna är en förutsättning för att förbättra bemötande av våldsutsatta
kvinnor. De största behoven av fortbildning på en grundläggande nivå fanns enligt
studierna bland personal inom socialtjänst, hälso- och sjukvård och polis.
aktivitetsplanen planerade Statens folkhälsoinstitut därför ett antal insatser för personal
inom dessa myndigheter som kommer i kontakt med våldsutsatta kvinnor.
Regeringsuppdraget har genererat kunskaper och erfarenheter som ligger till grund för
slutsatser och förslag på fortsatt arbete. Statens folkhälsoinstitut har också tidigare
genomfört regeringsuppdraget att kartlägga hälsan hos nationella minoriteter (Statens
folkhälsoinstitut, 2010). Förslag på framtida insatser från det uppdraget överensstämmer
delvis med slutsatser i denna slutrapport. Vi kan också se en tydlig koppling till
slutsatser som dragits i Brå slutredovisning av regeringens handlingsplan om mäns våld
mot kvinnor, hedersrelaterat våld och förtryck samt våld i samkönade relationer
(Brottsförebyggande rådet, 2010).
Fortsatt spridning av informationsfoldrar
Foldrarna är enligt utvärderingarna inom uppdraget bra och användbara till form och
innehåll och behöver spridas till fler. De tjänade sitt syfte som ögonöppnare och att
stimulera till fortsatt diskussion om myndighetspersoners bemötande av våldsutsatta
kvinnor som tillhör de nationella minoriteterna. För att göra foldrarna ännu bättre kan
ytterligare hänvisningar till lagtext läggas till för att stärka budskapen i foldrarna.
Statens folkhälsoinstitut uppdaterar foldrarna med ytterligare lagtext och lägger till
några kontaktuppgifter som saknas enligt förslag från referensgrupperna.
Förslag 1 – nytryck och spridning av informationsfoldrar
Eftersom alla exemplar av foldern till Socialtjänsten har beställts och foldrarna enligt
utvärderingarna generellt bör spridas bredare, föreslås nytryck av foldern. Framtagandet
av en mer långsiktig kommunikationsplan för kontinuerlig spridning av foldrarna till fler
inom målgrupperna föreslås också. Uppskattad kostnad ca 100 000 kronor.
Exempel på när foldrarna kan användas är vid Socialstyrelsens konferensserie som
planeras 2011 när handboken till allmänna råd om våldsutsatta kvinnor ska lanseras,
Länsstyrelsen i Stockholms utbildningsinsatser, Polisens grund- och vidareutbildningar.
Statens folkhälsoinstitut har dessutom nätverk inom hälso- och sjukvården som kan
nyttjas för att sprida foldrarna vidare.
STATENS FOLKHÄLSOINSTITUT
48
BEMÖTANDE AV VÅLDSUTSATTA KVINNOR SOM TILLHÖR DE NATIONELLA MINORITETERNA
Mer kunskap om nationella minoriteter behövs
Erfarenheterna från regeringsuppdraget säger att kunskapsnivån om nationella
minoriteter och nationella minoriteters rättigheter generellt behöver höjas i samhället
och att långsiktiga strategier behövs för att förmedla och bibehålla dessa kunskaper.
Majoriteten av de som svarade på utvärderingen efter det nationella seminariet ansåg att
myndighetspersoner behöver få mer utbildning om nationella minoriteters rättigheter
och liknande resultat framkom i utvärderingarna efter pilotutbildningarna. I en
förlängning skulle det även vara angeläget att utbilda personal på fler myndigheter som
också kan sägas vara viktiga i samband med utsatta kvinnors situation. Exempel på
sådana myndigheter är Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen och Skatteverket.
I planering och genomförande av utbildningar är det angeläget att representanter från de
nationella minoriteterna deltar. Folkhälsoinstitutet har goda erfarenheter av att
representanterna berättar sin historia och sina erfarenheter och att tid och utrymme ges
till dialog mellan minoritetsrepresentanter och kursdeltagare. En positiv förebild som
också nämndes under workshopen med den externa referensgruppen är Norrbottens läns
landstings Kulturdivision (som tillhör ett förvaltningsområde). De har utbildat hela sin
personal om nationella minoriteter.
Förslag 2 – generella utbildningssatsningar om och med nationella
minoriteter
Lämplig myndighet föreslås få i uppgift att utforma utbildningar om nationella
minoriteters historia i Sverige, aktuell situation och kultur för myndighetspersonal på
alla nivåer. Skapandet av utbildningarna föreslås ske i samverkan med representanter för
de nationella minoriteterna. I ett första skede föreslår Folkhälsoinstitutet att en sådan
utbildningssatsning sker i förvaltningsområden för nationella minoriteter för de aktuella
målgrupperna i detta regeringsuppdrag – polis, socialtjänst och hälso- och sjukvård. På
sikt föreslås utbildningen genomföras även på nationell nivå och för fler myndigheter.
Förslag 3 – kunskap om nationella minoriteter involveras i andra
utbildningar om bemötande och kvinnofrid
Utbildningar i kvinnofrid och bemötande behöver också fortlöpande hållas. Utbildningar
om dessa ämnesområden anordnas fortsatt bland annat av Nationellt Centrum för
Kvinnofrid, Polisen och Åklagarmyndigheten (Brottsförebyggande rådet, 2010). Ett
förslag är att uppgifter om nationella minoriteter inlemmas i dessa utbildningar. Man
kan där både använda sig av de foldrar som Statens folkhälsoinstitut tagit fram och av de
erfarenheter och kontaktnät som pilotutbildningarna resulterat i. Statens folkhälsoinstitut
föreslår att ansvaret för att så görs, lämpligen läggs på den myndighet som ansvarar för
utbildningen.
Organisationers insatser för jämställdhet, kvinnofrid och
samverkan
STATENS FOLKHÄLSOINSTITUT
BEMÖTANDE AV VÅLDSUTSATTA KVINNOR SOM TILLHÖR DE NATIONELLA MINORITETERNA
49
Ekonomiskt stöd delades ut vid årsskiftet 2010-2011 till åtta olika projekt för att stärka
de nationella minoriteternas egen organisering för jämställdhet, kvinnofrid och
samverkan. Projekten bedrivs av organisationer som representerar eller arbetar för
nationella minoriteter. De har nyligen påbörjats och några slutsatser om utfallet kan
därför ännu inte dras.
Statens folkhälsoinstitut ska i oktober 2011 och 2012 rapportera hur myndigheten har
följt och analyserat den egna verksamheten utifrån det minoritetspolitiska målet. Inom
ramen för den rapporteringen kommer arbetet inom projekten som har beviljats
ekonomiskt stöd att beskrivas närmare. För att kunna följa upp arbetet i projekten, har
institutet begärt att från organisationerna få en avrapportering i augusti 2011 och 2012.
Inför dessa avrapporteringar planerar Statens folkhälsoinstitut också att samla
organisationerna för utbyte av erfarenheter och att sammanställa och sprida goda
exempel från projekten.
En erfarenhet från utvärderingen av utdelningen av det ekonomiska stödet, är att få
organisationer sökte stöd. Det finns relativt många organisationer som tillhör
målgruppen för utlysningen, men som av olika skäl kan ha avstått från att söka stöd.
Tänkbara anledningar kan vara att de inte fått kännedom om utlysningen, de kan ha haft
liten eller ingen erfarenhet av att söka ekonomiskt stöd eller de kan ha saknat resurser
för att kunna skriva ansökningar och/eller hantera myndigheters krav på administrativa
rutiner för att följa upp projekt. Organisationerna kan däremot ha haft goda idéer och
god kunskap om vad som behöver göras.
En reflektion är att myndigheter som lyser ut medel kan behöva se över sina rutiner,
krav och stödprocesser kring utlysning och återrapportering av hur det ekonomiska
stödet har använts. Syftet med det skulle vara att säkerställa att det finns förutsättningar
för att på bästa sätt nå ut till önskade målgrupper och att stödja ovana sökande i
ansöknings- och projektgenomförandeprocesser.
Samverkan
Samverkan i regeringsuppdraget har varierat över tid. Samverkan har i stort sett fungerat
bra med representanter för de nationella minoriteterna, men en reflektion är att
ekonomiska och kommunikationsmässiga förutsättningar för samverkan behöver
beaktas.
Samverkan med myndigheter har varierat mer och under delar av regeringsuppdraget
har inbjudan till samverkan med vissa myndigheter inte besvarats. En slutsats är att
tydligare riktlinjer kan behövas till myndigheter om i vilken omfattning och på vilket
sätt samverkan bör ske i relation till genomförande av regeringsuppdrag. En tydligare
central samordning när många olika myndigheter får uppdrag inom liknande
ämnesområden skapar bättre förutsättningar. En liknande slutsats drar Brå i sin
uppföljning av regeringens handlingsplan om mäns våld mot kvinnor, hedersrelaterat
våld och förtryck samt våld i samkönade relationer (Brottsförebyggande rådet, 2010).
Folkhälsoinstitutets erfarenhet är att utbildningarna inom regeringsuppdraget förstärkte
eller utökade befintliga nätverk mellan deltagande myndigheter, ideella organisationer
och nationella minoriteter och också startade nya nätverk. Avstånd och eventuella
STATENS FOLKHÄLSOINSTITUT
50
BEMÖTANDE AV VÅLDSUTSATTA KVINNOR SOM TILLHÖR DE NATIONELLA MINORITETERNA
fördomar mellan medverkande minskade, vilket underlättar kontakt åt båda håll i
framtiden.
Vid sidan av mer kunskap om nationella minoriteter, nämns också i utvärderingarna
välfungerande kontaktvägar och samverkan mellan de olika instanser en våldsutsatt
kvinna möter som det mest centrala för att uppnå upplevelsen av ett gott bemötande.
Samverkansformer behöver utvecklas och myndigheter behöver på ett strukturerat sätt
samverka på alla nivåer och arbeta över myndighetsgränser och tillsammans med lokala
och regionala organisationer för att säkerställa gott bemötande av våldsutsatta kvinnor.
Liknande slutsatser framkommer i Sveriges Kommuner och Landstings kartläggning av
kvinnofridsarbetet i kommuner, landsting och regioner. De tre framgångsfaktorer för
kvinnofridsarbete som nämns där är:
1. Att kvinnofridsarbete sker i samverkan med andra myndigheter och
organisationer
2. Att arbetet sker i ordinarie verksamhet
3. Att verksamheten har en handlingsplan för kvinnofridsarbetet(Sveriges
Kommuner och Landsting, 2009)
I många delar av landet finns redan lokala och regionala kvinnofridsnätverk som bland
annat har som målsättning att öka samverkan. Vissa regioner saknar dock nätverk och en
del nätverk kan behöva utvecklas. Enligt Sveriges Kommuner och Landstings
kartläggning har andelen kommuner och landsting med särskilda handlingsplaner för
våldsutsatta kvinnor också ökat de senaste åren, vilket är positivt, men flera saknar ännu
handlingsplaner (Sveriges Kommuner och Landsting, 2009). I regeringens
handlingsplan om mäns våld mot kvinnor, hedersrelaterat våld och förtryck samt våld i
samkönade relationer fanns åtgärder som syftar till att stödja ökad samverkan för
kvinnofrid. Dels skulle länsstyrelserna ta initiativ till att på olika sätt stödja
samordningen i länet, dels utlystes ekonomiskt stöd till utveckling av lokal samverkan
för kvinnofrid i kommuner. Utvärderingen som Brå har gjort visar att flera lovvärda
initiativ har tagits (Brottsförebyggande rådet, 2010). Lokala och regionala skillnader
kvarstår dock.
Folkhälsa och nationella minoriteter
Resultaten från kartläggningen om nationella minoriteternas hälsosituation som
genomfördes av Folkhälsoinstitutet visade att nationella minoriteter är en heterogen
grupp som lever under olika förhållanden med sinsemellan specifika hälsobehov. Detta
förhållande bör beaktas vid utformningen och genomförandet av folkhälsoinsatser
riktade till nationella minoriteter. För ett lyckat folkhälsoarbete är samverkan mellan
nationella minoriteter och berörda aktörer (kommuner, landsting, ideella sektorn,
berörda myndigheter) centralt. För att främja hälsa och förebygga ohälsa hos nationella
minoriteter krävs samlade åtgärder och samverkan mellan aktörer på olika nivåer i
samhället.
Statens folkhälsoinstitut föreslog i slutrapporteringen av regeringsuppdraget som
handlade om att undersöka hälsosituationen bland Sveriges nationella minoriteter att
hälsokommunikatörer utbildas inom samtliga minoriteter i samarbete med Sveriges
Kommuner och Landsting (SKL). En tänkt uppgift för hälsokommunikatörerna är att de
STATENS FOLKHÄLSOINSTITUT
BEMÖTANDE AV VÅLDSUTSATTA KVINNOR SOM TILLHÖR DE NATIONELLA MINORITETERNA
51
ska kunna fungera som brobyggare mellan myndigheter och nationella minoriteter i
frågor som rör hälsa, kultur, historia, levnadsvanor, livsvillkor. Studien i första fasen av
regeringsuppdraget om myndigheters bemötande av våldsutsatta kvinnor som tillhör de
nationella minoriteterna visar också att mer kunskap om våld mot kvinnor behövs.
Förslag 4 – hälsokommunikatörers utbildning utökas med kunskap om
våldets mekanismer
Ett förslag är därför att den tänkta utbildningen för hälsokommunikatörer som föreslås i
regeringsuppdraget att undersöka hälsosituationen bland Sveriges nationella minoriteter
också inkluderar kunskap om våldets mekanismer och våldets inverkan på kvinnors
hälsa. Utbildningen kan med fördel också innehålla inslag om förebyggande metoder ur
ett folkhälsoperspektiv.
STATENS FOLKHÄLSOINSTITUT
52
BEMÖTANDE AV VÅLDSUTSATTA KVINNOR SOM TILLHÖR DE NATIONELLA MINORITETERNA
Referenser
Brottsförebyggande rådet. (2009). Våld mot kvinnor och män i nära relationer: Våldets
karaktär och offrens erfarenheter av kontakter med rättsväsendet. Rapport
2009:12. Stockholm: Brottsförebyggande rådet.
Brottsförebyggande rådet. (2010). Mäns våld mot kvinnor, hedersrelaterat våld och
förtryck samt våld i samkönade relationer. Slutredovisning av ett
regeringsuppdrag (Rapport nr. 2010:18). Stockholm: Brottsförebyggande
rådet.
Dalhgren, L., Emmelin, M., & Winqvist, A. (2007). Qualitative methodology for
international public health. Umeå: Umeå universitet.
Graneheim, U. H., & Lundman, B. (2004). Qualitative content analysis in nursing
research: concepts, procedures and measures to achieve trustworthiness. Nurse
Education Today, Feb; 24(2), 105–112.
Hassler, S. (2005). The health conditions in the Sami population of Sweden 1961-2002.
Causes of death and incidences of cancer and cardiovascular diseases.
Doctoral thesis, Umeå University, Umeå.
Ombudsmannen mot etnisk diskriminering (DO). (2008). Diskriminering av nationella
minoriteter inom utbildningsväsendet (DO:s rapportserie nr. 2008:2).
Stockholm: Ombudsmannen mot etnisk diskriminering (DO).
Regeringens proposition 1998/99:143. Nationella minoriteter i Sverige. Stockholm:
Regeringen.
Regeringens proposition 2007/08:110. En förnyad folkhälsopolitik. Stockholm:
Regeringen.
Regeringens proposition 2008/2009:158. Från erkännande till egenmakt. Stockholm:
Regeringen.
SFS 2009:724. Lag (2009:724) om nationella minoriteter och minoritetsspråk
Stockholm: Regeringen.
Sjölander, P. (2010). Samernas hälsa och livssituation. I C. Björngren Cuadra (Red.),
Omvårdnad i mångkulturella rum: Frågor om kultur, etik och reflektion. Lund:
Studentlitteratur.
SOU 1997:192. Steg mot en minoritetspolitik - Europarådets konvention om historiska
minoritetsspråk. Stockholm: Fritzes.
SOU 1997:193. Steg mot en minoritetspolitik: Europarådets konvention för skydd av
nationella minoriteter. Stockholm: Fritzes.
SOU 2010:55. Romers rätt – En strategi för romer i Sverige Stockholm: Fritzes.
Statens folkhälsoinstitut. (2009). Hälsa på lika villkor 2009. Hämtad 2011-03-24, från
http://www.fhi.se/Statistik-uppfoljning/Nationellafolkhalsoenkaten/Rapporter/Rapporter/
Statens folkhälsoinstitut. (2010). Hur mår Sveriges nationella minoriteter?
Kartläggning av hälsosituationen bland de nationella minoriteterna samt
förslag till förebyggande och hälsofrämjande åtgärder. Hämtad 2011-03-22
från
http://www.fhi.se/Documents/Om-oss/redovisade
uppdrag/2010/Aterrapportering_regeringsuppdrag_nationella_minoriteters_hal
sa.pdf
STATENS FOLKHÄLSOINSTITUT
BEMÖTANDE AV VÅLDSUTSATTA KVINNOR SOM TILLHÖR DE NATIONELLA MINORITETERNA
53
Sveriges Kommuner och Landsting. (2009). Utveckling pågår – En kartläggning av
Kvinnofridsarbetet i kommuner, landsting och regioner. Stockholm: Sveriges
Kommuner och Landsting.
Södra Lapplands Forskningsenhet. (2009). Samernas hälsosituation i Sverige – en
kunskapsöversikt. Vilhelmina: Sametinget.
United Nations. (1993). Declaration on the Elimination of Violence against Women.
Hämtad
2011-03-24,
från
http://www.unhchr.ch/huridocda/huridoca.nsf/%28Symbol%29/A.RES.48.104.
En
STATENS FOLKHÄLSOINSTITUT
54
BEMÖTANDE AV VÅLDSUTSATTA KVINNOR SOM TILLHÖR DE NATIONELLA MINORITETERNA
Tack till
Den externa referensgruppen i första fasen av regeringsuppdraget tackas särskilt i
delredovisningen, se bilaga 1.
För medverkan i referensgruppen under andra fasen av regeringsuppdraget vill
arbetsgruppen tacka Martin Permén på Rikspolisstyrelsen, Gunno Gunnmo från
Delegationen för romska frågor, Åsa Frostfeldt på Sveriges Kommuner och Landsting,
Lotta Nilsson på Socialstyrelsen, Karen Austen på Ungdomsstyrelsen, Ellacarin Blind
från Svenska Samernas Riksförbund, Maja Mella från Svenska Tornedalingars
Riksförbund-Tornionlaaksolaiset, Anneli Ylijärvi från sverigefinska kvinnojouren
Piilopirtti (deltog också i paneldebatten), Sonja Millon från föreningen Roma nation,
Rosita Grönfors från Romska kvinnojouren, Ulla Kullenberg från judiska församlingen i
Stockholm och Yael Fried från Judiska Museet i Stockholm (deltog också i
paneldebatten). Klas Hyllander från Män för jämställdhet samt Kerstin Kristensen från
Utvecklingscentrum Dubbelt Utsatt.
Dessa personer har också aktivt medverkat som bollplank, föreläsare och/eller deltagare
vid utbildningarna under andra fasen: Ewa-Christina W Sandgren, moderator från
GenusAkuten, Lina Ploug från Nationellt centrum för kvinnofrid, Astri Brandell Eklund
och Sara Paulsson från Statens folkhälsoinstitut, Denise Cresso och Evy Skager från
Bräcke Diakoni, Tanya Hagert och Kati Dimiter-Taikon (romska deltagare i
paneldebatt), Mona Mörtlund och Christina Hedström (tornedalska deltagare i
paneldebatt), Victoria Harnesk (samisk deltagare i paneldebatt), Sandra Rosén från
Polisen i Jämtlands län, Eva Sjöstrand som är kvinnofridssamordnare i Östersunds
kommun och Eva-Karin Envall som har varit projektledare för Riskbruksprojektet och
är utbildad barnmorska.
STATENS FOLKHÄLSOINSTITUT
BEMÖTANDE AV VÅLDSUTSATTA KVINNOR SOM TILLHÖR DE NATIONELLA MINORITETERNA
55
Bilagor
Bilaga 1 – Bemötande av våldsutsatta kvinnor som tillhör de
nationella minoriteterna – Delredovisning. Rapport A 2010:06
Bilaga 2 – Intryck, avtryck – framtidstro. Bemötande av
våldsutsatta kvinnor från de nationella minoriteterna. Till
Socialtjänsten
Bilaga 3 - Intryck, avtryck – framtidstro. Bemötande av
våldsutsatta kvinnor från de nationella minoriteterna. Till
Polisen
Bilaga 4 – Intryck, avtryck – framtidstro. Bemötande av
våldsutsatta kvinnor från de nationella minoriteterna. Till
Hälso- och sjukvården
Bilaga 5 – Dokumentation från workshop med organisationer
som har beviljats ekonomiskt stöd
STATENS FOLKHÄLSOINSTITUT
REGERINGSUPPDRAG VERK 2008/332
Bemötande av våldsutsatta
kvinnor som tillhör de
nationella minoriteterna
- Delredovisning
www.fhi.se
A 2010:06
© STATENS FOLKHÄLSOINSTITUT A 2010:06
ISSN: 1653-0802
ISBN: 978-91-7257-695-7
REDAKTÖR: ROSI HOFFER
BEMÖTANDE AV VÅLDSUTSATTA KVINNOR SOM TILLHÖR DE NATIONELLA MINORITETERNA
3
Innehåll
FÖRORD ......................................................................................................... 5
SAMMANFATTNING ............................................................................................ 6
SUMMARY ....................................................................................................... 8
Treatment of abused women from the national minorities - Partial account .................. 8
INLEDNING .....................................................................................................10
Syfte ............................................................................................................11
Definitioner ...................................................................................................11
Metod...........................................................................................................12
Enkätstudien .............................................................................................. 12
Intervjustudien med våldsutsatta kvinnor ........................................................... 14
Etnicitet och hälsa ..........................................................................................16
Intersektionalitet- att synliggöra maktordningar ................................................... 16
De fem nationella minoriteterna.........................................................................17
Tornedalingar ............................................................................................. 17
Sverigefinnar .............................................................................................. 18
Samer- en ursprungsbefolkning ........................................................................ 20
Romer ...................................................................................................... 22
Judar ....................................................................................................... 23
DEL 1. ENKÄTEN TILL MYNDIGHETER ....................................................................27
Urval och svarsfrekvens....................................................................................27
Upplägg av enkätredovisningen ..........................................................................27
Vilka besvarade enkäten? ............................................................................... 28
Resultat av enkäten.........................................................................................30
Förebyggande arbete .................................................................................... 30
Ett fåtal handlingsplaner ............................................................................... 30
Att söka stöd- utmärker sig de nationella minoriteterna? ........................................ 32
Att göra skillnad eller behandla lika.................................................................. 33
Framtiden för det etniska mångfaldsarbetet........................................................ 37
Sammanfattande slutsatser av enkätstudien .........................................................40
DEL 2. VÅLDSUTSATTA KVINNORS ERFARENHETER AV BEMÖTANDE FRÅN MYNDIGHETER ....41
Upplägg av intervjuredovisningen .......................................................................41
Presentation av informanterna ........................................................................ 41
STATENS FOLKHÄLSOINSTITUT
BEMÖTANDE AV VÅLDSUTSATTA KVINNOR SOM TILLHÖR DE NATIONELLA MINORITETERNA
4
Redovisning av intervjustudiens resultat ..............................................................41
Bemötande – en fråga om respekt och tillit ......................................................... 41
Socialtjänsten: Skapa förnyat förtroende genom större empati och professionalitet........ 42
Polisen och rättsväsendet: Öka trovärdighet och skaffa kunskaper om våldets mekanismer 44
Hälso- och sjukvården: Våga fråga, dokumentera och ta det lugnt.............................. 45
Skolan: Motverka fördomar............................................................................. 46
De ideella kvinnojourerna: En uppskattad resurs ................................................... 47
Likheter och skillnader mellan grupperna .............................................................48
Fel kön, fel språk, fel krav ............................................................................. 48
Romer ...................................................................................................... 49
Samer....................................................................................................... 50
Sverigefinnar, tornedalingar och judar............................................................... 50
Reflektion över materialet ................................................................................51
Sammanfattande slutsatser av intervjustudien ......................................................52
NÄSTA STEG ...................................................................................................54
Fas två i samverkan med minoriteternas organisationer .......................................... 54
Konkreta förslag – utbildning, stöd och samverkan................................................. 54
REFERENSER...................................................................................................56
TACK TILL......................................................................................................61
BILAGA 1 – ENKÄT ............................................................................................62
STATENS FOLKHÄLSOINSTITUT
BEMÖTANDE AV VÅLDSUTSATTA KVINNOR SOM TILLHÖR DE NATIONELLA MINORITETERNA
5
Förord
Alla människor har rätt till ett jämlikt och professionellt bemötande av
myndighetspersoner. Kvinnor som har blivit utsatta för våld i en nära relation ska
oberoende av etnisk tillhörighet få det stöd som de behöver. Förekomsten av mäns våld
mot kvinnor är ett betydande folkhälsoproblem som får förödande effekter på främst den
individuella hälsan men också på ett samhällsekonomiskt plan.
Regeringen har i uppdraget ”Bemötande av våldsutsatta kvinnor som tillhör de
nationella minoriteterna” gett Statens folkhälsoinstitut i uppgift att undersöka vilken
kunskap och beredskap det finns hos svenska myndigheter i mötet med våldsutsatta
kvinnor som tillhör de nationella minoriteterna tornedalingar, judar, samer, sverigefinnar
och romer. Denna delrapport bygger dels på en enkätstudie för myndighetspersoner, dels
på en intervjustudie med 24 våldsutsatta kvinnor. Resultaten visar på brister hos bland
annat socialtjänsterna, hälso- och sjukvården samt polisen när det kommer till kunskaper
om våldets mekanismer. Det har också framkommit att det finns kunskapsbrister
gällande vilka som tillhör de nationella minoriteterna och hur deras behov av stöd ser ut.
Det finns dock ingenting som tydligt visar på att våld i nära relationer skulle förekomma
oftare i de nationella minoritetsgrupperna.
Regeringen har gett Statens folkhälsoinstitut i uppgift att även formulera en åtgärdsplan
och verkställa en rad aktiviteter i syfte att öka kunskaperna om mäns våld mot kvinnor,
bemötandefrågor och nationella minoriteters skilda livsvillkor och förutsättningar. Detta
arbete pågår i samverkan med företrädare för de nationella minoriteterna under hela
2010. Regeringsuppdraget kommer att slutredovisas 2011-03-31.
Delrapporten har planerats och genomförts av Rosi Hoffer, utredare vid Statens
folkhälsoinstitut. Övriga medverkande i rapportprocessen presenteras på sidan 61.
Östersund, maj 2010
Sarah Wamala
Generaldirektör
STATENS FOLKHÄLSOINSTITUT
BEMÖTANDE AV VÅLDSUTSATTA KVINNOR SOM TILLHÖR DE NATIONELLA MINORITETERNA
6
Sammanfattning
Regeringsuppdragets syfte har varit att undersöka hur våldutsatta kvinnor som tillhör
nationella minoriteter bemöts och stöds av offentliga myndigheter. De nationella
minoriteterna består av judar, sverigefinnar, tornedalingar, romer och samer. Grupperna
varierar både till antal, medlemmar, regional spridning, historia och modersmål. Det
som är gemensamt är dock att deras nationella minoritetsstatus är relativt okänd i
Sverige. Samtliga grupper har rötter i Sverige sedan många hundra år tillbaka men trots
detta finns fortfarande fördomsfulla bilder och negativa attityder kring flera av
grupperna. För att kunna besvara regeringsuppdraget om bemötande och stöd, har
Statens folkhälsoinstitut genomfört två studier under 2009, dels en enkätstudie till
myndigheter som kommer i kontakt med våldsutsatta kvinnor i allmänhet, dels en
intervjustudie av 24 våldsutsatta kvinnor som tillhör de nationella minoriteterna.
Resultaten av dessa två studier ligger till grund för ett förslag till åtgärder som ska
påbörjas i samarbete med företrädare för de nationella minoritetsorganisationerna under
våren 2010.
Enkätstudie till myndigheter
De organisationer som fick enkäten var polisen, socialtjänsten, rättsväsendet, hälso- och
sjukvården och skolan. Enkäten var riktad till dem som kommer i kontakt med
våldsutsatta kvinnor eller har ansvar för kvinnofridsverksamheter (t.ex. Socialnämndens
ordförande), och syftade till att se om de anser att det bör finnas särskilda
handlingsplaner, rutiner eller åtgärder för kvinnor som tillhör nationella minoriteter,
eller om man i stället bör stärka det generella kvinnofridsarbetet. Svarsfrekvensen för
enkäten var låg; endast 39 procent valde att svara. Resultatet visar att det inte finns
specifika handlingsplaner för att möta våldsutsatta kvinnor tillhörande de nationella
minoriteterna. Myndighetspersonerna pekar på svårigheter att avgöra om en kvinna
tillhör en viss minoritet eller inte om hon inte uppger detta själv. Andra menar att de
riktlinjer som finns inkluderar alla kvinnor och att man redan ser till individuella behov.
Vissa myndighetspersoner önskar mer kunskaper om etnisk mångfald i arbetet och
många tillfrågade anser att samverkan (mellan myndigheter och organisationer) är en
framgångsfaktor och viktig förebyggande aspekt i arbetet med mäns våld mot kvinnor.
Bemötandefrågor ses som ett mycket centralt utvecklingsområde. Problem som upplevts
inom handläggningen gäller ofta tolken, där det framgår att den våldsutövande mannen
eller annan familjemedlem inte bör tolka åt kvinnan. Utifrån materialet går det att dra
slutsatsen att myndigheterna behöver mer kunskaper om mäns våld mot kvinnor
generellt (även kopplat till etnisk mångfald) och inte i huvudsak relaterat till kvinnor
tillhörande de nationella minoriteterna.
Intervjuer med våldsutsatta kvinnor
Det genomfördes 24 djupinterjuver med våldutsatta kvinnor som tillhör de nationella
minoriteterna. Den judiska gruppen är inte representerad i urvalet och finns därför inte
representerad analysen. Intervjustudiens viktigaste resultat är att de problem som
kvinnor tillhörande de nationella minoriteterna upplever i form av bemötande från
myndighetspersoner i stort verkar stämma med kritik från kvinnor som tillhör
majoritetsbefolkningen. Det finns stora variationer i upplevelserna gällande möten med
myndighetspersoner, och ibland beskrivs mötet med enskilda handläggare och annan
STATENS FOLKHÄLSOINSTITUT
BEMÖTANDE AV VÅLDSUTSATTA KVINNOR SOM TILLHÖR DE NATIONELLA MINORITETERNA
7
personal som mycket positivt. Kvinnojourerna är den instans som fått mest beröm av de
våldutsatta kvinnorna i den här studien. Det som visade sig vara gemensamt mellan
grupperna är kritiken mot socialtjänstens kunskaper om kvinnofrid och brister i
bemötande. Betydelsen av att få använda sitt språk i olika typer av konsultation och
möten med myndigheter beskrivs av intervjupersonerna som mycket viktigt för samtliga
grupper. Några av de intervjuade romska och samiska kvinnorna berättade under
intervjuerna om direkt fördomsfulla attityder och uttalanden mot minoritetsgrupperna
från handläggare inom socialtjänst och polis/rättsväsende. För dessa två grupper finns
även en ständigt närvarande historisk erfarenhet av diskriminering från olika
myndighetsutövare som påverkar inställningen till svenska myndigheter och
majoritetsbefolkningen. En dryg majoritet av de intervjuade kvinnorna ansåg att deras
generella intryck av myndighetsstödet var övergripande negativt.
Förslag på utbildning, samverkan, information och stöd
För att nå en förbättring i framtiden föreslår Statens folkhälsoinstitut bland annat
följande fyra utvecklingsområden:
-
-
utbildning till bland annat socialtjänstens personal om mäns våld mot kvinnor
och frågor kring bemötande
samverkan mellan myndigheter, det civila samhället och företrädare för de
nationella minoriteternas organisationer för att uppnå kunskap om etnisk
mångfald och minoriteters livsvillkor i Sverige
informationsinsatser för att synliggöra de nationella minoriteterna och deras rätt
till språk och kultur enligt ramkonventionen
upprättandet av stödlinjer för våldsutsatta kvinnor som tillhör de romska och
samiska grupperna.
STATENS FOLKHÄLSOINSTITUT
BEMÖTANDE AV VÅLDSUTSATTA KVINNOR SOM TILLHÖR DE NATIONELLA MINORITETERNA
8
Summary
Treatment of abused women from the national minorities Partial account
The purpose of this government assignment is to investigate how physically abused
women from national minority groups are treated and supported by authorities. The
national minorities in Sweden are Jews, Roma, Sami, Swedish Finns and Tornedalers.
The groups vary in terms of size, regional distribution, history and mother tongue, but
are united by the fact that their status as a national minority is relatively unknown in
Sweden. All of the groups have been present in Sweden for several centuries, but despite
this fact, prejudice and negative attitudes towards these groups remain. The National
Public Health Institute conducted two studies during 2009 with the purpose of
evaluating the treatment and support given to these women. A questionnaire was sent to
authorities that encounter abused women in their work, and an interview study was
performed using a sample of 24 abused women from the five minority groups. The
results of these two studies will serve as a foundation for proposed measures to be
undertaken during the spring of 2010 in collaboration with representatives of the
national minority organisations.
A questionnaire for authorities
The authorities (and also municipalities, health and medical services) used for the
questionnaire were the Police, Social Services, Health and Medical Care and Schools.
The purpose of the questionnaire was to establish whether those who encounter abused
women in their work, or those responsible for issues of gender-based violence (like the
Chairman of the Social Welfare service) believe that there ought to be special
programmes in place for action, routines or measures undertaken on behalf of women
from the national minority groups, or if general efforts for gender equality ought to be
reinforced instead. The response rate of the questionnaire was low, with only 39 percent
choosing to answer. The answers soon revealed that there was no specific programme in
place for action when encountering abused women from the minority groups. Some of
the authorities’ representatives said that in general, they wouldn’t know that somebody
belonged to a minority group unless the person in question mentioned it herself. Others
said that the existing guidelines cover all women, and that individual needs are already
considered as a part of normal procedures. There is also a felt need for more knowledge
about ethnical diversity in work, and many respondents believed that cooperation
(between authorities and organisations) could be a successful and important factor for
prevention of gender-based violence. Treatment-related issues are considered an
essential area of development. Problems within the official administration often concern
interpreters, where it is pointed out that any interpretation on behalf of the woman
involved should be performed by somebody other than the person abusing the woman,
and also not by another member of her family. Taking this material into account, it can
be established that the authorities need more information about gender-based violence in
STATENS FOLKHÄLSOINSTITUT
BEMÖTANDE AV VÅLDSUTSATTA KVINNOR SOM TILLHÖR DE NATIONELLA MINORITETERNA
9
general (as well as in connection with issues of ethnic diversity), and not primarily in
relation to the national minorities.
Conducted interviews
24 in-depth interviews were conducted with abused women from all the different
minority groups. The Jewish group is not representative in the selection, and is not
directly represented in the interpretation and analysis. The most important result from
the study is that the perceived negative treatment of women from the minority groups is
similar to that expressed in complaints made by women in general. There are great
variations in their feelings about encounters with people in authority. Sometimes,
meetings with particular administrators or other personnel are described as very positive.
The women’s shelters received the most praise from the women in this study. One thing
that all of the groups had in common was their critical attitude towards the Social
Services, with special mention given to their lack of knowledge about abused women,
and their negative treatment of the respondents. Being able to use the language of the
national minorities in meetings and consultations is described as a very important issue
by all groups. Women from the Sami and Roma groups mentioned negative attitudes
and comments directed at the minority from administrators at the Social Services and
Police/judicature. Furthermore, these two groups both have a present history of being
discriminated against by Swedish authorities and society. The majority of the
interviewed women felt that their overall impression of the support offered by the
authorities was negative.
To improve this situation in future, the National Public Health Institute suggests the
following areas of development:
– Education of the staff within the Social Services about gender-based violence and
issues of treatment.
– Cooperation between authorities and representatives from the national minority
organisations to attain better knowledge and understanding of ethnical diversity in
Sweden.
– Distribution of information about the minority groups directed towards making them,
as well as their rights to their language and culture, more visible in society.
Establishment of support lines for abused women from the Sami and Roma groups.
STATENS FOLKHÄLSOINSTITUT
BEMÖTANDE AV VÅLDSUTSATTA KVINNOR SOM TILLHÖR DE NATIONELLA MINORITETERNA
10
Inledning
Mäns våld mot kvinnor är ett betydande folkhälsoproblem och ett hot mot ett
demokratiskt och jämställt samhälle. Enligt FN:s deklaration om avskaffande av våld
mot kvinnor (1993) är ”våld mot kvinnor ett uttryck för ojämlika maktförhållanden
mellan kvinnor och män där män är överordnade och kvinnor underordnande”. Mäns
våld mot kvinnor är alltså ett globalt jämställdhetsproblem.
I Statens folkhälsoinstituts årliga undersökning ”Hälsa på lika villkor 2009”, framgår att
omkring tre procent av Sveriges kvinnor har utsatts för fysiskt våld och fem procent har
utsatts för hot om våld (data från 2005–2009). Det är framför allt yngre kvinnor som
utsatts för våld och hot. Av dem som utsatts för fysiskt våld uppger 25 procent att de
utsatts i hemmet, knappt var tredje på arbetsplatsen och 8 procent att de utsatts i annan
bostad/bostadsområde och 16 procent på allmän plats. Enligt Brottsförebyggande rådet
(Brå) har drygt en procent kvinnor uppgett att de under det senaste året blivit utsatta för
misshandel, sexuellt våld, trakasserier eller hot om våld av en nuvarande eller tidigare
partner. De grupper som oftast rapporterar om våldet är unga kvinnor och ensamstående
föräldrar (Brottsförebyggande rådet, 2009). Ungefär 17 kvinnor dör varje år tillföljd av
mäns våld i en nära relation. Mörkertalen är stora.
Statens folkhälsoinstitut fick uppdraget att ”undersöka hur våldsutsatta kvinnor som
tillhör nationella minoriteter bemöts och stöds av offentliga myndigheter” i september
2008 av Integrations- och jämställdhetsdepartementet. Uppdraget är en del av
regeringens handlingsplan för att bekämpa mäns våld mot kvinnor, hedersrelaterat våld
och förtryck samt våld i samkönade relationer. De grupper som berörs av det här
deluppdraget är judar, sverigefinnar, romer, samer och tornedalingar.
Sverige ratificerade år 2000 Europarådets minoritetskonventioner för skydd av
nationella minoriteters rättigheter på områdena språk och kultur. Sverige är sedan dess
folkrättsligt skyldigt att leva upp till både ramkonventionen och språkstadgan. Under
2008 presenterades också propositionen ”Från erkännande till egenmakt” (Regeringens
proposition 2008/09:158) där de nationella minoriteternas positioner kom att stärkas
ytterligare. Enligt regeringens budget för 2010 kommer 80,4 miljoner kronor att läggas
på åtgärder för de nationella minoriteterna under 2010. De har beslutat att fullfölja den
reform som bestämdes i propositionen. De huvudsakliga punkterna i strategin är att
– förtydliga den rättsliga regleringen av de nationella minoriteternas rättigheter genom
en sammanhållen lag som gäller i hela landet och inte enbart i en viss region av
landet
– motverka diskriminering och utsatthet
– säkerställa en bättre efterlevnad av Europarådets ramkonvention och
minoritetsspråkskonventionen och uppföljning av vidtagna åtgärder
– stärka de nationella minoriteternas egenmakt och inflytande och främja bevarandet
av de nationella minoritetsspråken.
Under 2009 har det även beslutats att Länsstyrelsen i Stockholms län samt Sametinget
kommer att få ett särskilt uppföljningsansvar för minoritetspolitiken.
STATENS FOLKHÄLSOINSTITUT
BEMÖTANDE AV VÅLDSUTSATTA KVINNOR SOM TILLHÖR DE NATIONELLA MINORITETERNA
11
Diskriminering och särbehandling på grund av etnisk tillhörighet bryter mot svensk
lagstiftning. Trots det är benägenheten att anmäla diskriminering liten och mörkertalen
stora, enligt en rapport (2008:2) från Diskrimineringsombudsmannen (DO). I rapporten
beskrivs att de nationella minoriteterna har lågt förtroende för svenska myndigheter och
är rädda att bli mer utsatta om de anmäler diskriminering. Romer är den grupp bland
minoriteterna som har skickat in flest anmälningar till DO.
Syfte
Det specifika syftet med uppdraget är att undersöka hur myndigheterna bemöter kvinnor
som söker stöd och hjälp och se vilken beredskap som finns hos hälso- och sjukvården,
polisen, skolan, rättsväsendet och socialtjänsten. Uppdraget syftar också till att granska
hur detta stöd och bemötande mottas av de våldsutsatta kvinnorna. Upplever
myndigheterna att de bemöter alla efter behov och på ett likvärdigt sätt, och upplever
våldsutsatta kvinnor som tillhör de nationella minoriteterna i Sverige att de blir lyssnade
på och får den hjälp de behöver? Uppdraget syftar även till att identifiera
utvecklingsområden för fortsatt arbete under 2010, utifrån de kunskaper som samlats in.
Målet är alltså att få kunskap om hur myndigheterna arbetar med dessa grupper av
våldsutsatta kvinnor, synliggöra brister i myndighetsutövandet och slutligen komma
med förslag på åtgärder.
Definitioner
Enkätens frågor handlar om kvinnor som är utsatta för våld i nära relationer och
specifikt om kvinnor inom de nationella minoriteterna.
Definitionen ”kvinnor som är utsatta för våld i nära relationer” har en vid innebörd där
mäns våld mot kvinnor i nära relationer, hedersrelaterat våld, våld i samkönade
relationer och barn som har blivit utsatta och/eller vittne till våld ingår.
I intervjustudien har endast kvinnor över 18 år intervjuats och förövaren har i alla fall
varit en man. Begreppet som använts i intervjustudien är därför ”mäns våld mot kvinnor
i nära relationer”. Även begreppet ”kvinnofrid” förekommer som ett samlingsnamn för
mäns våld mot kvinnor inom och utom nära relationer.
Med begreppet våld menas psykiskt, fysiskt och sexuellt våld samt hot om våld.
Ett annat begrepp som används i uppdragets andra del är ”etnisk mångfald”. Etnicitet är
förstås ett problematiskt begrepp utan entydig definition. Vissa menar att det är
individen själv som kan definiera huruvida han eller hon tillhör en viss etnisk grupp.
Inte ens i lagen mot diskriminering finns det en entydig definition av begreppet (SFS
2008:567). I denna rapport använder vi dock begreppet ”etnisk mångfald” för att belysa
att befolkningen i Sverige består av en mångfald av etniciteter vilka kan leva under olika
livsvillkor och med skilda förutsättningar. En förutsättning för ett demokratiskt och
STATENS FOLKHÄLSOINSTITUT
BEMÖTANDE AV VÅLDSUTSATTA KVINNOR SOM TILLHÖR DE NATIONELLA MINORITETERNA
12
jämlikt samhälle är att medborgarna tar ett gemensamt ansvar för att skaffa sig
kunskaper om den etniska mångfald som kan finnas i samhället och visa respekt för den.
Metod
Förankringsprocess bland minoriteterna och myndigheter
I regeringsuppdraget finns skrivet att Statens folkhälsoinstitut ska samråda med flera
olika myndigheter och även med Sametinget, Delegationen för romska frågor, de ideella
kvinnojourerna samt företrädare för de nationella minoriteterna. Ansvarig utredare för
uppdraget, Rose-Mari Hoffer, har därför vid flera tillfällen skickat e-post samt vanlig
post till företrädarna. Det har även genomförts möten med Sametinget samt
Delegationen för romska frågor för att diskutera informationsspridning och upplägg av
intervjustudien. Det har kommit in synpunkter på enkätfrågor och upplägg från vissa
företrädare och dessa har tillgodosetts i studierna. Organisationerna för de nationella
minoriteterna har även ombetts att ta upp frågan om åtgärdsförslag och rapportera in
dessa under hösten 2009.
Statens folkhälsoinstitut har haft en ambition att samråda. De många grupperingar som
finns inom de nationella minoriteterna har dock inneburit svårigheter att nå ut med
information till samtliga företrädare och i vissa fall har Statens folkhälsoinstituts
kontaktförsök inte besvarats.
Under arbetets gång har Statens folkhälsoinstitut sammankallat en extern referensgrupp
bestående av myndighetspersoner och forskare från olika universitet för att öka
kvaliteten och vetenskapligheten i arbetet. Gruppen har kallats till arbetsmöten för att
samråda vid två tillfällen, i Östersund och i Stockholm. Under 2009 har referensgruppen
även haft kontinuerlig kontakt om uppdragets utveckling. Flera representanter har
granskat texter, kommit med synpunkter på enkäten samt skrivit vissa bakgrundstycken.
Följande har deltagit aktivt i arbetet: Jenny Norén på Sveriges Kommuner och
Landsting, Lotta Nilsson på Socialstyrelsen, Rikspolisstyrelsen, Lisa Modée och Karen
Austen på Ungdomsstyrelsen, Annika Engström på Nationellt centrum för kvinnofrid,
Satu Gröndahl på Centrum för multietnisk forskning vid Uppsala universitet samt Anne
Hammarström, Arja Lehti, Lena Aléx, Anneli Thylin och Kerstin Edin, samtliga vid
Umeå universitet.
Studiedesign
Uppdraget har inneburit genomförande av en enkätstudie riktad till hälso- och
sjukvården och andra berörda myndigheter som polisen, rättsväsendet, socialtjänsten
och skolan samt en kvalitativ intervjustudie med våldsutsatta kvinnor ur de nationella
minoriteterna. Båda studierna pågick sedan parallellt under sommaren 2009.
Enkätstudien
Samarbete med SCB
I april 2009 inleddes ett samarbete med SCB, som sedan fick uppdraget att leda och
genomföra utskicket av en webbaserad enkätstudie. Från arbetet med enkäten har SCB
även sammanställt en teknisk rapport som vi refererar till nedan.
STATENS FOLKHÄLSOINSTITUT
BEMÖTANDE AV VÅLDSUTSATTA KVINNOR SOM TILLHÖR DE NATIONELLA MINORITETERNA
13
Undersökningens omfattning
Den ursprungliga populationen var offentliga verksamheter som förväntas arbeta med
nationella minoritetsgrupper i Sverige. Statens folkhälsoinstitut ansvarade för att göra ett
urval ur populationen och levererade urvalet till SCB. Under projektets genomförande
begränsades dock populationen till organisationer där kontaktpersoners kontaktuppgifter
kunde hittas via internet eller genom telefonsamtal. Detta berodde på att det saknas
register över de personer som arbetar med våldsutsatta kvinnor, något som krävs för att
kunna göra ett slumpmässigt urval. Med kontaktpersoner menas de myndighetspersoner
som blivit tilldelade enkäten på grund av att de på något sätt kommer i kontakt med
våldsutsatta kvinnor. Urvalet till enkätstudien baserades på de förvaltningsområden som
finns för de nationella minoriteterna. Folkhälsoinstitutet sökte också efter kommuner
som har organiserad verksamhet för nationella minoriteter. För att finna lämpliga
kommuner tillfrågades även företrädare för de nationella minoriteterna, och på så sätt
kunde många kommuner framför allt i norra Sverige väljas ut. Enkäten besvarades av
personer från arbetsgrupper som anses ha bäst kännedom om organisationens arbete
med våldsutsatta kvinnor. De svarande uppmuntrades att tänka ur arbetsgruppens
perspektiv när de besvarade enkäten, med undantag för några inledande frågor. Tanken
med det var att personernas svar skulle representera arbetsgruppens svar. Enkäten
riktade sig till personer som arbetar på både strukturell nivå och policynivå samt till
personer på klientnivå. Med strukturell nivå menas i det här fallet personer med
personalansvar, forskare, handläggare eller utredare. Med klientnivå menas de som i sitt
arbete möter kvinnor eller barn som blivit utsatta för våld.
För att få kunskap om vilken typ av kommun som besvarat enkäten utan att ange namn
har vi valt att använda Sveriges Kommuner och Landstings kommungruppsindelning
(www.skl.se) för urvalet till studien:
-
storstäder: 3 st
förortskommuner: 5 st
större städer: 24 st
glesbygdskommuner: 16 st
pendlingskommuner: 2 st
varuproducerande kommuner: 2 st
övriga kommuner med mer än 25 000 invånare: 5 st
övriga kommuner med 12 500–25 000 invånare: 2 st
övriga kommuner med mindre än 125 000 invånare: 3 st.
Undersökningen genomfördes således som en totalundersökning med ovanstående
population. Folkhälsoinstitutet ansvarar för registrets kvalitet och för den definition av
populationen som användes i undersökningen.
Datainsamling
Metoden för datainsamlingen var en webbenkät. SCB skickade ut ett informationsbrev i
ett e-postmeddelande. Informationsbrevet och enkäten finns att läsa i bilaga 1.
Undersökningens datainsamling inleddes den 7 augusti och avslutades den 14 september
2009. Insamlingen pågick alltså i fem och en halv vecka.
Två påminnelser skickades ut via e-post. Den första skickades ut den 27 augusti och den
andra skickades ut den 7 september till de organisationer som ännu inte hade svarat på
webbenkäten.
STATENS FOLKHÄLSOINSTITUT
BEMÖTANDE AV VÅLDSUTSATTA KVINNOR SOM TILLHÖR DE NATIONELLA MINORITETERNA
14
Enkäten som användes för undersökningen var frivillig att besvara. Enkäten utvecklades
i ett samarbete mellan Folkhälsoinstitutet och SCB. I ett första steg kontrollerades
enkäten av experter på frågekonstruktion på SCB. Efter relevanta ändringar av enkäten
genomgick den ett kognitivt test i form av kognitiva intervjuer med så kallad probeteknik. Den slutgiltiga versionen av enkäten innehöll 25 frågor.
Svarsfrekvens blev relativt låg; totalt besvarade 299 av 766 organisationer enkäten,
vilket ger en svarsfrekvens på 39 procent.
Nedan redovisas svarsfrekvenser efter de redovisningsgrupper som Folkhälsoinstitutet
identifierat. Vissa grupper redovisas inte på grund av sekretess, och grupper med mindre
än 7 svarande har slagits ihop och redovisas nedan på en aggregerad nivå.
Tabell 1 Svarsfrekvens efter redovisningsgrupper
Redovisnings
grupper
Gyn.klinik
Kommuntyp
glesbygd
Kommuntyp
storstäder
Kommuntyp
större städer
Kommuntyp
övrigt*
Landsting
Länsrätten/
åklagare
Polisen
Skolsköterska
/kurator
högskola
Övriga**
Totalt
Antal i populationen
53
32
Antal
svarande
18
13
Svarsfrekvens
34 %
41 %
41
20
49 %
70
34
49 %
45
18
40 %
326
62
115
26
35 %
42 %
55
42
24
16
44 %
38 %
63
789***
15
299
24 %
38 %
* Innehåller kommuntyp förort, pendlingskommun, varuproducerande kommun, övriga kommuner med 12 500–25 000 invånare, övriga kommuntyper med mer än 25 000 invånare, övriga kommuntyper med mindre än 12 500 invånare. Denna indelning är gjord i stället för att ange kommunnamn. **Innehåller urvalsorganisationer som Akuten/MAS, Folktandvården, Nationellt f‐kassacenter. ***Ej justerad för övertäckning och felmeddelande. Intervjustudien med våldsutsatta kvinnor
Den kvalitativa delen av uppdraget bestod i att intervjua personer som direkt varit
utsatta för våld och sedan sökt stöd hos svenska myndigheter. Målet var att intervjua
STATENS FOLKHÄLSOINSTITUT
BEMÖTANDE AV VÅLDSUTSATTA KVINNOR SOM TILLHÖR DE NATIONELLA MINORITETERNA
15
kvinnor ur samtliga nationella minoritetsgrupper för att få maximal variation i
upplevelser och bemötande samt för att kunna jämföra erfarenheter mellan grupperna.
Urval av informanter
Informanterna valdes ut med en ”snöbollsteknik” (Dalhgren & Emmelin et al., 2007). I
denna studie innebar det att representanter för olika minoritetsföreningar kontaktades för
att nå den första informanten inom denna grupp. Sedan fortsatta urvalet genom att dessa
informanter föreslog personer som hade liknande eller motsatta erfarenheter av till
exempel möten med vården. Detta var en tidsödande process där mycket arbete lades ner
på att informera om studien och att bygga upp ett förtroende hos de våldsutsatta
kvinnorna. Den judiska gruppen var svårast att nå med denna metod och den finns
endast representerad med en intervju i urvalet. Sammanlagt genomfördes 24 intervjuer
med mellan tre till sju kvinnor från de övriga nationella minoritetsgrupperna.
Datainsamling
Datainsamlingen genomfördes av sjuksköterskan Anneli Thylin som kontrakterades för
att ansvara för planering och genomförande av samtliga intervjuer. Anneli Thylin
utformade en preliminär intervjuguide som testades genom pilotintervjuer med
representanter från de nationella minoriteterna. Dessa erfarenheter medförde viss
revidering av intervjuguiden som kom att fokusera på informanternas erfarenheter av
mötet med hälso- och sjukvården och andra myndigheter. Intervjuerna genomfördes på
en plats där informanterna kände sig trygga att tala om sina erfarenheter, för vissa var
detta i deras hem medan andra valde någon mer neutral offentlig plats för intervjun.
Efter samtycke från informanterna spelades intervjuerna in på band. Den preliminära
analysen påbörjades redan under datainsamlingen och intervjuarens fältanteckningar var
en viktig del av dataunderlaget. Samtliga intervjuer transkriberades ordagrant, och även
icke-verbala reaktioner som skratt och gråt angavs.
Analysmetod
Den analys som genomförts inom ramen för denna rapport baseras på kvalitativ
innehållsanalys inspirerad av Graneheim & Lundman (2004). Syftet var att beskriva
kvinnornas erfarenheter av och bemötande från polisen, rättsväsende, sjukvården,
socialtjänsten, skola och kvinnojourer utifrån tillit och kultur. Metoden gjorde det
möjligt att fokusera på kvinnornas subjektiva upplevelser från ett inifrånperspektiv.
Denna manifesta form av innehållsanalys gav en översiktlig beskrivning av intervjumaterialet som med fördel kan utgöra underlag för en mer fördjupad tolkning och
analys. Analysarbetet genomfördes av Rosi Hoffer och Maria Baltzer.
Informanternas erfarenheter av bemötande från polisen, rättsväsende, sjukvården,
socialtjänsten, skola och kvinnojourer (kultur, tillit) utgjorde de så kallade domänerna.
De meningsenheter som berörde domänerna reducerades och förkortades till mindre
enheter som i sin tur låg till grund för en kodning av materialet som fokuserade på
skillnader och likheter mellan grupperna. Under processens gång var det viktigt att
ständigt återvända till ursprungstexten för att undvika feltolkningar och tveksamma
generaliseringar.
STATENS FOLKHÄLSOINSTITUT
BEMÖTANDE AV VÅLDSUTSATTA KVINNOR SOM TILLHÖR DE NATIONELLA MINORITETERNA
16
Etnicitet och hälsa
Det är ett väl känt fenomen att mental ohälsa är större bland immigrerade minoriteter
(invandrare) än bland majoritetsbefolkningen i ett land, men också att olika typer av
ohälsa varierar mellan olika minoritetsgrupper. De omgivande faktorerna i
mottagarlandet har också väldigt stor betydelse för immigranterna. Deras hälsotillstånd
påverkas både av majoritetsbefolkningens eller andra gruppers attityder till minoriteten
och av den allmänna behandlingen av immigranter i samhället. Till det sistnämnda hör
samverkan mellan statlig politik och den allmänna opinionen som återspeglas i media.
Rasism, diskriminering och strukturella hinder påverkar också immigranters
hälsotillstånd i mottagarlandet (Tinghög, 2009: 1ff.).
Nationella minoriteter befinner sig precis som invandrade grupper i en kulturellt
underordnad position i förhållande till en dominerande majoritetskultur. De ovan
nämnda förhållandena kan därför lätt överföras till deras situation. Det finns alltså
samma slags samverkan mellan minoritetspolitik, medial representation och allmänna
attityder i förhållande till de nationella minoriteterna som den samverkan som beskrivs
ovan för immigranter. Det finns studier av etnicitetens betydelse för hälsa och
välbefinnande, exempelvis en om specifika förhållningssätt till åldrande bland samiska
kvinnor jämfört med andra grupper (Aléx, 2007).
Intersektionalitet- att synliggöra maktordningar
Begreppet intersektionalitet är relevant i det här sammanhanget eftersom syftet med
rapporten är att visa hur situationen ser ut för våldsutsatta kvinnor som tillhör de
nationella minoritetsgrupperna. De berörs alltså av flera olika maktordningar, framför
allt av genus och etnisk tillhörighet.
Begreppet intersektionalitet uppkom som en kritik till de vita heterosexuella
medelklasskvinnornas feminism. Postkoloniala feministiska rörelser (till exempel black
feminism) i USA under 1960- och 1970-talen kände sig inte representerade och ansåg att
den rådande feminismen inte inkluderade perspektiv som ras, klass och sexuell läggning
i sina feministiska samhällsanalyser. Den västerländska ”vita” feminismen beskrevs se
på kvinnor som en homogen grupp utan att reflektera över variationen inom gruppen av
kvinnor. Bakgrunden till intersektionalitet är alltså en kritik mot andra vågens feminism
och ”kvinnokampen”, men det är också en kritik mot sättet att teoretisera kvinnor och
män som grupper samt att se till kön, klass och ras/etnicitet som enskilda
analysvariabler. Begreppet ifrågasätter både politiska och vetenskapliga verksamheter
(de los Reyes & Mulinari, 2005).
Att använda sig av ett intersektionellt perspektiv innebär att man försöker synliggöra hur
olika maktordningar interagerar med varandra, exempelvis utifrån analyskategorierna
genus, ”ras”/etnicitet, klass, sexualitet, ålder, hälsa och nationalitet med flera. Syftet
med ett intersektionellt synsätt är inte att addera olika perspektiv till varandra, utan
i stället att se hur de olika maktordningarna samverkar och vilka effekter det kan få.
Forskarna de los Reyes och Mulinari använder sig oftare av etnicitet än genus som
utgångspunkt, och skriver att begreppet intersektionalitet inte måste ha en feministisk
förankring (de los Reyes & Mulinari, 2005). Vilka kategorier som beaktas beror på hur
STATENS FOLKHÄLSOINSTITUT
BEMÖTANDE AV VÅLDSUTSATTA KVINNOR SOM TILLHÖR DE NATIONELLA MINORITETERNA
17
relevanta de är i det specifika fallet. Det är dock viktigt att reflektera över att olika
analyskategorier tillskrivs olika mycket makt och betydelse. Intersektionalitetsbegreppet
syftar också till att kritiskt granska hur vetenskapen självt tillskriver kategorierna makt i
varierande omfattning.
De fem nationella minoriteterna
Tornedalingar
Tornedalingar är en av de två nationella minoriteterna med finsk språkvarietet som är
erkänd av Sverige sedan år 2000. De har meänkieli (även kallat tornedalsfinska) som
modersmål. Tornedalingarna har en långvarig kontinuitet i förhållandet mellan Sverige
och Finland, med en obruten linje av nationalstatlig tillhörighet till Sverige. En tydlig
språkgräns mellan svenska och finska har under flera hundra år gått vid Sangis älv vid
kusten några mil väster om Torne älv. Längs älvdalarna för Torne och Kalix älv har
sedan det finskspråkiga området brett ut sig västerut och norrut till Malmfälten och till
nordligaste Sverige. Tornedalingarna skiljer sig från den svenska majoritetsbefolkningen
i första hand genom sitt språk, men de har också en traditionell matkultur, byggnadsstil
och ett hantverk som skiljer tornedalskulturen från det svenska kulturområdet i
Norrbotten. Tornedalingarnas språk meänkieli (på svenska ”vårt språk”) har inlemmat
en rad svenska ord i ordförrådet som ger det dess särprägel. Det skiljer sig också från
finska genom sin mer ålderdomliga karaktär.
Den statliga språkpolitiken
Från slutet av 1880-talet började svenska för första gången användas som enda
undervisningsspråk i vissa folkskolor, en pedagogik som allt eftersom vann insteg i hela
Tornedalen. Det innebar att det finska modersmålet i Tornedalen, meänkieli, hämmades
i sin utveckling (Elenius, 2001). Målsättningen med statens minoritetspolitik i
Tornedalen var att integrera landsdelen med övriga Sverige samt att språkligt assimilera
tornedalingarna i en helsvensk standardkultur. Därigenom undertrycktes meänkieli i
skolan under flera decennier framöver. Så sent som i mitten av 1970-talet finns exempel
på elever i Tornedalen som blivit bestraffade för att de pratade finska på rasten i skolan
(LS 2002). De första ansatserna att tillåta en undervisning på finska i Tornedalen skedde
i mitten av 1930-talet (Elenius, 2001). År 1957 föreskrev Skolöverstyrelsen att
skoleleverna i Tornedalen inte skulle få förbjudas att tala finska (meänkieli) på rasterna
eller i skolhemmen. Inte förrän med hemspråksreformen, som trädde i kraft 1977, fick
tornedalsbarnen möjlighet att läsa finska (meänkieli) som skolämne (Slunga, 1965;
Kenttä & Weinz, 1968; Hyltenstam & Tuomela, 2001). Man fortsatte dock att använda
svenska som undervisningsspråk i skolan.
Kvinnliga språkstrategier i Tornedalen
Man kan urskilja tydliga kvinnliga språkstrategier i Tornedalen, med en lång historisk
kontinuitet från början av 1900-talet. I en enkät som gjordes med skollärare i Tornedalen
år 1921 talade en överväldigande majoritet för användning av svenska som
undervisningsspråk. Svenskt språk och kultur var en moderniserande faktor på
landsbygden, en kraft som neutraliserade den konservativa och anti-moderna
laestadianska väckelsen, men som även bidrog till att försvaga den patriarkala
maktordningen och därigenom verkade frigörande för kvinnorna. När tornedalska
kvinnor lämnade jordbrukssektorn för att utbilda sig togs deras platser av inflyttade
STATENS FOLKHÄLSOINSTITUT
BEMÖTANDE AV VÅLDSUTSATTA KVINNOR SOM TILLHÖR DE NATIONELLA MINORITETERNA
18
kvinnor från Finland, kvinnor som med dagens etnicitetsbegrepp skulle av benämnts
sverigefinnar (Elenius, 2001).
Språkförändringen i Tornedalen måste förklaras med språkpolitiken i folkskolan,
moderniseringsprocessen som helhet i samhället och med särskilda språkstrategier hos
kvinnorna under de år som gick från att de gick ut folkskolan fram till 1930 års
folkräkning. De kvinnliga språkstrategierna influerades av tre viktiga aspekter av
moderniseringsprocessen:
a) Den påtryckande kraften från en växande arbetsmarknad i urbana centrum, men
också nya yrkesmöjligheter på landsbygden. Som exempel kan nämnas
läraryrket och yrken inom sjukvården. Båda krävde språkkunskaper i svenska.
b) Den kommunikativa revolutionen, både i form av tvåspråkighet och i form av
bättre fysiska kommunikationer som vägar, järnväg etc.
c) Det svenska språkets och den svenska kulturens ökade status, vilket gjorde att
flickor och kvinnor allt mer började använda svenska i vardagslivet.
Sammantaget hade språkpolitiken en dubbel verkan för de kvinnor som utbildade sig till
lärare, sjuksköterskor eller andra samhälleliga serviceyrken. Å ena sidan undertrycktes
deras modersmål, vilket främjande en förnekelse av den egna kulturen. Å andra sidan
var det svenska språket frigörande ur ett politiskt och socialt perspektiv (Elenius, 2003).
Kvinnorna hade andra språkstrategier än männen. Det är ett mönster som upprepar sig
både på 1920-talet och på 2000-talet. De tornedalska kvinnorna använde i högre
utsträckning svenska som vardagsspråk medan männen verkar ha upplevt en större
social och symbolisk förlust i att använda svenska i stället för meänkieli (Elenius, 2001;
Ekenberg & Elenius, 2002). Intervjuer med gymnasieelever i Tornedalen och
Malmfälten i Norrbotten anger å andra sidan att fler flickor på 1990-talet använde
finska/meänkieli som vardagsspråk och att fler flickor läste finska/meänkieli i skolan
(Cullblom, 1994). Bilden är alltså inte helt entydig.
Tornedalen har över tiden präglats av ett underskott av kvinnor, vilket inflyttningen av
finska kvinnor under hela 1900-talet vittnar om. De tornedalska kvinnornas
livsstrategier präglas uppenbarligen av det patriarkala värderingarna i Tornedalen där
männen dominerat (Cullblom, 1996).
Kultursträvan och politisk mobilisering
När svenskundervisning infördes i folkskolans ökade den muntliga tvåspråkigheten
bland skolbarnen från 20 till närmare 70 procent från 1880-talet till början av 1900-talet.
År 1981 grundades Svenska tornedalingars riksförbund – Tornionlaaksolaiset (STR-T)
som politisk organisation för tornedalingarna som minoritet. Den har efterhand fått
status som tornedalingarnas officiella minoritetsorganisation. I samband med detta
grundades tidningen MET som blåste nytt liv i den finskspråkiga kulturen genom att den
medvetet skrevs både på meänkieli och på svenska.
Sverigefinnar
Den andra nationella minoriteten med finsk språkvarietet är sverigefinnar. De har finska
som modersmål. Det finns en finskspråkig kontinuitet i Sverige som går tillbaka till
tiden för det centraliserade statsgrundandet. Grunden för erkännandet av den
sverigefinska minoriteten är just den långa kontinuiteten i den svenska nationalstaten
STATENS FOLKHÄLSOINSTITUT
BEMÖTANDE AV VÅLDSUTSATTA KVINNOR SOM TILLHÖR DE NATIONELLA MINORITETERNA
19
och att det när Finland avskiljdes från Sverige, år 1809, fanns betydande finskspråkiga
grupper i landet med direkt migrationsanknytning till Finland. På så vis har
sverigefinnarna en särskild nutida migrationsidentitet jämfört med de andra nationella
minoriteterna. Det betyder också att den sverigefinska kulturen har ett särskilt
förhållande till den finska kulturen i olika delar av Finland. Den stora invandringen från
Finland till Sverige skedde efter andra världskriget. Det var då huvudsakligen frågan om
arbetskraftsinvandring, eftersom arbetslösheten var svår i Finland och den svenska
industrin gick för högtryck. I dag bor i Sverige ungefär 450 000 första eller andra
generationens sverigefinnar, och cirka 250 000 använder finska dagligen. I Haparanda är
omkring 40 procent av invånarna sverigefinnar, varav en hög andel är pensionärer eller
förtidspensionärer (Swärdh 2007; Johansson 2008; ). Som samlande beteckning för alla
invandrare med finländsk bakgrund används ibland beteckningen sverigefinländare.
Från finnar till sverigefinnar
De första moderna sverigefinska organisationerna bildades i mitten av 1950-talet som en
direkt följd av den ökade finska invandringen till Sverige efter andra världskriget. Vid
samma tid utformades en nordisk välfärdspolitik inom ramen för ett utökat nordiskt
samarbete. I och med att en passfri nordisk arbetsmarknad skapades gynnades de finska
arbetskraftsinvandrarna jämfört med annan utländsk arbetskraft.
Riksförbund och kvinnojour
Det uppstod en stor finskspråkig minoritet i Stockholmsområdet och Mellansverige, och
det behövdes därför en organisation som kunde ta tillvara denna stora minoritets
intressen i Sverige. För detta ändamål bildades särskilda finska föreningar, som från
slutet av 1950-talet förenades i Riksförbundet finska föreningar i Sverige (RFFS). Till
en början hade de sverigefinska föreningarna huvudsakligen en social funktion, men
riksförbundet hade också som målsättning att driva politiska frågor som kunde förbättra
situationen för sverigefinnarna i Sverige. Det finns också en förening för kvinnor som
heter Sverigefinska kvinnoforum vilken är helt opolitisk. Ordförande för Sverigefinska
kvinnoforum är Anneli Ylijärvi och hon menar att det finns flera saker som är viktiga
för att förbättra samverkan med myndigheter när det kommer till området kvinnofrid:
– Det är viktigt att alla berörda myndigheter vet vilka som tillhör de nationella
minoriteterna. Informera om vår minoritetsstatus.
– Språket är en viktig del när det gäller kvinnor som har råkat ut för mäns våld. Se till
att kvinnorna får tala med någon som förstår dem, i sämsta fall en tolk (tolken måste
vara insatt i ämnet ”mäns våld mot kvinnor”).
– Ta reda på var det finns kvinnojourer som har personal eller frivilliga som talar de
olika minoritetsspråken. Bjud in representanter från kvinnojourer som kan upplysa
om vad som är viktigt för kvinnorna när de har hamnat i våldssituationer.
– För övrigt gäller mycket av detsamma som alla kvinnor upplever vid kontakter med
myndigheter.
I Göteborg finns kvinnojouren Piilopirtti som främst är avsedd för finskspråkiga. Helena
Kivisaari från Sverigefinska riksförbundet menar att man inom förbundet har arbetat
med och uppmärksammat frågan mäns våld mot kvinnor, detta dels genom ett projekt
med medel från Brottsoffermyndigheten. Den sverigefinska gruppen av kvinnor lever
dock under väldigt olika förhållanden och kvinnorna har skilda erfarenheter av utsatthet
för våld, precis som hos andra minoritetsgrupper. Enligt Helena Kivisaari kan dock en
STATENS FOLKHÄLSOINSTITUT
BEMÖTANDE AV VÅLDSUTSATTA KVINNOR SOM TILLHÖR DE NATIONELLA MINORITETERNA
20
del av våldet mot sverigefinska kvinnor ha att göra med alkohol- och drogmissbruk. Det
finns väldigt få studier om förekomst av våld eller våldets effekter på sverigefinska
kvinnor.
Språkpolitiken mot sverigefinnarna och diaspora
Språkpolitiken mot den sverigefinska befolkningen i Norrbotten har följt samma
mönster som för tornedalingarna. De finnar som flyttade till Sverige på 1960- och 1970talet mötte ett samhälle som inte hade någon beredskap för att ta emot barn med ett
annat modersmål än svenska i skolan. Det visar den praktiska skolpolitiken i Eskilstuna.
Det var inte förrän med hemspråksreformen 1974 som det avsattes resurser för att möta
de sverigefinska barnens behov (Cullblom, 1989).
Studier visar att sverigefinnarnas liv i Sverige i många fall visar likheter med invandrare
i en diaspora-tillvaro, det vill säga som skingrats från sitt ursprungsland.
Sverigefinnarna har i många fall en stark orientering till och kontakt med de orter i
Finland som de lämnade. Å andra sidan har den pågående samhällsförändringen gjort att
de har kunnat känna sig utanför i sina gamla miljöer. I sina boendemiljöer i Sverige har
de däremot skapat en hemkänsla, oftast i nära kontakt med andra sverigefinnar
(Lukkarinen Kvist, 2006).
Samer- en ursprungsbefolkning
Antalet samer i Sverige har aldrig fastställts. 7180 personer hade 2005 låtit registrera sig
själva i röstlängden för Sametingsvalet, samernas parlament i Sverige, men det finns god
anledning att tro att det verkliga antalet samer är långt högre. Cirka 4500 samer äger en
eller flera renar, men mycket få har detta som huvudsaklig inkomst (Jordbruksverket,
2001). Den svenska samiska befolkningen har dock beräknas vara mellan 15 000 och
20 000 (Hassler, 2005; Kvenangen, 1996; Olofsson, 2004). Tre stora samiska grupper är
nordsamer, sydsamer och lulesamer. Dessutom finns det skogssamer och fjällsamer. Det
samiska språket tillhör den finsk-ugriska språkgruppen och i samiskan finns tre
huvudgrupper med nio mycket olika dialekter (Magnusson, 2008).
Definitionen av vilka som juridiskt är samer har förändrats över tid. Amft (2000) menar
att samerna själva definierar vilka som är samer styrt utifrån släkttillhörighet. Tidigare
definierades samer utifrån statens vilja att i rasbiologins tidevarv behålla delar av den
samiska kulturen och låta andra delar försvinna (Lundmark, 2008). Enbart de samer som
försörjde sig som renskötare hade särskilda samiska rättigheter och definierades som
samer. De fjällsamiska renägandes barn internerades på nomadskolor bodde och fick
undervisning i kåtor. Andra grupper av samerna assimilerades in i det svenska
samhället. Barnen till renskötande skogssamer, till samiska småbrukare, fiskare och
andra gick i byaskolor. Deras kultur och språk utmålades som undermålig och rätten till
mark förnekades. I början av 1900-talet var det inte tillåtet att tala de samiska språken i
skolan, och många barn utsattes för våld när de brukade sitt modersmål. Detta har lett
till att många samer idag inte talar samiska. Samtidigt finns det också samer som växt
upp med att enbart tala samiska, och kan ha problem att kommunicera på svenska. Idag
har alla samiska barn rätt till undervisning i samiska språk, och kurser för vuxna hålls
runt om i landet. Samerna har en lång historia av påtvingad assimilation till det svenska
samhället, vilket lett till att en stor del av den samiska befolkningen förlorat sin etniska
identitet och sitt ursprungsspråk (Olofsson, 2004).
STATENS FOLKHÄLSOINSTITUT
BEMÖTANDE AV VÅLDSUTSATTA KVINNOR SOM TILLHÖR DE NATIONELLA MINORITETERNA
21
Ursprungsbefolkning
Ursprungsbefolkningar som samer, indianer, aboriginer och inuiter har en liknande
historia av att bli kolonialiserade under tider då socialdarwinismen var den dominerande
filosofin (Amft, 2000; Barusch & TenBarge, 2003; Olofsson, 2004; Riseth, 2001;
Sabbioni, Schaffer & Smith, 1998; Smith & Ward, 2000). I den darwinistiska
evolutionsfilosofin framhålls det naturliga urvalet, och ursprungsbefolkningar har
ansetts vara på ett lägre stadium av mänsklig utveckling – som en underlägsen ras som
är dömd att dö ut (Sabbioni et al., 1998; Smith & Ward, 2000). Detta perspektiv på
etnicitet har sammankopplats med idéer om biologisk och social renhet och med etnisk
rensning (Åhlund, 2002). Trots att FN:s deklarationer om mänskliga rättigheter har
erkänts över hela världen, finns fortfarande synsättet att urbefolkningar befinner sig på
en lägre nivå än människor som tillhör den industrialiserade världen (Coates, 2004).
Synen på etnicitet har dock förändrats, och i dag betonas etnicitet som något som
varierar och som är föränderligt (Amft, 2000; de los Reyes, Molina & Mulinari, 2003;
Molina, 2004; Åhlund, 2002).
Den forskning som bedrivits på urbefolkningar har fokuserat på typiska manliga
aktiviteter, medan kvinnors liv har varit mindre synligt (Amft, 2000; Olofsson, 2004;
Riseth, 2001; Sabbioni, Schaffer & Smith, 1998; Smith & Ward, 2000). I Sverige har
den samiska gruppen främst studerats utifrån renskötande samers perspektiv. De studier
som finns på samiska kvinnors kulturella särställning utifrån ett jämställdhetsperspektiv
har uppmärksammats på internationell och nationell nivå. Dels finns synsättet att den
samiska kvinnan historiskt har haft en stark ställning och att hon haft ett högre mått av
jämställdhet jämfört med kvinnor i andra kulturer (Aléx et al., 2007; Kvenangen, 1996),
dels finns synsättet inom forskningen att den samiska kvinnan är underordnad och att
samiska kvinnors inflytande är begränsat inom samebyn och på samhällsnivå (Amft,
2000; Johansson, 1993; Olofsson, 2004). Det finns några få studier som belyser samiska
livsvillkor utifrån makt-, genus- och klassperspektiv. Amft (2000) och Olofsson (2004)
har visat på samiska kvinnors underordning. Aléx et al. (2006) har reflekterat över
gamla samiska kvinnors handlingsutrymme och menar att de troligtvis hade större
handlingsutrymme i förhållande till kvinnor i den bofasta befolkningen, kanske för att
de samiska kvinnorna antingen ägde renar eller ansåg sig ha tillgång till specifika
samiska värden.
Forskning om samer i Norden kan exemplifieras med studier på samiska tonåringars
psykiska hälsa (Kvernmo, 2004), risk för självmord (Silviken, 2009) och
assimileringsattityder och etnisk identitet (Kvernmo & Heyerdahl, 2004). Finska samer
har studerats utifrån risk för dödlighet i jämförelser med en grupp icke-samer (Soininen
2008). Renskötande samer i Sverige har studerats utifrån dödlighet relaterad till olyckor
och självmord (Hassler et.al., 2003), riskfaktorer för cancer bland renuppfödare
(Hassler, Sjölander, Barnekow-Bergkvist & Kadesjö, 2001) och risk för hjärtsjukdomar
(Hassler, 2005). Varken genus, sexuellt våld eller mäns våld mot kvinnor har dock
synliggjorts i ovanstående artiklar, trots att de berör områden som psykisk hälsa,
suicidrisk, etnisk identitet och risk för sjukdomar.
STATENS FOLKHÄLSOINSTITUT
BEMÖTANDE AV VÅLDSUTSATTA KVINNOR SOM TILLHÖR DE NATIONELLA MINORITETERNA
22
FN har kritiserat Sverige för att inte ha uppmärksammat våld mot samiska kvinnor
(Uttjek, 2008). Denna kritik och Amfts (2000) forskning som pekar på att samiska
kvinnor är underordnade både som urfolk och som kvinnor har troligtvis påverkat att
kvinnans ställning inom det samiska samhället har diskuterats under det senaste
årtiondet och att det pågår ett aktivt jämställdhetsarbete. Under 2008 fick Sametinget 1,5
miljoner kronor för att stärka samiska kvinnors delaktighet inom samhällslivet och
politiken. År 2008 var 10 (av 31) ledamöter i sametinget kvinnor och efter valet 2009
var 15 kvinnor varav 4 i styrelsen.
I Sametingets jämställdhetsprogram står det att ”Sametinget ska utreda behovet av
särskild samisk kvinno-/mansjourverksamhet.” (Sametinget, 2004). I enlighet med detta
jämställdhetsprogram anordnades ett seminarium år 2008 för att arbeta fram ett förslag
till hur Sametinget kan förebygga och motverka eventuellt våld mot samiska kvinnor.
Det beslutades att Sametinget skulle söka pengar till en förstudie för att undersöka
behovet av att inrätta en samisk kvinnojour. Jourtelefonen skulle vara bemannad av
samiska kvinnor för att de som ringer skulle få prata med en person med kulturell
kompetens (Uttjek, 2008).
Romer
Romernas ursprung har länge varit föremål för forskning och debatt (Montesino Parra
2002; Okely 1983). I dag är forskare eniga om att romerna har sitt ursprung i Indien.
Den slutsatsen baserar sig främst på det språkliga sambandet mellan romani chib och det
gamla indiska språket sanskrit (Hancock, 2002). Genom att studera språkliga samband
har man även kunnat följa hur de romska grupperna har vandrat vidare från Indien till
andra områden.
Sedan ankomsten till Europa på 1300-talet har romer utsatts för förföljelse och
diskriminering utifrån ett antiziganistiskt förhållningssätt, med fördomar och negativa
attityder inom majoritetssamhället (Cahn och Guild, 2008; Fonseca, 1995). Exempelvis
förslavades romerna i Östeuropa, och i Rumänien behandlades de som egendom.
Slaveriet avskaffades först år 1864 (Achim, 2004). I flera länder förklarades romerna
bannlysta. Fientligheterna mot romer kulminerade i och med nazismens framväxt. Det
finns relativt lite forskning om romerna under Förintelsen, men man vet att många romer
dödades under denna tid (Kenrick, 1998). På senare år har en ny våg av antiziganism
börjat växa fram, framför allt efter utvidgningen av EU (Cahn & Guild, 2008; Office of
the Commissioner on Human Rights, 2005).
Den första noteringen om romer i Sverige är från år 1512 (Thesleff, 1904). I dag består
den romska minoriteten i Sverige av omkring 50 000 personer, men den är inte en
homogen grupp. Svenska myndigheterna klassificerar romer i fem huvudgrupper efter
vistelseland de senaste decennierna; finska (kalé), resande, svenska (kelderash),
utomnordiska och nyanlända romer (Delegationen för romska frågor, 2006). Det finns
även många olika undergrupper och stora språkliga och kulturella variationer inom de
fem grupperna (Delegationen för romska frågor, 2006).
Romerna har även i Sverige varit utsatta för förföljelse och utsatthet (Takman, 1976;
Diskrimineringsombudsmannen, 2004). Romernas möjligheter att utöva sina traditionella näringar försvårades genom olika förordningar om handel och lösdriveri och man
STATENS FOLKHÄLSOINSTITUT
BEMÖTANDE AV VÅLDSUTSATTA KVINNOR SOM TILLHÖR DE NATIONELLA MINORITETERNA
23
utfärdade dekret med syfte att tvinga romer att bli bofasta (Svanberg & Tydén, 1990).
Kring sekelskiftet tvångsomhändertogs barn till ”tattare” och placerades på barnhem för
att uppfostras (Montesino Parra, 2002; Taikon, 1970).
I samband med att första världskriget bröt ut, år 1914, förbjöds all invandring av romer
till Sverige. Den lagen avskaffades först 1954. I början av 1900-talet väcktes intresset
för rasbiologiskt tänkande i Sverige och 1921 inrättades ett statligt rasbiologiskt institut.
Det genomfördes landsomfattande inventeringar om ”tattare” och ”zigenare”, vilka
ansågs som ”sämre kvalificerade element” i samhället (Svanberg och Tydén, 1990).
Tvångssteriliseringar av framför allt kvinnor genomfördes inom ramen för
steriliseringslagstiftningen mellan åren 1935 och 1975 utifrån föreställningar om
mindervärdiga raser. Det är svårt att veta hur många romer som steriliserades, men den
som hade resandebakgrund löpte större risk att bli tvångssteriliserad (Arnstberg, 1998;
Lindholm, 1995). Efter andra världskriget har den svenska staten inriktat sig mot en
assimilationspolitik och romerna själva har börjat organisera sig.
Det finns risk för marginalisering och utanförskap även inom den romska gruppen. Den
traditionella, romska familjestrukturen karakteriseras av ett hierarkiskt, kollektivt
mönster, där kvinnan är underordnad mannen och de yngsta kvinnorna är längst ned i
hierarkin. Diskriminering och sociala problem kan öka risken för våldshandlingar. Det
finns få studier om mäns våld mot kvinnor bland romer. I en EU-rapport konstateras
dock att våld mot romska kvinnor existerar på likadant sätt och lika mycket som inom
andra sociala eller etniska grupper. De våldutsatta romska kvinnorna kan dock vara
speciellt utsatta på grund av att de har svårare att söka hjälp, lita på myndigheter eller få
adekvat hjälp och information (Office of the Commissioner for Human Rights, 2005).
Att tala om sexuellt våld kan också vara mycket tabubelagt, och det finns en uppfattning
om att våldet kan göra både kvinnans och mannens familj orena (Centre for
Reproductive Rights, 2003; Grönfors, 2009).
För att öka information och hjälpa utsatta romska kvinnor driver Riksförbundet
internationella romska och resande kvinnors forum en kvinnojour och ett
rådgivningscenter. Det finns också en romsk tjejjour som har en aktiv grupp på facebook
(www.romskatjejjouren.se)
Judar
Den judiska gruppen i dagens Sverige
Det är svårt att säga hur många judar som lever i Sverige. Oavsett vilket kriterium som
används för att definiera någon som jude1, står det klart att endast en relativt liten andel
av de som enligt någon definition är judar har registrerat sig som medlemmar i någon av
landets tre judiska församlingar2. Det rör sig om tillsammans knappt 7 000 individer
som genom sina medlemsavgifter betalar för församlingarnas aktiviteter. För
1 Enligt halacha, den judiska lag som ortodoxa rabbiner har som rättesnöre, är den jude som är
född av judisk mor eller som har konverterat till judendom efter prövning hos en erkänd ortodox
rabbin. Judiska församlingen i Stockholm godkänner också medlemskap för en person som har
en judisk far, men inte en judisk mor. Medlemskriterierna varierar något mellan församlingarna.
2 Sådana finns i Stockholm, Göteborg och Malmö. Utöver detta finns mindre judiska föreningar i
Uppsala, Norrköping, Borås, Helsingborg, Västerås, Eskilstuna, Lund, Varberg och Härnösand.
STATENS FOLKHÄLSOINSTITUT
BEMÖTANDE AV VÅLDSUTSATTA KVINNOR SOM TILLHÖR DE NATIONELLA MINORITETERNA
24
gemensamma angelägenheter finns paraplyorganisationen Judiska centralrådet i Sverige.
Stockholms judiska församling har mer än dubbelt så många medlemmar som de övriga
församlingarna tillsammans. Enligt demografiska uppskattningar3 har högst hälften av
de judar i Sverige som uppfyller de strikta kriterierna för medlemskap i en ortodox
församling valt att ansluta sig till någon församling. Minst lika många som är judar
enligt ett sådant kriterium är alltså inte medlemmar i någon judisk församling. Till detta
kommer åtskilliga fler som genom härkomst, släktskap och familjebildning har någon
bindning till judiskt liv och erfarenhet. Antalet medborgare i Sverige som med detta vida
kriterium kan anses berörda av ”det judiska” kan uppskattas till ungefär tjugo gånger så
många som antalet medlemmar i de judiska församlingarna. Med andra ord har kanske
uppemot 150 000 människor i Sverige någon slags judisk kulturell anknytning – varav
de flesta dock knappast skulle beteckna sig själv som ”jude”. För att betraktas som jude
eller judinna krävs, förutom att personen i fråga har något slags konkret och någorlunda
nära personlig anknytning till det judiska folket och den judiska traditionen, att personen
själv vill beskriva sig som sådan. Antalet judar i denna mening är uppskattningsvis
något färre än 20 000 i dagens Sverige. Det är dessa, av vilka en betydande andel är
första eller andra generationens invandrare i landet, som utgör vad som rimligen kan
betecknas som den judiska gruppen i Sverige.
Under det senaste årtiondet har det gjorts undersökningar av den judiska gruppen
(Dencik och Marosi, 2007) som visar att gruppen i högre grad är urbant baserad och har
högre utbildningsnivå än den svenska befolkningen generellt. Även om medlemmarna i
den judiska gruppen ända intill slutet av 1900-talet betecknades som ”mosaiska
trosbekännare” visar undersökningarna att stora delar av gruppen låter sig beskrivas som
sekulära judar. Medlemmarna i de judiska församlingarna i Sverige i dag betraktar sig
snarare ”primärt som en del av det judiska folket” än ”primärt som en religiös grupp”.
Judiska kvinnors ställning i dagens judiska liv och i Sverige
Traditionellt har kvinnor och män haft olika roller i det judiska livet. Familjelivet i
judiska familjer har präglats dels av den judiska kvinnans starka och centrala roll i
familjen som den legendariska ”jiddische mame”, dels av en i andra avseenden relativt
markant patriarkal struktur. De senaste årtiondenas samhälleliga utveckling mot ökad
jämställdhet mellan könen har dock på senare år också fått stort inflytande på både
gudstjänstlivet och familjelivet bland Sveriges judar. Sålunda har man i Stora synagogan
i Stockholm brutit med den traditionella könsuppdelningsordningen, som bland annat
innebar att kvinnor inte hade samma rättigheter och möjligheter som män, och infört en
helt jämlik gudstjänstordning.
Av de gifta eller sammanboende medlemmarna i de judiska församlingarna i dagens
Sverige lever ungefär två tredjedelar tillsammans med en annan jude eller judinna
(Dencik och Marosi, 2007).
Endast få av medlemmarna i de judiska församlingarna har varit direkt utsatta för våld
under de senaste månaderna. Dock uppger så många som en fjärdedel av medlemmarna i
Sveriges judiska församlingar att de personligen har varit utsatta för antisemitism i
Sverige under de senaste åren (Dencik och Marosi, 2007). Antisemitiska påhopp är
3 Dessa uppskattningar har gjorts av professorn i judisk demografi Sergio della Pergola vid
Institute of Contemporary Jewry, Hebreiska Universitet i Jerusalem.
STATENS FOLKHÄLSOINSTITUT
BEMÖTANDE AV VÅLDSUTSATTA KVINNOR SOM TILLHÖR DE NATIONELLA MINORITETERNA
25
alltså något som judiska kvinnor och män även i dagens Sverige i relativt hög grad både
utsätts för och är rädda för.
Judiska kvinnor i förhållande till mäns våld mot kvinnor
Våld mot kvinnor är ingen stor fråga inom den judiska gruppen. Är det för att den är
omringad av tabun, eller för att våld och utsatthet inte förekommer? En av den judiska
kvinnorörelsens tidiga företrädare, Blu Greenberg, ger följande svar:
”I det stora hela har judiska kvinnor behandlats väl. De kulturella värderingar som
omger judiska män accepterar inget annat. Därför har judiska kvinnor varit tämligen
nöjda med sina traditionella roller – såväl religiöst som socialt.” (Greenberg, 1978)
Många skulle sannolikt instämma med Greenbergs ståndpunkt. I modern tid finns ingen
erkänd judisk kultur som sanktionerar våld mot kvinnor eller förespråkar hederskultur,
kvinnlig könsstympning och särlagstiftning (Greenberg, 1979; Biale, 1984; Pogrebin,
1992). Samtidigt ska man ha i minnet att den judiska gruppen – som är spridd över
många kontinenter – rymmer en mångfald av sociala och kulturella livsstilar. Judiska
kvinnors livsvillkor bestäms inte enbart av värderingar inom den egna familjen och
gruppen, utan också av det omgivande samhällets förutsättningar.
De judiska traditionerna är sådana att ett judiskt förhållningssätt huvudsakligen upprätthålls och förmedlas just genom livet i familjen (Dencik, 2007). Traditionellt sett är
också själva familjelivet högt prioriterat i de judiska familjerna. Undersökningar har
visat att detta fortfarande gäller i dagens moderna judiska familjer (Dencik, 2008).
I relation till problemet med mäns våld mot kvinnor är det relevant att peka på tre
element i vad som brukar känneteckna ett typiskt judiskt förhållningssätt: Det första är
att hålla ihop i familjen – skilsmässofrekvensen bland judiska par är fortfarande lägre än
i samhället i övrigt (Dencik och Marosi, 2007). Det andra är att vara mycket måttlig med
alkohol (Dencik och Marosi, 2010), och det tredje är att betrakta våld och fysisk
maktutövning mot andra människor som något i grunden ”ojudiskt” (Dencik, 2009).4
I mitten av 1980-talet hävdade forskare att den ekonomiska regressionen i USA drabbar
judiska kvinnor i större utsträckning än judiska män (Tobin och Lomfors, 1986). I dag
ser vi en liknande problematik i Israel, och det har därför etablerats flera kvinnojourer
för kvinnor som behöver hjälp. Flertalet av de kvinnor som utsätts för våld inom
familjen är fattiga – judiska och icke-judiska, ofta flyktingar.5
Att problemet med våld mot kvinnor är ovanligt inom den judiska gruppen utanför Israel
bekräftas av de internationella judiska kvinnliga hjälporganisationerna. Många av dem,
4 I ultra-ortodoxa judiska kretsar (sådana finns inte i Sverige, men på vissa platser i Israel, USA
och Antwerpen i Europa) förekommer det att kvinnor hålls kvar i för dem outhärdliga äktenskap
därför att deras ultra-ortodoxa rabbiner vägra dem skilsmässa – något som kvinnor enligt halacha
(judisk lag) sedan urminnes tider alltid under bestämda förhållanden haft rätt till. I sådana
familjer kan det enligt en israelisk författare med kännedom om dessa förhållanden, Judith
Rotem, också förekomma att kvinnan i familjen underkastas mannens tvång.
5 Se bland annat Haifa Women’s Crisis Shelter som hjälper judiska flyktingar från
Ryssland och Etiopien och arabiska kvinnor i Israel. Flertalet utsätts för våld inom
familjen. http://breitman.homestead.com/hwcs/english.html/#overview
STATENS FOLKHÄLSOINSTITUT
BEMÖTANDE AV VÅLDSUTSATTA KVINNOR SOM TILLHÖR DE NATIONELLA MINORITETERNA
26
däribland JWI (Jewish Women International) verkar mot våld mot kvinnor, men avser
de som är i störst behov av hjälp, det vill säga icke-judiska kvinnor (http://jwiblog.org/ ).
Judiska kvinnor i Sverige har historiskt sett varit delaktiga i denna hjälpverksamhet. Inte
minst genom föreningen WIZO (World International Zionist Organization) som funnits i
Sverige sedan 1920-talet. Däremot finns inget organiserat judiskt forum som bistår
svensk-judiska kvinnor som kan antas vara utsatta för våld och kränkningar inom
familjen eller församlingen. Det finns sannolikt enskilda fall av kvinnor som på olika
sätt är utsatta som judiska kvinnor, men att det skulle finnas en särskild problematik
kring kränkningar mot judiska kvinnor är inte känt. Man kan anta att Blu Greenbergs
förklaring fortfarande gäller (1978).
STATENS FOLKHÄLSOINSTITUT
BEMÖTANDE AV VÅLDSUTSATTA KVINNOR SOM TILLHÖR DE NATIONELLA MINORITETERNA
27
Del 1. Enkäten till myndigheter
Urval och svarsfrekvens
Enkäten gick ut till ett urval av myndigheter och hälso- och sjukvården under
sensommaren 2009. Svarsfrekvensen blev relativt låg, 39 procent. Här resonerar vi kring
möjliga orsaker och kring hur resultaten kan tolkas.
Trots att enkäten genomgått en kvalitativ testning i SCB:s regi är det flera frågor som
går att tolka på olika sätt. Det är svårt att tolka varför vissa svarspersoner valt att dels
inte besvara enkäten i sin helhet och dels hoppa över vissa frågor. Under tidsperioden
för enkätinsamlandet ringde dock ett femtontal myndighetspersoner till Statens
folkhälsoinstitut och förklarade varför de inte besvarar enkäten. I flera av de öppna
svarsalternativen i själva enkäten framgår det också anledningar till varför många
hoppat över frågor eller helt valt att avstå. Vid andra samtal och diskussioner med
myndighetspersoner utifrån regeringsuppdraget har det också framkommit vissa
synpunkter som vi försökt tolka. Det primära bortfallet (61 procent) samt variationerna i
svarsfrekvens mellan varje fråga (1–20 svar) kan i huvudsak antas ha att göra med
följande aspekter:
1. De svarande känner inte till om nationella minoriteter söker stöd hos
myndigheterna, eftersom personer ur grupperna inte själva berättar att de tillhör
en nationell minoritet.
2. De svarande gör inte skillnad på nationella minoriteter och andra etniska
minoriteter och majoritetsbefolkningen. Det kan finnas kunskapsbrister kring
lagstiftningen om nationella minoriteters särställning kopplat till språk och
bevarande av kultur i det svenska samhället.
3. De svarande har bristande kunskaper i eller inga direkta rutiner för
kvinnofridsarbete generellt och väljer då att avstå från att svara.
4. Urvalet av myndighetspersoner har visat brister och enkäten har i vissa fall
hamnat hos ”fel” personer.
Viktigt att ha med sig genom läsningen är dock att dessa resultat endast talar för den här
undersökningen och inte är generaliserbara för samtliga myndigheters arbete eller
rutiner på grund av den låga svarsfrekvensen. I undersökningen kan man se tendenser
för eller emot vissa aspekter vilket även förstärks av enskilda svarandes egna ord i de
öppna svarsalternativen.
Upplägg av enkätredovisningen
Redovisningen av enkätsvaren kommer att inledas med en tydliggörande bild av vilka
som besvarat enkäten, uppdelat på kön och verksamhetstillhörighet. Sedan diskuteras
behovet av handlingsplaner relaterat till våldsutsatta kvinnor som tillhör de nationella
minoriteterna. Det finns flera andra studier som har gjorts relativt nyligen, till exempel
om landstingens riktliner för kvinnofrid. Även Sveriges Kommuner och Landsting har
STATENS FOLKHÄLSOINSTITUT
BEMÖTANDE AV VÅLDSUTSATTA KVINNOR SOM TILLHÖR DE NATIONELLA MINORITETERNA
28
under 2009 kommit ut med en rapport som diskuterar betydelsen av handlingsplaner och
riktlinjer.
I nästa avsnitt av redovisningen diskuteras de våldsutsatta kvinnornas synlighet hos
myndigheterna: Gör myndigheterna någon skillnad på olika grupper av kvinnor som
söker stöd och hjälp? Behövs det generellt stöd till alla utsatta kvinnor eller specifikt
utvecklat stöd till vissa grupper? Enkätredovisningen avslutas med bra och dåliga
exempel på möten mellan kvinnor ur nationella minoriteter och myndighetsutövare.
När det står myndigheterna i texten menas samtliga berörda myndigheter (polis,
rättsväsende, socialtjänst och skola) samt den personal inom hälso- och sjukvården som
besvarat enkäten. Dessa finns noggrant presenterade under rubriken datainsamling i
metoddelen. Innan vi går in på själva enkäten är det dock relevant att se över vilka lagar
som styr kvinnofridsarbetet i Sverige.
Lagar som rör kvinnofridsarbete
I socialtjänstlagens 2 kapitel 2§ anges att kommunerna har det yttersta ansvaret för dem
som vistas i kommunen. De ska se till att utsatta personer får det stöd och den hjälp som
de behöver. År 1998 tillkom en ny paragraf för att ändå tydliggöra socialnämndernas
uppdrag.
Till socialnämndens uppgifter hör att verka för att den som utsatts för brott och
dennes närstående får stöd och hjälp. Socialnämnden skall särskilt beakta att kvinnor
som är eller har varit utsatta för våld eller andra övergrepp av närstående kan vara i
behov av stöd och hjälp för att förändra sin situation. Socialnämnden skall också
särskilt beakta att barn som bevittnat våld eller andra övergrepp av eller mot
närstående vuxna är offer för brott och kan vara i behov av stöd och hjälp.
(Socialtjänstlagen 2001:453 5 kap. 11§)
Polisen och rättsväsendet följer flera lagar i sitt arbete mot våld i nära relationer. En ny
lag om grov kvinnofridskränkning infördes 1998 och innebär att en person döms för
detta om den begått flera straffbelagda gärningar mot en och samma person under en
viss tidsperiod, och på detta sätt kränkt personens integritet och självkänsla. Om
förövaren är en man som begår detta brott mot en kvinna som han har eller har haft ett
förhållande med, är straffet fängelse upp till sex år. Polis eller åklagare som får
kännedom om brottet är skyldiga att anmäla det, även om den som blivit utsatt inte vill
det (Polisen, 2009).
Vilka besvarade enkäten?
I figuren nedan går det att få en bild över vilka myndigheter som besvarat enkäten. Den
högsta svarsfrekvensen har hälso- och sjukvården, och tillfrågade instanser där är
gynekologer, tandläkare, akutläkare, psykologer, sjuksköterskor och även läkare på
kvinnokliniker samt vårdcentraler. Det kan snabbt konstateras att fördelningen i
svarsfrekvens varierar. De som valt alternativet annan är sammanlagt 25 personer.
Dessa personer har själva namngett sin position då inget av de färdiga alternativen
stämde med deras befattning.
STATENS FOLKHÄLSOINSTITUT
BEMÖTANDE AV VÅLDSUTSATTA KVINNOR SOM TILLHÖR DE NATIONELLA MINORITETERNA
29
Tabell 2: Andel (i procent) som besvarat enkäten uppdelat på verksamheter
50
45
40
35
30
25
20
15
10
5
0
Hälso- och
sjukvård
Rättsväsendet
Socialtjänst
Skola
Annan
I nästa figur går det att utläsa vilken nivå i organisationen som den svarande tillhör samt
könsfördelning på de svarande. Av dem som svarade var 76,9 procent (223 personer)
kvinnor och 23,1 procent (67 personer) män. Figuren nedan visar att det är flest kvinnor
som tillhör klientnivån (möter utsatta kvinnor direkt) och något fler män som arbetar på
ett strukturellt plan (arbetar indirekt med att ta fram policyer, forskning och/eller
handlingsplaner samt personer med chefsansvar). Svarsalternativet både strukturell nivå
och klientnivå hade en liknande representation av könen på något under 40 procent.
Tabell 3: Andel som besvarat enkäten uppdelat på nivå i verksamheten samt kön. Den
första blåa stapeln är antal kvinnor och den tredje ljusgula stapeln är antal män.
350
300
250
Kvinna Antal
200
Total
Man Antal
150
100
50
0
Strukturell nivå
Klientnivå
Både strukturelloch klientnivå
Annan
Total
STATENS FOLKHÄLSOINSTITUT
BEMÖTANDE AV VÅLDSUTSATTA KVINNOR SOM TILLHÖR DE NATIONELLA MINORITETERNA
30
Resultat av enkäten
Förebyggande arbete
En del i att arbeta med kvinnofridsfrågor är att stoppa våldet, anmäla gärningsmän och
arbeta med de våldsutövande männen. Myndigheterna har ett ansvar för att förhindra att
nya brott begås och att de kvinnor som utsatts får stöd och skydd. Delar av arbetet mot
mäns våld mot kvinnor och våld i nära relationer är förebyggande, eller preventivt,
arbete. Det är en grundläggande men utmanande uppgift att verka mot mäns våld mot
kvinnor.
Primärpreventivt arbete för jämställdhet
I det primärpreventiva arbetet ligger fokus på att skapa förutsättningar för jämställdhet
som utgångspunkt. Det handlar om att motverka våldet i sig innan någon blivit förövare
eller offer för våldshandlingar. En del i det primärpreventiva arbetet är att arbeta med
flick- och pojkgrupper för att förändra normer för identitet, machokultur och makt
(SKL, 2009).
Sekundärpreventivt arbete med förövare och utsatta
Det sekundärpreventiva arbetet för kvinnofrid är mer direktrelaterat till förövare och
utsatta kvinnor. Det handlar om att erbjuda skyddat boende till kvinnor och barn, ha
samtalsgrupper för våldsutövande män (t.ex. IDAP) och utbilda personal om att våga
fråga om våld. Även riksomfattande informationskampanjer och kvinnofridslinjer syftar
till att hindra återkommande våld i nära relationer och ge stöd. Både primärt och
sekundärt preventionsarbete är nödvändigt för att motverka mäns våld mot kvinnor
(SKL, 2009).
I enkäten ställdes frågan Arbetar ni på något sätt förebyggande (primär prevention) för
att minska/stoppa våld mot kvinnor i nära relationer? Avsikten med denna fråga var att
se om det inom myndighetspersonernas verksamheter bedrevs något arbete som vände
sig mot befolkningen generellt för att motverka våld. Alternativen som angavs gick dock
att tolka som både primära och sekundära. Flera svarsalternativ kunde anges i frågan. De
tre svarsalternativ som fick flest röster var:
- Genom samverkan mellan myndigheter (191 i antal)
- Genom informationsspridning (135 i antal)
- Genom motiverande samtal (72 i antal)
Det framkom också från de öppna svaren under svarsalternativet annat att samverkan
även mellan myndigheter och föreningar, nätverk och kvinnojourer är en viktig
framgångsfaktor. Det är inte enbart samverkan mellan olika myndigheter som
minskar/stoppar mäns våld mot kvinnor.
Ett fåtal handlingsplaner
Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) kom i mars 2009 ut med en kartläggning om
kvinnofridsarbetet i kommuner, landsting och regioner. I denna konstaterades att
kommunerna själva anser att handlingsplaner är en god framgångsfaktor för
kvinnofridsarbetet. Det är värt att notera att kommunerna inte är tvingade genom lag att
upprätta en handlingsplan för detta syfte, men många kommuner har ändå tagit fram
STATENS FOLKHÄLSOINSTITUT
BEMÖTANDE AV VÅLDSUTSATTA KVINNOR SOM TILLHÖR DE NATIONELLA MINORITETERNA
31
rutiner och riktlinjer. Enligt en kartläggning av Socialstyrelsen i samarbete med
länsstyrelserna från 2005 hade 71 procent av kommunerna sådana handlingsplaner. I
detta arbete granskades också de handlingsplaner som fanns och man kunde konstatera
att de såg väldigt olika ut. Även benämningarna skiftade från handlingsplan till
handbok, åtgärdsprogram, anvisningar och handlingsprogram. En annan viktig
reflektion framkom i Socialstyrelsens utredning ”Att ta ansvar för sina insatser”.
Socialtjänstens stöd till våldsutsatta kvinnor (SOU, 2006:65), där man gjorde en
kvalitativ intervjustudie med personal från 12 kommuner. I studien konstaterades att
arbetet med handlingsplaner ibland är överskattat, eftersom det i sig inte säger något om
vilket arbete som faktiskt utförs eller kvaliteten på detta. I SKL:s kartläggning sägs
avslutningsvis att även kommuner utan handlingsplaner kan ha ett väl fungerande
kvinnofridsarbete.
I denna studie har vi ställt följande frågor om handlingsplaner:
1. Om myndigheterna har en handlingsplan eller riktlinje i verksamheten för hur
man ska arbeta med kvinnor som är utsatta för våld i nära relationer (70,9
procent svarade ja)
2. Om denna handlingsplan används (55,5 procent svarade alltid och ofta)
3. Om det finns en handlingsplan för personer som tillhör de nationella
minoriteterna som är utsatta för våld (alltså inte enbart kvinnor). Här svarade
endast 5 procent att de hade en handlingsplan eller riktlinjer specifikt för dessa
grupper.
4. Finns det någon specifik handlingsplan eller riktlinje i er verksamhet för hur ni
ska arbeta med kvinnor från nationella minoriteter som är utsatta för våld i nära
relationer? Sammanlagt 6,1 procent (18 personer) svarade att de har en skriftlig
eller muntlig handlingsplan/riktlinje. Hälso- och sjukvården var den enda
myndigheten som uppgav att det finns en muntlig handlingsplan/riktlinje.
Tabellen nedan visar också att handlingsplaner inom detta område var mest
ovanligt inom Socialtjänsten och skolan.
Tabell 4. Andel (i procent) som har svarat att de har handlingsplaner/riktlinjer för
kvinnor som tillhör de nationella minoriteterna och som har blivit utsatta för våld i nära
relationer (Fråga 7a och 1)
Hälso- och Rättsväsendet Socialtjänst
sjukvård
3,8
8,5
3,2
Ja,
skriftlig
Ja,
3,8
0,0
muntlig
Nej
81,2
74,5
Vet ej
11,3
17,0
100
100
Totalt
* Förteckning över annan se bilaga 2.
Skola
3,2
Annan* Totalt
(antal)
4,4
13
0,0
0,0
0,0
5
93,6
3,2
100
87,1
9,7
100
91,3
4,4
100
249
29
296
Den sista och femte frågan om handlingsplaner var en värderingsfråga. Frågan löd:
Tycker ni att det behövs en specifik handlingsplan/riktlinje för hur man ska arbeta med
STATENS FOLKHÄLSOINSTITUT
BEMÖTANDE AV VÅLDSUTSATTA KVINNOR SOM TILLHÖR DE NATIONELLA MINORITETERNA
32
kvinnor från de nationella minoriteterna som är utsatta för våld i nära relationer?
Endast 25,1 procent svarade ja. 46,2 procent svarade nej och 28,7 procent svarade vet ej.
I tabellen nedan blir det tydligt att hälso- och sjukvården, rättsväsendet och alternativet
annan var mest positiva – av dem svarade cirka 30 procent ja. Skolan var minst positiv
med endast 11 procent ja-svarare. Nästan 20 personer som besvarade enkäten valde att
inte fylla i denna fråga.
Tabell 5. Andel (i procent) som svarat att de tycker att det behövs en
våldsutsatta kvinnor som tillhör de nationella minoriteterna
Hälso- och Rättsväsendet Socialtjänst Skola
sjukvård
Ja
29,3
32,6
15,5
10,7
Nej
43,9
41,3
48,3
60,7
Vet ej
26,8
26,1
36,2
28,6
100
100
100
100
Totalt
handlingsplan för
Annan
30,4
43,5
26,1
100
Totalt
(antal)
70
128
80
278
Ett resultat som går att utläsa är att myndigheterna i dag inte har speciella
handlingsplaner eller riktlinjer för kvinnor som är utsatta för våld i nära relationer och
tillhör de nationella minoriteterna. En tredjedel av de tillfrågade är positiva till att skapa
sådana handlingsplaner eller riktlinjer och anser att det finns ett behov i deras
verksamhet. Två tredjedelar är negativa eller vill inte ta ställning i frågan.
Att söka stöd- utmärker sig de nationella minoriteterna?
Enkäten har inte innehållit någon fråga om prevalens, förekomst av våld, inom de
nationella minoritetsgrupperna. Anledning är att det inte skulle gå att få några säkra svar
via denna enkät. De fem grupperna av svenska nationella minoriteter är enligt lag inte
etniskt registrerade och i de allra flesta fall utmärker sig inte grupperna på så sätt att
myndighetspersoner kan avgöra om kvinnan som söker stöd tillhör en nationell
minoritetsgrupp eller inte. Grupperna skiljer sig åt sinsemellan, och det finns också
skillnader inom grupperna. Olika individer har olika behov och alla människor lever inte
under samma livsvillkor. Detta har förstås inte enbart med etnicitet att göra, utan även
med kön, ålder, funktionsnedsättningar, utbildningsnivå och sexualitet.
Mot bakgrund av detta resonemang har vi ändå försökt få en fingervisning om hur ofta
myndighetspersonerna uppfattat att de mött kvinnor från de nationella minoriteterna.
Frågan löd på följande sätt: Hur ofta har kvinnor tillhörande de nationella minoriteterna
sökt stöd/vård/hjälp hos er det senaste året? De två grupper som flest myndighetspersoner uppgav var sverigefinländare (19,7 procent svarade ofta och ibland) och
romer (20,9 procent svarade ofta och ibland). Omkring fem procent svarade att kvinnor
från grupperna samer, judar eller tornedalingar hade sökt stöd/vård/hjälp det senaste
året. Sverigefinländarna samt romerna har alltså upplevts söka stöd oftare än de andra
grupperna, eller så har de utmärkt sig på så sätt att myndighetspersonerna lagt märke till
deras etniska tillhörighet. Resultatet kan också ha att göra med urvalet av kommuner,
eftersom det i vissa fall är vanligare att de nationella minoriteterna bor i vissa delar av
landet.
För att ha något att jämföra denna fråga om uppskattad besöksfrekvens med frågade vi
vidare om det fanns någon grupp av personer med utländsk härkomst som
STATENS FOLKHÄLSOINSTITUT
BEMÖTANDE AV VÅLDSUTSATTA KVINNOR SOM TILLHÖR DE NATIONELLA MINORITETERNA
33
myndighetspersonerna ofta möter i arbetet med kvinnor som är utsatta för våld i nära
relationer (de nationella minoriteterna inkluderar även personer som är nyligen
inflyttade till Sverige). Här svarade 31,4 procent ja, 45,9 procent nej och 22,8 procent
vet ej. Exempel på vilka dessa utländska grupper är beror i stor grad på kommun, de som
nämndes av flest myndighetspersoner var dock kvinnor med muslimsk tillhörighet,
kvinnor från forna Sovjetunionen och Östeuropa, kvinnor från Asien och Thailand samt
kvinnor från Somalia.
Att göra skillnad eller behandla lika
För att se om det finns några skillnader i hur myndighetspersonerna uppfattar kvinnor
från nationella minoriteter och andra kvinnor som söker stöd frågade vi om det fanns
någon aspekt i arbetet som skiljde sig åt mellan dem. Svaren kan dock komma att tolkas
på flera sätt då ”andra” kvinnor i Sverige även tillhör olika minoriteter. De behov som
myndighetspersonerna uppgav behöver inte vara specifika för just nationella minoriteter
utan kan även gälla för andra minoritetsgrupper som exempelvis inte har svenska som
sitt första språk. De svarsalternativ som rankades högst var
- behov av tolk
- det krävs förmedling av en annan sorts kontakter
- annat: kulturen (synsätt, livsvillkor, hedersproblematik etc.).
Det går inte att ge en rättvis bild i procent av svarsalternativen, eftersom de svarande
kunde fylla i flera svarsalternativ. Intressant är dock att det svar som fick näst flest röster
(”behov av tolk” fick flest) var svarsalternativet Nej, ingen skillnad i arbetet. Man kan
dra slutsatsen att ungefär en tredjedel av de svarande anser att kvinnor som tillhör de
nationella minoriteterna inte har haft några andra behov av vård, hjälp eller stöd än den
övriga kvinnliga befolkningen i Sverige. Språket och behovet av att kunna tolka är den
aspekt som understryker skillnad eller variation.
Inför skrivandet av enkäten inkom en fråga som förslag från en företrädare för en av de
nationella minoriteternas organisationer: Hur ofta bemöts (vid det första mötet) kvinnor
från nationella minoritetsgrupper som är utsatta för våld i nära relationer av personal
som talar kvinnans eget språk inom er verksamhet? Språkfrågan har länge varit en
aktuell fråga, och i de olika förvaltningsområdena runt om i Sverige får i dag enligt lag
de nationella minoriteterna söka stöd och hjälp från myndigheterna på samiska, finska
och meänkieli. Rätten till hemspråksundervisning och äldreboenden för exempelvis
finsktalande har en längre tid debatterats. Som svar på den här frågan fick de svarande
uppskatta detta på en skala från i stort sett alltid till i stort sett aldrig. Viktigt att ha med
sig vid en analys av denna fråga är att de flesta av kvinnorna även talar svenska, men
som andraspråk. Hälften av myndighetspersonerna svarade att kvinnorna i stort sett
aldrig blev bemötta på sitt eget språk vid det första mötet. En femtedel svarade att de
utsatta kvinnorna ibland eller sällan blev bemötta på sitt eget språk.
STATENS FOLKHÄLSOINSTITUT
BEMÖTANDE AV VÅLDSUTSATTA KVINNOR SOM TILLHÖR DE NATIONELLA MINORITETERNA
34
Tabell 6: Andel som svarat hur ofta våldsutsatta kvinnor från de nationella minoriteterna
bemöts (vid det första mötet) av personal som talar kvinnans eget språk, redovisat på
respektive verksamhet.
I stor sett alltid
Ofta
Ibland
Sällan
I stort sett aldrig
Vet ej
Totalt
Hälso- Rättsväsendet Socialtjänst
och
sjukvård
6,1
0,0
3,3
3,8
2,1
3,3
10,6
4,2
11,7
16,7
10,4
13,3
40,9
64,6
48,3
22,0
18,8
20,0
100
100
100
Skola
Annan Totalt
(antal)
6,7
0,0
6,7
3,3
63,3
20,0
100
0,0
0,0
9,1
0,0
59,1
31,8
100
12
8
27
36
146
63
292
Nästa fråga berör myndighetspersonernas uppfattningar om vilka typer av kompetenser
som det finns tillgång till inom deras verksamhet i arbetet med våldsutsatta kvinnor som
tillhör de nationella minoriteterna. Flera svarsalternativ kunde anges i frågan. Vissa
svarande har reagerat på ordvalet kompetenser. För att förtydliga detta kan sägas att
begreppet kompetenser även inkluderar kunskaper och erfarenheter. De svarsalternativ
som högst andel röster var:
-
Vi har inga specifika kompetenser.
Personalen har erfarenhet från tidigare arbeten.
Vi har inga specifika kompetenser men hyr in vid behov.
Nästan hälften av myndighetspersonerna svarade att de inte har tillgång till några
specifika kompetenser för just de nationella minoriteterna. Detta svar stämde sedan väl
med resultatet på frågan om det finns tillgång till specifik kompetens hos de anställda.
78 procent svarade i fallande skala med början på i liten grad till inte alls. Endast åtta
procent menar att det finns anställda personer som i hög grad har specifik kompetens om
dessa grupper av kvinnor.
STATENS FOLKHÄLSOINSTITUT
BEMÖTANDE AV VÅLDSUTSATTA KVINNOR SOM TILLHÖR DE NATIONELLA MINORITETERNA
35
Tabell 7: Tillgång på kompetenser i de olika organisationerna när det gäller arbete med
kvinnor från de nationella minoriteterna som är utsatta för våld i nära relationer,
redovisat på respektive verksamhet i procent.
Hälso- och
sjukvård
16,4
Rättsväsendet
4,2
Socialtjänst
Skola
14,5
9,7
Personalen tillhör
själva någon
grupp
20,2
0,0
11,3
9,7
4,4
Personalen har
erfarenhet från
tidigare arbeten
14,2
12,5
19,4
12,9
8,7
Personalen har
utbildning på
området
10,5
8,3
11,3
32,3
8,7
Genomgått
fortbildning
5,2
20,8
12,9
12,9
0,0
Inga specifika
kompetenser men
hyr vid behov
12,7
8,3
17,7
16,1
13,0
Inga specifika
kompetenser
53,0
64,6
46,8
51,6
73,9
6,5
3,2
8,7
Personalen kan
minoritetsspråk
Vet ej
11,2
6,3
Flera svarsalternativ kunde anges i denna fråga
Annan
För att ge en möjlighet för myndighetspersonerna att berätta öppnare om olika möten
eller erfarenheter av arbete med kvinnor som tillhör de nationella minoriteterna som
blivit utsatta för våld, ställde vi två öppna frågor på temat bra eller mindre bra möten
och insatser. Tanken var att lyfta fram myndighetspersonernas attityder och värderingar
i de fall de arbetat direkt med kvinnorna och deras familjer. Sammanlagt 18 procent (49
personer) av 273 svarande angav något exempel. Svaren rymde allt från konkreta
exempel på bra möten till mer generella svar kring vad som är viktigt för att arbetet ska
bli bra. De tre områden som flest noterade var
- bemötandet av individen (se personen utifrån den enskildes behov, skapa trygghet
och kunskap om personens kulturella sammanhang)
- betydelsen av professionell tolk (inte en familjemedlem som tolk)
- samarbete och samverkan mellan myndigheter, med organisationer och inom
verksamheters olika delar.
STATENS FOLKHÄLSOINSTITUT
BEMÖTANDE AV VÅLDSUTSATTA KVINNOR SOM TILLHÖR DE NATIONELLA MINORITETERNA
36
En annan aspekt som återkom i svaren på denna fråga handlade om myndigheternas
uppdrag att behandla alla lika. Många myndighetspersoner underströk att de bemöter
kvinnor från de nationella minoriteterna på samma sätt som alla andra kvinnor som
söker stöd, vård eller hjälp hos dem. Många svarade att det är de individuella behoven
som styr stödet. Några ansåg att frågan om bra möten eller insatser inte var relevant,
eftersom det är myndigheternas skyldighet att behandla alla på ett professionellt och
kompetent sätt. Andra svarande reflekterade över frågeställningen på ett nyanserat sätt.
”Ett bra möte är just ett möte där hänsyn tas till den människans speciella behov och
önskemål. Det är alltid den enskilda som är specialist på sig och sitt liv. Det kanske
inte alltid går att möta upp i alla delar, men målet ska ändå vara att så långt det är
möjligt. Detsamma gäller bra insatser. Dock finns ju tyvärr myndigheter och
frivilligorganisationer vars representanter ibland alltför tydligt färgas av fördomar.”
På frågan om ett mindre bra möte var svarsfrekvensen något lägre. Endast 13,4 procent
(37 personer) valde att ge något exempel. Även här var synpunkterna mycket
varierande. Det framkom många tankar kring generellt dåligt bemötande, men även
några färgstarka exempel från svarspersonens verksamhet. De tre aspekter som framkom
mest frekvent var
- dåliga tolkar, eller brist på tolkning (bristande tillit för tolken, tar för lång tid att hitta
en tolk, mannen/maken agerar tolk)
- fördomar och bristande kunskaper om kvinnans kulturella livsvillkor (bristande
respekt hos personal, kränkande bemötande)
- tidsaspekten (kvinnan kommer utanför arbetstid, missar bokade tider och stress
uppstår).
Nedan presenteras två exempel på situationer som flera myndighetspersoner varit inne
på:
”När en manlig läkare av samma kultur möter kvinnan som varit utsatt. Det
bedömdes att kvinnan inte kunde lita på läkaren och blev hämmad i situationen.
Läkarbyte gjordes och därmed tog behandlingen onödigt lång tid.”
”Att tala med kvinnan när mannen finns i rummet. Otroligt viktigt att hon får en
stund själv och möjlighet att berätta. Jag fick höra om en kvinna som genom sin
ögonkontakt försökt få socialtjänsten att förstå att hon var under dödshot, men hon
vågade inte yttra detta så länge han fanns i närheten.”
Det är svårt att säga om dessa resultat speglar nationella minoriteter mer specifikt än
andra minoritetsgrupper eller majoritetsbefolkningen i Sverige. Mekanismerna kring
våld i nära relationer, utsattheten och myndigheternas skyldighet att stödja är desamma
oavsett vilken etnisk tillhörighet en kvinna har i Sverige. I de öppna svaren framkommer
dock några aspekter som betonar vikten av kulturell förståelse, betydelsen av att samtala
på samma språk och förmågan att ge ett individanpassat stöd till kvinnan. Olika
människor har skilda behov av stöd beroende på sina livsvillkor och sin historiska
kontext, så när det gäller frågorna om bra möten kan det anses otillräckligt att enbart
stödja sig på argumentet att alla ska behandlas lika eller likvärdigt. Att svara så kan ses
som ett svar på hur det borde vara, inte hur det verkligen är.
STATENS FOLKHÄLSOINSTITUT
BEMÖTANDE AV VÅLDSUTSATTA KVINNOR SOM TILLHÖR DE NATIONELLA MINORITETERNA
37
Framtiden för det etniska mångfaldsarbetet
Avslutningsvis ville vi få en fingervisning om det finns något intresse hos de tillfrågade
myndigheterna att utveckla sitt arbete med kvinnor från de nationella minoriteterna.
Svaren visar att det finns en stor osäkerhet kring huruvida det är myndighetens uppdrag
att arbeta med frågorna specifikt. På frågan om de behöver stöd i det fortsatta arbetet var
det nästan lika många som svarade vet ej som svarade nej. Något fler, 41 procent,
svarade ja.
Tabell 8: Andel svarande (i procent) om verksamhetens behov av något stöd för att
kunna utveckla arbetet med kvinnor från de nationella minoritetsgrupperna som blivit
utsatta för våld i nära relationer
Ja
Nej
Vet ej
Totalt
Hälso- och
sjukvård
40,9
23,6
35,4
100
Rättsväsendet Socialtjänst
Skola
Annan
43,8
20,8
35,4
100
30,0
50,0
20,0
100
30,4
43,5
26,1
100
48,3
25,9
25,9
100
Totalt
(antal)
117
80
89
286
Socialtjänsten är den verksamhet som nästan till hälften angav att de önskar ett framtida
stöd för att utveckla sitt arbete med de nationella minoriteterna. Skolan är den instans
där hälften av de svarande svarade nej till ökat stöd. 101 svarspersoner tog också
chansen att själva beskriva vilken typ av stöd de i så fall skulle vilja ha. Åsikterna gick i
många fall isär, men sammantaget framkom det några huvuddrag. Tre grunddrag från de
öppna svarsalternativen var
– ökad kompetens om de (nationella) minoriteternas kulturer (levnadsvillkor, definition
av grupperna, religioner, kulturkrockar, hedersproblematik)
– generell utbildning om minoriteter och kvinnofrid samt specifik utbildning
tillsammans med företrädare från minoritetsgrupperna (spetskompetens hos vissa vs
generell kompetens hos alla)
– handledning och konsultstöd vid behov.
En majoritet av de svarande önskar utbildning och upplever ett behov av kunskaper om
etnisk mångfald relaterat till patriarkat och levnadsvillkor. Det finns dock ingen enighet
om på vilket sätt detta skulle genomföras. Ska vissa individer på myndigheterna ha
spetskompetens och utbilda andra eller bör samtliga inom verksamheten ha en
grundläggande förståelse för etnisk mångfald? Ska alla kommuner och socialtjänster
runt om i landet gå liknande utbildningar och kunna erbjuda samma stöd, när många av
de svarande inte anser att de möter kvinnor från de nationella minoriteterna regelbundet?
Tre exempel nedan från de öppna svarsalternativen ger en bild av hur åsikterna varierar.
”Föreläsningar i alla ära – men de ger för lite i utbyte. Att få kontakt med en person
(handledare) som kan träffa en viss given grupp tandvårdspersonal över tid t.ex. 6–12
månader, kan ge bra utdelning. Träffarna kan innehålla ett litet teorimoment och ett
litet kliniskt moment; det vill säga tandvårdspersonalen berättar om ett möte med en
utsatt kvinna. För att lärande ska ske behöver både teori och klinik/reflektion ske vid
samma tillfälle och vara regelbundet återkommande.”
STATENS FOLKHÄLSOINSTITUT
BEMÖTANDE AV VÅLDSUTSATTA KVINNOR SOM TILLHÖR DE NATIONELLA MINORITETERNA
38
”Information om hur minoritetsgrupperna själva ser på våld i nära relationer och
vilka önskemål de har kring bemötande etc.”
”Både ja och nej. Problemen med våld i nära relationer är generella oavsett
grupptillhörighet. Att arbeta med den enskilde personen i det akuta läget hanterar vi
väl. Men att arbeta förebyggande på ett strukturerat sätt ifrån tidig skolålder eller ut
mot föreningar kräver resurser som kanske är öronmärkta. Här gäller målgruppen alla
kvinnor och inte bara de från nationella minoritetsgrupper. Det är viktigt att bygga en
generell kompetens som håller över tid och inte blir beroende av att några enstaka
personer får spetskompetens på minoritetsgrupper.”
Att så många svarade vet ej och nej på frågan om önskat framtida stöd har troligen att
göra med att myndighetspersonerna önskar ett generellt ökat stöd till kvinnofridsarbetet.
Detta resonemang stämmer väl överens med de synpunkter som inkommit även på den
sista frågan där vi undrade om det fanns något ytterligare att tillägga. Även på frågan om
bra möten och insatser framkom det att många svarspersoner ser till individen och inte
till etnisk tillhörighet i bemötandet. Denna aspekt kan ha påverkat utfallet i enkäten på
ett negativt sätt, då fler valt svarsalternativen nej eller vet ej framför alternativet ja till
riktade insatser, utbildningar eller handlingsplaner för just de nationella minoriteterna.
Att så många svarade nej på den här frågan kan alltså med stor rimlighet innebära att
många av de tillfrågade myndighetspersonerna ser positivt på ökat stöd för kvinnofrid
generellt men inte enbart med inriktning mot de nationella minoriteterna. Detta leder
sedan vidare till en diskussion om huruvida man ska särbehandla vissa grupper framför
andra. Skapas ett stigma där fokus hamnar på och befäster upplevda etniska skillnader
i stället för att förebygga och motarbeta våldet i sig?
Enkätens avslutande fråga erbjöd de svarande myndighetspersonerna att öppet reflektera
över enkäten och sakområdet. 79 svarande tog tillfället i akt att tycka till. En majoritet
ansåg att de sällan eller aldrig kommit i kontakt med kvinnor från de nationella
minoriteterna och att de därför hade haft svårt att fylla i enkäten. Om de hade varit i
kontakt med kvinnor från dessa fem grupper så upplevde många myndighetspersoner att
de varit ovetande om det. Andra uppgav anledningar till att man inte arbetar specifikt
med kvinnor från de nationella minoriteterna, exempelvis följande:
”Vi håller på med ett jättestort projekt gällande våld i nära relation. Det är många
stora bitar som fattas när det gäller funktionshindrade och äldrevård. Vi behöver ta
fram riktlinjer till dem i första hand.”
”Tandvården behandlar säkert även dessa kvinnor men de är inte hos oss i den
egenskapen utan mer som en vanlig patient – ett ej uppmärksammat problem inom
tandvården.”
”I mitt område har jag nog uppfattningen att det är fler kvinnor från andra
minoritetsgrupper än de nationella som råkar ut för brott i nära relationer.”
Av de öppna svaren kan man utläsa att arbetet med kvinnor från de nationella
minoriteterna är en fråga om prioriteringar, okunskap om kvinnofridsfrågor, ekonomi
och individanpassat stöd framför kategorisering i grupper. Det framkom också i flera
svar att andra typer av grupper (personer med funktionsnedsättning, kvinnor med
utländsk bakgrund) upplevs vara utsatta för våld i större omfattning än de nationella
STATENS FOLKHÄLSOINSTITUT
BEMÖTANDE AV VÅLDSUTSATTA KVINNOR SOM TILLHÖR DE NATIONELLA MINORITETERNA
39
minoriteterna. Enligt SCB:s ULF-undersökning (2007) är inrikesfödda kvinnor med en
utrikesfödd förälder mer utsatta för våld i allmänhet än inrikesfödda kvinnor med
inrikesfödda föräldrar. I Socialstyrelsens betänkande Att ta ansvar för sina insatser
(SOU, 2006:65) menar man att det inte säkert går att säga att kvinnor med utländsk
bakgrund är mer utsatta för våld än kvinnor från majoritetssamhället. Kvinnor med
utländsk bakgrund är ingen homogen grupp, och vissa har bott hela sina liv i Sverige
medan andra just anlänt. Detta innebär att behoven av stöd ser olika ut. Vissa kvinnor
kan behöva praktiskt stöd, tolk och på grund av tidigare erfarenheter av
myndighetsutövning vara rädda för nya myndighetskontakter. Andra har inte alls den
typen av behov eller problem. Hur som helst är det viktigt att inte förklara våldet med
kvinnans etniska tillhörighet då detta lätt blir stigmatiserande och själva utsattheten för
våld kan bli sekundär. Detta gäller i hög grad även de nationella minoriteterna.
Socialstyrelsen har i sitt regleringsbrev för 2009 fått uppgiften att
”beskriva hur socialtjänstens individ- och familjeomsorg (IFO) arbetar med brukare
där kulturell bakgrund, bristande kunskaper i det svenska språket eller bristande
kunskaper om det svenska samhället utgör en utmaning för verksamheten.
Socialstyrelsen ska ge förslag på hur verksamheten kan utvecklas mot bakgrund av
tillgänglig kunskap på området. I uppdraget ingår även de nationella minoriteternas
behov av stöd och insatser. Uppdraget ska redovisas senast den 5 juni 2010”.
Ola Florin på Socialstyrelsens familje- och individenhet (personlig kommunikation,
2009-11-02) uppger att Socialstyrelsen under 2009 bland annat har kallat en fokusgrupp
med socialtjänstrepresentanter från fem kommuner under temat kulturell mångfald som
utmaning i IFO:s arbete med våldsutsatta kvinnor och barn. Den 1 december 2009
presenterades också slutrapporten Att uppfylla samhällsansvaret där Socialstyrelsen ger
ett förbättrat kunskapsstöd till landets socialtjänster i fråga om våldsutsatta kvinnor och
barn som har bevittnat våld. I juni 2010 kommer även en handbok som tillsammans med
nya allmänna råd ska stärka arbetet.
”Socialstyrelsens nya allmänna råd syftar till att ge nämnden stöd för verksamhet på
övergripande nivå och individnivå. Råden spänner över hela socialtjänsten och
framhäver vikten av ansvar för alla grupper inklusive kvinnor med missbruksproblem, kvinnor med funktionsnedsättning, kvinnor med utländsk bakgrund och
äldre kvinnor.” (Socialstyrelsen, 2009)
STATENS FOLKHÄLSOINSTITUT
BEMÖTANDE AV VÅLDSUTSATTA KVINNOR SOM TILLHÖR DE NATIONELLA MINORITETERNA
40
Sammanfattande slutsatser av enkätstudien
Mäns våld mot kvinnor är ett globalt jämställdhetsproblem. Samverkan mellan
myndigheter samt samverkan mellan kvinnojourer och andra frivilliga organisationer
beskrivs i enkäten som bra sätt att verka förebyggande mot mäns våld mot kvinnor.
Ett resultat som går att utläsa från enkäten är att myndigheterna i dag inte har speciella
handlingsplaner eller riktlinjer för kvinnor som är utsatta för våld i nära relationer och
tillhör de nationella minoriteterna. En tredjedel av de tillfrågade är positiva till att skapa
handlingsplaner/riktlinjer och anser att det finns ett behov i deras verksamhet.
De grupper som upplevts söka stöd oftare än de andra grupperna var sverigefinnarna och
romerna. Detta resultat kan tolkas som att de antingen sökt stöd oftare, är fler till antal i
regionen eller att de har utmärkt sig på så sätt att deras etniska tillhörighet noterats.
För att se om det finns några skillnader i hur myndighetspersonerna uppfattar kvinnor
från nationella minoriteter och andra kvinnor som söker stöd frågade vi om det fanns
någon aspekt i arbetet som skiljde sig åt mellan dem. Det alternativ som fick flest röster
var behovet av tolk, och på andra plats kom alternativet nej, ingen skillnad i arbetet.
Gällande bemötande på modersmålen så uppgav hälften av myndighetspersonerna att
kvinnorna i stort sett aldrig blev bemötta på sitt eget språk vid det första mötet.
Nästan hälften av myndighetspersonerna svarade i enkäten att de inte har tillgång till
några specifika kompetenser för just de nationella minoriteterna. Endast 8 procent menar
att det finns anställda personer som har kompetens om dessa grupper av kvinnor till hög
grad. Bemötandefrågor och betydelsen av professionell tolk kom högst upp på listan av
vad som är viktigt för att mötena med kvinnorna ska bli bra. Dåliga tolkar och brist på
tolkar samt fördomar och bristande kunskaper om kvinnans kulturella livsvillkor kom
fram som exempel på mindre bra erfarenheter i arbetet.
Avslutningsvis kan det sägas att enkätsvaren visar att det finns en stor osäkerhet kring
huruvida det är myndighetens uppdrag att arbeta med frågorna om nationella minoriteter
och utsatthet för våld specifikt. På frågan om de behöver stöd i det fortsatta arbetet
svarade nästan lika många vet ej som nej. Något fler, 41 procent, svarade ja. En
majoritet av de svarande ansåg att de aldrig eller sällan kommit i kontakt med kvinnor
från de nationella minoriteterna och att de därför hade haft svårt att fylla i enkäten.
STATENS FOLKHÄLSOINSTITUT
BEMÖTANDE AV VÅLDSUTSATTA KVINNOR SOM TILLHÖR DE NATIONELLA MINORITETERNA
41
Del 2. Våldsutsatta kvinnors
erfarenheter av bemötande från
myndigheter
Upplägg av intervjuredovisningen
Det har varit en tidskrävande och utmanade uppgift att möta och samtala om våld med
våldsutsatta kvinnor som tillhör de nationella minoritetsgrupperna. Informanternas
berättelser är personliga och handlar ofta om plågsamma händelser som vänt upp och
ner på dessa kvinnors liv, tillit och ekonomi. Intervjumaterialet innehåller mer
information än vad som ryms i uppdraget och vi har valt att avgränsa redovisningen till
att gälla det bemötande som kvinnorna fått när de sökt hjälp och stöd hos olika
myndigheter (polis, rättsväsende, skola, socialtjänst och hälso- och sjukvård).
Analysen är beskrivande och ligger nära informanternas egna utsagor. Tolkningarna
bygger delvis på teorier om intersektionalitet eftersom en diskussion om nationella
minoriteters upplevelser av våld enbart utifrån ett etniskt perspektiv riskerar att bli
missvisande. Gruppernas positioner i samhället varierar både inom och mellan
grupperna. Det finns även stora skillnader när det gäller utbildningsgrad, hälsotillstånd,
etniskt ursprung, socialt nätverk och geografisk tillhörighet som måste tas i beaktande.
Definition av våld i den här studien är fysiskt, psykiskt eller sexuellt våld samt hot om
våld.
Presentation av informanterna
Informanternas bakgrunder är mångskiftande. Deras familjesituationer, konsekvenser av
våldet och erfarenheter av myndigheter såg mycket olika ut. För vissa av de intervjuade
kvinnorna låg våldet flera år tillbaka i tiden medan det för andra precis var avslutat.
Några av kvinnorna levde under skyddad identitet. För dem hade konsekvenserna av
våldet blivit mycket stora och var på så sätt ständigt närvarande. Kvinnorna kom från
hela Sverige och flera av dem har flyttat omkring och hade därmed erfarenhet från flera
olika myndighetsutövare. Sammanlagt genomfördes 24 intervjuer varav åtta helt på
finska. Tio av kvinnorna hade akademisk utbildning och sammanlagt fanns 29 barn
under 18 år som var brottsoffer på samma sätt som sina mammor.
Redovisning av intervjustudiens resultat
Bemötande – en fråga om respekt och tillit
Både socialtjänstlagen och hälso- och sjukvårdslagen understryker betydelsen av alla
människors lika värde oberoende av funktioner i samhället. Det är på så sätt en
humanistisk lagstiftning.
STATENS FOLKHÄLSOINSTITUT
BEMÖTANDE AV VÅLDSUTSATTA KVINNOR SOM TILLHÖR DE NATIONELLA MINORITETERNA
42
”Verksamheten skall bygga på respekt för människornas självbestämmanderätt och
integritet.” (1 kap. 1§ SoL)
”Vården ska ges med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda
människans värdighet.” (2§ HSL)
Kommunikation och bemötande är viktiga frågor inom både socialtjänst, omsorg,
rättsväsende och skola. Ordet bemöta kan innefatta hur man uppträder mot, behandlar
och uppför sig mot någon. Begreppet kan också ses som en ömsesidig relation, en
inställning människor har till varandra samt samhälleliga eller statliga sätt att uttrycka
sig i till exempel lagar (SOU 1999:21). I den här intervjustudien ses bemötande som en
ömsesidig relation där statliga myndigheter utgör en part och våldsutsatta kvinnor en
annan. Detta innebär förstås inte att båda dessa parter har samma förutsättningar i fråga
om befogenheter eller makt, då en enskild individ är underordnad vid
myndighetsutövning.
Ett bemötande har alltid en avsändare och en mottagare. De våldsutsatta kvinnorna gick
in i mötet med myndigheter med vissa förväntningar på utfallet. En majoritet av de
intervjuade kvinnorna talade om att de hade haft en någorlunda stor tilltro till
myndighetssverige innan de själva var tvungna att söka stöd och hjälp. Förväntningarna
på stödet beskrevs som rimliga och realistiska. Kvinnorna ville bli tagna på allvar, få
veta sina rättigheter och alternativa tillvägagångssätt. De ville bli bemötta med empati
och få stödsamtal på sitt eget modersmål samt få praktisk hjälp med flytt. Slutligen har
flertalet talat om att kunna få ett skyddat boende utan att behöva betala för det själva
samt önskan om beskydd mot den våldsutövande mannen. Det som framkom väldigt
tydligt i de våldsutsatta kvinnornas utsagor är att många myndighetspersoner och
sjukvårdspersonal inte frågar om kvinnan är utsatt för våld, trots att det i vissa fall fanns
synliga bevis på detta. Myndighetsbemötandet upplevdes som övervägande negativt
även om enstaka kvinnor berättar om positiva erfarenheter. Den instans som kvinnorna
från samliga minoritetsgrupper kritiserade mest var socialtjänsten. När det gäller
polisen, rättsväsendet, skolan och hälso- och sjukvården går meningarna isär och det
finns stora variationer av upplevelser.
Socialtjänsten: Skapa förnyat förtroende genom större empati och
professionalitet
Mötet mellan våldsutsatta kvinnor och socialtjänstpersonalen beskrevs som väldigt
individberoende. Bemötandets kvalitet berodde till stor utsträckning på vilken
handläggare som kvinnorna träffat på. Ibland har ärenden kommit till en annan
handläggare eller en enhetschef, och då har mötet fungerat bättre. Många av kvinnorna
berättade om erfarenheter av negativt bemötande och direkta tjänstefel från
socialtjänstens personal. Vad som också framgår är att kvinnornas tillit till socialtjänsten
minskade i samband med handläggningen. Flera kvinnor beskrev en rädsla för att berätta
om vad som hänt och en oro för att informationen skulle sprida sig till obehöriga eller
inom den egna minoritetsgruppen. Vissa kvinnor beskrev hur de är rädda att bli
”stämplade” av personalen på grund av olika funktionsnedsättningar, arbetslöshet och
sjukdom. En kvinna menade att ”har man inte ett yrke, så tar man fan inte en på allvar.
Det är bara så.” Många av de informanterna beskrev att det finns en skam i att behöva
gå till ”socialen”.
STATENS FOLKHÄLSOINSTITUT
BEMÖTANDE AV VÅLDSUTSATTA KVINNOR SOM TILLHÖR DE NATIONELLA MINORITETERNA
43
Kvinnorna som sökte stöd beskrev sina förväntningar på socialtjänstens agerande i form
av tydlighet, god information, ekonomisk rådgivning, beskydd och stöd i
vårdnadskonflikter. Det handlade om akuta lägen där de hjälpsökande hade höga
förväntningar på snabb och empatisk handläggning, något som oftast inte infriades.
Krockarna mellan de våldutsatta kvinnornas förväntningar och socialtjänstens agerande
beskrevs som förödande för individen. En kvinna berättade att myndighetsutövandet var
”så dåligt som det någonsin kan vara. Och jag förstår att det är olika på olika ställen
men det här är under all kritik”.
Bristen på tillit återkom också i erfarenheterna av vårdnadstvister. Flera kvinnor
berättade hur de anser att socialtjänsten tagit mannens parti eller visat större tilltro och
hänsyn till hans situation än till kvinnans. Detta ska ha visat sig även i
samarbetssamtalen genom uttalanden som ”det var ju så synd om honom…”
Socialtjänstens företrädare beskrevs även som maktmissbrukande och ibland som
hotfulla. En majoritet av kvinnorna beskriver en oro över att förlora sina barn som ett
resultat av ett misslyckat möte med socialtjänsten. En av informanterna berättade om
hur handläggaren bandade samtalet utan att hon visste om det samtidigt som
handläggaren utsatte kvinnan för stor press genom att fråga om hennes barn.
”Jag kunde säga som så att de behandlade mig väldigt tjänstemannamässigt, att det
var väldigt korrekt… på det sättet att jag rent var rädd att barnen skulle tas ifrån
mig. Det blev så förskräckligt, det där utfrågandet… Och så sa hon aldrig att hon
hade en mikrofon.”
En annan kvinna beskrev sin tidigare våldsutövande man i relation till mötena med
socialtjänsten:
”han är jätteduktig på att, han vet precis vad han ska säga, så jag tror att han har
duperat den här socialtjänsten … alltså i vissa fall tror jag absolut inte att det är ett
barns rätt att ha en förälder, men att ha en förälder som funkar så himla dåligt, det
är ju snarare ett straff.”
Flera andra kvinnor beskrev hur de upplevde att handläggaren satte större tilltro till den
våldsutövande mannens historia, vilket bidrog till ökad oro och rädsla.
Kvinnorna upplevde att de vid många tillfällen fått ”tjata” och ”kämpa” sig till hjälp –
det beskrevs inte som någon tillgänglig och enkel process att bli trodd och få stöd.
Flertalet av de intervjuade kvinnorna berättade också att socialtjänsten inte följde upp
vad som har hänt och i vissa fall kände de inte till att våldet fortsatte. ”Jag vet inte
varför. Det är kanske enklare att vara tyst” sa en av kvinnorna när det talades om
bristen på uppföljande samarbetssamtal och återkoppling till åtgärder.
Kvinnorna kunde på ett ganska konkret sätt redovisa vilka brister de såg i socialtjänstens
agerande. Det framkom även annan kritik genom intervjuerna, i varierande grad. Här
sammanfattas den i några punkter:
- beslut ges muntligt och går därför inte att överklaga
- ingen information om alternativa tillvägagångssätt
- dåligt med platser på kommunens skyddade boenden, hänvisas direkt till ideella
kvinnojourer
STATENS FOLKHÄLSOINSTITUT
BEMÖTANDE AV VÅLDSUTSATTA KVINNOR SOM TILLHÖR DE NATIONELLA MINORITETERNA
44
- otydlighet kring vem som ska betala övernattningar på skyddat boende
- bristande rutiner för ekonomiskt bidrag för inköp av kläder, hygienartiklar och
husgeråd
- bristande samverkan med andra myndigheter och organisationer. Vem tar ansvar?
- enskilda handläggares bristande empati och svårigheter att kommunicera om våld
- fördomsfulla bilder av misshandlade kvinnor och dåliga kunskaper om mäns våld
mot kvinnor.
Polisen och rättsväsendet: Öka trovärdighet och skaffa kunskaper om
våldets mekanismer
En fråga som har återkommit kontinuerligt i intervjuerna är huruvida våldet är anmält
till polisen. Eftersom flertalet av de intervjuade kvinnorna har blivit utsatta för olika
typer av våld flera gånger under en lång period har det visat sig att de flesta brotten inte
är anmälda. Ungefär hälften av kvinnorna hade anmält ett eller flera brott till polisen. De
som valt att inte göra det berättade om en rädsla för vad anmälningen kan leda till i form
av konsekvenser för familj och barn, men också om en rädsla för själva
myndighetsutövaren. Några av kvinnorna berättade om tidigare erfarenheter från möten
med polis i Sverige eller utomlands som gör att de väljer att inte ta kontakt. Den
bristande tilltron beskrevs också i termer av historiska erfarenheter, upplevelser som
kvinnorna inte alltid själva varit med om men som minoritetsgruppen utsatts för tidigare.
”Man känner att man är ingenting värd” sammanfattade en kvinna mötet med en
patrullerande polis på gatan. Några av kvinnorna menade att polisen var misstänksam
och hade många fördomar om dem på grund av deras minoritetstillhörighet, till exempel
”nu bråkas det igen”.
De intervjuade kvinnorna som mött polisen direkt efter att brott begåtts beskrev
emellertid oftast mötena som övervägande positiva. Polisen var ”myndighetsaktiga”
men ”välutbildade” och i vissa fall vänliga och förstående. De mest problematiska
situationerna uppkom när kvinnorna var hotade och försökte få polisen att komma till
bostaden trots att mannen inte begått någon fysisk våldshandling vid det aktuella
tillfället. Kvinnorna möttes då av attityden ”det måste hända något först” innan polisen
kunde rycka ut. ”De brydde sig inte” menade en kvinna och en annan upplevde
inställningen att ”det inte var deras (polisens) problem” när mannen hotade att skada sig
själv. Några kvinnor berättade om hur de på grund av påtryckningar och stress vid
tillfället även tagit tillbaka sina anmälningar, och en kvinna vittnade även om hur hennes
anmälan ”försvann” och inte fanns registrerad en tid efter att brottet begåtts.
Möten med rättsväsendet (advokater, tingsrätten och länsrätten) beskrev kvinnorna som
både positiva och negativa. Flera av kvinnorna hade omfattande erfarenheter av
rättegångar och den rättsliga processen, medan andra uttryckte ett behov av mer stöd och
gärna ett ombud som talar samma språk som kvinnan. Sättet kvinnorna talade om
rättsväsendet på varierade mycket. En kvinna använde ordet ”katastrof”. En annan
kvinna menade att länsrätten inte såg effekterna av sina beslut i praktiken och att de
hade bristande kunskaper om våldets mekanismer. Hon menade att det blir ”tokigt rent
juridiskt” när den våldsutsatta kvinnan manipuleras, är i beroendeställning och utsatt för
utpressning av mannen. Kvinnorna berättar även om hur utredningar har lagts ned i brist
på bevisning och hur detta har uppfattats som brist på engagemang.
STATENS FOLKHÄLSOINSTITUT
BEMÖTANDE AV VÅLDSUTSATTA KVINNOR SOM TILLHÖR DE NATIONELLA MINORITETERNA
45
Sammanfattningsvis var det följande aspekter som var mest frekventa i kvinnornas
berättelser:
– Många kvinnor vågar inte anmäla, polisen bör vara mer stödjande i
anmälningsprocessen
– På grund av historiska och internationella erfarenheter av polisen hos kvinnorna är ett
förtroendeingivande bemötande extra viktigt.
– Ta hot om våld på allvar
– Önskan om att få välja eget ombud vid rättegångar
– Utbildning behövs om våldets mekanismer och kunskaper om etnisk mångfald
Ny rapport om offers erfarenheter av våld
Brottsförebyggande rådet (Brå) har under 2009 kommit ut med rapporten ”Våld mot
kvinnor och män i nära relationer – Våldets karaktär och offrens erfarenheter av
kontakter med rättsväsendet”. Rapportens resultat vilar på den omfattande Nationella
trygghetsundersökningen (NTU) där förekomsten av våld i nära relationer (där kvinnor
är offer) under det senaste året beräknas till 1,2 procent. Andra intressanta resultat som
stämmer med den här studiens iakttagelser är att endast drygt en fjärdedel av det
rapporterade våldet har anmälts till polisen och att 60 procent av de människor som haft
kontakt med polisen i samband med relationsvåld har goda erfarenheter av mötet.
Anledningar till att inte anmäla brott i nära relationer uppges vara att den intervjuade
känner gärningsmannen, att polisen inte kan göra något och att personen inte vågar
anmäla. Av de intervjuade som varit utsatta för våld i nära relationer upplevde 40
procent att de haft ett behov av stöd som inte fanns att få. I intervjuerna har det även
framkommit att flera utredningar har lagts ned i brist på bevisning och detta har
uppfattats som en nonchalans av flera kvinnor. Resultaten i undersökningen visar också
på brister i samhällets beredskap att behandla alla lika (Brottsförebyggande rådet, 2009).
Brå har även gjort en undersökning om polisens arbete, Polisens utredningar av våld mot
kvinnor i nära relationer (Brottsförebyggande rådet, 2008).
Hälso- och sjukvården: Våga fråga, dokumentera och ta det lugnt
Inom temat hälso- och sjukvården ingår beskrivningar från möten med läkare,
barnmorskor, psykologer, distriktssköterskor, tandläkare, kuratorer samt sjuksköterskor
på skolor och från hälsocentraler. Upplevelserna av sjukvården varierade i hög grad och
ibland var det dålig samverkan mellan de inblandade myndigheterna som gjorde
upplevelsen negativ. Andra svagheter i sjukvårdens bemötande, liksom i möten med
polis och socialtjänst, är bristande kommunikation och bristfällig information om vad
som kommer att hända. Flera kvinnor berättade exempelvis om hur de upplevde
förhören av polis på sjukhuset som mycket tunga och ansträngande, då de var i mycket
dålig kondition vid det tillfället.
Personalen inom sjukvården beskrevs som alltifrån ”professionella” och ”skapar
trygghet ” till ”stressade” och ”skeptiska” vilket tyder på varierande erfarenheter. Flera
av kvinnorna har haft den mesta kontakten med läkare via telefon för att få
smärtstillande eller lugnande tabletter utskrivna. Det framgår också att vissa kvinnor
undvikit att söka hjälp inom sjukvården på grund av skam för det som har hänt, men
också för att bemötandet och kommunikationen brustit. En kvinna berättade att hon
”inte fick någon bra respons, förstår inte resonemanget”.
STATENS FOLKHÄLSOINSTITUT
BEMÖTANDE AV VÅLDSUTSATTA KVINNOR SOM TILLHÖR DE NATIONELLA MINORITETERNA
46
Ett återkommande tema i intervjuerna var personalens rädsla för att se att kvinnan var
utsatt för upprepat våld eller våga fråga om familjesituationen och relationen till
partnern. Flera av de intervjuade kvinnorna ifrågasatta också hur sjukvården handskats
med anmälningsskyldigheten. Några av dem uppgav att de dels berättat om våldet vid
undersökningen medan andra hävdade att det inte kan ha undgått läkaren eller
sjuksköterskan vad som orsakat hennes skador. Trots detta lät personalen kvinnan lämna
sjukhuset utan att prata med henne. En kvinna berättade om sin negativa erfarenhet av
vården: ”… och så många blåtiror och sjukhusvistelser. I ett läge angav jag honom
också, den här personen. Men man trodde inte på mig. Läkaren tog mig inte på allvar …
istället lät han mig fara hem.” En annan kvinna beskrev hur stressad hon var under
sjukhusvistelsen men att hon efteråt insåg att personalen borde ha lugnat ned henne
innan hon fick åka hem. ”Man hade kunnat bromsa lite grann och sagt att vi sköter om
dig tills du är i ordning och du kan fara sen … Jag for som på flykt från världen”.
Det framkom tydligt av intervjuerna att mötena med barnmorskorna varit övervägande
positiva och att barnen fått bra stöd hos psykologer och kuratorer. När det gäller
konkreta åtgärder så nämnde kvinnorna framför allt vikten av att:
- Skadorna blir ordenligt dokumenterade.
- Mannen inte tillåts vara med i undersökningsrummet
- Personalen vågar fråga om hemförhållanden.
Skolan: Motverka fördomar
Skolan nämndes ofta mer perifert i intervjuerna och då kopplat till barnens snarare än till
kvinnornass egen situation. De problem som berördes handlade främst om rätten till
utbildning samt den risk för negligering av mobbning som etnisk tillhörighet kan
medföra. I enkätstudien framkom det att viss skolpersonal inte vet om eleverna tillhör en
nationell minoritetsgrupp och i enstaka fall menade också personalen att det inte fanns
så stor representation av nationella minoriteter i deras område.
Romernas situation måste ses i sitt historiska sammanhang, då de inte varit välkomna i
den svenska skolan. Detta visade sig vara något som hänger kvar i systemet, när en av
informanterna i den romska gruppen nämnde att hon endast gått tre år i grundskolan.
Hon fortsatte sedan i vuxen ålder, men kände att hon betraktades som ”bråkmakare”.
Samernas kulturella tillhörighet blev tydlig med berättelser från den så kallade
”nomadskolan”, där eleverna blev utsatta för mobbning av elever från en helsvensk
skola. Berättelser om mobbning inom skolan i den samiska gruppen visade två olika
sidor. En kvinna var odelat positiv och menade att ”det positiva var ju att det fanns
myndighetspersoner som tog tag i det”. Andra kände sig inte tagna på allvar vid
problem/mobbning och upplevde inte att personalen på skolan sett allvaret i situationen
eller velat prata om den (gällde andra skolor än nomadskolan).
I den tornedalska gruppen verkade kontakten med skolväsendet ha fungerat bra. I den
judiska intervjun nämndes ingenting om skolan.
STATENS FOLKHÄLSOINSTITUT
BEMÖTANDE AV VÅLDSUTSATTA KVINNOR SOM TILLHÖR DE NATIONELLA MINORITETERNA
47
I den sverigefinska gruppen fick en informant inte tvåspråkighetsundervisning till sitt
barn på begäran. Hon kände sig också negligerad i och med att skolan inte gav henne
samma information som hennes före detta partner om aktiviteter och dylikt. Den före
detta partnern fick också ensam bestämma om byte av skola för barnen utan kvinnans
godkännande.
Även om kvinnorna inte så ofta nämnde att de hade problem med skolan så var de
problem som nämndes desto allvarligare. Främst då exemplet med informanten som
endast gick tre år i grundskolan. För det andra informanten som berättade att
nomadskolans elever blev mobbade just för att de gick i nomadskola. De behov av
konkreta åtgärder som informanterna nämnde var sammanfattningsvis:
- Skolan bör ansvara för att föräldrarna tilldelas samma information om barnet.
- Modersmålsundervisning ska finnas tillgänglig.
- I fallet där romska barn inte deltar i undervisningen bör skolan hitta sätt att få
föräldrar att komma till skolan inledningsvis. Exempel som getts är framträdanden
med elever där föräldrarna är välkomna att vara åskådare.
- Skolan bör motverka fördomar.
De ideella kvinnojourerna: En uppskattad resurs
Många av de våldsutsatta kvinnorna har blivit hänvisade till de ideella kvinnojourerna
för att få stöd och hjälp. De kommunala skyddade boendena beskrevs som få och redan
fullsatta. Kvinnojourerna fick i och med detta ett stort ansvar. Vem som betalade
kostnaden för övernattande kvinnor och barn verkade variera mellan kommunerna. De
intervjuade kvinnorna berättade att de ibland förväntades betala kostnaden själv med
sina sparpengar medan andra kommuner beviljade ett visst antal nätter.
I intervjuerna framkom många mycket positiva synpunkter om kvinnojourernas arbete.
Det beskrevs som en positiv upplevelse att få en fristad med tillgång till både praktisk
hjälp och psykiskt stöd. Drygt hälften av de intervjuade kvinnorna uppgav att de någon
gång besökt en kvinnojour. Kvinnorna beskrev att de känt tillit till personalen och att
barnen hade upplevt boendet som tryggt. Att kvinnojourerna även hjälpte till med att ta
myndighetskontakter var viktigt eftersom det beskrevs som en svår och tung uppgift. En
aspekt som lagts fram är att kvinnojourerna ofta står för det stöd som de våldsutsatta
kvinnorna förväntat sig från socialtjänsten. Bemötandet de fick från personalen var inte
ifrågasättande eller värderande, och kvinnojourerna beskrevs inte som avvisande i sitt
bemötande på samma sätt som exempelvis socialtjänsten. En kvinna berättade att stödet
från personalen på jouren var det som gjorde det möjligt för henne att lämna sin man. En
annan kvinna beskrev att personalen hjälpte henne att hämta sina ägodelar och gav
henne dagliga stödsamtal under en mycket kritisk period av hennes liv: ”De har redan
erfarenhet av liknande situationer”, menade hon. Av de flesta kvinnorna beskrevs
personalen som lyssnande och stödjande, och av någon rent av som ”en vän”.
Men det fanns också kvinnor som framförde en tveksamhet mot att ta kontakt med
kvinnojouren på grund av brist på tillit till personalens tystnadsplikt främst i små städer
där alla känner alla. Några kvinnor beskrev svårigheter med att få ett skyddat boende
snabbt, att köerna var långa och att man måste söka över hela Sverige för att kunna få en
STATENS FOLKHÄLSOINSTITUT
BEMÖTANDE AV VÅLDSUTSATTA KVINNOR SOM TILLHÖR DE NATIONELLA MINORITETERNA
48
plats. De romska kvinnor som sökt stöd hos en jour berättade också att de upplevt det
som svårt att få tillträde på grund av sin romska tillhörighet.
Likheter och skillnader mellan grupperna
Fel kön, fel språk, fel krav
I redovisningen av enkäten till myndigheter ställde vi oss frågan om kvinnor som tillhör
de nationella minoriteterna har andra behov eller blir annorlunda bemötta på grund av
sin minoritetsstatus. Vi konstaterade att myndighetspersonerna ofta inte känner till om
en kvinna tillhör en nationell minoritet, och om de känner till det ”behandlar [de] alla
lika”, menade många som besvarade enkäten. Nu närmar vi oss denna frågeställning
igen, men utifrån de våldsutsatta kvinnornas perspektiv och berättelser. Har etnisk
tillhörighet någon betydelse för vilket bemötande en kvinna får och har en kvinna som
tillhör de nationella minoriteterna i Sverige andra behov och krav på myndigheterna än
kvinnor från majoritetsbefolkningen?
Utifrån de intervjuer vi har gjort går det rent översiktligt att svara delvis på ovanstående
fråga. Den kritik som framkommit mot både socialtjänsten, polisen och rättsväsendet
samt hälso- och sjukvården verkade vara tämligen generell för samtliga våldsutsatta
kvinnor. Det fanns emellertid några områden som specifikt pekade på brister i hänsynen
till etnisk mångfald i Sverige.
En sverigefinsk kvinna sammanfattade situationen när hon beskrev sina kontakter med
socialtjänst, rättsväsende och skola med orden ”man är av fel kön, man pratar fel språk,
man ställer fel krav”. Detta uttalande beskriver inte bara språkets betydelse för den
nationella minoritetstillhörigheten utan ger också en bild av den gemensamma
underordning som det innebär att vara kvinna och utsatt för våld. Betydelsen av att få
tala sitt eget språk betonades i intervjuerna och det var främst samiska och finska som
nämndes. En romsk kvinna berättade om sina svårigheter att fylla i blanketter och göra
ansökningar på myndighetssvenska. Hon menade att socialtjänsten ibland ställde för
höga krav på de romska kvinnorna ”de sätter måttena så högt att hon kommer att falla”.
Flera samiska kvinnor menade också att det varit problematiskt att samtala på svenska
om allt det svåra som hänt när samiska var deras första språk.
Både de samiska och de romska kvinnorna vittnade om en oro för att deras egen grupp
skulle få vetskap om att de gått till svenska myndigheter och berättat om att de blivit
utsatta för våld. Några kvinnor bosatta i mindre samhällen berättade om hur de försökte
dölja att de tillhörde en minoritetsgrupp för att undvika att bli igenkända eller föranleda
”skvaller” inom den egna gruppen. Flera av de samiska och romska kvinnorna kom
också in på relationen och respekten för familjen. De talade om rädslan för att skada sin
egen familjs heder, eller om rädslan för mannens familj om de skulle välja att lämna sin
make. Några samiska kvinnor beskrev en kultur som innebar att man inte fick prata om
våldet och dess konsekvenser och där känslor hölls tillbaka, ”man får inte visa ledsenhet
eller att man gråter”.
De romska och samiska kvinnornas berättelser illustrerar den historiska diskriminering
som dessa grupper utsatts för och de visade på en mycket liten tillit till statens
myndighetsutövning. Flera av de romska kvinnorna berättade om hur de undvek kontakt
STATENS FOLKHÄLSOINSTITUT
BEMÖTANDE AV VÅLDSUTSATTA KVINNOR SOM TILLHÖR DE NATIONELLA MINORITETERNA
49
med polisen på grund av sina tidigare erfarenheter. Informanterna gav också exempel på
hur myndighetspersoner fortfarande ger uttryck för fördomar genom yttranden som ”du
får skylla dig själv” när en romsk kvinna blir utsatt för våld och söker hjälp. Ur ett
internationellt perspektiv är diskrimineringen och assimileringen av romer från bland
annat myndigheters sida fortfarande ett pågående och mycket aktuellt problem Både de
samiska och de romska kvinnorna angav att dessa erfarenheter medfört att de valt att
inte anmäla sin man för våldsbrott. En samisk kvinna berättade att ”i den samiska
världen ska man inte ha kontakt med svenska myndigheter helt enkelt”. Flera av
intervjuerna med de samiska kvinnorna beskriver hur det finns ett ”vi och dom” tänkande mellan ”svenskar” och ”samer”. En kvinna menade att ”svenskarna” ser ned på
den samiska kulturen och att vissa samer själva skäms över att vara same.
”Majoritetsfolket de vinner ju så klart medan vi i minoriteten får stryka på foten och
orkar inte ens kämpa” sa en kvinna om den kulturhistoriska ”ryggsäck” som beskrevs
som närvarande än i dag.
Romer
De specifika krav som de romska informanterna framförde för att förbättra den rådande
situationen rörde framför allt behovet av utbildning och samverkan.
- Utbildning bör anordnas för socialtjänst, hälso- och sjukvård, skola och polis om
olika romska familjeförhållanden, kulturella koder och betydelsen av språk.
Informanterna föreslår att det utförs tillsammans med företrädare för de romska
grupperna.
- Kvinnor ska ha rätt att välja ombud vid rättsliga processer.
- Samverkan mellan romernas organisationer och myndigheter bör utvecklas.
Diskriminering av romer i Sverige
År 1999 erkändes romerna som en av de fem nationella minoriteterna och romani chib
som ett av de nationella minoritetsspråken (Regeringens proposition, 1998/1999). Men
fortfarande befinner sig många romer i Sverige i en mycket utsatt situation. Enligt
rapporten Diskriminering av romer i Sverige från Diskrimineringsombudsmannen (DO)
(2004) upplever majoriteten av romer i en enkätundersökning att Sverige är ett rasistiskt
land som är fientligt inställt till romer. Många känner sig diskriminerade inom olika
samhällsområden och upplever att de kategoriseras utifrån stereotypa föreställningar om
romer som en problematisk grupp. I undersökningen framkommer vidare att romer i stor
utsträckning saknar förtroende för myndigheter. Nära 80 procent saknade förtroende för
socialtjänsten, över 70 procent för polisen, över 60 procent för domstolarna och över 40
procent för sjukvården. Mer än hälften av de tillfrågade romerna valde att dölja sin
identitet vid kontakter med till exempel skola och arbetsförmedlingen. I rapporten
framkom inga signifikanta skillnader mellan romska kvinnors och mäns upplevelse av
diskriminering i samhället (Forsberg & Lakatos 2003). Resultatet från denna
intervjustudie stämmer tämligen väl överens med DO:s rapport. De romska kvinnorna
var exempelvis den grupp som hade minst förtroende för polisen.
Romerna i Sverige är uppdelade i fem olika grupper som lever efter skilda traditioner
med varierande bakgrunder. Många romer har levt i Sverige sedan 1500-talet, medan
andra invandrat under 1990-talet. Att vara romsk kvinna kan därför innebära en mängd
olika saker för olika kvinnor, dock finns det några gemensamma drag.
STATENS FOLKHÄLSOINSTITUT
BEMÖTANDE AV VÅLDSUTSATTA KVINNOR SOM TILLHÖR DE NATIONELLA MINORITETERNA
50
Det finns risk för marginalisering och utanförskap även inom den romska gruppen. Den
traditionella, romska familjestrukturen karakteriseras av ett hierarkiskt, kollektivt
mönster där kvinnan är underordnad mannen och de yngsta kvinnorna är längst ned i
hierarkin. Livet innehåller många regler, vilka också är hierarkiska och de yngsta
kvinnorna har flest regler att följa. Om reglerna bryts är det lätt att hamna utanför det
romska kollektivet (Carcia-Campayo & Alda, 2007; Lahti & Mattsson, 2001). Den
romska kvinnan, framför allt den yngre, är alltså utsatt inte bara på grund av att hon
tillhör en etnisk minoritet utan också på grund av sitt kön.
Samer
De utsagor som kvinnorna i den här intervjustudien gett uttryck för stämmer väl med
deras historiska bakgrund6. En kvinna berättade hur hon anser att socialtjänsten är styrd
utifrån svenska värderingar som inte tar hänsyn till de samiska förutsättningarna (med
renskötsel). Hon menade att bedömningarna görs utifrån andra kriterier och värderingar
än de samiska. Några andra kvinnor uttryckte en besvikelse över att inte få tala samiska
under sina samarbetssamtal. I intervjuerna kom det även upp synpunkter och förslag på
utvecklingsområden. I korthet ansåg de samiska kvinnorna att det behövs:
– tillgång till personal som talar samiska om behov finns (speciellt i förvaltningsområdena)
– fördjupande kunskaper hos socialtjänsten (i vissa regioner) om hur renägande och
samebyar fungerar och vilka konsekvenser detta kan få för kvinnan vid en skilsmässa
– attitydförändring hos myndighetspersonal
Sametinget satsar på jämställdhet
Att tillhöra den samiska ursprungsbefolkningen i Sverige innebär mycket olika saker för
olika samer. Renskötsel och det samiska språket är viktiga faktorer för vissa samiska
grupper men inte för alla. Inom Sametinget arbetar man idag aktivt med
jämställdhetsarbete och sedan valet 2009 är den kvinnliga representationen i tinget 15 av
totalt 31 mandat. Sara Larsson, tidigare ansvarig för jämställdhetsfrågor i Sametingets
styrelse, är nu ordförande för Sametinget. Kring samiska kvinnors levnadsförhållanden
och specifikt utsattheten för mäns våld finns det dock lite forskning att stödja sig mot
(Amft, 2000; Olofsson, 2004). Situationen för samiska kvinnor bör tas på allvar inom
forskningen.
Sverigefinnar, tornedalingar och judar
Den sverigefinska och tornedalska gruppen har mest uttryckt behov som rör rätten till
sitt språk. Det har inte framkommit några andra behov som har att göra med den etniska
tillhörigheten. Att få tala sitt modersmål med myndighetspersoner och få hemspråksundervisning är dock viktiga behov som borde tillgodoses, speciellt inom förvaltningsområdena. En annan aspekt som flera av dessa kvinnor berättade om är att deras män
ofta var svenskar eller har en annan etnisk tillhörighet än dem själva. Mannen beskrevs
ha ett större kontaktnät och en familj på orten vilket enligt kvinnorna ibland kom att
6 För mer information om samernas kultur och relation med den svenska staten, se rapportens
bakgrundsavsnitt under De nationella minoriteterna.
STATENS FOLKHÄLSOINSTITUT
BEMÖTANDE AV VÅLDSUTSATTA KVINNOR SOM TILLHÖR DE NATIONELLA MINORITETERNA
51
stärka hans position i jämförelse med kvinnorna som hade sin familj i Finland. Detta
beskrevs skapa en utsatthet speciellt vid skilsmässor för de sverigefinska kvinnorna.
När det gäller den judiska gruppen är det svårt att dra några slutsatser i den här rapporten. Gruppen anses vara mycket väl integrerad i det svenska majoritetssamhället och i
allmänhet har man inom den judiska gruppen stort förtroende för polisen (Dencik och
Marosi, 2010). Enligt den judiska kvinnorörelsens företrädare Blu Greenberg (1978) har
judiska kvinnor behandlats väl, eftersom de kulturella värderingarna inte tillåter något
annat. Greenberg menar att kvinnorna är nöjda med sina roller, både religiöst och
socialt. I den judiska församlingen finns dock kuratorer som vittnar om att det har
förekommit enstaka fall av våld genom åren. Mäns våld mot kvinnor är ingen prioriterad
fråga och om detta beror på tabun eller på låg prevalens är alltså omöjligt att säga utifrån
denna intervjustudie.
Reflektion över materialet
Det finns en fara i att se kvinnor som en homogen grupp (de los Reyes & Mulinari,
2005). Vissa erfarenheter följer visserligen med könen men det är olyckligt att betrakta
kvinnor (eller män) som en statisk grupp då synen på vad det är att vara en kvinna eller
man är mycket föränderlig. Den är också kulturellt betingad och förändras över tid. I det
här materialet har det dock refererats till ”kvinnorna” eller till de ”samiska kvinnorna”
och så vidare för att sammanfatta och föra fram de viktigaste resultaten. Vi har försökt
att undvika generaliseringar, men för att kunna säga något om tendenser i en viss
riktning på gruppnivå har det blivit nödvändigt att göra vissa grupperingar. Uppdraget är
också utformat för att påvisa skillnader och likheter mellan de nationella
minoritetsgrupperna och majoritetssamhället. Exemplet nedan speglar problematiken.
Det är inte människorna man ska generalisera kring utan de sociala processer som har
generaliserande effekter.
”The researcher’s goal in doing institutional ethnography is not to generalize about
the people under study but to identify and explain social processes that have
generalizing effects.” (Social problems, 2006).
Det kan också vara farligt att generalisera genom att gruppera människor efter gemensamma nämnare som till exempel etnicitet eller sexualitet och sedan förutsätta att
medlemmarna i gruppen generellt har mera gemensamt med varandra än med andra
människor på grund av sin etnicitet. En grupp är inte konstant och det finns alltid
variationer inom gruppen. Ett sätt att försöka motverka denna indelning är att synliggöra
vilka makthierarkier (kön, klass, ålder osv.) som finns representerade inom gruppen och
sedan se hur dessa kategorier samverkar (Lykke, 2006). Att tala om romer, samer och
tornedalingar är att gruppera människor utifrån etnisk tillhörighet. Att tala om
våldsutsatta kvinnor är framför allt en indelning utifrån kön. De två kategorier som fått
mest utrymme i uppdraget är alltså etnicitet och kön. Vilka skillnader mellan och inom
grupperna kan det finnas i fråga om utbildningsgrad, ålder, regional spridning och
hälsotillstånd?
I det här materialet är det viktigt att inte fastna i indelningen etnicitet. Hur de intervjuade
kvinnorna hanterar sina utsatta positioner har många gånger mer att göra med deras
sociala nätverk, ekonomiska situation och hälsa än deras etniska tillhörighet. Ett
STATENS FOLKHÄLSOINSTITUT
BEMÖTANDE AV VÅLDSUTSATTA KVINNOR SOM TILLHÖR DE NATIONELLA MINORITETERNA
52
exempel på hur makthierarkier kan förstärka varandra är de fall där kvinnorna själva
berättat om en dubbel utsatthet. De är utsatta för våld av sin man samtidigt som de är i
underläge i situationen som hjälpsökande, på grund av samhällets fördomar mot eller
misstro till misshandlade kvinnor. I vissa fall har kvinnorna även upplevt att de inte kan
lämna sina våldsutövande män på grund av hedersproblematik eller tradition inom
familjen. Kvinnor från vissa minoritetsgrupper blir därför dubbelt bestraffade: de blir
utfrysta från hela familjen samtidigt som de inte har en naturlig plats i
majoritetssamhället.
Problematiken ovan kan dock få ett annat utfall om kvinnan har utbildning och egen
försörjning. Om man bor i en småstad i Norrland eller mitt i centrala Stockholm kan
också påverka huruvida det är möjligt att lämna sin make och fortsätta leva anonymt
utan att bli utsatt för ”skvaller” eller bli igenkänd. Det intersektionella perspektivet är
viktigt att ha med sig i denna typ av undersökning, där bland annat historia, kön och
etnicitet är betydande inslag. I den här rapporten har vi dock inte gått längre i
analysarbetet än att sammanställa och reflektera över materialet. Mer arbete kan med
fördel göras i regeringsuppdragets nästa fas.
Slutligen måste sägas att de skilda nationella minoritetsgrupperna har olika tillgång till
både makt och inflytande i samhället. Minoriteterna är underordnade majoritetssamhället och ju mer ”kulturen” och traditioner avviker ifrån det odefinierbara
”svenska”, desto lägre status och politiskt inflytande får gruppen (Tinghög, 2009).
Diskriminering kan bli en konsekvens när bland annat svenska myndighetspersoner inte
ifrågasätter sin egen etniska tillhörighet (och klasstillhörighet) och dess värdegrund i
beslutsfattandet. Som myndighetsperson behöver man inte vara expert på olika kulturer,
men det är viktigt att ha en förståelse för att alla människor (inklusive svenskar)
representerar en kultur som är föränderlig över tid (personlig kommunikation Kenneth
Ritzén, Uppsala kommun).
Sammanfattande slutsatser av intervjustudien
Det genomfördes 24 stycken djupinterjuver med våldutsatta kvinnor som tillhör de
nationella minoriteterna. Den judiska gruppen är inte representativ i urvalet och finns
inte direkt representerad i tolkningar och analys. De skilda nationella
minoritetsgrupperna har också olika tillgång till makt och inflytande i samhället.
Minoriteterna är underordnade majoritetssamhället vilket är viktigt att komma ihåg när
man tolkar kvinnornas berättelser. Intervjustudiens viktigaste resultat är att de problem
som kvinnor tillhörande de nationella minoriteterna upplever i form av bemötande från
myndighetspersoner
i
stort
verkar
stämma
med
kvinnor
tillhörande
majoritetsbefolkningen. Det finns dock aspekter där möten mellan myndighetspersoner
och kvinnorna tillhörande de nationella minoriteterna har påverkats av kvinnans etniska
tillhörighet.
Ett bemötande har alltid en avsändare och en mottagare. Våldsutsatta kvinnor som söker
stöd hos olika myndigheter går in i mötet med vissa förväntningar på utfallet. En
majoritet av de intervjuade kvinnorna talade om en någorlunda stor tilltro till
myndighetssverige innan de själva var tvungna att söka stöd och hjälp. Utfallet har
varierat stort och även inom de områden som kritiserats stort i undersökningen har
informanterna även talat om enskilda handläggare som gjort ett mycket kvalificerat jobb
STATENS FOLKHÄLSOINSTITUT
BEMÖTANDE AV VÅLDSUTSATTA KVINNOR SOM TILLHÖR DE NATIONELLA MINORITETERNA
53
med gott bemötande. Det är viktigt att ha med sig. Den instans som samtliga kvinnor
från de nationella minoritetsgrupperna har kritiserat mest genomgående är
socialtjänsten. När det gäller polisen, rättsväsendet, skolan och hälso- och sjukvården
går meningarna isär och det finns stora variationer av upplevelser.
Det som visade sig vara gemensamt mellan grupperna är kritiken mot socialtjänstens
kunskaper om mäns våld mot kvinnor och brister i bemötande. Informanternas tillit till
socialtjänsten kan sägas ha minskat i samband med handläggningen, flera kvinnor
beskrev en rädsla för att berätta om vad som hade hänt och en oro för att informationen
skulle sprida sig till obehöriga eller inom den egna minoritetsgruppen. Vissa kvinnor
beskrev hur de var rädda att bli ”stämplade” av personalen pga. av olika
funktionsnedsättningar, arbetslöshet och sjukdom. En majoritet av kvinnorna beskrev en
oro över att förlora sina barn som ett resultat av ett misslyckat möte med socialtjänsten.
När det kommer till möten med polisen har det visat sig att de flesta brotten kvinnorna
varit utsatta för inte har blivit anmälda. Ungefär hälften av kvinnorna har anmält ett eller
flera brott till polisen. De som valt att inte göra det berättade om en rädsla för vad
anmälningen kunde leda till i form av konsekvenser för familj och barn, men också om
en rädsla för själva myndighetsutövaren. När det kommer till erfarenheterna av
rättsväsendet (advokater, länsrätten och tingsrätten) fanns både positiva och negativa
erfarenheter dokumenterade. Bemötandet verkade variera.
Upplevelserna av sjukvården varierar i hög grad och ibland var det dålig samverkan
mellan de inblandade myndigheterna som gjorde att intrycket blev negativt. Det framgår
också att vissa kvinnor undvek att söka hjälp hos sjukvården på grund av sin
självupplevelse av skam. Ett problem som återkom var att personalen inte alltid
upplevdes se kvinnans utsatthet för återkommande våld eller vågade fråga om
familjesituationen och relationen till partnern.
Kvinnornas erfarenheter av skolan omtalades inte direkt i termer av negativt eller
positivt bemötande utan uttalanden gentemot skolan och skolväsendet var av en mer
emotionell karaktär. Det kommer exempel där samer särbehandlats inom den så kallade
Nomadskolan och även andra exempel som belyser vissa romers frånvaro från skolgång.
I intervjuerna framkom många positiva synpunkter om kvinnojourernas arbete. Det
beskrevs som en positiv upplevelse att få en fristad med tillgång till både praktisk hjälp
och psykiskt stöd. Drygt hälften av de intervjuade kvinnorna uppgav att de besökt en
kvinnojour. Det finns en romsk och en sverigefinsk kvinnojour. Just betydelsen av att få
tala sitt eget språk var en viktig aspekt som återkom i en majoritet av intervjuerna. Det
är främst samiska och finska som nämns. Andra likheter mellan de romska kvinnornas
utsagor jämfört med de samiska är att de båda hade historiska erfarenheter av dåliga
relationer med den svenska staten där diskriminering och assimilering var ett faktum.
Detta historiska arv har gjort att tilliten hos vissa av kvinnorna var relativt liten.
STATENS FOLKHÄLSOINSTITUT
BEMÖTANDE AV VÅLDSUTSATTA KVINNOR SOM TILLHÖR DE NATIONELLA MINORITETERNA
54
Nästa steg
Regeringsuppdraget är indelat i två faser där den första fasen (denna rapport) handlar
om att sammanställa kunskap om bemötande och myndigheternas kunskaper om kvinnor
från de nationella minoriteterna som blivit utsatta för våld. Inför uppdragets andra fas,
som ska presenteras 31 mars 2011, ska Statens folkhälsoinstitut redovisa en
genomförandeplan för fortsatt utveckling av området baserat på de kunskaper som
kommit fram under den första fasen.
Fas två i samverkan med minoriteternas organisationer
Ett flertal förslag på förbättringsområden som är centrala för det fortsatta arbetet har
framlagts löpande i rapporten. Vi vill poängtera att nästa fas bör bygga på en samverkan
med de nationella minoriteternas organisationer. Vi anser att en god förankring och
diskussion med företrädarena för de nationella minoriteterna är avgörande för att kunna
inventera och genomföra utvecklingsåtgärder. Ett första steg för fas två är därför att
under början av 2010 bjuda in till en konferens/workshop för att diskutera rapportens
resultat och sedan öppna upp för reflektioner. Vi önskar stämma av rapportens resultat
och förslag för att sedan inventera behovet av stödinsatser. Regeringsuppdragets avsatta
medel för 2010 är avsedda att bekosta några olika projekt i samverkan med
organisationerna.
Konkreta förslag – utbildning, stöd och samverkan
I den här rapporten har det också framkommit flera konkreta förslag på utvecklingsområden baserat på rapportens enkät samt intervjustudie.
I både enkätstudien och intervjustudien framkom det att de personer som möter kvinnor
som varit utsatta för våld har bristande kunskaper om våldets mekanismer. I enkäten
uppgav ett flertal av de svarande att de önskar utbildning både om de nationella
minoriteternas livsvillkor men också om andra våldsutsatta minoriteter. I intervjuerna
blev det tydligt att vissa myndighetspersoner förklarade själva våldet med kvinnans
etniska tillhörighet och inte främst såg till kvinnans utsatthet för våld. I enkätstudien
framhöll många myndighetspersoner att de behandlar alla lika oavsett etnisk tillhörighet,
men detta verkar inte stämma överens med kvinnornas utsagor. Vikten av att motverka
fördomar och respektlöshet nämndes flera gånger i båda undersökningarna som viktiga
åtgärder. Statens folkhälsoinstituts förslag till utveckling kommer därför att handla om
utbildning i frågor som berör bemötande och etnisk mångfald för myndighetspersonal
inom socialtjänst men även rättsväsende, polis och sjukvård. Det bör också tillkomma
mer kunskaper om hur man undviker diskriminering och motverkar fördomar i
myndighetsutövandet. Kompetensen hos socialtjänsten om mäns våld mot kvinnor bör
fördjupas i samband med att Socialstyrelsen kommer ut med sin nya handbok och
riktlinjer under 2010.
Ett annat tydligt utvecklingsområde är att synliggöra de nationella minoriteternas status i
Sverige gällande språk och kultur. I enkätstudien påvisades detta dels genom att mer än
hälften inte besvarade enkäten, dels genom att många svarande ansåg att dessa grupper
inte utmärker sig bland andra minoritetsgrupper. I intervjustudien framkom det bland
STATENS FOLKHÄLSOINSTITUT
BEMÖTANDE AV VÅLDSUTSATTA KVINNOR SOM TILLHÖR DE NATIONELLA MINORITETERNA
55
annat att kvinnorna inte alltid fått stöd på sitt eget språk trots att de har rätt till det.
Myndighetspersoner verkar generellt inte känna till vilka de nationella minoriteterna är
eller vilka rättigheter de har. Detta ansvar att informera ska inte enbart åligga individen
eller intresseorganisationer utan måste prioriteras även på myndighets- och
regeringsnivå.
Vidare ses ett stort behov av att utveckla samverkan mellan de organ som berörs när
kvinnor utsätts för mäns våld i nära relationer. Nätverk mellan kvinnojourer,
socialtjänster, polis och sjukvård finns på vissa platser i landet men kan med fördel
utvecklas. I enkätstudien kommer samverkan fram som ett förslag preventivt arbete för
att motverka våld. Vissa kvinnor i intervjustudien menar också att
myndighetspersonerna inte har kunnat informera om vilka olika handlingsalternativ det
finns. Kvinnojourerna beskrevs agera separat från socialtjänsten när ett tidigt samarbete
hade kunnat underlätta situationen för den våldsutsatta kvinnan. Det framkommer även i
den här rapporten att det inte enbart handlar om samverkan mellan myndigheter utan att
en central åtgärd kan vara att kontakta företrädare för det civila samhället (föreningar,
ideella organisationer och liknande), eller olika minoritetsföreträdare för utbildningsinsatser. Om samverkan fungerar på ett mer genomarbetat sätt kommer det bli enklare
för de kvinnor som söker stöd att veta vart de ska gå för att söka vilken typ av stöd.
Myndighetspersonerna kan även bättre informera om de andra organisationernas
verksamheter vilket ger kvinnorna bättre förutsättningar att välja tillvägagångssätt och
handlingsalternativ. Anmälningsfrekvensen av brott i nära relationer kan möjligen
komma att öka om utsatta kvinnor får rätt och samlat stöd vid kontakter med polis eller
sjukvård.
Slutligen ser vi ett behov av att stödja utvecklingen av de specialiserade
kvinnojoursverksamheterna som finns för romer och sverigefinnar. I intervjustudien
samt i kontakter med företrädare för minoritetsorganisationer och Sametinget har det
visat sig att särskilt riktade insatser behövs för att stärka dessa grupper av våldutsatta
kvinnor. Det är av stor vikt att få tala sitt eget språk i mötet med en jour. Detta innebär
inte att dessa grupper skulle ha större behov av riktade verksamheter än andra
minoritetsgrupper i Sverige, men dessa omfattar i nuläget stora grupper av kvinnor vars
rättigheter är skyddade i ramkonventionen. Ytterligare ett sätt att stödja
kvinnojoursverksamheten är att snarast öppna upp för en diskussion om särskilda
stödlinjer för kvinnor med romsk och samisk tillhörighet. Det har också visat sig att det
finns förhållandevis lite forskning om mäns våld mot kvinnor inom de nationella
minoriteterna, trots att flera andra områden är något mer utforskade för exempelvis
samerna.
Att bidra till jämställdhetsarbete generellt inom olika organisationer är även ett sätt att
verka primärpreventivt. Statens folkhälsoinstitut ser mycket positivt på att Sametinget
fortsätter utveckla sitt arbete för att synliggöra och stärka de samiska kvinnornas
delaktighet och inflytande i samhället. Liknande initiativ gällande de sverigefinska,
tornedaliska och romska kvinnorna borde med fördel kunna initieras under år 2010.
En reflektion kring den här rapporten är att analysen av intervjuerna skulle kunna
utvecklas ytterligare. Med fördel kan man gå in djupare med en genusteoretisk ansats
och ett intersektionellt perspektiv för att få ut mer av intervjumaterialet och höja
diskussionen till en mer reflekterande nivå. Vi föreslår att en sådan analys även ingår i
fas två.
STATENS FOLKHÄLSOINSTITUT
BEMÖTANDE AV VÅLDSUTSATTA KVINNOR SOM TILLHÖR DE NATIONELLA MINORITETERNA
56
Referenser
Achim, V. (2004). The Roma in Romanian history. Budapest: Central European
University Press.
Aléx, L., Hammarström, A., Norberg, A. & Lundman, B. (2006). Balancing within
various discourses - the art of being old and living as a Sami woman. Health Care for
Women International, 27(10), 873–892.
Aléx, L. (2007). Äldre människors berättelser om att bli och vara gammal tolkade
utifrån genus- och etnicitetsperspektiv Doktorsavhandling, Umeå universitet, Umeå.
Hämtad från http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:umu:diva-974
Amft, A. (2000). Sápmi i förändringens tid. En studie av svenska samers levnadsvillkor
under 1900-talet ur ett genus och etnicitetsperspektiv. Doktorsavhandling, Umeå
universitet, Umeå.
Arnstberg, K-O. (1998). Svenskar och zigenare: en etnologisk studie av samspelet över
en kulturell gräns. Stockholm: Carlssons bokförlag.
Barusch, A. & TenBarge, C. (2003). Indigenous elders in rural America. Journal of
Gerontological Social Work, 41, 121–136.
Biale, R. (1984). Women & Jewish Law. An exploration of Women’s Issues in Halakhic
Sources. New York: Schocken Books 1984.
Brottsförebyggande rådet. (2008). Polisens utredningar av våld mot kvinnor i nära
relationer (Rapport, 2008:25). Stockholm: Brottsförebyggande rådet.
Brottsförebyggande rådet. (2009). Våld mot kvinnor och män i nära relationer: Våldets
karaktär och offrens erfarenheter av kontakter med rättsväsendet (Rapport 2009:12).
Stockholm: Brottsförebyggande rådet.
Cahn, C. & Guild, E. (2008). Recent migration of Roma in Europe. OSCE High
Commissioner on National Minorities. Commissioner for Human Rights.
Carcia-Campayo, J. & Alda M. (2007). Illness behaviour and cultural characteristics of
the gypsy population in Spain. Actas Esp Psiquiatr 35(1): 59–66.
Centre for reproductive rights in New York and centre for civil and human rights of
Poradna. (2003). Body and soul: Forced sterilization and other assaults on Roma
reproductive freedom in Slovakia. New York: Centre for Reproductive Rights.
Christensen, T. (2002). Skogsfinner og finnskoger. Oslo: Eget forlag.
Coates, K.S. (2004). A global history of indigenous people. Struggle and survival.
Hampshire, New York: Palgrave Macmillan.
Cullblom, E. (1989). Den tidiga invandrarundervisningen i Eskilstuna: kort historik
baserad på intervjuer och arkivstudier. Luleå: Högskolan.
Cullblom, E. (1994). Värdera eller värderas: empirisk studie i självuppfattning bland
tornedalingar. Licentiatavhandling, Umeå universitet, Umeå.
Cullblom, E. (1996). Män styr och kvinnor flyr Tornedalen: kvinnliga strategier i en
värld av manlig maktdominans. Luleå: Länsstyrelsen i Norrbottens län.
Dalhgren, L., Emmelin, M. & Winqvist, A. (2007). Qualitative methodology for
international public health. Umeå: Umeå universitet.
de los Reyes, P., Molina, I. & Mulinari, D. (2003). Maktens (o)lika förklädnader.
Stockholm: Atlas.
de los Reyes, P. & Mulinari D. (2005). Intersektionalitet. Kritiska reflektioner över
(o)jämlikhetens landskap. Lund: Liber.
STATENS FOLKHÄLSOINSTITUT
BEMÖTANDE AV VÅLDSUTSATTA KVINNOR SOM TILLHÖR DE NATIONELLA MINORITETERNA
57
Delegationen för romska frågor. (2006). Svenska Offentliga utredningar Ju 2006:10.
Stockholm: Regeringskansliet.
Dencik, L. (2007). Judendom i Sverige – en sociologisk belysning. Uppsala: Swedish
Science Press.
Dencik, L. (2008). Intermarriages in Scandinavia. On marriages between Jews and NonJews in Sweden, Finland and Norway. I M. A. Ehrlich (red.) Encyclopedia of the Jewish
Diaspora – Origin, Experiences and Culture. Santa Barbara, Kalifornien: ABC-CLIO.
Dencik, L. (2009). Diasporans dialektik. Om konsten att vara judisk i den svenska
moderniteten. Socialvetenskaplig Tidskrift, (3–4).
Dencik, L. & Marosi, K. (2007). Judiskt liv i Sverige – identitet, levnadsvanor och
attityder bland medlemmarna i de judiska församlingarna i Sverige vid ingången till
2000-talet. Judiska centralrådet i Sverige.
Dencik, L. & Marosi, K. (2010). Hälsotillståndet inom den judiska gruppen i Sverige.
Resultat från Folkhälsoinstitutets surveyundersökning 2009. Judiska centralrådet i
Sverige.
Diskrimineringsombudsmannen. (2004). Diskriminering av romer i Sverige: rapport
från DO:s projekt åren 2002 och 2003 om åtgärder för att förebygga och motverka
etnisk diskriminering av romer. Stockholm: Diskrimineringsombudsmannen.
Ds 1994:97. Finska i Sverige. Ett inhemskt språk. Stockholm: Fritzes.
Elenius, L. & Ekenberg, S. (2002). Minoritetsspråk och myndighetskontakt:
Flerspråkighet bland användare av samiska, meänkieli och finska i Norrbottens län
efter minoritetslagarnas tillkomst 2000. Luleå: Centrum för utbildning och forskning
inom samhällsvetenskap (CUFS).
Elenius, L. (2001). Både finsk och svensk: modernisering, nationalism och
språkförändring i Tornedalen 1850–1939. Doktorsavhandling, Umeå universitet, Umeå.
Elenius, L. (2003). Språkstrategier bland tornedalingar och samer i norra Sverige under
1900-talet. Kvinnoforskningsnytt (2–3), 3–12.
Elenius, L. (2005). Ett uthålligt språk: genomförande av lagarna om användning av
minoritetsspråk i förvaltningsområdena i Norrbottens län åren 2000–2004. Nationella
minoriteter och minoritetsspråk. Stockholm: Sveriges riksdag.
Fonseca, I. (1995). Begrav mig stående. Zigenarna och deras resa. Stockholm: Ordfront
Förlag.
Förenta nationerna. (1993). FN:s deklaration om avskaffande av våld mot kvinnor.
Franzén, E. (2008). Samernas rättigheter är inte Norrlandsfråga. Urfolk temat för MRdagar i Luleå. Amnesty Press (1–4).
Graneheim, U.H. & Lundman, B. (2004). Qualitative content analysis in nursing
research: concepts, procedures and measures to achieve trustworthiness. Nurse
Education Today, Feb; 24(2), 105–12.
Greenberg, B. (1978). Judaism and Feminism. I E. Koltun (red.) The Jewish Woman.
New Perspectives. New York: Schocken Books, s. 180.
Grönfors, R. (2009). Romska kvinnors situation i dag. Hämtad 2009-12-15, från
http://www.romskakvinnoforum.dinstudio.se
Haifa
Women’s
Crisis
Shelter.
Hämtad
2009-12-15,
från
http://breitman.homestead.com/hwcs/english.html/#overview
Hancock, I. (2002). We are the Romani people: Ame sam e Romane dzene. Interface
Collection. Centre de recherches tsiganes. Hatfield: University of Hertfordshire Press.
Hassler Forsberg, A. & Lakatos, A. (2003). Romernas upplevelse av diskriminering i
Sverige. C-uppsats, Institutionen för socialt arbete, Stockholms universitet, Stockholm.
Hassler, S. (2005). The health conditions in the Sami population of Sweden 1961–2002.
Doktorsavhandling, Umeå universitet, Umeå.
STATENS FOLKHÄLSOINSTITUT
BEMÖTANDE AV VÅLDSUTSATTA KVINNOR SOM TILLHÖR DE NATIONELLA MINORITETERNA
58
Hassler, S., Sjölander, P., Barnekow-Bergkvist, M. & Kadesjö, A. (2001). Cancer risk in
the reindeer breeding Saami population of Sweden, 1961-1997. European Journal of
Epidemiology, 17, 969–76.
Hassler, S., Sjölander, P., Johansson, R., Grönberg, H. & Damber, L. (2004). Fatal
accidents and suicide among reindeer-herding Sami in Sweden. International Journal of
Circumpolar Health, 63 Suppl 2, 384–8.
Hyltenstam, K. & Tuomela, V. (2001). [1:a tryck 1996]. Hemspråksundervisningen. I K.
Hyltenstam
(red.).
Tvåspråkighet
med
förhinder?
Invandraroch
minoritetsundervisning i Sverige (9–109). Lund: Studentlitteratur.
Johansson, K. (1993). Samiska kvinnor går ihop mot det dubbla förtrycket. Morgonbris,
2.
Johansson, L.M. (1997). Migration, mental health and suicide: an epidemiological,
psychiatric and cross-cultural study. Doktorsavhandling, Karolinska institutet,
Stockholm. Hämtad från http://diss.kib.ki.se/1997/91-628-2641-7/
Johansson, S., Lundgren, N-G. & Reinholdt, S. (2008). Paradoxen Haparanda: ett
gränsfall. Institutionen för industriell ekonomi och samhällsvetenskap, Luleå tekniska
universitet, Luleå.
Kenrick, D. (1998). Historical Dictionary of the Gypsies (Romanies). Lanham: The
Scarecrow Press.
Kenttä, M. & Weinz, E. (1968). Lärarutbildningen och den finsktalande befolkningen i
Norrbotten: utredning verkställd på uppdrag av Skolöverstyrelsen. Stockholm:
Skolöverstyrelsen.
Kuosmanen, J. (2001). Finnkampen: en studie av finska mäns liv och sociala karriärer i
Sverige. Doktorsavhandling, Göteborgs universitet, Göteborg. Hämtad från
http://hdl.handle.net/2077/9598)
Kvenangen, P. (1996). Samernas historia. Jokkmokk: Sameskolstyrelsen.
Kvernmo, S. (2004). Mental health of Sami youth. International Journal of Circumpolar
Health, 63(3), 221–34.
Kvernmo, S. & Heyerdahl, S. (2004). Ethnic identity and acculturation attitudes among
indigenous Norwegian Sami and ethnocultural Kven adolescents. Journal of Adolescent
Research, 19(5), 512–32.
Lainio, J. (red.) (1996). Finnarnas historia i Sverige 3. Helsingfors: SHS/NM.
Lainio, J. & Wande, E. (1996). Finskan i utbildningsväsendet och sverigefinnarnas
utbildning i Sverige. I J. Lainio (red.), Finnarnas historia i Sverige 3 (s. 322 ff).
Helsingfors: SHS/NM.
Laula, E. (2003). [originalutgåva 1904]. Inför lif eller död?: sanningsord i de lappska
förhållandena. Östersund: Gaaltije.
Lehti, A. & Mattsson, B. (2001). Health, attitude to care and pattern of attendance
among gypsy women – a general practice perspective. Family Practice, 18, 445–8.
Lindholm, G.A. (1995). Vägarnas folk: de resande och deras livsvärld. Skrifter från
Etnologiska föreningen i Västsverige 19. Göteborg: Etnologiska föreningen i
Västsverige.
Lukkarinen Kvist, M. (2006). Tiden har haft sin gång: hem och tillhörighet bland
sverigefinnar i Mälardalen. Doktorsavhandling, Linköpings universitet, Linköping.
Lykke, N. (2006). Intersektionalitet på svenska. I B. Axelsson & J. Fornäs (red.),
Kulturstudier i Sverige (s. 131–49). Lund: Studentlitteratur.
Magnusson, Å. (2006). Historien utställd. I K-G. Karlsson, E. H. Ulvros & U. Zander
(red.), Historieforskning på nya vägar. Lund: Nordic Academic Press.
Molina, I. (2004). Intersubjektivitet och intersektionalitet för en subversiv antirasistisk
feminism. Sociologisk forskning, 3, 19–24.
STATENS FOLKHÄLSOINSTITUT
BEMÖTANDE AV VÅLDSUTSATTA KVINNOR SOM TILLHÖR DE NATIONELLA MINORITETERNA
59
Montesino Parra, N. (2002). Zigenarfrågan. Intervention och romantik.
Doktorsavhandling, Lunds universitet, Lund.
Motion 1999/2000:K11 med anledning av prop. 1998/99:143 Nationella minoriteter i
Sverige. (Samt remissvar från Sverigefinska riksförbundet, Samfundet Sverige-Finland,
Högskoleverket, Stockholms universitet, Uppsala universitet.) Hämtad 2009-12-15, från
http://www.riksdagen.se/webbnav/?nid=410&doktyp=mot&rm=1999/2000&bet=K11&
dok_id=GN02K11
Nationellt centrum för kvinnofrid. (2009). Uppbyggnad av Kvinnofridslinjen. Hämtad
2009-12-15, från www.nck.uu.se/node54
Office of the Commissioner for Human Rights. (2005). The Human Rights Situation of
the Roma, Sinti, and Travellers in Europe. Strasbourg: Europarådet.
Okely, J. (1983). The traveller-gypsies. Cambridge: Cambridge University Press.
Olofsson, E. (2004). In search of a fulfilling identity in a modern world. Narratives of
indigenous identities in Sweden and Canada. Doktorsavhandling, Uppsala universitet,
Uppsala.
Pogrebin, L. C. (1992). Deborah, Golda, and me. Being female and Jewish in America.
New York: Crown Publishers.
Polisen. (2009). Fakta om brott i nära relationer. Hämtad 2009-12-15, från
http://www.polisen.se/sv/Om-polisen/Sa-arbetar-Polisen/Om-olika-brott/Brott-i-nararelationer/Brott-i-nara-relationer
Regeringens proposition 1998/99:143, Nationella minoriteter i Sverige. Hämtad 200912-15,
från
http://www.riksdagen.se/webbnav/index.aspx?Media=Print&&nid=37&dok_id=GM031
43&rm=1998/99&bet=143
Riksförbundet internationella romska och resande kvinnocenter. Kvinnojour och
RådgivningsCenter.
Hämtad
2009-12-15,
från
http://www.romskakvinnoforum.dinstudio.se
Pikkarainen, H. Brodin B. (2008). Diskriminering av nationella minoriteter inom
utbildningsväsendet. Ombudsmannen mot etnisk diskriminering (DO). DO:s
rapportserie 2008:2, Stockholm.
Riseth, J. Å. (2001). Land as a production factor for Sámi reindeer management (No.
HIN-rapport 2001-5). Miljöteknologi, Narviks högskola, Narvik.
Rodell Olgac, C. (2006). Den romska minoriteten i majoritetssamhällets skola. Från hot
till möjlighet. Doktorsavhandling, Lärarhögskolan i Stockholm, Stockholm.
Sabbioni, J., Schaffer, K. & Smith, S. (1998). Indigenous Australian voice: A reader.
London: Rutgers University Press.
Sametinget.
(2004).
Jämställdhetsprogram.
Hämtad
2009-12-15,
från
www.sametinget.se/1327
SFS 1971:437 [omtryck SFS 1993:36]. Rennäringslag. Stockholm: Riksdagen.
Silviken, A. (2008). Prevalence of suicidal behaviour among indigenous Sami in
northern Norway. International Journal of Circumpolar Health, 68(3), 204–11.
Sköld, P. (2008). Människor i norr. Samisk forskning på nya vägar. Centrum för samisk
forskning, Umeå universitet, Umeå.
Slunga, N. (1965). Staten och den finskspråkiga befolkningen i Norrbotten (Tornedalica
nr 3). Luleå: Tornedalica.
Smith, C. & Ward, G.K. (2000). Indigenous cultures in an interconnected world.
Vancouver: UBC Press University of British Columbia.
Socialstyrelsen. (2009). Att uppfylla samhällsansvaret – Förbättrat kunskapsstöd när
det gäller socialtjänstens arbete med våldsutsatta kvinnor och barn som bevittnat våld.
Stockholm: Socialstyrelsen.
STATENS FOLKHÄLSOINSTITUT
BEMÖTANDE AV VÅLDSUTSATTA KVINNOR SOM TILLHÖR DE NATIONELLA MINORITETERNA
60
Soininen, L. (2008). Mortality of the Sami in northern Finland 1979-2005. International
Journal of Circumpolar Health 67(1), 43–55.
SOU 2006:65. Att ta ansvar för sina insatser – Socialtjänstens stöd till våldsutsatta
kvinnor. Stockholm: Fritzes.
Sundström, H. (1984). Bönder bryter mark. Luleå.
Svanberg, I & Tydén, M. (1990). Zigenare, tattare och svensk rashygien. I J-O. Johansen
(red.), Zigenarnas holocaust. Stockholm: Stehag: Symposium.
Sveriges Kommuner och Landsting. (2009). Utveckling pågår – en kartläggning av
kvinnofridsarbetet i kommuner, landsting och regioner. Stockholm: Sveriges Kommuner
och Landsting.
Swärdh, J. (2007). Valdeltagande i Haparanda: socialt perspektiv och valdeltagande
bland sverigefinnar i Haparanda. C-uppsats, Institutionen för industriell ekonomi och
samhällsvetenskap, Luleå tekniska universitet, Luleå.
Taikon, K. (1970). Zigenare. Stockholm: Natur och Kultur.
Takman, J. (1976). The gypsies in Sweden: A socio-medical study. Doktorsavhandling,
Uppsala universitet, Uppsala.
Tan-Marti, M. (2009). Exempel på myndighetsåtgärder genom historien. Hämtad 200912-15, från http://www.kultur.stockholm.se/default.asp?id=12744&ptid=
Tarkiainen, K. (1990). Finnarnas historia i Sverige 1. Helsingfors: SHS.
Tarkiainen, K. (1993). Finnarnas historia i Sverige 2. Helsingfors: SHS/NM.
Thesleff, A. (1904). Zigenare. Stockholm: Nordiska Museets Förlag.
Tinghög, P. (2009). Migration, stress and mental ill health. Post-migration factors and
experiences in the Swedish context. Doktorsavhandling, Linköpings universitet,
Linköping.
Tobin, G. & Lomfors, I. (1986). The feminization of poverty among Jews. Center for
Modern Jewish Studies, Brandeis University.
Uttjek, M. (2008). Dorvu–Dårvvo–Dårvvuo–Jearsoe–Trygghet. Sametinget, Kiruna.
www.multietn.uu.se
Wallerström, T. (1995). Norrbotten, Sverige och medeltiden. Problem kring makt och
bosättning i en europeisk periferi. Del 1. Stockholm: Almqvist & Wiksell International.
Weidman Schneider, S. (1985). Jewish and Female. New York: Simon & Schuster.
Åhlund, A. (2002). The spectre of ethnicity. Studies on ethnicity and society (No. 2/02).
Linköping: Department of Ethnic Studies.
STATENS FOLKHÄLSOINSTITUT
BEMÖTANDE AV VÅLDSUTSATTA KVINNOR SOM TILLHÖR DE NATIONELLA MINORITETERNA
61
Tack till
Utredare Rosi Hoffer har svarat för planering och genomförande av rapporten. Personer
internt på Statens folkhälsoinstitut som stöttat arbetet har varit Jan Cedervärn, Saman
Rashid, Ewa Jonsson, Stephen Hodge och Karin Melinder. Maria Baltzer har varit
behjälplig i sammanställning och analys av intervjuerna.
Den externa referensgruppen har bestått av fyra experter vid Umeå universitet; Professor
Anne Hammarström, Arja Lehti, Kerstin Edin, Lena Alex, Nationellt center för
kvinnofrid; Annika Engström, Socialstyrelsen; Lotta Nilsson, Multietnisk forskning vid
Uppsala universitet; Satu Gröndahl, Sveriges kommuner och landsting; Jenny Norén,
Ungdomsstyrelsen; Karen Austin och Lisa Modeén, Rikspolisstyrelsen; Victoria OlssonLöfstedt. I referensgruppen ingick även Anneli Thylin som planerat och genomfört
samtliga intervjuer.
Bakgrundstexterna om de nationella minoriteterna är huvudsakligen skrivna av följande
sakkunniga; Lars Elenius (sverigefinnar och tornedalingar), Arja Lehti (romer), Lars
Dencik och Ingrid Lomis (judar) samt Lena Alex (samer).
Uppdraget har kontinuerligt granskats vetenskapligt av professor Anne Hammarström
vid Umeå universitet. Slutgiltig vetenskaplig granskning av intervjustudien har
genomförts av professor Maria Emmelin vid Umeå universitet.
STATENS FOLKHÄLSOINSTITUT
BEMÖTANDE AV VÅLDSUTSATTA KVINNOR SOM TILLHÖR DE NATIONELLA MINORITETERNA
62
Bilaga 1 – Enkät
STATENS FOLKHÄLSOINSTITUT
1
Statens folkhälsoinstitut
Enkätens frågor handlar om kvinnor som är utsatta för våld i nära relationer och
specifikt om kvinnor inom de nationella minoriteterna.
Definitionen ”kvinnor som är utsatta för våld i nära relationer” har en vid innebörd där
mäns våld mot kvinnor i nära relationer, hedersrelaterat våld, våld i samkönade
relationer och barn som har blivit utsatta och/eller vittne till våld i nära relationer
ingår.
Med begreppet våld menas psykiskt, fysiskt och sexuellt våld samt hot om våld.
Först ber vi dig svara på några frågor som gäller dig som fyller i enkäten, därefter avser
frågorna er verksamhet.
1 För vilken verksamhet besvarar du enkäten?
1
Hälso- och sjukvård
2
3
Rättsväsendet
Socialtjänst
4
Skola
5
Annan:
2 På vilken nivå i verksamheten arbetar du som besvarar enkäten?
2
Strukturell nivå (kommer inte själv i direkt kontakt med kvinnor utsatta för våld)
Klientnivå (kommer själv i direkt kontakt med kvinnor utsatta för våld)
3
Både strukturell- och klientnivå
4
Annan
1
3 Är du som besvarar enkäten man eller kvinna?
1
Man
2
Kvinna
2
De följande frågorna handlar om ert arbete inom verksamheten generellt, därefter
berör frågorna nationella minoriteter.
Svaren bör gälla den närmaste arbetsgruppen som har liknande arbetsuppgifter som
dig som besvarar enkäten.
4 Arbetar ni på något sätt förebyggande (primär prevention1) för att minska/stoppa våld
mot kvinnor i nära relationer?
Flera svar får markeras
1
Ja, genom samverkan mellan myndigheter
Ja, genom att hålla kurser eller utbildningar (inom exempelvis personlig utveckling,
självförsvar, maskulinitetsteori eller jämställdhet i skolan)
Ja, genom informationsspridning
Ja, genom jämställdhetsarbete
1
Ja, genom motiverande samtal
1
Ja, med pojk- eller mansgrupper
1
Ja, med tjej- eller kvinnogrupper
Ja, annat förebyggande arbete, ange vad:
1
1
1
1
2
3
Nej  Gå till fråga 6
Vet ej
5a Finns det någon handlingsplan/riktlinje i er verksamhet om hur ni ska arbeta med
kvinnor som är utsatta för våld i nära relationer?
2
Ja, det finns en skriftlig handlingsplan/riktlinje
Ja, det finns en muntlig handlingsplan/riktlinje
3
Nej, det finns ingen specifik handlingsplan för denna grupp av kvinnor  Gå till fråga 6
4
Vet ej
1
5b Hur ofta används denna handlingsplan/riktlinje i ert arbete?
1
1
Alltid
2
Ofta
3
Ibland
4
5
Sällan
Aldrig
6
Vet ej
Primär prevention är insatser som vänder sig till befolkningen generellt för att våld inte ska uppstå. Det handlar om att stoppa våldet i
sig och minska antalet nya fall av våld mot kvinnor. (Källa: Utveckling pågår, Sveriges Kommuner och Landsting, 2009)
3
SVENSKA NATIONELLA MINORITETER
De följande frågorna handlar om bemötandet av personer från nationella minoriteter samt
bemötandet av kvinnor från nationella minoritetsgrupper specifikt.
De i Sverige erkända fem nationella minoriteterna är judar, romer, samer,
sverigefinländare och tornedalingar. De historiska minoritetsspråken är jiddisch, romani
chib, samiska, finska och meänkieli.(Källa http://www.regeringen.se/sb/d/9594)
6 Finns det någon specifik handlingsplan/riktlinje i er verksamhet för hur ni ska arbeta
med personer från nationella minoriteter som är utsatta för våld ?
1
Ja, det finns en skriftlig handlingsplan/riktlinje
2
Ja, det finns en muntlig handlingsplan/riktlinje
3
Nej, det finns ingen specifik handlingsplan för denna grupp
4
Vet ej
7a Finns det någon specifik handlingsplan/riktlinje i er verksamhet för hur ni ska arbeta
med kvinnor från nationella minoriteter som är utsatta för våld i nära relationer?
1
Ja, det finns en skriftlig handlingsplan/riktlinje
2
Ja, det finns en muntlig handlingsplan/riktlinje
3
Nej, det finns ingen specifik handlingsplan för denna grupp av kvinnor
4
Vet ej
7b Tycker ni att det behövs en specifik handlingsplan/riktlinje för hur man ska arbeta
med kvinnor från nationella minoriteter som är utsatta för våld i nära relationer?
1
Ja
2
Nej
3
Vet ej
8 Hur ofta har kvinnor tillhörande följande nationella minoriteter sökt stöd/vård/hjälp
hos er det senaste året? Markera för varje alternativ nedan
Ofta
Judar
Romer
Samer
Sverigefinländare
Tornedalingar
Ibland
Sällan
Aldrig
Vet ej
4
9 Finns det någon grupp av personer med utländsk härkomst som ni möter ofta i arbetet
med kvinnor som är utsatta för våld i nära relationer?
1
Ja, vilken/a grupp/er:
2
Nej
3
Vet ej
10 I ert arbete med kvinnor som är utsatta för våld i nära relationer, finns det någon
aspekt som skiljer arbetet med kvinnor från nationella minoritetsgrupper från arbetet
med andra kvinnor som är utsatta för våld i nära relationer?
Flera svar får markeras
1
Ja, det finns behov av tolk
1
Ja, det behövs annan juridiskt stöd och skydd
1
Ja, typen av vård skiljer sig
Ja, det krävs förmedling av en annan sorts kontakter (till kvinnojour eller andra
myndigheter)
Annat:
1
1
2
Nej, det finns ingen skillnad i arbetet med kvinnor från nationella minoritetsgrupper från
arbetet med kvinnor från majoritetsbefolkningen
11 Vilka av följande kompetenser har ni tillgång till i er organisation när det gäller
arbetet med kvinnor från nationella minoritetsgrupper som är utsatta för
våld i nära relationer?
(Alla sorts kompetenser från en eller flera grupper av de nationella minoriteterna
är intressanta.)
Flera svar får markeras
1
Personalen talar minoritetsspråk som är relevant för de nationella minoritetsgrupperna
1
Personalen härstammar själv från någon av de nationella minoritetsgrupperna
Personalen har erfarenheter från tidigare arbete med de nationella minoritetsgrupperna
1
1
1
Personalen är utbildad inom området etnologi, sociologi,
diskrimineringslagstiftningen eller annan minoritetsspecifik utbildning
Vi har haft intern fortbildning i denna fråga
1
Vi har inga specifika kompetenser för de nationella minoritetsgrupperna
men köper/hyr in dessa vid behov
2
Vi har inga specifika kompetenser för de nationella minoritetsgrupperna
Vet ej
3
5
12 I vilken grad finns det tillgång till specifik kompetens hos de anställda i er verksamhet
att arbeta med kvinnor från nationella minoritetsgrupper som är utsatta för
våld i nära relationer?
1
I mycket hög grad
2
I hög grad
3
I liten grad
4
I mycket liten grad
5
Inte alls
6
Vet ej
13 Hur ofta bemöts (vid det första mötet) kvinnor från nationella minoritetsgrupper som är
utsatta för våld i nära relationer av personal som talar kvinnans eget språk* inom er
verksamhet?
*Gäller språken finska, meänkieli och samiska (vissa regioner)
1
I stort sett alltid
2
Ofta
3
Ibland
4
5
Sällan
I stort sett aldrig
6
Vet ej
14 Kan ni ge ett exempel på ett bra möte eller insatser med personer från de nationella
minoriteterna? Skriv i rutan:
1
2
Nej, det finns inga bra exempel
Vet ej
6
15 Kan ni ge ett exempel på ett mindre bra möte eller insatser med personer från de
nationella minoriteterna? Skriv i rutan:
1
Nej, det finns inga mindre bra exempel
2
Vet ej
16 Behöver ni i er verksamhet något stöd (exempel utbildningar eller projektpengar) för att
utveckla arbetet med kvinnor från nationella minoritetsgrupper som är utsatta för
våld i nära relationer?
1
Ja
2
Nej
 Gå till fråga 18
Vet ej  Gå till fråga 18
3
17 Vilken typ av stöd skulle ni behöva för att utveckla arbetet med kvinnor från nationella
minoritetsgrupper som är utsatta för våld i nära relationer? Skriv i rutan:
7
18 Om ni har något ytterligare att tillägga som enkäten inte har fångat upp kan
du skriva det här:
Fyll gärna i kontaktperson, arbetsplats och e-postadress för möjlighet till en djupare dialog i
syfte att förbättra Statens folkhälsoinstituts arbete. Om kontaktuppgifter anges kommer
dessa paras samman med svar på öppna frågor och lämnas över till Statens
folkhälsoinstitut.
Namn:
Befattning:
Arbetsplats:
E-postadress:
Telefonnummer:
Tack för din medverkan!
Intryck, avtryck
– framtidstro
Bemötande av våldsutsatta kvinnor
från de nationella minoriteterna
TILL SOCIALTJÄNSTEN
1
© STATENS FOLKHÄLSOINSTITUT, ÖSTERSUND 2010
ISBN: 978-91-XXXX-XXX-X
OMSLAGSFOTO:
FOTO INLAGA:
GRAFISK PRODUKTION: ab typoform
TRYCK: TRYCKERI, ORT, 2010
2
Innehåll
5 ”Man är av fel kön, man pratar fel språk, man ställer fel krav”
7 Vilka är de nationella minoriteterna?
8 Tung historisk ryggsäck skapar bristande tillit och distans
10 Särskild utsatthet för våldsutsatta minoritetskvinnor
12 Den egna gruppen – gemenskap och utanförskap
13 Hur bemöter socialtjänsten kvinnor som tillhör de nationella minoriteterna och som har blivit utsatta för våld?
15 Fem saker att tänka på i mötet med våldsutsatta kvinnor 16 Kunskap och samverkan leder framåt – vad finns för möjligheter i ditt område?
18 Här kan du få mer information
Statens folkhälsoinstitut har i ett regeringsuppdrag undersökt hur våldsutsatta kvinnor
från de nationella minoriteterna – judar, romer, samer, sverige­finnar och tornedalingar
– bemöts och stöds av exempelvis socialtjänsten, hälso- och sjukvården och polisen. I
undersökningen kommer bland andra socialsekreterare, läkare, sjuksköterskor, poliser
och våldsutsatta kvinnor ur minoritetsgrupperna till tals.
Den här foldern syftar till att lyfta fram ett fåtal aspekter i arbetet med kvinnofrid
som skiljer sig från mötet med andra minoriteter eller majoritetsbefolkningen. De
flesta aspekterna är dock desamma oavsett vilken våldsutsatt kvinna du möter. Citaten
i foldern kommer från en intervjustudie med 24 våldsutsatta kvinnor som tillhör de
nationella minoriteterna. I en enkätstudie har även närmare fyra hundra myndighetspersoner själva svarat på frågor om deras bemötande av kvinnor som tillhör de nationella minoriteterna.
4
”Man är av fel kön, man pratar
fel språk, man ställer fel krav”
Så sammanfattade en sverigefinsk kvinna sina kontakter med socialtjänst, polis och
skola. Hon beskriver inte bara språkets betydelse för den nationella minoritetstillhörigheten, utan ger också en bild av vad det kan innebära att vara kvinna och utsatt för
våld. Socialtjänsten är den instans som kritiserades mest av de intervjuade kvinnorna
i undersökningen.
vad har du för erfarenheter – känner du igen det här?
5
6
Vilka är de nationella minoriteterna?
Vi har fem nationella minoriteter i Sverige: judar, romer, samer, sverige­finnar och
tornedalingar.
Vem tillhör en minoritetsgrupp?
Det är inte självklart vem som tillhör en nationell minoritetsgrupp, och det syns sällan
på en person. Det är en fråga om identitet och om personen själv väljer att identifiera
sig som tillhörande en nationell minoritetsgrupp. Våga fråga!
Särskilda rättigheter för minoriteterna
Lagen om nationella minoriteter och minoritetsspråk (2009:24) ger tre av grupperna rätt
att inom vissa geografiska områden få använda sina respektive språk (samiska, finska
och meänkieli) i kontakt med myndigheter. Till exempel är kommuner inom förvalt­nings­
områdena skyldiga att erbjuda förskola och äldreomsorg på minoritets­språken. De nationella minoriteterna har alltså en särställning jämfört med andra minoriteter i Sverige.
Vilka minoritetsgrupper finns i ditt område?
Hur skulle ni kunna organisera er för att leva upp till lagen om nationella minoriteter
och minoritetsspråk?
7
Tung historisk ryggsäck skapar
bristande tillit och distans
De nationella minoriteterna har en lång historia i Sverige, men har diskriminerats på
olika sätt genom historien. Det har ofta skapat en bristande tilltro till det ”svenska”
majoritetssamhället och dess myndighetsutövning.
Flera av de intervjuade romska kvinnorna berättade att det kan vara tabubelagt att
tala om sexuellt våld både inom och utanför familjen. Enligt kvinnorna så finns en uppfattning inom vissa romska grupper att våldet kan göra både kvinnans och mannens
familj orena vilket i sin tur får svåra konsekvenser för familjen.
Några av de intervjuade samiska kvinnorna berättade att vissa samiska grupper lever
efter familjemönster och traditioner som skiljer sig från majoritetssamhällets. FN har
kritiserat Sverige för att inte ha uppmärksammat våld mot samiska kvinnor.
Flera av de samiska kvinnorna i undersökningen tycker att socialtjänsten i de områden där det bor många samer behöver lära sig mer om hur renägande och samebyar
fungerar och vilka konsekvenser det kan få för kvinnan vid en skilsmässa.
Diskrimineringen från svenska myndigheter upplevs av kvinnorna ha skapat en
misstro mot det svenska samhället. Olika typer av förtryck samverkar dessutom. Den
som står utanför samhället språkligt och kulturellt och är en våldsutsatt kvinna är särskilt utsatt.
8
9
Särskild utsatthet för
våldsutsatta minoritetskvinnor
Våld är ett maktmedel. Med våld iden här undersökningen menas psykiskt, fysiskt och
sexuellt våld samt hot om våld. Våldsutsatta kvinnor kan också vara beroende av vålds­
utövaren på olika sätt, t.ex. känslomässigt och ekonomiskt. När en kvinna ur en minoritetsgrupp utsätts för våld blir hon särskilt utsatt, genom att hon är en våldsutsatt
kvinna och genom att hon tillhör en minoritets­grupp.
har du mött våldsutsatta kvinnor från minoritetsgrupperna?
vad kan du göra för att stödja dem? diskutera med dina kolleger!
10
11
Den egna gruppen – gemenskap och utanförskap
Samhörigheten med andra personer från den egna nationella minoritetsgruppen
beskrivs som mycket viktig av de intervjuade kvinnorna. Gemenskapen upplevs som en
styrka men också som en risk. Den som utesluts från gemenskapen står väldigt ensam.
Både de samiska och de romska kvinnorna säger i intervjuerna att de varit oroliga
för att den egna gruppen skulle få veta att de anmält sin man till polisen eller socialtjänsten.
Flera sverigefinska och tornedalska kvinnor lever med svenska män. Svenska män
kan i vissa fall ha ett starkare kontaktnät och kan också ha familj på orten till skillnad
från de kvinnor som flyttat inom eller till Sverige. Om kvinnan utsätts för våld i relationen kan hennes situation bli extra utsatt om stödjande kontaktnät som släkt, vänner
eller föreningar inte finns på orten.
Att få tala sitt eget språk när man söker stöd och hjälp hos socialtjänsten är viktigt
för de intervjuade nationella minoritets­grupperna. Därför behövs det ökade språkkunskaper och kunskaper om nationella minoritetsgrupper inom alla de samhällsinstanser
som möter vålds­utsatta kvinnor.
12
Hur bemöter socialtjänsten kvinnor
som tillhör de nationella minoriteterna
och som har blivit utsatta för våld?
Nästan hälften bemöter aldrig på minoritetsspråk
Hälften av de som svarande på Statens folk­hälso­instituts enkät säger att de i stort sett
aldrig bemöter kvinnor från minoritetsgrupper på deras eget språk vid första mötet.
Mindre än var tionde säger att de i stort sett alltid eller ofta gör det.
Få har specifik handlingsplan
Endast ett par procent har en specifik, skriftlig handlingsplan inom organisationen för
hur de ska arbeta med våldsutsatta kvinnor från nationella minoriteter. Ungefär femton
procent tycker att det behövs en sådan.
Alla lika?
Många av de tillfrågade säger att de utgår från principen att alla ska behandlas lika,
men många vill ändå lära sig mer om de nationella minoriteterna och om kvinnofrid.
Kurser, handledning och konsult­stöd är några av förslagen. Hur ser det ut där du arbetar, och vad tycker du?
13
14
Fem saker att tänka på i mötet
med våldsutsatta kvinnor
erbjud stöd på kvinnans eget språk om det är möjligt. Om tolk behövs ska det
inte vara någon anhörig. Telefontolk kan vara en möjlighet.
prata med kvinnan i enrum. Visa att du tror på vad hon säger och berätta att du har
anmälningsplikt om hon berättar om brottsliga handlingar. Våga se våldet!
bekräfta formella beslut skriftligt så att det inte uppstår osäkerhet kring vilka
besked som gäller.
följ upp kontakten med kvinnan och se till att hon får den hjälp hon har rätt till.
Samverka med andra berörda myndigheter, kvinno- och brottsofferjourer organisationer samt andra aktörer.
beakta barnperspektivet – fråga alltid om barnens situation och sätt deras säkerhet
främst.
15
Kunskap och samverkan leder framåt
– vad finns för möjligheter i ditt område?
Det lönar sig att samarbeta! Några lokala röster från enkätundersökningen säger såhär:
”Vi i Linköping håller just nu på att bygga upp ett nära samarbete mellan Landstinget,
psykiatrin och Linköpings Kommun. I detta samarbete kallat Kvinnofrid, deltar även
representanter från polismyndigheten, åklagarmyndigheten, frivården och de olika kommunrepresentanterna från hela Östergötland. Psykiatrin har avsatt 50 procent av en
socionomtjänst att arbeta i Kvinnofrid i Kommunens lokaler för att öka samarbetet för
kvinnor utsatta för våld. Ett mycket spännande arbete!”
Hälso- och sjukvården Linköping 2009
”Vi har under 20 år haft en [romerpedagog] anställd för våra finska romer 1989–2009.
Hon har jobbat med vuxna och tonåringar, mest för att skolan ska fungera och för att
ge självkänsla. Hon har haft utbildning även för vuxna romer. Hon har även utbildat vår
personal om romsk kultur och hur deras situation varit här. Utbildning av vår personal har
hon gjort tillsammans med en romsk kvinna.”
Socialtjänsten i Gävle 2009
Sök lokala organisationer på din ort och stöd uppbyggnaden av nätverk mellan myndigheter och frivilligorganisationer.
16
17
Här kan du få mer information
www.minoritet.se
[email protected]
www.ab.lst.se (Länsstyrelsen i Stockholm)
www.sametinget.se
www.sapmi.se (Svenska samernas riksförbund SSR)
www.judiskacentralradet.se
www.judiskaforsamlingen.se
www.str-t.com (Tornedalingarnas riksförbund)
www.sverigefinne.nu (Sverigefinnarnas delegation)
www.rskl.se (Sverigefinska riksförbundet)
www.piilopirtti.se och [email protected] (Sverigefinska kvinnojouren)
www.rufs.org (Romska ungdomsförbundet)
www.romskakvinnoforum.dinstudio.se
[email protected] (Riksförbundet internationella romska och resande kvinnocenter)
[email protected] (Internationella kvinnoföreningen för Romani)
[email protected] (Romskt informations- och kunskapscenter i Malmö)
[email protected] (Roma nation)
18
Läs gärna Statens folkhälsoinstituts delrapport Bemötande av våldsutsatta kvinnor som
tillhör de nationella minoriteterna (A 2010:06). Den och mer information om arbetet
finns på www.fhi.se. I slutet av mars 2011 kommer en slutrapport där även insatser på
området finns dokumenterade.
Läs även Socialstyrelsens meddelandeblad (5/2010) och rapporter om arbetet med
våld mot kvinnor i nära relationer på www.socialstyrelsen.se
Sök även stöd hos Nationellt center för kvinnofrid www.nck.uu.se samt deras stödlinje
Kvinnofridslinjen www.kvinnofridslinjen.se
Brottsoffermyndigheten www.brottsoffermyndigheten.se har mycket stöd och information att ge.
lycka till i arbetet!
19
Vad innebär det att möta en våldsutsatt kvinna som tillhör någon av
de nationella minoriteterna? Hur vet jag om den kvinna jag pratar
med tillhör en viss minoritet? Om hon gör det, spelar denna tillhörighet någon roll för det stöd som jag i min yrkesroll ska ge henne?
Statens folkhälsoinstitut har fått i uppdrag av regeringen att samla in
kunskap och sprida information om myndigheters bemötande av
kvinnor som tillhör de fem svenska nationella minoriteterna och som
har blivit utsatta för våld. De nationella minoriteterna är judar, samer,
tornedalningar, romer och sverigefinnar.
Foldern riktar sig till dig som möter våldsutsatta kvinnor i ditt dagliga
arbete och till dig som arbetar specifikt med kvinnofridsfrågor på en
strukturell nivå. Foldern finns i tre versioner med inriktning mot
polisen, hälso- och sjukvården samt socialtjänsten.”
Statens folkhälsoinstitut utvecklar och förmedlar kunskap för bättre hälsa.
20
Statens folkhälsoinstitut
Distributionstjänst
120 88 Stockholm
[email protected]
www.fhi.se
ISBN 978-91-7257-706-0
Intryck, avtryck
– framtidstro
Bemötande av våldsutsatta kvinnor
från de nationella minoriteterna
TILL POLISEN
1
© STATENS FOLKHÄLSOINSTITUT, ÖSTERSUND 2010
ISBN: 978-91-XXXX-XXX-X
OMSLAGSFOTO:
FOTO INLAGA:
GRAFISK PRODUKTION: ab typoform
TRYCK: TRYCKERI, ORT, 2010
2
Innehåll
5 ”Det måste hända något först”
7 Vilka är de nationella minoriteterna?
8 Särskild utsatthet för våldsutsatta minoritetskvinnor
9 Historisk ryggsäck och fördomar skapar bristande tillit och distans
13 Den egna gruppen – gemenskap och utanförskap
15 Hur bemöter polisen och domstolen våldsutsatta kvinnor som tillhör de nationella minoriteterna idag?
16 Fem saker att tänka på i mötet med våldsutsatta kvinnor 18 Europeiskt samarbete för att skydda nationella minoriteter
19 Ny svensk lag om nationella minoriteters rättigheter
21 Kunskap och samverkan leder framåt – vad finns i ditt län?
22 Här kan du få mer information
Statens folkhälsoinstitut har i ett regeringsuppdrag undersökt hur våldsutsatta kvinnor
från de nationella minoriteterna – judar, romer, samer, sverigefinnar och tornedalingar
– bemöts och stöds av exempelvis socialtjänsten, hälso- och sjukvården och polisen. I
undersökningen kommer bland andra socialsekreterare, läkare, sjuksköterskor, poliser
och våldsutsatta kvinnor ur minoritetsgrupperna till tals.
Den här foldern syftar till att lyfta fram ett fåtal aspekter i arbetet med kvinnofrid
som skiljer sig från mötet med andra minoriteter eller majoritetsbefolkningen. De
flesta aspekterna är dock desamma oavsett vilken våldsutsatt kvinna du möter. Citaten
i foldern kommer från en intervjustudie med 24 våldsutsatta kvinnor som tillhör de
nationella minoriteterna. I en enkätstudie har även närmare fyra hundra myndighetspersoner själva svarat på frågor om deras bemötande av kvinnor som tillhör de nationella minoriteterna. Den judiska gruppen är dock inte representativ då endast en judisk
kvinna intervjuades.
I arbetet med att ta fram dessa foldrar har en extern referensgrupp bestående av
personer från bland annat Socialstyrelsen, Rikspolisstyrelsen och företrädare för de
nationella minoriteterna bidragit med synpunkter och specialistkunskaper.
4
”Man är av fel kön, man pratar
fel språk, man ställer fel krav”
Så sammanfattade en sverigefinsk kvinna sina kontakter med socialtjänst, polis och
skola. Hon beskriver inte bara språkets betydelse för den nationella minoritetstillhörigheten, utan ger också en bild av vad det kan innebära att vara kvinna och utsatt för våld.
vad har du för erfarenheter – känner du igen det här?
5
6
Vilka är de nationella minoriteterna?
Vi har fem nationella minoriteter i Sverige: judar, romer, samer, sverigefinnar och tornedalingar. Samerna räknas även som ett urfolk.
Vem tillhör en minoritetsgrupp?
Det är inte självklart vem som tillhör en nationell minoritetsgrupp, och det syns sällan
på en person. Det är i många fall en fråga om identitet och om personen själv väljer att
identifiera sig som tillhörande en nationell minoritetsgrupp. Våga fråga!
Särskilda rättigheter för minoriteterna
Lagen om nationella minoriteter och minoritetsspråk (2009:/24) ger tre av grupperna
rätt att inom vissa geografiska områden få använda sina respektive språk (samiska, finska
och meänkieli) i kontakt med myndigheter. Till exempel är kommuner inom förvaltningsområdena skyldiga att erbjuda förskola och äldreomsorg på minoritetsspråken. Dessa tre
nationella minoriteter har alltså genom lagen en särställning jämfört med andra minoriteter i Sverige.
Vilka minoritetsgrupper finns i ditt område?
Hur skulle ni kunna organisera er för att leva upp till lagen om nationella minoriteter
och minoritetsspråk?
7
Särskild utsatthet för
våldsutsatta minoritetskvinnor
Våld är ett maktmedel. Med våld i det här uppdraget menas psykiskt, fysiskt och sexuellt våld samt hot om våld. Våldsutsatta kvinnor är ofta beroende av våldsutövaren,
känslomässigt och ekonomiskt. När en kvinna ur en minoritetsgrupp utsätts för våld
blir hon särskilt utsatt genom att hon är en våldsutsatt kvinna och genom att hon tillhör
en minoritetsgrupp.
har du mött våldsutsatta kvinnor från minoritetsgrupperna?
vad kan du göra för att stödja dem? diskutera med dina kolleger!
8
9
10
Historisk ryggsäck och fördomar
skapar bristande tillit och distans
De nationella minoriteterna har en lång historia i Sverige men har diskriminerats på
olika sätt genom historien. Det har skapat en bristande tilltro till det ”svenska” majoritetssamhället.
Ett exempel ur undersökningen är att vissa samiska och romska kvinnor drog sig för
att kontakta myndigheter eller anmäla brott efter att de blivit utsatta för våld i en nära
relation. ”I den samiska världen ska man inte ha kontakt med svenska myndigheter helt
enkelt” säger en samisk kvinna. Många av de intervjuade kvinnorna beskrev en rädsla
för att anmälan skulle drabba deras familj och barn. De upplevde även rädsla för själva
myndighetsutövaren.
Samma tendenser återfanns hos alla de intervjuade kvinnorna och möjligen kan
detta vara något som även kvinnor från andra minoritetsgrupper upplever. Några av
kvinnorna i undersökningen menade att de poliser som de haft kontakt med var misstänksamma och hade fördomar om dem för att de tillhör en minoritet. Detta beskrevs
genom uttalanden som ”nu bråkas det igen”.
Olika typer av förtryck eller strukturell diskriminering samverkar dessutom. Den som
står utanför samhället språkligt och kulturellt och är en våldsutsatt kvinna är särskilt
utsatt.
11
12
Den egna gruppen – gemenskap och utanförskap
Samhörigheten med andra personer från den egna nationella minoritetsgruppen
beskrivs som mycket viktig i av de intervjuade kvinnorna. Gemenskapen upplevs som
en styrka men också som en risk. Den som utesluts från gemenskapen står väldigt
ensam.
Både de samiska och de romska kvinnorna säger i intervjuerna att de varit oroliga
för att den egna gruppen skulle få veta att de anmält sin man till polisen eller socialtjänsten.
Flera sverigefinska kvinnor lever med svenska män. Mannen kan i vissa fall ha ett
starkare kontaktnät och kan också ha familj på orten till skillnad från de kvinnor som
flyttat inom eller till Sverige. Om kvinnan utsätts för våld i relationen kan hennes situation bli extra utsatt om stödjande kontaktnät som släkt, vänner eller föreningar inte
finns på orten.
Att få tala sitt eget språk när man söker stöd och hjälp hos polisen är viktigt för
de intervjuade nationella minoritetsgrupperna. Därför behövs det ökade språkkunskaper och kunskaper om minoritetsgrupper inom alla de samhällsinstanser som möter
våldsutsatta kvinnor.
13
14
Hur bemöter polisen och domstolen
våldsutsatta kvinnor som tillhör
de nationella minoriteterna idag?
Över hälften bemöter aldrig på minoritetsspråk
Hela 65 procent av de poliser, advokater m.fl. som svarat på Statens folkhälsoinstituts
enkät säger att de i stort sett aldrig bemöter kvinnor från minoritetsgrupper på deras
eget språk vid första mötet. Bara ett par procent säger att de ofta gör det.
Mindre än tio procent har specifik handlingsplan
Mindre än en tiondel har en specifik, skriftlig handlingsplan inom organisationen för
hur de ska arbeta med våldsutsatta kvinnor från nationella minoriteter. Över en tredjedel av de tillfrågade anser dock att det behövs en sådan.
Alla lika?
Många svarande i enkäten säger att de utgår från principen att alla ska behandlas lika,
men ett flertal vill ändå lära sig mer om de nationella minoriteterna och om kvinnofrid.
Kurser, handledning och konsultstöd är några av förslagen.
hur ser det ut där du arbetar och vad tycker du?
15
Fem saker att tänka på i mötet
med våldsutsatta kvinnor
erbjud stöd på kvinnans eget språk om det finns behov av det. Om tolk behövs
ska det inte vara någon anhörig. Telefontolk kan vara en möjlighet.
prata med kvinnan i enrum. Visa att du tror på vad hon säger. Fråga om familjen
har barn och på vilket sätt kvinnan eller du kan stödja/skydda eventuella barn.
ge kvinnan stöd att våga anmäla. Berätta vilket stöd hon kan få i rättsprocessen
och vad som är viktigt för att ärendet ska tas upp i domstol, till exempel dokumentation
av skador.
läs mer om våld i nära relationer och ta del av rikspolisstyrelsens interaktiva utbildningsprogram. Det finns också en checklista för vad som är viktigt att
tänka på i mötet med våldsutsatta kvinnor. Denna ska alltid vara med dig som jobbar
i fält.
ta hot om våld på allvar. Hot är en del av våldsproblematiken och dessutom ett
brott i sig.
16
17
Europeiskt samarbete för att
skydda nationella minoriteter
Sverige är folkrättsligt skyldigt att leva upp till Ramkonvention om skydd av nationella
minoriteters rättigheter som utfärdades av Europarådet, och den europeiska stadgan
om landsdels- och minoritetsspråk tillhörande språkstadgan. Sverige ratificerade konventionen år 2000.
Skyddet av nationella minoriteter ingår i arbetet för mänskliga rättigheter:
Skyddet av nationella minoriteter och av de rättigheter och friheter som tillkommer personer som tillhör dessa minoriteter utgör en integrerad del av det internationella skyddet
av mänskliga rättigheter och faller som sådant inom ramen för internationellt samarbete.
(ramkonventionen, Del 1 Art. 1)
Konventionen uttrycker tydligt vad rättigheterna innebär:
Var och en som tillhör en nationell minoritet skall ha rätt att fritt välja att behandlas eller
inte behandlas som sådan och ingen nackdel skall följa av detta val eller av utövandet av
de rättigheter som är förbundna med detta val. (Del 1 Art. 3)
18
Ny svensk lag om nationella
minoriteters rättigheter
Den 1 januari 2010 trädde en ny lag om nationella minoriteter och minoritetsspråk i kraft.
Den nya lagen (2009:724) ersätter de tidigare minoritetsspråkslagarna (1999:1175) om
rätt att använda samiska hos förvaltningsmyndigheter och domstolar respektive lagen
(1999:1176) om rätt att använda finska och meänkieli hos förvaltningsmyndigheter och
domstolar i kontakter med kommunala, regionala och statliga förvaltningsmyndig­
heter inom förvaltningsområdet. Den nya lagen säger bland annat att det allmänna ska
underlätta för de nationella minoriteterna att behålla och utveckla sin kultur i Sverige.
Den nya lagen är ett resultat av propositionen ”Från erkännande till egenmakt – regeringens strategi för de nationella minoriteterna” (Regeringens proposition 2008/09:158)
där de nationella minoriteternas ställning föreslogs stärkas ytterligare.
19
20
Kunskap och samverkan leder
framåt – Vad finns i ditt län?
Det lönar sig att samarbeta! Lokala röster från enkätundersökningen säger såhär:
”Vi i Linköping håller just nu på att bygga upp ett nära samarbete mellan Landstinget,
psykiatrin och Linköpings Kommun. I detta samarbete kallat Kvinnofrid, deltar även
representanter från polismyndigheten, åklagarmyndigheten, frivården och de olika kommunrepresentanterna från hela Östergötland. Psykiatrin har avsatt 50 procent av en
socionomtjänst att arbeta i Kvinnofrid i Kommunens lokaler för att öka samarbetet för
kvinnor utsatta för våld. Ett mycket spännande arbete!”
Hälso- och sjukvården i Linköping 2009
”Jag tror inte att skillnaderna är så stora mellan olika grupper i samhället, det gäller att
våga fråga. Sedan är det viktigt att ha bra upparbetade kanaler så man vet vart man ska
vända sig för att personen ska få hjälp. Här i Uppsala har vi Nationellt centrum för kvinnofrid som vi kan hänvisa till.”
Barnmorska i Uppsala 2009
Sök lokala organisationer och stöd uppbyggnaden av nätverk mellan myndigheter och
friviligorganisationer.
21
Här kan du få mer information
www.minoritet.se
[email protected]
www.ab.lst.se (Länsstyrelsen i Stockholms län)
www.sametinget.se
www.sapmi.se (Svenska samernas riksförbund SSR)
www.judiskacentralradet.se
www.judiskaforsamlingen.se
www.str-t.com (Svenska Tornedalingars Riksförbund-Tornionlaaksolaiset, STR-T)
www.sverigefinne.nu (Sverigefinnarnas delegation)
www.rskl.se (Sverigefinska riksförbundet)
www.piilopirtti.se och Anneli Ylijarvi (Sverigefinska kvinnojouren)
www.rufs.org (Romska ungdomsförbundet)
www.romskakvinnoforum.dinstudio.se
Rosita Grönfors (Riksförbundet internationella romska och resande kvinnocenter)
Ewa Rosengren (Internationella kvinnoföreningen för Romani)
Janetka Petras (Romskt informations- och kunskapscenter i Malmö)
Sonja Millon (Roma nation)
22
Läs gärna Statens folkhälsoinstituts delrapport Bemötande av våldsutsatta kvinnor
som tillhör de nationella minoriteterna. Den och mer information om arbetet finns på
www.fhi.se. I slutet av mars 2011 kommer en slutrapport där även insatser på området
finns dokumenterade.
Läs även Socialstyrelsens meddelandeblad (5/2010) och rapporter om arbetet med
våld mot kvinnor i nära relationer på www.socialstyrelsen.se
Sök även stöd hos Nationellt centrum för kvinnofrid www.nck.uu.se samt deras stödlinje Kvinnofridslinjen 020-50 50 50 eller www.kvinnofridslinjen.se
Brottsoffermyndigheten www.brottsoffermyndigheten.se har mycket information att ge.
Brottsförebyggande rådet har producerat flera rapporter om mäns våld mot kvinnor,
läs mer på www.bra.se.
Vad säger lagen?
Läs lagen (2009:724) om nationella minoriteter och minoritetsspråk och Europarådets
ramkonvention om skydd av nationella minoriteters rättigheter (Strasbourg 1.II.1995)
samt Europeisk stadga om landsdels- eller minoritetsspråk (Strasbourg 5.XI.1992).
lycka till i arbetet!
23
Vad innebär det att möta en våldsutsatt kvinna som tillhör någon av
de nationella minoriteterna? Hur vet jag om den kvinna jag pratar
med tillhör en viss minoritet? Om hon gör det, spelar denna tillhörighet någon roll för det stöd som jag i min yrkesroll ska ge henne?
Statens folkhälsoinstitut har fått i uppdrag av regeringen att samla in
kunskap och sprida information om myndigheters bemötande av
kvinnor som tillhör de fem svenska nationella minoriteterna och som
har blivit utsatta för våld. De nationella minoriteterna är judar, samer,
tornedalningar, romer och sverigefinnar.
Foldern riktar sig till dig som möter våldsutsatta kvinnor i ditt dagliga
arbete och till dig som arbetar specifikt med kvinnofridsfrågor på en
strukturell nivå. Foldern finns i tre versioner med inriktning mot
polisen, hälso- och sjukvården samt socialtjänsten.
Statens folkhälsoinstitut utvecklar och förmedlar kunskap för bättre hälsa.
24
Statens folkhälsoinstitut
Distributionstjänst
120 88 Stockholm
[email protected]
www.fhi.se
ISBN 978-91-7257-706-0
Intryck, avtryck
– framtidstro
Bemötande av våldsutsatta kvinnor
från de nationella minoriteterna
TILL HÄLSO- OCH SJUKVÅRDEN
1
© STATENS FOLKHÄLSOINSTITUT, ÖSTERSUND 2010
ISBN: 978-91-XXXX-XXX-X
OMSLAGSFOTO:
FOTO INLAGA:
GRAFISK PRODUKTION: ab typoform
TRYCK: TRYCKERI, ORT, 2010
2
Innehåll
5 ”Så många blåtiror och sjukhusvistelser. Men man trodde inte på mig. Läkaren tog mig inte på allvar – i stället lät han mig fara hem.”
7 Vilka är de nationella minoriteterna?
8 Tung historisk ryggsäck skapar bristande tillit och distans
11 Den egna gruppen – gemenskap och utanförskap
12 Hur bemöter sjukvården våldsutsatta kvinnor som tillhör de nationella minoriteterna idag?
15 Fem saker att tänka på i mötet med våldsutsatta kvinnor från de nationella minoritetsgrupperna 16 Kunskap och samverkan leder framåt – Vad finns i ditt landsting?
18 Här kan du få mer information
Statens folkhälsoinstitut har i ett regeringsuppdrag undersökt hur våldsutsatta kvinnor
från de nationella minoriteterna – judar, romer, samer, sverigefinnar och tornedalingar
– bemöts och stöds av exempelvis socialtjänsten, hälso- och sjukvården och polisen. I
undersökningen kommer bland andra socialsekreterare, läkare, sjuksköterskor, poliser
och våldsutsatta kvinnor ur minoritetsgrupperna till tals.
Den här foldern syftar till att lyfta fram ett fåtal aspekter i arbetet med kvinnofrid
som skiljer sig från mötet med andra minoriteter eller majoritetsbefolkningen. De
flesta aspekterna är dock desamma oavsett vilken våldsutsatt kvinna du möter. Citaten
i foldern kommer från en intervjustudie med 24 våldsutsatta kvinnor som tillhör de
nationella minoriteterna. I en enkätstudie har även närmare fyra hundra myndighetspersoner själva svarat på frågor om deras bemötande av kvinnor som tillhör de nationella minoriteterna.
4
”Så många blåtiror och sjukhusvistelser.
Men man trodde inte på mig. Läkaren tog mig
inte på allvar … i stället lät han mig fara hem.”
En del våldsutsatta kvinnor i undersökningen berättar att de inte blivit tagna på allvar
eller att vårdpersonalen inte sett eller vågat fråga om vilken situation de befann sig i.
Många kvinnor berättar också om professionellt bemötande från läkare, sjuksköterskor,
barnmorskor m.fl. som skapat trygghet. Barnmorskorna upplevdes som särskilt väl
omhändertagande.
känner du igen den beskrivna situationen? vågar personalen fråga
om våld?
5
6
Vilka är de nationella minoriteterna?
Vi har fem nationella minoriteter i Sverige: judar, romer, samer, sverige¬innar och tornedalingar.
Vem tillhör en minoritetsgrupp?
Det är inte självklart vem som tillhör en nationell minoritetsgrupp, och det syns sällan
på en person. Det är en fråga om identitet och om personen själv väljer att identifiera
sig som tillhörande en nationell minoritetsgrupp. Våga fråga!
Särskilda rättigheter för minoriteterna
Lagen om nationella minoriteter och minoritetsspråk (2009:/24) ger tre av grupperna
rätt att inom vissa geografiska områden få använda sina respektive språk (samiska, finska
och meänkieli) i kontakt med myndigheter. För hälso- och sjukvården gäller den allmänna
skyldigheten att ge alla patienter en god vård, adekvat information samt möjlighet att
anlita en tolk vid behov.
Vilka minoritetsgrupper finns i ditt område?
Hur möter din organisation deras behov? Hur skulle ni kunna organisera er för att leva
upp till lagen om nationella minoriteter och minoritetsspråk?
7
Tung historisk ryggsäck skapar
bristande tillit och distans
De nationella minoriteterna har en lång historia i Sverige och har diskriminerats på
olika sätt genom historien. Det har skapat en bristande tilltro till det svenska majoritetssamhället och dess myndighetsutövning.
Flera av de intervjuade romska kvinnorna berättade att det kan vara tabubelagt att
tala om sexuellt våld både inom och utanför familjen. Enligt kvinnorna finns en uppfattning inom vissa romska grupper att våldet kan göra både kvinnans och mannens familj
orena vilket i sin tur får svåra konsekvenser för familjen.
Några av de intervjuade samiska kvinnorna berättade att vissa samiska grupper lever
efter familjemönster och traditioner som skiljer sig från majoritetssamhällets. FN har
kritiserat Sverige för att inte ha uppmärksammat våld mot samiska kvinnor.
Diskrimineringen från svenska myndigheter upplevs av kvinnorna ha skapat en
misstro mot det svenska samhället. Olika typer av förtryck samverkar dessutom. Den
kvinna som står utanför samhället språkligt och kulturellt och är en våldsutsatt kvinna
är särskilt utsatt.
Våld är ett maktmedel. Med våld i den här undersökningen menas psykiskt, fysiskt
och sexuellt våld samt hot om våld. Våldsutsatta kvinnor är ofta beroende av våldsutövaren både känslomässigt och ekonomiskt.
8
har du mött våldsutsatta kvinnor från minoritetsgrupperna?
vad kan du göra för att stödja dem? diskutera med dina kolleger!
9
10
Den egna gruppen – gemenskap och utanförskap
Samhörigheten med andra personer från den egna nationella minoritetsgruppen
beskrivs som mycket viktig i av de intervjuade kvinnorna. Gemenskapen upplevs som
en styrka men också som en risk. Den utesluts från gemenskapen står väldigt ensam.
Både de samiska och de romska kvinnorna säger i intervjuerna att de varit oroliga
för att den egna gruppen skulle få veta att de anmält sin man till polisen eller socialtjänsten.
Flera sverigefinska och tornedalska kvinnor lever med svenska män. Mannen kan i
vissa fall ha ett starkare kontaktnät och kan också ha familj på orten till skillnad från de
kvinnor som flyttat inom eller till Sverige. Om kvinnan utsätts för våld i relationen kan
hennes situation bli extra utsatt eftersom stödjande kontaktnät som släkt, vänner eller
föreningar inte finns på orten.
Att få tala sitt eget språk när man söker stöd och hjälp hos polisen är viktigt för
de intervjuade nationella minoritetsgrupperna. Därför behövs det ökade språkkunskaper och kunskaper om minoritetsgrupper inom alla de samhällsinstanser som möter
våldsutsatta kvinnor.
11
Hur bemöter sjukvården våldsutsatta kvinnor
som tillhör de nationella minoriteterna idag?
Hälften av personalen bemöter
aldrig kvinnorna på minoritetsspråk
Nästan hälften av de läkare, sjuksköterskor och annan vårdpersonal som svarat på
Statens folkhälsoinstituts enkät säger att de i stort sett aldrig bemöter kvinnor från de
nationella minoritetsgrupperna på deras eget språk vid första mötet. Endast en tiondel
säger att de i stort sett alltid eller ofta gör det.
Få har specifik handlingsplan
Mindre än tio procent har en specifik handlingsplan (hälften av dessa har bara en
muntlig plan) inom organisationen för hur de ska arbeta med våldsutsatta kvinnor från
de nationella minoriteterna. Ungefär en tredjedel tycker att det behövs en sådan.
Alla lika?
Många av de svarande i enkäten till hälso- och sjukvården säger att de utgår från principen att alla behandlas lika men många vill ändå lära sig mer om de nationella minoriteterna och om kvinnofrid. Kurser, handledning och konsultstöd är några av förslagen.
hur ser det ut där du arbetar och vad tycker du?
12
13
14
Fem saker att tänka på i mötet med våldsutsatta
kvinnor från de nationella minoritetsgrupperna
erbjud hjälp på kvinnans eget språk om det finns behov. Om tolk behövs ska det
inte vara någon anhörig och den ska vara professionell. Telefontolk kan vara en möjlighet.
lyssna och visa empati. Tala med kvinnan i enrum och våga fråga om hon blivit
utsatt för våld. Visa att du tror på vad hon säger.
undersök noggrant och respektfullt. Var tydlig med att det är kvinnan som har
kontroll över situationen och att du inte gör något utan hennes medgivande. Förklara
att det är viktigt med dokumentation (tex. fotografering) av eventuella skador vid en
rättegång.
var tydlig med vilket stöd kvinnan kan få. Berätta vad det innebär att anmäla
misshandeln, vilka rättigheter hon har och vad hon har för möjligheter till stöd, till
exempel av socialtjänsten.
följ upp genom att boka in ett återbesök. Samverka med andra berörda myndigheter
och kvinno- och brottsofferjourer inom ditt landsting.
15
Kunskap och samverkan leder
framåt – Vad finns i ditt landsting?
Det lönar sig att samarbeta! Några lokala röster från enkätundersökningen säger såhär:
”Vi i Linköping håller just nu på att bygga upp ett nära samarbete mellan Landstinget,
psykiatrin och Linköpings Kommun. I detta samarbete kallat Kvinnofrid, deltar även
representanter från polismyndigheten, åklagarmyndigheten, frivården och de olika kommunrepresentanterna från hela Östergötland. Psykiatrin har avsatt 50 procent av en
socionomtjänst att arbeta i Kvinnofrid i Kommunens lokaler för att öka samarbetet för
kvinnor utsatta för våld.” Hälso- och sjukvården Linköping 2009
”Jag tror inte att skillnaderna är så stora mellan olika grupper i samhället, det gäller att
våga fråga. Sedan är det viktigt att ha bra upparbetade kanaler så man vet vart man ska
vända sig för att personen ska få hjälp. Här i Uppsala har vi Nationellt kunskapscenter för
kvinnofrid som vi kan hänvisa till.”
Barnmorska Uppsala 2009
Sök lokala organisationer och stöd uppbyggnaden av nätverk mellan myndigheter och
frivilligorganisationer.
16
17
Här kan du få mer information
www.minoritet.se
[email protected]
www.ab.lst.se (Länsstyrelsen i Stockholm)
www.sametinget.se
www.sapmi.se (Svenska samernas riksförbund SSR)
www.judiskacentralradet.se
www.judiskaforsamlingen.se
www.str-t.com (Tornedalingarnas riksförbund)
www.sverigefinne.nu (Sverigefinnarnas delegation)
www.rskl.se (Sverigefinska riksförbundet)
www.piilopirtti.se och [email protected] (Sverigefinska kvinnojouren)
www.rufs.org (Romska ungdomsförbundet)
www.romskakvinnoforum.dinstudio.se
[email protected] (Riksförbundet internationella romska och resande kvinnocenter)
[email protected] (Internationella kvinnoföreningen för Romani)
[email protected] (Romskt informations- och kunskapscenter i Malmö)
[email protected] (Roma nation)
18
Läs gärna Statens folkhälsoinstituts delrapport Bemötande av våldsutsatta kvinnor som
tillhör de nationella minoriteterna. Den och mer information om arbetet finns på www.
fhi.se. I slutet av mars 2011 kommer en slutrapport där även insatser på området finns
dokumenterade.
Läs även Socialstyrelsens meddelandeblad (5/2010) och rapporter om arbetet med
våld mot kvinnor i nära relationer på www.socialstyrelsen.se
Sök även stöd hos Nationellt center för kvinnofrid www.nck.uu.se samt deras stödlinje
Kvinnofridslinjen www.kvinnofridslinjen.se
Brottsoffermyndigheten www.brottsoffermyndigheten.se har mycket stöd och information att ge.
lycka till i arbetet!
19
Vad innebär det att möta en våldsutsatt kvinna som tillhör någon av
de nationella minoriteterna? Hur vet jag om den kvinna jag pratar
med tillhör en viss minoritet? Om hon gör det, spelar denna tillhörighet någon roll för det stöd som jag i min yrkesroll ska ge henne?
Statens folkhälsoinstitut har fått i uppdrag av regeringen att samla in
kunskap och sprida information om myndigheters bemötande av
kvinnor som tillhör de fem svenska nationella minoriteterna och som
har blivit utsatta för våld. De nationella minoriteterna är judar, samer,
tornedalningar, romer och sverigefinnar.
Foldern riktar sig till dig som möter våldsutsatta kvinnor i ditt dagliga
arbete och till dig som arbetar specifikt med kvinnofridsfrågor på en
strukturell nivå. Foldern finns i tre versioner med inriktning mot
polisen, hälso- och sjukvården samt socialtjänsten.”
Statens folkhälsoinstitut utvecklar och förmedlar kunskap för bättre hälsa.
20
Statens folkhälsoinstitut
Distributionstjänst
120 88 Stockholm
[email protected]
www.fhi.se
ISBN 978-91-7257-706-0
Dokumentation från workshop:
”Vad innebär det att erhålla statligt ekonomiskt stöd?”
Ekonomiskt stöd till jämställdhetsarbete bland nationella minoriteter
Nordic Sea, Stockholm 28 januari 2011
Isis Nyampame, utredare, avdelningen för analys och uppföljning
Statens folkhälsoinstitut
Bakgrund
Inom ramen för regeringsuppdraget ”Myndigheters bemötande av våldsutsatta kvinnor som
tillhör de nationella minoriteterna” anordnade Statens folkhälsoinstitut en workshop om vad
det innebär att erhålla statligt ekonomiskt. Workshopen vände sig till de organisationer som
beviljats ekonomiskt stöd till jämställdhetsarbete bland nationella minoriteter.
Syftet med uppdraget var tvåfaldigt:
Institutet ville dels informera om statligt stöd, dels skapa utrymme för erfarenhetsutbyte och
nätverkande mellan deltagarna
18 personer deltog i workshopen.
Denna dokumentation innehåller sammanfattningar av de föredrag som presenterades på
workshopen.
Om uppdraget ”Myndigheters bemötande av våldutsatta kvinnor som tillhör de nationella
minoriteterna”
Isis Nyampame, utredare, Statens folkhälsoinstitut
Isis redogjorde kort för uppdragets bakgrund och syften . Uppdraget är ett regeringsuppdrag
som syftar till att dels undersöka hur våldutsatta kvinnor bemöts och stöds av offentliga
myndigheter dels att föreslå adekvata förslag om vilka åtgärder borde vidtas för att förbättra
bemötandet mellan myndighetspersoner och våld utsatta kvinnor från de nationella
minoriteterna. Åtgärderna skulle ha ett jämställdhetsperspektiv. Uppdraget ingår i regeringens
satsningar för att främja arbetet med att bekämpa våld mot kvinnor som tillhör nationella
minoriteter.
Det är också viktigt att understyrka att uppdraget utgår ifrån de erfarenheter som framkommit
i arbetet med regeringens handlingsplan för att bekämpa mäns våld mot kvinnor, där man har
konstaterat att det råder stora brister kring hur våldutsatta kvinnor bemöts och stöds. Enligt
våldsutsatta kvinnor händer det ofta att man fäster större vikt vid de våldsutsatta kvinnornas
ålder, utländska bakgrund och eventuella missbruk, än vid kvinnornas behov. Denna
problematik förekommer också bland våldutsatta kvinnor som tillhör de nationella
minoriteterna (se också skr.2007/08:39).
2
Regeringen förordar därför att:
”Alla insatser i kampen mot mäns våld mot kvinnor ska utgå från de utsattas behov. Varje
våldutsatt kvinna måste bemötas utifrån sitt behov av stöd och skydd oavsett vem hon är och
vilken bakgrund som hon har”
Uppdraget har genomförts i två etapper och i samarbete med andra myndigheter som har
liknande uppdrag bland annat Socialstyrelsen, Polisen, Uppsala universitet (Hugo Valentincentrum före detta Centrum för multietnisk forskning och Nationellt centrum för kvinnofrid),
Sametinget, Ungdomsstyrelsen, Delegationen för romska frågor, de ideella kvinnojourerna
och företrädare för de nationella minoriteterna (IJ 2008/1822/DISK).
I den första etappen genomförde Statens folkhälsoinstitut i samarbete med Statistiska
Centralbyrån en enkätstudie som riktades till de myndigheter som kommer i kontakt med
våldutsatta kvinnor. Syftet med enkäten var att undersöka vilka erfarenheter och redskap för
att bemöta våldutsatta kvinnor som tillhör nationella minoriteter som personalen på
myndigheterna har.
Samtidigt genomfördes 24 djupintervjuer med våldutsatta kvinnor tillhörande de nationella
minoriteterna. Den judiska minoriteten var tyvärr inte representerad.
Resultatet från enkätstudien visade på brister vad gäller kunskaper om nationella minoriteter
och stöd och bemötande av våldutsatta kvinnor tillhörande de nationella minoriteterna hos de
myndigheter som kommer i kontakt med dessa kvinnor.
I intervjuerna med de våldutsatta kvinnorna framkom både positiva och negativa erfarenheter.
Många förmedlade dock en känsla av övergivenhet, missnöje och maktlöshet i kontakterna
med ansvariga myndigheter. Kvinnorna uppgav att de ofta blivit missförstådda och
förolämpade av myndighetspersonal.
Isis rekommenderade deltagarna att läsa det utförliga resultatet i den rapport som Institutet
gett ut kring frågan. Rapporten delades ut till alla deltagare.
Andra etappen av uppdraget utgick från en handlingsplan som tagits fram utifrån de behov
som identifierats i den första etappen.
Följande har genomförts:
3
•
Institutet har fördelat ekonomiskt stöd till 5 organisationer som arbetar med insatser
som syftar till att främja jämställdhetsarbete bland de nationella minoriteterna.
•
Institutet har också beviljat riktade medel till kvinnojourverksamheter och stödlinjer
som bedriver insatser riktade till våldutsatta kvinnor bland de nationella
minoriteterna.
•
Institutet har tagit fram tre informationsfoldrar som riktar sig till myndighetspersonal
(inom polisen socialtjänsten och hälso- och sjukvården)
•
Institutet har anordnat två regionala utbildningar om kvinnofrid, bemötande och
nationella minoriteter riktade till myndighetspersonal
•
Institutet har anordnat ett nationellt seminarium på samma tema som ovan
•
Institutet har anordnat tre workshops, den pågående som vände sig till mottagare av
ekonomiskt stöd och två workshop riktade till den externa referensgruppen vars roll är
att ge stöd och synpunkter på genomförandet av uppdraget
Vad innebär det att erhålla statligt ekonomiskt stöd?
Marianne Hallbert, utredare, Statens folkhälsoinstitut
Marianne inledde sin presentation med att ställa en fråga till deltagarna. Frågan löd ” varför
har ni fått ekonomiskt stöd”? Även om frågan kunde låta märklig var det nödvändigt att
påminna deltagarna att både Statens folkhälsoinstitut och mottagare av ekonomiskt stöd har
ett gemensamt uppdrag. Marianne menade att regeringen har uppdragit till Statens
folkhälsoinstitut att fördela ekonomiskt stöd till mottagarna för att nå ett specifikt mål. I detta
fall gäller det insatser för att främja jämställdhetsarbetet bland de nationella minoriteterna. De
organisationer som har beviljats medel har å sin sida åtagit sig att uppfylla detta mål genom
att redovisa innehållet i sina projekt, vilka målgrupper de vänder sig till och hur arbetet skall
läggas upp.
Marianne betonade att dessa åtaganden utgör en bindande överenskommelse som förutsätter
att organisationerna bör redovisa hur beviljade medel har använts. Enligt Marianne ska
redovisningen göras i enlighet med god bokföringssed.
Detta innebär att organisationer ska ha en bruttoredovisning där alla inkomster och utgifter
skall redovisas separat. Marianne poängterade också vikten av särredovisning, vilket betyder
4
att organisationernas inkomster och utgifter vad gäller projektet till jämställdhetsarbete inte
får blandas ihop med andra inkomster och utgifter i organisationen.
Marianne uppmanade organisationerna att ha ett separat konto med eget plusgirokonto där
utgifter och inkomster knutna till projekt ska bokföras. Fördelen med denna metod är att det
underlättar en smidig bokföring och en enkel uppföljning av hur projektet fortskrider.
Marianne informerade organisationerna om hur viktigt det är med ekonomiskt
återrapportering och hur angeläget det är att det görs på rätt sätt. En redovisning av
genomförda aktiviteter under hela verksamhetsperioden ska göras. Organisationerna
uppmanas att dokumentera alla genomförda aktiviteter i kvantitativa mått (det vill säga antal
möten och informationsträffar, deltagare, informationsbroschyrer etc.). Eventuellt överskott
ska återbetalas. Marianne poängterade hur viktigt det är för organisationerna att använda
pengar till rätt ändamål. Institutet har rätt att kräva återbetalning av beviljade medel om det
visar sig att pengarna har använts till något annat än det som framgår i projektplanen.
Den ekonomiska redovisningen bör godkännas av revisorer. Revisionsberättelse ska skickas
till Statens folkhälsoinstitut. Slutligen framhöll Marianne hur en bra återrapportering är
nödvändig för både uppdragsgivare och organisationerna och att Riksrevisionsverkets i sin
granskning av Institutets fördelning av medel kan begära få tillgång till organisationernas
handlingar.
Riktlinjer för återrapportering från projekten
Sara Rondhal, handläggare, Statens folkhälsoinstitut
Sara började sin presentation med att rekapitulera syftet med det ekonomiska stödet som
handlar om att stärka kvinnor från de nationella minoriteternas och deras ställning i samhället.
Insatser som främjar jämställdhetsarbetet är grundläggande i arbetet. Det är positivt om
insatserna tar hänsyn till kvinnofrid, samverkan mellan myndigheter och organisationer som
arbetar med nationella minoriteter, barn och HBT-perspektiv.
Återrapporteringen ska på ett tydligt sätt redovisa hur insatserna har bidragit till att stärka
ställningen i samhället hos kvinnor som tillhör nationella minoriteter. Det ska framgå på
vilket sätt insatserna har bidragit till att främja jämställdhetsarbete och i vilken utsträckning
5
och på vilket sätt insatserna har bidragit till att främja samverkan mellan myndigheter och
organisationer som arbetar med nationella minoriteter.
Sara uppmärksammade organisationerna på betydelsen av att följa den projektplan som
godkänts i avtalet och att ändringar i projektplanen görs i samråd med och efter godkännande
av Statens folkhälsoinstitut. Sara informerade organisationerna om att eventuella goda
exempel från respektive projekt kan spridas antingen genom institutets egen hemsida eller
institutets publikationer.
Riktlinjer för återrapportering från projekten:
•
Återrapporteringen ska göras genom att använda den återrapporteringsblankett som
alla organisationer som beviljats medel har fått
•
Både återrapportering av projektet och en ekonomisk redovisning ska lämnas inom de
överenskomna tidplanerna.
•
Återrapporteringen ska göras skriftligt genom att besvara de 10 frågor som finns i
återrapporteringsblanketten
•
Ifylld återrapporteringsblankett ska undertecknas av ekonomisk ansvarig och ska vara
Statens folkhälsoinstitut tillhanda senast avtalat datum (15 augusti 2011 (delrapport);
15 augusti 2012 (slutrapport))
Riktlinjer för den ekonomiska redovisningen:
•
Mottagaren av ekonomiskt stöd ska kunna särredovisa den verksamhet som stödet
avser
•
Den ekonomiska redovisningen ska vara i siffror för de rubriker som finns i
återrapporteringsblanketten
•
Den ekonomiska redovisningen ska vara underskriven av huvudansvarig
kontaktperson som har haft ekonomiskt ansvar för projektet
•
Projektet skall redovisas mot den budget som godkänts av Statens folkhälsoinstitut
•
Skäl till eventuella avvikelser ska skrivas ner och kommenteras
•
Om betydande avvikelser sker kan Statens folkhälsoinstitut kräva återbetalning av
medel se punkt 3.5 i avtalet
Sara uppmuntrade organisationerna att lämna sin återrapportering i god tid för att underlätta
institutets årliga rapportering till regeringen om insatser som görs inom tillämpningen av
minoritetspolitiken.
6
Att arbeta för och med nationella minoriteter ur ett jämställdhetsperspektiv
Katarina Eklund, utvecklingsledare, Stockholms länsstyrelse
Stockolm länsstyrelse har beviljats riktade medel för att stödja den romska kvinnojouren.
Länsstyrelsen har en lång tradition av att arbeta med jämställdhetsfrågor allmänt men de
senaste åren har detta arbete utvidgats och omfattar bland annat insatser som riktar sig till
nationella minoriteter.
Med jämställdhet menas:
•
ett tillstånd som kan anses råda när kvinnor och män har möjligheter, rättigheter och
skyligheter eller när kvinnor och män har samma ställning och inflytande
(Nationalencyklopedin).
•
Frihet att utveckla sina förmågor och fatta beslut utan att påverkas av stela könsroller
samt att kvinnors och mäns olika handlade, ambitioner och behov ska betraktas,
värderas och stödjas i samma utsträckning (EU:s ordbok 1998)
Länsstyrelsens arbete grundar sig på den svenska jämställdhetspolitiken vars övergripande
mål är ”att kvinnor och män ska ha samma makt att forma samhället och sina egna liv”.
Delmål för jämställdhetspolitiken är:
•
En jämn fördelning av makt och inflytande
Kvinnor och män ska ha samma rätt och möjlighet att vara aktiva samhällsmedborgare
och att forma villkoren för beslutfattande
•
Ekonomisk jämställdhet
Kvinnor och män ska ha samma möjligheter och villkor i fråga om utbildning och betalt
arbete som ger ekonomisk självständighet livet ut
•
En jämn fördelning av det obetalda hem- och omsorgsarbetet
Kvinnor och män ska ta samma ansvar för hemarbetet och ha möjlighet att ge och få
omsorg på lika villkor
•
Mäns våld mot kvinnor ska upphöra
Kvinnor och män, flickor och pojkar, ska ha samma rätt och möjlighet till kroppslig
integritet.
Länsstyrelsens kvinnofridsarbete utgår ifrån jämställdhetspolitikens delmål ” mäns våld
mot kvinnor”
7
I detta arbete har länsstyrelsen utvecklat metoder och avsatt medel för stöd till våldutsatta
kvinnor och barn som bevittnar våld. Målet med arbetet att bekämpa mäns våld mot
kvinnor är att:
•
Våldutsatta kvinnor som söker stöd och hjälp ska få det oavsett i vilken kommun de
bor
•
Socialtjänstens stöd till våldutsatta kvinnor och barn som bevittnar våld ska förbättras
och kvalitetsutvecklas. Kommunernas arbete ska bli mer målinriktat, strukturerat och
samordnat
•
Stöd till kvinnojours – och eller brottsofferjoursverksamheten på lokal nivå ska
stärkas.
Mot denna bakgrund har länsstyrelsen upprättat en nationell resurs/stöd i arbetet med
romska kvinnor utsatta för våld i nära relation. Målet med den nationella resursen är att:
•
Ge stöd och vägledning till olika organisationer som i sin yrkesutövning/eller som
volontär möter romska kvinnor utsatta för våld i nära relationer
Syftet med den nationella resursen är att de utsatta kvinnorna ska få ett så bra stöd som
möjligt av de organisationer som ansvarar för att hjälpa dem.
Arbetet påbörjades 2007 när länsstyrelsen beviljades medel till inrättandet av en romsk och
resande kvinnojour med skyddat boende. Kvinnojouren är den enda som vänder sig till
målgruppen romska kvinnor utsatta för våld i nära relation. Med de riktade medel som
Länsstyrelsen fått av Statens folkhälsoinstitut kommer insatser och stöd till
jämställdhetsarbetet bland romska kvinnor genom kvinnojouren stärkas. Dessa insatser
omfattar:
•
öka kunskap hos romska kvinnor om sina rättigheter och skyldigheter
•
stärka romska kvinnor självtroende
•
ge skydd till romska kvinnor som är utsatta för våld i nära relation
•
hjälpa kvinnor att etablera sig i samhället
8
Romsk och resande kvinnojour
Rosita Grönfors, ordförande i Internationella romska/resande kvinnor
I en gripande berättelse skildrade Rosita romernas situation allmänt och romska kvinnors
tillvaro som präglas av hög arbetslöshet, beroende av ekonomiskt stöd, diskriminering,
utanförskap, kulturkrockar mellan den romska kulturen och den svenska kulturen. Alla dessa
utmaningar påverkar och begränsar romernas möjlighet att etablera sig i det svenska
samhället.
Rosita är grundare och ordförande i föreningen Internationella romska/resande kvinnor. Som
romsk aktivist och ansvarig för den romska kvinnojouren känner hon till hur romska kvinnor
har det. På grund av den arbetsbelastning som romska kvinnor upplever i sin vardag använder
de tabletter för att kunna orka med sitt arbete. Därför är tablettmissbruk ett vanligt
förekommande problem hos romska kvinnor som blir beroende av dessa tabletter.
Rosita betonade också att den romska kulturen är mansdominerad där en kvinna saknar
utrymme att föra fram sina åsikter, saknar kunskap om sina rättigheter och annan samhällelig
viktig information. Därför vill Rosita arbeta med insatser som främjar delaktighet och
jämställdhet bland romska kvinnor. Rosita berättade att genom kvinnojourens verksamhet
sedan den grundades 2003, har de arbetat aktivt för att förbättra romska kvinnors situation i
Sverige. Enligt hennes erfarenheter behöver de romska kvinnornas självtroende och ställning i
samhället stärkas.
Rosita tackade för det stöd som har kommit till kvinnojouren och hoppades på positiva
förändringar genom de satsningar som görs under projektens genomförande.
Sveriges Romska Ungdoms Delegation (SRUD)
Nina Lundberg
Christina Markgren
Christina arbetar i Svenska kyrkan som diakon och det är genom sitt arbete som hon kommit i
kontakt med Nina som arbetar som mentor bland romer. Christina berättade att arbetet med
romer initierades för tio år sedan. Idén föddes ur de behov som identifierades hos romer.
Man hade konstaterat att romska barn och ungdomar hade problem med skolan. Majoriteten
av romska barn gick ur grundskolan med ofullständiga betyg. Kyrkan har drivit olika
9
aktiviteter för att hjälpa romska barn och ungdomar att klara sin skolgång. Kyrkan anordnar
fritidsaktiviteter för barn. Kyrkan bedriver en jourverksamhet som tillhandhåller olika tjänster
bland annat jourtelefon, rådgivning till myndigheter och romer särskilt i frågor som rör barns
omhandtagande, tjejgrupper som ger stöd till romska flickor i behov av olika stöd; läxhjälp i
samverkan med ABF. Man har också noterat att romska barns svårigheter hänger ihop med
föräldrarnas livssituation, varför man inser vikten av att angripa denna komplexa problematik
från olika håll.
Det projekt som beviljats medel syftar till att förbättra romernas situation med fokus på barn
och ungdoms perspektiv i Skarpnäck . Kyrkan kommer att använda sig av det stora nätverk
som har etablerats över tid bland romska familjer. I samverkan med berörda myndigheter och
kunniga i föräldrastöd kommer kyrkan att anordna ett antal föräldrakurser som vänder sig till
romska familjer, där ämnen som inom de romska familjerna anses som problematiska och
tabubelagda kommer att tas upp. Frågor kring kriminalitet, användningen av narkotika och
andra droger, missbruk av tabletter och tidigt äktenskap hos romska flickor, kommer bland
annat att behandlas på dessa kurser.
Syftet med dessa föräldrakurser är att kunna erbjuda föräldrar anpassade verktyg och den
kunskap de behöver för att utöva sin roll som föräldrar. Målet med kurserna är att involvera så
många män som möjligt.
Insatser för att ge stöd till romska flickor som drabbas av tablettmissbruk kommer att
genomföras under projektets utförande. Utifrån sin erfarenhet som romsk mentor berättade
Nina att missbruket av tabletter hos romska flickor har ökat betydligt och utgör ett stort
samhällsproblem. Likaså har missbruket av droger ökat signifikant bland romska ungdomar.
Nina menade att alla insatser som ska genomföras inom projektet ska ta hänsyn till de olika
utmaningar som finns i den romska gruppen.
Christina berättade att detta projekt ska bedrivas under en 5 års period och betonade att det är
allas ansvar att främja och förbättra romers situation särskilt bör det civila samhället aktivt
engageras i detta arbete.
10
Riksförbundet för hjälp åt narkotika – och läkemedelsberoende, RFHL
Per Sternbeck
Rolf Karlsson
Per och Rolf som är representanter för Riksförbundet för hjälp åt narkotika – och
läkemedelsberoende (RFHL), instämde i vad föregående talare sagt kring romernas situation
och den romska kvinnan ställning i det svenska samhället. Romer, tillägger Rolf, kämpar med
en mängd utmaningar som ibland är svåra att övervinna, vilket är orsak till att många romer
hamnar i olika typer av missbruk. Den romska kultur som håller romer samman inbegriper
vissa stränga regler som medför blodshämnd för de som bryter mot reglerna.
Enligt Rolf har man noterat att narkotikamissbruk, tablettmissbruk, kriminalitet är problem
som hotar den romska gruppen. Man har också konstaterat att arbetet med dessa problem hos
denna målgrupp är utmanande och krävande ur ett kulturellt perspektiv.
Rolf menade att ett missbruk medför en känsla av skam för den som drabbas och även dennes
familj. Ofta föredrar familjen att hantera missbruket internt vilket gör att missbrukaren lever i
förnekelse och inte vågar prata om problemet. Det blir därför svårt för den som behöver och
önskar professionell hjälp. Det blir också besvärligt för de organisationer som ger stöd till
missbrukare att närma sig den romska målgruppen.
Missbruket av tabletter hos romska kvinnor och flickor anses vara en akut fråga som kräver
omedelbara åtgärder. Utifrån de identifierade hindren har RFHL tagit fram en handlingsplan
för hur insatser att förebygga missbruk hos romer skulle kunna genomföras. Handlingsplanen
bygger på en modell om att utbilda utbildare kring missbruket av narkotika och andra droger
inom den romska gruppen. Genom dessa insatser vill organisationen bidra med att bygga
broar mellan missbrukare och resten av samhället.
Rolf poängterade att romska kvinnor är mest utsatta när det gäller missbruket. Kvinnor
hamnar i utanförskap när deras familjer vänder dem ryggen och när ”de faller mellan
stolarna” och inte kan få den hjälp de behöver från samhället. Många romska kvinnor som är
missbrukare är hemlösa.
Rolf noterade att det finns olika varianter av missbruk hos romska kvinnor och därför olika
behov. Det finns kvinnor som har varit aktiva missbrukare men som har slutat och därför
behöver andra stöd. Det finns kvinnor som är aktiva missbrukare och som inte vill prata om
eller erkänna sitt missbruk och andra som pratar öppet om sitt missbruk.
11
Behoven varierar och insatserna kommer att anpassas till de behov som finns hos kvinnorna.
Insatserna från projektet kommer att anpassas till de behov som finns hos romska kvinnor. För
att nå målgruppen kommer samarbete med andra relevanta aktörer till exempel kvinnojourer
att inledas.
Män för jämställdhet
Tomas Westberg, ordförande
Tomas berättade att organisationen har funnits sedan 1993. Den har sitt ursprung i svenska
mäns ställningstagande mot mäns våld mot kvinnor i ett upprop till alla män i Europa. Under
denna tid pågick ett krig i forna Jugoslavien och våld användes som ett vapen mot kvinnor.
Organisation började som manliga nätverk i olika delar av landet. 1999 ombildades nätverket
till en förening/organisation. Nätverket hade då cirka 2000 medlemmar i adressregistret, idag
har organisationen cirka 400 betalande medlemmar och cirka 1500 i nätverk. 2006 ändrades
namnet till Män för Jämställdhet. Idag har organisationen lokalgrupper i Borlänge – Falun,
Göteborg, Kalmar, Katrineholm, Kiruna, Malmö, Mark, Nordberg, Stockholm, Sundsvall,
Umeå, Uppsala, Växjö, Örebro.
Män för jämställdhet är en riksorganisation som verkar för:
•
Jämställdhet, kvinnofrid och mot mäns våld och övergrepp
•
Vår syn är att frågor om makt, kön och jämställdhet är avgörande för att förebygga en
stor del av allt våld, liksom för att främja barns, kvinnors och mäns hälsa och
välbefinnande
•
Samtidigt konstaterar vi att ett könsperspektiv på män och pojkar är outvecklade i
politiken och i praktiska åtgärder. Detta gör att utvecklingen för att nå jämställdhet går
alltför långsamt. Bristen på jämställdhet är orsaken till många av de problem som män
och pojkar upplever
Organisationen arbetar lokalt och globalt. Organisationen har etablerat ett brett nätverk
med andra aktörer som arbetar med liknande frågor nationellt och internationellt såsom
Men engage. Man har också en dialog med kvinnorörelsen.
Organisationen arbetar aktivt med informationsspridning kring jämställdhetsfrågor och
tillhandahåller organisationen olika diskussionsforum om maskulinitet och jämställdhet,
till exempel www.killfrågor.se; www.machofabriken i samarbete med Sveriges kommuner
12
och landsting (SKL) och Riksorganisationen för kvinnojouren och tjejjourer i Sverige
(ROKS).
Det projekt som beviljades medel till jämställdhetsarbete bland nationella minoriteter
syftar till att initiera och understödja ett uthålligt och självständigt drivet påverkans – och
opinionsbildningsarbete inom de nationella minoriteterna för att främja jämställdhet och
kvinnofrid, samt motverka homo, bi- och transfobi.
Projektets särskilda inriktning är insatser som syftar till att främja jämställda och våldsfria
praktiker bland män och pojkar. Det betyder att man ska initiera nya nätverk inom de
nationella minoriteterna för att starta det så kallade samtalet om män, maskulinitet och
jämställdhet. Dessa samtal grundar sig i kvinnofridsfrågan men täcker andra områden
såsom jämställdhetsfrågor, föräldraskap och föräldraledighet. Varje minoritetsgrupp ska
ges stöd till att inom respektive nationella minoritet själva utforma och bedriva ett
uthålligt påverkansarbete och opinionsbildande aktiviteter som främja jämställda och
valfria praktiker bland män.
Sametinget och jämställdhetsarbete bland samiska kvinnor
Stefan Mikaelsson, ordförande
Sametinget har erhållit riktade medel för att främja jämställdhetsarbete bland samiska
kvinnor. Stefan Mikaelson, ordförande i sametinget, redogjorde för vad pengarna skall
användas till. Enligt Mikaelson är det viktigt att förstå den samiska gruppens historia för att
förstå den nuvarande situationen för samiska kvinnor. Nedan följer Stefans anförande i sin
helhet.
1751 fastställdes den så kallade lappkodicillen i samband med strömstadstraktaten som
fastställde gränsen mellan konungarikena Norge och Sverige. Lappkodicillen var en bilaga till
traktatet och synliggjorde den samiska nationens rätt att flytta över de nya gränserna i Sápmi,
dvs. det territorium där samer traditionellt bott.
2006 så rapporterade Sverige till den så kallade ESC-kommittén inom FN-systemet att: ” Det
är Sveriges regerings uppfattning att urfolk har rätt till självbestämmande då de utgör folk
enligt den betydelse som avses i den gemensamma artikel 1 i 1966 års internationella
konvention om medborgerliga och politiska rättigheter och 1966 års internationella
konvention om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter.”
13
Den 24 november 2010 röstade riksdagen för andra gången om att ändra den svenska
grundlagen. I den nya grundlagen så omnämns samerna som ett folk, inte som ett urfolk eller
som etnisk minoritet.
Sametinget har erhållit medel till att stärka samiska kvinnors delaktighet i samhällslivet och
ställning i det politiska beslutsfattandet. Andelen kvinnor i Sametingets plenum har ökat (15
av 31 ledamöter är kvinnor), liksom även i Sametingets styrelse där numera 3 av de 6
ordinarie ledamöterna är kvinnor. Det är mycket bra att andelen kvinnor i Sametingets plenum
äntligen ligger på en balanserad nivå. Trots det måste jämställdhetsarbetet fortsätta och
utvecklas.
Mäns våld mot kvinnor är ofta nämnt i den svenska debatten. Hur utsatta samiska kvinnor är
av mäns våld är däremot oklart för mig. Två förhållanden framstår dock som klart; dels att det
inte är alla män som brukar våld mot kvinnor, och dels att för att kunna minska mäns våld mot
kvinnor, så räcker det inte med att lagföra eventuella förövare.
Det gäller att fullt ut genomföra ett jämställdhetsarbete som också involverar männen för att
kunna förändra en schabloniserad mansbild. Detta så att till exempel de unga män som är
osäkra och rädda inte senare i livet använder sin osäkerhet på ett destruktivt sätt, till exempel
mot sin egen familj, eller mot sig själva. Jämställdhet omfattar både kvinnor och män och ett
genomförande av Sametingets jämställdhetsprogram kommer att främja såväl hela det
samiska samhället, som den enskilda individens välbefinnande, oavsett kön.
Det kan också konstateras att genomförandet av Sametingets jämställdhetsprogram ska
bedrivas i den normala verksamheten utan att särskilda medel för detta ska behövas tillföras.
Eftersom partistödet till de samtingspartier som finns är så begränsat så måste det ökas till en
balanserad & realistisk nivå.
I Sametingets regi och i enlighet med dess Jämställdhetsprogram anordnades ett seminarium
med titeln Dorvu – Dårvvo – Dårvvuo – Jearsoe – Trygghet, i december 2008. Syftet med
seminariet var att arbeta fram förslag till hur Sametinget kan arbeta för att förebygga och
motverka eventuellt våld mot samiska kvinnor. Det saknas idag forskning om att det skulle
förekomma sådant våld.
14
Däremot finns forskning som beskriver samiska kvinnors utsatthet ur ett maktperspektiv som
urfolk och kvinna, och det finns dokumentation om våld mot kvinnor från andra urfolk. Med
hänsyn till denna befintliga dokumentation och med hänsyn till Jämställdhetsprogrammet,
utarbetades under seminariet förslag att inrätta en jourtelefon för samiska kvinnor, och för att
de som ringer ska få prata med någon med adekvat kulturell kompetens bör jourtelefonen
bemannas av samiska kvinnor. Slutsatsen från seminariet och förslaget till Sametinget är
sålunda att medel sökes till en förstudie med syftet att undersöka förutsättningar för inrättande
av en samisk kvinnojour.
Min fråga till Folkhälsoinstitutet är varför Sametinget endast erhöll cirka två tredjedelar av det
ansökta beloppet på 507 tkr?
Avslutningsvis vill jag citera Elsa Laula från det sydsamiska området. Elsa Laula föddes den
29 november 1877 och var en förkämpe för samiska rätten och rättigheterna.
Orden från sydsamen, visionären och pionjären Elsa Laula är lika aktuella idag som de var
den första gången de yttrades:
"När vi står en och en kan vi föga eller intet uträtta. Gemensamt har vi dock ett
intresse, och detta intresse måste förenas och bli en makt"
Elsa Laula, 1904
Svenska Samernas Riksförbund (SSR)
Ellacarin Blind
Gift, skild, sambo, separation eller dödsfall
Rennäringslagen ur ett genus – och barnsperspektiv
Svenska Samernas Riksförbund (SSR) är en sammanslutning av samebyar (43 stycken) och
sameföreningar (22 stycken) med uppgift att tillvarata och främja de svenska samernas
ekonomiska, sociala, rättsliga, administrativa och kulturella intressen med särskild hänsyn till
renskötselns och dess näringars fortbestånd och sunda utveckling.
15
Enligt Sveriges riksdag i propositionen 1976/77: 80 utgör samerna en ursprunglig befolkning i
Sverige. Urfolksdefinitionen ger samerna en särställning i folkrättslig mening. Denna finns
reglerat i bland annat:
•
FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna
•
En särskild deklaration om urfolks som har antagits av FN:s general församling 2007
•
ILO 169 som inte är antagen i Sverige
Det är svårt att räkna hur många samer som finns i Sverige. Detta beror på avskaffandet av
folkregister baserat på etnicitet i Sverige på 1940 talet. Uppskattningsvis finns det cirka 20000
samer i Sverige men vissa vetenskapliga beräkningar uppger det dubbla antalet.
I Sverige kan man också räkna samer utifrån röstlängden till sametinget som bygger på:
•
Språkkriteriet
•
Självidentifikation baserat på kulturell tillhörighet och släktband
Man räknar att det finns ungefär 80 000 samer i Sapmi. Sapmi är ett sameland som utsträcker
sig från Finland, Ryssland, Sverige till Norge. Enligt uppgifter från Sametinget i respektive
länder bor cirka 9 000 samer i Finland, 2000 samer bor i Ryssland, 50 000 samer bor i Norge
och ungefär 20 000 samer bor i Sverige.
Ellacarin uppmärksammade den rennäringslag (1971:437) som trädde kraft i 1971 och
reglerar renskötselverksamhet i samebyarna i Sverige. Lagen bygger på att en sameby
inte får driva annan ekonomisk verksamhet än renskötsel (§ 9).
Lagen i (§ 13) stadgar om rätten till ägandet i anslutning till renskötsel som tillkommer
huvudman i familjen som är med andra ord man. ”Med renskötande medlem i sameby
förstås medlem som själv eller genom sitt husfolk driver renskötsel med egna renar inom
byns betesområde.
Renar som tillhör renskötande medlems husfolk anses i denna lag tillhöra den
renskötande medlemmen ”
.
Ellacarin menade att bestämmelser i rennäringslagen (1971:437) strider mot jämställdheten då
renskötande samiska kvinnor och barn fråntas sina rättigheter till gemensamt ägande vilket
gör dem ekonomiska sårbara vid separation eller skilsmässa.
SSR kommer att aktivt arbeta med insatser som främjar och stärker samiska kvinnors ställning
i samhället särskilt de renskötande samiska kvinnorna. Andra satsningar kommer att belysa
den problematik som rennäringslagen medför och vilka åtgärder som kan vidtas för att främja
jämställdhetsarbete bland renskötande samiska kvinnor. SSR kommer att anordna kurser,
16
seminarier, konferenser och studiebesök kring tema jämställdhet. Seminarierna, konferenserna
kommer att vända sig till beslutfattare och andra aktörer och myndigheter som arbetar med
dessa frågor på olika nivåer såsom riksdag.
Svenska Tornedalingarnas Riksförbund STR-T
Maja Mella, verksamhetsledare
Maja presenterade sin organisation Svenska Tornedalingarnas Riksförbund (STR-T) som
grundades 1981. STR – T är en intresseorganisation för Tornedalen och tornedalingar i
språkliga, kulturella och samhälliga frågor samt regeringens remissinstans i dessa frågor.
Organisationen har 5000 medlemmar och olika lokalavdelningar. Organisationen har ett
förlag (Kaamos Nordkalottförlag) och en tidsskrift. Organisationen bedriver olika
utvecklingsprojekt i egen regi och ibland i samarbete med andra organisationer.
Det projekt som beviljats ekonomiskt stöd till jämställdhetsarbete bland tornedalingars
kvinnor syftar till att bedriva satsningar som främjar jämställdhet i samarbete med de andra
nationella minoriteternas organisationer. Projektet som heter ”Våga” är i fas två. I första fasen
har STR-T etablerat ett nätverk och bedrivit olika aktiviteter för att främja
jämställdhetsarbetet och samverkan med andra organisationer. Bland de planerade
aktiviteterna i den andra fasen av projektet finns inrättande av ett elektroniskt forum och
nätverk för minoritets – och urfolkskvinnor där olika teman såsom makt, inflytande, hälsa och
entreprenörskap ska kunna debatteras och därigenom främja ett erfarenhetsutbyte.
STR – T kommer också att anordna en hälso- och jämställdhetsmässa i samverkan mellan
Svenska Samernas Riksförbund (SSR) och Sverige finska folkhögskolan och målet är att
engagera minst 100 deltagare.
Maja påpekade att STR-T:s mål med detta projekt är att kunna genomföra långsiktiga
aktiviteter som främjar jämställdhet och samverkan mellan de olika
minoritetsorganisationerna.
I slutet av projektet kommer en utvärdering av genomförda aktiviteter göras som skall belysa
vilka lärdomar som kan dras och vilka effekter projektet har haft inom jämställdhetsarbetet
bland de nationella minoriteterna särskilt bland tornedalskvinnorna.
17
Sverigefinska kvinnojouren Piilopirtti
Anneli Ylijärvi, ordförande
Ulla Jumisko, sekreterare
Sverigefinska kvinnojouren Piilopirtti har funnits sedan 22 år. Syftet med kvinnojouren är att
ge stöd och skydd till de kvinnor som far illa i sina nära relationer. I början vände
verksamheten sig till våldutsatta kvinnor med ett finskt ursprung. Men idag är kvinnojouren
en tillflyktort för våldutsatta kvinnor från alla nationaliteter. Verksamheten har skyddsboende
med fem platser.
Kvinnojourens verksamhet finansieras av Göteborgs stad. Verksamheten har två anställda på
heltid. Kvinnojouren har ett brett nätverk av frivilliga och volontärer som ställer upp för detta
arbete. Verksamheten underhåller en telefonjour som är tillgänglig dygnet runt för kvinnor
som utsätt för våld och som är i behov av hjälp.
Kvinnojouren fungerar också som stöd och samarbetspartner till olika myndigheter i frågor
som rör våldutsatta kvinnor.
Kvinnojouren har beviljats pengar för att genomföra en kartläggning av hur många
kvinnojourer som finns som kan erbjuda hjälp till finska/meankeli talande våldutsatta kvinnor
bland landets kvinnojourer. Syftet med denna studie är att kunna bygga en kunskapsbank som
kommer att vara till hjälp för andra aktörer som arbetar med finska/meänkieli talande
våldutsatta kvinnor.
Detta skulle underlätta för våldutsatta kvinnor som talar finska eller meänkieli att få den hjälp
de behöver på eget språk. Anneli betonade hur viktigt och avgörande det är att kunna erbjuda
våldutsatta kvinnor hjälp på sitt eget språk. Anneli anser att kunskap om vilka kvinnojourer
som erbjuder hjälp på finska och meänkieli är nödvändigt för ett bra bemötande.
Samarbete med andra aktörer har inletts inför genomförandet av kartläggningen. Anneli
avslutade sin presentation med att poängtera att språket är betydelsefullt och grundläggande
för ett bra bemötande och hänvisade till minoritetspolitiken. De nationella minoriteternas egna
språk ska beaktas i bemötandeprocessen.
18
Deltagare synpunkter på regeringsuppdraget ” Myndigheters Bemötande av våldutsatta
kvinnor som tillhör de nationella minoriteterna”
•
Brist på kunskap om nationella minoriteter hos myndighetspersonal
•
Behov av internutbildningar om nationella minoriteters kultur, historia för
myndighetspersonal (minoritetsorganisationer erbjuder sig att anordna dessa kurser)
ett exempel är Norrbottens länsstyrelse som har erfarenhet att samarbeta med
minoritetsorganisationer när det gäller internutbildning av sin personal kring detta
ämne
•
Kunskapen om nationella minoriteter måste uppdateras och en kunskapsbank bör
upprättas
•
Den kunskap som nationella minoriteter har i frågor som rör dem bör tas tillvara och
belönas
•
Beröringspunkter och samarbetsmöjligheter
Deltagare på workshopen uppgav i en utvärdering som genomfördes efter workshopen att de
har hittat en rad beröringspunkter hos sina kollegor varför det etablerades ett nätverk för att
främja samverkan och erfarenhetsutbyte mellan mottagare av ekonomiskt stöd till
jämställdhetsarbete bland de nationella minoriteterna.
19
Utvärdering av workshopen
Överlag uppgav många deltagare att de var nöjda med workshopen.
Vad var du särskilt nöjd med?
•
•
•
•
•
•
•
Eftersom gruppen var liten så hade man möjlighet att diskutera längre tid och
djupare
Bra att träffa andra representanter. från de olika nationella minoritetsgrupperna
Bra programupplägg där det fanns möjlighet till erfarenhetsutbyte och nätverkande.
Att träffa de andra.
Att Statens folkhälsoinstitut anordnar en dag som denna för att vi ska få klart för oss
villkoren för statliga medel. Men där huvudsyftet känns som att knyta oss från de
olika projekten samman.
Att träffas så många olika samtidigt
Det bästa seminarium jag har varit med om
20
Download
Random flashcards
Svenska

105 Cards Anton Piter

Create flashcards